Alla inlägg av Redaktionen Motargument

Motarguments redaktion.

Barnkonventionen artikel 22 – Ett flyktingbarn har rätt till skydd och hjälp

De senaste åren har vi fått läsa om värnlösa barn som hotats av utvisning. Större delen av svenska folket gick i taket över att tvååriga fosterhemsplacerade Haddile skulle utvisas till Frankrike för att bli placerad på barnhem medan någon letade efter hennes biologiska mor. Folkstormen stoppade utvisningen.

Lite mer än ett år tidigare blev tre små barn—som även de varit fosterhemsplacerade efter att de blivit vanvårdade och misshandlade av sina föräldrar—utvisade till Azerbajdzjan tillsammans med föräldrarna. Föräldrarna var enligt svenska myndigheter inte betrodda att ta hand om barnen i Sverige.

SD_kuriren_92
Omslag till SD-kuriren 1992.

I dagarna har två barn i Lund, som bott tre (!) år på barnhem precis undgått utvisning till Makedonien. Deras traumatiserade mor är försvunnen och de kan inget annat språk än svenska. Ändå ansåg Migrationsverket inte att de hade tillräckliga skäl att få leva i Sverige.

Just nu sitter tre barn i Njurunda i ovisshet om vad den av Migrationsverket kastade tärning ska bestämma. De är 1½, 6 och 9 år gamla. Deras föräldrar är flyktingar från Etiopien. Barnen är alla födda i Sverige och ser sig själva som svenskar. T.o.m. Jimmie Åkesson tycker att det är ett kriterium – att man identifierar sig som svensk. Efter ett helt liv i Sverige så ska 9-årige Hanik utvisas till ett land där han inte ens kan språket.

Och så har vi de tre syskonen i Halmstad som Migrationsverket vill splittra. De är alla fosterhemsplacerade p.g.a. grov vanvård. Den äldsta är gravt handikappad. De äldre syskonen ska utvisas med sin psykiskt instabila mor till Serbien. Den yngsta har svenskt medborgarskap genom sin svenska pappa. I det här fallet anser Migrationsverket att moderskapet är heligt, trots att mamman inte träffar sina barn mer än ett par timmar varannan vecka.

Migrationsverket säger: ”Nu har de här inte levt ihop men det finns ändå ett mycket starkt band mellan den biologiska mamman och barnen.”

I ett annat fall så har det heliga moderskapet inget som helst värde. Naira Balayan ansågs i oktober 2012 inte ha stark anknytning till sin treårige son. Trots att hon är ensamstående mamma och den svenska pappan knappt har någon kontakt med barnet. Hon skulle utvisas utan barnet för att söka uppehållstillstånd i hemlandet. Sonen skulle under tiden bo i familjehem. Jag har tyvärr ingen information om vad som hände. Blev hon utvisad?

Spelar Migrationsverket tärning när det gäller barns öden?

Man kan nästan börja undra – spelar Migrationsverket tärning eller jobbar det en massa SD-sympatisörer på Migrationsverket?

Undersökningar visar att allt färre barn anses ha skäl att få uppehållstillstånd. Man anser att vissa barn inte har tillräckliga skyddsbehov att få stanna. Hur detta bedöms verkar, som vi sett ovan, helt godtyckligt.

Om vi tittar på vad lagen säger så blir man ännu mera fundersam av 1 kap 10 §:

I fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver.

BarnistatistikenaOk, det ska beaktas, det innebär inte att speciell hänsyn ska tas. Ibland verkar det betyda: ”Vi har kollat på det här (beaktat) och struntar helt i några ömmande omständigheter.”

De barn jag har skrivit om nu är de barn som har turen att bli uppmärksammade i media. Det är barn som på ett eller annat sätt har ”kommit in” i det svenska samhället. En grupp barn som sällan syns i mediaopinionen är de ensamkommande flyktingbarnen. Det stora flertalet av flyktingbarnen är bara en siffra i statistiken. Rasisterna har jobbat hårt för att få allmänheten att tro att det är vuxna män som låtsas vara barn, så kallade skäggbarn, som är de ensamkommande flyktingbarnen.

Men om man bemödar sig att gå in på Migrationsverket hemsida så finner man de ensamkommande barnen. Under 2012 kom 97 stycken barn i åldern 0 – 6 år. Sug på det där en liten stund. 97 stycken småbarn kom utan förälder eller vuxen anhörig för att söka asyl i Sverige. Nittiosju stycken förskolebarn, dagisungar.

228 stycken låg- och mellanstadiebarn. 1202 stycken högstadiebarn. Det är dessa som rasisterna kallar skäggbarn.

BarnistatistikenbÅr 2012 kom det sammanlagt 3578 ensamma barn, samma år avvisades 416 barn.

Vilka dessa barn var får vi aldrig veta. Deras skyddsbehov var tydligen vid beaktandet inte tillräckligt. Migrationsverket beslutade att strunta i barnkonventionens 22:a artikel. Till SD:s stora glädje får man förmoda.

En krönika av Loan Sundman

"Älskade fascism"…

Vi publicerar här ett utdrag ur Henrik Arnstads bok: ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia” som utkom i mars 2013.

Fascismen är en man. Detta är sant, oavsett ansträngningarna hos kvinnliga fascistiska aktivister. Att vara man i moderniteten ”är att vara normbärare”, skriver historikern Yvonne Hirdman. Detta gäller överallt. Men även Hirdman framhåller fascismen som en extremisering av maskulinum. Ingen annan ideologi har samma uttalade manifestation av manlighet, maskulinitet och virilitet som fascismen. Den stora frågan för alla fascismer – även nutidens – har i stället varit exakt vilka egenskaper som ska bygga Den nye fascistiske mannen.

