Torbjörn Jerlerup från Motargument och Mozhgan Jalali skriver i Aftonbladet på lördagen.
Aftonbladet 3/11-2012
Sveriges flyktingpolitik har debatterats mycket senaste tiden i olika medier. Anna Dahlberg har bland annat diskuterat den i flera artiklar på ledarplats i Expressen. Hon beskriver invandringen som en våg av analfabetiska människor som kommer till Sverige och kritiserar politikerna för att inte ha ambitioner för att ta hand om dessa människor. SVT har nyligen sänt en partiledardebatt där man debatterat Sveriges flyktingpolitik genom att ställa frågan: ”hur mycket invandring tål Sverige?”
Många pratar om invandringen, men få pratar om utvandringen. Ändå är utvandringen från Sverige, i synnerhet när invandrare som kommit hit drar vidare för att skapa sig en bättre framtid någon annanstans, problematisk på långt sikt.
Sen 1964 har 1 920 000 utländska medborgare flyttat till Sverige. 760 000 av dessa har lämnat Sverige igen. 40 procent av de utländska medborgare som har fått uppehållstillstånd i Sverige har alltså flyttat från landet. 2010 låg den svenska utvandringen på 49 000, varav 21 000 var svenska medborgare. Hur många som hade invandrarbakgrund vet vi inte.
Vilka det är som flyttar vet vi inte helt heller. En del invandrare återvänder hem. Andra har kommit hit som arbetskraftsinvandring eller lämnar Sverige som arbetskraftsutvandring. Men vår erfarenhet är att många invandrare flyttar för att de inte känner att de kan utvecklas i Sverige, en del har mötts av främlingsfientliga krafter och fördomar och därefter bestämt sig för att flytta, bland annat till USA eller Kanada. Många av dem är högutbildade och driftiga.
Vi frågar oss varför de väljer att flytta från det land de en gång flyttat till. Hänger det ihop med synen på invandringen här? Vad är det i så fall som brister?
Vi efterlyser en ändrad syn på invandringen och migrationen. I stället för att bara se invandringen som något som ”kostar pengar” eller något vi har bara ”för att vara snälla” borde invandingen ses som en investering.
Alltför sällan diskuteras den svenska befolkningspyramiden. Snart går 68-generationen i pension. Faktum är att det inte finns annat alternativ för oss i Sverige än att ta emot många invandrare. Utan invandrare kommer vi om några år att ha för få folk i arbetsför ålder. Utan folk som kan jobba har vi inte heller möjlighet att försörja pensionärer.
Invandring är en investering, inte en kostnad. Precis som med andra investeringar lägger man ut pengar för stunden för att säkerställa framtida vinster. Lika lite som vi kan vara utan investeringar i skola eller sjukvård kan vi vara utan investeringar i invandring. Men vi måste se till att investeringarna sker på bästa möjliga sätt. På sikt är det ett problem om vi inte kan hålla kvar invandrarna i Sverige.
Flyktingarnas utbildningsnivå har diskuterats. En del kanske inte har tillräckligt mycket utbildning från sina hemländer, men ändå mycket praktiska kunskaper i olika områden som kan vara mycket värdefulla. Det gäller att ta vara på varje individs kvalifikationer och kompetens och hitta vad individen kan bidra med till samhället. Brister detta kommer många att söka sig vidare, eller helt enkelt tappa modet här i Sverige.
Främlingsfientligheten är en annan faktor som riskerar att få invandrare att tappa tron på Sverige.
Strukturell rasism och en ekonomisk politik som omöjliggör för människor att bygga en framtid här är också faktorer som gör att en del kommer att lämna landet.
Varje invandrare är en resurs. Vi måste jobba mer aktivt för att skapa ett samhälle där dessa nyanlända kan känna sig hemma. Utan invandringen, av asylsökande så väl som arbetskraftsinvandrare, hade vi aldrig kunnat skapa vårt välstånd på 1960- och 70-talet. Och utan invandringen kollapsar vår ekonomi framöver under befolkningspyramidens tyngd.
Detta är del två i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.
Folkmängd är något som debatteras och främst hur många invandrare det egentligen kommer till Sverige varje år.
Bilden visar ett diagram med siffror från SCB där jag har gjort ett urval för att få fram den totala folkmängden, diagrammet visar alla som är folkbokförda i Sverige mellan 2007 och 2011. Ökningen från 2007 till 2011 är 301 641 människor (9 476 105 – 9 174 464 = 301 641). I genomsnitt per år är det en ökning med 60 328 personer i Sverige (301 641 / 5 = 60 328). Vi är alltså 9 476 105 människor boende i Sverige. En ökning med 60 328 personer innebär en befolkningsökning i procent med 0,64 % per år. Totalt. Inklusive invandring.
Längre ner på sidan hittar ni ett annat diagram som visar hur många som finns i Sverige och som är födda i ett annat land.
