Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor

Satans fega blötdjur!

Gästkrönika av Henry Bronett

Just nu har jag stor lust att som kapten Haddock i Tintin, ryta: —”Satans fega blötdjur!” Men ”den som skriker och slår har förverkat rätten att bli hörd”, som min far kunde säga. Ändå, när extrema tankar krälar fram i dagsljuset och torgför sig helt öppet inför, så tycks det, en samling aningslösa eller likgiltiga människor, är det svårt att inte använda invektiv som uttryck för frustration.

Extrema vindar blåser över Europa.
I Grekland, röstas det på nazister, den gyllene gryningen som längtar tillbaka till en tid då Grekland styrdes av juntan. De sitter i riksdagen.
I Rumänien, förnekar parlamentariker Rumäniens ansvar på mordet av 280.000 judar, under andra världskriget, påhejade av pöbeln.
I Ungern, vill man upprätta listor över judar och kalla dem en risk för ”nationella säkerheten”. — När extremism hotar demokrati och människors lika värde, borde ingen tiga still. Snarare borde vi inse vikten av att visa allvar och civilkurage.

Så vad gör vi i Sverige? Landet som röstar fram Sverigedemokrater, så att de från betald riksdagsplats kan peka ut ”babben” och ”horan”, grymta som grisar och piska upp rädslan och hatet mot invandrare?

Hur kommer det sig att SVT, inte ser det som vidare allvarligt, att programledare Gina Dirawi, jämställer israeler med nazister och marknadsför en judehatares bok på sin blogg som ”kvällsläsning”. Hur står det till när Peter Nyrén, programbeställare för underhållning och fakta, menar att hon bara varit ”tanklös” och ändå ”omfattar SVTs värderingar”? Att hennes partner i melodischlagerfestivalen, Danny Saucedo svänger sig med ordet ”svarting” gör inte saken mindre underlig. Vad är det för värderingar Sveriges Television väljer att visa upp för Europa, i vårt namn? Vad vill de förmedla med sin inställning, vilken sorts förebilder vill de uppmuntra, nu när extrema vindar blåser över Europa? Vad tänker SVTs ledning, när man väljer Malmö som lämplig stad under Eurovision Song Contest? Malmö där människor är rädda att visa sig på gatan för att de är judar. Malmö med politiska ledare som Adrian Kaba (S) vars antisemitiska uttalanden rönt stor uppmärksamhet, eller Ilmar Reepalu (S), ”Malmös starke man” som av amerikanskt sändebud klart betecknats som antisemit? Är detta också del av Sveriges Televisions ”värderingar”? Är det vad vi vill visa Rumäniens, Ungerns och Greklands extremister, visa Europa i tider då extrema vindar blåser?

Så vad säger det om ett land vars ledare tiger, då rasism och antisemitism brer ut sig? Vad säger det då vi inte visar tydlighet och tar ställning för människors lika rätt och värde? I en tid då civilkurage och att slå vakt om vår demokrati är viktigare än någonsin, vad säger det om dig och mig att det ser ut så i vårt land?

”Satans fega blötdjur”, har jag lust att ryta, som Kapten Haddock.

Henry Bronett © 2012

Krönikor

Det stora hotet mot svenskheten (hint, det är inte muslimerna)

Det sägs ibland att den svenska kulturen är hotad av muslimerna. Eller, rättare, det sägs rätt ofta, och det sägs dessutom med ett påtagligt patos. Som om hotet är omedelbart och kommer att slå till vilken natt som helst nu. När vi som minst anar det.

Det sägs ibland att den västerländska kulturen är hotad. Ofta i samma andetag som det ovan sagda. Med utpräglat patos utmålas muslimerna som ett hot mot moderniteten som sådan. Oftast utan att det moderna definieras särskilt noggrant, och det moderna och det svenska likställs med varandra som om vore de synonymer.

Jag undrar om inte det är ett misstag.

Moderniteten är nämligen inte särskilt snäll mot den svenska kulturen. Den är på det hela inte särskilt snäll mot någon kultur alls. Den tenderar att bryta upp anrika lokala traditioner och sedvänjor, byta ut dem mot kapitalismens brutala nödvändigheter och förvandla den förmoderna känslan av mellanmänsklig gemenskap till en serie av ekonomiska transaktioner. Oftast utan att ta några större hänsyn till dessa lokala gemenskapers protester.

Om ovanstående stycke låter förbryllande, så kan det sammanfattas så här: det finns en anledning till att dagens ungdom oftare tenderar att dricka cola än julmust vid julfirandet, och denna anledning är inte muslimerna.

Faktum är att dagens ungdom är mer alienerad än någonsin från det svenska. De vet mer om World of Warcraft än om Sveriges statsskick, har större koll på japansk anime än på Bellman, och håller på det stora hela att växa både upp och in i en kultur som är långt mer modern än svensk. De surfar, messar, raidar, dejtar och ett otal andra engelska ord som av rent nödtvång blivit svenska verb. I brist på inhemska ord.

Om det är hot mot den svenska kulturen du är ute efter, så är det inte muslimerna du borde oroa dig för. Det är inte muslimerna som gör att ingen längre minns vad pingsten går ut på eller när dymmelonsdagen inträffar. Det är inte muslimerna som har gjort det naturligare att gå till McDonalds än att äta kåldolmar. Och det vore långsökt bortom all rimlighet att påstå att det är muslimernas fel att ordet ”yes” på det stora hela bytt ut ordet ”ja” i vardagliga sammanhang.

