Alla inlägg av Redaktionen Motargument

Motarguments redaktion.
Krönikor

Köp inte Sverigedemokraternas problemformulering

Gästinlägg av Betty Edvall

Vad är det som händer när man hela tiden ska ”våga ta debatten” med Sverigedemokraterna?

IMG_0532
mark sebastian / Foter.com / CC BY-SA

Ali Esbati (v) skrev att vi ibland måste ”våga vägra ta debatten” med rasisterna (30-01-11). Författaren Maria Sveland gör samma parallell till anti-feminism och Henrik Arnstad skrev på DN Debatt (2012-11-15) om att Tyskland accepterade Hitlers problemformulering så att folket debatterade ”jude-frågan”.

Många missförstår det här och tänker att man inte ska debattera, diskutera och kämpa för människors lika värde. Men det som menas med att vägra ta debatten är de debatter som på förhand har en rasistisk agenda. Sveland skriver i sin blogg om när en SVT-debatt hade rubriken ”Hur mycket invandring tål Sverige?”, den frågan är, precis som Sveland skriver, ett praktexempel på när den debatten ska ifrågasättas istället för att tas.

I och med det här missförståndet tänkte jag försöka mig på att exemplifiera detta fast med kvinnor och män.

Eva och Adam-partiet — ett parti för kvinnan

Tänk dig att det kommer ett litet parti som kallar sig Eva och Adam-partiet (förkortas EoA-partiet) som har på sin agenda att kvinnor har ett längre intellekt än män. Partiet har rötter i direkt sexistiska rörelser men börjar nu att ”städa upp” bland medlemmarna. Det pågår en så kallad nolltolerans, de partimedlemmar som gör uttalanden om att ”det är okej att ha sex med kvinnor som inte vill” eller ”kvinnor är mindre värda än män” får sparken. Det görs lite klumpiga uttalanden, exempelvis är det en styrelsemedlem som säger att kvinnor borde omyndigförklaras, han åker ut med huvudet före. EoA-partiet har en bra och retoriskt duktig ledare som säger att alla är välkomna in i partiet, även kvinnor. Han heter Johan Svensson.

Scenario 1

Johan håller tal på gator och torg och skriver i media. Men ingen vill prata med Johan, ingen vill intervjua Johan eftersom man inte vill ge honom medialt utrymme… Men eftersom Johan inte ger sig blir det till slut omöjligt att ignorera, några börjar ställa frågor: Vad anser EoA partiet om statsbudgeten? Om den nya djurskyddslagen? Om hur vi ska förbättra för små-företagarna? Om REVA? Om EU:s ekonomi? Om minaretsutropet i Fittja? Om sjukvården i Östergötland? Alla dessa frågor som florerar under veckan där olika politiker har olika svar… Johan, han kan inte svara på en enda fråga, för han är bara intresserad av jämställdhetsfrågan. Men det är ingen som är intresserad av att höra om den eftersom man vet var EoA-partiet står och det är för icke-jämställdhet. Media ger partiet en chans att visa om de har något annat att komma med. Eftersom de inte har det, glöms partiet till slut bort.

Scenario 2

Johan håller tal på gator och torg och skriver i olika medier. Men ingen vill intervjua Johan eftersom man vill begränsa hans mediala utrymme… Men eftersom Johan inte ger sig så blir det till slut omöjligt att ignorera, så man börjar ställa frågor: Vad anser du om kvinnor och män? Om att ni hatar kvinnor? Om kvoteringar? Om lika lön för lika arbete? Om Gudrun Schyman och Maria Sveland? Om hen? Vad säger EoA-partiet om att det börjar komma mer och mer starka duktiga kvinnor?

Johan har läst på, han är övertygad och han kan svara. Det är nämligen så att Johan är missförstådd av media, han hatar absolut inte kvinnor, tvärt om! Men Johan vet den här världen är uppbyggd av män, allt som historien visar är att det är män som byggt och skapat detta underverk vi lever i. Det var män som seglade över Atlanten till Amerika, det var män som styrde Omanska riket, det var män som Platon, Da Vinci, Mandela och Einstein som satte sin prägel på världen. Moses, Jesus och Muhammed var också män, precis som att nästan alla statministrar i världen fortfarande är män. Män har byggt upp ett system som är anpassat för män och om kvinnor kommer in så kommer systemet att krascha och leda till mänsklighetens undergång.

Så här pratar Johan samtidigt som han rensar ut några av de hatiska männen i sitt eget parti, han till och med sätter in en och annan kvinna. För Johan hatar inte kvinnor, tvärt om, Johan älskar kvinnor och vill hjälpa dem. Johan vill att kvinnor ska slippa jobba, slippa ta hand om ekonomin och ta svåra beslut och få den hjälp de så länge har nekats. Kvinnor ska också få skattelättnader, bidrag och enklare arbeten. På sikt vill Johan avskaffa kvinnlig rösträtt såklart, men det skulle vara politiskt självmord att uttala sig så i Sverige just nu, men snart så…

Debatten efter

Johan får mer och mer röster, den mediala världen börjar prata om huruvida det är sant att kvinnor inte har samma intellekt som män. På SVT-debatt är rubriken ”hur mycket mindre förstår kvinnor?”. Fler partier tar upp frågan, man gör tester. Forskare uttalar sig, ibland blir det stora rubriker ”NU ÄR DET BEVISAT: KVINNOR ÄR INTE DUMMARE ÄN MÄN”, men nästa dag står det ”SÅ HÄR MYCKET KOSTAR KVINNLIGA CHEFER SAMHÄLLET”. Den vanliga människan börjar säga ”ja asså, inte för att jag hatar kvinnor och röstar på EoA men jag tycker inte att kvinnor ska vara chefer”. Långsamt vrids debatten och utgångspunkten är -kvinnor mot män-. Folk tröttnar på att förklara att det är fel, rent fakta alltså.

Debatten är igång och facebook-grupper startas med namn som ”inga mer kvinnor i offentligheten tack!”. Johan behöver ju aldrig svara på frågor om djurskyddslagen, diskrimineringen av romer, skatter eller utbyggnad av den offentliga sektorn. Johan behöver bara svara på den enda fråga den, han kan bäst, den om kvinnor och män.

Nu

I boken ”Älskade Fascism” kan vi läsa om hur folket köper fascisternas problemformulering och då gör det till en sanning som i sin tur leder till att fascistpartierna vinner makt. Att diskutera islamiseringen av Sverige, invandringsproblematiken och muslim-frågan är redan en förlorad debatt, vi har köpt formuleringarna av Sverigedemokraterna och så länge vi gör det kommer dessa påhittade problem alltid att finnas. Skulle vi däremot vägra ta den debatten och istället prata om verkliga problem skulle SD:s argument gapa tomma utan innebörd. Och ett parti med tomma ord lockar inte 15 procent av Sveriges väljare.

Mer att läsa:

Arnstad, Henrik (2013). Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Stockholm: Norstedt

http://www.dn.se/debatt/sverigedemokraterna-ar-ett-fascistiskt-parti

http://esbati.blogspot.se/2011/01/vaga-vagra-ta-debatten.html

http://www.mariasveland.se/aktuellt/gubbvaldet-pa-grav/

Artiklar

Janusz Korczak och barnets rätt till respekt

Gästinlägg av Agneta Berliner.

Agneta Berliner är styrelseledamot i Rädda Barnen Västmanland, ledamot i arbetsutskottet för SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) och var tidigare riksdagsledamot (FP). Agneta bloggar på: Berliners blogg.

Agneta Berliner

Janusz Korczak och barnets rätt till respekt

Det barn som möts av respekt, lär sig att respektera andra.

Det behövs en rejäl synvända i det svenska samhället. Hos lärare, föräldrar, grannar, polis, socialsekreterare, politiker, åklagare, domare. Vi behöver alla vända på perspektiven. Från vuxenperspektiv till barnets. På riktigt. I alla situationer. Lära oss mer om hur barn fungerar. Agerar. Reagerar. Alltför många barn mår psykiskt dåligt. Alltför många barn blir inte lyssnade till. Alltför många barn sviks av samhället, av oss vuxna, när de behöver oss som allra bäst. Vi vuxna behöver göra vårt allra, allra yttersta för att stötta de barn som har det svårt. Så att alla barn får en så bra uppväxt som det någonsin går. Så att barnen får vara barn. Det är så vi formar ett gott samhälle med respekt för de mänskliga rättigheterna och allas lika värde. En föregångare och förebild i detta synsätt var barnläkaren och pedagogen Janusz Korczak.

