Etikettarkiv: krönika

satir

Sagan om själlösa pojken 2

En saga i tre delar av C.S. Berglöv.

På universitetet inträffade en oväntad förändring. Han upptäckte att han inte var ensam; andra kämpade med samma alienation, samma brist på verklig anknytning. Det var en befrielse, en glimt av mänsklig samhörighet. Ändå förblev ensamhetens klo lika skarp, och hans hjärta, eller vad som ersatte det, lika tomt.

Med sina nyfunna vänner fann han en sorts synergi. Tillsammans utvecklade de en skicklighet för manipulation. Sanningen spelade ingen roll – endast resultatet var viktigt. Ord blev vapen, verktyg för att få världen att dansa efter hans pipa. Den själlösa pojkens plan blev tydligare med tiden: att ta över världen, inte genom våld utan genom den subtila makten i tankar och övertygelser. För honom var ingenting heligt, ingenting värdefullt. Det enda som existerade var makten, och han var redo att betala vilket pris som helst för att uppnå den.

Den själlösa pojken blev ständigt förvånad över hur enkelt det var att klättra i hierarkin inom ett politiskt parti. Nästan utan att reflektera fann han sig som ordförande för ungdomsförbundet, och på samma obevekliga räls blev han snart partiordförande. Hans vänner från universitetet följde honom som skuggor, lojala och tysta, medan varje hot mot hans makt rensades ut med blixtens hastighet. Den själlösa pojkens dröm om att bli kung och härskare växte sig allt starkare, en ambition som brann med en kall, obeveklig låga.

Till en början möttes han och hans parti av hån och förakt från de andra partierna i riksdagen. För honom kändes det som mobbning, en konstant påminnelse om hans utanförskap. Men om han var ärlig mot sig själv – vilket han sällan var – insåg han att det enda han verkligen kände var en martyrskapets tomhet, en själslig golgata som han bar som en mantel. Han var oförmögen att känna något annat; hans känsloliv var en öken, där endast maktens skugga kunde ge honom lindring.

Författare C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

I fokus, Krönikor

Procent för dummies

Om en förändring sker från väldigt liten nivå, kan man ibland få till en extrem procentuell utveckling. Man ska inte bli rädd om man ser någon torgföra till exempel en extrem ökning av +4200% av något. Man kan tänka på att först kolla upp siffrorna och förändringarna bakom uträkningen.

Med tanke på en aktuell skräckpropaganda och bombastisk krigsrubrik på bloggen SamNytt vill vi ta ett exempel. Vi väljer att citera: ”Björn Ericsson, som konverterade till islam och tog sig namnet Ismail. Han ville skapa en plats där muslimer kunde praktisera sin religion mer aktivt. 1959 hyrde han en lokal i Stockholmsförorten Kärrtorp, som han omvandlade till en enkel moské – Sveriges första källarmoské. Där samlades muslimer från olika länder för att be fredagsbön.” — citatet från humanisten.se

Om vi utifrån den faktan gör en uträkning av den procentuella ökningen av moskeer i Sverige. Vi börjar då från startår 1959 till ett senare år då vi vet det finns 43 moskeer i landet. Vän av ordning ser då att det inte alls ter sig särskilt skrämmande om vi skrivit: ”det finns nu 43 stycken i hela Sverige.” Genom att beskriva exakt samma förändring och utveckling med endast procentuell ökning kan man få till en mycket mer click-baitande rubrik: ”+4200% fler moskeer!!! Donera pengar till oss”.

