Etikettarkiv: invandring

Även svenskar har varit flyktingar

Även svenskar har varit i den situationen att de tvingats fly undan svält, fattigdom eller förföljelse. Många svenskar har korsat främmande hav i jakten på bättre livsvillkor.

Även svenskar har då mötts av rasism, hat och fördomar.

Ett exempel på det är den svenska utvandringen till Danmark på 1800-talet och 1900-talets början. Mellan 80 000 och 90 000 svenskar utvandrade till Danmark mellan 1850 och 1910.

Har ni sett filmen Pelle Erövraren av Bille August, från 1987 med Max von Sydow i huvudrollen? Den visar hur de svenska invandrarna på ön Bornholm behandlades av många danskar. De stod längst ner på samhällsstegen, och fördomar grasserade om svenskarna.

Svenskarna är ett hot mot landets moral, de har med sig främmande seder. De tar våra kvinnor. De super som svin. Dessutom är de lata och vill inte jobba och tar våra jobb ifrån oss.

Emigrantforskaren Lars Hansson har skrivit om detta i “den glömda utvandringen“:

De svenska immigranterna tillskrevs olika negativa stereotypa drag, även om bilden av svenskarna också inkluderade positiva sidor. Svenskarna betraktades som aggressiva och hängivna på alkohol, och på Bornholm tillskrevs de samma egenskaper som finländska immigranter i Sverige på 1960-talet – begivna på sprit och vana att slåss med kniv.De svenska immigranterna sågs också som verkliga eller potentiella lönenedpressare eller i värsta fall som strejkbrytare… (1)

De ”brottsliga svenskarna”

Ett argument för att svenskarna hotade landets moral var att rasisterna ansåg att svenskar var ett folk som bestod av brottslingar. Bevis hade man på det också. Varje polis kunde berätta skräckhistorier om svenskarna i slummens Christiania eller Nyhavn. Fördomsfulla mammor bad sina unga söner akta sig för de huckleklädda svenska flickorna från Halland. Under schalen var de egentligen omoraliska prostituerade allihopa.

Det var vid denna tid ordspråket: ”gör en god gärning, hjälp en svensk till båten” myntades i Danmark. Många reagerade på ”svenskproblemet” genom att säga ”kasta ut dem”, ”bevara Danmark danskt”. (2)

Det fanns en viss sanning bakom fördomarna. Sociala och ekonomiska förhållanden gjorde att migranterna blev överrepresenterade i kriminalstatistiken i storstäderna i Danmark.(2) Därför skapade man en speciell ”uppehållsbok” för de svenska invandrarna efter ett beslut i danska riksdagen 1875. Det skulle registreras var de befann sig.

Svenskar som blev prostituerade, kriminella eller tiggare utvisades.

Brottslighet

Det där med statistiken över kriminalitet är intressant att studera lite närmare.

Antalet svenskfödda invandrare i Köpenhamn var runt 4% i slutet av 1800-talet. Nämligen 2,4 % (1870), 3,8 % (1880), 4,1 % (1890) och 3,9 % (1901). Men andelen invandrade svenskar som begick brott var högre och låg under denna perioden på runt 10%.

I procent av det totala antalet registrerade brott: 1865-1869 11,0%, 1870-1874 10,2 %, 1875-1879 10,1 %, 1880-1884 9,7 %, 1885-1889 9,3%, 1890-1894 7,3%, 1895-1899 7,5%.

Det var alltså en överrepresentation för svenskar i brottstatistiken på ca 2-4 ggr. (3)

Migrationsströmmar

Även inom Sverige fanns migrationsströmmar och precis som i fallet med svenskar som flyttade till Danmark, blev den migrationen inte helt friktionsfri heller.

Urbanisering kallas det idag. De som hamnade i fattigdom och utsatthet i städerna var framför allt ”invandrarna”, dvs folk som vandrade in till städerna från glesbygden. Landsbygdsbor blev t.ex. överrepresenterade i brottstatistiken i städerna.

Men betydde detta att migrationsproblemen inte gick att lösa eller att migrationen var fel?

Nej, tvärtom! Utan migrationen från landsbygd till stad, utan urbaniseringen hade vi antagligen inte haft det välstånd vi har idag.

Idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Och fulla svenskar må ännu vara ett problem i Danmark men nån större överrepresentation i brottsligheten bland svenskar som flyttat till Köpenhamn hittar man inte.

Vad har hänt?

Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler, Socialdemokrater och andra politiska krafter ta strid för bättre livsvillkor även för fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.

Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man skuldbelade inte heller migranterna. Man sa: “Vi ser problemen och gör något åt dem”!

Tänk på ”svensk-invasionen” i Danmark och den rasism som mötte svenskarna där, nästa gång du hör någon gnälla över flyktingar och invandrare.