Om det är svenskheten du vill bevara, så gör du bättre i att försöka förstå och motverka moderniteten. Den byter ut anrika traditioner mot kommersiella jippon, gör kitsch av konst och får alla fasta hållpunkter i vardagen att lösas upp i intet. Den isolerar människor från varandra, gör att tevekändisar blir mer verkliga än våra grannar, och tvekar inte att nedvärdera allt vad svenskhet heter om det skulle visa sig att det är en lönsam affär.

Det är upp till dig, egentligen. Antingen kan du låta svenskheten förfalla medan du bekämpar muslimska väderkvarnar, eller så kan du kavla upp ärmarna och börja göra någonting som faktiskt skulle kunna fungera i den moderna värld vi lever i. Du kan antingen ta tillfället i akt att göra svenskheten relevant i ljuset av den moderna världens likgiltigt iskalla ekonomiska realiteter, eller fortsätta göra dig själv irrelevant genom att slösa bort din tid på att leka Don Quijote.

Ditt land. Din kultur. Ditt val.

Krönikor, Myter

Våldtäkt i propagandasyfte

Att våldtäkt används som vapen i konflikter och krig har säkert inte undgått någon. Ända sedan man blev bofast och började skaffa egendomar så har man konkurrerat och stridit om dessa egendomar.

Skildring av våldtäkt är inget nytt – så här såg det ut 100 år sedan

Kvinnan blev tidigt del av mannens egendom och hennes kropp användes till att kränka hennes manliga anhöriga. Genom att våldföra sig på kvinnans kropp så skadade man mannen. I krig görs detta fortfarande överallt där män strider. Sverige har inte haft krig sedan 1814 och vi har varken blivit utsatta eller utsatt andra för den här bestialiska krigsföringen sedan dess.

Att använda våldtäkt som vapen känns för de allra flesta oförsvarbart. Att använda våldtäkt i propagandasyfte är precis lika illa. Det gjordes mot judarna under 1930-talet och det görs mot muslimer idag. Inom de rasistiska rörelserna utmålas hela tiden män med invandrarbakgrund som våldtäktsmän, som skändar svenska kvinnor i parti och minut. Allt för att väcka rädsla hos kvinnorna och ”beskyddarinstinkten” hos männen. I texter och kommentarsfält odlas den här sortens våldtäktspropaganda. Till exempel uppstod sommarens oroligheter i Bollnäs i.o.m. att Svenska Motståndsrörelsen (SMR) försökte använda sig av en påstådd våldtäkt för att propagera emot invandring.

Igår, tisdagen den 27/11 2012, bestämde sig den SD-stödda nättidningen Avpixlat för att gå steget längre. Den av Kent Ekeroth och Jimmie Åkesson hyllade sajten publicerade ett videoklipp där fyra unga män av påstådd utländsk härkomst grovt utnyttjar en berusad ung flicka sexuellt.

 

Avpixlat skriver att:

Ej Mats Dagerlind, krönikör på Avpixlat.info
Den senaste journalistiska trenden är som bekant att lägga ut mobilfilmade klipp där personer i påverkat tillstånd uppför sig illa och sedan hävda att klippen visar inte bara de enskilda personernas utan hela den grupp de tillhör “rätta ansikte”. Vi hakar förstås på den trend som Expressen initierat och publicerar ett klipp som analogt med Expressens logik visar muslimska invandrarungdomars rätta ansikte.

Detta är alltså förklaringen till att lägga upp en film på ett övergrepp av en ung flicka. Vi ska tydligen förstå att det är jämförbart med Expressens serie om Järnrörsgänget.

Att de inte pixlat åtminstone offrets ansikte motiverar de på följande sätt:

vi har tyvärr inga tekniska resurser för sådant och vi gjorde bedömningen att de korta sekvenser då ansiktet skymtar är så suddiga och skakiga att de svårligen kan bidra till identifiering.

Artikeln och videoklippet möttes av en veritabel twitterorkan och inom loppet av ett par timmar hade Avpixlat dragit tillbaks artikeln — utan att för en sekund förstå varför människor reagerade. Skadan var ändå redan skedd. Både den rasistiska sajten Exponerat och Dispatch Internationals grundare Ingrid Carlqvist spred snabbt klippet vidare.

Avpixlat har i rent propagandasyfte förgripit sig på en ung kvinna och de har inte ens vett att förstå det skamliga i agerandet.

Det gjorde ingen av de sympatisörer som uttalade sig på twitter eller i kommentarsfält heller. De förstår inte att ett publicerande av videoklippet innebär ett femdubbelt övergrepp på flickan. Först det rent fysiska övergreppet begånget av de unga männen. Sedan filmningen. Därefter den eventuella spridningen i kompisgänget. Sedan utnyttjandet som rasistisk propaganda och slutligen den fortsatta rasistiska spridningen.
Avpixlat förstår uppenbarligen inte att genom deras agerande så riskerar flickan att bli påmind resten av sitt liv då saker publicerade på nätet tenderar till att cirkulera runt och återpubliceras, och tappa bort kontexten och fakta kring incidenten. Vänner och bekanta kan komma att se klippet åratal efteråt och kanske nämner händelsen varpå flickan återigen utsätts för traumat.

Avpixlat har visat sitt totala förakt för inte bara den här flickan utan för varenda kvinna som någonsin varit utsatt för sexuella övergrepp. Utan minsta hänsyn för offret exploaterar de en djupt traumatisk händelse. Sen så har de mage att säga sig värna om kvinnor.

Min uppriktiga önskan är att samhället tar avstånd från dessa hycklande och hänsynslösa personer som inte drar sig ens för att förnedra redan förnedrade i sin blinda rasism. Min önskan är att samhället står upp och gör det tydligt för dem att ändamålet aldrig helgar medlen.

