Etikettarkiv: kultur

Krönikor

Invandrare får skulden för sviktande turism!?

Gästinlägg av SLUTPIXLAT.

Varning för Avpixlat o Dagerlind

Den av Sverigedemokraterna sponsrade hat- och rasistsajten Avpixlat försöker i vanlig ordning ge invandrarna skulden för allt.

Nu har det till och med gått så långt att man försöker ge invandrarna skulden för en sviktande turism.

I en insändare med rubriken ”Var är turisterna?” försöker signaturen Stefan K ge någon form av hemsnickrad förklaring till varför det är just invandrarnas fel att turistnäringen i Sverige sviktar.

Och vad kommer han på då? Jo det är migrationsverkets fel alltihop!?

Ska man leta efter orsaker kan man finna ett antal. Vi vet att Migrationsverket i sin desperata jakt på bostäder åt asylsökande och flyktingar, köper upp nästan allt de kommer åt. Här finner vi campingar, hotell, vandrarhem, stugbyar och andra övernattningsställen som turister brukar nyttja.

Aha… Migrationsverket snor nu alltså turisternas ställen att bo på!? Är det så det ligger till? Tänka sig vad hemskt.

Ja man slutar aldrig bli förvånad över hur fyndiga rasisterna är när det gäller att hitta nya anledningar att spy ut sitt hat mot invandrare.

Och som om inte detta vore nog, så passar samtidigt denne Stefan K på att ge mångkulturen en känga:

Vi har också fått oss till del, att det mångkulturella Sverige allt oftare inkluderar kulturuppvisningar från andra länder. Bl.a. fick vi veta att midsommarfirandet på Skansen 2011 gick i arabiska tecken, där musik, sång och dans från arabiska länder visades upp för medborgare och turister. Samma år firade Stockholms stadsmuseum den svenska nationaldagen med en somalisk afton, där man också bjöd på mat, sång och dans från fjärran land. Är detta vad utländska turister förväntar sig på sin semesterresa till Sverige? Reser ni till Thailand för att ta del av kulturyttringar från Marocko eller Chile? Frågan är ändå om inte Sveriges negativa bild utomlands är det verkliga skälet till den minskade turismen?

Uppenbart är att signaturen Stefan K inte har mycket till övers för mångkulturen. Och att visa upp denna mångkultur för turister är tydligen enligt Stefan K hämmande för svensk turistnäring.

Förmodar att Stefan K likt Sverigedemokraterna vill se ett starkt tillrättalagt svenskt midsommarfirande/nationaldag i bästa nordkoreansk koreografi där kanske Åkesson och hans entourage kan svansa omkring. Och naturligtvis är där inga invandrare tillåtna att delta. Då blir det ju för mångkulturellt. Hujeda mig!?

Slutpixlat konstaterar att på hat- och rasistsajten Avpixlat är uppfinningsrikedomen stor när det gäller att smutskasta invandrare. Och att dess nestor, Mats Dagerlind, fantiserar ihop otroliga historier gör ju inte saken bättre.

Kan vi kalla det rasistisk komik på hög nivå? Nej, låg nivå skall det naturligtvis vara.
”Var är turisterna?” Frågan som istället borde ställas är; Var är rasisterna?” Hos Sverigedemokraterna, Avpixlat och Dispatch såklart!

Raffina Wall för Slutpixlat.

Krönikor

Nationaldagen, all included

Gästinlägg av Fredrik S.

Min känsla av nationaldagen är inte vad den varit – känslan som kryper på mig är att vi firar något som varit – inte något som är. Frågan jag ställer mig är om nationaldagen är relevant i dagens globala samhälle, behöver vi den för att behålla vår ”svenska” identitet? Kanske behöver vi höra politiker säga att allt är bra, trots att vi alla andra dagar på året inte tror på dem?

Nationaldagen har blivit en plattform att säga att det var bättre förr…

Sveriges nationaldag 2009 i Linköping
Stefan Sundkvist / Foter.com / CC BY

Men många använder den som ett forum för att göra det till ett vi mot dom.
Ett vi mot dom som kommer i många olika former; vi mot SD, vi mot förorten, vi i förorten mot samhället… men vi mot invandrare är det som brukar komma upp mest idag.

Är det linjerna på en karta som gör oss till unika, till svenska? Var ska man dra gränsen mellan vi och dom, är det dom som bor i nästa kvarter, stadsdel eller beroende på vart denna jord man råkar vara född? Nationaldagen känns plötsligt väldigt liten – kanske dags för en världsdag istället?

