Gästinlägg av Adam Cwejman
Det upprepas ofta i det offentliga samtalet att vi måste se rasismen som struktur och bli medvetna om hur den genomsyrar det svenska samhället som beskrivs som ett ett ”rasistiskt samhälle”. Dessutom uppmanas man betrakta rasismen som ett fenomen som inte kan avgränsas till de som ger uttryck för rasistiskt språkbruk eller handlingar utan till alla, även de som är uttalade antirasister. Rasismen sitter i vår sociala varelse och även den mest engagerade antirasisten är, omedvetet och subtilt, en del av rasismen påstås det.
- levork / Foter.com / CC BY-SA
Jag har ett problem med den här linjen. Av flera skäl. Det innebär inte att jag tror att rasism inte är ett problem eller att rasism inte är en del av vardagen, inbäddad i samhället och våra sociala relationer och praktiker, tvärtom.
Vad jag vänder mig emot är att man genom att använda ordet ”strukturell” faktiskt köper en rad föreställningar både om hur fenomen och sociala praktiker ska beskrivas men även om hur de ska åtgärdas. Det är inget neutralt ord och inkluderar en rad teoretiska antaganden som jag inte skriver under på.
Efter att ha
beskrivit en del av kritiken mot Jasenko Selimovic artikel fick jag två repliker som försvarar beskrivningen av rasismen som strukturell. Jag tänkte med utgångspunkt i dessa förklara varför jag anser att teorin om strukturell rasism är problematisk. I den ena artikeln, av Karim Jebari, filosofidoktorand på KTH kunde man
läsa:
Att vi alla är rasister innebär bara att vi alla bär på en mängd negativa stereotyper och fördomar mot personer som vi anser tillhör vissa raser – för förklaring av begreppet ”ras”
Jebari gör begreppet strukturell rasism till ett catch-all begrepp som beskriver all form av medveten eller omedveten sortering, värdering, preferensdiskriminering av människor, kategorier, sociala funktioner och utseenden. Det är säkert bekvämt att ha en så heltäckande definition av rasism och ett antagande att människor i allmänhet sorterar andra utifrån ”raser” som vi ”anser” att människor tillhör.
All rasism bygger på ”artikulation av skillnad mellan människor, men alla artikulationer av skillnader mellan människor är inte rasistiska” (Ola Fransson). Det är denna åtskillnad som måste upprättas. Att jag uppfattar människors utseendemässiga olikhet, tyr mig till personer av ett visst utseende, attraheras av vissa utseenden och sorterar människor är inte uttryck för en rasistisk praktik. Skulle det vara det så har vi hastigt relativiserat vad rasism är.
Det är denna totala sammanblandning av alla våra handlingar och val in i en strukturell rasism som gör att vi blir oförmögna att både förstå rasismen, urskilja dess konsekvenser samt i slutändan på politisk väg omöjliggöra den i samhället.
Idéhistorikern Ola Fransson beskrev i en artikel i Sociologisk tidskrift med titeln ”Så blev vi alla rasister: Om forskning som bländar och förblindar” det som han kallade för det ”isomorfa misstaget” med strukturell diskriminering (kritiken lämpar sig även för begreppet strukturell rasism):
Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Därmed sker en sammansmältning av de tre dimensionerna; språket, bäraren och verkligheten kollapsar in i varandra. Jag kallar detta det isomorfa misstaget. Denna sammansmältning av vad som borde vara åtskilt har stora konsekvenser för bedömningen av andras beskrivning av verkligheten, det vill säga att det finns en tendens att koppla samman andras beskrivningar av verkligheten med dem som beskriver.
Den strukturella rasismen blir i Jebaris värld en a priori förståelse av världen, det vill säga att de är en förförståelse som appliceras på verkligheten. Du behöver inte mäta eller undersöka världen för att dra slutsatsen att alla samhällen i hela världen, inte minst det svenska, är helt genomsyrade av rasistiskt tankegods och praktiker. Jag har problem med den typen av grandios förförståelse av världen. Den kan nämligen läsa in rasism i nästan allt.
Så långt har vi en förståelig oenighet, det vill säga att jag inte köper förklaringsvärdet av den strukturella rasismen. Men sedan tror jag att Jebari missförstår mig (Och
uppenbarligen Selimovic) när han skriver:
Det Jasenko Selimovic och Adam Cwejman gör är att återetablera vad vi allra helst vill tro: att vi är goda. Det är problematiskt, eftersom det enda sättet att vara mot diskriminering är att förstå att man är bland dem som diskriminerar. När Selimovic och Cwejman säger att Sverige inte är ett rasistiskt land så förstärker de den där sagan som vi fick höra, den där den onda är någon annan. Därför har de fel.
Här verkar Jebari har missförstått något. Jag tror inte att ”vi är goda”. Det är ett meningslöst uttryck och jag skulle aldrig använda det. Däremot menar jag att vi är autonoma individer med möjlighet att självständigt förhålla oss moraliskt till våra och andras handlingar. Att dessutom karakterisera Sverige som ”rasistiskt” är en konstig form av reduktionism som jag skulle tro att en doktorand i filosofi skulle akta sig för. Att det finns rasism i Sverige gör inte Sverige till rasistiskt, det är att besjäla landet (nationen?) med en essens.
