Etikettarkiv: invandring

Krönikor

Mortadellans drottning

När jag var 16 år gammal bestämde jag mig för att ta en ”time-out” som det heter idag. Jag orkade inte fortsätta direkt till gymnasiet, så jag provade på arbetslivet genom ett par olika praktikplatser. Den första var en livsmedelsaffär vars ägare kom från mellanöstern.

Frankfurts and Mortadella - angle - Polish Deli, Queen Victoria Market
avlxyz / Foter / CC BY-NC-SA

De sökte en praktikant som inte var muslim. Anledningen var enkel; de ville ha någon i den delen av charken som inte var halal. Jag blev mortadellans okrönta drottning, och mitt kungarike var 1 x 1,5 meter. Dess enda invånare var en maskin med roterande klinga. Det är inte så illa ska jag be att få tala om!

Jag hade riktigt kul ihop med Muhammed och Fatima, de som jag oftast arbetade med. I början var jag lite rädd för att prata med kunderna, eftersom språket ibland ställde till det. Det släppte ganska snabbt. Kunderna pekade på oliverna och ostarna och när man hade fiskat upp tillräckligt många eller måttat en tillräckligt stor bit av fetaosten med kniven nickade de. Inte kärnfysik direkt. Muhammed lärde mig att hälsa, räkna och tacka på arabiska och Fatima frågade mig lite då och då vad vissa svenska ord betydde. Jag minns arabiska ordet för ”spannmål”. Fatima sade att hon tyckte att jag var väldigt bra på att förklara och att jag borde arbeta med det. Då blev jag lite mallig.

مرحبا يا رمضان (welcome Ramadhan)
aunullah / Foter / CC BY-NC-SA

Det fanns ett rökrum i källaren och en dag blev det en kulturkrock de luxe, en komisk sådan. Jag satt i soffan och tog en cigarett, då öppnades dörren och in kom en herre som drog av sig skor och strumpor och började tvättade fötterna i handfatet. Jag tyckte att det kanske verkade lite konstigt, men fortsatte röka. Problemet var att när jag skulle fimpa min cigarett och gå därifrån hade han helt plötsligt rullat ut en matta på golvet och lagt sig raklång på den för att be. Aj då!

Vad sjutton skulle jag göra? Jag satt och låtsades vara osynlig i fem minuter, knäpptyst och generad över vad jag uppfattade som en pinsam situation. Jag kunde ju inte gärna säga ”ursäkta” och kliva över honom. Om han gjort sig omaket att tvätta sina fötter vore det respektlöst att ta ett skutt över honom med skitiga skor.

Det är väl inget pinsamt i att praktisera sin religion? Har han inte rätt att göra det? Det är väl bara att glädjas över att hans arbetsgivare är förstående och låter sina anställda be på rasten, samt letar reda på en praktikant som kan handskas med fläskkött så att hans anställda ska slippa?

Jajaja, man kan gnälla om särbehandling bäst man vill, det bryr jag mig inte ett dugg om. PK, Anti-PK, anti-ditten och dutten. Jag såg personligen inget fel i den eventuella ”särbehandling” som jag fick i den butiken. Jag kände mig inte kränkt eller utnyttjad på något sätt. Tvärtom. Min arbetsinsats var värd något, hade rollerna varit ombytta hade jag uppskattat omsorgen.

I Sverigedemokraternas värld finns förmodligen inget utrymme för en sådan omtanke och samexistens. Be får du göra hemma och inte under arbetstid. I skolmatsalen serveras kassler och vill du inte ha så får du gå hungrig resten av dagen.

Artiklar, Myter

Myten om resursfördelning

Måste vi välja mellan att ta emot invandrare eller att våra pensionärer och barn ska ha det bra?

Vegan Princess Cake
Björn Söderqvist / Foter / CC BY-SA

Ofta hör man prat om att ”jamen vi kan inte ta in fler invandrare. Vi har många fattiga och pensionärer. Varför ska vi ta pengar från dem och ge till folk som kommer från andra delar av världen?”.

Problemet med detta tänkande är att man tror att samhällsekonomin är som en kaka där man ger olika stora tårtbitar till olika sektorer. En del får mer och andra mindre. Tar man från sektorn ”vård” för att ge till sektorn ”invandrare” så tror dessa att man får mindre pengar i vårdsektorn.

Men så funkar inte samhällsekonomi. Hade samhällsekonomin fungerat så, då hade vi än idag fördelat flintabitar och bott i grottor som på stenåldern. Ekonomi handlar alltså inte bara om fördelning av resurser utan om hur man skapar NYA resurser.

Ibland ser man det här med resursfördelning illustrerat enligt det så kallade dilemmat med livbåten, eller Livbåtsetiken, som författaren Tom Regan kallar det.

Tom beskrev ett tänkt scenario med fem personer i en livbåt och bara resurser till fyra; där man alltså måste kasta en person överbord, annars tar maten slut. Vilka fyra räddar man, frågar Tom, och vem är det man väljer att kasta överbord? För enligt det hypotetiska scenariet MÅSTE man kasta en överbord för att kunna rädda fyra, menar Tom Regan. Han kommer till slutsatsen att vi människor har en tendens att bara vilja rädda de som står oss nära och att ingen bryr sig lika mycket om de som man inte har några nära band till. Detta skulle kunna förklara sådant som rasism, menar han.

Men Tom Regan har fel, och hela frågeställningen är fel.

Människor har stött på problem med resursbrist MÅNGA gånger i historien och har kommit över problemen. Men hur? Inte genom att anpassa sig till problemen (kasta någon överbord) utan genom att TÄNKA och hitta en lösning på problemet och hitta sätten att rädda alla, eller så många som möjligt! Och det finns inte bara några personer i ”livbåten” Sverige. Det är i nuläget 4,9 miljoner sysselsatta skattebetalare och sammanlagt fler än 9,5 miljoner konsumenter som skapar resurser i Sverige.

Det går som ett tema i hela mänsklighetens historia att faktiskt utveckla nya resurser och att effektivisera produktionen. Historien visar det. Vi har nått långt i mänsklighetens utveckling. Och det är en pågående evolution.

Krispsykologi visar att detta även gäller i situationer som liknar den som Regan beskriver om en livbåt. De personer som klarar sig bäst är inte de som skulle offra en minoritet av de i den nödställda gruppen. De som lättast räddar sig själva är den grupp som kämpar för att rädda så många som möjligt, utan att kasta någon överbord. För det frigör så mycket kreativ kraft att man helt enkelt kommer på nya ideer och kanske till och med hittar nya resurser.

Det inskränkta ”livbåts-sättet” att tänka om resursfördelning är fel. Vi behöver inte välja mellan att kasta pensionären eller invandraren överbord ur ett samhälle. Vi kan ge alla behövande grupper hjälp och skapa resurser för att göra ännu mer i samhället.

Krönikor

Om svenskhetens betydelse

Ibland känns det som att man måste gå till sådana extrema överdrifter när man vill försöka förklara för en rasist hur saker egentligen funkar. Ta till exempel detta med svenskhet, kulturkrockar och så vidare.