Dock är det är inte bara nationalistiska partier som avsiktligt spär på detta – oavsiktligt har detta blivit accepterat även av de som vill vara inkluderande. Jag tänker på alla dessa inlägg i stilen med: mina grannar anses vara farliga människor, men lär man känna dom så gillar man dom – jo ni läste rätt, fortfarande dom…

Min känsla är att nationaldagsfirandet inte längre kan vara bara ett vi-firande, inte utan att ett ”mot dom” kommer med som en sur eftersmak.

Det är så lätt att halka in på att det blir vi mot dom överallt, men tyvärr har jag ingen lösning på hur man skall vara mer inkluderande.

Gästinlägg av Fredrik S.

Krönikor

Jimmie Åkesson ratar nationaldagsfirandet!

Gästinlägg från Slutpixlat
Lilla julafton är snart här för alla Sverigedemokrater. Det vill säga nationaldagsfirandet.
Skärmklipp

Något som Jimmie Åkesson uppenbarligen inte vill vara med att fira. Inte på det sätt som det firas på Skansen i Stockholm i alla fall. För efter förra årets nationaldagsfirande på Skansen var Åkesson så djupt besviken att han kände sig tvungen att i media slänga ur sig följande floskler:

I år deltog jag i firandet av nationaldagen på Skansen. Det blev inget firande för hela Sverige, men ett firande för det urbana Stockholm och den etniska mångfald som bara funnits i 30 år. Om nationaldagen ska fortsätta firas på detta sätt, med ett ensidigt internationellt perspektiv med självförnekelse och historielöshet som grundläggande ingredienser, är jag tveksam till att medverka framöver.

Det passar sig alltså inte för herr Åkesson att alla i Sverige får vara med och fira nationaldagen. Enligt Åkesson så skall nationaldagen enbart vara till för svenskar och inga andra.

Ett nationaldagsfirande värt namnet bör enligt min uppfattning vara utformat för att ena nationens medborgare kring de värden som deras samhälle vilar på.
Vad Åkesson egentligen vill ha sagt är att nationaldagen skall firas på de värdegrunder som den Sverigedemokratiska ideologin vilar på.
Det vill säga extrem nationalism kryddat med en överdriven vurm för minnen från fornstora dagar.
Åkesson och Sverigedemokraterna vill helt enkelt göra nationaldagen till sin alldeles egna personliga sak där de drömmer sig tillbaks till tider som sen länge är borta och där inga nysvenskar är tillåtna att delta. Och därmed är Sverigedemokraterna tillbaks på rasismens ruta ett igen. Att särskilja människor i dem och vi.
En liten upplysning till Åkesson och hans Sverigedemokrater är att vi nu faktiskt lever i ett nytt sekel där utvecklingen går framåt, inte bakåt. Och att det i det moderna Sverige finns någonting som heter utveckling. En utveckling mot ett mångkulturellt samhälle där alla — oavsett vilket land de ursprungligen kommer ifrån — har rätt att vara med om de så önskar för att fira Sveriges nationaldag.
För nationaldagen skall vara till för alla. Inte bara för ett fåtal tokstollar som säger sig värna svenskhetens bevarande och utmåla dem som inte håller med som svenskfientliga. Och om det är några som verkligen är just svenskfientliga så är det ju Sverigedemokraterna som genom sin isolationspolitik gentemot omvärlden gör allt för att urholka vad Sverige egentligen står för.
Ett Sverige som värnar om människors lika rätt att vara just människor, oavsett vilket land de kommer ifrån, vilken kultur de har, vilken religion de har, eller vilken sexuell läggning de har. Det om något, är en svensk tradition som bör bevaras.
Så om Åkesson och hans Sverigedemokrater inte önskar delta i nationaldagsfirandet så står det dem fritt. Ni är inte tvingade. Ta er förlegade ideologi och kryp tillbaks under den gråsten av äkta svenskt urberg ni en gång kom fram ur. Det är där ni hör hemma. För ni och era gelikar platsar inte i ett mångkulturellt modernt demokratiskt samhälle.
Karl-Johan Johansson-Svensk för Slutpixlat
Gästinlägg från Slutpixlat
Artiklar

Om upplevelsen av svensk historia

Det är inte helt ovanligt att det i nationalisternas och rasisternas led hörs höjda röster om att vi måste bevara det svenska, att vi inte ska nedvärdera och glömma vår historia till fördel för ”multikulti”. Ni har förmodligen hört alla argument till leda.