Lek gärna själv med sifferövningar och matematiklekar tillsammans. Det är kul om man börjar på lätt nivå och roligt om du lär dig huvudräkning med till exempel sådana här hjälpmedel : https://www.calculatorsoup.com/calculators/algebra/percentage-increase-calculator.php

En arkiverad, cachad version av hur man kan göra mycket ful anstiftan emot muslimer med procentuträkning på fult, oärligt sätt: https://web.archive.org/web/20250409113111/samnytt.se/chocksiffror-4200-fler-moskeer-i-sverige-pa-mindre-an-25-ar

I fokus, Krönikor

FASCISM TAR FORM

En krönika av Pernilla Zethraeus

Från att ha varit ett parti ingen ville samarbeta med, stod SD nyligen i talarstol på regeringens presskonferens och presenterade satsning på höjt ROT-avdrag. Inte mycket till reform kanske, men ännu en symbolisk markering om var makten ligger. Bilden av SD som ett parti i regeringen har befästs i åratal. Idag höjer väl knappt någon på ögonbrynen över att M, KD och L gett dem den platsen.

Nog kan vi rycka uppgivet på axlarna över att detta gamla heilande, bokbrännande, trollmakar-parti placerats i regeringspolitikens frontlinje. Det är väl känt att deras väg till makten kantats av högvis av antijudiska, antimuslimska och HBTQI-fientliga uttalanden. Visst kan vi möta det med trött ironi, men när demokratin är i fara måste vi ändå ha kvar orken att ifrågasätta det som normaliserats.

Dagens ETC avslöjade att Sverigedemokraterna drivit fram åsiktsregistrering och utrensningar inom Regeringskansliet. Där finns en svart lista över misshagliga tjänstemän. ”Jag har alltid listan med mig”, säger SD-toppen Björn Söder till Dagens ETC, som enligt samma artikel öppet anklagat opolitiska tjänstemän för att egentligen vara aktivister med partipolitisk agenda. Flera utpekade bekräftar att de hamnat i en ”frysbox” efter att ha fått direkta frågor om vad de röstar på. Återigen är det Tidöregeringens regeringskansli vi talar om, där SD håller i taktpinnen.

Vi ser vår omvärld, där extremhögerpartier vid makten monterar ner demokratin, i täten går USA, med rättsvidriga massdeportationer och häxjakt på journalister, statliga tjänstemän och åklagare.

Värre är att alla inte längre ser demokrati som det bästa av statsskick. Har man svikits av samhället och ramlat rakt igenom skyddsnäten kanske man i brist på annat sätter sitt hopp till en stenhård, rasistisk agenda. 53 procent i USA anser, som en jämförelse, att Trump är på rätt väg.

Tillvänjning pågår. Regeringen är en del av den. Vi kan till och med säga att de lånar sig till fascistiska idéer.

För oss andra gäller det att hålla upp ett attraktivare samhällsalternativ. Visst går det att kraftsamla för att bygga upp välfärden igen? Och, ja, det kan ske utan att delar av befolkningen pekas ut som icke önskvärda.

Välfärd för alla lirar med allas lika värde. Ett fungerande kontrakt mellan samhälle och medborgare är en grundpelare i en stark demokrati. Dit hör också värderingar om allt från tillit och medmänsklighet till det fantastiska kitt vår folkbildningstradition utgör. Här finns kanske demokratins urkraft idag?

I alla händelser är den vägen betydligt mer sympatisk än Tidöfascism.

Krönika av Pernilla Zethraeus

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Krönika: Resan till vila

Resan var inte lätt. Den som rider på havet litar inte på fast mark. — gästkrönika av anonym.

Vi kom till Sverige som flyktingar, på flykt från döden. Från dagen vi kom hit har vi kämpat för att klara oss, bygga upp oss själva och bidra till samhället här. Vi studerar, arbetar, sliter och betalar moms och skatter varje dag.

Regeringens migrationspolitik och de högerextremas rasistiska retorik slutar aldrig att smutskasta oss och koppla alla problem i landet till ”flyktingar”.

Jimmie Åkesson och SD har länge beskrivit alla utomeuropéer som en för stor börda för landet, medan en stor andel av Sveriges läkare idag är flyktingar, immigranter. En ansenlig mängd av alla som har utomeuropeisk bakgrund arbetar inom vården, jobbar på apotek, banker, undervisar, kör lastbilar, tåg, bussar, äger matbutiker, restauranger och många andra samhällsviktiga funktioner.

