Motargument publicerar en artikelserie om mänskliga rättigheter och om alla rättigheter som ingår i de konventioner som Sverige anslutit sig till och genomfört. Vi börjar här med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den första versionen antogs och publicerades den 10:e december 1948. Nuvarande ratificerade version innehåller 30 artiklar.
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna
Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen,
Eftersom ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar som har upprört mänsklighetens samvete, och då skapandet av en värld där människorna åtnjuter yttrandefrihet, trosfrihet och frihet från fruktan och nöd har tillkännagivits som folkens högsta strävan,
Eftersom det är väsentligt för att människorna inte som en sista utväg skall tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck att de mänskliga rättigheterna skyddas genom rättsstatens principer,
Eftersom det är väsentligt att främja utvecklingen av vänskapliga förbindelser mellan nationerna,
Eftersom Förenta Nationernas folk i stadgan åter har bekräftat sin tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, den enskilda människans värdighet och värde samt mäns och kvinnors lika rättigheter och har beslutat att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet,
Eftersom medlemsstaterna har åtagit sig att i samverkan med Förenta Nationerna säkerställa en allmän och faktisk respekt för och efterlevnad av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
Eftersom en gemensam uppfattning om innebörden av dessa rättigheter och friheter är av största betydelse för att uppfylla detta åtagande, tillkännager generalförsamlingen denna allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som en gemensam norm för alla folk och nationer i syfte att alla människor och samhällsorgan med denna förklaring i ständig åtanke skall sträva efter att genom undervisning och utbildning främja respekten för dessa rättigheter och friheter samt genom progressiva åtgärder, både nationellt och internationellt, se till att de erkänns och tillämpas allmänt och effektivt både bland folken i medlemsstaterna och bland folken i områden som står under deras jurisdiktion.
Intervju med Siavosh Derakhti, ung antirasist från Malmö som bl.a. i somras tilldelades regerings första pris i Raul Wallenbergs minne.
Du träffade Obama tidigare i år. Om ni hann prata med varandra – vad pratade ni om?
— Ja jag fick möjlighet att få träffa President Barack Obama. Vi talades vid enskilt tillsammans med statsminister Fredrik Reinfeldt.
Siavosh & Obama
Hur ska man bekämpa rasismen, anser du?
— Man bekämpar rasismen med mod, kunskap, kärlek och förtroende. Utbildning inom Rasism och vad Rasism grundar sig på.
Malmö är inte bara en stad med utbredd antisemitism. Här finns också islamofobi, med moskébränder, hat och hot. Vad anser du om likheter mellan islamofobi och antisemitism?
— Jag anser att alla sorters hatbrott är lika allvarliga och hemska. Vi är alla människor och är lika mycket värda oavsett kön, etnicitet, religion, politiska åsikter, funktionshinder, hudfärg, ålder osv. Rasism och diskriminerande beteende måste bekämpas med fredliga medel, genom kunskap, kärlek och mod. Islamofobin här i Skåne är stor och väldigt allvarlig. Antisemitismen är även stor och vanligt förekommande bland hatbrott med religiösa motiv.
Håller du med om att engagemanget ifrån ideella krafter, såsom idrottsföreningar och fritidsgårdar, inte varit övertygande i Malmö?
— Jag håller med om att många brister i området rasism och främlingsfientlighet. Skolor, mötesplatser, fritidsgårdar, idrottsföreningar brister i opinionsbildningen mot rasism. Men det finns skolor, mötesplatser, fritidsgårdar, idrottsföreningar som jobbar aktivt mot rasism. Men det måste bli betydligt bättre och att allt fler tar upp kampen mot allt sorts fördomar, rasism och främlingsfientlighet.
Man måste höja på lärarnas, socionomernas och fritidsledarnas status — samt löner — så att fler söker sig till yrket. Man måste även bättra på utbildningarna för fritidsledare, socionomer, lärare osv. Där brister det ofta inom området antirasism.
Jag förknippar Antirasism med de som vågar stå på sig, ha mod och agerar aktivt mot all sorts rasism och fientlighet mot medmänniskor. Ingen ska behöva riskera att kränkas, förtryckas, diskrimineras, trakasseras och hotas på våra demokratiska gator eller på nätet. Nu har vi haft en ekonomiskt kris som var den allvarligaste krisen sedan 1930-talet i Europa. Högerextrema grupper verkar bli allt fler och starkare. Samtidigt kommer främlingsfientliga politiska partier in i respektive parlament i Europeiska länder.
Om inte vi medmänniskor tar ansvar och agerar, så kommer historien att upprepa sig. Låt inte historien upprepa sig, en individ kan faktiskt göra skillnad— mer än man anar. För alla människors lika värde, tillsammans gör vi skillnad.
Mitt namn är Mariam Osman Mahmoud Sherifay, född 16 november 1954 i Kairo, är en svensk socialdemokratisk politiker och lärare från Sundbyberg.
Jag var riksdagsledamot mellan 2002-2006 Jag har särskilt ägnat mig åt problem gällande diskriminering, Mellanösternkonflikten och mänskliga rättigheter.
Vad kan Du säga om Ditt engagemang inom Centrum mot Rasism (CMR)?