En del av de för allmänheten mindre kända partierna gör faktiskt lite roliga saker för och med sina medlemmar. Jag läste just på hemsidan för Svenskarnas parti hur de anordnat ett midvinterblot med ritual och efterföljande middag. Det här tycker jag faktiskt är jätteroligt och någonting jag kan tänka mig att delta på — och har deltagit i — fast i andra sammanhang.

Red sunset and an ancor
Per Ola Wiberg ~ powi / Nature Photos / CC BY

Det jag tycker blir lite fel i just det här sammanhanget är att det är så oerhört slutet. Det blir en liten grupp som samlas om vår historia. Vår, och ingen annans. Det är precis som att de inte kan dela med sig. Men tro mig, det är fullt möjligt.

Nämligen så finns det föreningar för den som vill återuppleva de vackrare delarna av vår historia. Bland annat finns SCA (Society for Creative Anachronism) för den som är intresserad av främst medeltid. Den svenska avdelningen kallas SKA Nordmark. Är man mer intresserad av äldre tider, religion och magi, finns till exempel Samfundet Fornsed. Dessutom finns otaliga småföretag som sysslar med hantverk, sömnad och så vidare — en del till och med ännu större projekt som återuppbyggande av hela byar med tillhörande attiraljer, skeppsbyggen och så vidare. Och i åtminstone krokarna där jag bor, finns renodlade vikingasällskap som bygger rustningar, syr kläder, umgås och festar tillsammans. Många av de här människorna syns också ute på många historiska marknader som finns runtom i Sverige.

Triple Sheep
Per Ola Wiberg ~ powi / Nature Photos / CC BY

Så varför inte satsa på att antingen gå med i en förening som delar det egna intresset, eller kanske starta ett företag som sysslar med precis de saker man vill lyfta fram. När det gäller just historiska upplevelser så tror jag att man faktiskt kan tjäna rätt bra på det. I största allmänhet tycker många (generalisering, jag vet) att det är väldigt roligt att uppleva sådant man finner lite ovanligt, lite exotiskt — och vår egen historia ingår i det. Vi är så vana vid vår moderna värld att vi ofta tycker att det är lite häftigt att få delta i sådant som ligger mer nära naturen. En av fördelarna med att göra på det här sättet är att det med all största sannolikhet skulle öka på turismen – både inom Sverige, och med turister utifrån.

Moose
kevin dooley / Foter.com / CC BY

Ni vet väl vad tyskarna tycker om våra älgar?

Och bara ponera att flera startade upp sådana här företag; vad tror ni det skulle göra för välfärden om vi fick igång en ännu större turism än vi har idag?

För att bara samlas i mindre slutna grupper som vill återuppleva en romantiserad historieskrivning, ter sig extremt snålt, introvert och exkluderande.

Tittar vi på till exempel Italien, är de experter på att framhäva sin historia, och kanske främst sin konst och sin arkitektur. Vi har mycket att lära av dem, och jag tror verkligen att fler skulle intressera sig för vår historia om den fanns mer tillgänglig och levandegjord än vad den gör idag. Men för att den ska bli det, krävs eldsjälar – och det har vi ju, bland annat i Svenskarnas parti.

Och det finns absolut ingenting som säger att vi inte kan framhäva och lyfta fram vår egen historia, hedra våra förfäder och minnas var vi kommer ifrån, och samtidigt välkomna människor från andra länder. Är vi stolta över vårt land är chansen stor att vi väcker deras nyfikenhet och tolerans mot allt det nya.

Tolerans, passion och nytänk. Kan det bli bättre?

Relaterat

Nidstång mot rasism och nazism

Företag inriktade mot svensk kultur, historia och natur

Kolarbyn
Viking.se
Sala Silvergruva

med många, många fler

Krönikor

Är multikultur påtvingad?

Det sägs att svenskarna har påtvingats mångkultur. Ja, det påstås att runtom i Europa tvingas människor av sina regeringar till att leva i ”mångkultur”. Det finns också en konspirationsteori som handlar om att politiker och ”mediaeliten” ska ha ”beslutat” om detta i det s.k. ”Lilla Saltsjöbadsavtalet” år 1975. Det hävdas också att den ”mångkulturella utopin” är omöjlig eftersom människor är för olika; ”människor är som olja och vatten”, framförallt när det handlar om européer och muslimer. Men måste ”muslim” direkt utesluta ”europé”?