Sitting Lady Falls
quas / Water Photos / CC BY-NC-SA

Den västerländska modernitetens traditionella uppfattning om män bygger på övertygelsen om att en ”verklig man” är oföränderlig. Sann maskulinitet utgår från biologi. Mannens kropp styr hans handlingar – och konstruerar vissa ”sanningar”, exempelvis att män av naturen är mer våldsamma än kvinnor eller att deras okontrollerbara sexualdrift leder till våldtäkter. På samma sätt anses den manliga kroppen medföra vissa begränsningar, till exempel i fråga om att ta hand om småbarn. Dessa uppfattningar existerade inom könspolitik var den än uppstod – inte bara inom fascismen, påpekar maskulinitetsforskaren R.W. Connell: ”Hur man än ser det är politik nästan alltid detsamma som mäns politik. Männen överväger i kabinett, generalstaber, statsförvaltning, politiska partier och påtryckningsgrupper likaväl som ledande befattningar i företagen.”

Denna generella manlighet var inget problem för fascismen när ideologin profilerade sig med maskulinitet som ett eget kännetecken. Fascismen gjorde sig ultramaskulin – på samma sätt som den var ultranationalistisk. Genom att erövra maskuliniteten som sin domän kunde fascismen omedelbart dra fördel av det samhälleliga bifall som tankarna om ”äkta män” väckte. Fascismen kunde spinna vidare på den maskulina populärkulturen. Genom att utnyttja en ideal manlighet som kunde beskådas överallt fick både fascismen som sådan och dess specifika maskulinitet ökad legitimitet. Mellankrigstidens maskulina ideal – på bioduken, i romaner och serietidningar – var cowboyer, äventyrare och privatdetektiver. Därav en del av fascismens succé under tidsperioden. Den nye fascistiske supermannen var en kraftfull bild som funnit fotfäste överallt i samhället – även hos antifascister. Genom denne idealman byggde fascismen ett varumärke: kärlek till äventyr och heroism samt hyllandet av våld. Via maskuliniteten ”tillfredsställdes både behovet av individuella hjältedåd och en önskan att sjunka ner i ett ärorikt kollektiv”, skriver historikern James Anthony Mangan.

I Italien 1919 skapade fascismen en verklighetens idealman – Benito Mussolini personligen. ”Il Duce” manifesterade aktivt och medvetet en mytisk bild som maskulin nietzscheansk övermänniska, med inflytande från futurismens kvinnohatande manlighetskult. Visuellt dramatiserades Mussolini som den perfekte fascisten utifrån teatraliska gester som var överraskande effektiva. Offentligt var han ständigt medveten om sitt manliga kroppsspråk: händerna på höfterna, fötterna brett isär, käken spänd och stirrande hård blick. Oftast filmades eller fotograferades han – som offentlig talare – nedifrån, för att ge ett överväldigande intryck. Denna mistica fascista (”fascistiska mysticism”) underströk att Mussolini hade åstadkommit sin fantastiska karriär på egen hand, en fascismens och maktpolitikens selfmade man. Han var krigshjälte, fysiskt stark och atletisk. Han avbildades som idrottsman och kraftkarl – ryttare, fäktmästare, simmare, gymnast, tennisspelare, skidåkare och boxare. ”Han lät sig fotograferas springande tillsammans med soldater, skördande druvor och råg tillsammans med bönder. Samtidigt som han exponerade sin nakna överkropp”, skriver historikern Gigliola Gori. Det var uttryckligen förbjudet att fotografera eller avbilda Mussolini i sammanhang som kunde förknippas med sjukdom eller ohälsa. Tvärtom personifierade han det antika romerska idealet om mens sana in corpore sano – ”en sund själ i en sund kropp”.

Fascismens manlighetsideal hörde nära samman med den övergripande idén om ett samhälle i förfall, om en degenererad nation på gränsen till kollaps. Om fascisterna misslyckades med att återskapa en nationell maskulinitet skulle landet möta apokalypsen. Den största delen av detta feminina förfall hade uppstått i modernitetens storstäder. Fascismen ville bota den urbant feminine mannen med hjälp av friluftsliv, fysisk aktivitet och traditionella agrara sysselsättningar – därav dessa ständiga framställningar av hur Mussolini hjälpte till med skördar på landsbygden. Den jordbrukande mannen som ”riktig karl” var en viktig del av fascismens alternativa modernitet. Denna strävade inte efter att göra Italien mer agrart, tvärtom. Däremot skulle maskuliniteten hos bonden importeras in i storstaden och den nya tiden. Även industriarbetaren – liksom till och med den rasistiska stereotypen av afrikanen – kunde framhållas som överlägset maskulina. Fascismen ansåg att de urbana tjänstemännen utmärktes av livsfarlig vekhet, eftersom de inte härdades av äldre tiders hårda tillvaro på landsbygden.

Mussolinis tankegång var att storstäderna växte eftersom de drog till sig unga män från landsbygden, men att så fort de urbaniserades så minskade dessa mäns sexuella förmåga. Till slut skulle de bli sterila och inte längre bidra till befolkningsökningen. Storstaden förvägrade mannen den hälsosamma, eviga kampen mot naturen. Urbaniteten hindrade mannen från att mäta sina krafter och sin maskulinitet mot vildmarkens grymheter och fiendskap. Samtidigt ansågs den feminine stadsmannen olycklig, eftersom den lycklige bondens naturliga liv mytifierades av Mussolinis regim.

Storm Over the Fenceline
ecstaticist / Foter.com / CC BY-NC-SA

Fascismen vid makten kunde därmed erbjuda den urbane medelklassmannen en enkel utväg från sin feminina tjänstemannatillvaro. Genom att på kvällar och helger sätta på sig sin fascistiska uniform och delta i någon maskulin aktivitet – gevärsskytte, marscherande eller liknande – blev fascismens maskulinitet ett litet söndagsäventyr.

Dessa aktiviteter beskrevs som ”terapier” för maskulinitet, precis som den styrkekrävande idrotten – som i sin tur anknöt till strid och krigföring. Historikern Sandro Bellassai skriver: ”Upphöjelsen av krigaren knöts till ett specifikt kulturellt klimat, där förlusten av viril härstamning, demografiska problem och därmed den minskade kvaliteten hos ’rasen’ samt hyllandet av spänning och ’ett liv i fara’ sattes i motsats till den tröttande monotonin i medelklassexistensen.”

