Alla inlägg av Andrea Daleflod

Antirasism har ingen politisk färg

Vissa människor verkar ibland tro att de har monopol på antirasism. Det var precis vad som hände mig, när jag efter valet 2010 engagerade mig i många facebookgrupper i kampen mot SD. Välgörenhets- och kulturevenemang diskuterades, jag erbjöd mig som ideell musiker, men blev dissad för att jag hade röstat på ”fel” block.

Vi som håller på Alliansen i valet 2010 – och tar avstånd från SD!
— Så heter en grupp på facebook, som startades 9 månader innan valet 2010.

Gummy Racism
Antirasism har ingen politisk färgCalidenism / Foter / CC BY-NC-SA

Samtidigt som jag blev lättad över att det fanns en grupp jag kunde gå med i (vilket jag gjorde) blev jag också lite arg för att alliansröstare ens ska behöva förklara, nästan ursäkta sig, att de är emot SD. Jag vet nog ingen partiledare som gått ut så hårt mot SD som Fredrik Reinfeldt – innan, under och efter valet 2010.

Vad gjorde jag åt mitt intresse för evenemang med syfte att främja jämlikhet och mångfald? Jag gjorde det enda jag kunde göra: skapa ett eget kulturevenemang. Detta var under en period i mitt liv när jag hade både stora ekonomiska och hälsorelaterade problem – men jag tog tag i det, för att jag tyckte det var så viktigt!

Det tog många dagar och nätter att planera och organisera, samtidigt som jag studerade på heltid och drogs med en grav rygginflammation. Jag hittade musiker och medhjälpare, som liksom jag tycker att ett samarbete över blockgränserna är viktigt, och evenemanget genomfördes.

Vad vill jag säga med detta? Skryta om hur duktig jag är? Nej, jag berättar det här för att det gör mig så förbannad när folk, trots mitt engagemang, påstår att jag inte skulle ha någon rätt att kalla mig antirasist.

Jag har inte bestämt mig för hur jag ska rösta i valet 2014. Jag är 27 år och i en fas där jag börjar ”hitta mig själv”. Jag är alltså inte en ”högerröstare”, bara en ”högerröstare i valet 2010”. Varför jag valde att rösta som jag gjorde för 3 år sedan berodde på olika faktorer, bland annat:

  • Jag tyckte att det fanns interna motsättningar hos de rödgröna och att detta inte alls var något märkbart problem hos Alliansen.
  • Som nämnts ovan hade jag rygginflammation under den perioden (augusti-november). Jag fick usel vård (läs: ingen alls) hos den allmänna vården, och excellent vård hos den privata, vilket jag var i desperat behov av!
  • Alliansen verkade vara det klokaste alternativet för att få majoritetsregering och för att hindra SD från att bli vågmästare.

Om jag tycker att privatägd vård ibland kan vara ett fördelaktigt komplement till den allmänna vården, gör det att jag inte längre har befogenhet att få kalla mig antirasist?
Att jag anser att Alliansens jobbpolitik är bättre, gör det mig till mindre av en antirasist?

Min klara ståndpunkt är att inget av detta ovanstående försämrar det jag vill, eller kan, eller bör göra emot rasism. De som verkar vara mest kategoriska inser kanske inte sina egna skygglappar, exempelvis de som försöker påstå att alliansväljare inte kan vara ”riktiga” antirasister.

Kan ni låta var och en — som vill engagera sig — få göra det? Kan ni ta alla på allvar? Alla bör stå upp emot rasism — oavsett politisk färg!

/Andrea Daleflod

Till alla "missnöjesröstare"

Jag är inte ute efter att försöka ”omvända” de väljare som sedan länge röstar på SD, är väl insatta i deras politik och sympatiserar med denna. Jag vänder mig till alla er ”jag-vet-inte-vad-jag-ska-rösta-på-men-SD-verkar-bra”.

Jag är själv arbetslös, får minimalt med arbetslöshetsersättning och har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Skyller jag som helsvensk på invandrarna för detta? Nej, det skulle aldrig komma på fråga. Skulle inte SD finnas skulle tanken om att man kan skylla på invandringen inte ens existera i mitt huvu135d.

