Kategoriarkiv: Krönikor

Om generaliseringar om "män"

februari 11, 2013 Jerlerup

Ganska ofta ser jag antirasister skriva att ”män våldtar” eller att ”män är problemet” eller att ”männen sprider näthat mot kvinnor”. En vän till mig som jag fikade med idag, är muslim och sa att han alltid reagerar på detta.

: Hani Amir / Foter.com / CC BY-NC-ND

Han har sett det ganska uppenbara att samma sorts generaliseringar som drabbar muslimer också av någon anledning ofta drabbar män.

Så här sa han: ”Om man är aktiv i debatter och t.ex. skriver att man hatar kurdiska, muslimska män, då skulle man bli utfryst, likadant om man skulle påstå att muslimska män eller judiska män våldtar eller förtrycker kvinnor. Men ta bort den etniska identifieringen och säg att män våldtar, att man hatar män eller att män förtrycker kvinnor och det blir en åsikt som anses helt korrekt att sprida i media, på twitter eller Facebook.”

Och visst är det så… Jag håller med.

Jag ser ofta antirasister som verkar anse att det är självklart helt rätt att generalisera om män, för män har ju makten och är i något sorts överläge och kvinnor i underläge. Det de bör fundera på är att rasisterna faktiskt rättfärdigar sina generaliseringar om judar och muslimer med att påstå att de, rasisterna, är i underläge och muslimerna samt judarna i strukturellt överläge (och i konspiration med kulturmaffian, PK-maffian, ZOG:s agenter eller kulturmarxisterna, eller vem det nu är de har som syndabock för tillfället).

Snälla ni! Även om de politiska strukturerna varit sådana att man dikterade att en del män ska ha makten och att kvinnor ska uteslutas från makten, och även om en del män beter sig som svin, betyder inte det att man kan generalisera om ALLA män.

Hur ska vi någonsin få folk att sluta generalisera om muslimer, judar och invandrare om inte ens vi antirasister kan sluta generalisera om män?

Jag vet att många kvinnor är utsatta för näthat och skit från en del män och ja; kvinnokampen är enormt viktig, men nej; ALLA män är inte problemet, lika lite som att alla judar, invandrare eller alla muslimer är ett ”problem”.

Krönikor, Myter

Ett Bibliskt liv – Islamfobi

februari 9, 2013 Redaktionen Motargument

Islamofober, ett relativt nytt ord i mitt vokabulär. Islamofobi, också det ett nytt begrepp för mig. Den senaste tiden har det trendat bland rasister och främlingsfientliga personer att slänga sig med citat ur Koranen. Det märks en ökande ambition hos en del offentliga personer att motarbeta religionen Islam och en vilja att försöka framställa Islam som något slags hot emot oss människor som lever i sekulära demokratier.

Ibland upplever jag det som att de här människorna inbillar sig själva att de vet mer om vad som står i Koranen än vad en praktiserande muslim vet. Det verkar som att de vet mer om vad som står i Koranen än vad som står i någon annan religiös skrift.

Om vi tar de tre stora religionerna Judendom, Kristendom och Islam, så är de alla vad man kallar ”Abrahamitiska religioner”, som utgår ifrån den väldigt mytiske patriarken Abraham.

Judendomen är äldst, Kristendomen är näst äldst och ”nyast” är Islam (den senast utvecklade).

Det vimlar av uttalade Kristna människor som spottar ve på Islam och stämmer in i kören av röster som säger att Islam är ett hot emot västvärlden.

Judendom, Kristendom och Islam har i princip samma historia i en ganska lång linje.

Från begynnelsen och fram till Jesus är religionerna nästan identiska. Judarna tror inte att Jesus var Messias men muslimerna anser att Jesus var en stor profet. Efter Jesus slutar de kristna sin historia medan muslimerna fortsätter med Muhammed, som var den största och sista profeten. Judarnas ”Gud” och muslimernas ”Gud” är mer lika varandra än de kristnas ”Gud”, då de kristna tror på treenigheten. Men i stort sett är de lika varandra och ska ha ”sagt” och ”gjort” likadant.

Det finns fler likheter i dessa tre religioner än vad det finns skillnader. Ja, citaten ur Koranen låter hemska, precis lika hemska som citat ur Bibeln. Eftersom de är skrivna på en tid då människor inte var lika civiliserade eller upplysta som idag. Då kvinnor inte fick vara i kyrkan under sin menstruation, inte fick säga nej till att bli bortgift, inte fick bestämma över sitt liv eller sina kroppar. Då bögar skulle brännas på bål och otrohet straffades med stening.

Dessa böcker förespråkar en fruktansvärd människosyn, men de är en del av vår historia. I dem kan vi läsa och förstå hur det var under en tid som inte längre existerar.

Vissa delar kan vara sanna, vissa bara hittepå, allt det där är en fråga om tolkning och hur du väljer att leva ditt liv. Det är därför det heter ”tro” eftersom ingenting är bevisat rent vetenskapligt.

De flesta religiösa människor som jag känner idag moderniserar sin tro. Ingen av dom sitter och läser in sig på citat ur sin religiösa skrift och tolkar den B O K S T A V L I G E N. Om alla troende människor i världen skulle tolka sina skrifter bokstavligen, ja då skulle det finnas anledning att vara rädd på riktigt. Här kommer lite läskiga citat ur Bibeln.

Följande citat ur Bibeln skulle innebära att vi måste döda miljontals människor världen över:

Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen.
— Tredje Moseboken Kapitel 20, Vers 13

Detta Bibelcitat skulle innebära att alla kvinnor direkt lyder under männen, av ingen annan anledning än att han är en man:

Till kvinnan sade han:
Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn.
Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig. — Första Moseboken Kapitel, 3 Vers 16

Många mödrar skulle behöva ta sina söner till den äldsta personen i staden där sonen skulle behöva dödas:

Om en son är trotsig och upprorisk och inte lyder sin far och mor, inte ens när de tuktat honom, skall de ta honom med sig och föra honom till de äldste i staden, till hemstadens port.
De skall säga till stadens äldste: Det här är vår son, han är trotsig och upprorisk och lyder oss inte, han bara festar och super.
Då skall alla männen i staden stena honom till döds. — Kapitel 21, Vers 18-21

Återigen, detta skulle innebära lite mer dödande:

Om en orörd flicka är trolovad med en man och en annan man träffar henne i staden och ligger med henne där, skall ni föra ut båda till stadsporten och stena dom till döds, flickan därför att hon inte ropade på hjälp inne i staden, och mannen därför att han lägrade en annans kvinna. — Kapitel 22, Vers 23-27