I Sverige fanns det alltså, år 2011, 1 427 296 personer som inte var födda i Sverige. Eftersom frågan var huruvida massinvandringen var ett hot eller inte så kan vi räkna på vilken ökning som har skett dessa år. Ökningen från 2007 är 199 526 personer på dessa 5 år. Det är 39 905 personer per år. Den totala ökningen av befolkningen var 301 641 personer och invandringen står för 199 526 av dessa personer, nästan dubbelt så många som den naturliga befolkningsökningen (migration är en naturlig del av den mänskliga historien men jag menar här förhållandet mellan hur många som föds, i Sverige, och hur många som dör) skulle ha gett oss.
Sveriges inhemska befolkningsökning är, som diagrammet visar, näst intill marginell. Skulle vi inte ha någon invandring så skulle vi öka med drygt 20 000 personer per år, eller 0,22 % per år. Vi vet än idag inte hur det går för industrialiserade samhällen som har en marginell eller negativ befolkningskurva, men när det gäller urbanisering så kan vi se vad som har hänt med de samhällen som har haft en degenerering av sin befolkning. De finns inte kvar.
Att säga att vi inte har råd med invandringen är helt fel. Vi har inte råd att sluta ta in invandrare. Sveriges inhemska befolkning står i stort sett still (det föds ungefär lika många som det dör) och om marknadskapitalismen skall få fortsätta råda och vi ska klara av att hålla 3 % i årlig tillväxt, så krävs också att vi har människor som kan göra detta. I dagsläget ser vi inte dessa problem, eftersom vi har en stor grupp arbetsföra människor mellan 40-50 år. Men om 20 år kommer detta att vara ett stort problem för Sverige, om vi inte tänker oss för.
Integrationspolitiken är en helt annan sak. Den måste ses över för att de invandrare som kommer till Sverige så snart som möjligt ska kunna komma in på arbetsmarknaden och bli en del av det svenska pluskontot när det gäller skattesystemet. Just nu är detta en fråga som politiker inte ens vill ta i med tång. Frågorna går fortfarande kring om vi skall ta in invandrare eller inte. Det borde handla om hur vi ska kunna integrera människor som migrerat hit till en del av vår statsapparat.
Migration är en viktig del av människans historia och är mycket äldre än vad tanken på en nation eller nationalstat är. Innan tanken på länder fanns så var det klaner, byar och samhällen som var rådande. Eller det ännu viktigare; folkslaget (inte att förknippa med dagens etnicitet). På den tiden fanns dock inte en värdering hos folkslagen, det var mest fråga om vilka som tillhörde ens eget folkslag och vem som inte gjorde det. Det var heller inte helt ovanligt att tillhöra flera olika folkslag under sitt liv. Och det var inte så länge sedan. Ser vi på Karl den Store, som levde för 1200 år sedan så var han kung över Frankerna. Folkslaget alltså. Frankerna erövrade massor av land, vilka ibland behöll sina gamla namn men blev delar av ”Frankernas rike”. Europas historia under denna tid kallas för ”folkvandringstiden” vilket tyder på att folkslag vandrade runt, trots att det fanns både städer och byråkrati i världen. Med tiden inrättades fenomenet att regler skulle skrivas ner, för i stort sett allt, vilket ledde till att land kunde ”ägas” av någon — privat eller nation, utan att denna måste vakta landet med vapen. I förlängningen kom detta innebära en jakt för nationerna när det gällde att äga rikedomar, vilket ledde till merkantilismens och kolonialismens era — mer om det i del fem.
När jag växte upp var solidaritet ett väl använt ord med en sympatisk och varm betydelse. Jag hade turen att växa upp och få möta andra kulturer redan då. Mina föräldrar gav mig dessutom möjlighet att möta människor med olika funktionsnedsättningar (fast då hette det handikapp); både fysiska och kognitiva störningar och sjukdomar.
Det har hänt väldigt mycket sen dess. Idag har vi ett främlingsfientligt (nej, förlåt; svenskvänligt) parti i riksdagen. Främlingsfientligheten frodas vid middagsborden snarare än bland rakade skinheads på gatorna. Det anses rasistiskt att ha en svensk flagga hängandes på balkongen. Många saker av de vi ansett svenska har bleknat. Vad beror det på?
Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga menar att det beror på att utländska familjer inte vill att deras barn ska göra si eller så för att inte förlora sin egen kultur. Det kan säkert vara så. Men jag tror att det beror minst lika mycket på att många är rädda för att kallas rasister om de tillåter den svenska kulturen att synas. Det vill säga; om vi har den svenska flaggan hängandes på balkongen även om det inte är fotbolls-VM på tv. Om vi sjunger vår nationalsång på skolavslutningen. Är vi rasister om vi tänker så, eller har vi blivit bestulna på vår egen kultur?
Jag säger att vi blivit bestulna på vår egen kultur.
Men inte av våra nya svenskar som rasisterna vill att vi ska tro, utan av de som vill bevara Sverige svenskt. De har tagit vår svenska historia och gjort till sin, de har tagit symboler för vårt vackra land och gjort till sina egna. De har tagit vårt språk och förvrängt till oigenkännlighet. Snart har rasisterna bestulit oss på vårt land.
Rasisterna säger tvärtom. Att vi blivit bestulna på vårt land, vår kultur, av våra invandrade, nya svenskar. De säger att de nya kulturerna är på väg att ta över, att vi kommer att förlora oss själva i denna mångkultur.