Fascismen var därmed den enda ideologi som erbjöd ett motgift inom alla de fält som sammanföll inom tankegångarna om en degenerering av samhällelig maskulinitet. Den enda utvägen ur feminiseringens dödsfälla var en fascistisk uppgradering av krigiska dygder. Krigets krav på hierarki – liksom dess våldsamhet – skulle överföras på det fascistiska civila samhället. Bellassai har använt sig av fascistiska romaner som källmaterial i sin forskning. Den italienske författaren Mario Carli skrev 1930 om kriget som ”något sublimt eftersom det tvingar varje man att välja mellan heroism och feghet”. Carli fortsatte: ”På den ena sidan finns den fege, den mjuke, den hysteriske, den feminine, lipsillen, mammapojken; på den andra sidan den starke, den medvetne, idealisten, farans mystiker, den hetlevrade hjälten och viljans hjältar.”

Rent konkret uttryckte sig denne fascistiske man i squadristi, fascistiska våldsverkare som reste landsbygden runt på lastbilsflak och utövade våld mot socialister. Detta var alltså inte enbart en politisk manifestation, utan även konkret terapi för att skapa män av veka storstadsbor; feminina civilister som ifördes svart skjorta och beväpnades. Därigenom förvandlades samtliga till maskulina krigare. Den fascistiske journalisten Mino Maccari skrev att det handlade om att ”göra italienarna – av utlänningar betraktade som pastaätare, mandolinspelare, och så vidare – till män”.

Ultranationalismen, våldet och mannen skulle lyfta Italien från dekadensens avgrunder. Krig är för mannen vad moderskap är för kvinnan, fastslog Mussolini: Våldet är Guds röst! Våldet är naturens egen rättvisa!

Fascismens urbana antimaskulinitet hade en konkret manifestation som gick under benämningen ”den intellektuelle”. Modern, reflekterande och vek – ett barn av bourgeoisien. Total avsaknad av virilitet, glasögonprydd och uppblandad med rasistiska föreställningar om judiskhet. Detta tolkas ofta felaktigt som att fascismen var antiintellektuell. Så var inte fallet; kunskap och intellektuell skärpa kunde hyllas av fascismen. Men den fascistiske intellektuelle fick inte vara feminin – hans kompetens måste kombineras med maskulina förmågor och en imponerande muskulatur, som kanske inte var fysisk men åtminstone själslig. Idealet syns i män som Nietzsche, Wagner och D’Annunzio. En fascistisk och maskulin intellektuell var en orädd gestalt som strävade bortom kända gränser, en andens krigare och äventyrare. Den feminine intellektuelle däremot var ett negativ av den fascistiske maskuline idealmannen. Därmed var feminin intellektualism detsamma som ”infertil intelligens”, eller för att citera en samtida fascistisk källa: ”Dess funktion är i själva verket feminin, men utifrån fenomenets vidrigaste betydelse. För det är en femininitet som aldrig kommer att innebära moderskap.”

Ett annat begrepp som användes för att beskriva intellektualism var ”senilitet”. Motsatsen – den positiva maskuliniteten – kopplades ihop med fascismens hyllande av ungdom. Giovinezza! En dynamisk fascistisk kraft som drogs mot framtiden, som hyllade den eviga pånyttfödelsen av ständigt nya generationer. Idealfascisten var ”en ung man. Och med ung så syftar vi på djärvhet, uppriktighet, frihet i tanke och tal och handling; kärlek till faran, viljans kraft, fallenhet för våld, bekymmerslöshet, ande och tro.”

After the Storm
ToniVC / Foter.com / CC BY-NC-ND

Den unge mannen skulle spela med livet som insats och leka med döden, han borde berika sitt blod med granatsplitter och krut. Han måste återföda sig själv, som maskulinitet. Eller för att tala med fascisten Mario Carli: ”En helt ny mänsklig varelse! Ett färskt exempel på italiensk virilitet!” Detta tankesätt hade en högst påtaglig inverkan på Benito Mussolini personligen, skriver historikern Barbara Spackman: ”Mussolini rakade sin skalle så att inga grå hårstrån skulle förstöra intrycket av en man i sina bästa år. Han fick helt enkelt inte bli gammal. Ljuset hölls tänt långt in på nätterna i hans kontor vid Piazza Venezia, inte bara för att signalera hans flit utan även hans goda vigör och uthållighet. Han fick aldrig ses utföra icke-virila aktiviteter (termen non virili användes), exempelvis dans. I stället visades han upp som deltagare i virila sporter som ridning, flygning, motorcykelkörning och så vidare.”

Den uppmärksamme anar ett självhat utifrån fascismens förakt för den borgerlige mannen, det vill säga medelklassmannen. För samtidigt var det just denna lägre medelklass – bestående av lärare, affärsidkare och tjänstemän – som utgjorde fascismens tidigaste och starkaste stöd i samhället. Ändå drabbades ”den mediokra medelklassen” särskilt hårt av propagandan om maskulinitet. Medelklassens ”mellanman” beskrevs som förmedlare av feminina tendenser just genom sin vardaglighet. Lösningen blev till stor del personlig, där den enskilde manlige medelklassfascisten i sin PNF-uniform uppmuntrades till att projicera dessa värden på sina grannar. Särskilt om dessa inte var lika aktiva fascister som han själv, och exempelvis inte deltog i helgaktiviteter.