Fotnoter

1) Lars Hansson´, Den glömda utvandringen http://www.litorina.fhsk.se/laddaner/110519-glomda-utvandringen/den-glomda-utvandringen-i-nytt-ljus.pdf

2) Da svenskerne var en trussel http://www.kristeligt-dagblad.dk/artikel/451842:Historie–Da-svenskerne-var-en-trussel

3) Skandia 1998. Henrik Zip Sane i ”Scandia – Tidsskrift för Historisk forskning”, nr. 64:2 ”Kriminalitet og fremmedangst – politiets forhold til svenske indvandrere i København 1868-1898”, 20 sider, Lund 1998.

Avpixlat, eller konsten att inte få en enda siffra rätt

Mats Dagerlind från Avpixlat har svarat på Motarguments artikel i Newsmill, där vi sågade sverigedemokraternas budget.  Mats menar att vi ljuger då vi skriver att SD:s budgetförslag förutsätter att antalet giftermål mellan svenskar och utlänningar minskas dramatiskt, och att de flesta arbetskraftsinvandrare förbjuds ta hit sin familj.

Mats Dagerlind skriver att Sds förslag är att enbart antalet asylinvandrare ska dras ner. Men… Det är inte det som det står i budgeten SD presenterade. Där står det ”anhöriginvandrare”.

Klicka för en större bild.

Så här skriver Dagerlind:

Problemet är bara att Jerlerup adderar äpplen och päron. De exempel på anhöriginvandring som Jerlerup anför är samtliga att hänföra till reguljär invandring och arbetskraftsinvandring medan den 90-procentliga minskning av antalet anhöriginvandrare som Sverigedemokraterna talar om är den som är relaterad till asylinvandring. Det är vitt skilda saker omgärdade med lika vitt skilda regler.

Som vi skrev på Newsmill grundar SD sin ”skuggbudget” på att minska mängden anhöriginvandrare och asylinvandrare till 10% av idag.

2011 kom fick 32 000 anhöriginvandrare, plus 12000 asylsökande uppehållstillstånd. Det är dessa 32 000 som Dagerlind påstår på Avpixlat att de är anhöriga till asylsökande. Men antalet ”flyktinganhöriga” var 3 032 år 2011 (Källa: Migrationsverket ).

Min misstanke är att varken Sverigedemokraterna eller Dagerlind känner till att över 17 000 av anhöriginvandrarna 2011 bestod av folk som kommit hit för giftermål eller partnerskap och att över 8 000 var anhöriga till arbetskraftsinvandrare (utanför EU/EES).

Det är kanske därför de tror att de kan dra ner på den invandringen hur som helst och spara en massa pengar.

Om man öppnar Sverigedemokraternas budget, eller deras motion om en ansvarsfull invandringspolitik så tyder inget på att partiet vet vad anhöriginvandring är för något.

Man kan nämligen INTE minska antalet ahöriginvandrare till 10% av idag utan att begränsa anknytningsinvandringen, dvs giftemål och liknande med icke EU/EES medborgare, och inte heller utan att minska antalet uppehållstillstånd till icke EU medborgare som jobbar eller forskar i Sverige.

Hämtat från Sd:s presskonferens där budgeten presenterades. Som ni ser vill SD att all asyl- och anhöriginvandring minskas till 22 000 för de fyra åren 2013-2016. 22 000 är mindre än antalet anhöriga till utlänningar och anknytningsinvandrare på ett år.

Kärleksinvandring, det bästa argumentet mot Sverigedemokraterna

Skribenter på Motargument.se: I SD:s Sverige skulle du om du är medborgare i Sverige inte längre kunna bli kär i en person i Thailand, Tyskland eller USA och tro att du automatiskt kan få flytta med denne till Sverige. SD:s politik leder till ett kärlekslöst Sverige.

diagram
Så här ser kärleksinvandringen ut! Klicka för en större bild.

Den skuggbudget Sverigedemokraterna lagt fram är avslöjande på många sätt. Det skrämmande är att partiet ägnar så mycket tid åt att bekämpa invandring, men vet i realiteten inte ens vad anhöriginvandring är. Och den okunskapen vilar hela deras skuggbudget på. Det värsta är att om Sd skulle få bestämma skulle resultatet bli att svenskar förbjuds gifta sig med utländska medborgare och bilda familj och att utlänningar som jobbar i Sverige skulle förbjudas ta hit sina familjer.

Ska du få bli kär i vem du vill och kunna flytta ihop med den du älskar i Sverige? För de flesta är det en självklarhet. Sverigedemokraterna säger nej! Ska forskare och chefer som flyttar hit för att arbeta kunna ta med sig sin familj? Självklart? Sverigedemokraterna säger nej!

Sverigedemokraterna vill minska asyl-invandring och anhöriginvandring till 1/10 av vad den är idag. Som de skriver i sin höstbudget:
”Vår politik på invandrings- och integrationsområdet bedöms minska asyl- och anhöriginvandringen med totalt 90 %.” (SD:s höstbudget sid. 29)

Antalet anhöriginvandrare anger Sverigedemokraterna till 32 000.

Eftersom antalet flyktingar som fick asyl 2011 var 12 000 och antalet anhöriginvandrare som kom hit var runt 32 000 betyder detta att om SD hade fått bestämma det året hade antalet personer som fått komma till Sverige som anhöriga eller flyktingar begränsats till ca 4 400. SD har sagt att de vill att Sverige ska fortsätta att ta emot kvotflyktingarna, enligt de internationella konventionerna. Det gör att SD i praktiken hade begränsat antalet anhöriginvandrare till ca 2000.