Jag har varit ordförande för Centrum mot rasism från mars 2009- till mars 2013 och tilldelades 2009 det svenska Martin Luther King-priset. Fördelarna med att vara ordförande för Centrum mot rasism har varit många. Att presentera så många föreningar som kämpar för jämlikhet, mot rasism och diskriminering är på många sätt ett tungt uppdrag! Det var ganska jobbigt att hålla på med något så negativt som rasism, att behöva ta emot rasisters hot, förnedring och trakasserier var det mest jobbiga. Det positiva var att jag presenterade så många föreningar i Sverige, påverkade makthavare och media.
Vad brukar vara ditt bästa argument emot då du hör en rasistisk åsikt? När du hör en rasistisk åsikt, hur brukar du argumentera emot?
Jag brukar ta till orda när det behövs. Man måste alltid säga ifrån och argumentera mot på det ett sätt som passar situationen och den som uttrycker rasistiska åsikter. I debatter är det viktigt att man har respekt för sin motståndare och låta den tala till punkt, inte engagera sig känslomässigt. Jag ser till att jag är påläst men kastar mig aldrig i en diskussion där man säger ” muslimer, judar eller romer är si eller så” för det betyder att man accepterar rasister och nazisters problemformuleringar.
Det är viktigt att bemöta rasism, främlingsfientlighet och fördomar i vår vardag.
Vi behöver visa vad rasism kan göra och vad rasism har gjort med vår värld. Visa att det finns en en annan värld som är möjlig. Visa vad rasism erbjuder som hat, rädsla, ett samhälle som splittrar, full av sociala motsättningar, ett samhälle som är full av människor som bär på hat och fiendskap. Människor som inte vågar, som är rädda för varandra, som hatar och förgör.
Vi behöver visa att rasismen inte erbjuder några lösningar och samtidigt måste vi erbjuda något som faktiskt kan vara en lösning.
Expo har myntat begreppet ”positiv antirasism”. Att antirasister inte bara är mot något, mot rasism, utan även för något. Vilka är de positiva värderingar, metoder och idéer du förknippar med antirasism?
Att vara antirasist betyder att man är för ett jämlikt samhälle. Det finns bara positiv antirasism, man är ”anti” det onda och ”för” det goda. För mig handlar det om demokratiska värderingar som handlar om alla människors lika värde , om vi är födda fria och jämlika. En evig kamp mot normer, strukturer och rasism. Vanliga metoder och idéer som jag förknippar med antirasism är manifestationer, demonstrationer , filmer , opinionsbildande, debattartiklar och studiecirklar.
Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Och det som pågår idag i Sverige, det är en form av tortyr. Det kan inte finnas något som rättfärdigar att man behandlar människor på det sätt som rasister vill att vi ska.
Många vill att Sverige ska vara en fristad, ett land dit människor kan fly undan förtryck och förföljelser. Ett samhälle som präglas av öppenhet, tolerans och tron på alls lika värde. Andra tycker inte det.
Det främsta motståndet har givits av rasistiska röster som kallar sig ”sverigevänliga”. Men problemet med invandringen idag är de invandrarfientliga, och deras inskränkta människosyn, som skapar konflikter. När de presenterar vad de anser vara en ”lösning på ett problem” så handlar det om ett ”problem” som de själva konstruerat.
Segregationen är inte en islamistisk konspiration, den är inte kulturellt betingad. Det redan existerande utanförskapet som vissa flyktingar kan känna är något som vi antingen kan bekämpa eller cementera. Det är upp till dig och mig.
Rasister väljer att se vad en människa är, inte vem en människa är. De tar sig att rätten prångla ut hat och reducera en människa till en stereotyp som passar in i deras världsbild. Någon som kan utpressas och måste ge upp sin identitet mot ett uppehållstillstånd. Som ska assimileras eller sparkas ut.
Det de nu gör, det är att plåga människor. Plåga ”osvenska” för att förödmjuka dem, tvinga dem till underkastelse under maktspråk. Och därför är de ”sverigevänligas” behandling av ”osvenska” ett illdåd, och av dem har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn.
Jag anser att ett offentligt register över dömda pedofiler och flerfaldigt dömda våldtäktsmän är en synnerligen dålig idé. Inte för att jag värnar om individerna som skulle finnas i registret, utan för att jag tror att det skulle få katastrofala konsekvenser för rättsväsendet i Sverige. Jag är rädd för att människor skulle kunna ta lagen i egna händer och bilda lynchmobbar, jag ser det som fullt möjligt. När jag bodde i Hälsingland fick jag höra om två mord som skett i den lilla by där jag bodde. I båda fallen handlade det om ”hustruplågare” som invånarna i byn hatade.
Den första fick hembesök av en grupp män, som ansåg att måttet var rågat. För att förhindra att någon tjallade bestod gruppen av en man ur varje släkt. De drog ut den anklagade på gårdsplanen och slog ihjäl honom. Alla visste, ingen visste.
Även den andra gick ett grymt öde till mötes. Under en dans på en loge bjöds han på en sup runt hörnet utanför. Trodde han i alla fall. Istället fick han en planka i bakhuvudet och precis i rätt ögonblick kom en man med häst och vagn åkande på vägen, varpå kroppen slängdes upp på vagnen och forslades bort. Banemännen gick tillbaka in och när det upptäcktes att en man saknades svarade gruppen; vi hade bara gått ut för att ta en sup. Den saknade mannen hittades aldrig. Den som misstänkts för att vara hustruplågare hade gått upp i rök.