I Nazityskland byggde maskulinitetskulten på historiska arv, framför allt det tidiga 1900-talets ungdomsrörelser. Den typiske nazistledaren var född åren 1890–1900 (Adolf Hitler 1889, Hermann Göring 1893, Joseph Goebbels 1897, Heinrich Himmler 1900 och så vidare) och formades av dessa rörelser under sina tidiga levnadsår. Detta tyska manliga kamratskap – Männerbund – var huvudsakligen en medelklassrevolt mot borgerlig modernitet och hade extra starkt inflytande hos tyska unga män som med knapp marginal undslapp första världskriget. I Nazitysklands ”ungdomsverksamhet, i frikårerna och i nazistpartiet som sådant hade Männerbund en kraftfull närvaro”, skriver Martin Durham. Men kulturen kring dessa exklusivt manliga miljöer var också en källa till oro hos den nazistiska eliten, maskulinitetskulten var inte oproblematisk. En stående stereotyp – särskilt av tyska nazister inom dagens populärkultur – är homoerotiken, det vill säga att de avbildade nazisterna i hemlighet har homosexuella böjelser. Detta står i skarp kontrast till att homosexuella förföljdes och mördades av Nazityskland under Förintelsen. Paradoxen är ingen efterhandskonstruktion, framför allt SS-ledaren Heinrich Himmler hyste oro för att Männerbund skulle uppmuntra homosexualitet.

Onekligen fanns det ett starkt homoerotiskt drag hos fascismens hyllande av den manliga kroppen, som skulptural viril manifestation av den ideala maskuliniteten. Glorifieringen av brödraskapet, den exklusivt manliga sammanslutning som utförde heroiska stordåd, förutsatte villkorslös kvinnlig frånvaro. Genom att undvika kvinnor skapades virila, kamratliga och osjälviska enklaver som kontrasterades mot den könsblandade tillvaro som präglade bourgeoisien. Riktiga karlar behövde inga kvinnor. Initialt hade nazistpartiet en viss tolerans gentemot homosexualitet, framför allt inom stormtrupperna SA. Men massmordet på SA-män under de långa knivarnas natt sommaren 1934 satte stopp för denna politik. Homohatet tog vid, ideologiskt motiverat av att homosexualitet var ett hot mot folkets fortplantning och överlevnad. En tydlig gräns sattes för den exklusiva manligheten inom nazistiska organisationer. De manliga idealen – som hämtades från soldatlivet – tilläts inte gå för långt, bland annat därför att den fascistiska ideologin uppmuntrade kvinnlig aktivism.

Principen var att manliga och kvinnliga fascistiska organisationer skulle arbeta parallellt, vid varandras sida. Det hindrade inte att ord som styrka, handlingskraft och ungdom var – för en fascist – självklart maskulina. Till och med det kvinnliga moderskapet kunde tolkas maskulint, eftersom dess syfte var att producera maskulina soldater och kadrer av nya, unga och framför allt manliga fascister. Det gällde nu, det gällde i morgon – och det fortsätter att gälla inför framtiden.

Henrik Arnstad
Vi publicerar här ett utdrag ur Henrik Arnstads bok: ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia” som utkom i mars 2013.

Sverigedemokraternas partiprogram del 1: demokrati

Gästserie av Ann Karlsson

Det verkar ju blir fler och fler som tycker att SD inte är så dumma i alla fall – järnrör till trots. Men hur många har egentligen läst partiprogrammet? När jag själv diskuterar politik försöker jag så långt det är möjligt hitta andra källor än mina egna åsikter för att underbygga mina argument. Jag ska inte säga att jag alltid lyckas eller att mina fakta ens går fram. Men man får aldrig sluta att försöka. Jag ska därför här göra ett försök att presentera huvuddelarna av SD:s partiprogram för att öka kunskapen om partiets politik, och visa på varför personer som AlmqvistEkeroth och Isovaara inte agerat så underligt trots allt; deras åsikter går att härleda direkt ifrån deras partiprogram.

Jag gör inte detta för att övertyga personer som redan idag röstar på SD eller sällar sig till kategorin ”inte rasist, men”. Jag gör det inte främst för att övertyga människor som idag befinner sig i ekonomiskt utanförskap och tappat tron på politiken. Jag gör det för alla de som tycker att SD är ett parti som andra, som inte anser att de är rasister. Jag gör det för att visa dessa människor hur vårt samhälle skulle se ut om SD kom till makten, vilka deras verkliga åsikter är bakom fasaden av en leende Åkesson i TV:s morgonsoffor. Jag hoppas detta leder till att det blir lätt att hävda att SD är rasister.

Sen är jag smärtsamt medveten om att grunden till alla rasism (och röster på missnöjespartier som SD) bygger på ökade klassklyftor och att rasism bäst bekämpas genom ekonomisk jämlikhet. Men den analysen är nog ännu svårare att diskutera med människor med begränsat intresse för politik. Men jag lovar försöka föra även den.

Min vilja är att människor ska veta mer om politik och dess påverkan på vårt samhälle eftersom jag anser att politisk okunskap hos folket är farligt i en demokrati.

Demokratisynen

Från SD:s partiprogram: ”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk”
My Lonely Island - Niijima Coast at Sundown
Sprengben [why not get a friend] / Amazing Photos / CC BY-NC-SA

SD verkar helt gå med på gängse beskrivning av demokrati. Men hur ser man på folk? Enligt SAOB betyder folk: ”sammanfattande benämning på de människor som bo i eller härstamma från samma land”.

Så, enligt SAOB skall alla som bor i samma land betraktas som ett folk, vilket gör SD:s skrivning ovan något överflödig, då enbart svenska medborgare (dvs. svenska folket) idag har rösträtt till riksdagen. Eller menar de att det blir svårt att upprätthålla demokrati om staten består av fler än en person? Här tycker jag de är lite oklara, för de förordar väl inte diktatur?

Jag är inte helt naiv inför vad SD mellan raderna menar med att de själva vill definiera vilka människor som bör tillhöra benämningen ”folk” i order ”folkstyre”. Men genom nagelfarande tror jag man kommer längre än att enbart kalla SD rasister. Vilket de givetvis är.

Detta var en spännande början på SD:s partiprogram. Inom kort kommer jag presentera Kapitel 2 – Människan.

Granskning av Affes statistikblogg del 3

Jag har inte gjort mig känd för att vara den som tycker att Affes statistikblogg håller vetenskapligt hög nivå. Tvärtom har jag vid flera tillfällen visat på stora brister. Nu är det dags igen, detta är del tre på temat ”Affes ovetenskapliga statistik”.