Visst kan det ibland uppstå olika kulturkrockar om man sätter ihop två personer med olika härkomst och bakgrund. Men man kan inte säga att det enbart är invandrare som krockar med infödda svenskar. Även om vissa kan tycka att den svenska kulturen är homogen, så finns det stora skillnader mellan alla olika människors sätt att leva. Hur dagens klasskillnader kommer att visa sig i morgon är för tidigt att säga nu. Men om vi tittar tillbaka på våra mor- och farföräldrar och deras uppväxt, är det ganska tydligt hur det påverkat generationerna därefter.

Food of Love
Collin Key (on vacation) / Foter / CC BY-NC-SA

Tittar jag till exempel tillbaka på min egen mormor och morfar, kom de från skilda delar av landet. De har även växt upp i två helt olika klasser. Mormor kom från en bondefamilj i Västergötland, och morfars familj ägde ett hotell i Norrland. Ni kan kanske tänka er hur kulturkrocken i den familjen blev i slutänden. Deras dotter — resultatet av sina föräldrars kulturkrock — blev så småningom min mamma. Min pappa var näst yngste sonen i en arbetarfamilj med rötter i Norrland. Det uppstod således kulturkrockar även när mina föräldrar träffades.

Man kan argumentera för att skilda kulturer riskerar att orsaka identitetskriser hos alla barn som har föräldrar med vitt skilda härkomster. Det kan ligga något i det för vissa barn, men inte för alla. För samtidigt så kan det skapa möjligheter för dynamiska individer som får tillgång till flera sätt att tänka omkring världen. Att barn får lite större potential under sin uppväxt anser åtminstone jag vara av godo.

Sedan får vi komma ihåg att i en debatt med rasister kommer vi även där från helt skilda perspektiv på hur vi vill se vår närmaste omvärld, nämligen Sverige. Vi har helt olika utgångslägen, vilket givetvis kan komplicera kommunikationen om den ena sidan inte verkar vilja förstå vad den andra sidan säger. Och det gäller från båda håll. Det här skulle vi kunna se som en kulturkrock mellan olika värderingar och skilda sätt att se omvärlden. Å ena sidan har vi den som vill leva i ett statiskt, oföränderligt samhälle, å andra sidan har vi den som inser och omfamnar potentialen i pågående förändring och utveckling.

För rasisten har historien byggt ihop en svensk identitet som på något sätt är oförstörbar — om vi bara inte invaderades av utlänningar, svartskallar, blattar, negrer, zigenarpack och allt möjligt annat. För den med ett mer öppet sinne, är svenskheten något föränderligt som med dagens informationssamhälle, med kommunikationsmöjligheter världen över, dygnet runt, också förändras i snabbare takt.

Men visst, det kan nog finnas saker som många kan betrakta som ”typiskt svenska”.

  • hur vi står i kö — med en halvmeter eller mer, mellan varje person
  • hur vi brukar och missbrukar alkohol
  • sill, räkor och snaps
  • vår vilja att göra rätt (PK-ism)
  • pappa som går för att köpa tidningen just innan jultomten kommer — varje julafton!

Det här är bara ett litet urval — det finns givetvis fler saker som anses vara ”typiskt svenska”. Men att som till exempel Sverigedemokraterna, vilja tvångsassimilera alla de som inte vill gå med på att göra detta är endast befängt. Alla svenskar firar inte midsommar, alla pappor låtsas inte vara jultomten — utan en del är fulla och slår sin fru och sina barn i stället. Långtifrån alla gillar sill, sprit och räkor, och en del ställer sig utanför normen för att de vill, eller för att de sticker ut helt av sig själva.

Jag säger inte att problem aldrig uppstår när två eller flera kulturer möts. Givetvis kan det uppstå friktion, som riskerar att utvecklas och bli riktigt obehaglig och otäck om ingen försöker göra något. Men lösningen på problemet är inte att tvinga människor in i den ”ultimata svenska modellen”. Integration är inte att sitta och vänta på att andra ska anpassa sig till en befintlig modell att leva. Världen fungerar inte så. I stället får man satsa mer resurser på att samarbeta, kommunicera, visa och förklara när det gäller kulturella uttryck. Berätta vad vi har och som vi inte har i Sverige, och vilka värderingar som ur vårt perspektiv inte är ok att ge uttryck för i handling.

Men det innebär inte att vi kan förbjuda människor att göra si eller så, tvinga dem att göra något annat, eller ens ifrågasätta varför de inte firar jul eller samma religiösa högtider på exakt samma sätt som vi. Och man ska inte villkora rätten till en plats i det här landet med att någon måste anpassa sig villkorslöst till ett specifikt ”typiskt svenskt” sätt att leva.

För vet ni vad?

Det är fanimej inte vår business vad folk gör bakom stängda dörrar.

Krönikor

Invandrare får skulden för sviktande turism!?

Gästinlägg av SLUTPIXLAT.

Varning för Avpixlat o Dagerlind

Den av Sverigedemokraterna sponsrade hat- och rasistsajten Avpixlat försöker i vanlig ordning ge invandrarna skulden för allt.

Nu har det till och med gått så långt att man försöker ge invandrarna skulden för en sviktande turism.

I en insändare med rubriken ”Var är turisterna?” försöker signaturen Stefan K ge någon form av hemsnickrad förklaring till varför det är just invandrarnas fel att turistnäringen i Sverige sviktar.

Och vad kommer han på då? Jo det är migrationsverkets fel alltihop!?

Ska man leta efter orsaker kan man finna ett antal. Vi vet att Migrationsverket i sin desperata jakt på bostäder åt asylsökande och flyktingar, köper upp nästan allt de kommer åt. Här finner vi campingar, hotell, vandrarhem, stugbyar och andra övernattningsställen som turister brukar nyttja.

Aha… Migrationsverket snor nu alltså turisternas ställen att bo på!? Är det så det ligger till? Tänka sig vad hemskt.

Ja man slutar aldrig bli förvånad över hur fyndiga rasisterna är när det gäller att hitta nya anledningar att spy ut sitt hat mot invandrare.

Och som om inte detta vore nog, så passar samtidigt denne Stefan K på att ge mångkulturen en känga:

Vi har också fått oss till del, att det mångkulturella Sverige allt oftare inkluderar kulturuppvisningar från andra länder. Bl.a. fick vi veta att midsommarfirandet på Skansen 2011 gick i arabiska tecken, där musik, sång och dans från arabiska länder visades upp för medborgare och turister. Samma år firade Stockholms stadsmuseum den svenska nationaldagen med en somalisk afton, där man också bjöd på mat, sång och dans från fjärran land. Är detta vad utländska turister förväntar sig på sin semesterresa till Sverige? Reser ni till Thailand för att ta del av kulturyttringar från Marocko eller Chile? Frågan är ändå om inte Sveriges negativa bild utomlands är det verkliga skälet till den minskade turismen?

Uppenbart är att signaturen Stefan K inte har mycket till övers för mångkulturen. Och att visa upp denna mångkultur för turister är tydligen enligt Stefan K hämmande för svensk turistnäring.