Länkar:
http://interasistmen.se/granskning/sd-hyllad-sajt-lagger-upp-video-med-sexovergrepp-hets-mot-folkgrupp/
Händelseförloppet skildrat av Interasistmen.se

https://motargument.se/2012/11/26/vi-fods-inte-till-rasister/
Om sommarens händelser i Bollnäs

https://motargument.se/2012/11/10/folkhatets-myter-3-valdtakt/
Hur våldtäkt använts i propaganda ur ett historiskt perspektiv

http://www.womenundersiegeproject.org/
Hur våldtäkt används som vapen just nu i världen idag

http://www.unwomen.org/
Bland annat om våld mot kvinnor i världen idag

Krönikor

Varför jag hatar Sverigedemokraterna

Gästinlägg av Martin Linderoth

Ett brev jag skickade till Jimmie Åkesson,  jimmie.akesson@riksdagen.se:

Stockholm - Riddarholmen
Olof S / Foter / CC BY

Året var 1982. Jag antar att mina föräldrar var nervösa, men samtidigt otroligt förväntansfulla. Adoptionsprocessen hade varit lång och nu skulle mamma och pappa äntligen förenas med sin lilla son på ett barnhem utanför Tel Aviv. Inlindad i filtar och med en napp som täckte halva mitt ansikte väntade jag i veckor på att någon, vem som helst, skulle lyfta upp mig, hålla om mig och kalla mig sin. Ett barnhem är nämligen inget ställe för ovillkorlig kärlek. Det är en förvaringsplats, en mellanlandning för barn som ingen kan eller vill ta hand om. Så när planet från Israel landade på skånsk mark kunde min lilla kropp äntligen andas ut. Jag var hemma. Jag var trygg, älskad och jag hade fått det alla små barn behöver och längtar efter – ovillkorlig kärlek från två underbara föräldrar.

Drygt tre och ett halvt år senare, 1986, befinner jag mig i mina farföräldrars sommarstuga i Höör. Hela trädgården svämmar över av liljekonvaljer. Farmor njuter av solen och farfar hjälper mig tålmodigt med mitt hamrande i snickarboden. Och så en dag är det dags. Farmor och farfar sätter mig i bilen och vi kör snabbt söderut. Mamma och pappa är på väg hem efter ytterligare en resa till barnhemmet utanför Tel Aviv. Hemma hos mina föräldrar väntar mormor och morfar på oss. Stämningen är upprymd och jag har plockat en bukett liljekonvaljer som jag ska ge till mamma.

Plötsligt rullar bilen upp framför huset. Mina föräldrar strålar av lycka. Snabbt räcker jag över den lilla blombuketten till mamma – men därefter riktas all min uppmärksamhet mot den lilla varelsen i hennes famn. Det är den mest perfekta lilla människa jag någonsin sett. Han är rund å go och från första anblicken älskar jag honom av hela mitt hjärta. På den tiden ville jag att min lillebror skulle heta August. Så blev det inte, men jag älskar honom lika mycket för det.

I dag är min lillebror vuxen. Han är en otroligt begåvad fotograf och han har otroligt svårt att passa tider. Själv är jag ganska pessimistiskt lagd medan min bror är väldigt entusiastisk. Han är en fantastisk människa, bror, son och sambo – och jag är fruktansvärt stolt över honom.

Både jag och min bror är alltså adopterade och jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över att jag hamnade i just det hem som jag har gjort. Jag minns med värme alla somrar i Brösarp på Österlen. Hur hela tjocka släkten samlades på Torpvägen och jag var det lyckligaste barnet i hela vida världen. Jag minns hur jag och min bror lekte med våra kusiner, klättrade i träd, byggde en stengrotta och badade i havet vid de milslånga stränderna i Haväng. Jag minns Pers väg, gatan där vi växte upp. Jag minns hur vi lekte med grannbarnen. Jag minns julaftnarna, skolavslutningarna i Uppåkra kyrka och jag minns strövarlägren med mina bästa vänner. Jag minns de milslånga rapsfälten som omger byn där jag växte upp och jag vet hur lyckligt lottad jag är.

Under hela min uppväxt tänkte jag aldrig, aldrig någonsin, på att jag såg annorlunda ut på grund av mitt ursprung. Visst, jag hade en stor svart kalufs men jag kände mig alltid lika skånsk som Kal P Dal. Och precis lika svensk som alla mina klasskamrater. Ingen påpekade någonsin att jag såg annorlunda ut och ingen behandlade mig annorlunda på grund av mitt mörka skinn.

Men den tiden är förbi. De senaste åren har jag känt ett utanförskap som jag aldrig har upplevt tidigare. För mina vänner och för min familj är jag samma Martin som jag alltid har varit. Men för vissa delar av samhället är jag i dag en ”blatte”, en ”svarting” som inte borde få finnas. Jag har fått höra att jag borde dra härifrån och att jag är inte är välkommen här. Jag är inte välkommen i mitt eget land längre.

Jag är precis lika svensk som dig och dina partikamrater. Jag håller hårt på svenska traditioner och jag älskar Sverige. Men det är det inte alla som kan acceptera längre. Det är ditt fel, Jimmie Åkesson. Och för det avskyr jag dig och ditt parti av hela mitt hjärta.