Följande citat skulle innebära att många män inte längre får vistas i kyrkor:

Ingen, som fått testiklarna krossade eller lemmen avskuren får upptas i Herrens församling.
— Kapitel 23, Vers 1

Och detta citat skulle innebära många kvinnor med bara en hand:

Om två män råkar i slagsmål och den enes hustru skyndar för att hjälpa sin man och sträcker ut handen och griper tag om könet på den som slår hennes make, skall du utan förskoning hugga av hennes hand. — Vers 11-12

Minaret Citaten ovan har jag axplockat ur Bibeln för att belysa den avskyvärda människosynen som existerar i den skriften. I Koranen existerar likadana verser och liknande meningar. Judendomen, Kristendomen och Islam, om de tolkas B O K S T A V L I G E N, utgör en människosyn och ett sätt att leva som är oförståeligt och vedervärdigt. Som tur är så tolkar inte människor sina religiösa skrifter bokstavligen.

Precis som att världen utvecklas och vi får mer kunskap, så utvecklas och moderniseras också tolkningarna av religionerna. Det finns grupper, samhällen och hela länder som inte har utvecklats och fortfarande lever efter religiösa skrifter bokstavligt, men då är det ju de människorna vi måste hjälpa utvecklas och inte deras tro.

För mig är islamofobin mer skrämmande än de religiösa skrifterna. Skrämmande för att den orsakar ett förtryck av en stor grupp människor enbart baserat på fördomar och stereotyper. Den förutfattar att alla muslimer tolkar sin heliga skrift bokstavligt och lämnar inte utrymme för en grundläggande mänsklig rättighet ”religionsfrihet”.

Islamofobin sprider myter och okunskap. Den orsakar hat och förtryck av oskyldiga människor. Senast en kvinna i Sverige som blev slagen tills hon var medvetslös, den enda orsaken bakom våldet: hon var muslim.

Ingrid Carlqvist, journalist och en av vår tids största islamofober som är inblandad i Tryckfrihetssällskapet och lanseringen av den islamofobiska tidsskriften Dispatch International, brukar twittra flitigt om hur ”farlig” Islam är. Enligt henne och många andra (bl.a. flera SD-politiker) är Islam det största hotet mot oss i väst och vi kan vilken dag som helst gå från att vara ett sekulärt, demokratiskt land till att bli en diktatur styrt under Sharia-lagar. Enligt mig är Ingrid Carlqvist och hennes värderingar ett större hot mot Sverige än vad religionen Islam är. Eftersom Ingrids åsikter och mytspridande är en av orsakerna till att muslimer blir nedslagna — bara för att de är muslimer — det och ren och skär idioti.

Ingrid Carlqvist har nyligen lanserat en studie som påstås berätta hur många muslimer som finns i Sverige idag. Hur har de kunnat räkna fram det?, frågade jag henne, då man i sekulära Sverige inte får använda sig av åsiktsregistrering/religionsregistrering. ”Vi har räknat muslimsk-klingande namn i Sverige” var svaret. En studie baserad på fördomar med andra ord. Vilka s.k. muslimska namn de har räknat på framgår inte. Jag frågade Ingrid om hon tyckte att Ibrahim var ett muslimskt namn, det svarade hon ja på. Jag frågade henne om de hade räknat med barn, eftersom barn inte formellt kan bli muslimer förrän de kan säga orden ”Jag är muslim”, det svarade hon inte på. Däremot påstår hon att det finns över fem hundra tusen muslimer i Sverige.

När jag twittrade med Ingrid Carlqvist så hade hon uppenbara svårigheter att hålla isär orden ”Arabisk” och ”muslim”. Hon verkar tro att alla människor som kommer ifrån mellanöstern och arabisktalande länder ÄR muslimer. Jag känner många arabisktalande människor som inte är muslimer. Jag känner människor vars föräldrar gett dem ”traditionella muslimsk-klingande” namn men som själva inte ÄR muslimer. Jag känner människor med ”svensk-klingande” namn som ÄR muslimer. Ju mer jag skriver desto mer ser ni ju att studien de har gjort är fånig och ohållbar. Det går inte att säga hur många praktiserande muslimer som finns i Sverige genom att räkna namn.

Däremot går det att säga varför man vill göra en sådan studie. Det är för att ”skrämma” upp folk och sprida myter om muslimer. Nästan alla tänkbara anledningar bakom att vilja veta hur många muslimer som finns i Sverige är klart främlingsfientliga.

”Jag är inte rasist, jag är religionskritisk” brukar Islamofoberna slänga sig med. Jag skulle vilja påstå att de är både och. Att vara kritisk mot religionen Islam det är att vara religionskritisk. Att tro att Islam är ett hot mot oss som lever i demokratiska länder, det är Islamofobiskt. Att tro att ALLA muslimer är onda, det är också Islamofobiskt. Att tro att alla människor som kommer ifrån arabisk-talande länder och har ”muslimskt-klingande” namn ÄR muslimer det är däremot rasistiskt.

Jag kan vara kritisk emot religion, men kan kritisera utan att kränka några individer med saklig kritik. Och jag är kritisk gentemot alla religioner utan undantag, då jag anser att så många människor riskerar att hamna i utnyttjandesituationer jämte sin tro. Men det är min åsikt, sen får människor leva precis som de vill och tro precis vad de vill.

Jag är stolt över att Sverige är ett land med mångfald. Ett land där du kan se ut som du vill och tro på vad du vill. Jag tycker att det är bra att det finns moskeér för de praktiserande muslimerna att gå till. Det är bra att det finns kyrkor för de som vill gå dit, heliga rum, heliga byggnader, samlingsplatser och så vidare. Låt dem samlas där och dela sin tro, om det nu är vad de vill.

Viktigast för landet måste ju ändå vara att alla vi som lever här upprätthåller lagar och regler och inte lagstiftar om vilken tro invånarna får välja att tillhöra eller att inte tillhöra.

Anna Siekas

Krönikor

Tänk på vad du säger

februari 6, 2013 Redaktionen Motargument

Vi publicerar här ett gästinlägg av en avhoppad nationalist; Pernilla Marcos. En av teserna hon för fram är att det är fel när Svenskarnas Parti kallas nazistiskt. Det förtjänar ett svar. Några av oss i redaktionen för Motargument.se håller inte med.