Om man lyssnar på Kent Ekeroth i P1 Dokumentär kan man förstå att Sd värnar om mångkultur, om än något verklighetsfrånvänt. Enligt Ekeroth bör de olika (unika) kulturerna hållas isär, för annars riskerar vi att få homogen mångkultur i hela världen. Och då blir det inte lika kul att resa. Kulturell ”svensk” likriktning anses vara någonting att sträva efter, medan man förpassar mångkultur till att existera endast på det multinationella planet, bland de olika, unika, kulturellt homogena ”nationalstaterna”.

Pyongyang, Nordkorea
Pyongyang, Nordkorea

Kulturell homogenitet, som man verkar sträva efter istället för ”mångkultur”, är möjlig endast i stater som genomför folkmord på sina befolkningsminoriteter. Kulturell isolationism å andra sidan är endast möjlig i absolut stängda fascistiska stater som t.ex. Nordkorea. Är detta verkligen någonting att sträva efter för europeiska stater eller för Sverige? Och vad gör vi då med alla nationella minoriteter som inte har egna stater?

I debatten förenklas verkligheten till den grad att individerna förvandlas till homogena kollektiv, där ”muslim” står i rak motsats till ”svensk”. Det finns dock ingen homogen svensk kultur eller kulturell identitet (inte ens Sd har lyckats definiera den). Och det finns ingen annan homogen kulturell identitet någon annanstans i världen, ingen homogen ”muslimsk identitet”, ingen homogen iransk identitet, osv. Så det finns ingen klar och tydlig helhet att anpassa sin ”främmande” kultur till för att den ska kunna samexistera med den normativa kulturen (i det här fallet svenska).

Alla människor bär på en och samma gång på en mängd olika identiteter, andra identiteter än sin nationella, kulturella eller religiösa identitet, men det är muslimerna som oftast framställs som en kollektiv fara för vårt samhälle. Att svenskar i vardagen inte agerar utifrån att de är svenskar, utan utifrån sitt yrke, sina intressen, sin personlighet eller någonting annat, tas för givet. Detta trots att vara ”svensk” innebär olika saker för olika svenskar. Norrlänningar skiljer sig från Värmlänningar, som i sin tur är annorlunda om man jämför dem med skåningar.

Varför är det så svårt att tänka sig att muslimer också agerar utifrån sin individuella personlighet? Många verkar alltid förutsätta reaktioner utifrån den religion som de tillhör och som de utövar (eller inte utövar) i större eller mindre utsträckning? 
Människor kan behålla sin ”utländska” (eller ”annorlunda”) kulturella identitet utan att därmed utesluta sig själva från den svenska identitetens ramar. En ”utländsk” eller muslimsk identitet måste inte per automatik stå i konflikt med den svenska. Varför funkar t.ex. de svenska, tyska eller franska fotbollslandslagen så bra trots att lagen inte är etniskt homogena? Några av de viktigaste spelarna är till och med muslimer eller har sina rötter i muslimska ”kulturer” (Zidane, Özil, Bajrami, m.fl.).

Är islam verkligen farligt? En religion kan ju inte agera själv, utan behöver aktörer, individer som agerar utifrån den, antingen med godhet eller med ondska. Och vem har sagt att människors agerande alltid först utgår ifrån deras religiösa tillhörighet? Det är inte islam i sig, utan snarare extremisterna som utgör en fara. De är ytterst få, men kan tyvärr ändå vara slagkraftiga. Oavsett vilka de är, har extremisterna sällan något stöd bland vanliga medborgare. Afghaner har länge själva kämpat mot talibanerna. De som spränger människor i bitar i Irak och Pakistan applåderas knappast av offren och deras anhöriga. Det var tydligt efter det lyckligtvis misslyckade dådet i Stockholm att Abdulwahab inte hade något stöd bland de svenska muslimerna, och hade, om han överlevt, fått se och höra endast fördömanden från dem som han ansåg som sina egna. McVeigh och Breivik har sitt stöd i mycket smala extremistiska kretsar. De var varken muslimer eller islamister, men deras övertygelse och agerande gick (och går) i linje med de islamistiska extremisternas: de har mördat människor utifrån sin ideologiska övertygelse.

Det är hatet och extremismen som utgör den verkliga faran, oavsett ideologi, oavsett om den bygger på religiös eller politisk övertygelse. När det gäller påståendet att det mångkulturella samhället orsakar konflikter eftersom olika människor omöjligen kan leva tillsammans (underförstått att ”Vi” därför måste göra oss av med ”Dem”) är det inget annat än villfarelser.
Det är faktiskt möjligt att vara svensk och muslim på en och samma gång. Och betydligt mycket mer än så.



Gästkrönika av K.N.