Min motivering:

Tallberg houseHur blir man svensk?
Hans Jensen / Foter / CC BY

1. När man läser på olika rasistiska forum, som Avpixlat och Nationell.nu, märker man att det finns en stor rädsla för att våra svenska traditioner ska försvinna om invandringen fortsätter. Personligen tycker jag att det är en löjeväckande tanke. Om jag får barn tänker jag självklart ta vara på alla fina svenska traditioner och fira jul och klä midsommarstången som vanligt. Men, jag tänker även lära mina barn om andra kulturers traditioner och seder. Med andra ord, mångfald berikar och i Sverige finns det plats för alla.

2. Jag är som sagt så svensk som man kan bli. Det är bara till ytan det inte ser ut så. Nu har Sverigedemokraterna lyckats klä av mig en liten liten bit av min svenskhet, min identitet. SD påpekar ofta att integrationen inte fungerar, och i vissa avseenden har vi misslyckats med den. Men jag tycker inte att vi ska stänga vår gränser för det, i stället får vi jobba ännu hårdare med integrationsfrågor. Men det finns ett enormt problem: Om jag som helsvensk börjar känna mig ovälkommen i mitt eget land, hur ska en invandrare då någonsin känna att han eller hon är välkommen hit? Hur ska den personen våga ta del av vårt samhälle? Och hur ska vi kunna integrera människor som känner att de inte har någonting här att göra?

/Martin Linderoth

Krönikor

Det finns inga raser

När vi nu – utan att sväva på målet – kan säga att Sverigedemokraterna ÄR ett rasistiskt parti, så är det kanske dags att titta närmare på det där lilla ordet ”ras”. Även om vi tillbakavisar indelningen av människor i bättre och sämre, så finns det väl ändå ”raser”?

Races and skulls

Svaret är nej.

Uppenbarligen finns det människor som fortfarande går omkring och tror att ”raser” är något som finns. Jag menar, det syns ju att det är skillnad på en inuit och en zulu? Och människor från arabiska halvön är ju väldigt olika japaner, eller hur? Så visst finns det väl ändå raser?

Nej. Sanningen är att det gör det inte. Begreppet ras är idag ett begrepp som möjligen kan ha sin användning när vi talar om framavlade husdjur av olika slag – det är med andra ord ett människoskapat begrepp.

Och även när det gäller exempelvis hundraser har man idag kommit till insikt om att renrasighetstänkandet medför stora problem.

Många hundraser har drabbats av rasspecifikt nedärvda sjukdomar eftersom den genetiska variationen är så begränsad. Det pågår även en debatt om huruvida det är sunt med rashundsavel över huvud taget, där alltfler argumenterar för värdet av blandrashundar.

Bland hundägare diskuteras dessa problem intensivt. Diskussionen finns även när det gäller kor, får och hästar.

Men när det gäller frågan om mänskliga raser så är begreppet helt enkelt förlegat. Det saknar idag någon som helst förankring annat än som en grund för just rasism. Begreppet ras är något vi bör lämna bakom oss i likhet med det besläktade ordet rashygien. Bland befolknings- och släktforskare begagnas det över huvud taget inte längre. Istället hänvisas till haplogrupper som genetiskt undersöker människans urhistoria och olika individers och folks släktskap emellan.

Bakgrunden är följande. Vi vet idag att alla människor har sitt genetiska ursprung i Afrika. Vi vet numera också att det är betydligt större genetisk skillnad mellan en östafrikan och en västafrikan än mellan en inuit och en maorier. Alla de olika ”raser” som vi idag talar om är alltså mer lika varandra genetiskt än människor från västra och östra Afrika.

Men varför ser vi då så olika ut?

De skillnader mellan människor från olika delar av världen som vi kan iaktta beror ENBART på den miljö som dessa människor levt i under tusentals generationer – och det selektiva urval som har skett beroende på dessa människors anpassning till denna miljö. Det har ingenting med deras genetiska arv att göra.

Att det är så beror i sin tur på att alla vi som inte ser ut som afrikaner längre, har vårt ursprung i några få grupper av afrikanska utvandrare, som efter sin utvandring lyckades föröka sig. Vi pratar om tiotusentals år sedan…

Humanzoogermany

Detta innebär således att det vi tidigare kallade ras (som ett biologiskt fenomen) helt och hållet handlar om geografisk isolering och att vissa egenskaper (exempelvis mjölktålighet eller pigment) har blivit ”framavlade” av de omständigheter som människor levt i. Människor som i hundratals generationer levt på det geografiska område som vi idag kallar Sverige har exempelvis en rätt unik förmåga att tåla komjölk. Det beror helt enkelt på att de 2% som från början tålde komjölk, var de enda som överlevde de bistra vintrarna och kunde föröka sig – just med hjälp av husdjur som kor. I större delen av världen är siffrorna de omvända. I södra Afrika är det bara omkring 2% som tål komjölk, de andra blir svårt sjuka.

Bristen på pigment hos människor på norra halvklotet beror på ett liknande fenomen. Människan tar upp D-vitamin från solljuset, och för att det ska vara möjligt i ett klimat som vårt är det en fördel med ljusare pigment. I många, många generationer medförde således bristen på solljus och behovet av D-vitamin att det var en överlevnadsfördel att ha ljusare skinn. Men ras? Nej.

Under årtusenden har rasbegreppet använts som en bakgrund till förtryck, våld och utrotning, för att eskalera under den tidsperiod när europeer koloniserade och våldförde sig på människor i andra delar av världen eller av annan hudfärg eller utseende. Idag handlar det i praktiken oftast helt enkelt om ett förtryck av människor med mörkare hår och hud, annat uttal, boende i vissa förorter etc. Men i grunden finns samma tänkande kring ursprunget till dessa olikheter – de är nedärvda och kan inte ändras. Det är bland annat därför som SD anser att man ska undersöka alla brottsmisstänkta i flera släktled bakåt. I en motion från 2011 föreslog SD:s nya rättspolitiska talesperson Richard Jomshof och Erik Almqvist att ursprung ska kartläggas generationer tillbaka i tiden.