SvP kommer ur Nationalsocialistisk front. D.v.s. det parti som kallade sig öppet nazistiskt, och bytte namn till Folkfronten (samma personer förekom i båda) som sedan blev SvP (samma personer). Tidningen Realistens föregångare hette Den Svenske Nationalsocialisten. Det där med det nazistiska arvet är en klar del av SvP:s arv.

Ett arv som de inte gjort sig av med. Man ser tydligt idéerna i deras nuvarande ideologi än idag även om SvP tonat ner det öppet nazistiska och kallar sig demokratiska. (Även Hitler kallade sig ibland demokratisk, dvs innan 1933.)

Nätsidan Realisten och SvP prisar för övrigt ofta och gärna gamla nazister, så även ur den synvinkeln är det inte helt fel att peka ut SvP som nazistiskt parti. ( Ett exempel av alla gäller dödsrunan efter Göran Oredsson. )

Så visst kan man kalla SvP nazistiskt. Det jag personligen motsätter mig är att man gör det utan att visa VARFÖR man kan kalla dem det.

/Torbjörn Jerlerup

************

Gästinlägg av Pernilla Marcos.

Under mina år som aktiv nationalist inom den nationella rörelsen kom jag att granska antirasisternas argument gång på gång. Debatterna på gator och torg var många och allt som oftast vann man även debatten. Det kanske låter konstigt i mångas öron. Hur kan en aktiv nazist som förespråkar väpnat motstånd jämte rasideologiska ideal vinna debatter mot demokratiska krafter? Anledningen var ganska enkel. I 9 av 10 fall framförde motståndaren floskler utan faktaunderlag. Ej heller hade man en nyanserad bild av vad jag som nationell aktivist faktiskt stod för. Vilket naturligtvis innebar att motståndaren inte kunde argumentera utifrån en falsk bild. Argumenterar man genom föreställningar istället för med fakta så kan man med enkelhet konstatera att debatten är förlorad innan dess att den har hunnit börja.

Jag minns exempelvis en debatt vid valstugorna i Södertälje 2006 efter ett torgmöte. Tillsammans med en rad andra aktivister stod vi och delade ut propagandan.

Efter en stund kom en företrädare för Folkpartiet fram och ville avhysa oss från den allmänna platsen. Vi började argumentera emot och snabbt var debatten igång. Epitet som antidemokratiska, nazistiska och rasistiska flög genom luften.

Undertecknad lät folkpartisten häva ur sig det hen hade på hjärtat.

Därefter levererade jag motfrågorna: ”Hur kan du göra koppling mellan alla folks rätt till liv och nazismen?”, ”Finner du det inte löjligt att kalla Nationaldemokraterna för ett ickedemokratiskt parti när de i själva verket vill utöka demokratin enligt de grundläggande principerna kring direktdemokrati?”, ”Att förneka att etniska svenskar existerar är rasism för mig, men inte för dig, jag erkänner alla folkslag, men inte du, varför?”. Det tog inte många sekunder innan dess att folkpartisten var röd i ansiktet och bad mig dra åt helvete. Jag hade lyckats få hen ur balans. Att det dessutom skedde öppet på gatan var en bonus, för då kunde förbipasserande se hur ”mångkulturalisterna” agerar när de inte har svar på tal.

Strategin var väl beprövad redan innan debatten. Strategin är mer välutvecklad nu. Något som man kommer få se mycket av i valrörelsen 2014 då Svenskarnas Parti ska slå på stora trumman och försöka erövra tio kommunala mandat och 10 000 riksdagsröster. Ett inte helt orealistiskt mål om man fortsätter som man har gjort.

Den radikala nationalismen får ständigt nya sympatisörer.

Idag när jag blickar objektivt på kommentarsfälten, på sociala medier och på människors bloggar så märker hur tydlig radikaliseringen faktiskt är. Inte sedan 90-talet har stödet för den radikala nationalismen varit så här pass högt. Vilket naturligtvis även väcker motreaktioner i hela samhället. Motreaktioner är givetvis något positivt. Men frågan är på vilket sätt de framförs. Att jag kunde sitta och argumentera sönder i princip samtliga antirasistiska argument talar sitt tydliga språk. Den organiserade antirasismen oavsett ideologisk bakgrund måste bli bättre. Året är nämligen 2013. Vi lever i kommunikationsåldern numera. Genom några enkla knapptryck på en dator kan jag med enkelhet kontrollera om motståndaren faktiskt har rätt i sina påståenden. I grund och botten är det nationalisterna som är sina egna värsta motståndare. Detta ska vi tacka dem för. För en sak är säkert. Den argumentation som har förts mot dem under väldigt många år har varit misslyckad.

Jag förstår att människor egentligen bara vill väl. Men just därför måste man beskriva saker utifrån vad de verkligen är. När Svenskarnas Parti kallar sitt parti för nationalister så är de inte längre ett öppet nationalsocialistiskt parti. De är faktiskt ett nationalistiskt parti. Möjligen extremnationalister, antidemokrater och antisemitiska, men inte öppet nationalsocialistiska. Det kan tyckas vara en löjlig sak att peka på. Men vad varje antirasistisk debattör måste tänka på är att debatten mot rasisten spelar mindre roll. Det som spelar roll är alla de människor som tar del av debatten. Den du debatterar emot kommer antagligen inte sluta vara rasistisk. Men genom att vara saklig mot osaklighet, bestämt avfärda bloggar som verklig källhänvisning, genom att kalla saker för vad de är och inte för vad man anser dem vara, så kan man vinna debatten.

Ställ dem till svars för deras egna politik. För vad de vill uppnå och för vad deras politik leder till. Upprepa inte 90-talets floskler om att radikala nationalister kom från splittrade hem, var mobbade i skolan och hade svårt för teoretiska ämnen. För ärligt talat, det stämde inte då och det stämmer inte nu. Motargumenten får inte lov att vara ihåliga. För varje ihåligt argument utan eftertanke som skrivs ut så riskerar man att föda en sympatisör. Så ser verkligheten ut idag 2013.

Det kan svida med självkritik men det kan också vara nyttigt. Tänk på detta i framtiden. Lycka till med motargumenten.

Gästkrönika av Pernilla Marcos.