Bullshit, säger jag. Om vi svenskar kunde komma överens om att vår kultur är allas, så kanske vi kan presentera den för våra nyinflyttade svenskar, så att de känner sig inbjudna och lockade av att delta.
Dessutom så är det faktiskt möjligt för flera kulturer att leva sida vid sida.
Massinvandring, demografisk explosion, invasion och ännu värre saker vrålas ut. Det låter som att mängden främlingar växer ohämmat och explosionsartat. Några av de som är mest kritiska till invandringspolitiken brukar också försöka hävda att Sverige ”hämtar” eller ”importerar” invandrarna hit. Men har någon verkligen tittat på riktiga fakta och siffror om hur många som kommer varje år? Vilka är dom? Och hur många nyanlända är det som stannar kvar?
Sverigedemokraterna skriver rena rama lögner i sina riksdagsmotioner i oktober 2012:
Är allt detta avsiktlig skrämselpropaganda, eller beror det enbart på bristande läsförståelse & matematikkunskaper?
Antal asylsökande personer som under år 2011 fick permanent uppehållstillstånd var 12 726 personer. Till detta kan man lägga till de 3 037 anhöriga till asylsökande. Alltså en summa på 15 763 personer. Årsgenomsnitten för antal asylansökningar som godkänts är ca 14 000/år (under de senaste 23 åren) respektive anhöriga till asylsökande ungefär 5 600/år. Sammanlagt ca 19 600/år i snitt. (Om man skulle undanta toppåren vid kriget i f.d. Jugoslavien så sjunker årsgenomsnitten ca 4 500 personer till ca 15 000/år)Jämför med ett fullsatt Globen per år!
Hur stort är Sverige?
Hela befolkningen är lite fler än 9,5 miljoner invånare. Centrala Stockholm, Göteborg och Malmö är väldigt tättbefolkade och har brist på lediga bostäder. Stockholms kommun har till exempel 4 618 invånare per kvadratkilometer. Men alla vill inte bo där, och alla behöver inte heller bo på exakt samma kvadratkilometrar. Om man gör ett ”matematiskt” experiment och sprider ut hela Sveriges befolkning över all Sveriges mark; blir det endast tjugotre (23,2) personer per kvadratkilometer! tänk dig en fyrkant som är 1 000 gånger 1 000 meter – det är en kvadratkilometer — placera ut 23 personer på den fyrkanten, och säg till om det känns trångt! Sverige är så glest befolkat att hela Sveriges befolkning skulle kunna stå på Öland samtidigt! och få ungefär 140 kvadratmeter mark per person! Och då är resten av Sverige tomt!
Alla andra grupper med individer som fick ett uppehållstillstånd 2011, men inte ett permanent, som SD trots det gärna räknar med i sina ”fakta” och riksdagsmotioner och skrämselpropaganda:
• Arbetsmarknadstillstånd 17 877 (de flesta av dessa är tidsbegränsade, 63,5% till max 6 månader, och 12,5% är på max 1 år)
• Anknytningsanhöriga 29 077 (Personer som flyttar ihop med eller gifter sig med en svensk medborgare, som vi skrev om i ”Kärleksinvandring”)
• EES-avtalet 23 226 (arbetsmarknads- eller studerandeskäl, eller anhöriga till dessa)
• Studenter 6 836 (också korta, tidsbegränsade uppehållstillstånd som gäller max 1 år i taget, eller som längst fram till examen)
Antal flyktingar som fick permanent uppehållstillstånd var endast 12 726 personer under hela år 2011!
Antal anhöriga (till flyktingar) som fått uppehållstillstånd år 2011 var endast 3 037 personer!
Sverige växte under 2011 ca 0,17% med de sammanlagt 15 763 personerna.
Är detta en invasion eller en massinvandring?
Ja, det kanske man kan kalla det, om man vill hålla på att tjata om det enorma antalet asylansökningar och försöker att ignorera eller ”glömma bort” olika viktiga detaljer. För man bör komma ihåg att dra från alla de 51 179 personer som utvandrade från Sverige under året. Totalt sett netto-ökade befolkningen med cirka 40 000 utomnordiska invandrare — vilket gjorde att Sverige växte med 0,42%! Och jämför med att det var 20 615 svenska medborgare — som har bott utomlands — som flyttade hem till Sverige under år 2011. Se upp för invasionen! Se upp för svenskinvasionen!
Jag brukar tänka att jag ofta diskuterar och tänker objektivt i olika frågor men i just denna fråga skulle det vara en lögn att påstå det.
Jag skriver utifrån ett individperspektiv som råkar ha en invandrarbakgrund som inte känner sig tillhöra någon speciell grupp, utan jag är en individ som råkat ha haft turen att invandra till Sverige (ej självvalt). Att jag fick komma till Sverige öppnade många möjligheter för mig, som skulle vara omöjliga att få i mitt födelseland. Jag hade turen att få komma till Sverige vid låg ålder vilket har gjort det lättare för mig att lära mig det svenska språket och integreras in i det svenska samhället. Detta måste vara målet för varje invandrare.