Jag tycker det är viktigt att man som väljare, och kanske särskilt som ”missnöjesröstare” vet vad det egentligen är man röstar på. Läs gärna min artikel Glöm inte historien om SD:s ursprung och framväxt.

I den här texten kommer jag dock fokusera på saker som hänt inom SD under de senaste åren.

Partisekreteraren Björn Söders likställande av homosexualitet med tidelag och pedofili, publicerat i SD-kuriren (2007), är en av de saker som är värt att upprepas:

Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala

Han menade efteråt att kritiken var riktat mot Pridefestivalen och sexualiseringen i samhället och inte mot homosexualitet i sig, men vidhöll att det var en onormal avart.

Ett annat uppmärksammat uttalande finns i Jimmie Åkessons debattartikel, publicerat på Aftonbladet (2009). Trots hans påståenden efteråt om att ha blivit missförstådd, går det inte att komma ifrån att han med egna ord i artikeln skriver:

Som sverigedemokrat ser jag detta (islam) som vårt största utländska hot sedan andra världskriget

Jag har många gånger funderat på varför det inte anses lika illa att vara islamofob som att vara antisemit. Likheten, enligt mitt synsätt, är att det är en religiös grupp man räds, att man tror de arbetar utifrån en planerad konspiration om att ta över, i det här fallet Sverige.

Och så järnrörsincidenten, som väl knappast någon har missat. Det var bra att utestänga Erik Almquist från sin partipost, men varför inte Kent Ekeroth? Mannen som dessutom filmade spektaklet i syfte att ha för att eventuellt visa upp hur det verkligen gick till. Så han är med andra ord stolt över hur det gick till, och tycker inte alls att de gjorde något fel? En normalt funtad människa hade vaknat upp dagen efter med brutal ångest och raderat filmen. Den tredje i ”järnrörsgänget”, Christian Westling, siktar dessutom på att få ställa upp i nästkommande EU-val för SD:s räkning.

Rösta/voteMin personliga, uppriktiga åsikt är att jag aldrig under min levnadstid hittat så många inkompetenta människor på en och samma plats, som inom SD. Vill ni rösta på ett parti som leds av homofobiska, islamofobiska, inkonsekventa (listan kan göras lång här) politiker, så gör det. Alla myndiga personer är berättigade till sin röst och för en starkare demokrati bör så många som möjligt, helst alla röstberättigade lägga sin röst. Men sympatiserar ni inte med allt ovanstående, ta reda på mer och hitta ett annat parti som ni kan välja att lägga er röst på i valet 2014.

/Andrea Daleflod

Analfabetism är inte obotligt!

En ung arabisktalande elev hade mycket lätt för att lära sig muntligt, men stora svårigheter med läsinlärningen. En av orsakerna var att han inte verkade vara tillräckligt motiverad. Hans svenska flickvän skickade ett sms till honom som han bad läraren läsa upp. Sms:et löd: ”Ring mig – annars är det slut”. I det ögonblicket insåg han att om man inte kan läsa så kan det få ödesdigra konsekvenser.

Invandringskritiker klagar ofta på analfabeterna som kommer till Sverige. Inte sällan gäller det människor från Somalia och Afghanistan. Saker som ofta dyker upp bland kritiken är sådant som ”de kommer ändå inte kunna lära sig p.g.a. sin kultur/bakgrund”, ”vi har inte råd att undervisa dessa enskilda personer år ut och år in”, ”de är lata och vill inte lära sig” etc.

En analfabet definieras som en person som saknar förmågan att kunna läsa och skriva. Men man skulle även kunna se på det som en person som aldrig har fått chansen att lära sig läsa eller skriva. En person som har färdigheter i att läsa och skriva kallas för litterat. För att markera att analfabetism inte är ett permanent tillstånd finns begreppet prelitterat.

Samma inlärningsprocess — oavsett ursprung

Under inlärningsprocessen är det nämligen ungefär samma sak som händer inne i huvudet på den som lär sig läsa och skriva, oavsett modersmål och kultur, vilket tyder på att dessa faktorer knappast omöjliggör en människas chanser till att lära sig läsa och skriva, bara personen får lära sig detta på ett adekvat sätt. Hur görs då detta?