Jag vet inte om de här incidenterna rörde exakt samma personer, men jag vill minnas att det kan ha varit samma konstellation av gärningsmän. Ett medborgargarde – en man ur varje släkt – som tagit lagen i egna händer och försökt att skipa rättvisa. Vad ska man säga? Det är ju svårt att tycka synd om offren, de ansågs skyldiga till brott som ligger långt ner på sympatiskalan. Men vi måste sätta ribban högre när det gäller rättssäkerheten, oavsett vad man anser att en person förtjänar eller inte så måste man hålla sig inom lagens råmärken. Själv har jag massor av åsikter och synpunkter på den svenska kriminalpolitiken (och dess brister), men jag bör och jag måste följa och respektera lagen. Om inte, kan det i förlängningen gå hur illa som helst, då kan Flugornas Herre vara ett faktum.
Sverigedemokraterna hänvisar till att liknande register redan existerar i USA och Kanada. Jag tolkar det som om att de menar att det gör ett svenskt offentligt register helt ok, p.g.a. argumentet: ”alla andra gör det ju”. Vad de inte nämner är att personer som funnits i dessa register misstänks ha blivit mördade p.g.a. ett sådant register. Sexualbrottslingar, särskilt dem som förgripit sig på barn, finner vi längst ner bland bottenskrapet. Det finns en anledning till att dömda i Sverige blir placerade på särskilda avdelningar och anstalter, de anses vara lovligt byte för vissa och skulle högst troligen förvandlas till köttfärs av vissa medfångar, bara tillfälle skulle ges.
Jag känner inte, och begär verkligen inte att någon annan ska känna sympati för dömda sexbrottslingar. Men att låta känslorna ta över är nog det sämsta som kan ske. Då är steget inte långt till en skränande pöbel som mer än gärna vill lösa problem med ‘hälsingemetoden’.
Homosexualitetens öppna närvaro i det offentliga rummet är långt ifrån accepterad i muslimskt dominerade länder enligt Pew Research. I Iran har homosexuella avrättats offentligt samtidigt som Ahmadinejad deklarerade att homosexualitet inte existerar i Iran på så sätt som det förekommer i väst. Men oavsett vad Ahmadinejad säger är det uppenbart att det blir allt vanligare med muslimer som kräver rätten att bli accepterade som både troende muslimer och som homosexuella. Därmed är det också något som muslimska omgivningar i allt större utsträckning tvingas förhålla sig till.
Från en amerikansk prideparad. Gay muslims and their friends.
Erica Li Lundqvist är islamolog, från ‘Centrum för teologi och religion’ vid Lunds universitet, och har skrivit sin avhandling om homosexuella muslimer i Beirut. I en intervju till DN, 19 juli säger hon:
Att vara muslim och bög i Beirut är inget man bara är, utan något man hela tiden måste förhandla om.
Hennes avhandling ifrågasätter myten att en muslim inte kan vara homosexuell eller att homosexuella personer inte är i behov av religiositet eller religiösa gemenskaper — oavsett om det gäller islam eller någon annan religion. Men den visar också hur homosexuella, muslimska män i Beirut tvingas utveckla olika strategier för att möta omgivningens förväntningar och hur deras sexuella läggning kan kosta dem livet.
Den 25 juli intervjuades i DN den fransk-algeriske imamen Ludovic-Mohamed Zahed, som förra året startade den första, så kallade ”inkluderande moskén” i Frankrike. Han är visserligen inne på fel spår när han skyller motståndet mot homosexualitet inom islam på kolonialism, huvudsakligen för att motståndet mot homosexualitet inom islam är äldre än kolonialismen. Icke desto mindre illustrerar han, precis som Lundqvists muslimska homosexuella män i Beirut, att homosexuella muslimer tar allt större plats i offentligheten.
En av de som länge drivit frågan är Irshad Manji. Hon menar att det inte finns något hinder för att vara både troende muslim och homosexuell.
Det finns ingen principiell skillnad mellan motståndet mot homosexualitet rent allmänt och det som förekommer i islam. I Sverige var det straffbart att ha homosexuella relationer fram till 1944 och först 1979 togs den medicinska klassificeringen bort, som definierade homosexualitet som en form av psykisk störning.
Rädslan för det som kan upplevas avvika från normen har under alla tider fått fruktansvärda konsekvenser. I sin essä Fear of Small Numbers beskriver socialantropologen Arjun Appadurai hur majoriteter historiskt alltid haft lika svårt att acceptera minoriteters avvikelser och i sämsta fall därför gjort allt för att förgöra dem.
Muslimska samhällen skiljer sig således inte från andra i det avseendet även om brutaliteten mot homosexuella i en del muslimskt dominerade länder är fruktansvärd. Europa har dock ingen anledning att i just det avseendet slå sig för bröstet i ljuset av brutaliteten mot homosexuella under Förintelsen.
Motståndet mot homosexualitet bland muslimer har redan förlorat kampen. Förhållningsättet som Ahmadinejad illustrerar ifrågasätts dagligen av homosexuella som valt att också leva som troende muslimer.