Krochmalna Street orphanage
Unknown / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

I trettio år levde Janusz Korczak tillsammans med föräldralösa barn på barnhem i Warszawa. Han skapade en verksamhet som byggde på barnens demokratiska och aktiva deltagande i sin egen vardag. Korczak ansåg att det oftast är barnen som drabbas värst av det onda i tillvaron. Och att det är roten till mycket av världens elände – barnens förutsättningar att forma framtiden i andra banor omintetgörs. Fred och frihet, utveckling och framtid beror på hur vi förhåller oss till barnen. Hela Korczaks verksamhet kan sägas vara ett projekt för fredsfostran.

Korczaks människosyn var allas lika värde. Av detta följde ett moraliskt engagemang för rättvisa och social jämlikhet. För stöd åt svaga och förtryckta. Också barnen gjordes delaktiga i detta engagemang. Ett genomgående drag i Korczaks arbete var att han bejakade barnens upplevelser av tillvaron. Han försökte inte släta över de olika former av social nöd och orättvisa som många av barnen upplevt på nära håll. Hos Korczak finner man alltså både ett starkt engagemang i moraliska frågor och en medveten betoning av den vuxnes aktiva ansvar i fostran och undervisning. Med sin grund i respekten för barnet blev han dock aldrig moraliserande.

Korczaks tankar om barns rätt till respekt bidrog till att lägga grunden för den första barnkonventionen. Och Janusz Korczak påtagligt aktuell och närvarande även idag. ”Barnets rätt till respekt” och ”Hur man älskar ett barn” är två av hans böcker. I dessa böcker bidrar språket i sig nästan till en känsla av poesi mellan varven. För mig ger texterna många anledningar till reflektion och de framkallar en stark vilja att vara en god förälder. Och en god medmänniska.

Jag har haft förmånen att träffa och samtala med Sven Hartman och Ylva Wibaeus från Svenska Korczaksällskapet. Ånyo greps jag då av en stor ödmjukhet inför de tankar kring barn och barns rättigheter som Janusz Korczak framförde för över 80 år sedan. Inte för inte kallas han pionjär i det internationella arbetet för barns rätt.

Janusz Korczak förespråkar inte några pedagogiska måsten – det handlar mer om hur man som vuxen förhåller sig till ett barn; med respekt och utifrån att varje barn är en individ med egna erfarenheter. Janusz Korczaks tankar är angelägna. Läs hans böcker. Fundera på budskapet. Sprid hans namn och de insikter som du själv gör när du läser hans tankar.

Med tillåtelse från Sven Hartman följer nedan en summering av hans och Ros Mari Hartmans efterskrift till ”Barnets rätt till respekt”.

Vad är det som gör att en människa blir ihågkommen av eftervärlden? Är det bara det storslagna vi minns eller kommer vi också ihåg det lågmälda? Janusz Korczak (1878-1942, författarpseudonym för Henryk Goldszmit) var en stillsam man, men han spred ljus för många människor i en mörk tid. Man minns honom, inte för hans framgångar bland stora män, utan för att han ägnade hela sitt liv åt barnen. Både i stora och små sammanhang förespråkade han barnets rätt till respekt.

Janusz Korczak föddes i en judisk familj som var helt assimilerad i det polska samhället. Korczaks intresse för barn väcktes tidigt och redan i unga år engagerade han sig i frivilligt arbete med barn. Efter genomförda medicinstudier i Warszawa, Berlin och Paris hade han en privatpraktik vid sidan av sin tjänstgöring på ett barnsjukhus i Warszawa. Efter några år lämnade han, trots lysande framtidsutsikter, sin läkarverksamhet och började engagera sig i barnhemsarbete. Med tiden hade han ansvar för två barnhem, ett för judiska barn och ett för icke-judiska barn. Korczak tycks i detta arbete fått utlopp för sin mångsidiga begåvning. Han ansvarade för den pedagogiska ledningen, fungerade som barnens läkare, deltog i deras fostran, skrev och berättade sagor för dem.

Jerusalén: Museo del holocausto: Plaza de Janusz Korczak
edomingo / Foter.com / CC BY-NC-ND

Janusz Korczak skrev åtskilliga böcker i pedagogik, barnpsykologi och barnavård, både vetenskapliga och populärvetenskapliga. Under långa perioder anlitades han som föreläsare i barnmedicin på universitetet och som expert på frågor om ungdomsvård i rättsväsendet. Och en hel generation polska barn lärde känna honom som ”Den gamle doktorn” – som ledde en serie mycket populära radioprogram för barn.

När andra världskriget bröt ut beslutade Korczak sig för att försöka rädda barnen och barnhemmen. I oktober 1940 tvingades det judiska barnhemmet att flytta till gettot och Korczak gjorde ideliga tiggarfärder för att försöka skaffa mat åt barnen. Han arresterades flera gånger, bland annat för att han vägrade bära armbindeln med den judiska stjärnan. Goda vänner uppmanade honom att försöka fly, det är omvittnat att han flera gånger gavs fri lejd genom sina internationella kontakter, men han bestämde sig för att stanna. Han kunde inte överge barnen när de hade det som svårast.

Korczak kallas för en humanistisk pedagog och då har man haft både hans idéer och hans liv i tankarna. Det är inte ofta man kan se en så klar överensstämmelse mellan lära och liv som hos Korczak. Årtiondena runt första världskriget gav upphov till en rad pedagogiska riktningar som visat sig vara osedvanligt fruktbara och slitstarka. Från Stockholm hade Ellen Key redan år 1900 proklamerat ”Barnets århundrade” som också var titeln på den bok hon utgivit. Det är troligt att Korczak i mycket inspirerades av Ellen Key. Båda var engagerade debattörer för barnets rätt till rätt och skydd. Maria Montessori, Rudolf Steiner och Célestine Freinet var andra i den skara av tänkare inom pedagogik och barnavård dit Janusz Korczak räknades. Industriell expansion, teknisk och politisk utveckling ledde till en ny kunskapssyn och till krav på ökad utbildning för folkflertalet. Krig, fattigdom och sociala orättvisor medförde stora och tunga uppgifter för skola och barnavård. Årtiondena kring första världskriget innebar också att vetenskapen i allt större utsträckning fick en styrande roll där man tidigare förlitat sig på kyrkans råd. Janusz Korczak var en vetenskapligt skolad barnläkare. Han bedrev forskning kring barns psykiska och fysiska utveckling. Och kombinerade sitt stora vetande om barn med en övertygelse om barnets värde och om människolivets okränkbarhet. Han förenade sin stora praktiska erfarenhet från alla åren på barnhemmen med ett gediget vetenskapligt kunnande och en humanistisk åskådning. För Korczak är det individen och inte kollektivet som är utgångspunkten för uppfostran i hans pedagogik som präglas av närhet, humor och en varm grundton.

Överhuvudtaget var han angelägen om att betona att barn först och främst är människor för att på så vis tona ner de åtskillnader som ständigt görs mellan barn och vuxna. Korczaks skrifter präglas av insikten att livet inte är lätt att leva, varken för barn eller vuxna. Människans liv bestäms av personliga upplevelser och tillkortakommanden, av samhällets orättvisor och historiens tragedier. Men, menade Korczak, människans kännetecken framför andra är att hon kan påverka sin situation och sin framtid.

Roten till mycket av världens elände såg Korczak i det förhållande att det oftast är barnen som drabbas värst av det onda i tillvaron. Det leder i sin tur till att deras förutsättningar att forma framtiden i andra banor omintetgörs. Fred och frihet, utveckling och framtid beror på hur vi förhåller oss till barnen. Om man hårdrar analysen kan man säga att hela Korczaks verksamhet var ett projekt för fredsfostran.

I sin bok ”Hur man älskar ett barn” efterlyser Korczak ett Magna Carta för barnens rättigheter där han formulerar tre grundläggande rättigheter:

1. Barnets rätt till sin död. Där han vänder sig mot samtidens överdrifter i barnhygien. Korczak menade att de som till varje pris ville undvika att barnen drog till sig en livshotande sjukdom, så förvägrade man dem ett naturligt liv.

2. Barnets rätt till den dag som idag är. Barns liv har ett egenvärde som ska respekteras. Och enligt denna princip är det orätt av föräldrar, lärare eller samhället att betrakta barn som investeringsobjekt inför framtiden. Det är inte heller rätt av den vuxne att förverkliga sig själv genom sina barn.