Krönikor, Myter

Vita privilegier, myter och verklighet

februari 5, 2013 Redaktionen Motargument

Gästkrönika av Saladin

Innan någon spricker av ett eller annat skäl – nej, detta inlägg syftar inte till att motsäga att det skulle finnas ett vitt privilegium. Det är allmänt känt att om man kommer från vissa delar av världen och har en viss etnisk bakgrund så åtnjuter man – i vissa sammanhang – trovärdighet, yrkes- och livsförmåner som andra av annan härkomst inte gör. Från att ha varit en idé som beskrev vinstlottsdragarens sits i grav vardagsrasism när den var som värst, apartheid, har uttrycket numera utvidgats till att användas för att benämna flertalet samhällsproblem på flera plan, framförallt i västvärlden. I och med att samhällen kan ses som en kropp, med flera samverkande och nätverkande organ och funktioner, är det inte sällan så att problem på en plats ger upphov till symtom och manifestationer på flera platser.

: MiriamBJDolls / Foter.com / CC BY-NC-ND

Vardagsrasismen är i min åsikt en sådan åkomma som skapar multipla och stora krusningar/vågor på samhällsvattnet. Samtidigt är begreppet inte så pass löst sittande med sin historiska förankring att det kan implementeras efter smak och tycke utan några om och men. Nuförtiden ter det sig lika rimligt bland en del antirasister att koppla ihop det vita privilegiet med slängd arbetsansökan p.g.a. namnet Fatima som med att inte ha kommit in på Handels när man egentligen hade kassa betyg. I sådana fall blir användandet en ogenomtänkt semantisk import av ett historiskt förankrat begrepp och man spränger in det i kontext där det inte är helt oproblematiskt. När detta inlägg inte kan ta sig an den stora diskussionen med globala aspekter på det vita privilegiet kan man utan tvekan grubbla över det under svenska förhållanden. I ett Sverige där ideologiska fallenheter delar upp land och rike i potentiella småemirater vågar jag påstå att manifestationen av vita privilegiet fått törnar av skakande karaktär.

Jag tycker mig se ett visst vitt privilegium som är kopplat till etnicitet/hudfärg, men även ett visst ”vitt” privilegium som är ett sociopolitiskt tillstånd. Dessa kan finnas samtidigt eller visa sig separata utan nödvändigt behov av överlappning. I det senare privilegiet är man given rang utifrån ett sociopolitiskt sammanhang och den privilegierade behöver definitivt inte sin hudfärg för att vara ”vit”. ”Vitheten” ligger i den ikonisering som följer när personen har de ”vita” rena åsikterna och politiska böjelserna i kontexten. Här är privilegiet i händerna på den som har massornas uppmärksamhet och kan orera med förmånen att ifrågasättas betydligt mindre och senare än andra. Det är en medveten favorisering med att ha fördelen av de dubbla måttstockarna. Och det är när det första privilegiets position finns tillsammans med den andra formen av privilegium — VITT privilegium (kombinationen kommer att skrivas med versaler) — som farorna börja blixtra extra mycket i kanterna. Inom antirasismen finns detta, och det skrämmer mig.

I regel verkar det medfölja vitheten/”vitheten” ett sanningsmonopol över tillvaron. Förmånen att definiera, verifiera och falsifiera det objektiva, rätten att fastslå sanningar och falskheter. Det brukar skämtas att folk med vitt privilegium inte ser rasism eftersom de själva inte drabbas. Men detta är ett påstående med modifikation, då detta är lika förankrat hos den vite/”vite”/VITE som hos den som har något av privilegierna men som menar sig kritisera det med ett utifrån-perspektiv. Med andra ord — det kanske krävs en med vitt/”vitt”/VITT privilegium att se och erkänna det vita privilegiets form och bredd, men då är man själv i en lika starkt privilegierad sits. Här har antirasistiska rörelsen i Sverige devierat. När rörelsen består av både etniska svenskar och svenskar med utländskt ursprung så omhuldas den av ett tjockt täcke med ”vithet”, och man pekar självsäkert och gärna på vitt privilegium som förklaring till rasismens överlevnad. I detta görs det inte sällan anspråk på att — just — omdefiniera vad som är/inte är rasism, oftast med argument som inte är bättre än opponents anspråk.

: merwing✿little dear / Foter.com / CC BY-NC-ND

I det uppskruvade och högt tempererade debattklimatet börjar denna konfliktartade syn bli alltmer problematisk med breda konsekvenser. Att stödet för hatiska politiska partier och organisationer ökar är en inte helt osannolik sådan konsekvens då debattklimatet handlar lika mycket om tal som om agerande ute i samhället. Här är det vita/”vita”/VITA privilegiet också självtalande i de risker som folk tar. Det är utan tvekan ett underförstått privilegium att veta att vad som än händer, vilka konsekvenser ens agerande än får, så kommer man i egenskap av vit/”vit”/VIT alltid klara sig bättre än alla andra. Därmed kan man töja och passera gränser, man kan provocera, skruva upp och attackera eftersom någonstans i en finns det en trygghet att när räkningen kommer så är det oftast andra som betalar det mesta av priset.

Det är lika illasittande att förankra konceptet med samhällsprivilegium i hudfärgen helt och hållet som att förneka att även ”vita” kan ha, och missbruka, privilegium. När problem finns så är de aggregerade och slår till med kraft för flera. Det är min klara uppfattning i dagens Sverige att när antirasisten verkligen betraktat sig själv utifrån och insett sitt eget privilegium som antirasismen kan börja förändra av egen ansträngning. För bakom varje misslyckad antirasistisk rörelse finns ett vitt, ”vitt” eller VITT okonfronterat privilegium.

Bildkälla

Krönikor

Barnkonventionen artikel 22 – Ett flyktingbarn har rätt till skydd och hjälp

februari 4, 2013 Redaktionen Motargument

De senaste åren har vi fått läsa om värnlösa barn som hotats av utvisning. Större delen av svenska folket gick i taket över att tvååriga fosterhemsplacerade Haddile skulle utvisas till Frankrike för att bli placerad på barnhem medan någon letade efter hennes biologiska mor. Folkstormen stoppade utvisningen.

Lite mer än ett år tidigare blev tre små barn—som även de varit fosterhemsplacerade efter att de blivit vanvårdade och misshandlade av sina föräldrar—utvisade till Azerbajdzjan tillsammans med föräldrarna. Föräldrarna var enligt svenska myndigheter inte betrodda att ta hand om barnen i Sverige.

SD_kuriren_92 — Omslag till SD-kuriren 1992.

I dagarna har två barn i Lund, som bott tre (!) år på barnhem precis undgått utvisning till Makedonien. Deras traumatiserade mor är försvunnen och de kan inget annat språk än svenska. Ändå ansåg Migrationsverket inte att de hade tillräckliga skäl att få leva i Sverige.