Idag och som under den tiden jag kom till Sverige (början av 90-talet) är det tiotusentals människor som söker sig till Sverige. På det tidiga 90-talet var det många människor från det tidigare Jugoslavien och idag är det mycket folk ifrån Somalia, Afghanistan, Syrien m.fl. Oron ifrån samhället både på det nationella-, regionala-, kommunala- och individnivån var under 90-talet hur Sverige skulle klara detta. Det fanns kommunpolitiker som oroade sig över Albaners benägenhet att sno cyklar och individer som oroade sig över om samhället fundamentalt skulle förändras på grund av invandringsvågen.
Idag är oron lika högljudd som på det tidiga 90-talet, trots att undersökningar visar att fler människor idag är positiva till invandring än vad folk var under 90-talet (av invandringskritiker förklaras den positiva synen på invandring bero på att fler av de som svarar på undersökningarna själva är invandrare, frågan som kommer upp för mig när jag begrundar detta är när dessa kritiker anser tiden är kommen att kalla en invandrare för svensk, tar det fem år, 10 år, 15 år eller kanske aldrig?).
Kritik är alltid bra, ett demokratiskt samhälle vilar på att det finns människor som är kritiska mot
det rådande samhällsklimatet och samhället ska inte stänga ut de som inte håller med majoriteten.
Vi blir som ett samhälle friskare av att fler släpps in i den politiska debatten, att partier som Sverigedemokraterna öppet kan få vara kritiska mot invandringen ska varje svensk vara stolt över. Missförstå mig inte, jag håller inte med SD i deras invandringspolitik på något sätt men jag är ändå stolt över att kunna säga att jag bor i ett land där vi inte utestänger människor ifrån den politiska debatten på grund av de inte delar majoritetens åsikt och detta så länge de spelar efter de demokratiska spelreglerna.
Mitt problem med de högljudda invandringskritikerna och SD är att de i sin kritik mot invandringspolitiken utgår ifrån premisser som inte är sanna och använder fakta över enskilda händelser för att döma ut hela grupper av människor för vad individuella människor har gjort. SD:s och många invandrarkritikers poäng har varit att det svenska samhället går back — både ekonomiskt och socialt — på invandringen. Man har i olika politiska utspel från basen till ledningen av partiet sagt att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Man har visat på ett antal BRÅ-rapporter som tydligen ska stödja deras antagande. Dessa rapporter skrevs innan 2006. Ett av de stora problemen med SD är att de fokuserar på historien i större utsträckning än på framtiden. Problem som framtida arbetskraftsbrist, eller lågt barnafödande har SD svårt att ge några svar på. Vad man dock bestämt sig för är att invandring inte kan vara lösningen, detta trots att praktiska empiriska bevis visar på att invandring är lösningen.
Gästkrönika av T.G.
Även svenskar har varit i den situationen att de tvingats fly undan svält, fattigdom eller förföljelse. Många svenskar har korsat främmande hav i jakten på bättre livsvillkor.
Även svenskar har då mötts av rasism, hat och fördomar.
Ett exempel på det är den svenska utvandringen till Danmark på 1800-talet och 1900-talets början. Mellan 80 000 och 90 000 svenskar utvandrade till Danmark mellan 1850 och 1910.
Har ni sett filmen Pelle Erövraren av Bille August, från 1987 med Max von Sydow i huvudrollen? Den visar hur de svenska invandrarna på ön Bornholm behandlades av många danskar. De stod längst ner på samhällsstegen, och fördomar grasserade om svenskarna.
Svenskarna är ett hot mot landets moral, de har med sig främmande seder. De tar våra kvinnor. De super som svin. Dessutom är de lata och vill inte jobba och tar våra jobb ifrån oss.
Emigrantforskaren Lars Hansson har skrivit om detta i “den glömda utvandringen“:
De svenska immigranterna tillskrevs olika negativa stereotypa drag, även om bilden av svenskarna också inkluderade positiva sidor. Svenskarna betraktades som aggressiva och hängivna på alkohol, och på Bornholm tillskrevs de samma egenskaper som finländska immigranter i Sverige på 1960-talet – begivna på sprit och vana att slåss med kniv.De svenska immigranterna sågs också som verkliga eller potentiella lönenedpressare eller i värsta fall som strejkbrytare… (1)
De ”brottsliga svenskarna”
Ett argument för att svenskarna hotade landets moral var att rasisterna ansåg att svenskar var ett folk som bestod av brottslingar. Bevis hade man på det också. Varje polis kunde berätta skräckhistorier om svenskarna i slummens Christiania eller Nyhavn. Fördomsfulla mammor bad sina unga söner akta sig för de huckleklädda svenska flickorna från Halland. Under schalen var de egentligen omoraliska prostituerade allihopa.
Det var vid denna tid ordspråket: ”gör en god gärning, hjälp en svensk till båten” myntades i Danmark. Många reagerade på ”svenskproblemet” genom att säga ”kasta ut dem”, ”bevara Danmark danskt”. (2)
Det fanns en viss sanning bakom fördomarna. Sociala och ekonomiska förhållanden gjorde att migranterna blev överrepresenterade i kriminalstatistiken i storstäderna i Danmark.(2) Därför skapade man en speciell ”uppehållsbok” för de svenska invandrarna efter ett beslut i danska riksdagen 1875. Det skulle registreras var de befann sig.