De flesta anhöriginvandrare är vad Migrationsverket kallar ”nyetablerade anknytningar”. På ren svenska är det folk som blivit kära, gifter sig och vill bosätta sig i Sverige. Av de 34 000 anhöriginvandrarna 2011 var 17 906 en sådan invandring; en som har med kärlek, med familj och giftermål att göra. 17 906 mot de ca 2000 som SD vill tillåta.

I SD:s Sverige skulle du om du är medborgare i Sverige alltså inte längre kunna bli kär i en person i Thailand, Tyskland eller USA och tro att du automatiskt kan flytta med denne till Sverige.

SD:s politik leder till ett kärlekslöst Sverige.

Som om det inte var nog med det. I definitionen av anhöriginvandrare inkluderas anhöriga till arbetstagare, egna företagare och gästforskare. Det var 8 242 makar, sambos, döttrar och söner av de ca 34 000 (år 2011).

Det svenska näringslivet skulle kunna lamslås med SD:s politik. Det skulle inte vara attraktivt att jobba som forskare eller chef här om man inte fick ta med sin älskade eller sina barn då man planerar att flytta till Sverige för att arbeta.

Anhöriginvandringen hatas av sverigedemokrater liksom andra främlingsfientliga. Sverigedemokratiska bloggar kryllar av hatiska argumentationer mot “importen” av “kulturberikare” genom anhöriginvandringen. Låt oss prata klarspråk här!

Sverigedemokraterna vill stoppa kärleken mellan man och kvinna, mellan kvinna och kvinna och mellan man och man, mellan föräldrar och barn, en kärlek som är så stark att ena parten är beredd att lämna sin födelseort för att resa över halva jordklotet för att få bo tillsammans med den de älskar. De vill stoppa kärleken mellan moder och barn, fader och barn och barn och föräldrar.

De vill begränsa möjligheterna att kunna flytta till Sverige för att arbeta eller forska här.

Till syvende och sist är bristen på empati Sverigedemokraternas största problem. De vill förhindra kärlek från att blomstra och spira över gränserna. De vill begränsa möjligheten för utländska medborgare som arbetar eller forskar här att kunna bo tillsammans med sina anhöriga.

När folk förstår detta om SD faller deras partibygge ihop som ett korthus!

För övrigt är det ganska talande att partiet har så dålig kunskap om vilka personer som inryms i begreppet anhöriginvandring. Om de har så dålig kunskap i sitt ”paradämne” — invandringen — hur usel kunskap har de då inte om allt annat? T.ex i ekonomi. Hela deras skuggbudget bygger nämligen på att minska denna anhöriginvandring.

 Publicerat på Newsmill

/Malinka Persson, Lovisa Loan Sundman, Tommy Deogan, Michael Gajditza och Torbjörn Jerlerup 

Medarbetare i Motargument.se.

Det där om invandring, ekonomi och brottslighet…

Det här med överrepresentation av utrikes födda i brottsstatistiken är ibland en lite knepig sak. Det är viktigt att undvika att generalisera negativt om, och peka ut alla individer i en grupp, men samtidigt blir vi inte av med problem som finns, och kan inte hjälpa människor som hamnar i knipa på grund av dessa, om vi inte vet att problemen finns och diskuterar dem.

Det är den här statistiken som debatten om brottslighet bland utrikesfödda handlar om. Den finns i BRÅ:s rapport från 2005. Det är statistik över registrerade anmälningar för brott (inte domar).

Ur BRÅ:s rapport från 2005

Personer födda i utlandet: 12% misstänkta för brott. Personer med båda föräldrarna födda i utlandet: 10% misstänkta för brott. Personer med en förälder född i utlandet: 7.1% misstänkta för brott. Personer med två föräldrar födda i Sverige: 5% misstänkta för brott.

Statistiken (som finns på sidan 63 i rapporten) visar dessutom att ca 25% av folk födda i Afrika (utom östafrika som hade 17%) misstänkts för brott (!) jämfört med 8,7% av folk födda i Norden och ca 7,5% för de födda i EU.

Det säger sig själv att det blir lite speciella förhållanden med denna form av statistik. Eftersom den visar misstänkta för anmälda brott och inte dömda människor. Men man får en fingervisning att siffrorna om utrikes födda stämmer även för domar, om man ser på fördelningen bland folk som sitter på kriminalvårdsanstalt.

28% av de som sitter i fängelse är utländska medborgare (15% av dessa från Norden). En övervägande andel av de andra har så kallat utländskt ursprung. Kriminalvården har inte statistik på detta, men det kan alla berätta som haft kontakt med kriminalvården.

Överrepresentation

Detta är en av många överrepresentationer som finns. Det finns fler faktorer att ta hänsyn till.