Förmodar att Stefan K likt Sverigedemokraterna vill se ett starkt tillrättalagt svenskt midsommarfirande/nationaldag i bästa nordkoreansk koreografi där kanske Åkesson och hans entourage kan svansa omkring. Och naturligtvis är där inga invandrare tillåtna att delta. Då blir det ju för mångkulturellt. Hujeda mig!?

Slutpixlat konstaterar att på hat- och rasistsajten Avpixlat är uppfinningsrikedomen stor när det gäller att smutskasta invandrare. Och att dess nestor, Mats Dagerlind, fantiserar ihop otroliga historier gör ju inte saken bättre.

Kan vi kalla det rasistisk komik på hög nivå? Nej, låg nivå skall det naturligtvis vara.
”Var är turisterna?” Frågan som istället borde ställas är; Var är rasisterna?” Hos Sverigedemokraterna, Avpixlat och Dispatch såklart!

Raffina Wall för Slutpixlat.

Krönikor

Nej, Husby är inte invandrarnas fel!

Rasister av alla kön och politiska färger säger just nu ”vad var det vi sa” om upploppen i förorterna, och skyller dem på invandrarna och invandringen. Men att skylla dessa på invandrarna är lika knäppt som att skylla upploppen på Söder på 1930- och 40-talen på skåningar och norrlänningar.

Bastille 2007-05-06 anti Sarkozy 487645695 abe4befd12 o
Foter.com / CC BY

Ungdomsupplopp är inget nytt. Det har skett förr. För cirka 100 år sedan var det bland fabriksarbetarnas fattiga barn som det ofta var oroligt, samma sak under ”ungdomskravallerna” på 1930-, 40- och 50-talen. Visst hände det ganska ofta att överklassens pojkspolingar hoppade in i bråken, bara för att få känna glädjen att ”banka snutar” (lite som delar av överklassvänsterns proffsstenkastare gör idag), men grundorsaken till oroligheter låg i den relativa fattigdomen och utsattheten; den var politisk.

Då var det ofta inflyttade ungdomar som hamnade i problem, men det var givetvis inte migrationen av skåningar till Stockholm som var orsaken till upploppen, lika lite som det är invandringen idag som är orsaken till upploppen.

Men… Detta rättfärdigar inte upplopp. De som var mest rädda för upploppen på t.ex. Söder 1948 var föräldrarna. Samma med upploppen i de numera så ”romantiska” kåkstäderna på Söder för 110 år sen. Varför tror ni att Socialdemokraterna, som då förde en intensiv kamp mot sociala orättvisor, bad ungdomarna att organisera sig och bli politiskt aktiva istället för att slåss och vandalisera? Jo, för att vandaliseringen inte ledde till något gott.

Kanske är det fråga om grumligt och primitivt hat mot samhället — men det kan också vara en medveten strävan att sätta det svenska samhället i en aldrig så liten gungning. I vilket fall som helst kan kravallerna användas som vapen i kampen mot demokratin.
Därför är det angeläget, att uppviglarna avslöjas och oskadliggöres.
Men de andra, då, de tusentals ungdomarna, som lät sig ledas av dessa skumma typer? Blir det inte svårare att locka dem till upplopp en gång till, om de får flera lokaler, där de kan fördriva tiden? — — —
Nej, vantrivseln beror inte på bristande lokaler. Det är rättare att säga, att den beror på bristande disciplin och föräldraansvar. Skäll inte på ungdomen för det. Skäll på föräldrarna och skäll på samhället, som har låtit sin ungdom växa vilt, som har skapat den en miljö, där den inte trivs. Inte för att där finns för små danslokaler och för få pingpongbord, utan för att världen är rastlös och febersjuk. Det spirar inga gossar och flickor med solsken i blick ur en sådan mylla.
Framför allt inte när ungdomen som nu lämnas åt sig själv. Polisbatonger är inte lösningen. Danssalonger inte heller. Nej, det är ljus, värme och trygghet. Det är goda hem och riktiga föräldrar.

Rune Moberg om kravallerna på Söder i Stockholm 1948.

Krönikor, Myter

Metadebatten går inte att vinna

Gästinlägg av Andreas Johansson Heinö

Till den ständigt pågående svenska metadebatten om invandringsdebatten adderas nu ännu ett kapitel: debatten om Uppdrag Gransknings (SVT:s ännu ej utsända) granskning av debatten.

Question mark
Marco Bellucci / Foter.com / CC BY

För den som, likt jag själv, under en längre tid försökt följa vad svenska politiker och opinionsbildare faktiskt säger och skriver om invandrings- och integrationsfrågor, är det uppenbart att denna metadebatt lever sitt eget liv, till synes helt fristående från den politiska verklighet den påstås spegla.

Medan den offentliga invandringsdebatten i Sverige präglas av försiktighet är metadebatten vulgär. Kontrasten kunde faktiskt inte vara större mellan politikernas ängslighet inför invandringsfrågorna och de gapiga metadebattörernas lättvindiga relation till fakta.

Metadebatten bärs framförallt upp av två (parallella men ömsesidigt uteslutande) myter:

  1. ”man får inte kritisera invandringen i Sverige”
  2. ”det pågår en anpassning till en främlingsfientlig agenda”

Båda myterna är falska. Det är också enkelt att falsifiera dem.

Åtminstone sedan mitten på 1960-talet har invandringens omfattning och invandrarnas eventuella anpassning (assimilation/mångkultur/integration) debatterats i riksdagen, på debattsidor etc. Den som vill studera den moderna svenska invandringsdebatten har faktiskt ett ganska rikt material att använda sig av (här är ett roligt exempel).

Visst har den demokratiska förankringen varit bristfällig, men det har gått åt båda håll. Å ena sidan har det funnits en medvetenhet bland svenska partier om att man ”gått före opinionen” vad gäller invandringens omfattning. Å andra sidan föregicks exempelvis inte 1989 års drastiska begränsning av flyktingpolitiken av någon förankring hos opinionen. Idag ser vi uttryck för legitimitetsbrister både vad gäller protester mot mottagande och avvisningar av asylsökande.

Lika enkelt är det att visa att ordval, argumentation och språkbruk successivt har anpassats till en allt starkare antirasistisk norm. Generaliserande och/eller exotiserande beskrivningar förekommer mer sällan än för tjugo år sedan. Gränsen för vad som väcker anstöt har flyttats. Tobias Billströms kommentar om ”blonda och blåögda” flyktinggömmare hade sannolikt inte lett till samma reaktioner på 1980-talet som idag.

De båda myterna är inte kompatibla men ändå i symbios. ”Rasistisk dyngspridning” kommenterade en före detta riksdagsledamot Uppdrag Gransknings program (som han, liksom alla andra, ännu inte sett) vilket är precis den sortens kommentar som gör anhängarna av (1) övertygade om att de har rätt. Själv har jag vissa farhågor för att Uppdrag Granskning ska ge uttryck för (1) vilket är precis den sortens journalistisk som gör anhängarna av (2) övertygade om att de har rätt. And on and on it goes.