Svenskar som blev prostituerade, kriminella eller tiggare utvisades.
Brottslighet
Det där med statistiken över kriminalitet är intressant att studera lite närmare.
Antalet svenskfödda invandrare i Köpenhamn var runt 4% i slutet av 1800-talet. Nämligen 2,4 % (1870), 3,8 % (1880), 4,1 % (1890) och 3,9 % (1901). Men andelen invandrade svenskar som begick brott var högre och låg under denna perioden på runt 10%.
I procent av det totala antalet registrerade brott: 1865-1869 11,0%, 1870-1874 10,2 %, 1875-1879 10,1 %, 1880-1884 9,7 %, 1885-1889 9,3%, 1890-1894 7,3%, 1895-1899 7,5%.
Det var alltså en överrepresentation för svenskar i brottstatistiken på ca 2-4 ggr. (3)
Migrationsströmmar
Även inom Sverige fanns migrationsströmmar och precis som i fallet med svenskar som flyttade till Danmark, blev den migrationen inte helt friktionsfri heller.
Urbanisering kallas det idag. De som hamnade i fattigdom och utsatthet i städerna var framför allt ”invandrarna”, dvs folk som vandrade in till städerna från glesbygden. Landsbygdsbor blev t.ex. överrepresenterade i brottstatistiken i städerna.
Men betydde detta att migrationsproblemen inte gick att lösa eller att migrationen var fel?
Nej, tvärtom! Utan migrationen från landsbygd till stad, utan urbaniseringen hade vi antagligen inte haft det välstånd vi har idag.
Idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Och fulla svenskar må ännu vara ett problem i Danmark men nån större överrepresentation i brottsligheten bland svenskar som flyttat till Köpenhamn hittar man inte.
Vad har hänt?
Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler, Socialdemokrater och andra politiska krafter ta strid för bättre livsvillkor även för fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.
Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man skuldbelade inte heller migranterna. Man sa: “Vi ser problemen och gör något åt dem”!
Tänk på ”svensk-invasionen” i Danmark och den rasism som mötte svenskarna där, nästa gång du hör någon gnälla över flyktingar och invandrare.
3) Skandia 1998. Henrik Zip Sane i ”Scandia – Tidsskrift för Historisk forskning”, nr. 64:2 ”Kriminalitet og fremmedangst – politiets forhold til svenske indvandrere i København 1868-1898”, 20 sider, Lund 1998.
SD skriver: ”2010 ökade antalet asylsökande med hela 32% till 31 819”
Massinvandring, demografisk explosion, invasion och ännu värre begrepp skriks ut. Det låter som att mängden växer okontrollerat och explosionsartat. Och det påstås ofta att Sverige — eller s.k. ”landsförrädare” — ”hämtar” eller ”importerar” hit asylsökare. Men har någon tittat på exakt hur många som kommer hit varje år? Och vilka har funderat över hur många nyanlända det är som stannar kvar?
Asylsökande är personer som kommit hit och söker skydd och fristad, det är ingen siffra som vi kan styra eller bestämma över. Siffran varierar kraftigt över månader och år, och antalet beror alltid på situationen i deras hemländer som har gjort att de känner sig tvungna att lämna uppväxtplatsen och släktingar. Ingen kan förutse när — eller var — nästa inbördeskrig bryter ut. Eller vilket land som kommer drabbas av missväxt och torka. Och vi kan aldrig ”planera” eller göra prognoser över hur många personer som kommer fly från förföljelse och tortyr.
Antal asylsökande brukar ofta diskuteras, men då glöms ofta att samtliga dessa personer ej får stanna. Det är endast antalet ansökningar om permanenta uppehållstillstånd (förkortas vanligtvis PUT). Statistiken över ansökningar är inte fakta på hur många flyktingar som får stanna och bosätta sig i Sverige. Det finns statistik på nästan allt — varför inte kolla hur det ligger till? Diagram över asylsökande 1989-2011 Klicka på diagrammet för att förstora det. De röda staplarna i diagrammet är antalet asylansökningar per år. Årsgenomsnittet för asylansökningar är den röda, vågräta, streckade linjen. Den röda kurvan är ett släpande uträknat fyraårsgenomsnitt, som visar på trenden.
År 2010 ökade antalet asylsökande till Sverige med hela 32% till 31 819. Under 2011 har rekordtrenden hållit i sig med 29 648 sökanden.[…]Trenden visar på att Sverige ligger på rekordhöga nivåer…
Avpixlat pumpar ut nyheter om att Migrationsverket justerar upp sin prognos över väntade antal asylansökningar från Syrien och Somalia under nästa kalenderår.
Att asylansökningar från syriska medborgare har ökat med 928%, beror på att det historiskt sett varit få flyktingar som kommit från Syrien till Sverige per år. Det är 4 297 syrier som har ansökt om asyl i Sverige under de första nio månaderna hittills i år, mot endast 418 under samma tidsperiod föregående år. Och vi får inte glömma den uppenbara orsaken; det är hemska förhållanden för civilbefolkningen i de länderna just nu! Det är de enda anledningarna till den höga, chockartade procentuella ökningen.