Om man tittar på statistiken över anmälningar som BRÅ gör, ser man att 3,5 ggr fler män än kvinnor finns i statistiken över anmälda. 2,5 ggr fler personer mellan 15-17 år jämfört med alla som är äldre än 41 år och 2,5 ggr fler personer som är utrikesfödda jämfört med svenskfödda med svenskfödda föräldrar.

Socioekonomiska förhållanden spelar också roll. Låginkomsttagare anmäls 5 ggr oftare än höginkomsttagare. Personer med endast grundskola är 6 ggr vanligare i statistiken än personer med minst 3 års eftergymnasial utbildning. Samma överrepresentation, 6 ggr, gäller för socialbidragstagare jämfört med alla som inte tar emot socialbidrag.

Så ser fakta ut. Vad gör vi med dessa fakta?

Ja, man måste ha ett hjärta av sten för att inte se statistiken över t.ex. misstänkta med afrikansk bakgrund, och inte beröras av det och vilja göra något åt det. Det finns problem här av någon anledning. Socioekonomiska faktorer spelar en roll, helt säkert också strukturell rasism, att polis och myndigheter behandlar afrikaner negativt. Kanske spelar olika lagar och sedvanor från respektive land som invandrare kommer från, också en viss roll.

Att blunda för denna statistik, och inte debattera detta, anser jag vara lika hjärtlöst som att sprida rasistisk dynga om alla som har utländskt ursprung.

Uppgifterna i tabellen borde uppmuntra folk att vilja göra något åt problemen, inte dölja problem som finns. Men det finns ingen anledning att börja generalisera om folk, eller sprida rasistiska myter, på grund av detta.

Det förstår man om man tittar bakåt i tiden, på hur det var i Sverige en gång.

Migration till städerna förr, invandring idag

Om man studerar rättegångsprotokoll från 1700-talets och 1800-talets Sverige, eller de sociala rapporterna om t.ex. prostituerade, ser man en överrepresentation av brottslighet bland migranter.

Migranterna då var invandrare från andra länder, men framför allt var det folk som flyttat inom Sverige, som skåningar, dalslänningar, norrlänningar och andra.

Denna migration kallas för urbanisering i våra historieböcker.

Folk har alltid sökt sig till städerna, men de senaste 200 åren har detta skett i större utsträckning än tidigare sekler. De som flyttade till städerna strax före och under den industriella revolutionen, hade ibland lite pengar och ambitionen att förbättra sitt liv, men oftare var flytten en nödlösning.

Folk flyttade till staden för att de var fattiga och saknade jobb. Ibland flyttade de för att de svalt därhemma. Ibland för att de blivit socialt utstötta.

Sexuellt utnyttjade pigor kunde till exempel fly till staden från sina hembyar, undan skammen att ha blivit utnyttjad, undan kyrkans, överhetens och grannarnas fördömande blickar. Ofta flydde även män och pojkar som brutit mot någon morallag.

Många av dem hamnade i Stockholm.

”Invandringen” till Stockholm

Situationen blev inte alltid bättre i Stockholm. ”Immigranterna” tvingades ta de sämsta jobben. Det var de som plockade hästskit från gatorna, bar toahinkar, blev pigor och drängar och tog de tunga jobben i de få industrier som fanns. Hade de tur kunde de bli gesäller och utöva hantverk. Men långt ifrån majoriteten fick det så.

Statistiken över hemlösa (lösdrivare), prostituerade och brottslingar visar att de fick det tufft. Men de levde iallafall. Det kan vara svårt för oss att föreställa, men det var nog bättre att vara fattig prostituerad på Kungsholmen 1868 än att vara död i svält.

Man kan läsa i protokollen från Stockholms domstolar, om ”invandraren” från Lund, arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin, som arresterades som lösdrivare 1886.

Beträffande sina lefnadsomständigheter uppgaf Arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin att han är född den 2 mars 1852 i Lunds stad samt oäkta son af Ogifta Elisabeth Lundberg, att han är senast mantalsskrifven jemväl kyrkoskrifven i Stockholms stad och Adolf Fredriks församling, att han fostrats hos Prosten Jönsson i Staby till 7 års ålder, då han kommit hit till staden…

Eller Carl Eric Vesterlund, ”invandraren” från Arboga som 1819 dömdes till hängning för mord. Änkan Rangdina Svenningsen som kom hit från Norge under unionen mellan Sverige och Norge 1891 och häktades för lösdriveri. Elisa Laura Larsson från Värmland som åkte fast för prostitution och lösdriveri 1886, två år efter hon rymt från sin man.

De individuella berättelserna är många.

Då och nu

Det fanns folk som förr i tiden sa att det var folken från andra landskap som var problemen. De var rasister, men rasister som ansåg att folk från andra landskap, speciellt bönder, var dummare och mer tjuvaktiga än folk i städerna.

Ofta hänvisade de till statistiken. Som om statistiken över brottslighet bevisade deras rasistiska teorier om att skåningar var sämre människor.

Men vad hade hänt om man i Sverige för kanske 130 år sen hade beslutat att sluta att ta emot folk från landsbygden?