Just nu sitter tre barn i Njurunda i ovisshet om vad den av Migrationsverket kastade tärning ska bestämma. De är 1½, 6 och 9 år gamla. Deras föräldrar är flyktingar från Etiopien. Barnen är alla födda i Sverige och ser sig själva som svenskar. T.o.m. Jimmie Åkesson tycker att det är ett kriterium – att man identifierar sig som svensk. Efter ett helt liv i Sverige så ska 9-årige Hanik utvisas till ett land där han inte ens kan språket.

Och så har vi de tre syskonen i Halmstad som Migrationsverket vill splittra. De är alla fosterhemsplacerade p.g.a. grov vanvård. Den äldsta är gravt handikappad. De äldre syskonen ska utvisas med sin psykiskt instabila mor till Serbien. Den yngsta har svenskt medborgarskap genom sin svenska pappa. I det här fallet anser Migrationsverket att moderskapet är heligt, trots att mamman inte träffar sina barn mer än ett par timmar varannan vecka.

Migrationsverket säger: ”Nu har de här inte levt ihop men det finns ändå ett mycket starkt band mellan den biologiska mamman och barnen.”

I ett annat fall så har det heliga moderskapet inget som helst värde. Naira Balayan ansågs i oktober 2012 inte ha stark anknytning till sin treårige son. Trots att hon är ensamstående mamma och den svenska pappan knappt har någon kontakt med barnet. Hon skulle utvisas utan barnet för att söka uppehållstillstånd i hemlandet. Sonen skulle under tiden bo i familjehem. Jag har tyvärr ingen information om vad som hände. Blev hon utvisad?

Spelar Migrationsverket tärning när det gäller barns öden?

Man kan nästan börja undra – spelar Migrationsverket tärning eller jobbar det en massa SD-sympatisörer på Migrationsverket?

Undersökningar visar att allt färre barn anses ha skäl att få uppehållstillstånd. Man anser att vissa barn inte har tillräckliga skyddsbehov att få stanna. Hur detta bedöms verkar, som vi sett ovan, helt godtyckligt.

Om vi tittar på vad lagen säger så blir man ännu mera fundersam av 1 kap 10 §:

I fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver.

Ok, det ska beaktas, det innebär inte att speciell hänsyn ska tas. Ibland verkar det betyda: ”Vi har kollat på det här (beaktat) och struntar helt i några ömmande omständigheter.”

De barn jag har skrivit om nu är de barn som har turen att bli uppmärksammade i media. Det är barn som på ett eller annat sätt har ”kommit in” i det svenska samhället. En grupp barn som sällan syns i mediaopinionen är de ensamkommande flyktingbarnen. Det stora flertalet av flyktingbarnen är bara en siffra i statistiken. Rasisterna har jobbat hårt för att få allmänheten att tro att det är vuxna män som låtsas vara barn, så kallade skäggbarn, som är de ensamkommande flyktingbarnen.

Men om man bemödar sig att gå in på Migrationsverket hemsida så finner man de ensamkommande barnen. Under 2012 kom 97 stycken barn i åldern 0 – 6 år. Sug på det där en liten stund. 97 stycken småbarn kom utan förälder eller vuxen anhörig för att söka asyl i Sverige. Nittiosju stycken förskolebarn, dagisungar.

228 stycken låg- och mellanstadiebarn. 1202 stycken högstadiebarn. Det är dessa som rasisterna kallar skäggbarn.

År 2012 kom det sammanlagt 3578 ensamma barn, samma år avvisades 416 barn.

Vilka dessa barn var får vi aldrig veta. Deras skyddsbehov var tydligen vid beaktandet inte tillräckligt. Migrationsverket beslutade att strunta i barnkonventionens 22:a artikel. Till SD:s stora glädje får man förmoda.

En krönika av Loan Sundman

Krönikor

Mordet på moderniteten

januari 31, 2013 Redaktionen Motargument

Gästkrönika av Mattias Irving

Den som inte ser bakåt när hen går framåt får se upp — Tage Danielsson

Den 27/1 var det Förintelsens minnesdag. Vi gör nya försök att formulera en erfarenhet som ingen av oss själv har gjort. Med ordens hjälp kan vi ändå väcka känslorna till liv. Fasan och nihilismen. ”Auschwitz finns, därför kan inte Gud finnas”, som förintelseskildraren Primo Levi skrev.

: kevin dooley / Water Photos / CC BY

Gud är död! Gud är död, och vi har dödat honom! Så skrek profeten i Den glada vetenskapen. Inga oceaner av vatten kan tvätta bort guds blod från våra händer, skrev Nietzsche. Spåren efter dådet märker urberget. Guds dödsskrik förklingar aldrig.

Hör vi det ännu, ljudet av mordet på den Andre, Juden, Gud, eller har det blivit ett bakgrundsbrus, en naturlig del av den moderna ljudbilden? Ett diktonianskt ”Orladoffa doschkoff”, internaliserat?

(Orlodoffa doschkoff

orlodoffa doschkoff:)

det är maskinen –

jag.

Stänger och hjul

och

nitnaglar skruvar och muttrar

drivremmar (doschkoff) –

många män har gjort mig

släggat och putsat och hamrat och filat

fin är jag fin (orlo)

skinande

sjungande

rungande

skakande

golv och tak.

— Utdrag ur Maskinsång av Elmer Diktonius

Förintelsen blev möjlig för att vi rörde oss från en värld av obeskrivliga värden till en värld av mätbarhet, menar Zygmunt Bauman. Industrins massproduktion gav oss också föreställningen om massdestruktion.

Aldrig har det kanske varit så lätt att beskriva människor i termer av stereotyper, som i ett samhälle där alla förbrukningsvaror var stereotyper av sig själva. Det enda som utmärkte ens eget hem från det mittemot var numret på porten. Ett nummer som det starkaste egna, inte en tillvaro, inte ett hem som gått i arv, utan ett massproducerat ad hoc som gick under beteckningen ”standard”.

Historielösheten sammanfattas av dessa siffror: Nummer som bränns in på handleder, administrativa åtgärder. Rakade huvuden och tolvkuvertsserviser. Ett förallmänneligat främlingsskap, ett krackelerat subjekt vars kringströdda likdelar någon måste bära.