Från Somalia är det 3 824 personer, från Afghanistan 3 478 och från Serbien är det 1 785 asylansökande, under årets första nio månader. Dessa exempel är utvalda för att det är de här nationaliteterna som just nu är överst i storleksordningen i statistiken hittills i år. Sammanlagt 13 384 personer. De ryms alla i Globen i Stockholm — samtidigt!
Beviljade uppehållstillstånd är i genomsnitt 14 073 personer per år (se den gröna streckade linjen i diagrammet ovan). Antal personer som fick uppehållstillstånd var 12 726 personer under hela år 2011, det är alltså lägre än genomsnittet! Och det är ungefär hälften av genomsnittligt antal asylansökningar per år!
Är det rekordhöga nivåer? en rekordtrend? Massinvandring?
Om du anser att antal asylansökningar är något viktigt att fokusera på, då får du göra det! Eller så kan du titta i diagram och i statistik och se hur det svänger! Tänk kritiskt, granska och fundera på varför du tror att någon vill att du ska fokusera på antal asylansökningar på ett enda enskilt år, istället för på antalet utfärdade uppehållstillstånd!
Det här med överrepresentation av utrikes födda i brottsstatistiken är ibland en lite knepig sak. Det är viktigt att undvika att generalisera negativt om, och peka ut alla individer i en grupp, men samtidigt blir vi inte av med problem som finns, och kan inte hjälpa människor som hamnar i knipa på grund av dessa, om vi inte vet att problemen finns och diskuterar dem.
Det är den här statistiken som debatten om brottslighet bland utrikesfödda handlar om. Den finns i BRÅ:s rapport från 2005. Det är statistik över registrerade anmälningar för brott (inte domar).
Personer födda i utlandet: 12% misstänkta för brott. Personer med båda föräldrarna födda i utlandet: 10% misstänkta för brott. Personer med en förälder född i utlandet: 7.1% misstänkta för brott. Personer med två föräldrar födda i Sverige: 5% misstänkta för brott.
Statistiken (som finns på sidan 63 i rapporten) visar dessutom att ca 25% av folk födda i Afrika (utom östafrika som hade 17%) misstänkts för brott (!) jämfört med 8,7% av folk födda i Norden och ca 7,5% för de födda i EU.
Det säger sig själv att det blir lite speciella förhållanden med denna form av statistik. Eftersom den visar misstänkta för anmälda brott och inte dömda människor. Men man får en fingervisning att siffrorna om utrikes födda stämmer även för domar, om man ser på fördelningen bland folk som sitter på kriminalvårdsanstalt.
28% av de som sitter i fängelse är utländska medborgare (15% av dessa från Norden). En övervägande andel av de andra har så kallat utländskt ursprung. Kriminalvården har inte statistik på detta, men det kan alla berätta som haft kontakt med kriminalvården.
Överrepresentation
Detta är en av många överrepresentationer som finns. Det finns fler faktorer att ta hänsyn till.
Om man tittar på statistiken över anmälningar som BRÅ gör, ser man att 3,5 ggr fler män än kvinnor finns i statistiken över anmälda. 2,5 ggr fler personer mellan 15-17 år jämfört med alla som är äldre än 41 år och 2,5 ggr fler personer som är utrikesfödda jämfört med svenskfödda med svenskfödda föräldrar.
Socioekonomiska förhållanden spelar också roll. Låginkomsttagare anmäls 5 ggr oftare än höginkomsttagare. Personer med endast grundskola är 6 ggr vanligare i statistiken än personer med minst 3 års eftergymnasial utbildning. Samma överrepresentation, 6 ggr, gäller för socialbidragstagare jämfört med alla som inte tar emot socialbidrag.
Så ser fakta ut. Vad gör vi med dessa fakta?
Ja, man måste ha ett hjärta av sten för att inte se statistiken över t.ex. misstänkta med afrikansk bakgrund, och inte beröras av det och vilja göra något åt det. Det finns problem här av någon anledning. Socioekonomiska faktorer spelar en roll, helt säkert också strukturell rasism, att polis och myndigheter behandlar afrikaner negativt. Kanske spelar olika lagar och sedvanor från respektive land som invandrare kommer från, också en viss roll.
Att blunda för denna statistik, och inte debattera detta, anser jag vara lika hjärtlöst som att sprida rasistisk dynga om alla som har utländskt ursprung.
Uppgifterna i tabellen borde uppmuntra folk att vilja göra något åt problemen, inte dölja problem som finns. Men det finns ingen anledning att börja generalisera om folk, eller sprida rasistiska myter, på grund av detta.
Det förstår man om man tittar bakåt i tiden, på hur det var i Sverige en gång.
Migration till städerna förr, invandring idag
Om man studerar rättegångsprotokoll från 1700-talets och 1800-talets Sverige, eller de sociala rapporterna om t.ex. prostituerade, ser man en överrepresentation av brottslighet bland migranter.
Migranterna då var invandrare från andra länder, men framför allt var det folk som flyttat inom Sverige, som skåningar, dalslänningar, norrlänningar och andra.
Denna migration kallas för urbanisering i våra historieböcker.