Hade Sverige kunnat utvecklas då? Resultatet av en sådan politik hade troligen blivit en kombination av hungersnöd i landsbygden och ekonomiskt kaos i städerna. Städerna behövde arbetskraft till fabrikerna och som kunde ta alla andra jobb.

Det man lätt glömmer är att det var en win-win-situation för alla. Även de som ”invandrade” till städerna vann på det; till och med de som tvingades ta skitjobb. Men nöden var stor, även om nöd väl på ett sätt kan betraktas som bättre än svältdöd.

Men idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Vad har hänt?

Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler och Socialdemokrater gemensamt ta strid för bättre livsvillkor för även fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.

Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man sa: ”vi gör något åt det, tillsammans”!

Rasisterna har fel!

Rasisterna har fel. Sverige behöver invandring. Vi har inget val. Invandring är en investering i vår framtid. Människor är investeringar och inte kostnader.

Dessutom gör de fel när de drar samtliga individer från främmande kulturer över en kam.

Men även folk som inte vågar röra vid den känsliga statistiken om brottslighet, liksom den om socioekonomiska faktorer och mäns överrepresentation, har fel.

Folk för 120 år sen som ville lösa de sociala problemen gjorde inte detta genom att blunda för faktiska förhållanden i t.ex. arbetarklassen, utan genom att använda fakta för att förändra Sverige.

Jag vet inte vad ni anser. Jag anser att statistiken att 25% av personer födda i Norra Afrika och övriga Afrika (utom öst) misstänkts för brott är skrämmande. Det är även skrämmande att många med utländsk bakgrund verkar hamna i brottslighet.

Min första tanke är att vi behöver diskutera detta, ta fram mer uppgifter och genast sätta in insatser för att göra något åt det. Jag ser tecken som tyder på mänskligt lidande när jag läser statistiken. Vad ser du?

Att inte acceptera Sverigedemokraternas spelregler…

Att visa hur man kan ta debatten mot Sverigedemokraterna är också att visa hur man INTE bör ta debatten. Ett exempel på detta är en dialog mellan Erik Almqvist (Sd) och finansminister Anders Borg i riksdagen i veckan (4 oktober) om invandringens kostnader.

Foto; regeringskansliet

Almqvist ställde en fråga till Borg om invandringens kostnader i riksdagen i veckan.

Han frågade om kostnaderna för invandringen och påstod att det kostar Sverige 100 miljarder per år. På det svarade Borg i princip att ”ja det kostar skjortan med invandring men vi måste ta emot folk eftersom vi ska a) vara snälla och b) för att vi måste eftersom vi slutit internationella avtal om det. Men vi vill se till att de arbetar mer.

Almqvist vann denna debatt på walkover och alla som ser den i efterhand genom Fria Tider eller Sverigedemokraternas bloggar, och är det minsta skeptisk till invandring, kommer att säga samma sak.

Varför vann Almqvist? Jo, för att Borg svarar Almqvist att ”ja, ni har rätt, invandringen är en stor kostnad”.

Borg är däremot inne på något viktigt när han pekar på att det viktiga är att få invandrare i arbete. Varför är det viktigt, jo för att de då genererar ett statsfinansiellt plus.

Borg hade kunnat visa att invandring främst är en investering, inte en kostnad. Ungefär som skolor. Varför har vi skolor i Sverige. Ur rent budgetteknisk synvinkel är ju skolor en kostnad bara. Men nationalekonomiskt sett är skolor inte bara en kostnad och belastning, det är en investering i framtiden.

Samma med invandringen. Vår befolkning blir bara äldre och äldre. Vi behöver arbetskraft även i framtiden! Att investera i invandring är lika mycket en nödvändighet för oss som att investera i skolor.

Allt beror på vilken politik vi har!

Utredningen som Sd helst vill dölja

Att ett strikt budgettänkande är fel, bekräftas för övrigt även genom Sd:s egna s.k. ”utredningar”. Almqvist hänvisade i debatten till Riksdagens utredningstjänst, och menade att Sverigedemokraterna skulle ha bevisat sin sak genom siffror de plockat fram genom RUT.

Min fråga var vad regeringen har för siffror på den invandringspolitik man bedriver, vad den har för nettokonsekvenser för svensk ekonomi… Vi har räknat på det här… De enda siffror som vi har att gå på är de som vi har plockat fram med hjälp av RUT.

Som vi visade i veckan säger RUT att de siffror de presenterat för Sd bara visar delar av verkligheten. Den utredning de gjorde för partiet kan INTE användas för att bedöma hur stora kostnader för invandringen är, och OM det ens ÄR kostnader i slutänden eller bara en ren vinst.

Beräkningarna kan därmed inte utgöra underlag för att bedöma den statsfinansiella effekten av denna del av invandringen på längre sikt. Endast statens budget omfattas, och inte hela den offentliga sektorn. De beräknade nettoutgifterna kan inte heller rakt av tolkas som en potentiell besparing.

För den som vill läsa debatten hänvisar jag till Riksdagens protokoll

Minskar kommunernas stöd till invandrarföretag?