Hur gestaltade nazisterna en hel samtids känsla av identitetsförlust, egentligen hela världens känsla av modernitet? De satte identitetsförlusten på anstalt. Likt plågade dårar som använder dockor eller fångar för att ställföreträda den egna smärtan, påtvingade nazisterna hela sin samtids alienation på ett folk, under rituellt kontrollerade former. Trodde de sig därigenom kunna mörda hela det tyska folkets främlingsskap i ett storslaget fascistiskt katharsis: Rening genom att iscensätta deras egen egen plåga med andras kroppar?

Jesus var människa, men också jude. Berättelsen om hans död på korset handlar om våra synder, sägs det. Just idag talar den gamla symboliken med förnyad kraft, åtminstone för mig själv: Den enda skillnaden mellan syndabock och offerlamm är ju tonfallet. Alla de judar som dog i nazisternas makabra iscensättande av mordet på moderniteten och alltings upplösning, dog också för våra synders skull.

Men när lammen tystnar måste vi höja våra röster. Vi måste sörja med de döda, vi måste fortsätta formulera deras erfarenheter med nya ord, och ett nytt språk som talar in i samtiden. Vår solidaritet med offren får inte gå dithän att vi låtsas som att nazisternas grymheter var oförklarliga, omänskliga undantagshandlingar som genom sin ondska blir oförklarliga och därmed onödiga att sätta sig in i. Vi kan ta avstånd från Auschwitz tusen gånger utan att för den sakens skull se vad som pågår under våra egna ögon.

Auschwitz har hänt. Alltså kan det hända igen, sade Primo Levi också. Hans nummer var 174 517.

/Mattias Irving

Krönikor

Om tolkningsföreträde

januari 28, 2013 Malinka P.

När man studerar på högskola eller universitet, och gärna på högre nivåer än A-kurserna, lär man sig att ifrågasätta och vara källkritisk. Jag personligen har läst konstvetenskap, och där lär man sig att se och försöka tolka allt man ser ur flera olika perspektiv, vilket innebär att man förstår att världen kan ses och uppfattas på många olika sätt.

Det här är en gåva som inte är förunnad de som menar sig vara invandringskritiker, religionskritiker och så vidare. De har fastnat i en världsbild de varken kan eller vill ta sig ur. Jag pratar givetvis om Sverigedemokraterna med anhang.

: || UggBoy♥UggGirl || PHOTO || WORLD || TRAVEL || / People Photos / CC BY

Jag är utbildad fotograf och har jobbat professionellt med det i rätt många år. Utöver det är jag konstvetare med inriktning på teori och metod omkring fotografi. Det jag har lärt mig genom mitt praktiska fotograferande och konstvetenskapen är att man inte alltid ska tro det man ser. Det finns saker som ser ut på ett visst sätt och som man upplever på ett sätt innan man förstår vad det är man ser – ni har säkert sett sådana fotografier någon gång.

Ungefär på samma sätt fungerar en invandringskritikers hjärna, tankevärld och världsbild. De ser och upplever världen på ett visst sätt, och sedan förstår de vad de ser – men någonstans på vägen har deras världsuppfattning hamnat ur spår. De mönster invandringskritikern ser framför sig är felaktiga och deformerade och skapar en värld som inte överensstämmer med den gemensamma verklighet de flesta av oss lever i.

Det här är en sanning som jag tror de flesta är överens om gäller det mesta. Jag upprepar mig så det (förhoppningsvis) går in även i de tjockaste träskallar;

…lär man sig att se och tolka allt man ser ur olika perspektiv, vilket innebär att man förstår att världen kan ses och uppfattas på olika sätt.

Nu tänkte jag inte diskutera teori/metod omkring fotografi, eller ens praktiskt fotograferande. Däremot tänkte jag fortsätta trycka lite extra på detta hur man uppfattar saker, och hur man väljer att göra det utifrån sin egen världsbild, och hur dessa två i kombination kan skapa en ond cirkel.

Jag tänkte prata om statistik.

: kevin dooley / Foter.com / CC BY

Att se ett diagram över statistik gör att det ser väldigt trovärdigt ut. Kan man inget om statistik alls eller saknar förmåga att ifrågasätta vad man ser, är det väldigt lätt att uppfatta att ett diagram verkar visa en total oemotsägbar sanning.

Att utläsa något utifrån statistik kräver den här förmågan att ifrågasätta saker och att vara väldigt kritisk till hur statistiken utformats, hur den är gjord, vilket underlag den bygger på och så vidare.

Som exempel kan vi ta en reklam för Dove, där TV-reklamen visar ett antal kvinnor som skrattar. I reklamen påstås det att en viss procentsats är nöjda med Dove, och som person hemma i soffan ska vi då förstå att vi också ska införskaffa denna Dove-tvål.

Vad som inte framgår är antalet kvinnor som faktiskt testat den här tvålen och är underlag till undersökningen och statistiken. Det gör att trovärdigheten går att ifrågasätta å det grövsta. Har man tur finns uppgiften om just antal personer i en undersökning att läsa i det väldigt finstilta (läs; oläsliga) som brukar finnas med, åtminstone i tidningsannonser.

Poängen med detta är att om en undersökning som ligger bakom en viss statistik utförts på 1 000 personer, så kan man inte säga att resultatet är särskilt talande förutom för just dessa 1 000 personer. Dessutom kan man inte vara säker på om alla svarat sanningsenligt eller om alla har svarat överhuvudtaget. Om en undersökning görs i högstadieskolor om hur de skulle rösta i ett val om det skedde idag, kan inte heller räknas helt tillförlitligt. Alla elever är inte på plats, de röstar under grupptryck, en del kanske inte vill rösta – och så vidare.

Trovärdighet och tolkningsföreträde

Sverigedemokraterna och deras anhängare, det vill säga, läsare av till exempel Avpixlat och liknande så kallade nyhetssajter, använder sig mycket av statistik för att försöka bevisa att deras politik grundar sig i någon slags sanning. Och förvisso, det gör den. Den grundar sig i deras sanning, i deras bild av främst Sverige men också omvärlden. Och det är här detta med den konstvetenskapliga teorin kommer in; alla ser vi världen olika, och det finns egentligen inget rätt eller fel (ur ett väldigt objektivt perspektiv när det gäller främlingsfientlighet). När det gäller statistik som presenteras eller tolkas av en främlingsfientlig person, handlar det inte om mycket annat än hur denne väljer att förstå siffrorna hon eller han har framför sig. Vi ska dock komma ihåg att även vi väljer hur vi vill förstå och uppfatta statistik, ofta helt diametralt olika från den främlingsfientlige – kanske bara för att.