3. Barnets rätt att vara den han eller hon är. Varje barn är en individ och varje barn har rätt att vara sig själv.

Going to School
cindy47452 / Kids Photos / CC BY-NC-SA

Allt som Janusz Korczak skrev var förankrat i det vardagliga barnarbetet. Han arbetade med ett stort barnkollektiv och det tvingade honom till att finna former för individuell stimulans och även till att fördela ansvar och normöverföring. För att den stora barngruppen skulle fungera krävdes att man utnyttjade barnens förmåga till lojalitet och ömsesidig förståelse. Likaså krävdes utrymme för barnens personliga integritet. Detta medförde att olika fostrande inslag fick större utrymme i Korczaks arbete än vad som i allmänhet var fallet inom progressiv pedagogik och så kallad modern barnuppfostran. Korczak var uttalad motståndare till alla former av aga, vilket var både ovanligt och radikalt i de sammanhang där han var verksam. Han menade att det inte var i rollen som bestraffare som den vuxne ska ta sitt ansvar, utan att i kraft av sin större erfarenhet ska den vuxne samverka med barnen. Korczaks respekt för barnet är orubbligt.

De arbetsformer som Korczak utvecklade vid sina barnhem förutsatte ett delat ansvar för allt, från städning till planering. De gemensamma ordningsreglerna respekterades av barn och vuxna. Man hade ett faddersystem där nyintagna barn blev omhändertagna av flickor och pojkar som redan var hemma vid institutionen. Man hade också en ”kamratdomstol”, ett slags stormöten med ordförande och sekreterare, där konflikter mellan barnen eller mellan barn och vuxna togs upp till behandling enligt en särskild ”lagsamling” där de första 99 paragraferna var förlåtelseparagrafer.

En följd av Korczaks människosyn var att han trots medvetenheten om alla ärftliga och miljömässiga skillnader mellan människor envetet hävdade allas lika värde. Av detta följde ett moraliskt engagemang för rättvisa och social jämlikhet, för stöd åt svaga och förtryckta. Också barnen gjordes delaktiga i detta engagemang. Ett genomgående drag i Korczaks arbete var att han bejakade barnens upplevelser av tillvaron. Han försökte inte släta över de olika former av social nöd och orättvisa som många av barnen upplevt på nära håll.

Hos Korczak finner man alltså både ett starkt engagemang i moraliska frågor och en medveten betoning av den vuxnes aktiva ansvar i fostran och undervisning. Med sin grund i respekten för barnet blev han dock aldrig moraliserande.

Den lilla skriften ”Barnets rätt till respekt” trycktes första gången 1929. Här sammanfattas många av de tankar som genomsyrar Korczaks arbete. Skriften har troligen sitt ursprung i en föreläsningsserie som han gav vid universitetet i Warszawa. Serien anknöt till den tidens barnkonvention, Genèvedeklarationen från 1924, som Korczak var en av idégivarna till.

I augusti 1942 deporterades Janusz Korczak, personalen och de 200 barnen vid det judiska barnhemmet tillsammans med 15.000 andra från gettot i Warszawa till det nazistiska förintelselägret Treblinka och mördades där.

I mer än tjugo länder runt om i världen finns idag Korczaksällskap som arbetar i Janusz Korczaks anda för barnets rättigheter.

 


Läs mer;

Svenska Korczaksällskapet
Rädda barnen om Barnkonventionen
UNICEF om Barnkonventionen

Artiklar, Myter

Sluta slarva med statistiken!

Det är beklagligt när debattörer agerar på ett sätt som riskerar att underblåsa främlingsfientlighet och mytspridning – förhoppningsvis utan att detta var deras syfte. Oavsett är det trist varje gång någon slarvar eller oavsiktligt råkar använda sig av felaktig information. Det är än mer beklagligt då det kommer från personer som, sett till deras titel, borde veta bättre.

A MEDITATION ABOUT MOURNING
Martin Gommel / Foter.com / CC BY-NC-ND

Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin slarvar grovt då de med hjälp av statistik i en artikel på Newsmill hävdar att 111 000 personer har beviljats uppehållstillstånd i Sverige under 2012. Och så kan man se det om man vill. Det är dock långtifrån en exakt sanning. Det förhindrar inte att artikelförfattarna använder sig av statistiken som fakta, för att sedan slugga vidare genom att ta upp  människosmuggling och analfabetism i samma debattartikel.

Migrationsverket och SCB har fullständig transparens vad gäller denna statistik. Allmänheten kan själv kolla upp hur statistiken ser ut. Det bör fler försöka göra. Inte minst eftersom fler än just de ovan nämnda debattörer, medvetet eller omedvetet, slarvar med begrepp, statistik och ordval.

Under hela kalenderår 2012 ansökte 43 887 personer asyl i Sverige. Av dessa fick ungefär 34% uppehållstillstånd.

Sverige avvisar mer än hälften av de asylsökande. I processen kränker vi även de mänskliga rättigheterna. Sverige har dömts mer än 20 gånger i internationella domstolar för brott mot migranters mänskliga rättigheter.

Motargument har tidigare publicerat en kortfattad artikel om dessa 111 000 personer med flera länkar och källhänvisningar för den som vill fördjupa sig i siffrorna.

Antal asylansökningar, klicka på grafen för att förstora den.
Antal asylansökningar, klicka på grafen för att förstora den.

I korthet: Endast 25 252 personer har fått PUT (permanent uppehållstillstånd) i Sverige under kalenderår 2012. Inte 111 000!

Faktum är att de allra flesta av de 111 000 personerna fick ett temporärt, tidsbegränsat och tidsbestämt uppehållstillstånd. Förutom dessa inkluderar de 111 000 personerna adopterade barn, makar och samboende partners till de gästarbetare, gästforskare och gäststudenter som vill ha med sig sin familj hit under sin tidsbegränsade vistelse i Sverige.

Vi menar att siffror bara säger vad varje skribent vill att de ska säga. Bakom en debattartikel kan det kanske dölja sig främlingsfientliga undertoner — vi vet inte. Men då det levereras siffror på ett mycket slarvigt och tvivelaktigt sätt, kan det för den oinsatte ibland framstå som både korrekt och skrämmande. Den som tar sig tid att titta närmare på siffrorna får se en helt annan verklighetsbild. Om man vill läsa det ena eller det andra är upp till var och en.

Krönikor

"Folkhemmet” misshandlas av Sverigedemokraterna!

Gästinlägg av Slutpixlat

Begreppet folkhemmet har tyvärr fått en något kantstött betydelse då nu Sverigedemokraterna har anammat det.

Röd stuga
Darkangels / Foter.com / CC BY-NC-ND

Ursprungligen betydde ”folkhemmet” ett ställe där fattiga kunde få tillgång till litteratur och samhällsinformation i form av tidningar med mera, till reducerat pris. Dessa slags inrättningar förekom i större städer i Sverige från 1890-talet.

I den utvidgade betydelse som senare socialdemokraterna skulle ge ordet, är begreppet influerat av högerpolitikern och statsvetaren Rudolf Kjellén, som på den tiden var en ansedd statsteoretiker, inte minst i Tyskland, där hans idéer var som mest spridda, genom en omfattande utgivning. Den tyska motsvarigheten under mellankrigstiden kallades Volksgemeinschaft (”Folkgemenskap”), vilken kom att förknippas lika starkt med det Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet som Folkhemmet med Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.

Under en remissdebatt 1928 införlivades begreppet ”Folkhemmet” i den socialdemokratiska retoriken av Per Albin Hansson; dessförinnan hade han även övervägt det alternativa, och mer demokratiskt klingande, ”Medborgarhemmet”, men kom slutligen ändå att lägga tonvikten på det förra och mer slagfärdiga begreppet (talet hade rubriken Folkhemmet, medborgarhemmet), och i kontrast till Kjellén och hans – med Wigforss karakteristik – extremt konservativa eller högerradikala kretsar där begreppet tidigare florerat, hade han redan 1921 betonat att det socialdemokratiska ”hemmet” skulle etableras på ”demokratins fasta grund” och bli ett ”gott hem för alla svenskar”.

Hansson menade metaforiskt att Sverige borde bli som ett hem för hela folket, som skulle präglas av samförstånd och jämlikhet; ”Det måste en gång bli så, att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige”, som han sade. Och han fortsatte:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”

Att nu Sverigedemokraterna kapat begreppet folkhemmet, och försöker jämföra sig med socialdemokraterna i den frågan får anses som ett starkt missvisande och på gränsen till ett patetiskt beteende.

För om de är något som SD inte kan leverera i sin folkhemsdröm så är det just grundtankarna i hela folkhemstanken, som Hansson beskrev den.  Ett samhälle där likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet råder. Med andra ord ett gott samhälle för alla som lever i Sverige. Även nytillkomna medborgare, invandrare o flyktingar.

För i Sverigedemokraternas folkhem så finns det inte utrymme för likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet gentemot dina medmänniskor. SD vill gärna ruta in oss i dem och vi och på så vis särskilja sig från mängden på något slags herrefolks manér.

Tror knappast ett det är det folkhemmet som än gång Per Albin Hansson avsåg.