Frågan är ens hur Jebari, som ju erkänt att han är en del av en strukturell rasism kan ställa sig utanför den och beskriva dess mekanismer. Fransson beskriver dilemmat som Jebari måste stå inför:
Hur kan någon hävda att det finns en struktur som genomsyrar hela samhället, inklusive det akademiska systemet och alla dess medlemmar? Den som hävdar detta är med nödvändighet en del av samma struktur, men hur kan det då vara möjligt att se på strukturen utifrån, det vill säga hävda strukturens existens samtidigt som den är omöjlig att träda ut ur för dem är en del av den? Var finns det strukturalistiska perspektivets företrädare i förhållande till den struktur de menar genomsyrar hela samhällskroppen? Det är bara ett allsmäktigt väsen som kan klara av att på en gång formulera sig i ett språk och vara oberoende av samma språks förutsättningar
Så nej, jag tror inte att vi kan göra en uppdelning mellan ”goda” och ”onda”. Men jag är övertygad om att vi kan göra en uppdelning mellan rasister och icke-rasister. Att visserligen båda kategorier befinner sig i samma samhälle gör dem inte båda till rasister lika lite som förekomsten av rasister i ett samhälle gör samhället/landet till rasistiskt.
Den andra repliken, skriven av Nedim Kirlic har samma tema som Jebari, jag och Jasenko Selimovic förnekar rasism:
Varken statssekreteraren eller Cwejman själv vill nyansera debatten, utan verkar bara vilja bevisa tveklöst att den strukturella rasismen inte finns
- Vermin Inc / Foter.com / CC BY-NC-SA
Det är uppenbart att det råder en teoretisk arrogans här som både Kirlic och Jaberi ger uttryck för. Låt mig förtydliga: rasism existerar. Jag ifrågasätter sättet den beskrivs och förstås och följaktligen metoden för hur den ska bekämpas. Att man inte skriver under på en typ av teoretisk förförståelse (strukturell rasism/diskriminering) är inte liktydigt med att man förnekar rasism, eller ens att det finns rasism i vardagen i ett land som Sverige.
Försvararna av teorin om den strukturella rasismen låter påfallande mycket som marxist-leninister. De har i sann Hegeliansk anda hittat ett system som förklarar allt och alla, historiska fenomen, mänskliga beteendemönster och motiv. Allt kan praktiskt inordnas i teorin och undantag existerar inte. Rasismen är allena rådande och objektiv, bortanför den enskilde individens valmöjligheter och motiv. Kirlic mening nedan är ett exempel på detta:
”Rasismen har alltid varit strukturell” och: ”Att som Cwejman /../kalla strukturell rasism för en teori är säkerligen inget annat än en medveten desinformation.
Det är underligt hur strukturell rasism, ett inte oomstritt perspektiv, så snabbt blivit absolut sanning hos så många i offentligheten. Framförallt är det märkligt att personer som Kirlic och Jebari som förefaller så väl förtrogna med teorin om strukturell rasism inte verkar medvetna om de diskussioner som förekommit kring teorin inom filosofin, sociologin och statsvetenskapen.
På Kirlic låter det som att strukturell rasism inte har något med epistemologi att göra utan snarast kan betraktas som en naturvetenskaplig metod (”De känner säkert till den omfattande forskningen både i Sverige och internationellt som har bevisat att den strukturella rasismen existerar och för med sig negativa konsekvenser för dem som avviker från samhällsnormen.”).
Att exempelvis peka på diskriminering inom arbetslivet är inte liktydigt med att ge teorin om strukturell rasism allmängiltig förklaringsvärde. Jag tror på att man kan mäta och ge exempel på attityder, diskriminerande fenomen och rasism i samhället utan att för den sakens skulle inlemma alla sociala fenomen i en universell rasistisk struktur. Kirlic verkar orolig att någon ifrågasätter självklara sanningar:
i slutändan, om vi väljer att ”inte köpa den strukturella analysen av rasism”, vad har vi då kvar? Vi har en statssekreterare, en regering och ett flertal liberala debattörer och ledarredaktioner som väljer att ta på sig tolkningsföreträdet, medan befolkningen är endast en mängd individer, där vissa ”väljer” att ta på sig ”offerkoftan”.
Vem är det som tar på sig tolkningsföreträdet? Är det en grupp människor som säger sig kunna förklara all typ av underordning och makt i samhället med hänvisning till strukturell rasism eller de personer som ser rasismen men ställer sig ödmjuka inför om den kan förstås utifrån en monopoliserande teori med anspråk på att förstå makt, människors handlingar och samhällen i stort? Jag tror inte på teoretiska förförståelser utan ser hellre att man samlar empiri och är försiktig med att självsäkert kunna dekonstruera allt mänskligt handlande.