Vi älskar och vi kan le trots allt vi har gått igenom. Vi är fortfarande bra på att drömma och följa våra drömmar.

Den ständiga hatretoriken emot flyktingar leder till utbredd avsky, våld, terrorism och till mord. De hetsigaste kampanjerna styrs och dirigeras av den yttersta högern i Sverige.

De som försvann i Örebro var oskyldiga, de blev mördade i sin skola där de försökte lära sig ett nytt språk för att kunna berätta vem de är.
Må de vila i frid.

Gästkrönika av en anonym författare.

Krönikor

Weimers (SD) statliga torpeder…

Krönika av Pernilla Zethraeus, ny medarbetare hos Motargument.se

EU-parlamentarikern Charlie Weimers (SD) lanserade för en tid sedan det uppseendeväckande förslaget att Sverige med hjälp av Israel och USA borde söka upp och ”likvidera gängledare” i andra länder.

Utspelet, som redan börjat falla i glömska, skulle kunna vara en testballong: ett förslag flertalet väljare väntas ogilla, men som är avsett att så ett frö. Sådana förslag mosas i debatten, självdör men kan återuppstå långt senare i ny tappning när opinionen vants och det politiska landskapet ändrats.

Weimers likvideringsförslag mottogs närmast med gäspningar. Det är anmärkningsvärt med tanke på hur ljumt SD-ledningens avståndstagande från utomrättslig avrättning lät, dessutom med tillägget att Weimers ståndpunkt är ”fullt förståelig på ett känslomässigt plan”. Var det allt, liksom?

Frågan borde egentligen vara hur brott ska bekämpas och vilket rättssystem vi vill ha. Vissa länder har ibland ”löst problem” på Weimers vis. Inte Sverige, som istället försökt få andra länder att utlämna svenska brottslingar så de kan lagföras här. Ett starkare internationellt polis- och rättssamarbete kanske kan behövas, liksom ett aktivare svenskt arbete mot bedrägeribrott och välfärdsbrott. Kunder, kommuner och regioner står idag närmast skyddslösa.

Weimers löser inget av dessa problem. Han har bara levererat ännu ett tröttsamt Sverigedemokratiskt tjuvnyp mot immigranter som grupp – denna gång genom att så grovt vilja kränka rättssäkerheten att man kippar efter andan.

Tiden lär utvisa hur seriöst kravet på statliga torpeder på utländsk mark i fredstid är. Vred sig Sverigedemokraternas ledning i plågor över Weimers tilltag? Eller gillar de utspelet som rasistisk hundvissla och testballong från ett parti som på sikt vill vänja opinionen vid tanken på dödsstraff och/eller summariska processer som en del av svensk rättsskipning?

Weimers har tunga uppdrag — vice ordförande i ”EU:s utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor” — tycks i alla fall sitta i orubbat bo, så den som lever lär få se.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SVT: Charlie Weimers (SD): Likvidera Rawa Majid

Krönikor

Angiveri — Vi och Dom

Gästkrönika av C.S. Berglöv

Den allra första stavelsen av fascism och nazism är att göra skillnad mellan oss och de andra. Det är kontexten. De utpekade, anklagade, svartmålade, utsatta ska i maktens ögon bli anonyma, tärande, snyltare. Mycket arbete läggs på att allmänheten ska luras till att tänka lika.

Den sittande Tidö-regeringen med SD vill kräva att offentligt anställda ska anmäla sina medmänniskor till myndigheterna. Det är bland annat personer som gömmer sig medan de överklagat sina avslag.

Vi tycks ha hamnat i empatilöshetens ständiga månskugga. Se inte längre de människor som desperat försöker få vara kvar till de kan få beviljat uppehållstillstånd. Om vi ser dem i ögonen – då vill makten tvinga oss att anmäla dem.