”För att få en tydligare bild av generella mönster för kriminella bör Brottsförebyggande rådet i högre grad än idag särredovisa brottsdömdas samt brottsmisstänktas bakgrund avseende ursprungsland samt föräldrars och far- och morföräldrars ursprungsländer”, skrev Almqvist och Jomshof.

Det är också just detta som gör att det är korrekt att kalla SD för ett rasistiskt parti.

Idag kan vi säga att det inte bara är fel på rasismen – själva begreppet ”ras” saknar fullständigt faktagrund. Med den kunskap vi har idag om genetik, och att människor alltmer blandar sig med varandra (vilket ur genetiskt perspektiv alltså är optimalt!) så är begreppet ras fullständigt föråldrat.

Det finns helt enkelt inga raser.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Riksdagsmotionen från 2011: ”Tydligare statistik från BRÅ”
Samma Riksdagsmotion, inlämnad i 2012, nu utan Jomshof, endast med Almqvist som undertecknare

Krönikor

Inte en överraskning

Gästkrönika av Markus Fridholm.

Jag önskar att det vore en överraskning att Erik Almqvist och Kent Ekeroth uppträtt hotfullt, beväpnat sig med järnrör, sagt till en svenskfödd man att det inte är hans land utan deras och kallat en tjej som protesterade för hora.

Det är det inte.

Jag har försökt samtala med sverigedemokrater, men upptäcker tyvärr alltför ofta att det stupar på en mycket grundläggande poäng… människosyn. Det är naturligtvis en generalisering och för att visa respekt för de som faktiskt försöker hålla isär äpplen och päron och vars grundläggande problem med den svenska invandringspolitiken inte har att göra med religion eller etnisk tillhörighet per se, så vill jag markera att det inte gäller alla.

Tyvärr gäller det för många och tyvärr för de mer moderata krafterna i Sverigedemokraterna, så har det med partiets rötter att göra. Det är ett förhållandevis ungt parti och ett som för inte alltför länge sedan accepterade mer eller mindre öppen rasism i de egna leden. Den ”nolltolerans” som nu är proklamerad, kan inte helt enkelt överbrygga detta och många av de som ”rättar in sig i leden” har alls inte bytt människosyn utan bara retorik.

Oavsett nuvarande politik, så har SD sina rötter i organisationer längst ut på den extrema nationalistiska kanten, sådana som BSS, NRP med flera. Saker har hänt, människor har förändrats, en utbrytning av de värsta extremisterna till Nationaldemokraterna har skett, men trots det finns det i partiets rötter och djupt lagrat i partileden en grundläggande inställning om att det är något fel på invandrarna som människor. Många har svårt att skilja på sak och person och det är inte alls ovanligt att se svår islamofobi, idéer som till exempel eurabia, termer såsom MENA eller varför inte oikofobi, vilka alla har gemensamt att de är misstänkliggörande eller pejorativa.

I ett sådant sammanhang är det inte alls svårt att föreställa sig en lagom berusad Erik Almqvist och Kent Ekeroth, som i glömska om att hålla masken kallar folk för babbe, babbe-lover, hora etcetera, som säger till en person född i Sverige att det inte är hans land, som knuffas eller för den delen beväpnar sig med järnrör i något slags pubertal regression. De har sina rötter i samma led av arga ungdomar som känner sig förfördelade, motarbetade av etablissemanget, bedragna och ägare av den enda sanningen.

Den egna frustrationen utmynnar i drömmar om en annan värld, som en slags missuppfattad Astrid Lindgrensk eller Carl Larssonsk pseudoidyll, en verklighet där hela staden springer som en man ner till hamnen för att det ryktas om att ”en neger har setts där”, höjden av exotism.

Det finns flera problem med den sorts socialkonservatism och nationalromantik som i mer eller mindre extremistisk form präglar Sverigedemokraternas partiled.

Dels leder den i värsta fall till en avhumanisering av det ”främmande”. Man glömmer lätt att det faktiskt är människor man pratar om, individer med människovärde, drömmar, förhoppningar, och en längtan efter trygghet och ett gott liv. Saker vi tar för självklara, men som är allt annat än just det.

Dels är det en falsk bild som utelämnar allt det som var oerhört mycket sämre förr än nu, liksom så ofta när klarsyn förmörkas av nostalgi.

Dels förträngs även det enkla faktum att vi lever i en global värld, där avstånden mellan ”här” och ”där” är kortare än någonsin. Vi kan helt enkelt inte strunta i vad som händer ”där”, för det påverkar oss omedelbart även ”här”. Alternativet är i så fall våld i syfte att hålla borta eller förgöra, något som provats många gånger genom historien utan att någonsin lösa några problem.

Men.

Det går att diskutera invandringspolitiken utan att falla i extremismens fälla. Det är kanske det som är själva kruxet. Själv är jag i och för sig av den fasta övertygelsen att det inte är invandringen som sådan som är själva problemet. Snarare är det vårt sätt att ta emot de som kommer och vår oförmåga att reda ut för oss själva vilka gränssättningar som vi kan och måste göra och vilka vi verkligen bör låta bli att göra.