Jag personligen har inte mycket tilltro till statistik överhuvudtaget. Mest för att jag vet hur lätt det är att manipulera den. Dels genom hur underlaget och bakgrunden till undersökningen gått till, genom frågeställningen, och framför allt hur man tolkar siffrorna.

Frågan är vem som har tolkningsföreträde?

Krönikor

Är "näthatet" större hot än upphovsrättsindustrins närstående rättigheter?

januari 28, 2013 Redaktionen Motargument

Gästartikel av ”Farmor Gun” (skrivet 8/1)

Jag vet inte hur ofta jag sett och hört journalister vältra sig i detta, som de kallar ”näthat”. Igår var det Kulturnyheterna som orerade och beredde väg för Expressens Thomas Mattsson. I en kommentar förklarade han varför Expressen valt att moderera kommentarerna

gun_svensson_2 — Gun Svensson. (Foto Carl Johan Rehbinder)

Vad som inte framgår är om Expressens journalister hanterar den moderationen själva eller om uppgiften köps av ett externt företag som specialiserat sig på uppgiften. Minns att jag vid något tillfälle föreslagit att uppgiften – om inte journalisterna själva klarar av den – kunde vara en praktisk uppgift i journalistutbildningen, där blivande journalister gavs tillfälle tränas i att hantera fenomenet med aktivister på nätet, som vräker ur sig otidigheter. I en del fall i brist på sakliga argument, men alltför ofta helt medvetet för att därmed skapa ett klimat där demokratiska ideal kan ifrågasättas. Journalisten Leo Lagercrantz visar prov på det senare när han kräver att möjligheten att vara anonym ska förbjudas.

En googling på sökordet ”näthat” ger på 0,32 sekunder 483 000 träffar. Värnamo Nyheters Lars Alkner dristar sig till att dra paralleller mellan hatet på Palmes tid och idag i inlägget Hatet hotar demokratin. Där är det Alkners påstående att hatet ”garanterat hade varit massivt om internet funnits på Palmes tid” som skaver. Helt klart var hatet redan då massivt i de kretsar där det odlades, men med hjälp av internet hade det blivit synligt på ett helt annat sätt och möjligt att hantera och bearbeta av flera än de närmast berörda. Miljön på nätet är precis som i samhället i övrigt, men med den skillnaden att det vi gör blivit synligare för omgivningen och förstärker talesättet ”Det du sätter fokus på får du mera av”.

Såg senare i går kväll del 1 av den franska dokumentären Hitlers tid i Kunskapskanalen och fick en lektion i hur det blev möjligt för Hitler och kretsen runt honom att succesivt vinna en stor del av det tyska folkets röster i demokratiska val och därefter manövrera sig fram till positionen som diktator. Då var det ett skådespel med politisk retorik, vilka kulminerade vid nationalsocialisternas Nürnbergdagar. Nürnberglagarna som användes för att fånga intresset samtidigt som främst kommunister utsattes för våldsprovokationer, togs tillfånga och blev de första att sättas i koncentrationsläger.

I dokumentären visades med hjälp av filmerna ”Trons seger” och senare ”Viljans triumf”, hur Hitler gjorde sig av med partivänner som kunde tänkas hota hans planer att bli envåldshärskare. Dokumentären är i sanning en lektion som heter duga. En historielektion, som vi kan lära en hel del av än idag. Inte minst när det gäller skrämsel som metod och vad som händer när en majoritet inte står upp för meningsmotståndares och minoriteters rättigheter.

Jag ser med fasa på dem som tar ”näthatet” som förevändning för att beskära andras rättigheter. Mest för att slippa vara delaktiga i den demokratiska process som krävs för att vi med demokratiska metoder ska mäkta med att slå vakt om vår egen och andras åsikts- och yttrandefrihet.

Dit hör att fritt kunna utbyta åsikter om det som skrivs och sägs i olika media. Till vår hjälp har vi nätets sökmotorer, som nu är utsatta för krav på ersättning för att de samlar in länkar till material som finns utlagt på nätet. Länkstriden hotar hela internets ekosystem skriver Piratpartiets Anna Troberg idag på SvD Brännpunkt.

Copyriot redogör för hur striden bedrivs på minst tre olika fronter. Markus ”Lake” Berglund, Mårtensson, Anders S Lindbäck, Ajour och många andra skriver intressant och läsvärt om detta.

Jag avrundar med några tänkvärda ord av Khalil Gibran –

”Då en av er faller, faller han för dem som kommer efter honom, som en varning att inte snava på stenen. Ja, han faller för dem som går framför honom och som inte undanröjde stötestenen, fastän de var snabbare och säkrare på foten.”

I ett nötskal är det en påminnelse om att det krävs tolerans, mod och insikt att vara en juste medmänniska i en tid då upphovsrättsindustrins närstående rättigheter ligger som en våt filt över allt vi gör.

Krönikor

Mina tankar om näthat

januari 25, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Anny Berglin

Är det bara jag, eller känns det som att hot på internet har blivit en stor och viktig fråga senaste tiden? Det gör mig glad om det är så, för det är ett stort problem. För individen som får ta emot hoten, såklart, men även för samhället. Bemöts man konstant av hot, nedsättande ord, kränkningar så kommer man till slut inte orka vara med mer.

Det finns en gräns för alla människor, det är jag övertygad om. Jag själv har varit väldigt förskonad. Nog för att jag fått ta emot diverse dynga, inklusive hot om att jag borde våldtas och liknande, men det är inte alls i närheten av vad många andra kvinnliga debattörer har fått stå ut med.

Jag säger inte att män aldrig får motta anonyma hot och kränkningar, verkligen inte, men jag tror att de ser generellt ut på ett annat sätt än de som riktas mot kvinnor. Den uppfattning jag har är att män vanligtvis får hot om fysiskt våld, medan kvinnor får ta emot hot om våldtäkt men de blir också förringade, förminskade, och bemöts med en väldigt nedlåtande attityd. Som kvinna bör man helt enkelt inte ha en åsikt om man frågar de som gömmer sig bakom anonyma konton och lassar hat via Flashback och sociala medier. Som kvinna ska du vara tyst och snäll, helst stå i köket och föda barn. Uttalar du dig om rasism eller feminism – då är det fritt fram att attackera.

Det är beklämmande och jag skräms av den bild som framträtt för mig sedan jag för drygt ett år sedan började utforska den här “världen”. Det är nämligen ungefär ett år sedan vi började komma igång med IRM (Interasistmen.se) och jag började debattera mer, främst i sociala medier, om rasism och främlingsfientlighet. Innan dess hade jag ingen koll om hur man blir bemött, vilka grova saker man kan få kastat i ansiktet. Därför är jag glad och djupt tacksam att det verkar vara en fråga som uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. Att det är fler och fler som ställer sig upp och säger att “Nej, det här beteendet är inte okej!”.