Är det någon mening med att försöka förändra bilden av debatten? Jag tvivlar. Metadebatter går inte att vinna. Jag skulle kunna skriva långa artiklar och rapporter där jag belägger min kritik mot (1) och (2) men till vilken nytta? Avpixlat kommer inte att lyssna, inte Aftonbladet Kultur heller. Det är för många som har egna intressen av (1) respektive (2) för att fakta ska ha någon slagkraft.

Visst, det är inte acceptabelt när hederliga medborgare blir rasistanklagade. Det är därför alldeles utmärkt att Uppdrag Granskning berättar historien om Per Brinkemo. (Ett annat likvärdigt fall som borde uppmärksammas mer är vänsterpartisten Gun Holmertz, som precis som Per har jobbat lokalt med integrationsfrågor i många år, som anklagades av partikamrater för att spä på fördomar när hon uppmärksammade kvinnoförtryck.)

Men sen borde vi kunna sätta punkt och gå vidare. Ain’t gonna cry for Metadebatten no more.

Gästinlägg av Andreas Johansson Heinö

Krönikor

Strukturell rasism och liberalism

Gästinlägg av Björn Axén

I Dagens arena skriver Marcus Priftis om liberalers problem med att hantera samhällsstrukturer och i synnerhet strukturell rasism:

“Begreppet strukturell rasism innebär inte att alla skulle vara rasister. Det innebär att det inte behövs några rasister för att rasism ska uppstå.”

Blick auf A 2 bei Raststätte Lehrter See (2009)
Jochen Jansen / Foter.com / CC BY-SA

Han exemplifierar med trafiken:

“Men trots att ingen av oss har önskat bilkön, är den ändå där. Den är ett resultat av att vi alla bestämt oss för att ta bilen samtidigt. Den är summan av våra handlingar, inte av våra avsikter. Kön på motorvägen är en typisk struktur.”

Priftis menar att liberalismens utgångspunkt i individen, fri vilja och fria val (jag antar att han syftar på det jag brukar syfta med individens ansvar). Enligt Priftis leder denna föreställning till att liberaler har problem att hantera strukturell rasism eftersom det inte finns någon agent, ett subjekt som utövar sin fria vilja att handla rasistiskt.

Till att börja med har liberalismen inga som helst problem med strukturella analyser i sig (vilket vissa fått för sig). De är grundläggande för den liberala analysen av samhället. Vissa kanske har hört talas om “den osynliga handen” exempelvis.

Men man kan fråga sig vad strukturell rasism egentligen handlar om? Enligt mig undergräver man själva idén med rasism genom detta begrepp (visserligen i stolt socialistisk tradition). Rasism handlar klassiskt om en föreställning om världen där man sätter sin egen ras/etnicitets intressen före andra gruppers. Att vidga begreppet rasism till att omfatta strukturer innebär så att man fokuserar på samhälleliga processer istället för föreställningar. Detta är klassisk marxistisk analys där, ironiskt nog, klass har bytts ut mot ras/etnicitet. Men för en liberal är problemet det samma i klassanalysen: individens ansvar försvinner. Enligt denna typ av strukturell analys finns ansvaret endast hos den som har makten att rätta till strukturen.

Det är nu som liberalen börjar dra öronen åt sig. Om det inte finns någon klassisk rasism, inte i lagen, inte hos individerna utan i själva samhällsstrukturen, hur ska den då bekämpas? Av upplysta människor som använder det fantastiska sociala verktyget staten så klart! Och när icke-liberaler börjar tala sånt här brukar det handla om att gripa in med våldsmakten och se till att det blir rätt. Och det här med ‘våldsmakt’ och ‘rätt’ är en kombination man, enligt liberaler, ska vara högst försiktig med.

När vi ser en samhällsprocess, som att icke-etniska svenskar har svårare i samhället, så kan vi alla tycka att det är tråkigt men strukturerna bakom det kan mycket väl vara sådana som inte staten bör försöka lösa. Det är t.ex. inte konstigt om man klarar sig sämre i ett nytt land än genomsnittet för befolkningen av en mängd olika anledningar som språk, nätverk, kulturell förståelse etc. Det är inte rasism även om det är en struktur som syns i skillnaden i de etniska mönstren. Det kan helt enkelt vara så att sådana sociala attribut som leder till framgång eller inte blandar sig olika hos etniska svenskar icke-etniska svenskar.  Att personer med icke-svenska namn har svårare att få komma på arbetsintervju tyder snarast på en faktiskt, men antagligen svag, rasism. Den överensstämmer i alla fall inte med social struktur som exemplifierat med bilkön.

En konstruktiv lösning är att istället för ‘strukturell rasism’ använda termen ‘strukturell diskriminering’. Men då förlorar man ju så klart möjligheten att anklaga folk för att vara omedvetna rasister.

Krönikor

Statlig kapitalförstöring och de illegala företagarna

För två veckor sedan hade jag en mycket sen affärsmiddag. Jag åkte med taxi ut till ett industriområde och möttes av min klient. Vi gick vidare till ett pizzabageri, där ugnen var full av bubblande, snart färdiga pizzor. Jag serverades nybakad pizza, sallad och läsk.

HotPizza
Lppa / Foter.com / CC BY-SA

Telefonen i lokalen ringde med jämna mellanrum och nya beställningar lämnades. Beställningarna, inklusive typ av pizza och pris, matades kontinuerligt in i ett Excel-ark på en nyinköpt dator.

En man – närmare bestämt en asylsökande som fått tillfälligt arbetstillstånd – bakade och lastade in i ugnen.

Ägaren till pizzabageriet var en klient till mig. Vi var glada över att se varandra, men han betedde sig instabilt. Han skrattade nervöst medan vi pratade.

Stämningen var tragikomisk. Komisk och upprymd på så sätt att affärerna gick bra; pengarna strömmade in och han betalade skatt och avgifter varje månad. Den var tragisk eftersom gränspolisen skulle kunna göra en razzia vilken sekund som helst. Om så skedde skulle min klient med omedelbar verkan transporteras till polisens häkte eller Migrationsverkets förvar i Märsta.

Avslag på asylansökan – av en oenig rätt

Min klient hade fått avslag på sin asylansökan för några månader sedan. Avslaget från Migrationsdomstolen gjordes av en oenig rätt. Tre män röstade för avslag. Två kvinnor röstade för bifall. Rättens beslut i min klients mål utgjordes av en ren trovärdighetsbedömning.

I sitt hemland hade han inlett ett utomäktenskapligt förhållande med en kvinna. Vi hade kompletterat målet med fotografier på min klient och den unga kvinnan i hemlandet, en artikel som visade att hon mördats. Även fotografier på journalisten som skrivit artikeln, där han visade upp sin presslegitimation utanför tidningshuset.

Migrationsdomstolens majoritet kom fram till att det inte var trovärdigt att ett ungt par skulle inleda ett förhållande som var olagligt och innebar livsfara. Man kan säga att de betedde sig på ungefär samma sätt som miljontals andra människor som tar risker runtom i världen.

På samma sätt som hundratusentals libyer och syrier går ut obeväpnade på gatorna och demonstrerar mot sin regim, trots att de bryter mot lagen och trots att många av dem skjuts ner. På samma sätt som min egen far under 50-talet skrev kritiska artiklar i en sydafrikansk tidning mot apartheidregimen, vilket ledde till att han förföljdes och flydde från Sydafrika.