IFS Rådgivningscentrum, som arbetar med företagande för personer med invandrarbakgrund, varnade tidigare i år att kommuners stöd till företagare med utrikes bakgrund verkar minska. Maroun Aoun, VD för IFS Rådgivningscentrum skrev om detta i somras:

Grafisk presentation av fakta ur artikelnUndersökningen har IFS Rådgivningscentrum genomfört i fyra år. Tidigare har trenden varit att fler och fler kommuner har satt igång satsningar på målgruppen utlandsfödda svenskar men den trenden har vänt. Skillnaden är markant…

Helhetsintrycket av årets studie är att kommunernas redovisade insatser under det gångna året 2011 går tillbaka betydligt jämfört med 2010 års näringsinsatser riktat mot målgruppen på lokal nivå…

Bland annat har andelen kommuner som inrättat särskilda resurspersoner eller arrangerat speciella företagsträffar minskat från 14 procent till 8 procent. Generellt sett genomförs färre aktiviteter riktade mot utlandsfödda personer som vill starta eget företag eller redan driver företag, än tidigare år.

I Sverige fanns 2010 ca 75 000 utrikesfödda företagare som är verksamma runt om i landet. Under 2011 tillkom 13 500 nya företag, startade av utrikes födda. Dessa företag sysselsätter ca 250 000 personer.

Att kommuner, som redan generellt sett anses göra ganska lite för invandrarföretagare, nu eventuellt börjat göra ännu mindre för utrikes födda företagare är oroade.

Detta är oroande eftersom vi sett en positiv trend i företagandet bland utrikes födda de senaste åren.

Utrikes födda är t.o.m överrepresenterade i statistiken över företagare ibland. 13 500 nystartade företag betyder att 20% av alla nystartade företag startas av utrikes födda som utgör 15% av befolkningen.

IFS har tidigare presenterat en del intressanta fakta om integration och invandring, som de hämtat från Tillväxtverkets studier 2009 och 2010. Dessa fakta visar hur situationen var runt 2010:

# Antalet företag som startas av utlandsfödda personer har ökat kraftigt under 2000-talet, från cirka 4 400 år 2001 till 7 700 år 2008 – en ökning med 75 procent.

# Mellan 13 och 15 procent av alla företagare, var sjunde till var åttonde företagare, uppskattas vara födda utomlands.

# Första kvartalet år 2010 uppskattades antalet företagare födda utomlands till 74 100.

# Cirka 24 600 småföretag med en omsättning på minst 200 000 kronor per år drevs av en person född utomlands (2008).

# Dessa utgjorde 11 procent, vart nionde av alla småföretag.

Adam Cwejman: "invandring är en samhällsvinst"

Gästinlägg av Adam Cwejman.

Adam Cwejman

Det talas mycket om huruvida invandring som fenomen är en samhällsekonomisk vinst eller förlust. 2009 skrev Jan Ekberg, nationalekonom på Växjö universitet, på DN Debatt (15/10) om att invandringen ökar befolkningen och därmed påfrestningen på den offentliga sektorn. Ekberg drar slutsatsen att: ”Det finns således inga särskilt starka offentligt finansiella argument för framtida invandring.”

Intresset för att diskutera migrationens ekonomiska effekter är uppenbarligen stort. Och trots att det ofta blir mycket uppståndelse kring debattinlägg som landar i att invandring endast är en marginell samhällsnytta – eller kanske till och med en kostnad – finns det goda belägg för att förflyttningar över gränserna i själva verket är en ren nettovinst.

Frågan är dock hur stor roll detta egentligen spelar. Är det inte bättre att vi fokuserar tid och resurser på att generera så positiva resultat som möjligt från migrationen, istället för att försöka räkna plus och minus, och sedermera hitta på någon godtycklig kvot för hur många människor som får röra sig över gränserna per år?

I en nyligen publicerad rapport av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) presenterar man resultatet från en omfattande forskningsstudie av 14 OECD-medlemmar som tagit emot invandrare från 74 länder under perioden 1980-2005. Man konstaterar svart på vitt att invandring ökar sysselsättningen utan att tränga ut lokalbefolkningen från arbetsmarknaden, och att även antalet investeringar ökade som en direkt följd av immigrationen.

Att invandring under goda förhållanden är en samhällsvinst är knappast ett kontroversiellt resonemang. Tvärtom erkänns det även av uttalade immigrationsskeptiker som vill minska den internationella rörligheten över gränserna. Ett exempel är Demetrios G. Papademetriou, ordförande på Migration Policy Institute, som menar att migration, om den fungerar väl, utan tvekan ”kan ge stora ekonomiska vinster till mottagarsamhällen, invandrarna och deras familjer, både i ursprungslandet och i destinationslandet.”

Och det är just detta som är poängen. När nu även många av de som vill begränsa invandringen medger att migration under rätt förutsättningar kan leda till att alla blir vinnare bör debatten istället handla om hur vi skapar just dessa förutsättningar. En lyckad migration bygger på tre grunder: språk, lagar och sysselsättning. Alla som bor och lever i ett land måste kunna språket och följa lagarna. Och i ett land som Sverige där vi tror på att människor ska få möjlighet att försörja sig och få inflytande över sina egna liv är det en självklarhet att verka för full sysselsättning. För invandringen innebär detta att vi måste göra det mycket lättare för nyanlända att lära sig svenska, skaffa sig kunskaper om de lagar och regler som gäller i Sverige, samt snabbast möjligt komma ut på arbetsmarknaden eller börja studera.