Folk har alltid sökt sig till städerna, men de senaste 200 åren har detta skett i större utsträckning än tidigare sekler. De som flyttade till städerna strax före och under den industriella revolutionen, hade ibland lite pengar och ambitionen att förbättra sitt liv, men oftare var flytten en nödlösning.
Folk flyttade till staden för att de var fattiga och saknade jobb. Ibland flyttade de för att de svalt därhemma. Ibland för att de blivit socialt utstötta.
Sexuellt utnyttjade pigor kunde till exempel fly till staden från sina hembyar, undan skammen att ha blivit utnyttjad, undan kyrkans, överhetens och grannarnas fördömande blickar. Ofta flydde även män och pojkar som brutit mot någon morallag.
Många av dem hamnade i Stockholm.
”Invandringen” till Stockholm
Situationen blev inte alltid bättre i Stockholm. ”Immigranterna” tvingades ta de sämsta jobben. Det var de som plockade hästskit från gatorna, bar toahinkar, blev pigor och drängar och tog de tunga jobben i de få industrier som fanns. Hade de tur kunde de bli gesäller och utöva hantverk. Men långt ifrån majoriteten fick det så.
Statistiken över hemlösa (lösdrivare), prostituerade och brottslingar visar att de fick det tufft. Men de levde iallafall. Det kan vara svårt för oss att föreställa, men det var nog bättre att vara fattig prostituerad på Kungsholmen 1868 än att vara död i svält.
Man kan läsa i protokollen från Stockholms domstolar, om ”invandraren” från Lund, arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin, som arresterades som lösdrivare 1886.
Beträffande sina lefnadsomständigheter uppgaf Arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin att han är född den 2 mars 1852 i Lunds stad samt oäkta son af Ogifta Elisabeth Lundberg, att han är senast mantalsskrifven jemväl kyrkoskrifven i Stockholms stad och Adolf Fredriks församling, att han fostrats hos Prosten Jönsson i Staby till 7 års ålder, då han kommit hit till staden…
Eller Carl Eric Vesterlund, ”invandraren” från Arboga som 1819 dömdes till hängning för mord. Änkan Rangdina Svenningsen som kom hit från Norge under unionen mellan Sverige och Norge 1891 och häktades för lösdriveri. Elisa Laura Larsson från Värmland som åkte fast för prostitution och lösdriveri 1886, två år efter hon rymt från sin man.
De individuella berättelserna är många.
Då och nu
Det fanns folk som förr i tiden sa att det var folken från andra landskap som var problemen. De var rasister, men rasister som ansåg att folk från andra landskap, speciellt bönder, var dummare och mer tjuvaktiga än folk i städerna.
Ofta hänvisade de till statistiken. Som om statistiken över brottslighet bevisade deras rasistiska teorier om att skåningar var sämre människor.
Men vad hade hänt om man i Sverige för kanske 130 år sen hade beslutat att sluta att ta emot folk från landsbygden?
Hade Sverige kunnat utvecklas då? Resultatet av en sådan politik hade troligen blivit en kombination av hungersnöd i landsbygden och ekonomiskt kaos i städerna. Städerna behövde arbetskraft till fabrikerna och som kunde ta alla andra jobb.
Det man lätt glömmer är att det var en win-win-situation för alla. Även de som ”invandrade” till städerna vann på det; till och med de som tvingades ta skitjobb. Men nöden var stor, även om nöd väl på ett sätt kan betraktas som bättre än svältdöd.
Men idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Vad har hänt?
Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler och Socialdemokrater gemensamt ta strid för bättre livsvillkor för även fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.
Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man sa: ”vi gör något åt det, tillsammans”!
Dessutom gör de fel när de drar samtliga individer från främmande kulturer över en kam.
Men även folk som inte vågar röra vid den känsliga statistiken om brottslighet, liksom den om socioekonomiska faktorer och mäns överrepresentation, har fel.
Folk för 120 år sen som ville lösa de sociala problemen gjorde inte detta genom att blunda för faktiska förhållanden i t.ex. arbetarklassen, utan genom att använda fakta för att förändra Sverige.
Jag vet inte vad ni anser. Jag anser att statistiken att 25% av personer födda i Norra Afrika och övriga Afrika (utom öst) misstänkts för brott är skrämmande. Det är även skrämmande att många med utländsk bakgrund verkar hamna i brottslighet.
Min första tanke är att vi behöver diskutera detta, ta fram mer uppgifter och genast sätta in insatser för att göra något åt det. Jag ser tecken som tyder på mänskligt lidande när jag läser statistiken. Vad ser du?
Det talas mycket om huruvida invandring som fenomen är en samhällsekonomisk vinst eller förlust. 2009 skrev Jan Ekberg, nationalekonom på Växjö universitet, på DN Debatt (15/10) om att invandringen ökar befolkningen och därmed påfrestningen på den offentliga sektorn. Ekberg drar slutsatsen att: ”Det finns således inga särskilt starka offentligt finansiella argument för framtida invandring.”
Intresset för att diskutera migrationens ekonomiska effekter är uppenbarligen stort. Och trots att det ofta blir mycket uppståndelse kring debattinlägg som landar i att invandring endast är en marginell samhällsnytta – eller kanske till och med en kostnad – finns det goda belägg för att förflyttningar över gränserna i själva verket är en ren nettovinst.