SD-politikern Eva Rosqvist skriver följande på sin blogg:

Att importera analfabeter från ett land någonstans i Afrika, det är inte att importera arbetskraft. För att förstå vad jag menar så måste man veta lite om hur de lever i sitt hemland.

Jadu, Eva Rosqvist, en sak har du åtminstone väldigt rätt i: För att förstå måste man veta lite om hur de lever i sitt hemland.

Children in Internally Displaced Persons Camp
nicolas – نيكولس / Foter / CC BY-NC-SA

Man kan anta att den kunskap som är relevant i Sverige och i svenska skolor är mindre relevant på t.ex. Somalias landsbygd. Sedan 1978 har Somalia plågats av inbördeskrig och stundvis har landet helt saknat regering. Den somaliska befolkningen har även flera gånger under de senaste decennierna drabbats av svår torka som lett till svältkatastrofer. I denna fattigdom är förstås tillgång till läromedel väldigt begränsad och många får inte ens möjlighet att gå i skolan.

Just somalier har beskrivits av SD-politiker som ”nomader som bara bryr sig om sin egen kultur”. Inte kasta sten i glashus, eller hur var det?

Utan skolbakgrund krävs annan pedagogik

Nåväl, tillbaks till min tidigare fråga, hur undervisar man en analfabet? För att ge en överblick av detta har jag till min hjälp bland annat använt mig av Margareta Mörlings utmärkta bok Att undervisa analfabeter (2007).

För att analfabeter ska få möjlighet att utveckla sina befintliga kunskaper och tillägna sig nya krävs naturligtvis en annan pedagogik och metodik än den som används i undervisning av elever med skolbakgrund. Den som kommer till Sverige från en annan kultur än den västerländska behöver en skolsituation som bygger på stabilitet och där förändringar introduceras successivt. Relationer med andra elever och lärare är mer centrala för denna grupp än för andra elever. En viktig uppgift är att stötta eleven att utöka sin omvärldskunskap. Motivation, intresse och respekt för elevernas bakgrund och tilltro till deras förmåga är viktigt.

imagesCAP13HOO

Motivation extra viktigt

Motivation är som sagt ett centralbegrepp i denna fråga och för att motivera eleverna måste de redan från första dagen kunna inse att de har direkt användning av det de lär sig. I början kan det vara enklare saker som t.ex. att kunna skriva inköpslistor för att inte glömma något och därmed slippa gå tillbaka till affären en extra gång. Eller för att kunna läsa det viktiga sms:et från sin svensktalande partner! En viktig motivationsfaktor är att få uppleva självständighet. Den som kan läsa blir inte i samma mån beroende av andra för att kunna repetera, befästa språket och hämta ny kunskap.

Ari Nouri, SFI-lärare, berättar att de som är relativt unga och friska kan nå målen för den grundläggande nivån på ungefär ett år. För de elever som är äldre, har många barn, är sjuka eller har inlärningssvårigheter som dyslexi eller oläkta trauman kan det ta längre tid.

Jag har även undersökt UR-programserien Svenska till varje pris som sändes tidigare i år. Åtta personer från olika länder ska lära sig svenska på åtta veckor. Första dagen får dessa personer själva svara på frågan om varför de behöver kunna svenska. Är de motiverade? Svaret blir ett rungande ja. Här följer några elevcitat:

SFI är det viktigaste för oss. Om du vill studera eller jobba behöver du språket. Min enda önskan därhemma var att få gå i skolan. Men jag behövde skaffa pengar för att hjälpa mina systrar.

När man kan prata bra svenska har man nyckeln. Då kan du gå in i huset. När du inte kan prata bra svenska står du utanför dörren.

Efter åtta veckor är det dags för ett nationellt prov i svenska. Sju av åtta deltagare klarar sig. Den person som inte klarar sig har kvar sina barn i sitt hemland och oroar sig ständigt över dem.

Kultur och bakgrund hindrar inte läs- och skrivinlärning. Det finns goda kunskaper inom hur man med bra förutsättningar kan undervisa analfabeter till att bli litterata och det finns starkt motiverade elever som inte vill annat än att lära sig svenska för att passa in i samhället. Vi bör med utgångspunkt från detta fundera på vad vi vill ha för sorts samhälle. Vill vi skapa murar eller vill vi bygga broar?