Affe har skrivit en artikel, en artikel som även publicerats i den antimuslimska tidningen Dispatch International, en tidning som SD har skickat ut till alla sina medlemmar och som bl.a. Richard Jomshof kallat för ”viktig tidning”. Även riksdagsledamot Kent Ekeroth rekommenderar Affes artikel. Det centrala temat i artikeln är att försöka visa på hur invandring har förändrats sedan 1960-talet. Förändringen som Affe fokuserar på är i detta fall hur högt HDI (en ganska trubbig metod som används för att mäta välstånd i en nation) olika invandrargruppers hemländer har: Affe menar att det har skett en förskjutning, att vi idag tar emot allt fler invandrare från länder med mycket låg HDI medan vi på 60-talet tog emot invandrare från länder så som Finland — som Affe menar hade ett högt HDI.

Problemet med den statistiken är dock att måttet HDI först började att användas på 1990-talet. Följaktligen har Affe  använt sig av ett HDI-mått från år 2011 för att försöka peka på något om olika länders välstånd på 60-talet! Då såg naturligtvis världen helt annorlunda ut än vad den gör idag. Finland var långt ifrån det ekonomiskt välmående land det är idag. Att försöka att använda sig av ett HDI-mått hämtat från 2000-talet för att  säga något om hur det såg ut på 60-talet är så uppenbart ovetenskapligt att det närmast bör beskrivas som ren dumhet. På inget vis går det att försvara ett sådant förfarande.

Vidare är ett centralt tema i Affes artikel att invandringen idag är mer lågutbildad än den som kom under tidigare decennier. Ett sådant påstående är felaktigt då den officiella statistiken visar på att andelen  invandrare med minst treårig högskoleutbildning är idag högre än den var innan 90-talet (se diagram).

Diagram utbildningsnivå
Diagram utbildningsnivå

Det är skrämmande att vi i riksdagen har politiker som hänvisar till denna bloggs hopkok, att vi har ett parti i riksdagen som skickar ut en tidning som innehåller denna typ av totalt felaktiga artiklar och  statistik till sina medlemmar. Man kan fråga sig hur man någonsin ska kunna ta dem seriöst när de med orden ”Affes Statistik-blogg har igen en intressant och djuplodande rapport” hänvisar till en blogg som rymmer sådana enorma brister.

/Hiram Li

Mordet på moderniteten

Gästkrönika av Mattias Irving
Den som inte ser bakåt när hen går framåt får se upp — Tage Danielsson
Den 27/1 var det Förintelsens minnesdag. Vi gör nya försök att formulera en erfarenhet som ingen av oss själv har gjort. Med ordens hjälp kan vi ändå väcka känslorna till liv. Fasan och nihilismen. ”Auschwitz finns, därför kan inte Gud finnas”, som förintelseskildraren Primo Levi skrev.
Hope for the planet
kevin dooley / Water Photos / CC BY

Gud är död! Gud är död, och vi har dödat honom! Så skrek profeten i Den glada vetenskapen. Inga oceaner av vatten kan tvätta bort guds blod från våra händer, skrev Nietzsche. Spåren efter dådet märker urberget. Guds dödsskrik förklingar aldrig.

Hör vi det ännu, ljudet av mordet på den Andre, Juden, Gud, eller har det blivit ett bakgrundsbrus, en naturlig del av den moderna ljudbilden? Ett diktonianskt ”Orladoffa doschkoff”, internaliserat?
(Orlodoffa doschkoff
orlodoffa doschkoff:)
det är maskinen –
jag.
Stänger och hjul
och
nitnaglar skruvar och muttrar
drivremmar (doschkoff) –
många män har gjort mig
släggat och putsat och hamrat och filat
fin är jag fin (orlo)
skinande
sjungande
rungande
skakande
golv och tak.
— Utdrag ur Maskinsång av Elmer Diktonius
Förintelsen blev möjlig för att vi rörde oss från en värld av obeskrivliga värden till en värld av mätbarhet, menar Zygmunt Bauman. Industrins massproduktion gav oss också föreställningen om massdestruktion.
Aldrig har det kanske varit så lätt att beskriva människor i termer av stereotyper, som i ett samhälle där alla förbrukningsvaror var stereotyper av sig själva. Det enda som utmärkte ens eget hem från det mittemot var numret på porten. Ett nummer som det starkaste egna, inte en tillvaro, inte ett hem som gått i arv, utan ett massproducerat ad hoc som gick under beteckningen ”standard”.
Historielösheten sammanfattas av dessa siffror: Nummer som bränns in på handleder, administrativa åtgärder. Rakade huvuden och tolvkuvertsserviser. Ett förallmänneligat främlingsskap, ett krackelerat subjekt vars kringströdda likdelar någon måste bära.
Hur gestaltade nazisterna en hel samtids känsla av identitetsförlust, egentligen hela världens känsla av modernitet? De satte identitetsförlusten på anstalt. Likt plågade dårar som använder dockor eller fångar för att ställföreträda den egna smärtan, påtvingade nazisterna hela sin samtids alienation på ett folk, under rituellt kontrollerade former. Trodde de sig därigenom kunna mörda hela det tyska folkets främlingsskap i ett storslaget fascistiskt katharsis: Rening genom att iscensätta deras egen egen plåga med andras kroppar?
Jesus var människa, men också jude. Berättelsen om hans död på korset handlar om våra synder, sägs det. Just idag talar den gamla symboliken med förnyad kraft, åtminstone för mig själv: Den enda skillnaden mellan syndabock och offerlamm är ju tonfallet. Alla de judar som dog i nazisternas makabra iscensättande av mordet på moderniteten och alltings upplösning, dog också för våra synders skull.
Men när lammen tystnar måste vi höja våra röster. Vi måste sörja med de döda, vi måste fortsätta formulera deras erfarenheter med nya ord, och ett nytt språk som talar in i samtiden. Vår solidaritet med offren får inte gå dithän att vi låtsas som att nazisternas grymheter var oförklarliga, omänskliga undantagshandlingar som genom sin ondska blir oförklarliga och därmed onödiga att sätta sig in i. Vi kan ta avstånd från Auschwitz tusen gånger utan att för den sakens skull se vad som pågår under våra egna ögon.
Auschwitz har hänt. Alltså kan det hända igen, sade Primo Levi också. Hans nummer var 174 517.
/Mattias Irving

Den generösa flyktingpolitiken är en skröna

Det händer ibland att man hamnar i diskussion med människor om svensk flyktingpolitik. Alltför ofta får man höra att den svenska flyktingpolitiken är alldeles för generös.