Det kan dock diskuteras och måste nog diskuteras om vi inte skall lämna frågan till unga arga män och kvinnor som tar sin känsla av utanförskap och gör den till sin panache. Om de enda som håller frågan levande är de främlingsfientliga, så är det inte alls konstigt att vi har ett parti i riksdagen där två ledande företrädare blir tagna med händerna i den rasistiska syltburken.

Vi måste lösa problemet med integrationen, vi måste se till att vi inte bara bjuder in folk till ett liv i misär, vi kanske tar emot många men på det planet är vi bland de sämsta av alla.

Så hur kan vi prata om integration och invandring utan att hänfalla till extremer, utan att frånta någon deras människovärde, utan att se ner på andra kulturer, generalisera eller för den delen utan att väja för de problem som faktiskt finns? Det är verkligen en öppen fråga, men innan vi besvarat den så kommer vi få leva med att islamofober, xenofober, rena rasister och sentimentala nationalromantiker sätter agendan för samtalet.

/Markus Fridholm.

Krönikor

Var bor de egentligen?

När man bemöter rasister och nazister på nätet får man ofta höra att man är naiv, inte ser verkligheten och så vill de gärna att man ska spendera en natt i t.ex. Rinkeby, för då tusan skulle man förstå hur farliga och hemska alla dessa invandrare är.

Nu säger de ju inte detta på det här trevliga sättet. Det är mer: ”Åk till Rinkeby och bli berikad jävla hora!”

Jag får ofta höra att jag inte vet skit om invandringens baksidor för att jag bor i ett segregerat radhusområde i Spånga (ja, de kan googla).

Vi gillar olika | AccessJag brukar fundera på detta när jag hejar på mina grannar med rötterna i Grekland, Turkiet, Iran och Indien. Eller när jag träffar ungarnas klasskamrater som har föräldrar från världens alla hörn men oftast tänker jag på det när jag dagligen åker T-banan, Blå linjen.
Vagnen är alltid fylld av människor med olika härstamning och enligt rasisterna borde jag bli trakasserad och utsatt för sexuella kränkningar varenda dag p.g.a. mitt blonda hår och mitt kvinnokön. Har aldrig hänt.
Jag tänker på talet om förtryckta muslimska flickor och ler lite för mig själv när jag möter dessa flickors blickar, kaxigare brudar får man leta efter.

Mitt Stockholm är det mest mångkulturella som finns, här blandas slöjor och korta kjolar, här talas tusen språk och dialekter, här bor Sveriges mest välutbildade kvinnor och män och även människor som aldrig fått möjlighet att lära sig läsa och skriva.
I mitt partis områdesförening är vi en blandning av människor med ursprungsrötter i flera olika länder, flera av dem är kvinnor som kommit ifrån Somalia.

Jag lever mitt liv varje dag mitt i den verklighet som rasisterna och nazisterna säger att jag inte känner till.

Hur kan de ha sådan otrolig koll på hur det mångkulturella samhället fungerar kommer jag på mig själv att undra?
Vilka är de?
Var bor de?
De som vet bättre än jag.

Jag blev faktiskt tvungen att göra en liten efterforskning på nätet, inte svårt alls.

Här bor de, de som VET hur vi har det med invandrarna här i Stockholm, mångkulturens högborg i Sverige:

Borlänge, Hudiksvall, Emmaboda, Orrefors, Gävle, Träslövsläge, Bergvik, Söderhamn, Eskilstuna, Sundsvall, Bjuv, Norsjö, Osby och Yddinge.

Antagligen väldigt fina platser, personligen har jag bara besökt Gävle av dessa platser och det var väldigt länge sedan. Tycker ändå att det verkar som rasisterna har det tråkigt där de bor och söker utlopp för någon stimulibrist.

Men ett är säkert, de har inte en blekaste aning om hur verkligheten ser ut.

 

 

Krönikor

Sverigedemokraterna är ur fas med verkligheten

I dagens Sverige är vi många som har mer än ett medborgarskap. Alla har vi olika anledningar till det, alla har vi olika berättelser om hur det kommer sig att vi har dubbla medborgarskap. Gemensamt för oss alla är att vi är barn av en modern värld, vi är barn av en värld som bilvit mindre. En värld där allt fler rör på sig, där allt fler under sin livstid lever och verkar i flera olika länder.

Vi är barn av vår tid
Jonathan Kos-Read / Foter / CC BY-ND

Det är oss som Sverigedemokraterna misstänkliggör när de argumenterar för att de med dubbla medborgarskap inte ska få sitta i riksdagen. Det är sådana som oss som Sverigedemokraterna vill kartlägga. När de väljer att försöka få RUT att kartlägga alla riksdagsledamöter med dubbla medborgarskap, eller när de försöker att utesluta dem ur riksdagen, är udden inte bara riktad mot dem som sitter i riksdagen. Den är riktad mot alla oss vanliga människor som har dubbla medborgarskap. Det är ett försök att göra oss till andra klassens medborgare. Det är ett förslag som hos mig väcker en stark obehagskänsla. En känsla som ytterligare förstärks när jag läser Björn Söders försvar av förfarandet.

Vare sig SD vill det eller inte så är vi en del av Sverige, en del som förtjänar respekt, en del som inte ska behöva förklara och bevisa sin lojalitet.

Vi har lika stor rätt som någon annan att genom de demokratiska medel som står till förfogande i detta land göra våra röster hörda. Vi har lika stor rätt att genom politiken vara med och bestämma över de beslut som påverkar allas våra liv. Det är detta Sverigedemokraterna nu vill ta ifrån oss. Det är våra röster som de nu försöker tysta, det är våra folkvalda representanter de vill slänga ut ur riksdagen.