Det är omöjligt att säga hur lång tid det kommer ta eller hur mycket lidande homosexuella kommer utsättas för, innan deras liv kommer nå högre acceptans bland andra muslimer. Självklart är dock att texter och traditioner kommer att omtolkas och omförhandlas till att succesivt öka homosexualitetens legitimitet. Och för de muslimer som redan är troende och homosexuella finns det ingen kraft på jorden som kan frånta dem den identitet de valt att leva med. Gästinlägg av Eli Göndör
Den här texten kom in till redaktionen som en reaktion på en artikel publicerad i VLT den 28 juni. Artikeln i VLT berör politiken versus det praktiska omkring den första PRIDE-festivalen som anordnas i Västerås 27 – 29 juni i år. Sverigedemokraterna i Västerås bjöds inte in till den politikerdebatt som fördes omkring olika frågor inom HBTQ, varpå de genast tog på sig offerkoftan.
Därav denna text som bemöter det som bedöms felaktigt i VLT’s artikel.
(Tyvärr kan jag inte hitta VLT:s artikel i deras nätversion av tidningen. Men det finns både en ledare samt separat artikel att läsa i VLT 27 juni 2013. /Redaktören)
I Västerås har Sverigedemokraterna nu fått en oförtjänt offerkofta på sig.
Det sker just nu, i samband med Västerås första Pridefestival någonsin. Sverigedemokraterna är nämligen inte inbjudna till Regnbågstorget, det område som arrangörerna RFSL har mitt i staden.
Det är ingen hemlighet att SD är emot de flesta av de rättigheter som HBT-personer vunnit på sista tiden. Demokratiska rättigheter om lika rätt att gifta sig, rätt för transpersoner att slippa sterilisera sig mot sin vilja, med mera. Varför skulle RFSL bjuda in dem?
I tidningen görs ett stort nummer av att kommunen står bakom Pride. Det är sant på så sätt att kommunens eventbolag Västerås & Co är med och arrangerar Pride. Däremot stämmer det inte att kommunpolitikerna gav RFSL i uppdrag att ordna Pride. Visserligen har en folkpartistisk ledamot motionerat om att ”uppmuntra” ett Pride. Men RFSL startade arbetet direkt, långt innan fullmäktige tog beslut att stödja motionen. Så fortfarande är det RFSL:s arrangemang.
Tro inte att SD hade varit med om de hade blivit inbjudna. Tro inte att SD står bakom RFSL:s kamp för lika rättigheter.
Ta av offerkoftan, SD.
Skribenten är medlem i RFSL Västmanland men vill vara anonym.
Ett barn på flykt väljer inte själv sin situation och jag tänker återigen hänvisa till FN’s definition av barn från barnkonventionen ALLA under arton år är alltså barn och barns rättigheter och välmående måste gå i första hand och gör det i varje sund människas tankesätt.
När riksdagen röstade om förslaget i går gavs bifall från samtliga partier förutom SD – som enhälligt (med undantag för ledamoten Johnny Skalin som tryckte fel; han beklagar sig inför sina partikamrater och har skickat en rättelse till kammarkansliet) röstade nej.
När SD förnekar barnens rätt att gå i skola bryter de inte bara mot paragraf 28 i barnkonventionen:
Varje barn har rätt till utbildning. Grundskolan ska vara gratis.
…utan även mot punkterna 2,3,4,6,22,29. Varför vill då Sverigedemokraterna neka barnen sin skolgång? De anser att det skulle öka invandringen till Sverige om barnen får gå i skola här. Barnen är alltså en orsak till ett framtida problem för sverigedemokraterna. Är de så emot invandring så det kan gå över lik i det här fallet barnens välbefinnande för att stoppa den?
Regeringspartierna och miljöpartiet gjorde nyligen ytterligare reformer inom ramen för den migrationspolitiska överenskommelsen. Jag välkomnar den, men är mycket skeptisk till hur stor skillnad den kommer att kunna få i praktiken.
En av de mest uppmärksammade delarna av de nya reformerna är att laglydelsen i femte kapitlet, sjätte paragrafen av utlänningslagen om uppehållstillstånd på grund av ”synnerligen ömmande omständigheter” för barn, ändras till ”särskilt ömmande omständigheter”. Lagändringen är avsedd att medföra att kraven på omständigheterna som grund för barns uppehållstillstånd sänks.
Men hur stor är skillnaden gentemot dagens lagstiftning?
5 kap. 6 § Utlänningslagen anger följande:
Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen skall särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet.
Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt denna paragraf även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer.
Såsom det framgår anges i andra stycket 5 kap 6 § utlänningslagen att kraven för barn att få uppehållstillstånd redan idag sätts lägre än för vuxna. Det finns även en del praxis från Migrationsöverdomstolen på området som däremot ofta är mer restriktiv än vad lagstiftaren avsett.
Förutom själva specialbestämmelsen om synnerligen ömmande omständigheter, finns den så kallade portalparagrafen i 1 kap. 10 § utlänningslagen som anger:
I fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver.
Även i utlänningslagens förarbeten anges att något lägre krav skulle kunna ställas på styrkan av de humanitära skälen när barn är berörda (prop. 1996/97:25 sid. 284). Även i prop. 2004/05:170 framhålls att de humanitära skälen bör kunna vara av något mindre allvar och tyngd när det gäller barn.
Som synes har det funnits åtminstone i teorin ett relativt välutvecklat skydd i lagstiftningen för barnens bästa. Den nya lagändringen om särskilt ömmande omständigheter kan i stora stycken bli en slags omskrivning av de lägre ställda krav för uppehållstillstånd för barn — som redan finns — och de särskilda hänsyn till barn som redan skall tas. En separat juridisk definition kan sannolikt komma att underlätta för flera barn och deras föräldrar, som redan idag borde uppfylla kriterierna för att kunna få uppehållstillstånd.