Klicka för större bild.
Klicka för större bild.

Vid sådana här tillfällen brukar jag ta ett djupt andetag och fråga: ”Hur menar du nu?” Svaret är som väntat en lång harang om att vi måste ta hand om de vi redan har (som om vi pratade om kattungar eller burfåglar), att vi tar in hur många flyktingar som helst och att det förväntas komma typ 40.000 Syrier i år.

Då tar jag ett nytt djupt andetag och säger lugnt att ”Nej, vi tar inte in speciellt många flyktingar och att det i prognoserna beräknas kunna komma 40.000 asylsökande innebär inte att det faktiskt kommer att göra det och det betyder inte att alla dessa får stanna.”

Den jag diskuterar med kanske nu fnyser och säger något i stil med: ”Äh det vet man väl, det står ju i tidningarna om att vi tar emot alla som kommer hit.”

Nu är det dags för två eller tre djupa andetag och frågan: ”Hur många procent av de asylsökande tror du får uppehållstillstånd?”
Svaret jag får brukar ligga på 80-90%.

Vid det här laget har jag plockat upp mobilen eller datorn och gått in på Migrationsverkets hemsida, statistiksidan och hittar lätt aktuell statistik och kan upplysa min medmänniska att det rörde sig om 34 % under år 2012.

Klicka för större bild.
Klicka för större bild.

Trettiofyra procent av hur många? År 2012 sökte 43 887 personer asyl i Sverige, av dessa var 3578 ensamkommande barn. Sammanlagt under 2012 avgjordes 36526 asylärenden. (Ungefärlig handläggningstid är 4-5 månader) Av dessa 36 526 personer fick 12 576 av dom uppehållstillstånd i Sverige.

12 991 personer, män, kvinnor och barn avvisades, utvisades, skickades ut, bort eller hem till det de flytt ifrån. Sverige avvisar fler än vi tar emot, i processen kränker vi även de mänskliga rättigheterna. Sverige har dömts fler än 20 gånger i internationella domstolar för brott mot migranters mänskliga rättigheter.

 

Cirka trettontusen människor är inte många. Det är en piss-in-Mississippi. Det är inte generös flyktingpolitik, snarare snål och omänsklig.

/Loan Sundman

Läs även:
Dagens Arena: ”Myt att svensk flyktingpolitik är generös”

Är "näthatet" större hot än upphovsrättsindustrins närstående rättigheter?

Gästartikel av ”Farmor Gun” (skrivet 8/1)

Jag vet inte hur ofta jag sett och hört journalister vältra sig i detta, som de kallar ”näthat”. Igår var det Kulturnyheterna som orerade och beredde väg för Expressens Thomas Mattsson. I en kommentar förklarade han varför Expressen valt att moderera kommentarerna

gun_svensson_2
Gun Svensson. (Foto Carl Johan Rehbinder)

Vad som inte framgår är om Expressens journalister hanterar den moderationen själva eller om uppgiften köps av ett externt företag som specialiserat sig på uppgiften. Minns att jag vid något tillfälle föreslagit att uppgiften – om inte journalisterna själva klarar av den – kunde vara en praktisk uppgift i journalistutbildningen, där blivande journalister gavs tillfälle tränas i att hantera fenomenet med aktivister på nätet, som vräker ur sig otidigheter. I en del fall i brist på sakliga argument, men alltför ofta helt medvetet för att därmed skapa ett klimat där demokratiska ideal kan ifrågasättas. Journalisten Leo Lagercrantz visar prov på det senare när han kräver att möjligheten att vara anonym ska förbjudas.

En googling på sökordet ”näthat” ger på 0,32 sekunder 483 000 träffar. Värnamo Nyheters Lars Alkner dristar sig till att dra paralleller mellan hatet på Palmes tid och idag i inlägget Hatet hotar demokratin. Där är det Alkners påstående att hatet ”garanterat hade varit massivt om internet funnits på Palmes tid” som skaver. Helt klart var hatet redan då massivt i de kretsar där det odlades, men med hjälp av internet hade det blivit synligt på ett helt annat sätt och möjligt att hantera och bearbeta av flera än de närmast berörda. Miljön på nätet är precis som i samhället i övrigt, men med den skillnaden att det vi gör blivit synligare för omgivningen och förstärker talesättet ”Det du sätter fokus på får du mera av”.

Såg senare i går kväll del 1 av den franska dokumentären Hitlers tid i Kunskapskanalen och fick en lektion i hur det blev möjligt för Hitler och kretsen runt honom att succesivt vinna en stor del av det tyska folkets röster i demokratiska val och därefter manövrera sig fram till positionen som diktator. Då var det ett skådespel med politisk retorik, vilka kulminerade vid nationalsocialisternas Nürnbergdagar. Nürnberglagarna som användes för att fånga intresset samtidigt som främst kommunister utsattes för våldsprovokationer, togs tillfånga och blev de första att sättas i koncentrationsläger.

I dokumentären visades med hjälp av filmerna ”Trons seger” och senare ”Viljans triumf”, hur Hitler gjorde sig av med partivänner som kunde tänkas hota hans planer att bli envåldshärskare. Dokumentären är i sanning en lektion som heter duga. En historielektion, som vi kan lära en hel del av än idag. Inte minst när det gäller skrämsel som metod och vad som händer när en majoritet inte står upp för meningsmotståndares och minoriteters rättigheter.