Bättre då att Sverigedemokraterna använder uttrycket folkgemenskap (Volksgemeinschaft) då detta mer ligger i linje med SD:s politiska ideologiska inriktning. Att som SD gör nu, försöka identifiera sig med det av Socialdemokraterna skapade folkhemmet är bara högst löjeväckande från deras sida då de står så långt ifrån den socialdemokratiska ideologin som man bara kan komma.
Låt oss istället mynta ett nytt begrepp eller slogan om ni så vill som bättre stämmer överens med dagens samhälle och det samhälle som majoriteten av svenskarna vill ha: ”Det mångkulturella hemmet.”
Karl-Johan Johansson-Svensk för Slutpixlat
Krönikor

Vilken ironi! SD vill fira en invandrare!

Gästinlägg från Slutpixlat

Sverigedemokraterna i Stockholms stad har bestämt sig för att genomföra en familjedag med vårtal av partiledare Jimmie Åkesson den 27:e april. En familjedag som kommer att årligen återkomma om man får tro vad som skrivs på SD:s hemsida.

Men det är inte första gången som SD använder just den 27 april som ett slags manifestationsdatum.

Inför riksdagsvalet 1991 inledde man valkampanjen med ett demonstrationståg på Engelbrektsdagen den 27 april. Marschen, som senare blev en årlig tradition, samlade då 150 deltagare, till stora delar skinheads och uniformerade aktivister från VAM (Vitt Ariskt Motstånd).

Så man förstår ju att just denna dag är av historisk betydelse för Sverigedemokraterna på mer än ett sätt.

Engelbrektsdagen är till och med av så stor vikt för SD att man till och med, genom en riksdagsmotion inlämnad den 5 oktober 2012, ville avskaffa 1:a maj för att ersätta denna dag med just Engelbrektsdagen. Enligt motionen så är första maj enbart en dag för anarkistiska revolutionärer som har en splittrande inverkan på samhället. Men att Engelbrekt genom historien använts som nationell politisk symbol av främst extremhögern och nynazister tycks inte bekymra motionärerna.

Någon som förstår logiken i Sverigedemokraternas resonemang? Uppenbarligen så gör inte motionärerna, Mattias Karlsson och Erik Almqvist det. Det var ju de som lämnade in riksdagsmotionen.

Men vem var då denne Engelbrekt som Sverigedemokraterna tycks högakta?

Engelbrekt Engelbrektsson, troligen född på 1390-talet i Englikobenning (skrivs och uttalas idag Ingolsbenning) utanför Norberg, Västmanland, död 4 maj 1436 (mördad) på nuvarande Engelbrektsholmen i Stora Mellösa socken, Närke, var en svensk rikshövitsman (från 1435), bergsman och frälseman. Han var ledare för Engelbrektsupproret 1434 mot den svenske kungen Erik av Pommern.

Engelbrekt begravdes i Örebro kyrka och blev under de kommande decennierna föremål för en riklig helgonkult. Redan Engelbrektsvisan (1439) anspelar på hur pilgrimer blir helade vid helgonets grav i Örebro. Helgonkulten blev dock kortvarig, då den kvävdes helt av reformationen. I stället trädde en nationalhjältekult. Engelbrekt blev den antidanske hjälten som enade landet och i ledning för allmogen kastade ut danskarna. Att kulten inte blev större får anses bero på att Gustav Vasa själv tillskansade sig samma roll.

1800-talet byggde vidare på de medeltida krönikornas Engelbrektsbild. ”En nationellt och liberalt inriktad historieskrivning gjorde Engelbrekt till grundläggaren av en nationell demokrati, den svenska riksdagens skapare, Sturarnas och Gustav Vasas föregångare. 1400-talets helgonschablon och 1800-talets personlighetsideal sammansmälte till den Engelbrektgestalt, som ingår i det allmänna medvetandet av i dag”, skrev Erik Lönnroth 1934. Engelbrekt utmålas i historieskrivning som allmänhetens beskyddare och motståndare till unionen. Huruvida Engelbrekt själv ansåg sig vara emot unionen debatteras emellertid fortfarande.

Inget ont om Engelbrekt, men han ställde till med en del kaos i dåtida statsapparat och som upprorsledare betraktades han knappast som den helande och enande gestalt som SD flera hundra år senare gör sig illusioner om.

Dessutom så var Engelbrekt Engelbrektsson av en ursprungligen tysk släkt som senast under 1360-talet invandrat till Sverige.

Så är det inte en aning ironiskt att den man som de främlingsfientliga Sverigedemokraterna nu vill fira genom att göra den 27 april till en manifestationsdag egentligen är en man med invandrarbakgrund. Hur rimmar detta med SD:s tal om att bevara svenskheten och de svenska traditionerna?

Om vi går tillbaka i den svenska historien så finner vi ganska mycket av det som idag anses som svenska traditioner inte från början är det. Mycket har vi invandrare att tacka för. Och det är att Sverige idag och genom historiens gång berikats och influerats av just invandrare. Så det, för Sverigedemokraterna och dess anhang, så förhatliga ordet mångkultur är ingen modenyck som de tycks tro. Mångkulturalismen är en gammal fin tradition, om än med en annan benämning i äldre tider, men det är något som vi idag inte enbart bör bevara men även i framtiden utveckla. Enligt Nationalencyklopedin så är betydelsen för ordet ”mångkulturalism” att många kulturer och kulturyttringar samverkar i positiv anda.

Något som inte Sverigedemokraterna som lever i sin inskränkta nationalvurmande glasbubbla någonsin kommer att förstå.

Så om Sverigedemokraterna vill fira invandrarättlingen Engelbrekt Engelbrektsson den 27:e april i Stockholm, så låt oss inte hindra dem. Däremot så kanske antirasiströrelsen också kunde få vara med och fira Engelbrektsdagen då Engelbrekt på 1930-talet användes av svenska socialister som en svensk antifascistisk symbol mot framför allt hotet från den tyska nazismen. Och nazismen och fascismen är ju något som även måste bekämpas idag. Så låt inte SD få lägga beslag på Engelbrektsdagen som sin egen.

Raffina Wall för Slutpixlat

Krönikor

Fragment från en resa i Förintelsens spår

Gästinlägg av Agneta Berliner.

Agneta Berliner är ledamot i arbetsutskottet för SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism), styrelseledamot i Rädda Barnen Västmanland och var tidigare riksdagsledamot (FP). Agneta bloggar på: Berliners blogg.

Agneta BerlinerPå Malmaskolan i Kolsva i Västmanland går nästan 500 elever, från förskoleklass till år 9. Varje år sedan 1999 arrangeras resor i Förintelsens spår för avgångseleverna. Resan är finalen på ett gediget och omfattande arbete genom alla årskurser när det gäller värderingar, antirasism och mänskliga rättigheter. Hela samhället bidrar, bland annat genom att skänka pengar och sponsra färdkost. För några år sedan hade jag förmånen att delta i en sådan resa. Mina anteckningar från resan är tidigare publicerade i Frisinnad Tidskrift.

Fragment från en resa i Förintelsens spår

15 maj: Vad är ett samhälle?
Genom ett försommarvackert Sverige har vi börjat resan i Förintelsens spår. Från det lilla brukssamhället Kolsva i Västmanland på väg med buss mot Karskrona för att ta oss vidare i geografin till Polen. Men också en resa i sinnet till en annan tid – nazismens 30- och 40-tal.

För ungdomar på Malmaskolan i Kolsva har resan till Polen i tio år varit avslutningen på ett omfattande värderingsarbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Och mot rasism och främlingsfientlighet. ”Vi har längtat och jobbat för detta sedan i sexan”, säger en at tjejerna som är med på resan.

Arbetat för resan, det har också skolans rektorer Johan Hallberg och Gun-Marie Persson, resornas eldsjäl läraren Ewa Andersson, övriga lärare, fritidsledare och föräldrar gjort. Genom gedigna förberedelser; filmer, uppgifter, berättelser om personer som möter oss under resans gång. Och inte minst genom att med förenade krafter ordna finansiering av resan.

I mån av plats får även andra, som givetvis betalar sitt deltagande själva, följa med. Med på denna resa finns, förutom skolans medarbetare och de drygt 30 niondeklassarna, också några föräldrar, en intresserad pensionerad företagare, en universitetsstudent som fått resan i födelsedagspresent och jag.

Vi får alla ett nästan tomt häfte som, kommer det att visa sig, vartefter resans gång fylls med uppgifter och tankar. Kopplingar mellan fakta och egna reflektioner. Vad är ett samhälle? Vad innebär att leva tillsammans? Behövs regler och lagar för att det ska fungera? Vad innebär det om samhället inte finns till för alla? Dessa första uppgifter handlar också om att vi beskriver och definierar vår egen identitet; vad tror jag på, vilken personlighet har jag?