Artiklar

Får det lov att vara en negerboll?

Erik Vilde, trubadur
Foto: Malinka Persson

Erik Vilde, trubadur

Erik Vilde har producerat och spelat in sin egen musik sedan många år tillbaka. Hans musik kännetecknas av humor, och han har förmågan att driva med sig själv och sitt liv.

För några år sedan skrev och spelade han in låten Negerboll. Han gjorde en enkel video där han själv spelar gitarr till egen sång, och lade upp den på Youtube.

Motargument.se publicerar nu Eriks låt, Negerboll, med Eriks välsignelse.

Erik Vilde: Negerboll

 (inspelad för Youtube 2007)

Artiklar, Myter

Myt: Nationalsången

Fakta: Vi har ingen officiell nationalsång i Sverige [1].

Vad som däremot finns är ett verk som används som nationalsång i många officiella sammanhang — ”Du gamla, Du fria” — eller som den hette då Richard Dybeck skrev texten: ”Du gamla, Du friska” (till en mycket äldre traditionell melodi). Ungefär 1844 var första gången den trycktes, och det debatterades kontinuerligt om förändringen av titeln och om hur många verser den skulle ha långt in på 1900-talet.

Gramophone ES
phonogalerie.com / Foter / CC BY-SA

Det är vanligtvis den första eller de första två verserna som sjungs, och de är plockade ur Dybecks ursprungsverk. Men själva landsnamnet ”Sverige” existerar inte i hans text. Andra har lagt till extraverser för att få in landsnamnet, men ingen av deras versioner har blivit långlivade. Så det är faktiskt Polens nationalsång som är den enda där man sjunger ”Sverige” i texten.

Det finns inget förbud mot att sjunga ”Du gamla, Du fria”. Varken i skolor eller i kyrkor. Du får sjunga den exakt närhelst du vill, och varhelst du än vill, så länge du inte stör ordningen eller bryter mot någon lag, så får du utöva vilken kulturyttring som helst.

[1] Källa:
Wikipedia; Du gamla, du fria

Krönikor

Oikofobi och dess utövare

Oikofobi är ett i Sverige nytt ord som letat sig in i stugorna via internet. Oikofobi är, litet förenklat, motsatsen till xenofobi, och alltså ett slags självhat mot sin egen nation, kultur, etnicitet, ”ras” eller vad man nu vill bunta ihop folk efter. Oikofobi är ett ord som plockats upp av Sverigdemokrater, ”nationalister” och andra som ”inte är rasister” för att klistras på alla som är för kulturell mångfald, religiös öppenhet och politisk pluralism – kort och gott alla som är emot dem. Det är det nya modeordet när ”PK” (”politiskt korrekt”) känns för uttjatat och ”svenskfientlig” eller ”landsförrädare” känns för hårt. När SVT filmar en icke grisskär eller vitblek lucia, är de oikofober. När en konstnär som inte är så pursvensk att hen har sex tår får göra en utställning, är museivärdarna oikofober. När kulturarbetare som SD länge hyllat säger emot partiets politiska idéer, blir de plötsligt ”svenskfientliga”, eller oikofober. Ena dagen förebild, nästa oikofob.

Decapitated Scream
CarbonNYC / Foter / CC BY

Det är förstås lätt att sucka åt frasen. Man behöver inte vara doktor i lingvistik eller retorik för att genomskåda greppet som tramsigt. Men det finns faktiskt en poäng med att litet djupare begrunda vad frasen betyder, och vilka som verkligen kan kallas oikofober. Så låtom oss börja:

Sjuklövern (denna fantastiska fras som betecknar alltifrån dammiga marxistiska vänsterpartister, genom center-sossar och till lika dammiga reaktionära kristdemokrater) anses ju vara företrädare för denna oikofobi. Men hur mycket jag än försöker hitta exempel på detta, så finner jag det inte.

Vänsterpartiernas mest radikalvänstermedlemmar (de som är snudd på att lämna partiet för mer obskyra småpartier) kan ju förvisso anklagas för att ogilla svenska finansmän, industritoppar och bankmagnater. Men är det oikofobi? Alla svenskar är ju inte rika handelsmän och bankirer, och vänsterpartiet säger sig ju värna om det stora flertalet svenskar, via jobb, trygghet och vård. Så är de då oikofober, eller snarare plutokratofober? Det senare, om något. Plutokratofobi må vara illa nog, men kan knappast jämställas med att hata allt svenskt, alla svenskar och hela den svenska kulturen.