Frågan är dock hur stor roll detta egentligen spelar. Är det inte bättre att vi fokuserar tid och resurser på att generera så positiva resultat som möjligt från migrationen, istället för att försöka räkna plus och minus, och sedermera hitta på någon godtycklig kvot för hur många människor som får röra sig över gränserna per år?
I en nyligen publicerad rapport av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) presenterar man resultatet från en omfattande forskningsstudie av 14 OECD-medlemmar som tagit emot invandrare från 74 länder under perioden 1980-2005. Man konstaterar svart på vitt att invandring ökar sysselsättningen utan att tränga ut lokalbefolkningen från arbetsmarknaden, och att även antalet investeringar ökade som en direkt följd av immigrationen.
Att invandring under goda förhållanden är en samhällsvinst är knappast ett kontroversiellt resonemang. Tvärtom erkänns det även av uttalade immigrationsskeptiker som vill minska den internationella rörligheten över gränserna. Ett exempel är Demetrios G. Papademetriou, ordförande på Migration Policy Institute, som menar att migration, om den fungerar väl, utan tvekan ”kan ge stora ekonomiska vinster till mottagarsamhällen, invandrarna och deras familjer, både i ursprungslandet och i destinationslandet.”
Och det är just detta som är poängen. När nu även många av de som vill begränsa invandringen medger att migration under rätt förutsättningar kan leda till att alla blir vinnare bör debatten istället handla om hur vi skapar just dessa förutsättningar. En lyckad migration bygger på tre grunder: språk, lagar och sysselsättning. Alla som bor och lever i ett land måste kunna språket och följa lagarna. Och i ett land som Sverige där vi tror på att människor ska få möjlighet att försörja sig och få inflytande över sina egna liv är det en självklarhet att verka för full sysselsättning. För invandringen innebär detta att vi måste göra det mycket lättare för nyanlända att lära sig svenska, skaffa sig kunskaper om de lagar och regler som gäller i Sverige, samt snabbast möjligt komma ut på arbetsmarknaden eller börja studera.
På dessa områden har vi mycket kvar att göra. Språkundervisningen är trots regeringens insatser i stort behov av att förbättras. Samordningen mellan kommuner och frivilligorganisationer som arbetar med integrationsfrågor och stöd till invandrare måste öka. För att öka sysselsättningen krävs en satsning på företagande och entreprenörskap – framförallt måste det bli lättare för småföretag att anställa. Sverige är även i stort behov av en mindre stel arbetsmarknad.
Genom att säkerställa en god utbildning i språk och lagar för invandrare kombinerat med ett bättre företagsklimat och en flexiblare arbetsmarknad skapar vi en situation där migrationen kan ge mycket positiva effekter för den svenska samhällsutvecklingen. Hur vi bäst går tillväga för att åstadkomma detta – och inte vad invandringen tros ha haft för nettoresultat förra året – bör vara diskussionens kärna.
Sverige är enligt Världsbanken världens 13:e rikaste land per capita. 15 miljoner människor på flykt i världen. Undrar om världens 13:e rikaste land kan klara att ta emot 0,067% av dessa?
2011 var ca 15,2 miljoner människor var enligt UNHCR på flykt. 2011 var dessutom ca 27 miljoner på flykt inom sitt eget land.
I år är siffran nog högre. Man räknar t.ex. med att nästan tre miljoner personer i Syrien har flytt från sina hem. 40 000 syrier hade registrerat sig som flyktingar i Turkiet, 33 000 i Jordanien, 30 000 i Libanon och 8 000 i Irak i juni, innan juli och augusti månads stora flyktingström från landet. 100.000 flydde från Syrien under augusti månad. Enbart i Turkiet kan det finnas upp emot 100.000 flyktingar från Syrien idag.
2010 var Pakistan var i särklass det största flyktingmottagarlandet följt av Demokratiska republiken Kongo och Kenya.
2010 ansökte ca 359 000 människor asyl i världens industrialiserade länder, alltså världens rikaste länder. Av dessa sökte ca 270 000 sökte sig till Europa. Av dessa sökte ca 32 000 asyl i Sverige vilket gör Sverige till ett stort mottagarland.
EUs medlemsländer biföll 84 100 asylansökningar 2011. Sverige godkände ca 10 000 ansökningar.
Alltså godkände Sverige 1/3 av alla ansökningar som kom till Sverige.
I år har Sverige, världens 13:e rikaste land, garanterat asyl till ca 6000 människor, barn och vuxna, som är på flykt från krig och konflikter. Så av de 15 miljoner människor som var på flykt under 2010/2011 fick 10 000 asyl i Sverige.
Alltså var det 0,067% av världens flyktingar som fick asyl i världens 13e rikaste land under 2011.
Av kanske upp emot 250.000 syriska flyktingar kommer Sverige, världens 13:e rikaste land, att ta emot 6000 under 2012
Problemet är inte att vi visar medmänsklighet och tar emot. Problemet är att andra i Europa inte gör det vi gör. När en människa i nöd ber om hjälp debatterar man inte om man ska hjälpa eller inte. Man bestämmer sig för att hjälpa, och tar diskussionen om hur man ska göra det.