Vi funderar och resonerar kring foton av ungdomar från 30-talet; med drömmar om framtiden, precis som våra ungdomar här på bussen. Precis som alla ungdomar världen över. Var och en av oss får också stifta bekantskap med en person som varit med om Förintelsen – och fundera kring denna medmänniskas liv. Och död.

Jag inser så snart jag börjat göra anteckningar för denna artikel, att den inte kommer låta sig skrivas så lätt. Och att intrycken inte kommer att låta sig fångas i sin helhet och i sitt fulla djup. Det skrivna får nöja sig med att bli fragment.

16 maj: Kan en människa göra skillnad?

Från Gdynia till det tidigare gettot i Warszawa. Dit tvångsförflyttades 375.000 judar 1939, nästan 30 % av Warszawas befolkning. De kristna flyttades ut ur området och judarna flyttades in. Till gettot deporterades inte bara judar från Warszawa utan också från övriga Polen och andra ockuperade länder.

Våren 1940 startades det murbygge som skulle isolera gettot från resten av staden. Murbygget pågick sedan under hela gettotiden. Gränsen ändrades och gettot blev allt mindre. Muren blev ca 18 km lång, tre meter hög och var överst försedd med krossat glas och taggtråd. Att lämna gettot var förbjudet och de som försökte blev ofta skjutna. Livet i gettot var smutsigt och trångt. Hur trångt är det när 10-12 personer ska samsas på varje yta om 6 kvadratmeter? 12 svenska ungdomar stod huttrande och trängdes i regnet i den lilla rutan som drogs upp i gruset vid resterna av muren.

Matransoneringskort infördes i Polen i början av 1940. Judarnas matkuponger var försedda med Davidstjärnan och deras ransoner var avsevärt mindre än de som övriga polacker fick. Ca 200 kalorier om dagen. Hur klarar man sig på 10 % av dagsbehovet? 300-400 människor dog varje dag av svält. Barn skiljdes från sina föräldrar och förde ofta en ensam kamp för att överleva, om de inte hamnade på något av de överfulla barnhemmen.

Vilka alternativ hade judiska rådets ordförande Adam Czerniaków när han, trots löfte om motsatsen, fick order om att se till att även barnen deporterades? När han insåg att deportationerna inte handlade om att starta ett nytt liv, utan om att sändas till döden. När han visste att varje tecken på motstånd innebar att hans fru skulle komma att skjutas. Spelade det någon roll vilket beslut han tog? Och i så fall för vem? Var går gränsen för det egna samvetet? Var går min egen gräns i olika sammanhang?

ab_text_memorialSamtalet denna dag handlade mycket om att en människa gör skillnad. Feigele som förlorat hela sin familj i gettot och som smugglade ut kartan över Treblinka. Den unga läkaren Adina på barnsjukhuset som i förtvivlan gav de små barnen dödande morfin när nazisterna stormade sjukhuset. Irena som räddade över 2.000 barn. Janusz Korczak, känd läkare och barnpedagog, som grundade ett hem för föräldralösa barn. Och som slutligen valde att följa med sina barnhemsbarn in i boskapsvagnen mot förintelsen i Treblinka när gettots barn deporterades i juli 1942. Han kunde och ville inte lämna sina barn, trots att han gavs flera möjligheter att själv bli räddad.

Tankar om att visst gör en enskild människa skillnad – vid Janusz Korczaks barnhem där kastanjerna redan blommat över.

Den stora deportationen av Warszawas judar till utrotningslägret Treblinka påbörjades i juli 1942. Efter deportationen organiserade sig de judiska motståndsgrupperna till väpnad kamp. De flesta av de judiska motståndsaktivisterna var ungdomar med yngre syskon och föräldrar som deporterats till Treblinka. Ungdomar som inte hade några illusioner om nazisternas planer – och som ville kämpa även om det ledde till döden. Den första militära sammandrabbningen ägde rum i januari 1943 när tyskarna försökte sätta igång en ny deportationsvåg. Den 19 april bröt upproret i Warszawagettot ut – samma kväll som den judiska påsken inleddes. Pesach – frihetens fest. Den sista striden gällde inte att överlevnad – utgången var given. Upproret slogs brutalt ner av nazisterna. Motståndskämparna dödades eller begick kollektivt självmord. Den 16 maj 1943 sprängde nazisterna den stora synagogan vid Tlomackiegatan för att fira segern.

17 maj: Vad säger gravarna om det judiska livet idag?
Warszawas judiska begravningsplats. Minnesmonumentet över barnen som mördades under Förintelsen. Fotot av Anne Frank. Minnesmonumentet över Janusz Korczak, över motståndsrörelsens kvinnor och män, över soldater som dog under kriget, över motståndskämparna i gettot. Massgraven för dem som dog i gettot – vita stenar med svarta sorgband.

Alla dessa gravar vända mot öster och Jerusalem. Symbolerna som berättar om välstånd, för tidig död, äktenskaplig lycka, tron på evigt liv, yrkesidentiteter. Alla dessa liv. Alla dessa namn. Leon. Sara. Jósef, Izabella. Markus. Izraela. Jakob. Róza. Natan. Zophia. Salomon. Janina. Saul. Irena. Jerzy. Samuela. Himmelfarb. Mandelbaum. Goldman. Perelmutter. Baumritter.

Slående hur få gravar det finns från efter 1940 och framåt. Slående hur få av gravarna som har någon som sköter om dem. Småstenar till åminnelse, enligt judisk sed, ligger endast på ett fåtal av gravarna. Ett antal israeliska soldater är på besök samtidigt som vi. De, liksom vi, blir tystare och tystare ju längre in på begravningsplatsen vi kom.

Besök vid minnesplatsen över Warszawagettots uppror. Den bohuslänska graniten som Hitler beställt för att bygga ett segermonument användes istället till minnet av motståndsrörelsen. Historien blir inte alltid som makten tänker sig.

18 maj: För vem är resan värd pengarna?
Besök på Birkenau (Auschwitz II) hela dagen. Här tog tågrälsen slut. För den som gick in genom ”dödsporten” fanns bara en väg ut – genom krematoriernas skorstenar.

Järnvägsrampen där urvalet gjordes. Mengeles experiment. Kvinnofängelset i fängelset. Dit de sjukaste, svagaste fördes. För att svälta ihjäl. Vattenbrist. Katastrofala sanitära förhållanden. De timslånga uppställningarna. Straffexercisen. Berättelsen om de tusentals polska barnen med ariskt utseende som rövats från sina föräldrar för adoption till tyskar. Många dög inte vid närmare granskning – och skickades därför tillbaka till Polen. Till huset för barn i Birkenau. De små stegarna till britsarna längst upp. Barnen överlevde inte länge i lägret.

1.000 fångar per barack byggd för 52 hästar. 100-tals baracker. Skorstenarna står kvar.

Bland ruinerna – trappan ner till det underjordiska omklädningsrummet, steget innan gaskammaren. Resterna av krematoriet. Vad tänkte arkitekterna som deltog i tävlingen om att hitta den bästa, mest effektiva lösningen på logistiken kring gaskamrarna och krematorierna?

1 miljon judar dödades i Birkenau och huvudlägret Auschwitz. 100.000-tals romer, homosexuella, personer med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar, oliktänkande, krigsfångar. Mördandet – en teknisk hantering. Utstuderad. Cynisk. Kallhamrad. Omänsklig. Långt bortom förståelse. Men ändå hände det.

Den grönskande ängen med knoppande sommarblommor. Svarta gravstenar som påminner oss om att detta är en massgrav. Solen bryter igenom. Skärande kontraster. Vi tänder ljus och lägger små stenar på gravstenarna.

Utställningen med alla foton. Som hämtade ur mina föräldrars fotoalbum. Brudpar. Barn som gungar. Ungdomar som åker skidor. Vinglande cykelturer. Skratt mot kameran. Familjefoton. Alla dessa skeenden som avbröts. Mitt i livet.

Vandring i ett nästan overkligt symboliskt åskoväder tillbaka till hotellet.

På kvällen reflekterar vi över dikten ”Först kom de…” som tillskrivs Martin Niemöller, tysk teolog och antinazist som internerades i koncentrationslägret Dachau.

” I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag är inte kommunist.
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag är inte fackansluten.
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag är inte jude.
Sedan hämtade de mig, och då fanns det ingen kvar som kunde protestera.”