Hur är det då med högern? Hatar Alliansen det ursvenska? Man kan ju, om man så vill, utläsa ett förakt för svaga i samhället i Reinfeldts och Borgs politik, ett ”sköt dig själv och skit i andra”-tänk bland Björklunds och Sabunis ideal. Man kan med litet ”välvilja” kalla det för proletärofobi, men även om den gruppen är vida större än plutokraterna, så är de ju ändå inte hela Sveriges befolkning – allt fler är förvisso sjuka, arbetslösa, gamla och utsatta, men inte så många att man kan tala om något slags hat mot hela svenskheten. Inte heller har Alliansen, trots idoga nedskärningar i kulturpolitiska sfären, egentligen visat på något hat mot svensk kultur – bara en tro på att den bör stå på egna ben (något man förvisso kan anse vara illa nog).

Så vilka är då Sveriges oikofober?

Tja, låt oss titta på moderna svenska seder, ideal och kultur och de som kritiserar dem:

Svensk kultur har länge handlat om att utforska konstens gränser. Visst finns det fall där man kan ifrågasätta om klotter i tunnelbanan kan anses som ett värdigt Konstfack-projekt, men vi kan nästan alla vara överens om att svensk konst, musik, och diktning inte bara är Carl Larsson, Anders Zorn och Strindberg. Nästan, som sagt. För vissa anser att svensk konst ENBART ska handla om det som är ”sköna ting” och som glorifierar svensk historia. Svenska rappare, svenska modernister, svenska diktare efter anno 1900-kallt göre sig icke besvär! Icke desto mindre är svenskar fortfarande ett kulturellt aktivt folk (nedskärningar till trots), och många ägnar sig åt dans, teater eller annan kulturell verksamhet.

Att en av sveriges största moderna hjältar heter Raoul Wallenberg är knappast en nyhet. Med honom förändrades mycket av svenska ideal. Ett land som tidigare präglats av osämja mellan landsändar, där romer, judar, tattare, samer och andra minoriteter fick akta sig, förvandlades till ett land som utifrån sett andra världskrigets hat och förödelse, och valt att motverka detta. Istället för att försöka förtrycka olika landsändar började man acceptera och respektera att det fanns mer än ett språk i Sverige, och många av dem har nu accepterats som officiella minoritetsspråk. Även om inte alla var med på tåget, så ökade toleransen, solidariteten och viljan till förståelse bland svenskarna. Detta blev en viktig del av den moderna svenska kulturen. Men precis som med konsten finns det de som menar att detta är fel. Att svenskar ska se till sig själva först. Att den ökade toleransen är något osvenskt, något ”oikofobiskt”; det är ironiskt att de som hatar denna centrala del av modern svenskhet och svensk kultur kallar svenskarna själva för oikofober.

För det är faktiskt så att det är de som använder ordet ”oikofober” mest som är de sanna oikofoberna. Dessa ”nationalister”, ofta försvarare av Sverigedemokraterna, kallar svenska folkvalda politiker för landsförrädare, svenska medier för lögnare och konspirationister, men också hela svenska folket för dåliga: svenskar som inte håller med dem kallas som sagt för ”oikofober”, de kallas blinda, de kallas lurade, de kallas för landsförrädare. 90% av den svenska befolkningen klassas på detta sätt som dåliga och usla människor, då de inte sympatiserar med SD eller liknande partier. Deras smak för kultur anses ”sjuklig”, deras känsla för solidaritet kallas ”svenskfientlig”, deras vilja till att bredda sin världsbild för ”oikofobi”. Men vem är oikofoben, den som kallar sig svensk men vågar dansa samba och äta indisk mat, eller den som dömer ut alla svenskar (med ett öppet sinne) som förrädare? Den som ser en mörkhyad, adopterad som svensk, eller den som anser att svenskar ska se ut på ett visst vis, tala på ett visst språk och tro på ett speciellt sätt?

Jag låter er, kära läsare, bedöma det själva.

/Dorian Ertymexx

Krönikor

Ur svenska hjärtans djup

När man lyssnar på ungtupparna inom SD och de högerextrema rörelserna inser man att de verkligen har noll koll på vad det är som är genuint svenskt.
Historielösheten är skrämmande och man undrar om de aldrig haft kontakt med en enda människa född före kriget. Nu var jag lite orättvis, man måste inte ha talat med någon född på 1800-talet för att förstå vad det är som präglar svenskheten.
Det räcker med att läsa en skolbok från den tiden.Skolbok

Jag har i min ägo ”Läsebok för Folkskolan” utgiven 1899, min mormors läsebok.
En skolbok som berättar mycket om hur vi såg på livet och världen, hur vi präglades till att bli svenskar.
Nästan 900 sidor fyllda med sedelärande berättelser, lite samhällskunskap, lite berättelser om världen i stort, många bibelhistorier och dikter, ramsor och svensk historia.
Man får lära sig att vara dygdig och from, att vara strävsam och arbeta hårt. Att älska och ära sina föräldrar och fosterbygd. Att vara tacksam och ödmjuk.