Människor gör massor av saker som är förenade med stor fara och med stor risk för upptäckt.

I vilket fall – han bedömdes inte som trovärdig och fick avslag på sin asylansökan och det var inte mycket att göra åt det för stunden.

Stannade kvar i Sverige och drev företag

Efter sitt avslag hade min klient i strid med utlänningslagen stannat kvar i Sverige och fortsatt driva sitt företag.

För att förstå hur den här märkliga situationen kunnat uppstå måste vi reflektera över utlänningslagens bestämmelser.

Om en person söker asyl i Sverige och samtidigt styrker sin identitet, eller medverkar till att göra den sannolik, kan han eller hon beviljas undantag från kravet på innehav av arbetstillstånd. Personen får då ett så kallat ”samordningsnummer” av Skatteverket. Ett samordningsnummer är ett tillfälligt personnummer och utgörs av de fyra sista siffrorna i ett personnummer.

Med ett samordningsnummer kan en person registreras som skattebetalare av Skatteverket. Därefter kan personen registreras som skattebetalande anställd om han eller hon får arbete, alternativt som skattebetalande egenföretagare om han eller hon startar en enskild firma.

Med hjälp av samordningsnumret kunde han ta banklån för att finansiera sitt företag. Med hjälp av samordningsnumret kunde han genomgå alla nödvändiga kurser i livsmedelshygien som krävdes för att han skulle få tillstånd att tillaga och servera mat. Med hjälp av samordningsnumret kunde han även ta svenskt körkort. Med hjälp av samordningsnumret kunde han också skaffa sig ett förstahandskontrakt på en hyreslägenhet.

Pizzerian – ett sätt att leva och undvika ångesten

Min klient fick möjlighet att köpa pizzabageriet under den tid då hans asylärende behandlades av Migrationsverket. Han lånade pengar av vänner och köpte pizzabageriet. Hans situation med att ha vistats länge i Sverige, där han nu fått många vänner, tankarna på konsekvenserna av en utvisning och hur hans fortsatta liv skulle bli, gjorde att han fick konstant ångest. Ångesten medförde att han sover väldigt få timmar per natt.

I ett försök att skingra sin ångest och att etablera ett liv i Sverige startade han sitt företag och jobbade konstant under sin vakna tid. Han delade ut reklam och bakade pizzor. Affärerna gick snart så pass bra att han kunde anställa personal. Bokföringsmaterialet och årsredovisningarna jag fått från hans revisor visar att han kommer att ha amorterat av sina företagsskulder inom ett år.

Om han inte utvisas.

Enligt 5 kap. 5 §, andra stycket utlänningslagen kan ett uppehållstillstånd beviljas i Sverige om en utlänning bedriver näringsverksamhet i Sverige. I 5 kap. 18 §, punkt 5 & 9, utlänningslagen finns en mängd undantag från huvudregeln om att ansökan om uppehållstillstånd skall vara gjord i hemlandet.

Kravet är då att uppehållstillstånd söks för arbete där det råder stor efterfrågan på arbetskraft, samt att ”arbetsgivaren skulle förorsakas olägenheter om utlänningen måste resa till ett annat land för att ge in ansökan där eller att det annars finns särskilda skäl.”

När man driver en enskild firma är man sin egen arbetsgivare. Enskilda företagare som söker uppehållstillstånd för att få fortsätta driva sitt företag söker alltså anställning hos sig själva.

Enskilda företagare har per definition rätt att anställa sig själva, varför efterfrågan på arbetskraften, tillika egenföretagaren själv, är uppenbar. Lika uppenbart är att det minst sagt skulle medföra ”olägenheter” om det enskilda företaget står utan arbetskraft och ägaren tvingas lämna Sverige.

I själva verket går företaget i konkurs med kort varsel om dess ägare utvisas ur Sverige. Kunderna får inga beställningar. Räkningar, banklån och skatter blir obetalda.

Svenskt näringsliv och den svenska staten drabbas av hundratusentals kronor i kapitalförluster för varje företag vars ägare tvingas ut ur Sverige.

Utifrån ett sådant resonemang skulle en person kunna söka uppehållstillstånd i Sverige som egenföretagare samtidigt som han befinner sig i Sverige.

Eller så förhåller det sig på ett annat sätt.

En ansökan om uppehållstillstånd i Sverige skall antingen bifallas, avslås eller avvisas. De två sistnämnda besluten går att överklaga i Migrationsdomstolen.

Migrationsverket väljer däremot att pröva ansökningar om uppehållstillstånd av personer med utvisningsbeslut som ansökningar om uppehållstillstånd på grund av hinder mot verkställighet av utvisning. Om den sökande med utvisningsbeslut i sådant fall inte anför nya omständigheter gällande förföljelse i hemlandet, avslås ansökan med hänvisning till att egenföretagande i Sverige inte utgör risk för förföljelse i hemlandet.

Sådana beslut går inte att överklaga till Migrationsdomstol. Dagen då gränspolisen knackar på egenföretagarnas dörr närmar sig.

När jag hade ett telefonsamtal med en handläggare på Migrationsverkets enhet för egenföretagare, berättade handläggaren att Migrationsverket inte tillämpat utlänningslagens regler om direkt ansökan i Sverige om uppehållstillstånd för egenföretagare under de tio år hon jobbat på enheten.

Med andra ord tycks Migrationsverket kringgå de lagliga möjligheterna till uppehållstillstånd för egenföretagare i Sverige, genom att helt enkelt avslå deras ansökningar om uppehållstillstånd.

Sådana här situationer upprepar sig dagligen runtom i hela Sverige. År efter år.

Andra exempel

MacBook Air
Dan Taylor / Foter.com / CC BY

En av mina andra klienter utvisades under liknande förhållanden. Förutom hans lilla dotter i Sverige som han har med en kvinna med permanent uppehållstillstånd, driver han en framgångsrik restaurang i en medelstor svensk stad. Migrationsverket vägrade inledningsvis att ens ta emot hans ansökan om uppehållstillstånd som egenföretagare. Det skedde först efter att jag påtalade för Migrationsverkets handläggare att han hade rätt att lämna in vilka ansökningar han så behagade.

För fyra år sedan besökte jag en restaurangägare med utvisningsbeslut. Han besöktes dagligen av poliser som köpte korv med mos av honom och vägrade följa Migrationsverkets beslut att utvisa honom.

Migrationsverket avslog hans tidigare ansökan om uppehållstillstånd som egenföretagare, med hänvisning till att restaurangverksamhet i Sverige inte medför risk för förföljelse i hemlandet.

Beslutet går inte att överklaga.

En annan klient i en norrländsk stad driver en framgångsrik restaurang tillsammans med sin fru, men de hotas båda av utvisning.

Migrationsverket avslog hans tidigare ansökan om uppehållstillstånd som egenföretagare, med hänvisning till att restaurangverksamhet i Sverige inte medför risk för förföljelse i hemlandet.

Beslutet går inte att överklaga.

För några år sedan kontaktades jag av en asylsökande med utvisningsbeslut. Han satt placerad på Migrationsverkets förvar i Gävle och drev samtidigt en databutik.