Björn Söders argument haltar

När Söder argumenterar för att alla de som har dubbla medborgarskap ska uteslutas ur riksdagen haltar argumentationen. Han hävdar att de inte skulle vara lika trovärdiga, lika lojala mot Sverige som en person med endast ett medborgarskap. Han menar att det kan uppstå intressekonflikter. Detta påstående visar på många vis hur Sverigedemokraterna tänker; de tycks tro att ett utländskt medborgarskap är en garanti för illojalitet. Alltså att endast en person med helsvensk bakgrund kan vara trogen sina väljare, sitt uppdrag. Detta stämmer naturligtvis inte. När man väljs in i riksdagen så ingår det ett ansvar, ett ansvar att i högsta möjliga mån representera sina väljare. Detta ansvar gäller oavsett om du har dubbla medborgarskap eller inte.

Stephan Geyer / Foter / CC BY-NC-ND

Med samma logik som Söder använder kan man hävda att en person från låt säga Umeå skulle vara partisk i sina beslut. Denne skulle gynna Umeå på grund av sin anknytning dit.

Man behöver inte vara ett snille för att räkna ut att det skulle diskvalificera i stort sätt samtliga förtroendevalda i detta land. Personer födda i Göteborg skulle inte kunna bli kommunfullmäktige i Halmstad, personer med rötter i Karlstad skulle inte kunna ställa upp i Malmö. I en modern värld där folk flyttar håller inte en sådan logik. I en modern värld känns Sverigedemokraternas argumentation ålderdomlig – ur fas med verkligheten.

Jag uppmanar alla med dubbla och enkla medborgarskap att säga nej till Sverigedemokraternas nyfascistiska politik.

Jag hoppas innerligt att vi även fortsättningsvis kommer att välja våra förtroendevalda utifrån kvalifikationer, inte utifrån deras bakgrund. Jag hoppas att vi alla kan bejaka den moderna värld vi lever i. Jag hoppas att jag ska slippa bli en andra klassens medborgare.

Krönikor

SD måste välja ”de långa knivarnas natt”!

Gästkrönika av Nils Lundgren

Historien med ledande sverigedemokrater som muckar gräl på gatan framåt småtimmarna, vräker ur sig främlingsfientliga och sexistiska tölperier och hotar sina medmänniskor med fysiskt våld får ständigt nya inslag. Lögner som att de skulle ha varit stupfulla avslöjas. Skall vi vara oroliga för landets framtid, när vi ser detta?

Svaret är nej. Slagskämpar och ölgangstrar är inte särskilt farliga för rättsstaten och demokratin, utan bara för de stackars människor som råkar komma i vägen för dem. Men de är mycket farliga för det parti de tillhör, om det partiet vill få ett brett medborgarstöd. Medborgarna avskyr slagskämpar och ölgangstrar och det vet SD:s ledning. Det var därför Jimmy Åkesson gick ut med sitt hotbrev med krav på politisk hyfs för någon månad sedan.

Det finns en pedagogisk historisk parallell från mellankrigstidens Tyskland till det vi nu ser hända inom SD. Det vimlade av gatuslagskämpar och ölgangstrar till höger och vänster i Weimarrepubliken, men de kunde hållas tillbaka så länge de inte hade något större politiskt stöd från medborgarna. Hitler började själv som ölgangster och gjorde ett försök 1923 att ta makten i Bajern. Detta kuppförsök bär det betecknande namnet ”ölhallsupproret”. Det misslyckades och renderade Hitler ett års fängelse. Weimarrepublikens ledare kunde hålla slagskämpar och ölgangstrar  från SA, Stahlhelm och Rotfrontkämpferbund stångna ända fram till trettiotalskrisen. Men denna kris förmådde 30-40 procent av medborgarna att i demokratiska val rösta på nazisterna. Med hjälp av Ernst Röhm och hans cyniska råskinn i SA kunde därmed Hitler snabbt avskaffa demokratin och införa diktatur.

jijis / Foter / CC BY-NC-ND

Hitler var fanatisk och stod för en motbjudande ideologi, men han tänkte långsiktigt och hade fått ett stort folkligt stöd. Han insåg att öldrickande gatugangstrar inte skulle kunna lägga grunden för det nazistiska tusenårsrike han drömde om. Och han var handlingskraftig. Han kallade Röhm och större delen av SA-ledningen till ett möte utanför München den 30 juni 1934 och lät avliva dem allihop. Det är detta som brukar kallas ”de långa knivarnas natt”! Sedan kunde Hitler med hjälp av hyperbegåvade medarbetare som Goebbels, hårdföra organisatörer som Heydrich och originella konstnärer som Leni Riefenstahl påbörja sitt kiliastiska projekt, Det tredje riket. Slagskämparnas och ölgangstrarnas tid var förbi.

De cyniska råskinnen Erik Almquist, Kent Ekeroth och Christian Westling och många med dem utgör ett hot mot SD:s politiska framtid på samma sätt som Ernst Röhm, SA:s (stabs)chef gjorde det 1932-33. De måste bort på något sätt, om SD skall bli ett parti med stort stöd från svenska medborgare. Det krävs en ”de långa knivarnas natt” på svenska om SD skall bli något mer än att av och till vara tungan på vågen i Sveriges riksdag.

Låt mig avslutningsvis fastslå att jag inte anser att SD är ett nazistparti. Den nuvarande ledningen vill nog i demokratiska former avskaffa invandringen, stödja etniskt svensk kultur och begränsa muslimska inslag i samhällslivet. Men partiets ursprung är delvis nazistiskt och medborgarnas stora majoritet avskyr slagskämpar och ölgangstrar och detta gäller särskilt de socialkonservativa som SD nu vill få stöd från. Det vet Jimmie Åkesson, Björn Söder och Matthias Karlsson. De måste satsa på ”de långa knivarnas natt”. Hur det går beror på hur många som då blir kvar.