Men jag ifrågasätter att den nya definitionen läker de huvudsakliga bristerna.
Av vad som framgår och även upprepats av den blonda och blåögda migrationsministern Tobias Billström, skall fortfarande en individuell prövning göras i varje enskilt fall. Det är en princip som genomsyrar hela utlänningslagen och det är en korrekt princip. Antalet beviljade uppehållstillstånd i sig eller statistik får aldrig bli ett mål med lagen. Målet skall alltid vara en korrekt handläggning på ett korrekt underlag.
Med det i beaktande framgår att den nya juridiska definitionen ”särskilt ömmande omständigheter” är en generell term som ersätter en annan generell term.
Så om generella termer ofta inte når hela vägen i alla ämnen som är individuella ärenden, vad kan då göras?
1. Säkra bevisningen
”Synnerligen ömmande omständigheter” och i framtiden ”särskilt ömmande omständigheter” lär sannolikt även i fortsättningen huvudsakligen utgöras av situationer då barn lider av fysiska och/eller psykiska sjukdomar. För att sådana åkommor bevisligen skall kunna utgöra underlag för uppehållstillstånd, krävs läkarintyg.
Trots de redan idag existerande lägre beviskraven för barn i utlänningsärenden, krävs underlag för att göra sannolikt att t.ex. försök att skära halsen av sig, starkt indikerar en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att de ständiga försöken att hoppa från balkongen utgör en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att kroppen som är full av skärsår och brännmärken efter släckta cigaretter är ett led i ett självskadebeteende som påvisar en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att krossandet av tallrikar över sin egen skalle, rusandet med ansiktet eller huvudet rakt in i väggar är ett led i ett självskadebeteende som påvisar en påtaglig och bestående självmordsrisk.
Att skriken om nätterna i månader efter mamma inte ”har sin upprinnelse i frustration över den självförorsakade separationen av vårdnadshavarna i hemlandet som torde sakna relevans för ärendets avgörande”, utan bevisar hur ett barn riskerar livslånga psykiska besvär om det återigen skiljs från vuxna, såsom sina gode män, om de utvisas.
Kroppsbesiktning krävs för att upptäcka bajonettsticken, brännsåren från blåslampor och för att konstatera att de utdragna naglarna verkligen har dragits ut. Kroppsbesiktning krävs för att upptäcka det söndertrasade anuset och den söndertrasade vaginan. Och inkontinensen. Långa intervjuer med barn hos välmeriterade och förtroendeingivande psykiatriker, krävs för att påvisa att det söndertrasade anuset eller den söndertrasade vaginan är resultatet av systematiska och mångåriga gruppvåldtäkter av pojkar och flickor.
För att tillsammans med efterforskning av landsinformation upptäcka att mamma och pappa mördades, att byn brändes ner. Att grannarna sköts ner. Att de andra barnen som inte lyckades rymma utexaminerades från talibanernas självmordsbombarskolor.
Att det ena ögat som saknas har stuckits ut med kniv och inte förkommit genom en olycka. Att revbenen som läkt hjälpligt tidigare har slagits av med gevärskolvar.
Att hela detta panorama av upplevelser har förorsakat psykiska trauman som utgör en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att barnens tystnad, ibland stumhet och stirrande med gapande munnar inte utgör ”vägran att samarbeta i asylutredningen”, utan psykosomatiska tecken på svåra trauman som utgör en påtaglig och bestående självmordsrisk. En kompakt tystnad är ofta farligare än hysterisk gråt.
Även om Migrationsverket i egenskap av myndighet har huvudansvaret för att ett asylärende blir korrekt utrett, ligger det i regel på det offentliga biträdet att säkra bevisningen. En del offentliga biträden verkar fortfarande tro att patientjournaler går att åberopa som bevisning i domstol. Så är inte fallet. Sannolikt den övervägande delen ombud och offentliga biträden har inte exakt kunskap om vilka juridiska kriterier som uppställs för att läkarintygen skall kunna åberopas med framgång som bevisning.
Praxis från Migrationsdomstolen anger tydligt hur läkarintyg skall vara utformade, men ett begränsat antal ombud och offentliga biträden har studerat denna praxis. Utlänningslagstiftningen i sig anger inte hur läkarintygen skall vara utformade.
För egen del har jag studerat några hundratal läkarintyg i asylärenden och enbart en handfull av dem uppfyller kriterierna. Alltså blir det avslag, vilket inte lär ändras nämnvärt av att utlänningslagen i framtiden talar om ”särskilt ömmande omständigheter” istället för ”synnerligen ömmande omständigheter”.
Utlänningslagen bör därför ändras så att beviskriterierna för läkarintyg framgår direkt i lagtexten. Så att färre asylhandläggare och ombud behöver ta sig tiden att lista ut beviskriterierna i förarbeten och praxis.
2. Ändra kraven för bedömningen av vårdmöjligheter i hemlandet
I dagens utlänningslagstiftning anses möjlighet till vård i hemlandet — nästan oavsett hur svårtillgänglig eller kostsam — som ett tillräckligt skäl för att inte bevilja uppehållstillstånd på grund av sjukdom. Dels måste sjukdomen vara livshotande eller svårt handikappande. Därefter krävs att vård för en viss sjukdom överhuvudtaget inte finns i ett visst land. Kostnaden för sjukvården anges tydligt i utlänningslagen inte vara en faktor vid bedömningen av möjligheten av att kunna få vård.