Migrationsverket avslog hans tidigare ansökan om uppehållstillstånd som egenföretagare, med hänvisning till att driften av en datorbutik i Sverige inte medför risk för förföljelse i hemlandet.

Beslutet går inte att överklaga.

I en analys av den här situationen är det viktigt att minnas att dessa egenföretagare köpt företag som andra inte velat ha, alternativt startat helt egna företag från grunden. De har alltså inte ”tagit” arbetstillfällen från någon annan. De hade inte beviljats banklån om de inte bedömts kunna bli lönsamma.

Allt fler företagslokaler varje år gapar tomma. Kunder blir utan beställningar. Svenska banker och leverantörer drabbas av betydande kreditförluster. Konkurser med tillhörande kostnader och tidskrävande handläggning drabbar domstolsväsendet. Anställda förlorar sina jobb när deras arbetsgivare utvisas för att söka uppehållstillstånd för att driva ett företag som inte längre finns kvar.

Alla svenska regeringar oavsett politisk färg brukar alltid tala om vikten av att nya företag startas och drivs i Sverige. Inte minst på grund av att nyanställningar i småföretag utgör en stor del av de arbeten som skapas i Sverige.

Den politiska debatten kring flyktingar i Sverige kretsar mycket kring de påstått stora kostnader i bidrag och andra utgifter som Sverige ger dem.

Varför talas det i princip aldrig någonsin om alla intäkter som många flyktingar drar in innan de ens har ett permanent uppehållstillstånd eller ens befinner sig lagligt i Sverige? Skatteintäkterna från en enda egenföretagare motsvarar kanske minst dagersättning för tjugo flyktingar årligen.

Varför tillåts Migrationsverket slå sönder en stor mängd fungerande företag varje år, årtionde efter årtionde utan att politiker sätter stopp för den statligt subventionerade kapitalförstöring?

Är behovet av att utvisa till varje pris värt att Sverige, inte minst med en betydande arbetslöshet och ekonomiska problem, kastar ut egenföretagare bara för att de råkat komma hit som förföljda människor?

Det är dags att tillämpa alla delar av utlänningslagen. Det är dags att legalisera de illegala företagarna.

 

 

 

Artiklar, Myter

Intervju; Henrik Bachner

Gästinlägg av Agneta Berliner.

Agneta BerlinerHenrik Bachner, idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism, intervjuas av Agneta Berliner. Båda ingår i arbetsutskottet för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Henrik Bachner är styrelseledamot i Per Ahlmarkstiftelsen.

Intervjun är tidigare publicerad i Frisinnad Tidskrift.

Henrik BachnerUnder Gazakriget ökade hatbrotten mot judar kraftigt i flera länder; misshandel, attacker mot synagogor, hot och trakasserier i skolorna. En studie som Forum för levande historia publicerade 2010 indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att ”judar har för stort inflytande”. 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet ”med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar”.

Kan det anses vetenskapligt belagt att antisemitismen har tilltagit både i Sverige och i övriga Europa?

– Utvecklingen ser olika ut i olika länder i Europa. Det är belagt att antalet incidenter och hatbrott riktade mot judar under 00-talet ökat i vissa länder, däribland Storbritannien och Frankrike. I Sverige har vi inte sett en sådan utveckling. Undantaget är 2009 då antalet anmälda hatbrott mot judar ökade kraftigt. Det finns också attitydundersökningar som indikerar att inställningen till judar blivit mer negativ i ett antal länder, till exempel Pew-centrets studie från 2008. Den mest markanta förstärkningen av antijudiska attityder hade enligt den undersökningen ägt rum i Spanien. Den tyska studie du nämner visar att antisemitiska föreställningar är relativt utbredda i flera EU-länder. Men den pekar också på skillnader: av de undersökta länderna är antisemitismen mest utbredd i Polen och Ungern. De lägsta nivåerna uppmättes i Holland och Storbritannien.

En rad kvalitativa studier pekar på att antisemitiska föreställningar och argument på ett tydligare sätt förekommer i medier och debatt i delar av Europa. Det tycks inom vissa opinioner finnas en ökad attraktion och acceptans för vissa stereotypa och mytologiska bilder. Bland annat cirkulerar åter på ett mer märkbart sätt – även inom delar av den politiska mittfåran – föreställningar om en oerhörd judisk makt som styr amerikansk politik eller manipulerar medier i Europa. Även den sekundära antisemitismen, som utvecklats som en reaktion på Förintelsens konsekvenser, gör ett allt tydligare avtryck. Detta är en aversion som hämtar näring ur skuldproblematik och irritation över Förintelsens fortsatta centralitet i den politiska kulturen. Den tar sig bland annat uttryck i en strävan att relativisera folkmordet på Europas judar och i försök att transformera offer till gärningsmän, att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel. Dessa tendenser kan även iakttas i svensk debatt. Sammantaget kan man således säga att antisemitiska diskurser gjort ett tydligare avtryck i delar av Europa under 00-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.

Är det just antisemitismen som blivit mer märkbar eller har rasismen överlag ökat?

– Vi har sedan flera år sett en tilltagande xenofob strömning i delar av Europa. Den riktar sig mot en rad olika grupper. En primär måltavla för många högerpopulistiska partier är vissa invandrargrupper och särskilt muslimer. Men det finns också specifika rasismer som drabbar till exempel romer eller afrikaner och asiater, oavsett deras religion. Bilden skiljer sig delvis från land till land. Antisemitismens reaktivering torde delvis hänga samman med detta klimatskifte. Men det är viktigt att se, att även om olika gruppfördomar har mycket som förenar, inte minst vad gäller deras funktioner, bär de samtidigt på specifika och särskiljande drag och återfinns ibland i delvis olika opinioner.

Vi kanske ska backa ett steg och definiera begreppet antisemitism?

– Enkelt uttryckt är antisemitism fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar om en historiskt och kulturellt rotad och vidareförmedlad föreställningsvärld, men också om en av denna idétradition skapad känslomässig distansering. Antisemitism kan inbegripa allt ifrån ganska milda fördomar till ett intensivt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visat kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.

Och var kommer själva termen ifrån? Det är ju snarast en nonsensterm eftersom det ju inte finns någon semitism att vara ”anti” i förhållande till.

– Termen myntades av den tyske publicisten och antijudiske agitatorn Wilhelm Marr på 1870-talet. Han tillhörde den politiska judefientliga rörelse som då växte fram. För denna var det viktigt att markera avstånd till den äldre kristna judefientligheten. Den moderna antisemitismen angrep judarna med framför allt nationalistiska och rasistiska argument och sökte klä det sekulära judehatet i en vetenskapligt klingande terminologi. Termen antisemitism är en produkt av 1800-talets sammanblandning av språkgrupper och rasliga klassificeringar. Den dåtida rasforskningen lanserade idén om en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen knöt an till detta och menade sig bekämpa en förment ”semitism”, med vilket avsågs den föregivna judiska ”rasen” och dess påstått nedbrytande och hotfulla verksamhet. Ordet antisemitism är dock sedan länge vedertaget som beteckning på judefientlighet. Försök att lansera alternativa beteckningar har hittills inte fått större genomslag. När man använder termen är det dock viktigt att vara medveten om att den är missledande.

Vilka är de starkaste eller mest återkommande fördomarna och stereotyperna som gäller judar?

Medieval manuscript-Jews identified by rouelle are being burned at stake
Diebold Schilling / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

– Fortfarande spelar både ursprungligen kristna föreställningar och den moderna antisemitismens stereotyper och myter stor roll. Anklagelsen om Kristus- eller Gudsmord har lagt grunden till en rad demoniserande bilder som så småningom försetts med sekulära rationaliseringar. Andra föreställningar härrör ur konstruktionen av judendomen som kristendomens motsats, till exempel påståenden om en specifik judisk hämndlystnad, ofta kodifierad i satsen ”öga för öga, tand för tand”, vilka ibland dyker upp i debatten om Israel. Men de mest centrala föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ av bilder som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism. Den utgör för vissa grupper inte bara en fördom utan också en alternativ förklaring till historiska och samtida skeenden på såväl global som nationell nivå.

Beskriv hur antisemitismen yttrar sig idag, i Sverige och i andra länder i världen.

– Antisemitism kommer till uttryck i olika sammanhang och på olika sätt. Den utgör en viktig ideologisk komponent inom högerextremism och radikal islamism. Inom delar av den extrema vänstern återfinns antisemitiska former av antisionism samtidigt som myter om judiska sammansvärjningar florerar i olika konspiracistiska miljöer, som till exempel den s.k. sanningsrörelsen som ifrågasätter den etablerade förklaringen till terrorattackerna mot USA den 11/9 2001. Men antijudiska föreställningar och attityder förekommer även i medier och debatt inom den bredare politiska mittfåran. Attitydundersökningar pekar på att negativa uppfattningar mot judar är mest utbredda i högerradikala opinioner. Enligt vissa studier är de också relativt utbredda i muslimska grupper.

Men bilden skiljer sig också delvis mellan länder. I delar av Central- och Östeuropa fortlever på ett tydligare sätt än i Västeuropa en folklig, nationalistisk och kristet färgad antisemitism. Där är också associationen mellan judar och kommunism ett viktigare tema i den antijudiska agitationen än i väst. I Ungern har det högerradikala partiet Jobbik vunnit framgångar med en politik som förenar en hårdför nationalism med antisemitism och antiziganism.

I arabvärlden och i andra muslimska länder som Iran och Pakistan är situationen annorlunda än i väst i den meningen att antisemitismen är rumsren och inte sällan statssanktionerad. Den propageras av regimer – Iran är det mest extrema exemplet – och ledande medier, men också av islamistiska rörelser. Denna utveckling har globala effekter. Föreställningar och mytbildningar som Europa under 1800- och 1900-talet exporterade till Mellanöstern – där de sammanlänkades med en redan existerande tradition av förakt och fientlighet mot judar och kom att exploateras i konflikten med sionismen och Israel – slungas nu tillbaka och bidrar till att reaktivera antijudiska tendenser i västvärlden.

Har Du några kommentarer till hur nutida judefientlighet behandlas i debatten i Sverige och av svensk media?

– Även om det finns flera exempel på kunniga skribenter och politiker så präglas förhållningssättet till antisemitism på många håll av ignorans, politisering och ideologiska blockeringar. Kunskaperna om den globala och europeiska utvecklingen är magra, antijudiska bilder och argument känns ofta inte igen, och inte sällan möts de av förnekelse eller bagatellisering. För delar av vänstern blir det särskilt problematiskt när antijudiska inslag dyker upp i debatten om Israel. Inte sällan avfärdas i dessa opinioner kritik mot antijudiska uttryck med påståendet att ”så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitism”. Att detta påstående inte är sant torde vara uppenbart för de flesta, men det har blivit ett bekvämt sätt att slippa konfrontera frågan om antisemitism. Men förståelsen för antisemitismen försvåras även av att begreppet intimt associeras med nazismen och Förintelsen – de mest extrema yttringarna av judehat tycks ibland utgöra kriteriet för vad som uppfattats som antisemitism.

Ibland sägs i debatten att judefientligheten primärt är historia och att den har ersatts av islamofobi. Vad säger forskningen om detta?

– För dessa påståenden finns inget stöd i forskningen. De tycks i första hand styras av en politisk agenda. Påståendena utgör ett problem i så måtto att de skapar en felaktig bild och bidrar till att såväl antisemitism som andra former av rasism förtigs eller förminskas. Islamofobin utgör ett reellt och allvarlig problem, men den existerar parallellt med andra former av gruppfientlighet.

Kritik mot staten Israel är givetvis inte i sig själv antisemitism. Men Israel får ibland vara måltavla för judefientlighet. Kritik mot Israels politik kan också bli en förevändning för att ge uttryck för antisemitism. Kan du reda ut begreppen och ge oss några exempel?

– Självfallet är kritik av Israels politik inte antisemitism. Denna kritik är naturligtvis lika legitim som kritik mot varje annan stats politik. Enligt min personliga uppfattning är den därtill inte sällan befogad. Men samtidigt bör noteras att debatten om Israel och Mellanösternkonflikten även utgör en viktig kontext för samtida antisemitiska diskurser. Gränsen mellan kritik och fördomar överträds när antijudiska motiv förs in i en politisk debatt. Detta sker till exempel när anklagelser om Kristusmord, föreställningar om ”gammaltestamentlig” hämndlystnad eller moderniserade blodsanklagelser vävs in i kritiken mot Israel. Och det sker när Israel likställs med Nazityskland, framställs som huvudorsak till flertalet stora världsproblem eller konflikter – eller när judar i andra länder hålls ansvariga för Israels agerande.

Viktigt i sammanhanget är att se att Israels agerande inte orsakar antisemitism, däremot kan Mellanösternkonflikten aktivera redan existerande antisemitiska föreställningar eller tjäna som förevändning för att lufta fientlighet mot judar. Att Israel på något sätt skulle orsaka antisemitism är ett återkommande påstående. Det är oroande. Om någon skulle hävda att den rasism mörkhyade människor möter i Europa ingenting har att göra med ett historiskt arv av rastänkande utan beror på den politik som förs av Nigerias eller Zimbabwes regeringar – eller att fördomar och diskriminering av araber i europeiska länder måste förstås som en form av protest mot Marockos ockupation av Västra Sahara, då skulle de flesta ganska enkelt inse att förklaringen inte bara är felaktig, utan även utgör ett försök att rationalisera hatet och skuldbelägga offren. Men när samma sak sägs om antisemitismen, det vill säga att denna orsakas av Israels politik, då finns en ganska utbredd beredskap att acceptera denna argumentation. Att utpekandet av judars beteende som orsak till antisemitismen sedan århundraden utgör ett återkommande inslag i antijudisk argumentation förefaller i dessa fall inte vara något som bekymrar.

Antisemitismen är förmodligen den fördom som det forskats allra mest om. Och Förintelsen är det folkmord som är mest dokumenterat. Men det tycks inte som vi dragit tillräcklig lärdom av all denna kunskap. Hur kan vi på bättre sätt än hittills använda den evidens som finns, för att förebygga och motverka antisemitism och rasism?