Sådan politik har testats förr, men då är det bara i auktoritära, totalitära regimer. Motsatserna till vår liberala, öppna demokrati. Vad alla måste inse och förstå är att Sverige tagit små steg fram till något annat som inte är en rättsstat eller fullvärdig demokrati. Vi går över i något annat. Det är vad som är pudelns kärna nu.

Ingen får vara naiv och bli förledd av den monumentala propaganda som väller över oss. Det som alltid glöms bort i debatter om flyktingfrågan: Det är att man flyr ifrån och inte till.

Vad som också är alarmerande är att många tror sig ha rätt till sina förutfattade åsikter om den godtyckligt ihopklumpade gruppen “de där andra”. Fundera på om du själv en dag behöver fly, hur skulle du vilja tas emot i en annan stad, eller i ett helt annat land? Får du rätt att söka asyl där?

Har du någon aning om vad som är solidaritet? Vet du vad ambitionerna med att önska jämlikhet är?

En sak är en totalitär makt väldigt tydlig med att göra. Det är att i många små detaljer demontera bort rättsstaten. Aningslöst, skrämmande. Till sist, för den utsatte, blir det farligt. Nu är det farligt.

Det ständiga arbetet uppifrån med att göra skillnad mellan mig och dig. Som dagens regering arbetar hårt för. Det är klassisk splittringspolitik, på vägen mot fascism. Tidöavtalets parter försöker lägga dimridåer. Det handlar inte om annat än kontroll över makten och maktens kontroll.

/C.S. Berglöv

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Sida vid sida

Jag behöver personligen inte skydd mot diskriminering tack vare hur mitt utseende gör mig privilegierad. Nästan alla andra uppfattar mig som svenskfödd, svensktalande, sekulär, medelålders, hetero-man.

Jag skulle därför rent principiellt kunna hålla tyst om diskriminering, hatbrott och främlingsfientlighet.

Oberoende från hur andra än må tro jag hör till deras ”normer” — och helt fristående från hur folk bedömer våra utseenden — identifierar vi inte alltid oss själva på de sätt som andra tror. Läs gärna om Intersektionalitetsanalys.

Alla vi har ett mer välfungerande samhälle och rättsväsende när vi har regering och en stor majoritet av förtroendevalda politiker som helhjärtat står upp för ALLA människors och ALLA invånares mänskliga rättigheter, friheter, skyldigheter och medborgerliga plikter.

Därför hävdar jag att vi behöver bli väldigt många fler som står upp mer aktivt, mer synligt och stöttar ALLA personers fri- och rättigheter.

Det behöver bli många, många fler som oftare säger och skriver att de står upp för och vill skydda svenska grundlagar och vår demokrati — där ett medborgarskap i Sverige är fullvärdigt och jämförbart med alla andra medborgares, utan åtskillnad. Vi behöver bli många, många fler som röstar på bara de politiska kandidater som faktiskt också kommer skydda alla våra fri- och rättigheter varenda dag.

Om SD tillåts försämra grundlagar och skydd för personer i olika minoritetsgrupper, då är jag tyvärr väldigt synlig för en eventuellt framtida SD-regering — som delaktig i gruppen SD-motståndare, åsiktsfiender och högljudda regimkritiker.

Framför allt vill jag hävda att inte en enda person ska behöva stå upp ensam. Demokratiska föreningar och demokratiska partier behöver många fler medlemmar. Låt ingen stå ensam.

SD vill genom politiska beslut försämra vår demokrati. Var ligger din solidaritet, och dina sympatier? Ställer du dig upp tillsammans med oss?

Johan Löfström, regimkritiker, Motargument.se

Krönikor och åsikter i krönikor står skribenten själv för.

Krönikor

Krönika: Precis som du

Gästkrönikör Eza Amin skriver om stigmatisering och stereotyper. Allt innehåll och åsikter i krönikor står skribenten själv för.

Jag vet att ingen har det lätt. Jag vet att en del kanske tänker: men, hon som är så driven, eller: hon överdriver. Men alla bär vi på något, så här är någonting om mig. Ursäkta om detta är för personligt.