Svensk sjukvård är i nästintill alla fall bättre än i de länder som människor flyr ifrån. Det faktumet kan i sig inte utgöra grund för att få uppehållstillstånd i Sverige. Däremot kan inte rimligtvis en sjukvård i aldrig så liten omfattning och aldrig förenad med sådana kostnader, negligeras vid frågan om ”synnerligen ömmande omständigheter” eller ”särskilt ömmande omständigheter”.
Detta trots att rätten till liv innebär att en avvisning eller utvisning till ett land som riskerar att leda till döden eller ett livsvarigt handikapp strider mot ”rätten till liv”, stadgad i artikel 2 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och som är jämställd med svensk grundlag.
Istället måste kriterierna finnas någonstans mitt emellan. När förekomsten av sjukvård och priset för den faller helt på den sjuke, gör att det i praktiken blir omöjligt att få vård för en livshotande eller svårt handikappande sjukdom, borde det utgöra skäl för uppehållstillstånd. Utlänningslagen måste då även och till skillnad från idag kunna definiera hur praktiska möjligheter till vård ser ut.
3. Gör alla beslut överklagbara
Många av de barn, precis som vuxna som söker asyl i Sverige får avslag och skall därmed avvisas eller utvisas ur Sverige. Avvisningen eller utvisningen skall verkställas. Finns hinder mot verkställigheten kallas det för verkställighetshinder. Helt nya hinder i form av omständigheter för hinder mot verkställighetshinder måste då åberopas och bevisas.
Ytterligare bevis för tidigare asylskäl, oavsett hur starka de är, beaktas sällan av Migrationsverket men betydligt oftare av migrationsdomstolarna.
Yrkande av uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder på grund av gamla asylskäl som en asylsökande anser ha bedömts fel, sker genom en omprövning av tidigare fattat beslut. En omprövning som nästintill aldrig leder till att Migrationverket ändrar beslut.
Detsamma gäller så kallade medicinska verkställighetshinder, då sjukdomar, fysiska skador och självmordsrisker förvärrats under den tid då ett asylsökande barn stannat kvar i Sverige.
Gemensamt för omprövning av utvisningsbeslut och medicinska verkställighetshinder som för övrigt görs med stöd av 12 kap. 18 § utlänningslagen, är att deinte går att överklaga.
Det innebär att Migrationsverkets beslut om avslag, som i genomsnitt ändras en gång av tusen (SOU 2009:56 ”Den nya migrationsprocessen” sid. 146), juridiskt sett alltid anses vara riktiga.
En ändring av definitionen ”synnerligen ömmande omständigheter” till ”särskilt ömmande omständigheter” lär inte ändra denna situation nämnvärt.
Istället lär den enda effektiva lagändringen, för övrigt i enlighet med artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheter, som stipulerar rätten till en rättvis och opartisk rättegång, vara att en rätt till att överklaga till migrationsdomstol.
Generella svepande lagändringar lär inte i någon väsentlig utsträckning ändra de tiotusentals individuella människoöden som begravs i beslut om avslag, så länge inte lagändringen anpassas till den praktiska verkligheten. En verklighet där människors lidande ofta hamnar mellan lagparagrafer och försvinner i svarta hål av bristande bevisning.
Ge de asylsökandes ombud och offentliga biträden rätt verktyg att kämpa för enskilda människor. Först då kan människovärdet försvaras!
Agneta Berliner är styrelseledamot i Rädda Barnen Västmanland, ledamot i arbetsutskottet för SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) och var tidigare riksdagsledamot (FP). Agneta bloggar på: Berliners blogg.
Janusz Korczak och barnets rätt till respekt
Det barn som möts av respekt, lär sig att respektera andra.
Det behövs en rejäl synvända i det svenska samhället. Hos lärare, föräldrar, grannar, polis, socialsekreterare, politiker, åklagare, domare. Vi behöver alla vända på perspektiven. Från vuxenperspektiv till barnets. På riktigt. I alla situationer. Lära oss mer om hur barn fungerar. Agerar. Reagerar. Alltför många barn mår psykiskt dåligt. Alltför många barn blir inte lyssnade till. Alltför många barn sviks av samhället, av oss vuxna, när de behöver oss som allra bäst. Vi vuxna behöver göra vårt allra, allra yttersta för att stötta de barn som har det svårt. Så att alla barn får en så bra uppväxt som det någonsin går. Så att barnen får vara barn. Det är så vi formar ett gott samhälle med respekt för de mänskliga rättigheterna och allas lika värde. En föregångare och förebild i detta synsätt var barnläkaren och pedagogen Janusz Korczak.
I trettio år levde Janusz Korczak tillsammans med föräldralösa barn på barnhem i Warszawa. Han skapade en verksamhet som byggde på barnens demokratiska och aktiva deltagande i sin egen vardag. Korczak ansåg att det oftast är barnen som drabbas värst av det onda i tillvaron. Och att det är roten till mycket av världens elände – barnens förutsättningar att forma framtiden i andra banor omintetgörs. Fred och frihet, utveckling och framtid beror på hur vi förhåller oss till barnen. Hela Korczaks verksamhet kan sägas vara ett projekt för fredsfostran.