Gustav Kasselstrands snabba utspel bådar inte gott för SD, men däremot för svensk demokrati paradoxalt nog. Ty slagskämpar och ölgangstrar är inget större hot mot det svenska samhället, medan ett SD med växande medborgarstöd är det. 

/Nils Lundgren (Skrivet 17/11)

Krönikor

Vi föds inte till rasister

Gästinlägg av Maria Forsell Mörk, @mariamorken

Jag har inte orkat skriva om detta förut, borde inte heller skriva om det nu, det kommer att orsaka skit, men nån gång ska det göras, för att inte försvinna i dunklet.

Vi föds inte till rasister! Anledningen till att jag skriver detta, är dels den händelse som jag var med om under sommaren 2012 och det som senare hände under senhösten i landet Sverige, samt de slutsatser jag kommit fram till pga detta! Det är slutsatserna som är de viktiga, men här är berättelsen om vägen dit!

En del av händelseförloppet utelämnas, men i samband med en manifestation för mångfald och allas lika värde som tre unga tjejer dragit igång lokalt pga nynazistisk aktivitet i vår lilla stad, uttalade jag mej i lokaltidningen om nazisternas sätt att arbeta. Det här gjordes inte utan vånda, för jag trodde jag visste rätt säkert vad det innebar. Hade diskuterat saken genomgående med familjen och vissa saker måste man stå upp för bara av princip! Jag vet andra som tvekat och jag klandrar dem inte, för det är inte roligt det man får stå ut med efteråt. Men uppfostrad att stå för vad jag tycker och inte ge vika för hot, tog jag ställning för det jag ansåg var den enda vägen att gå!

Tidningen gav lite andrum för förberedelse, och valde att inte publicera på nätet samtidigt som pappersbilagan, men så snart uttalandet fanns på nätbilagan var nyheten snabbt ute! Genast hängdes det ut med mitt namn och bild på den nynazistiska hemsidan, (inte den första och säkerligen inte den sista) vilket resulterade i tweets, bloggar, utstirrad och stalkad på snabbköpet av lokala förmågor, hembesök utanför vårt hus och fula kommentarer om vad man skulle göra med såna som oss!

Ungefär samtidigt hängdes också de tre unga tjejerna ut, de som startat manifestationen. En av dem gick de särskilt hårt åt, mest pga hennes efternamn!!! Vet inte riktigt om hon fick uppleva samma saker som mej på ”hemmaplan”, men det var nog säkert tio gånger värre. Vilken chock det måste vara, ifall man inte är beredd på vad som komma skall. Tycker att det var extra sjukt gjort, av så kallade vuxna karlar, från hela Sverige, att ge sej på skoltjejer! För det var just vad som hände.

Vi hade oxå kontakt med Säpo under tiden då allt hände, en del inlägg på nazisternas hemsida var direkt skrämmande, ett minns jag väl, den som uppmanade att sluta mesa med folk som oss och istället skrida till handling. Människan skrev också att han hade nåt stort på gång, men mer kunde han inte avslöja, rädd för att Säpo skulle komma och knacka på hans dörr.

Man blir lätt paranoid av att läsa sånt. Till slut valde jag att inte läsa vad de skrev, utan vänner fick dokumentera allt. Man vill kunna leva utan att grubbla på ifall de tänkt göra allvar av hoten.

Det många av dom håller på med, är att försöka skrämma andra till tystnad, medan de samtidigt skriker som stuckna grisar; att de inte har någon yttrande- och åsiktsfrihet! Sen är definitionen om yttrandefrihet inte densamma som vår! För dem gäller visst andra lagar och annat skick. Att kalla någon pissluder/hora/fitta och hota med våldtäkt är enligt dem yttrandefrihet — och när vi kallar det för hot, förtal och nedsättande, då säger de att vi stryper yttrandefriheten!

Är det sånt som är yttrandefrihet vill då inte jag, att det ska råda någon sådan! Inte på deras premisser iallafall.

Sånt här händer varje dag, och det mesta händer på nätet, oftast är det tjejer som råkar ut för det.

För mej har det inneburit att det som jag kanske inte ansåg var högst upp på den personliga dagordningen, idag är det! Rasismen och främlingsfientligheten måste motverkas, och det gör man genom att tidigt grundlägga de värderingar man ska ha med sej i resten av sitt liv! Man föds inte till rasist och kunskap är nyckeln.

Vet man hur samhällssystemet är uppbyggt och hur det fungerar är mycket vunnet, lever man dessutom i ett samhälle där alla har det någorlunda bra, där skyddsnäten fungerar, sätts inte heller grupper i polemik, nånstans nere på botten.

Det låter enkelt, men en bov i dramat till att grupper som ovanstående växer, att främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna växer, det är den politik som förs på riksplanet. Den gör människor till konkurrenter istället för att värna om varann. Mekanismen är väl dokumenterad.

För att överleva sparkar man ner andra på botten, och för att förklara väljer man den förklaring som är enklast, det vill säja att skylla allt negativt på nån annan eller ta till de värderingar man är uppfostrad med, istället för att tänka själv!

Vi måste vaccinera mot sånt, även om vi lever under fel omständigheter. För vi föds inte till rasister!

**************************************

Bilaga

För den som orkar. Några få exempel från hatet i debatten