Under kvällen har vi diskussioner kring svårigheten och mödan att finansiera dessa skolresor. I tider av ekonomisk knapphet i samhället blir sponsring från företag och organisationer svårare än någonsin – just när denna typ av värderingsarbete sannolikt behövs som allra mest för att hålla rasistiska attityder stången. Folke Bernadottsfonden ställer tydligen alltid upp – men fondens bidrag räcker inte till hela resan. Jag funderar kring min riksdagsmotion i höstas om en särskild statlig finansiering. Det känns som det är dags att ta en ny sats kring finansieringen av denna typ av resor. När kunskap om Förintelsen är önskvärd att sprida i Sverige, då är det rimligt att staten bidrar.

19 maj: Vill vi ha ett samhälle där människor är olika värda?
I slutet av 1939 införlivades staden Oswiecim med Tredje Riket och samtidigt ändrade nazisterna namnet till Auschwitz. Ett namn som under andra världskrigets fem sista år väckte fruktan i de länder som ockuperats av Nazi-Tyskland. Ett namn som än idag står för den ofattbara, precisionsplanerade ondskan.

Koncentrationsläger. Utrotningsanläggning. Vald för sin strategiska placering som järnvägsknut. Långt österut. Isolerad från omvärlden. Tomma polska kaserner. Det genomsnittliga antalet fångar var 13.000 – 16.000. I takt med ökningen av antalet fångar utvidgades lägerområdet – ett helt nät av nya läger. En jättelik utrotningsanläggning.

Sinnesstämningen var tryckt redan när vi gick in genom lägerporten med den välkända, cyniska devisen ”Arbeit macht frei”. Den lägerport som tusentals fångar varje dag passerade ut på väg till arbetet – och sedan passerade in igen efter många timmars slit. Till tonerna av lägerorkestern.

Här startade massutrotningen av judar 1942. I Europa fanns ca 9 miljoner människor med judisk härkomst när nazisterna kom till makten. 75 % av dem mördades. Många av judarna kom till Auschwitz i tron att de förts till östra Europa för att få starta ett nytt liv där. Resväskans maxvikt var 25 kg – och ofta innehöll den ägarens allra mest värdefulla ägodelar som skulle vara grundplåten för det nya livet. I det lilla häftet om muséet Auschwitz-Birkenau läser jag senare att mest lurade blev judarna i Ungern och Grekland. Till dem sålde nazisterna innan resan, icke,existerande tomter, jordbruk och affärer.

En tung förmiddag i ett ständigt strilande regn.

Bussen går vidare till Krakow. Diskussion kring några av huvudpunkterna i nationalsocialisternas partiprogram. Vilka värderingar lurar bakom orden? Vilka värderingar ledde fram till Förintelsen? Hur skulle vi reagera om ett parti i Sverige kom ut med ett liknande program? I vår hand får vi då det svenska partiet Folkfrontens punktprogram. Flera av punkterna känns skrämmande lika dem vi just diskuterat. Vad betyder ”Endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare.”? Vem bestämmer vem som är etnisk svensk? Hur många i vår buss skulle räknas som det? Vilka är planerna för dem som inte räknas som etniska svenskar?

På eftermiddagen skiljs våra vägar för denna gång. Ungdomarna ska vidare till Kazimierz – den judiska stadsdelen. Och sen, innan färden går hemåt, till den lilla byn Zbylitowska Gora med en massgrav för 800 barn som blev arkebuserade i en skogsdunge. Jag återvänder till Warszawa för att diskutera kvinnors ställning på arbetsmarknaden med parlamentariker i Sejmen, människohandel med frivilligkrafterna i La Strada och jämställdhetsarbetet efter kommunismens fall med representanter för Heinrich Böll Stiftelsen och premiärministerns kontor för jämställdhetsfrågor.

I början av resan var en av våra uppgifter att fundera kring vad ett samhälle är. Många av tankarna och svaren handlade då om skolor, vägar, sjukhus – att ett samhälle är en plats där människor bor och lever sina liv. En gemensam reflektion i slutet av vår resa, är att ett samhälle byggs av de värderingar vi delar. Och om vi kan, vågar, orkar stå upp för dem i det stora och det lilla. I vardagen. I ett odemokratiskt samhälle skapas det lagar och regler som behandlar människor olika. Vill vi ha ett sådant samhälle? Hur kan vi tillsammans, och också var och en på egen hand, motverka de krafter som står för andra värderingar än dem om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde?

Jag är övertygad om att en resa som denna bidrar till att bygga framtida samhällen med goda värderingar. Oavsett var i världen dessa Kolsvaungdomar hamnar i sina liv och väljer att bygga just sina samhällen. Jag fick veta att eleverna när vi skiljts åt fört fram sin syn om, att de som förnekar Förintelsen de saknar kunskap och känslor – och förnekar för att sanningen skrämmer. Jag är tacksam över alla de vuxna som gör resorna möjliga för ungdomarna.

Och oerhört tacksam över att jag fått dela resans stunder och upplevelser med kunniga, empatiska och modiga ungdomar.

Läs mer om

Svenska kommittén mot antisemitism
Malmaskolan
Forum för levande historia, fakta om Förintelsen

Krönikor

Älgspillning på burk

Gästinlägg från Slutpixlat

I Dagens industri kan man läsa att Sverigedemokraterna vinner stöd hos svenska företagare.

Det är en opinionsundersökning som Dagens Industri själva låtit göra.

I-con
Lightmash / Foter.com / CC BY-NC-SA

På frågan ”Vilket politiskt parti tycker du bäst om i rikspolitiken?” svarade 5,5 procent Sverigedemokraterna. Det är ett avsevärt lyft sett till föregående företagarbarometer då partiet endast lockade 0,9 procent av företagarna.

Dock så leder inte helt oväntat Moderaterna denna liga med 64,4 procent.

Man måste ju då ställa sig frågan om dessa 5,5 procent av företagarna som säger sig stödja SD inte ser längre än näsan räcker. Förmodar att de inte tillhör den kategori företagare som exporterar sina produkter utomlands. För gör de det, ja då har de bitit sig i svansen ordentligt när de nu visat sina sympatier med SD.

För om man studerar den Sverigedemokratiska politiken, så finner man för det första att de vill lämna EU.  I sin något vårdslösa tolkning av hur EU ser ut så påstår de ju att EU har blivit ett hot mot freden i Europa.

Om man sen studerar SD:s så kallade principprogram så ser man hur lite det egentligen står skrivet om just företag och företagande – annat än att de bör ägas av svenskar och svenska intressen.

Och när SD verkligen talar om företagande någon gång i diverse debatter så har man en synnerligen god förmåga att trassla in sig i sanslösa och för gemene man synnerligen knepiga ekvationer som inte ens den bäste nationalekonom skulle begripa. Men man lyckas i vanlig ordning även inbegripa invandringsfrågorna i det hela.

Sverigedemokraternas ekonomiske talesman Johnny Skalin sa t.ex. så här i en budgetdebatt i riksdagen 2010:

”Fru talman! Vi ser också människor som en tillgång. Men vi inser dessutom att landet fungerar ungefär som ett företag. Om ett medelstort företag skulle börja anställa 100 personer extra utan att ha behov av dem, skulle vi då kunna kalla dem för en tillgång rent generellt? Det kan vi naturligtvis inte göra. Vi måste i stället anpassa landet, ungefär som ett företag anpassar sin verksamhet efter de förhållanden som faktiskt råder. Sedan innebär det inte att invandrare som individer på något sätt är dåliga, utan det handlar bara om att anpassa den politik man bedriver efter den verklighet som faktiskt råder.”

Utan tvekan är det så att när SD talar ekonomi och företagande så blir det snurrigt. Om man skulle anamma den Sverigedemokratiska företagspolitiken så skulle Sverige ekonomiskt hamna i de europeiska ländernas bakvatten. För inte enbart vill man lämna EU, man vill också i sin iver att värna det svenska landet isolera oss från omvärlden genom sina klart nationalistiska tankar där man vill göra inskränkningar i frihandeln även om man säger sig vara positiv till den. Hur nu detta kan rimma ihop?

Import ses som något av ondo. SD skriver så här i sitt principprogram när det kommer till ekonomi:

 ”Sverigedemokraterna är i grunden positiva till frihandel, men menar samtidigt att begränsade möjligheter att göra avsteg från denna princip måste finnas. Som ett exempel på vad som avses kan nämnas vår önskan om att införa restriktioner för import av varor som framställts genom att utsätta djur för stort och onödigt lidande.”

Intressant exempel på vad SD tycker om frihandeln. Låter ju lovvärt att införa restriktioner mot handel där djur kan fara illa. Men är det allt de har att komma med?  Frågan är om inte SD avser att införa mer restriktioner i sin ambition att bevara det svenska som man säger.