Jag ser med fasa på dem som tar ”näthatet” som förevändning för att beskära andras rättigheter. Mest för att slippa vara delaktiga i den demokratiska process som krävs för att vi med demokratiska metoder ska mäkta med att slå vakt om vår egen och andras åsikts- och yttrandefrihet.

Dit hör att fritt kunna utbyta åsikter om det som skrivs och sägs i olika media. Till vår hjälp har vi nätets sökmotorer, som nu är utsatta för krav på ersättning för att de samlar in länkar till material som finns utlagt på nätet. Länkstriden hotar hela internets ekosystem skriver Piratpartiets Anna Troberg idag på SvD Brännpunkt.

Copyriot redogör för hur striden bedrivs på minst tre olika fronter. Markus ”Lake” BerglundMårtenssonAnders S LindbäckAjour och många andra skriver intressant och läsvärt om detta.

Jag avrundar med några tänkvärda ord av Khalil Gibran –

”Då en av er faller, faller han för dem som kommer efter honom, som en varning att inte snava på stenen. Ja, han faller för dem som går framför honom och som inte undanröjde stötestenen, fastän de var snabbare och säkrare på foten.”

I ett nötskal är det en påminnelse om att det krävs tolerans, mod och insikt att vara en juste medmänniska i en tid då upphovsrättsindustrins närstående rättigheter ligger som en våt filt över allt vi gör.

Mina tankar om näthat

Gästinlägg av Anny Berglin

Anny2
Anny Berglin

Är det bara jag, eller känns det som att hot på internet har blivit en stor och viktig fråga senaste tiden? Det gör mig glad om det är så, för det är ett stort problem. För individen som får ta emot hoten, såklart, men även för samhället. Bemöts man konstant av hot, nedsättande ord, kränkningar så kommer man till slut inte orka vara med mer.

Det finns en gräns för alla människor, det är jag övertygad om. Jag själv har varit väldigt förskonad. Nog för att jag fått ta emot diverse dynga, inklusive hot om att jag borde våldtas och liknande, men det är inte alls i närheten av vad många andra kvinnliga debattörer har fått stå ut med.

Jag säger inte att män aldrig får motta anonyma hot och kränkningar, verkligen inte, men jag tror att de ser generellt ut på ett annat sätt än de som riktas mot kvinnor. Den uppfattning jag har är att män vanligtvis får hot om fysiskt våld, medan kvinnor får ta emot hot om våldtäkt men de blir också förringade, förminskade, och bemöts med en väldigt nedlåtande attityd. Som kvinna bör man helt enkelt inte ha en åsikt om man frågar de som gömmer sig bakom anonyma konton och lassar hat via Flashback och sociala medier. Som kvinna ska du vara tyst och snäll, helst stå i köket och föda barn. Uttalar du dig om rasism eller feminism – då är det fritt fram att attackera.

Det är beklämmande och jag skräms av den bild som framträtt för mig sedan jag för drygt ett år sedan började utforska den här “världen”. Det är nämligen ungefär ett år sedan vi började komma igång med IRM (Interasistmen.se) och jag började debattera mer, främst i sociala medier, om rasism och främlingsfientlighet. Innan dess hade jag ingen koll om hur man blir bemött, vilka grova saker man kan få kastat i ansiktet. Därför är jag glad och djupt tacksam att det verkar vara en fråga som uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. Att det är fler och fler som ställer sig upp och säger att “Nej, det här beteendet är inte okej!”.

Tyvärr räcker det inte att påpeka för den anonyma mobben att det är riktiga människor, människor med tankar och känslor, som de vräker hat över. Tyvärr räcker det inte att “ta debatten”. Tyvärr räcker det inte att försöka borsta av sig hatet och tänka “det som inte dödar, härdar” för små små fragment av det där kryper ändå in under huden. Tyvärr räcker det inte att blunda för att det här är ett riktigt problem och ett hot mot vår demokrati.

Jag hoppas att i och med att frågan lyfts så kommer det också att ge en spegling i hur sådana här kränkningar blir behandlade när de polisanmäls. Att det inte blir direkt “Förundersökning nedlagd” utan att något faktiskt händer. Att de där som sitter bakom sina anonyma konton och kräks ut hot faktiskt får sitt straff. För kanske, kanske, kanske får det någon att tänka efter både en och två gånger innan de trycker på “skicka”.

 

Är multikultur påtvingad?

Det sägs att svenskarna har påtvingats mångkultur. Ja, det påstås att runtom i Europa tvingas människor av sina regeringar till att leva i ”mångkultur”. Det finns också en konspirationsteori som handlar om att politiker och ”mediaeliten” ska ha ”beslutat” om detta i det s.k. ”Lilla Saltsjöbadsavtalet” år 1975. Det hävdas också att den ”mångkulturella utopin” är omöjlig eftersom människor är för olika; ”människor är som olja och vatten”, framförallt när det handlar om européer och muslimer. Men måste ”muslim” direkt utesluta ”europé”?

Om man lyssnar på Kent Ekeroth i P1 Dokumentär kan man förstå att Sd värnar om mångkultur, om än något verklighetsfrånvänt. Enligt Ekeroth bör de olika (unika) kulturerna hållas isär, för annars riskerar vi att få homogen mångkultur i hela världen. Och då blir det inte lika kul att resa. Kulturell ”svensk” likriktning anses vara någonting att sträva efter, medan man förpassar mångkultur till att existera endast på det multinationella planet, bland de olika, unika, kulturellt homogena ”nationalstaterna”.

Pyongyang, Nordkorea
Pyongyang, Nordkorea

Kulturell homogenitet, som man verkar sträva efter istället för ”mångkultur”, är möjlig endast i stater som genomför folkmord på sina befolkningsminoriteter. Kulturell isolationism å andra sidan är endast möjlig i absolut stängda fascistiska stater som t.ex. Nordkorea. Är detta verkligen någonting att sträva efter för europeiska stater eller för Sverige? Och vad gör vi då med alla nationella minoriteter som inte har egna stater?