Men mest av allt inpräntas i barnen det svenskaste av allt, att vara tolerant och gästfri.

Tolerans och gästfrihetSå här i juletid vill jag dela med mig en av de texter svenska barn lärde sig 1899, SD borde läsa den både en och två gånger. Jag riktar den speciellt till Lars-Anders Espert ordförande för SD i Bjurlöv. Sydsvenskan.se/omkretsen/sverigedemokraterna-barn-forfoljs-aldrig-1
Stavningen är korrekt, så här skrev man på 1800-talet.

 

 

 

Julkvällen

Den bleka månen sken på mon,
af hunger tjöt i klyftan lon,
och hundens skall ljöd långt i byn,
men vandraren gick vid skogens bryn.
I ödemarken låg hans tjäll.
Det var en kulen vinterkväll.

Han skyndade sin trötta gång
på stigen, övferyrd och lång,
af barn och maka väntad hem;
han bar ett högtidsbröd åt dem,
på herregår´n i byn begärt.
De själfva länge bark förtärt.

Det börjar mörkna mer och mer,
då han en ensam gosse ser,
som sitter stum på drifvans rand
och andas i sin kalla hand.
Vid kvällens än ej släckta sken
han tycktes halft förstelnad ren.

”Hvart leder, arma barn, din stig?
Kom hen till oss att värma dig!”
Så sagdt, han tog den frusne med
och hann omsider gårdens led
och trädde in till stugans fest
med brödet och sin späde gäst.

Vid muren satt hans dagars tröst
med yngste barnet vid sitt bröst:
”Du dröjt så länge på din färd.
Kom hit, och sätt dig vid vår härd!
Och du också!” — Så öm, så lugn
hon ledde gossen närm´re ugn.

Och snart vid hennes vård man fann,
hur brasan mera lifligt brann.
Hon tycktes glömma bort sin nöd,
hon tog så gladt sin makes bröd
och bar det fram till aftonvard
med litet mjölk, i bunken spard.

Från halmen, glest på golfvet bredd,
till festen måltid, sparsamt redd,
de muntra barnen redan gått;
vid muren kvar blef gästen blott.
Hon tog den arme med sig då
och förde honom fram också.

Och när en tacksam bön var slut,
hon tog sitt bröd och delte ut.
”Välsignad är den godes skänk”,
så talte gossen från sin bänk,
och tåren i hans öga log,
när han den bjudna skifvan tog.

Hon ville dela, som hon delt;
i hennes hand var brödet helt.
Förvånad hon sitt öga fäst
på främlingen, sin späde gäst.
Hon undrar, och hon ser och ser:
han synes ej densamme mer.

Hans ögon brann som stjärnan klart,
hans panna lyste underbart,
från skuldran spridde sig hans dräkt
som dimmorna för vindens fläkt
och hastigt står en ängel där
så skön, som skaparns himmel är.

Ett saligare ljus gick opp,
hvart hjärta slog af fröjd och hopp.
Det var en oförgätlig kväll
uti det goda folkets tjäll,
och skönare var ingen fest,
ty ängeln blef hos dem som gäst.

–––

Sensmoral:
Var givmild och gästfri, ta helt oegennyttigt in främlingen att dela ditt hem och härd, det kan vara en ängel du bjuder in.
Det här är kärnan i svenskheten, den bit som SD totalt saknar, det som gör SD till det osvenskaste som finns.

Ha en fröjdefull Jul!

/Loan Sundman

Krönikor

Assimilation och Sveriges romer

SD förespråkar assimilation, en politik vars syfte är att göra alla främmande element i samhället till ”svenskar”. Grundidén är att minoriteter måste anpassa sig till majoritetssamhället, man ska anamma majoritetens seder och traditioner och på lång sikt ha anpassat sig så mycket att man kan inlemmas i majoritetssamhället. Idéen är nära knyten till idéen om nationen, till idén om ”ett folk, ett land”. Genom att skapa ett homogent folk, ett folk med samma traditioner, samma språk, samma seder vinner tanken om nationen legitimitet.