I ett framtidsscenario där vi för skojs skull låter Sverigedemokraterna styra över företagspolitiken så skulle svensk exportindustri få lita på ”storsäljarna”, moraklockor, dalahästar, getost, svenska flaggor målade på äkta masurbjörk och älgspillning på burk.

Och vi kan glömma att det i svenska affärer längre skulle finnas bananer, parmaskinka, fetaost och CD-skivor med hårdrocksmusik då denna enligt SD inverkar menligt på den svenska ungdomen.

Skulle företagarna behöva nyanställa personal så går detta inte längre då Sverigedemokraterna inte enbart stängt gränserna för all invandring utan även utvisat samtliga icke nordiska medborgare.

Så ni företagare som tycker att SD är det bästa för Sverige bör nog omgående tänka om! Ja det vill säga om ni vill behålla ert företag och driva verksamheten vidare.

För i ett Sverige styrt av Sverigedemokraterna finns inte utrymme för i princip något företagande eller handel.  Skyddsmurarna runt omvärlden skulle bli allt för höga för det.

Raffina Wall för Slutpixlat
SvD  Nyheter24  SvD
AB

Artiklar

Rom betyder människa

Gästinlägg av Roger Haddad.

Romerna är Europas största minoritet. Romerna är också en av våra fem nationella minoriteter i Sverige, det finns ungefär 100 000 romer, men eftersom staten inte för någon statistik utifrån etnicitet så finns det ingen exakt siffra. Så sent som förra året uppmärksammades att romer funnits i Sverige i, vad vi känner till, 500år. Det är inte det första många tänker på när det läser om romer som inte får hyra bil på bensinmack eller personer som inte får arbete när företaget får reda på att personen är rom.

Rom
aeneastudio / Foter.com / CC BY

Statusen som nationell minoritet innebär ett viktigt åtagande för det politiska systemet. Folkpartiet har varit pådrivande i detta arbete och sedan 1 januari 2010 finns Lagen om nationella minoriteter. Men detta betyder ingenting om vi inte är beredda att slåss för minoriteternas rättigheter oavsett om det handlar om skola, bemötande, rätt att läsa sitt språk eller få utöva sin kultur. Det är kärnan i politiken- att värna och respektera rätten att få vara annorlunda, men att vi alla lyder under samma lag. De formella delarna i lagen innebär bl a att riksdagen slagit fast att vissa områden är förvaltningsområden för samer, för finsktalande etc. Romerna har inga förvaltningsområden. Däremot en särskilt strategi för romsk inkludering som riksdagen antog för ett år sedan. Flera utmaningar lyfts fram inte minst inom skola och arbetsmarknad, merparten av de vuxna romer vi känner till är arbetslösa. Det utanförskap som romer befinner sig i är ett problem som måste angripas – men detta måste göras tillsammans med romerna.

8 april firas för att uppmärksamma romernas kongress i London 1971. Men i den politiska situation som råder i Europa och i Sverige går det inte att bara fira.

Det finns en allvarlig sida som också är viktig att lyfta- den rasism och de fördomar som vi dagligen kan ta del av här hemma i Sverige, men ännu kraftfullare i länder som Ungern och Italien. I Europa har länder som Ungern och Italien, men också Frankrike, medvetet fattat politiska beslut som innebär en jakt på romerna. Förutom att parlamentariker gör rena nazistiska uttalandet så visar utvecklingen med ghetton i den italienska huvudstaden eller områden i Belgrad eller Bukarest att romer även i sina egna länder lever marginaliserade och på gränsen till extrem fattigdom.

Resurser från EU som öronmärks till romer används till annat. Samtidigt lever många i mycket enkla lägenheter eller hus av aluminium och kartonger utan el och vatten. Självklart leder dessa förhållanden till att romer reser omkring i Europa och tigger. Det är detta tiggeri som vi kan se i större svenska städer och som flertalet politiker från alla möjliga partier vill förbjuda. Tiggeri är ett tecken på misslyckande, men de som tvingas till det har inte många andra alternativ. Ingen människa skulle utsätta sig för den förnedring det innebär att sitta på marken ensam i ett okänt land och be någon annan om några mynt om man inte var tvungen till det. Det är heller inte förbjudet att tigga enligt svensk lagstiftning Detta är också ett tydligt resultat av de ekonomiska problem Europa upplever och romernas utanförskap i sina egna länder.

 

Gypsy dancers / Bailarinas zíngaras (III)
. SantiMB . / Foter.com / CC BY-NC-ND

Att fira romernas nationaldag är något positivt som brukar förknippas med romsk kultur, god mat och inte minst deras världskända musik.Jag har medverkat de senaste åren i Västerås och Stockholm.

Men medias rapportering om romer är sällan positiv. Ofta är det i negativa sammanhang rom omnämns. Drömmen och målet är att – precis som när vi uppmärksammar de andra nationella minoriteterna –  firandet mer ska förknippas med något som inger framtidstro. Detta kräver att diskrimineringen upphör, att vardagsrasismen och fördomarna upphör och inte minst att Europas regeringar slutar förfölja sina egna medborgare. Bara de senaste fyra-fem åren har romska frågor lyfts upp mer på allvar i de svenska kommunerna. En injektion i detta var Maria Leissners Romdelegation som gav en skjuts till oss alla som sedan lokalt och nationellt tagit vid.

Men det stora, tunga arbetet har romerna slagits för i årtionden, inte minst på 50-60-talet med systrarna Taikons viktiga insatser för att få till en så självklar sak idag som att låta barnen gå i skolan och att romer skulle sluta tvingas flytta ifrån en kommun efter några veckor. Denna ordningen försvann först i mitten av 1960-talet men för att förstå den långa kamp som romer drivit i Sverige måste vi tillsammans med romerna berätta och uppmärksamma romernas historia, samtidigt som vi måste blicka framåt och skapa tillit mellan varandra.

Roger Haddad (fp)
Riksdagsledamot för Västmanland, från Västerås
initiativtagare till Rådet för romska frågor i Västerås samt Nätverket för romska frågor i Sveriges riksdag
www.folkpartiet.se/roger