Jag är en kommunikatörs-student, sambo till den finaste mannen på jorden och förälder till en liten katt. För dig kanske jag är en främling på nätet. Bekant eller vän, men jag bär på en röst för alla dem som har eller haft psykisk ohälsa. Jag har nämligen en psykossjukdom. Är trött på att låtsas som om detta inte var fallet.

Det är jobbigt att ha en psykossjukdom och samtidigt vara invandrare, eller se etnisk ut, för hade du frågat mig, så känner jag mig svensk. 

Att vara sjukskriven ofta får mig att tänka att jag är stereotypen av immigranten som kom hit för bidrag, att andra ska se ner på mig eller ännu värre; se ner på andra på grund av mig, befästa fördomen.

Jag har efter 7 år av psykisk ohälsa inte tagit emot en krona i sjukbidrag, allt har närstående bekostat. Jag har fått studiebidrag från CSN för kurser men har framförallt jobbat med alla slags möjliga slitjobb.

I natt sitter jag uppe, pluggar och jag känner mig som stereotypen och nidbilden av invandrare som inte gör vad de ska. Jag önskar jag kunde för en sekund visa vad sjukdomen, förvirringen och ångesten gör.

Det smärtar i hela kroppen. Jag försöker tänka på hur minst 70 procent av psykiatripersonalen, från överläkare till skötare består av invandrare. Utkörare av snabbmat, alla företagare, artister och akademiker, mina föräldrar som betalat massor av skatt hela sina liv, också invandrare. Det är inte mitt fel att jag har en sjukdom med redan allt för mycket stigma kring. 

Det svider i hela självkänslan – att jag är bottenskrapet, parasiten i samhället. Jag var 21 år med ett drömjobb när min första psykos dök upp. Hela min verklighet vändes upp och ner – bokstavligen. Idag har jag bara mina morgonmediciner som påvisar min sjukdom. Ingen kan se det på utsidan av mig att jag inte gnäller för gnällandets skull, tankestörningarna ingen annan hör. Bara jag. Jag är fast i mig själv och lever på hoppet på att det forskas fram bättre mediciner, mer förståelse, från både samhället och omgivningen. Att fler bara kunde förstå, det som inte går att beskriva. 

Personen är mer än sin sjukdom — hur töntigt det än låter. Utöver mitt svarta hår och det klingande namnet jag bär stolt, är jag en person, med hopp, intressen och känslor. ”Precis som du”.

Eza Amin

Allt innehåll och åsikter i krönikor står skribenten själv för.

Krönikor

De invandrades tåg

Krönika av Tove Arvidson.

När jag veckopendlade en tid i höstas åkte jag med tunnelbanan klockan 05:15 från Bredäng på måndagarna. Jag är morgontrött och hade kämpat mig ur min varma säng för att dra på mig tjockkappan en novembermåndag och med bister min, styra stegen mot t-banan. Jag minns att jag tänkte, vad jobbigt att behöva gå upp så här tidigt varje morgon, fem dagar i veckan, året runt. Särskilt under vinterns iskalla och beckmörka dagar. Det var nästan så det hisnade. Med en gnutta svart humor tänkte jag, undrar vilka stackars människor som liksom jag måste ta tunnelbanan till jobbet så här tidigt denna mörka och råa gryning.

När jag klev på tåget möttes jag till min förvåning av överfulla vagnar var jag än såg. Jag fick snällt acceptera en ståplats där jag halvsovandes höll i en stång för att inte tappa balansen. Jag tittade mig omkring på människorna på tåget. Vilka är alla de som fyller ett helt tunnelbanetåg så här okristligt tidigt? De flesta satt ihopkrupna och halvsovande, lite bleka, andra stod med blicken fäst någonstans långt bort. Några förde ett lågmält samtal med varandra.