/Andrea Daleflod

Läs även om Hemspråksundervisningens roll för förbättrade språkkunskaper.

Glöm inte historien!

Sverigedemokraternas historia och nutida ideologi har granskats och beskrivs grundligt i boken ”Ut ur skuggan – En kritisk granskning av Sverigedemokraterna”, skriven 2010 av Mikael Ekman och Daniel Poohl från tidsskriften Expo.

I bokens förord talar Ekman och Poohl om att kopplingarna till den nazistiska rörelsen varit mer omfattande än förväntat. Författarna poängterar även att Sverigedemokraterna (SD) inte kan förstås utan att partiet sätts in i sitt rätta sammanhang:

Historien om dess framväxt är lika mycket en berättelse om hela det svenska flyktingmotståndet, om hur extremnationalister, nazister, fascister och populister trätt fram som försvarare av `svenskheten´.

bild 2Därför börjar de från början med att beskriva organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS) som senare skulle bli grundare av SD. BSS hade sitt första möte 1982. I den första styrelsen fanns personer med bakgrund i grupper som Nysvenska rörelsen och Sveriges nationella förbund – organisationer som funnits sedan innan 2:a världskriget och sedan fungerat som förvaltare av 1930- och 40-talens fascism.

För att verkligen förstå vilka BSS anhängare bestod av citerar jag här Niels Mandell, tidigare aktiv inom BSS och senare en av Sverigedemokraternas kärnaktivister:

Jag tröttnade på skrikandet och Hollywoodnazismen. Man levde ju inte upp till sina principer. Att efterapa Tredje riket är helt omöjligt, men det tar tid att upptäcka det.
SD bildades år 1988 av BSS-anhängarna efter att de 1986-1988 skapat och drivit det misslyckades projektet Sverigepartiet (tillsammans med Framstegspartiets Stockholmsavdelning).

Under partiets tidigare år drevs en kampanj, med talesmannen Anders Klarström, tidigare aktiv i det nazistiska Nordiska Rikspartiet, i spetsen. Kampanjen gick ut på att skicka ut brev till alla kommuner i Sverige där det uppmanades att inte ta emot flyktingar. I maj 1990 genomfördes ett brandattentat mot en av de byggnader som var tilltänkt att bli flyktingboende.

Presstalesmannen Ola Sundberg gjorde dessutom ett uttalande i Östgöta Correspondenten:

Det är onaturligt och osvenskt med främmande barn på svenska dagis. Jag vill inte använda ordet ras, men det ser äckligt ut när man ser två vita föräldrar med en indisk unge mellan sig.

1995 avgick Anders Klarström och partiet gjorde sina första försök till seriositet med den nyvalda ordföranden Mikael Jansson. De nazistiska symbolerna flyttades från offentligheten till hemmafester. På en bild i ovan nämnda bok ses en person med hakkorsarmbindel som gör Hitlerhälsning medan medlemmar i SD:s dåvarande partistyrelse sitter och dricker öl.

Under 2001 lanserades Nationaldemokraterna. SD var därmed inte längre den yttersta gränsen mot vit makt-rörelsen och kunde med större trovärdighet påstå att de gjort upp med sin historia.

Jimmie Åkesson valdes till ny ordförande 2005. Så sent som i valet 2010 kandiderade ett 50-tal personer med nazistisk eller rasistisk koppling.

/ Andrea Daleflod
Köp boken här: Ut ur skuggan – En kritisk granskning av Sverigedemokraterna

Modersmål nyckeln till svenskan

Ett argument som ofta dyker upp bland invandringsfrågor är att utövandet av en persons modersmål skulle hindra inlärningen av svenska. Detta verkar grunda sig i en vanföreställning om att människan har ett begränsat utrymme i sitt kunskapsförråd. Men mycket pekar på att ju mer man får utveckla och utöva sitt modersmål, desto bättre förutsättningar har man för att lära in ett nytt språk.