Åter till Ola Fransson som väl sammanfattar problemet med ett strukturell förhållningssätt till diskriminering:
Problemet kan lokaliseras till teorins grundläggande förutsättningar, som resulterar i att den strukturalistiska förklaringsmodellen i detta fall inte ger utrymme till alternativa förklaringar eftersom alla fenomen reduceras och anpassas till strukturens premisser. Väl att märka inte på grund av moraliska eller ideologiska skäl, utan på grund av de stora anspråk begreppsparet strukturell diskriminering reser. Strukturen förklarar alla fenomen, i detta fall diskriminering. Den är därför radikalt reduktionistisk och som alla reduktionistiska teorier är den rigid.
För den som orkat hänga med så här långt inser nog att huvudproblemet som jag ser det med att kunna förklara att ett samhälle är rasistiskt eller att strukturell rasism genomsyrar alla inte är en fråga om att förneka rasism, trivialisera den eller att bortförklara människors upplevelser. Det handlar istället om kritik mot ett perspektiv som, vågar jag påstå, i längden är ett fruktlöst sätt att bekämpa rasismen på. Kritiken mot detta sätt att förstå och bekämpa rasismen skulle kunna sammanfattas i ett par punkter:
1) Vi är inte slavar under rigida strukturer. Socialt utvecklade idéer och praktiker är inte allena rådande för vårt handlande. Vi behöver inte handla instinktivt och förutbestämt som led i någon struktur. I någon bemärkelse skapar vi strukturer genom vårt handlande. Det är dessa medvetna och aktiva handlingar som både är uttryck för våra bästa och sämsta sidor. Såväl den värsta rasismen som den bästa frihetskampen är inte uttryck för omedvetna handlingar utan för aktiva och genomtänkta val. Alltså: vi är sociala varelser och präglade av en rad omständigheter, men vi är är medvetna och kan fatta fria beslut, även i strid med vår bakgrund. Kan vi annars överhuvudtaget belägga någon med skuld om handlanden enbart är omedvetna och delar av en svårgreppbar struktur?
2) En teori som har totalt förklaringsvärde kan inte kritiseras och nyanseras. En strukturalistisk förklaring som inbegriper alla våra handlingar kan inte falsifieras. Motsägelser mot teorin blir per automatik bekräftelser för tesens riktighet (”Han försvarar sitt vita privilegium”). Eftersom ingen kan ställa sig bortanför och utanför en strukturalistisk förklaring (strukturen genomsyrar allt) så blir all kritik och all diskussion enbart tecken på positionering inom strukturen.
3) Rasism överallt är rasism som inte kan bekämpas. Om alla är rasister då saknar vi förmåga att urskilja, stämpla och åtgärda den rasism som skapar verkliga orättvisor och diskriminerar människor. Hur ser den politik ut som bekämpar en rasism som omfattar alla, inklusive de som ska bekämpa den, de som utsätts för den och alla mittemellan? Idag har vi en antirasistisk politik som (förhoppningsvis) bygger på lika villkor, meritokrati, lika förutsättningar och likhet inför lagen. Vad tillförs med ett allena rådande strukturellt perspektiv som konstaterar att alla ingår i den rasistiska strukturen? Hur konstruktivt är det att påtala för alla med invandrarbakgrund att de är utsatta för rasism ens innan de faktiskt stött på den?
4) De strukturalistiska felslutet. Beskrivs väl av av Per Bauhn i en kritik av Iris Marion Young (en person som lagt mycket av grunden till förståelsen av strukturellt förtryck):
Att som Young oförmedlat gå från en deskriptivt strukturell utsaga (”Vissa grupper har mindre framgång än andra”) till en normativt strukturell utsaga (”Vissa grupper är förtryckta”) är att begå vad vi kan kalla det strukturalistiska felslutet. Detta felslut kan ses som en särskild tillämpning av det felslut som brukar förknippas med David Hume och som innebär en otillåten övergång från ett är till ett bör.
Det strukturalistiska felslutet riskerar att att blanda ihop negativ särbehandling med grund i rasismen och ojämlikheter som har andra skäl (politiska misslyckanden, ofrihet, klassfrågor, socialt kapital etc.). Förtryck eller maktlöshet är inte ekvivalent med rasism, förtryck kan härledas ur rasism men det är inte det enda svaret. Ta exemplet i ojämlikhet mellan en svensk förort och innerstaden. Det är uppenbart en fråga om ojämlikhet, den kan beskrivas. Men att därefter ta steget till att detta är ett uttryck för strukturellt förtryck som äger rum då vita förtrycker icke-vita är uttryck för det strukturella felslutet. Det kan givetvis vara så att ojämlikheten är en konsekvens av en viss typ av förtryck, men att på förhand ansluta sig till att det måste handla om strukturell rasism är problematiskt. Den blir en hypotesernas enögdhet. Man är fixerad vid en teori som förklarar utfall i samhället och avskriver andra förklaringar. Istället för att leta efter empiri som både kan bekräfta eller motsäga hypotesen så bestämmer man sig på förhand för ett strukturellt perspektiv som inte kräver falsifiering eftersom tesens bekräftelse är inbyggd i teorin, det är med andra ord ett självspelande piano.
Betänkt även att exempelvis den ständigt ringande 
Motargument 