På dessa områden har vi mycket kvar att göra. Språkundervisningen är trots regeringens insatser i stort behov av att förbättras. Samordningen mellan kommuner och frivilligorganisationer som arbetar med integrationsfrågor och stöd till invandrare måste öka. För att öka sysselsättningen krävs en satsning på företagande och entreprenörskap – framförallt måste det bli lättare för småföretag att anställa. Sverige är även i stort behov av en mindre stel arbetsmarknad.

Genom att säkerställa en god utbildning i språk och lagar för invandrare kombinerat med ett bättre företagsklimat och en flexiblare arbetsmarknad skapar vi en situation där migrationen kan ge mycket positiva effekter för den svenska samhällsutvecklingen. Hur vi bäst går tillväga för att åstadkomma detta – och inte vad invandringen tros ha haft för nettoresultat förra året – bör vara diskussionens kärna.

/Adam Cwejman, liberal skribent

Riksdagens Utredningstjänsts underkänner Sverigedemokraternas skuggbudget

Riksdagens Utredningstjänst underkänner de metoder Sverigedemokraterna
använder för att räkna ut sin så kallade ”skuggbudget”.

Sverigedemokraternas skuggbudget innehåller som vanligt en hel del ordande om alla miljoner man ska tjäna på att minska invandringen. Man ska minska kostnaderna för invandringen och slussa de pengarna till försvar, kriminalvård, pensionärer etc:

Vi skapar ett utrymme på 9 600 miljoner kronor 2013, 22 500 miljoner kronor 2014, 31 300 miljoner kronor 2015 och 38 300 miljoner kronor 2016. Totalt under budgetperioden skapar vi ett utrymme på 101 700 miljoner kronor genom en mer ansvarsfull invandringspolitik.

Sverigedemokraterna kontaktade Riksdagens Utredningstjänst för att få hjälp att räkna på sin ”skuggbudget”. Men hur ska man tolka dessa ord från Utredningstjänsten i en av rapporterna.

Att som uppdragsgivaren önskar beräkna statens kostnader för de angivna invandrargrupperna är en komplex forskningsfråga vars resultat är mycket beroende av vilka antaganden som görs. Utredningstjänsten har försökt besvara den mer begränsade frågan om hur stor del av statens nettoutgifter som kan kopplas till berörda grupper av nyanlända flyktingar och anhöriginvandrare.

Sådana beräknade nettoutgifter ett givet år är inte detsamma som vad en viss del av befolkningen kostar. Det är inte en bedömning av hur den aktuella invandringen påverkar hela samhällsekonomin, utan en statisk beräkning på kort sikt. Beräkningarna kan därmed inte utgöra underlag för att bedöma den statsfinansiella effekten av denna del av invandringen på längre sikt. Endast statens budget omfattas, och inte hela den offentliga sektorn. De beräknade nettoutgifterna kan inte heller rakt av tolkas som en potentiell besparing.

SD har alltså tagit en rapport av RUT som kom fram till att ”de beräknade nettoutgifterna kan inte heller rakt av tolkas som en potentiell besparing.” Av den rapporten gjorde de en skuggbudget som säger att Sverige kan spara pengar genom att skära ner just dessa nettoutgifter.

En rapport som säger att samhällsekonomin påverkas på så många fler sätt av invandringen att man inte bara kan ha ett snävt budgetperspektiv har SD tillämpat snäva budgetperspektiv på.

Sverigedemokratisk logik i ett litet nötskal.

 /Av Michael Gajditza och Torbjörn Jerlerup

Att betrakta människor som investeringar, inte kostnader

Flyktingmottagning och invandring till Sverige utgör inte en negativ kostnad för landet, anser Michael Gajditza (L). Hur kan man påstå någonting sådant? Läs vidare så kommer förklaringen!

Sveriges befolkningspyramid. SCB

Fråga ”vanligt folk” om de är beredda att investera i att vi har en bra sjukvård i Sverige, eller en bra skola och utbildning. De allra flesta skulle säga att det måste vi givetvis. Ställ samma fråga om investeringar i järnvägar och broar, som Öresundsbron, och de flesta håller med även om det. Det kostar pengar, men alla är överens om att det är positivt. Det är investeringar för framtiden, för våra barn och barnbarn.

Michael Gajditza från  Liberaldemokraterna (som även är medarbetare på Motargument) har utvecklat ett resonemang kring detta som går ut på att visa att invandring är en fråga om investeringar.

Jag frågade honom om hur hans idé ser ut.  Gajditzas idé är i korthet så här.

Vi behöver investera i människor som kan utföra de arbeten som denna vård nu och i framtiden kräver, som ska bygga framtidens järnvägar och bli framtidens forskare, menar han, och det vi gör nu, i goda tider, är att investera i humankapital för framtiden.