I debatten förenklas verkligheten till den grad att individerna förvandlas till homogena kollektiv, där ”muslim” står i rak motsats till ”svensk”. Det finns dock ingen homogen svensk kultur eller kulturell identitet (inte ens Sd har lyckats definiera den). Och det finns ingen annan homogen kulturell identitet någon annanstans i världen, ingen homogen ”muslimsk identitet”, ingen homogen iransk identitet, osv. Så det finns ingen klar och tydlig helhet att anpassa sin ”främmande” kultur till för att den ska kunna samexistera med den normativa kulturen (i det här fallet svenska).

Alla människor bär på en och samma gång på en mängd olika identiteter, andra identiteter än sin nationella, kulturella eller religiösa identitet, men det är muslimerna som oftast framställs som en kollektiv fara för vårt samhälle. Att svenskar i vardagen inte agerar utifrån att de är svenskar, utan utifrån sitt yrke, sina intressen, sin personlighet eller någonting annat, tas för givet. Detta trots att vara ”svensk” innebär olika saker för olika svenskar. Norrlänningar skiljer sig från Värmlänningar, som i sin tur är annorlunda om man jämför dem med skåningar.

Varför är det så svårt att tänka sig att muslimer också agerar utifrån sin individuella personlighet? Många verkar alltid förutsätta reaktioner utifrån den religion som de tillhör och som de utövar (eller inte utövar) i större eller mindre utsträckning? 
Människor kan behålla sin ”utländska” (eller ”annorlunda”) kulturella identitet utan att därmed utesluta sig själva från den svenska identitetens ramar. En ”utländsk” eller muslimsk identitet måste inte per automatik stå i konflikt med den svenska. Varför funkar t.ex. de svenska, tyska eller franska fotbollslandslagen så bra trots att lagen inte är etniskt homogena? Några av de viktigaste spelarna är till och med muslimer eller har sina rötter i muslimska ”kulturer” (Zidane, Özil, Bajrami, m.fl.).

Är islam verkligen farligt? En religion kan ju inte agera själv, utan behöver aktörer, individer som agerar utifrån den, antingen med godhet eller med ondska. Och vem har sagt att människors agerande alltid först utgår ifrån deras religiösa tillhörighet? Det är inte islam i sig, utan snarare extremisterna som utgör en fara. De är ytterst få, men kan tyvärr ändå vara slagkraftiga. Oavsett vilka de är, har extremisterna sällan något stöd bland vanliga medborgare. Afghaner har länge själva kämpat mot talibanerna. De som spränger människor i bitar i Irak och Pakistan applåderas knappast av offren och deras anhöriga. Det var tydligt efter det lyckligtvis misslyckade dådet i Stockholm att Abdulwahab inte hade något stöd bland de svenska muslimerna, och hade, om han överlevt, fått se och höra endast fördömanden från dem som han ansåg som sina egna. McVeigh och Breivik har sitt stöd i mycket smala extremistiska kretsar. De var varken muslimer eller islamister, men deras övertygelse och agerande gick (och går) i linje med de islamistiska extremisternas: de har mördat människor utifrån sin ideologiska övertygelse.

Det är hatet och extremismen som utgör den verkliga faran, oavsett ideologi, oavsett om den bygger på religiös eller politisk övertygelse. När det gäller påståendet att det mångkulturella samhället orsakar konflikter eftersom olika människor omöjligen kan leva tillsammans (underförstått att ”Vi” därför måste göra oss av med ”Dem”) är det inget annat än villfarelser.
Det är faktiskt möjligt att vara svensk och muslim på en och samma gång. Och betydligt mycket mer än så.



Gästkrönika av K.N.

Snälla vänstermänniskor, sluta med det här…

Gästinlägg från anonym skribent

Det finns mycket mer fördomar mot judar än man kan tro i Sverige. Jag har själv barn som fått höra av både så kallade ”svenskar” och så kallade ”invandrare” att de är judedjävlar och fått höra skämt om ”ugnsbakning” vid hemkunskapen på skolan.

The Wall
Pensiero / Foter.com / CC BY-NC-ND

Det som sker i Malmö, med den öppna antisemitism man ser där, är inte unikt för bara Malmö.

Det finns en annan sorts antisemitism också, som är mer dold, men som gör mig mer ledsen än denna öppna antisemitism. Det är när man som jude får stå till svars för sådant som Israel gör eller anses göra.

Jag vet inte hur många gånger folk som är vänster kommit fram till mig och börjat prata om hur jag kan tolerera en rasistisk stat som Israel eller frågat vad jag anser om t.ex. bosättningarna på Västbanken.

Varför ska jag som jude få sådana frågor? Jag är väl inte kollektivt skyldigt för något som Israel gör bara för att jag bär en judisk symbol i mitt halsband?

Jag är Socialdemokrat och kritisk till Israels politik idag. Jag har vänsterpartistiska och socialdemokratiska vänner och bekanta som klumpar ihop Sverigedemokraterna och Israel därför att Kent Ekeroth kallar sig israelvän och sen får jag stå till svars för varför SD och Israel ”är samma sak”. Hur svarar man på det?

Jag har blivit trött på att ständigt stå till svars för vad Israel gör eller anses ha gjort. Speciellt då detta sägs av personer som inte pratar mycket alls om palestinska extremisters brott. Är det inte en sorts antisemitism det också, att klumpa ihop mig med Israel för att jag är jude och prata illa om mig?

Om man gör så mot en muslim och låter muslimen stå till svars för vad islamistiska extremister gjort, är det islamofobi. Så visst är det antisemitism att döma mig på grund av vad Israel gör bara för att jag är jude.

Det är alltför vanligt och det är lika fel som att döma muslimer bara för att de är muslimer.

Snälla ni vänstermänniskor som gör detta (för nästan bara folk från vänstern gör sådant mot mig) sluta med det. Ni sårar mig!

PS

Ett exempel på svar till denna artikel hittar vi här. /redaktionen