Fight Racism Fight Sexism Fight Antisemitism Smash Fascism BSD demon, 28C3, Berlin, Germany.jpg
gruntzooki / Foter.com / CC BY-SA

– Det är en ingen lätt fråga. Bättre kunskaper om rasismens och antisemitismens historia och förödande konsekvenser är viktigt, men av detta följer inte nödvändigtvis större motståndskraft mot fördomar och grupphat. Men jag har svårt att se någon annan väg än en intensifierad upplysning och utbildning. Den erfarenhet som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har av utbildningssatsningar riktade till lärare och elever är god. SKMA har tillsammans med Forum för levande historia nyligen även givit ut ett studiematerial om antisemitism och andra fördomar riktat till högstadie- och gymnasieelever. Rätt använt kan det bli ett effektivt redskap i skolundervisningen. Men även rättsväsendet, journalister och opinionsbildare behöver lära sig mer. Av central betydelse är också att politiker bildar sig på området och tydligare och mer konsekvent än hittills markerar mot antisemitiska, islamofoba och rasistiska yttringar i samhället.


Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Tycker du att kampen mot antisemitism är viktig? Anser du att det är viktigt att lärare och skolelever får gedigna kunskaper om judefientlighet, rasism, nazism och Förintelsen? I så fall kan du stödja SKMA:s verksamhet. Som stödmedlem får du SKMA:s nyhetsbrev och information om organisationens aktiviteter. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se

Läs mer;

Om Henrik Bachner
Forum för levande historias studie, Den mångtydiga intoleransen
Per Ahlmarkstiftelsen

Krönikor

Konsten att implementera en enfrågepolitik

Gästinlägg från Slutpixlat

 Jimmy Åkesson 2011-07-10
”Vad ni än säger, så är vi inte ett enfrågeparti! Kan vi inte nu istället tala om invandringspolitiken igen.”
Vis av hur Sverigedemokraterna för sin politik där enbart invandring och invandringsfrågor tycks finnas på deras agenda så kan man ju undra hur de har lyckats med att använda just denna enfrågepolitik på andra politiska områden.
Uppfinningsrikedomen från de Sverigedemokratiska politikerna när det kommer till att på än det ena eller andra sättet få fram sina rasistiska ståndpunkter i bland annat den politiska debatten när det inte handlar om rena migrationsfrågor är makalös.
Låt oss från Slutpixlat ge er ett par exempel på hur det kan se ut när en debatt i riksdagen mellan en Sverigedemokrat och en företrädare från ett annat parti fullständigt spårar ur då Sverigedemokraten gör allt för att få fokus på sin enfrågepolitik.
Debatt om torskfiskekvoter i Östersjön.
Annan politiker: ”Kvoterna för årets torskfiske bör ligga på sådana nivåer att inte artens framtida bestånd och levnad hotas.”
Sverigedemokraten: ”Håller absolut med om detta! Och enda sättet är att förbjuda utländska fiskare i Östersjön. Vi vet ju dessutom att dessa utländska fiskare smugglar in illegala invandrare i landet. Därför är ett totalstopp av torskfisket det bästa. Inga utlänningar ska få komma hit och ta vår svenska torsk och dessutom översvämma vårt land med en massa utrikesfött kreti o pleti! ”
Debatt om miljöbilspremier.
Annan politiker: ”Miljöbilspremien bör utformas på ett sådant vis att folk väljer att skrota sina gamla bilar och köper ett nytt miljövänligt alternativ.”
Sverigedemokraten: ”Håller absolut med om detta! Och enda sättet är att förbjuda nyss hitkomna invandrare att handla gamla bilar. Kravet på dessa invandrare, som säker också fuskat sig in i landet, är att köper de inte en ny miljöbil så utvisas de ur Sverige omgående.”
Debatt om barnfattigdomen i Sverige.
Annan politiker: ”Vi måste se till att ekonomiskt stärka de barnfamiljer som lever på gränsen till ett skäligt leverne.”
Sverigedemokraten: ”Håller absolut med om detta! Och enda sättet är att förbjuda svenska barn från att vara fattiga. Och när jag säger svenska barn så menar jag också svenska barn. Barn till utrikesfödda föräldrar ska inte stärkas ekonomiskt. Annat med att de får en enkelbiljett till hemlandet istället. På så vis får vi över pengar till att stärka de svenska barnfamiljernas behov.”
En reflektion på hur Sverigedemokraterna debatterar är att de i sin strävan efter att försöka vara politiskt rumsrena, gärna initialt håller med sina politiska motståndare för att sedan spinna vidare på sin hjärtefråga. Ungefär som att säga, ”Jag är inte rasist, men…”
Nu undrar säkert vän av ordning om vi inte här på Slutpixlat överdriver det här med att Sverigedemokraterna och dess företrädare är så fixerade just på en politisk fråga, invandrare och invandringsfrågor. Till de vännerna av ordning kan vi bara säga, absolut inte. Räcker med att titta på alla de riksdagsmotioner som Sverigedemokraterna hittills har lagt.
2.      Ökad trygghet i skolan.  I denna motion lagd av de Sverigedemokratiska riksdagsledamöterna, Richard Jomshof, Carina Herrstedt och Mattias Karlsson kan man bland annat läsa följande text: ” Samtidigt vittnar elever runt om i Sverige om ett hårdare skolklimat där elever – företrädesvis flickor och unga kvinnor – utsätts för tillmälen och sexuella trakasserier, ofta av förövare med invandrarbakgrund.”
5.       Folkbildningsfrågor.  I denna motion lagd av Mattias Karlsson, Josef Fransson, Margareta Larsson och Richard Jomshof kan man se vad Sverigedemokraterna egentligen anser om mångkultur: ” Centralt i Sverigedemokraternas politik är att skattemedel ska användas för att stärka vårt lands interna sammanhållning och nationella gemenskap, inte för att stödja samhällssplittrande projekt eller idéer som leder till motsättningar och utanförskap.”
Detta är bara ett litet urval av de motioner SD lagt i riksdagen, men vid en genomgång av samtliga motioner lagda av Sverigedemokraterna så innehåller över 65 procent av motionerna något som har med invandring och invandringsfrågor att göra. Inte utan att man kan säga att Sverigedemokraterna verkligen fixerar på sin främlingsfientliga och rasistiska politik. De är ett enfrågeparti, och kommer alltid att vara ett sådant.
Och ibland undrar man var de hämtar allt detta hat mot just invandrare och i synnerhet muslimer ifrån. Vi på Slutpixlat vet varifrån!
Fordom i Kina hade ju folket ”Maos lilla Röda” att hämta inspiration ur, och i Tyskland fanns ju Adolf Hitlers ”Mein Kampf” som nazisterna hämtade sin inspiration ur.  I Sverige hämtar Sverigedemokraterna sin inspiration ur islamofoberna Mats Dagerlinds och Kent Ekerots lilla rasistbibel Avpixlat.
Karl-Johan Johansson-Svensk för Slutpixlat