Korczaks människosyn var allas lika värde. Av detta följde ett moraliskt engagemang för rättvisa och social jämlikhet. För stöd åt svaga och förtryckta. Också barnen gjordes delaktiga i detta engagemang. Ett genomgående drag i Korczaks arbete var att han bejakade barnens upplevelser av tillvaron. Han försökte inte släta över de olika former av social nöd och orättvisa som många av barnen upplevt på nära håll. Hos Korczak finner man alltså både ett starkt engagemang i moraliska frågor och en medveten betoning av den vuxnes aktiva ansvar i fostran och undervisning. Med sin grund i respekten för barnet blev han dock aldrig moraliserande.
Korczaks tankar om barns rätt till respekt bidrog till att lägga grunden för den första barnkonventionen. Och Janusz Korczak påtagligt aktuell och närvarande även idag. ”Barnets rätt till respekt” och ”Hur man älskar ett barn” är två av hans böcker. I dessa böcker bidrar språket i sig nästan till en känsla av poesi mellan varven. För mig ger texterna många anledningar till reflektion och de framkallar en stark vilja att vara en god förälder. Och en god medmänniska.
Jag har haft förmånen att träffa och samtala med Sven Hartman och Ylva Wibaeus från Svenska Korczaksällskapet. Ånyo greps jag då av en stor ödmjukhet inför de tankar kring barn och barns rättigheter som Janusz Korczak framförde för över 80 år sedan. Inte för inte kallas han pionjär i det internationella arbetet för barns rätt.
Janusz Korczak förespråkar inte några pedagogiska måsten – det handlar mer om hur man som vuxen förhåller sig till ett barn; med respekt och utifrån att varje barn är en individ med egna erfarenheter. Janusz Korczaks tankar är angelägna. Läs hans böcker. Fundera på budskapet. Sprid hans namn och de insikter som du själv gör när du läser hans tankar.
Med tillåtelse från Sven Hartman följer nedan en summering av hans och Ros Mari Hartmans efterskrift till ”Barnets rätt till respekt”.
Vad är det som gör att en människa blir ihågkommen av eftervärlden? Är det bara det storslagna vi minns eller kommer vi också ihåg det lågmälda? Janusz Korczak (1878-1942, författarpseudonym för Henryk Goldszmit) var en stillsam man, men han spred ljus för många människor i en mörk tid. Man minns honom, inte för hans framgångar bland stora män, utan för att han ägnade hela sitt liv åt barnen. Både i stora och små sammanhang förespråkade han barnets rätt till respekt.
Janusz Korczak föddes i en judisk familj som var helt assimilerad i det polska samhället. Korczaks intresse för barn väcktes tidigt och redan i unga år engagerade han sig i frivilligt arbete med barn. Efter genomförda medicinstudier i Warszawa, Berlin och Paris hade han en privatpraktik vid sidan av sin tjänstgöring på ett barnsjukhus i Warszawa. Efter några år lämnade han, trots lysande framtidsutsikter, sin läkarverksamhet och började engagera sig i barnhemsarbete. Med tiden hade han ansvar för två barnhem, ett för judiska barn och ett för icke-judiska barn. Korczak tycks i detta arbete fått utlopp för sin mångsidiga begåvning. Han ansvarade för den pedagogiska ledningen, fungerade som barnens läkare, deltog i deras fostran, skrev och berättade sagor för dem.
Janusz Korczak skrev åtskilliga böcker i pedagogik, barnpsykologi och barnavård, både vetenskapliga och populärvetenskapliga. Under långa perioder anlitades han som föreläsare i barnmedicin på universitetet och som expert på frågor om ungdomsvård i rättsväsendet. Och en hel generation polska barn lärde känna honom som ”Den gamle doktorn” – som ledde en serie mycket populära radioprogram för barn.
När andra världskriget bröt ut beslutade Korczak sig för att försöka rädda barnen och barnhemmen. I oktober 1940 tvingades det judiska barnhemmet att flytta till gettot och Korczak gjorde ideliga tiggarfärder för att försöka skaffa mat åt barnen. Han arresterades flera gånger, bland annat för att han vägrade bära armbindeln med den judiska stjärnan. Goda vänner uppmanade honom att försöka fly, det är omvittnat att han flera gånger gavs fri lejd genom sina internationella kontakter, men han bestämde sig för att stanna. Han kunde inte överge barnen när de hade det som svårast.
Korczak kallas för en humanistisk pedagog och då har man haft både hans idéer och hans liv i tankarna. Det är inte ofta man kan se en så klar överensstämmelse mellan lära och liv som hos Korczak. Årtiondena runt första världskriget gav upphov till en rad pedagogiska riktningar som visat sig vara osedvanligt fruktbara och slitstarka. Från Stockholm hade Ellen Key redan år 1900 proklamerat ”Barnets århundrade” som också var titeln på den bok hon utgivit. Det är troligt att Korczak i mycket inspirerades av Ellen Key. Båda var engagerade debattörer för barnets rätt till rätt och skydd. Maria Montessori, Rudolf Steiner och Célestine Freinet var andra i den skara av tänkare inom pedagogik och barnavård dit Janusz Korczak räknades. Industriell expansion, teknisk och politisk utveckling ledde till en ny kunskapssyn och till krav på ökad utbildning för folkflertalet. Krig, fattigdom och sociala orättvisor medförde stora och tunga uppgifter för skola och barnavård. Årtiondena kring första världskriget innebar också att vetenskapen i allt större utsträckning fick en styrande roll där man tidigare förlitat sig på kyrkans råd. Janusz Korczak var en vetenskapligt skolad barnläkare. Han bedrev forskning kring barns psykiska och fysiska utveckling. Och kombinerade sitt stora vetande om barn med en övertygelse om barnets värde och om människolivets okränkbarhet. Han förenade sin stora praktiska erfarenhet från alla åren på barnhemmen med ett gediget vetenskapligt kunnande och en humanistisk åskådning. För Korczak är det individen och inte kollektivet som är utgångspunkten för uppfostran i hans pedagogik som präglas av närhet, humor och en varm grundton.