Krönikor

Konsten att implementera en enfrågepolitik

Gästinlägg från Slutpixlat

 Jimmy Åkesson 2011-07-10
”Vad ni än säger, så är vi inte ett enfrågeparti! Kan vi inte nu istället tala om invandringspolitiken igen.”
Vis av hur Sverigedemokraterna för sin politik där enbart invandring och invandringsfrågor tycks finnas på deras agenda så kan man ju undra hur de har lyckats med att använda just denna enfrågepolitik på andra politiska områden.
Uppfinningsrikedomen från de Sverigedemokratiska politikerna när det kommer till att på än det ena eller andra sättet få fram sina rasistiska ståndpunkter i bland annat den politiska debatten när det inte handlar om rena migrationsfrågor är makalös.
Låt oss från Slutpixlat ge er ett par exempel på hur det kan se ut när en debatt i riksdagen mellan en Sverigedemokrat och en företrädare från ett annat parti fullständigt spårar ur då Sverigedemokraten gör allt för att få fokus på sin enfrågepolitik.
Debatt om torskfiskekvoter i Östersjön.
Annan politiker: ”Kvoterna för årets torskfiske bör ligga på sådana nivåer att inte artens framtida bestånd och levnad hotas.”
Sverigedemokraten: ”Håller absolut med om detta! Och enda sättet är att förbjuda utländska fiskare i Östersjön. Vi vet ju dessutom att dessa utländska fiskare smugglar in illegala invandrare i landet. Därför är ett totalstopp av torskfisket det bästa. Inga utlänningar ska få komma hit och ta vår svenska torsk och dessutom översvämma vårt land med en massa utrikesfött kreti o pleti! ”
Debatt om miljöbilspremier.
Annan politiker: ”Miljöbilspremien bör utformas på ett sådant vis att folk väljer att skrota sina gamla bilar och köper ett nytt miljövänligt alternativ.”
Sverigedemokraten: ”Håller absolut med om detta! Och enda sättet är att förbjuda nyss hitkomna invandrare att handla gamla bilar. Kravet på dessa invandrare, som säker också fuskat sig in i landet, är att köper de inte en ny miljöbil så utvisas de ur Sverige omgående.”
Debatt om barnfattigdomen i Sverige.
Annan politiker: ”Vi måste se till att ekonomiskt stärka de barnfamiljer som lever på gränsen till ett skäligt leverne.”
Sverigedemokraten: ”Håller absolut med om detta! Och enda sättet är att förbjuda svenska barn från att vara fattiga. Och när jag säger svenska barn så menar jag också svenska barn. Barn till utrikesfödda föräldrar ska inte stärkas ekonomiskt. Annat med att de får en enkelbiljett till hemlandet istället. På så vis får vi över pengar till att stärka de svenska barnfamiljernas behov.”
En reflektion på hur Sverigedemokraterna debatterar är att de i sin strävan efter att försöka vara politiskt rumsrena, gärna initialt håller med sina politiska motståndare för att sedan spinna vidare på sin hjärtefråga. Ungefär som att säga, ”Jag är inte rasist, men…”
Nu undrar säkert vän av ordning om vi inte här på Slutpixlat överdriver det här med att Sverigedemokraterna och dess företrädare är så fixerade just på en politisk fråga, invandrare och invandringsfrågor. Till de vännerna av ordning kan vi bara säga, absolut inte. Räcker med att titta på alla de riksdagsmotioner som Sverigedemokraterna hittills har lagt.
2.      Ökad trygghet i skolan.  I denna motion lagd av de Sverigedemokratiska riksdagsledamöterna, Richard Jomshof, Carina Herrstedt och Mattias Karlsson kan man bland annat läsa följande text: ” Samtidigt vittnar elever runt om i Sverige om ett hårdare skolklimat där elever – företrädesvis flickor och unga kvinnor – utsätts för tillmälen och sexuella trakasserier, ofta av förövare med invandrarbakgrund.”
5.       Folkbildningsfrågor.  I denna motion lagd av Mattias Karlsson, Josef Fransson, Margareta Larsson och Richard Jomshof kan man se vad Sverigedemokraterna egentligen anser om mångkultur: ” Centralt i Sverigedemokraternas politik är att skattemedel ska användas för att stärka vårt lands interna sammanhållning och nationella gemenskap, inte för att stödja samhällssplittrande projekt eller idéer som leder till motsättningar och utanförskap.”
Detta är bara ett litet urval av de motioner SD lagt i riksdagen, men vid en genomgång av samtliga motioner lagda av Sverigedemokraterna så innehåller över 65 procent av motionerna något som har med invandring och invandringsfrågor att göra. Inte utan att man kan säga att Sverigedemokraterna verkligen fixerar på sin främlingsfientliga och rasistiska politik. De är ett enfrågeparti, och kommer alltid att vara ett sådant.
Och ibland undrar man var de hämtar allt detta hat mot just invandrare och i synnerhet muslimer ifrån. Vi på Slutpixlat vet varifrån!
Fordom i Kina hade ju folket ”Maos lilla Röda” att hämta inspiration ur, och i Tyskland fanns ju Adolf Hitlers ”Mein Kampf” som nazisterna hämtade sin inspiration ur.  I Sverige hämtar Sverigedemokraterna sin inspiration ur islamofoberna Mats Dagerlinds och Kent Ekerots lilla rasistbibel Avpixlat.
Karl-Johan Johansson-Svensk för Slutpixlat
Krönikor

Våld i hederns namn

Gästinlägg av Mozhgan Jalali

Begreppen hedersvåld och hedersmord är vedertagna i svensk debatt sedan decennier tillbaka. De är begrepp som används av statliga myndigheter, i handlingsplaner och nämns i svensk lagstiftning.

MozHedersvåld och hedersmord är två begrepp som är felaktiga på många sätt. Det finns ingen heder i att utöva våld och erövra friheten från en annan människa att leva sitt liv. Att förtrycka, misshandla eller döda kan väl aldrig vara hederligt? Med andra ord, det finns ingen heder i s.k. hedersbrott. Däremot finns det våld som utförs i hederns namn. Sverige har bevittnat flera mord som har begåtts i hederns namn.

Men felaktiga begrepp är inte det största problemet. Det stora problemet är att man i själva definitionen av brottet anser att det är förövarens syn på brottsoffret som definierar brottet. Begreppet förklarar våldet, men våldet ska inte förklaras utan måste bara fördömas. Dessutom riskerar förklaringen att förstärka och försvara det destruktiva beteendet hos våldsutövaren.

En tjej som söker hjälp för att hennes föräldrar misshandlar henne p.g.a. val av klädsel eller kompisar får tidigt lära sig att hennes föräldrar har slagit henne p.g.a. sin heder. Kvinnor som utsätts för misshandel i sin relation får också ofta höra att det beror på heder. Varför är detta problematiskt?

Jo, för i andra fall särskiljer vi i Sverige inte våld efter hur förövarna ser på brottet och brottsoffret.

I Sverige klassificerar vi inte våldet på detta sätt i övrigt. Vi säger ju inte våld efter otrohet, våld p.g.a. flört, våld orsakat av kontrollbehov, våld eftersom kvinnan bar kortkort kjol eller våld då kvinnan var onykter.

Så när ett helt s.k. ”svenskt” samhälle, som Bjästa, försvarar förövaren och tar avstånd från den våldtagne ses det som väsensskilt från hedersvåld? Så när en kvinna lämnar sin man för misshandel inom äktenskapet och byn, och mannens- samt delar av kvinnans släkt vänder sig mot kvinnan, är det inte det minsta likt hedersvåldet? Så när en ”svensk” flicka inte får vara ihop med en muslimsk kille för att föräldrarna anser att det finns risk för ”flickans väl och ve” och familjens rykte, har det inget med hedersproblematik att göra?

Om en ”svensk” kvinna dödas av sin man på grund av att hon inte har gjort som han velat, rubriceras detta i praktiken aldrig som hedersmord i medierna.

Feministisk Initiativ är det enda politiska parti i Sverige som har tagit konsekvenserna på allvar. FI följer FN:s rekommendationer i sin partilinje och klassar ”hedersrelaterat våld” som ”våld i nära relationer” – precis som allt annat våld som sker i hemmet. Och detta gör de inte för att de förnekar hedersvåldets existens utan för att ta ansvar för helheten:

”Opinionsbildningen måste fortsätta och för att undvika att göra alla fruktansvärda brott som begås i namn av heder till en fråga om ”vi och de”, är det nödvändigt att vi vågar se både olikheterna och likheterna i våldsutövningen. Det är inte att förringa brotten. Det är att fördjupa förståelsen och öka kunskapen och, inte minst viktigt, inse att vi måste agera tillsammans, mot det patriarkala våldet.”

Låt oss ta hedersproblematiken bland ungdomar som exempel.

Att föräldrar mot bakgrund av sin egen uppfostran och sina egna värderingar s.k heder gillar eller ogillar ett visst beteende hos sina barn är varken farligt eller ovanligt. Men att tvinga sina barn att vara på ett visst sätt som passar föräldrarnas värderingar och utöva våld är oacceptabelt.

Då man lägger fokus på hedersbegreppet och på föräldrarnas motivering för sin upprördhet – hedern – kan unga lätt få skuldkänslor för att de har förstört för familjen. De kan helt enkelt få en uppfattning om att våldet som sker är deras eget fel: Hade ungdomen inte betett sig på ett visst sätt och istället följt föräldrarnas regler, så att familjens ”heder” inte kränkts, så hade inte våldet skett.

Man kan se likheter i detta resonemang med kvinnor som blir våldtagna. Det finns fortfarande en attityd i samhället som går ut på att lägga åtminstone delar av skulden på den som blivit våldtagen. Detta genom att resonera kring i stil med att ”hon inte borde följt med killen hem”, att ”hon inte skulle druckit så mycket”, hon ”borde inte haft så kort kjol eller betett sig så slampigt”.

Varför ska man använda begreppet hedersvåld när VÅLDET är problemet? Våld i nära relationer är alltid fel. Att utöva våld mot barn och ungdomar är alltid fel.

Varför har vi då i Sverige haft behov att särskilja just detta ”heders”våld? Det kan bero på rädslan för det okända. ”De där människorna som kommer från de där länderna kan utöva våld av helt andra skäl”. Men våldet utförs alltid av någon anledning. Det är inte anledningen som vår fokus bör ligga på – utan själva akten.

Samhället lägger resurser på att upplysa om hedersrelaterat våld och hederskultur, men resurserna bör istället läggas på familjer och ungdomar där just problematiken förekommer. Genom att upplysa familjer som flyttar till Sverige om mänskliga rättigheter, barnens rättigheter och svenska lagar och förordningar kan vi förebygga och förhindra våldet och dessutom bidra till bättre integration. Propaganda om hederskultur hjälper inte utan bidrar till ”vi och dom”-tänkande och därmed mer segregation. ”Vi och dom”-tänkandet har tidigare visat sig vara ett älsklingsämne för Sverigedemokraterna. SD älskar debatten om hedersvåld, just för att den förstärker känslan av ”vi och dom” i samhället och de kan därmed dra nytta av det i sin politik.

Mozhgan Jalali

Barnmorska med erfarenhet av ”hedersfrågor” på ungdoms mottagning. Moderat samhällsdebattör.