Sveriges befolkning åldras. För att skapa resurser för framtiden behövs människor.

När staten använder pengar till ett sjukhus, en bro eller en järnväg, köper maskiner eller flygplan så talar man om att vi investerar. Hur kan det komma sig att människor kostar när döda ting är investeringar?

Att satsa pengar på våra barn måste vara en riktigt god investering, liksom att satsa pengar på de flyktingar som kommer hit. Med en så bra och smidig integration som möjligt börjar investeringen generera pengar till statskassan inom en överskådlig framtid.

Det finns många som anser att rasisterna har fel när de ser invandrare som parasiter. Det är bra, men många försöker bemöta detta med att ”vi ska vara snälla”, idka välgörenhet, och ta emot flyktingarna, trots att det kostar mycket. Frågan är om inte det tänkandet, hur välmenande det än är, spelar rasisterna i händerna. Då gör vi också invandringen till en kostnad, som vi kan välja att skära ner på om vi vill, om vi inte har råd att vara ”snälla” längre.

Men tänk om det inte är så? Tänk om invandringen fungerar som investeringar på järnvägsnätet. Att om man inte nysatsar och tar in mer framtida arbetskraft, och om man inte satsar på dem när de kommit hit, då riskerar delar av ekonomin att förfalla.

Om vi ser på invandring och flyktingmottagning som en investering så försvinner mycket av denna fokusering på kostnader. Det är ett positivt och livsbejakande budskap som jag är övertygad om att det kan få positiva spin-offs och synergieffekter vad gäller såväl attityder som inställning till våra medmänniskor. Visst är man väl mer rädd om en investering än om en kostnad!?

Jamen, de som inte integreras då eller de som hamnar i fängelse, kanske du frågar. Tja, hört talas om reservfonder, är Gajditzas svar?

Jag är övertygad om att om man inte bara ger upp om om människor utan är övertygade om att ifall de bara ges rätt förutsättningar och betingelser, så kommer deras påverkan samhälleligt att bli ett stort plus över tid.

Om de inte gör det då? Då får vi väl göra en avskrivning på investeringen så småningom men så länge totalen är positiv så får man även acceptera att vi inte kommer att lyckas med exakt alla. Ju fler lyckade investeringar desto bättre avkastning, vilket även leder till att omgivningen ser ett starkt (egen)intresse i att se till att investeringen lyckas.

Gajditza avslutar:Jag skulle vilja att människor ser den glasklara och knivskarpa skillnaden mellan en Jimmie Åkesson som ser människor som en belastning och en kostnad och vi andra, som ser människor som en tillgång och en investering!

Kan världens 13:e rikaste land ta emot 0,067% av världens flyktingar?

Sverige är enligt Världsbanken världens 13:e rikaste land per capita. ‎15 miljoner människor på flykt i världen. Undrar om världens 13:e rikaste land kan klara att ta emot 0,067% av dessa?

Darfur i Tchad (Fotokälla)

2011 var ca 15,2 miljoner människor var enligt UNHCR på flykt. 2011 var dessutom ca 27 miljoner på flykt inom sitt eget land.

I år är siffran nog högre. Man räknar t.ex. med att nästan tre miljoner personer i Syrien har flytt från sina hem. 40 000 syrier hade registrerat sig som flyktingar i Turkiet, 33 000 i Jordanien, 30 000 i Libanon och 8 000 i Irak i juni, innan juli och augusti månads stora flyktingström från landet. 100.000 flydde från Syrien under augusti månad. Enbart i Turkiet kan det finnas upp emot 100.000 flyktingar från Syrien idag.

2010 var Pakistan var i särklass det största flyktingmottagarlandet följt av Demokratiska republiken Kongo och Kenya.

2010 ansökte ca 359 000 människor asyl i världens industrialiserade länder, alltså världens rikaste länder. Av dessa sökte ca 270 000 sökte sig till Europa. Av dessa sökte ca 32 000 asyl i Sverige vilket gör Sverige till ett stort mottagarland.

EUs medlemsländer biföll 84 100 asylansökningar 2011. Sverige godkände ca 10 000 ansökningar.

Alltså godkände Sverige 1/3 av alla ansökningar som kom till Sverige.

I år har Sverige, världens 13:e rikaste land, garanterat asyl till ca 6000 människor, barn och vuxna, som är på flykt från krig och konflikter. Så av de 15 miljoner människor som var på flykt under 2010/2011 fick 10 000 asyl i Sverige.

Alltså var det 0,067% av världens flyktingar som fick asyl i världens 13e rikaste land under 2011.

Av kanske upp emot 250.000 syriska flyktingar kommer Sverige, världens 13:e rikaste land, att ta emot 6000 under 2012

Problemet är inte att vi visar medmänsklighet och tar emot. Problemet är att andra i Europa inte gör det vi gör. När en människa i nöd ber om hjälp debatterar man inte om man ska hjälpa eller inte. Man bestämmer sig för att hjälpa, och tar diskussionen om hur man ska göra det.

/Michael Gajditza och Torbjörn Jerlerup