Överhuvudtaget var han angelägen om att betona att barn först och främst är människor för att på så vis tona ner de åtskillnader som ständigt görs mellan barn och vuxna. Korczaks skrifter präglas av insikten att livet inte är lätt att leva, varken för barn eller vuxna. Människans liv bestäms av personliga upplevelser och tillkortakommanden, av samhällets orättvisor och historiens tragedier. Men, menade Korczak, människans kännetecken framför andra är att hon kan påverka sin situation och sin framtid.
Roten till mycket av världens elände såg Korczak i det förhållande att det oftast är barnen som drabbas värst av det onda i tillvaron. Det leder i sin tur till att deras förutsättningar att forma framtiden i andra banor omintetgörs. Fred och frihet, utveckling och framtid beror på hur vi förhåller oss till barnen. Om man hårdrar analysen kan man säga att hela Korczaks verksamhet var ett projekt för fredsfostran.
I sin bok ”Hur man älskar ett barn” efterlyser Korczak ett Magna Carta för barnens rättigheter där han formulerar tre grundläggande rättigheter:
1. Barnets rätt till sin död. Där han vänder sig mot samtidens överdrifter i barnhygien. Korczak menade att de som till varje pris ville undvika att barnen drog till sig en livshotande sjukdom, så förvägrade man dem ett naturligt liv.
2. Barnets rätt till den dag som idag är. Barns liv har ett egenvärde som ska respekteras. Och enligt denna princip är det orätt av föräldrar, lärare eller samhället att betrakta barn som investeringsobjekt inför framtiden. Det är inte heller rätt av den vuxne att förverkliga sig själv genom sina barn.
3. Barnets rätt att vara den han eller hon är. Varje barn är en individ och varje barn har rätt att vara sig själv.
Allt som Janusz Korczak skrev var förankrat i det vardagliga barnarbetet. Han arbetade med ett stort barnkollektiv och det tvingade honom till att finna former för individuell stimulans och även till att fördela ansvar och normöverföring. För att den stora barngruppen skulle fungera krävdes att man utnyttjade barnens förmåga till lojalitet och ömsesidig förståelse. Likaså krävdes utrymme för barnens personliga integritet. Detta medförde att olika fostrande inslag fick större utrymme i Korczaks arbete än vad som i allmänhet var fallet inom progressiv pedagogik och så kallad modern barnuppfostran. Korczak var uttalad motståndare till alla former av aga, vilket var både ovanligt och radikalt i de sammanhang där han var verksam. Han menade att det inte var i rollen som bestraffare som den vuxne ska ta sitt ansvar, utan att i kraft av sin större erfarenhet ska den vuxne samverka med barnen. Korczaks respekt för barnet är orubbligt.
De arbetsformer som Korczak utvecklade vid sina barnhem förutsatte ett delat ansvar för allt, från städning till planering. De gemensamma ordningsreglerna respekterades av barn och vuxna. Man hade ett faddersystem där nyintagna barn blev omhändertagna av flickor och pojkar som redan var hemma vid institutionen. Man hade också en ”kamratdomstol”, ett slags stormöten med ordförande och sekreterare, där konflikter mellan barnen eller mellan barn och vuxna togs upp till behandling enligt en särskild ”lagsamling” där de första 99 paragraferna var förlåtelseparagrafer.
En följd av Korczaks människosyn var att han trots medvetenheten om alla ärftliga och miljömässiga skillnader mellan människor envetet hävdade allas lika värde. Av detta följde ett moraliskt engagemang för rättvisa och social jämlikhet, för stöd åt svaga och förtryckta. Också barnen gjordes delaktiga i detta engagemang. Ett genomgående drag i Korczaks arbete var att han bejakade barnens upplevelser av tillvaron. Han försökte inte släta över de olika former av social nöd och orättvisa som många av barnen upplevt på nära håll.
Hos Korczak finner man alltså både ett starkt engagemang i moraliska frågor och en medveten betoning av den vuxnes aktiva ansvar i fostran och undervisning. Med sin grund i respekten för barnet blev han dock aldrig moraliserande.
Den lilla skriften ”Barnets rätt till respekt” trycktes första gången 1929. Här sammanfattas många av de tankar som genomsyrar Korczaks arbete. Skriften har troligen sitt ursprung i en föreläsningsserie som han gav vid universitetet i Warszawa. Serien anknöt till den tidens barnkonvention, Genèvedeklarationen från 1924, som Korczak var en av idégivarna till.
I augusti 1942 deporterades Janusz Korczak, personalen och de 200 barnen vid det judiska barnhemmet tillsammans med 15.000 andra från gettot i Warszawa till det nazistiska förintelselägret Treblinka och mördades där.
I mer än tjugo länder runt om i världen finns idag Korczaksällskap som arbetar i Janusz Korczaks anda för barnets rättigheter.
Motargument 