Enligt Jan Einarsson, språksociolog och professor i nordiska språk vid Lunds universitet, har de båda språken inom en tvåspråkig persons hjärna kontakt med varandra, hur olika de än är. De har en gemensam bas, eftersom alla mänskliga språk har gemensamma drag. Han skriver också:

Kunskaper, antingen de gäller språk, matematik eller fotboll, hindrar inte en person från att lära sig något ytterligare. Ju fler språk man behärskar, desto lättare tycks det vara att lära sig ytterligare ett.
Hopscotch
Jan Tik / Foter.com / CC BY

Inger Lindberg skriver i artikeln ”Myter om tvåspråkighet” att medier ofta framställer forskarna som oeniga i frågan om modersmålets betydelse för flerspråkigas språk- och kunskapsutveckling. Men på denna punkt råder idag stor enighet bland forskarna. Omfattande, långsiktiga och vetenskapligt väl genomförda studier visar att satsningar på modersmålet har en positiv och avgörande betydelse för tvåspråkiga elevers andraspråksutveckling och allmänna skolframgång.

Myten om att forskarna är oeniga kan grunda sig i tidiga studier kring tvåspråkighet där man inte i tillräckligt hög grad tagit hänsyn till skillnader i social bakgrund mellan en- och flerspråkiga. I dessa tidiga studier tog man heller inte reda på i vilken utsträckning de studerade personerna verkligen behärskade flera språk.

Tvåspråkighetsforskaren Lambert myntade redan på 1970-talet begreppen additiv och subtraktiv tvåspråkighet. I den mån andraspråkstalare får möjlighet att utveckla sitt andraspråk parallellt med en fortsatt utveckling av förstaspråket kan man tala om en additiv tvåspråkighet, vilket innebär att de båda språken kompletterar och berikar varandra. I de fall andraspråkstillägnandet i stället sker på bekostnad av förstaspråket gäller begreppet subtraktiv tvåspråkighet. Detta är ofta fallet då personer tvingas överge sitt modersmål för det majoritetsspråk som talas av en dominerande grupp. Samhällets och skolans attityder till personers, i detta fall, minoritetsspråk, avgör om additiv tvåspråkighet kan utvecklas.

Man har även kunnat fastställa många positiva samband mellan tvåspråkighet och kognitiv utveckling. Tvåspråkighet har bl.a. visat sig gynna metaspråklig medvetenhet, alltså insikter om hur språk i allmänhet är konstruerade.

Richard Jomshof (SD) gjorde ett uttalande inför valet 2010 om att varje hemspråkslektion innebär ett hot mot svenska språkkunskaper:

De som kommer till Sverige ska lära sig svenska, då är det svenska som ska vara deras modersmål.

Uttalandet är fullständigt ologiskt eftersom definitionen av modersmål är vilket språk man föds in i. Svenskan kan bli dominerande, men det kan aldrig bli ens modersmål mitt i livet om du haft ett annat modersmål.

trainspotting, rated G for all audiences
Flооd / Foter.com / CC BY-NC-ND

Modersmålet utgör en stor del av vår identitet och att få behålla sin identitet är nog viktigt för oss alla. I skolor i både Blekinge och Skåne har SD-politiker velat förbjuda annat språk än svenska som samtalsspråk (undantaget engelsk- och C-språkslektioner) med motiveringen att ”det hämmar elevernas inlärning av svenska om de får prata sina egna språk”. Tänk att inte få leva ut sin egen identitet i skolan, ens på raster! Att hämma någon brukar inte vara en särskilt framgångsrik inlärningsmetod. Det finns t.o.m. en del framgångsrikt tvåspråkiga som medvetet undviker att arbeta bort sin brytning, eftersom det är en del av den nya språkliga identiteten och en kvarleva från den ursprungliga.

Rätten att få utöva och utveckla sitt eget modersmål är av stor betydelse, både för att det skapar bättre förutsättningar för att lära in god svenska, samt att vi nog alla på något plan kan förstå att identitetshämmande inte är speciellt främjande ur folkhälsoperspektiv.

/ Andrea Daleflod

Källor

Jan Einarsson, Språksociologi (bok)

Språkrådet : ”Språkvård” nr 4 2002 (pdf)

Sveriges radio om Sd:s stopp för hemspråk

Sweden Confidential : Sd vill att elever endast talar svenska i skolan (tyvärr inte originalkällan, Blekinge Läns tidning visar inte artiklarna gratis längre)

Skånskan, Eslöv : Sd vill förbjuda alla andra språk än svenska

”Hemspråk” heter numera officiellt Modersmålsundervisning