Tyvärr räcker det inte att påpeka för den anonyma mobben att det är riktiga människor, människor med tankar och känslor, som de vräker hat över. Tyvärr räcker det inte att “ta debatten”. Tyvärr räcker det inte att försöka borsta av sig hatet och tänka “det som inte dödar, härdar” för små små fragment av det där kryper ändå in under huden. Tyvärr räcker det inte att blunda för att det här är ett riktigt problem och ett hot mot vår demokrati.

Jag hoppas att i och med att frågan lyfts så kommer det också att ge en spegling i hur sådana här kränkningar blir behandlade när de polisanmäls. Att det inte blir direkt “Förundersökning nedlagd” utan att något faktiskt händer. Att de där som sitter bakom sina anonyma konton och kräks ut hot faktiskt får sitt straff. För kanske, kanske, kanske får det någon att tänka efter både en och två gånger innan de trycker på “skicka”.

Krönikor

Hur hjälper rättslöshet de rättslösa flersamma?

januari 24, 2013 Dorian Ertymexx

Bahareh Andersson skrev nyligen en artikel där hon kritiserar Centerns (och i förlängningen LUFs och grön ungdoms) stöd för flersamma äktenskap, eller i folkmun polygami. Hon menar att den skadar jämställda muslimer, kvinnor som faller offer för flersamma tvångsäktenskap och gynnar religiösa fundamentalister. Kritiken är intressant, men, menar jag, felriktad. Det finns ett par stora problem med Bahareh Anderssons logik.

double rainbow

För det första. Om vi legaliserar polygami betyder det att de som är gifta med mer än en person, eller som delar sin man eller fru med andra, kommer att få rättigheter, skyldigheter och stöd och hjälp som idag bara åtnjuts av monogama. Det inkluderar inte bara polyamorösa, utan också de som i Sverige idag redan är gifta med en man med fler hustrur.

Bahareh Andersson menar att detta är ett problem. Jag undrar då på vilket sätt det är ett problem att de offer Bahareh med rätta värnar om får rättigheter? De som idag inte har rätt att ärva skulle få delad vårdnad om barn som de fostrat i kanske många år, och vad viktigare de som inte har rätten att skilja sig (för hur skiljer man sig från ett äktenskap som inte godkänns i Svea rikes lag) kan få rätt att få sin del när den gemensamma maken dör och kan få rätt att träffa ett barn som kanske fötts av en annan fru, men som man också fostrat och har ett band med. De kan få rätt att skilja sig utan att behöva luta sig mot religiösa ledare som inte alltid är på kvinnans sida oavsett religion.

Lagar och regler om polygami gynnar de som lever polygynt i Sverige idag, eftersom de får chans att söka rättslig hjälp vid behov, något som inte är möjligt i nuläget. Jag har svårt att tro att Bahareh Andersson menar att förvägra dessa kvinnor rättigheter.

För det andra. Långtifrån alla polygyna är onda patriarker. Och vad viktigare är – principförslaget som Centern vill framföra handlar inte om muslimska patriarkers fri- och rättigheter. Förslaget riktar sig främst till den växande minoriteten av flersamma, polyamorösa, relationsanarkister och andra icke-monogama som idag lever med samma brist på rättigheter som de dolda tvångsgifta kvinnorna. Vissa rättigheter kan man skriva kontrakt om, medan andra är helt omöjliga att lösa med dagens lagstiftning. En specifik och mycket viktig fråga som även berör monogama är den om vårdnadshavandeskapet, där det idag bara tillåts två vårdnadshavare. Polyföreningen har där samarbetat med bland annat Makalösa föräldrar kring familjejuridik för att sprida kunskap och jobba mot förändring.

Vad mer är – är det rimligt att förbjuda människor att leva flera tillsammans i äktenskap eller äktenskapslika former för att det finns folk som kanske missbrukar systemet och behandlar sina makar illa? Med den logiken borde Bahareh Andersson vara snar att skicka in nästa artikel, där hon kräver att vi upplöser äktenskapsbalken helt – väldigt många kvinnor (och män) far illa i vanliga, monogama äktenskap idag. Om vi förbjuder en form av äktenskap för att det kan leda till skada, måste vi då inte också förbjuda den andra? Det är nämligen inte så att det är det flersamma äktenskapet som skadar kvinnorna, det är män (och ibland andra kvinnor) som skadar dessa kvinnor. Att vi tillåter flersamma äktenskap kommer heller inte att göra det lättare att tvinga någon in i äktenskap. Tvångsäktenskap sker redan idag, både bland monogama och polygyna, nämligen, skillnaden är att de monogama har möjligheter att ta sig ur detta äktenskap, de polygyna har det inte.

På ren svenska – flersamma äktenskap och tvångsäktenskap är inte samma sak, lika litet som monogama äktenskap och tvångsäktenskap är samma sak. Tvångsäktenskap ska fortsätta att vara förbjudet, och med lagliga flersamma äktenskap blir det troligen och förhoppningsvis lättare att hitta de ruttna äpplena.

Vi ska heller inte glömma att många av de som vill behålla monogamins helgd och monopol på äktenskapsmarknaden faktiskt är religiösa extremister och fundamentalister! Många som försvarar monogamin gör det utifrån ett perspektiv som varken jag eller Bahareh skulle se som jämställt. Religiösa ledare vet nämligen att polygamiförslaget är just ett förslag för verklig polygami, inte polygyni eller polyandri – både män och kvinnor ska få gifta sig med fler än en person. Det är jämställd flersamhet som vi propagerar för, inte patriarkala strukturer. Men hur är det jämställt i en relation där bara två kan få skydd inom äktenskapet, och övriga hålls utanför?

Jag förstår vad Bahareh menar och vilka hon värnar om, och jag vill liksom hon värna om de som är utsatta i samhället. Men att hålla folk rättslösa, att ägna sig åt kollektiv bestraffning och att blanda ihop begreppen är inte rätt väg att gå.

Dela detta:

Dela detta:

Den radikala nationalismen får ständigt nya sympatisörer.

Dela detta:

Dela detta:

Spelar Migrationsverket tärning när det gäller barns öden?

Dela detta:

Dela detta:

Trovärdighet och tolkningsföreträde

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: