Etikettarkiv: Jakob Sjölander

I fokus

Extremhögerns hat, hot och funkofobi mot Greta Thunberg

Högerextremister och konservativa har en förkärlek för att nedvärdera och håna klimat- och Palestinaaktivisten Greta Thunberg. Hat, hot och funkofobi blir retoriska verktyg då de inte längre kan hålla sig till saklig och nyanserad debatt. Såväl högerextrem alternativmedia som partiledare Ebba Busch (KD), Jimmie Åkesson (SD) och USA:s president Donald Trump har tappat det fullständigt. De tre är folkvalda politiker, men beter sig allt annat än statsmannamässigt.

SD:s propagandaorgan har på kort tid publicerat två ytterst osakliga och onyanserade krönikor signerade Jakob Sjölander och Birgitta Sparf. De två använder sina opinionsbildande pennor till att sprida hat, hot och funkofobi. Sjölander utbrister:

”Spräng Greta!” (Källa: Samtiden)

Sjölander (Motargument påminner om att det är samme man som längtar efter att kunna dra sina ”roliga” judeskämt igen) avslöjar sin första tanke då han hörde om Greta Thunbergs ”Gazablockad”. Sjölander förstår inte bättre än att, också i detta fall, inte avslöja sin primära känsla, som oftast är den riktiga, nämligen att han vill spränga Greta. Den sekundära känslan är den känsla vi får när samvetet kickar in, och vi blir mer resonabla. Han kunde naturligtvis ha valt att inte proklamera sin primära känsla, och istället gått på sin sekundära dito.

Sparf, å andra sidan, intar en annan strategi än just hatets. Hon använder sig av klassisk funkofobi, i detta fall att Greta Thunberg skulle uppfylla kriterierna för allvarlig psykisk sjukdom och därför bör vårdas under LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård). Hon raljerar om att hon skulle vara för gammal för LVU (Lagen om vård av unga), dvs att socialtjänsten tvångsomhändertar barn och placerar dessa på HVB (hem för vård eller boende) eller familjehem:

”[…]LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) torde vara på sin plats. Hon lider uppenbarligen av psykotiska vanföreställningar och uppträder synnerligen obalanserat och maniskt”. (Källa: Samtiden)

Via funkofobi tror Sparf att hon kan avlegitimera Thunbergs åsikter och göromål genom att hävda att hon inte skulle vara vid sina sinnens fulla bruk.

Inte bara opinionsbildare inom alternativhögern hånar och hatar mot Greta Thunberg, även folkvalda politiker som t ex Ebba Busch (KD) har farit ut mot henne i sociala medier. Jimmie Åkesson (SD) raljerade i ett klipp från Riksdagen om att hon åker dit för att ”posera och ta selfies”. Motargument minns när Jimmie & C:O flög till Turkiet och poserade och tog selfies samtidigt som de propagerade med flygblad om att ”svenska folket” inte ville ha fler invandrare och att landet var fullt.

Även USA:s president Donald Trump har, återigen, vädrat sina åsikter om Greta Thunberg:

”She’s just a troublemaker. .. She’s no longer into the environment now. She has an anger management problem. I think she should see a doctor. Have you ever watched her? She’s a young person. She’s so angry, she’s so crazy”. (Källa: Politico)

Tyvärr är argumentationstekniken att använda hat och funkofobi istället för saklighet och nyans inte ny. Det är när tekniken uttrycks i tal och skrift av maktinnehavare och opinionsbildare med stor publik som vi blir smärtsamt medvetna om den låga nivån och hur obehaglig och ovärdig förda debatt är. Istället för att eftersträva konstruktivitet hemfaller man till att öka splittringen och polariseringen i samhället.

Lästips:

Samtiden: Spräng Greta! (Sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik)

Motargument: ”Judeskämt är rasism”

Samtiden: Birgitta Sparf: För sent att LVU:a Greta, men läge för ett LPT (Sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik)

Aftonbladet: Jimmie Åkesson delar ut flygblad vid grekisk-turkiska gränsen

Politico: Greta Thunberg bites back at Donald Trump’s ”see a doctor” remark

Videotips:

SVD: www.facebook.com/watch/?v=1712152076066180

Krönikor

När ”sanningar” möter konspirationer

Samtiden, Sverigedemokraternas egen medieplattform, publicerade den 23 september 2025 en artikel av Jakob Sjölander med rubriken ”Uppenbar sanning och absurd konspirationsteori på samma gång”. Texten framstår vid första anblick som en reflektion över begreppsförvirring i samhällsdebatten. Men en närmare granskning visar att den är ett politiskt inlägg som flyttar gränserna för vad som uppfattas som rimliga påståenden om rasism, klimat och invandring – samtidigt som den avfärdar etablerad forskning.

Retoriken: en relativisering av sanningen

Sjölander utgår från en tes om att samhället drabbats av ”konspirationskonspirationer” – alltså falska anklagelser om konspirationsteorier. Hans metod är att ställa två påståenden bredvid varandra: ett som han medger är sant i någon trivial mening, och ett annat som han kallar absurt eller extremt. På så sätt kan han relativisera hela problemkomplex:

• Systematisk rasism: Enligt honom är det ”sant” att färgade klarar sig sämre statistiskt, men ”absurt” att hävda att samhället är strukturellt genomsyrat av rasism. Här bortser han från decennier av forskning som visar just hur lagar, institutioner och arbetsmarknadssystem kan reproducera ojämlikhet även utan öppet rasistiska avsikter.

• Klimatförändringar: Han medger att temperaturen ökat, men avfärdar slutsatser om allvarliga följder som överdrifter. I praktiken ställer han därmed vetenskaplig konsensus mot en egen tolkning som reducerar klimatkrisen till en bagatell.

• Patriarkatet: Han erkänner att män har stor makt men påstår att kvinnor har lika stor makt ”när de vill”. Detta negligerar både maktanalys och empiriska data om könsskillnader i lön, inflytande och representation.

• ”Folkutbytet”: Här blir relativiseringen tydligast. Sjölander skriver att man kan ”se” folkutbytet genom att titta ut på gatan – men att det inte styrs av en ond elit i Bryssel. Detta är en normalisering av konspirationstanken: även om den ”radikala” versionen förnekas, slås fast att en ”tamare” version är sann.

Historisk parallell: normalisering genom förskjutning

Detta sätt att resonera påminner om hur fascistiska rörelser i 1930-talets Europa arbetade retoriskt: man förkastade de mest extrema formuleringarna, men höll fast vid kärnan. På så sätt gjordes idéer om ”folkförfall”, ”degenerering” eller ”rasblandning” acceptabla i bredare kretsar.

När Samtiden skriver att ”folkutbytestanken är sann på ett sätt”, trots att den av forskare avfärdats som en konspirationsteori, flyttas gränsen för vad som anses vara en legitim tolkning av invandringens effekter.

”Motteborgsstrategin” – ett vapen mot kritiker

Artikeln avslutas med en varning för det som kallas ”Motteborgsförsvar”: att radikala idéer maskeras som mer moderata när de kritiseras. Men i själva verket använder Sjölander själv samma strategi:

• Radikal idé: Folkutbytet existerar.

• Moderata förklädnaden: Det är bara ”demografi” – man kan ju se det på gatan.

Genom att lägga skulden på ”vänstern” och ”radikala antirasister” försöker han flytta fokus från att det är högern, och särskilt SD:s egen sfär, som gång på gång använder denna metod.

Samtidens artikel är inte en neutral analys, utan snarare en ideologisk text, och framstår som en intellektuell lek med begrepp. Men i själva verket fyller den en politisk funktion:

  1. Att undergräva vetenskaplig konsensus (om klimat och strukturell rasism).
  2. Att normalisera konspirationstänkande (folkutbytet ges ”en kärna av sanning”).
  3. Att misstänkliggöra motståndare (antirasister och feminister framställs som lögnare och extremister).

Resultatet är en text som bidrar till att relativisera fakta, förskjuta debatten och skapa grogrund för radikalisering.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till artikeln i Samtiden (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik)

Krönikor

”Judeskämt” är rasism

1 kommentar

Hur ser du på s k ”judeskämt”? Är du en person som själv drar dem, skrattar du, blir du obekväm, reagerar du eller kanske tycker du att de egentligen är ganska harmlösa? Vi ska vara medvetna om vad det faktiskt innebär att skämta på minoriteters bekostnad. Judar är en minoritet som sedan urminnes tider har fått utstå rasism, varit föremål för fördomar, hotats, hatats och mördats just för att de är judar. Att skämta om judar bottnar i generaliserande fördomar baserade på rasism och antisemitiska konspirationsteorier.

Nättidningen Samtiden ägdes fram till ganska nyss av Sverigedemokraterna, är fortsatt ett propagandaorgan för partiet, och flera medarbetare är SD-kopplade. I en krönika signerad Jakob Sjölander som fått rubriken ”Mina judeskämt är inte roliga längre” uttrycker skribenten något vi skulle kunna betrakta som sorg, då han känt sig tvingad att sätta ”judeskämten” tillfälligt på paus. Anledningen är att han anser att ”tiderna har förändrats, och nu skulle vi vara långt mer försiktiga med att skämta om judar”.

I ingressen på Samtiden-krönikan läser vi:

”För ett antal år sedan hjälpte jag en kamrat att flytta. Vid ett tillfälle pekade han på en garderob och sa: ”Där har jag gömt mitt judeguld”. Lite senare så invände han emot att vi skulle lämna saker obevakade nere på gatan, eftersom det ”kunde komma en jude och stjäla det”. Till detta svarade jag att juden nog ville ha tillbaka sitt guld.” (Källa: Samtiden)

Skribenten ursäktar att de hade roligt åt skämten med att de inte alls var antisemiter, utan att de istället ”drev med antisemitismens absurditet” och att de varit ”riktade mot antisemiterna”. Om skämtet skojar med, driver med stereotyper om, misskrediterar judar som folkgrupp, då är det inte ett skämt om antisemiter.

Förringande av rasistiska skämt om judar är lika med att utföra antisemitism. Det är farligt att tona ned kraften hos skämt baserade på fördomsfulla generaliseringar om minoriteter, då de kan bidra till att rasism och intolerans accepteras. Man kan bära på antisemitiska stereotyper och utöva rasism, även om man påstår sig vara fri från rasistiskt/antisemitiskt hat.

Sjölander ser fram emot när antisemitismen sjunkit undan, för då kan han börja dra sina ”judeskämt” igen. I sin krönika normaliserar han ”judeskämt”, då han anser att de är kul, men inte just nu bara. Vi andra kan försöka inse att skämt på minoriteters bekostnad tillhör historien.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Samtiden: Mina judeskämt är inte roliga längre (sparad i webbarkiv för att inte ge nättidningen trafik/klick)

SVT: Oscar Sjöstedt (SD) skrattade åt nazistskämt om judar

Göteborgs-Posten: Judiska elever möter heilande och judeskämt

URPlay: Antisemitism idag: Konspirationsteorierna

I fokus, Krönikor

Ödmjukhet på SD-vis: tystnad, lydnad och nostalgi

I en krönika på SD-nära nätbloggen Samtiden målar Jakob Sjölander upp en sentimental bild av ett Sverige i förfall – en klassisk berättelse från högerextrema kanter där kritik mot orättvisor och maktstrukturer förvandlas till ett hot mot nationens själ. Krönikan bär rubriken “Sanning och ödmjukhet”, ett namn som lovar eftertanke men levererar ideologiskt rökdraperi. För bakom den påstådda ”ödmjukheten” döljer sig en retorik som syftar till att tysta oliktänkande och konservera ett förlorat samhällsideal.

Sjölander klagar på att traditioner ifrågasätts, men missar (eller ignorerar medvetet) att samhällsutveckling alltid bygger på just detta: ifrågasättande, prövning och förändring. När han talar om att “dekonstruera” samhället är det tydligt att han vänder sig mot allt från feministisk analys till antirasistisk kamp – rörelser som syftar till att skapa ett mer rättvist samhälle. Det är inte dekonstruktion – det är demokrati.

Att avsluta med en uppmaning om att vi borde “vara lite mer ödmjuka” är ett slirigt försök att framstå som resonabel samtidigt som man cementerar ett reaktionärt samhällsideal. Det är som att säga: “Sluta protestera – det stör våra traditioner.” Det är inte ödmjukt. Det är maktfullkomligt i förklädnad.

Artikeln publiceras på Samtiden – en sajt som visserligen inte längre formellt ägs av Sverigedemokraterna, men som fortsatt fungerar som en plattform för att sprida partiets ideologiska linje. Innehållet speglar konsekvent SD:s nationalistiska och exkluderande perspektiv, och syftet är inte att nyansera samhällsdebatten – utan att styra den i en alltmer auktoritär riktning. “Sanningen” som efterlyses är inte objektiv; den är ideologiskt filtrerad.

Så nej, vi behöver inte “mer ödmjukhet” i mötet med högernationalistiska narrativ. Vi behöver mer motstånd, mer kritiskt tänkande och fler som säger ifrån när ”ödmjukhet” används som verktyg för att legitimera förtryck och desinformation.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till Samtiden-krönikan ”Sanning och ödmjukhet” (sparad i webbarkiv vilket betyder att Samtiden inte får trafik/klick)

Krönikor

Samtiden ”småler” åt våld mot meningsmotståndare

En artikel på den SD-nära nätbloggen Samtiden uttrycker skadeglädje och nedsättande kommentarer om personer som blivit misshandlade. I artikeln ”Pinsamt, Bilan Osman” hade det varit klädsamt om skribenten hade tagit avstånd från allt våld.

16 april 2025 publicerar Samtiden en artikel skriven av Jakob Sjölander, som också skrivit för nätbloggarna Bulletin, Riks, Samnytt och Det goda samhället. Sjölander visar tydligt vad han anser om Expo och de medarbetare som utsatts för en misshandel. Ingressen lyder:

”Bilan Osman och Daniel Vergara blev nyligen misshandlade av ett invandrargäng. Jag har svårt att inte småle åt detta, då båda är kopplade till den påstått antirasistiska organisationen Expo. Tydligen är jag en dålig människa.” (Källa: Samtiden)

Längre ner skriver Sjölander:

”Jag bör tillägga att jag trots allt jag precis skrivit har en ganska positiv bild av Bilan Osman. Visst, hon är en småblåst socialist/feminist/islamist, men jag har ändå fått intrycket att hon menar väl.” (Källa: Samtiden)

Jag vill vara tydlig med att vi alla får ha åsikter om meningsmotståndare. Eftersom många uppfattar Samtiden som SD:s partiorgan är det häpnadsväckande att de väljer att publicera en så tendentiös och polariserande text. Jag vill innerligt hoppas att detta är en enskild skribents åsikter, men jag är inte alls säker på att så är fallet. För samhällsklimatet blir det farligt när en nätblogg som är så tätt förknippad med ett riksdagsparti i princip anser att vissa personer förtjänar att utsättas för våld. Ingen publikation som vill vara seriös och trovärdig bör publicera skadeglädje om våld eller skriva om brott på ett avtrubbande, demoraliserande sätt.

Sjölander frågar sig vad händelser som dessa egentligen betyder för Sverige. Han konstaterar att misshandel av meningsmotståndare betyder ”egentligen ingenting”.

Det är en farlig slutsats! Sjölander hade med allra största säkerhet inte haft samma känsla om förhållandet hade varit det motsatta. Han har inte tänkt sig in i komplikationerna av om t ex en skribent på en annan tidning skrev liknande om något brott mot en skribent på Samtiden. Våld är fel. Våld och alla andra brott är alltid fel. Publicister bör vakta på sina ord för att visa att de står upp för och försvarar allas yttrandefrihet och demokratin.

Länkarna till Samtidens artikel är sparade i webbarkiv och ger därför inga klick till dem. Här kan du läsa artikeln: https://archive.is/9lfwj

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.