Men framförallt var det bara en sammanbiten, återhållsam, kollektiv tystnad i detta plågsamt morgontidiga tåg som färdades mot centrum. Jag tittade på ansiktena på de som satt där, plikttrogna. Kroppar som gör vad de måste göra, för att de måste. Kroppar som är i tjänst för andras bekvämlighet. Kroppar som sköter samhällets marktjänst, lyfter, skurar, tvättar och bär.

Jag tänkte, vilken enorm disciplin man måste ha för att åka med detta tåg varje morgon och sedan jobba en lång arbetsdag, år ut och år in. Varifrån kommer tåget? Jo, det kommer från förorter som Fittja, Alby och Norsborg. Det är nästan ett helt tåg fyllt med bara människor vilka har olika former av invandrarbakgrunder, som ska till sitt arbete.

Lokalvårdare, sophämtare, lagerarbetare, vårdbiträden. Fysiskt tunga jobb, slitsamma, utan status, med liten frihet, låga löner. Men jobb som efterfrågas och behövs. Som städar bort smutsen, kastar soporna, bygger det tunga och tar hand om gamla. De sköter det som ingen annan vill göra till en låg kostnad.

Jag höll mig stadigt i räcket medan tåget skumpade fram. Det skarpa ljuset från lamporna i vagnen lyste in i ögonen. Det här tåget var fyllt av människor som bär upp samhället i tysthet. Lika tyst som det var i vagnen vi färdades i.

Krönika av Tove Arvidson.

Krönikor, Recensioner

Konflikthantering

När två människor är i konflikt har deras olika behov och önskningar kolliderat. Du har fullt bestämmande över dig själv och hur du vill bli behandlad och andra över sig. Känner du dig behandlad annorlunda än vad du vill gå med på, får du visa vad du känner och uttrycka hur du vill bli behandlad.

Gästkrönikör Oskar Brandt, journalist, skriver om en bok som handlar om konflikthantering. Åsikter i krönikor står skribenten för.

Detta är min tolkning av en metod komponerad av psykolog Marshall Rosenberg, vilken kallas giraffspråket. Konflikthanteringsmodeller beskrivs i dennes bok «Non-violent communication».

Först beskriver jag motsatsen till giraffspråk, vilken kallas för vargspråk, där parterna skäller och är aggressiva. Vargspråket värderar och bedömer den andra personen genom att t.ex. angripa personens utseende eller kritisera karaktärsdrag. Vargspråk föder kedjereaktioner av negativa handlingar och utbyten från båda parter som ej löser konflikten.

Giraffspråket förespråkar att vänligt och tydligt uttrycka sina känslor inför vad den andra gjort utifrån de behov man själv har. I giraffspråket försöker en part finna någon annan lösning som bättre stämmer överens med ens egna behov. Dessa förslag är behagligare och mer funktionellt, tycker jag.

Är någon arg eller elak, är bästa sättet ändå att svara vänligt men bestämt och hävda sina gränser och behov. Svarar man konstant vänligt men bestämt och sakligt, lugnar den andre oftast ner sig eller så har man i alla fall själv inte gjort något att skämmas över. Svarar man elakt, är det svårare för alla inblandade parter att kunna avgöra vem som kan klandras och vems felet är.

Möter man dock en extra aggressiv person gäller istället spelteorin som lär oss att försöka bemöta lika med lika. Hoppa av först när någon annan gör det, samarbeta om du inviteras. Snälla och sociala människor kan ha svårare för det, men krisstrategier säger att de snälla ibland behöver bli bättre på att bemöta väldigt arga personer med en annan medicin. Korthugget och avvisande kan räcka. Extremt aggressiva personer lugnar ibland inte ner sig, förrän du visat att du inte kan trampas på.

Alla gör misstag och vi kan ändå försöka bemöta varandra med vänlighet och respekt. Ingen är bättre än någon annan. Vi får alla göra så gott vi kan.

Gästkrönikör Oskar Brandt, journalist, skriver om en bok som handlar om konflikthantering. Åsikter i krönikor står skribenten för.
www.oskarbrandt.com