Assimilationens historia är ett mörkt kapitel i Europas historia, det är ett kapitel vi inte får glömma nu när allt fler politiska krafter på vår kontinent förespråkar en återgång till den politiken. Politiken ledde till diskriminering, förtryck, och grova övergrepp på minoriteter. Assimilationen ledde till att hela kulturer och språk i det närmsta utplånades, resultaten: ett stort lidande för många människor på våran kontinent.

I södra Frankrike lyckades man i det närmsta utplåna det katalanska språket, den katalanska kulturen. I Sverige utsattes samer och romer för enorma övergrepp, det är deras berättelse vi måste komma ihåg när SD nu talar om att införa assimilationspolitik. Det är förtrycket på Sveriges romer som jag i denna artikel ska fokusera på, på berättelsen om en stat vars syfte var att utplåna en kultur.

I en statlig utredning från 1923 (SOU 1923:2) definierar man ”problemet” med ”romer” som någon sorts olösligt problem, ett problem som krävde drastiska metoder, ett problem som trots att det då endast fanns ett mycket litet antal romer i Sverige fick den allra högsta prioritet. Man skrev följande om gruppen ”tattare” (som då antogs vara en blandning mellan romer och svenskar) ”Genom den hänsynslöshet och fräckhet, med vilka tattaren ej sällan uppträder förmår de — särskilt i avlägsna bygder — befolkningen, att lämna dem snart sagt allt vad de begär, husrum, mat och foder till kreaturen. (Lägg här märke till likheten med vad SD-representanter idag säger om muslimer) Efter att ha konstaterat att så länge det finns romer i Sverige så kommer de att ”skapa” nya ”tattare”, därför kom man fram till att själva grundproblemet var romerna. Utifrån den då rådande synen på folks genetiska skillnader konstaterade man att en assimilation av romer var ett omöjligt projekt, att den enda möjliga lösningen vara att avlägsna alla romer från Sverige.

Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ur landet. Då de flesta av dem trodde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen låter sig bevisas, kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt, än att så starkt inskränkningar läggs på deras rörelse frihet att de finna med med sin egen fördel att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden” 1

Detta utlåtande föranledde krav om steriliseringsprojekt, som sedan verkställdes (och upphörde först på 1970-talet) och en starkt diskriminerande politik inleddes gentemot romer. Redan 1928 kom ett nytt utlåtande från staten som föreslog skärpningar i de metoder riktade mot romer. Det förslag följdes upp av en inventering av den romska befolkningen på 1940-talet.

Efter kriget så ändrades synen något på romer, Hitlers folkmord på judar och romer hade gjort att det inte längre var bekvämt att prata om biologiska skillnader. Den biologiska rasismen hade tappat mark, men man ansåg fortfarande att problemet kvarstod. Romerna måste fortfarande anpassas till samhället menade man. Detta bredde mark för en ny förklaringsmodell, som gick ut på att se ”problemet” i romers kultur. Istället för att som i SOU 1923:2 söka att bli av med romerna sökte man nu att utplåna deras kultur, deras språk och deras seder. Det var intåget för den nya rasismen, den som ofta kallas kulturrasism. 1956 tillsattes en utredning (SOU 1956:43) som en gång för alla skulle svara på frågan hur man skulle kunna inlemma romerna i den svenska samhällskroppen, hur man skulle göra dem till ”svenskar”. Utredningens svar på frågan var att en omskolning krävdes, att man skulle uppfostra romer till att bli ”riktiga svenskar” (inte helt olik förslag om körkort i majoritetsspråket och diverse prov i värderingar som florerar runtom i de europeiska staterna).

Gitanillas

Daquella manera

Denna utredning ledde till att många romer hamnade på uppfostringsanstalter, att man i skolan utsattes för diskriminering, att man sökte att utplåna den romska kulturen och språket. Steriliseringen av romer fortsatte länge, då man fortfarande var skeptisk till att befolkningen slutat växa och föröka sig. Trots att romer bott i detta land i århundraden så fråntog man dem rätten till sitt land, rätten att bli behandlade på samma vis som alla andra medborgare. Detta endast på grund av att deras kultur inte var densamma som majoritetens, detta i ett försök att utplåna olikheter i Sverige, att skapa ett homogent land.

När SD pratar om assimilation är det viktigt att komma ihåg att det finns en anledning till att vi övergav den ideologin. Det är ingen kulturmarxistisk konspiration att vi är emot ”tvångsförsvenskning”. Det är enbart på grund av att den orsakade stort lidande för dem som blev utsatta för den, i många generationer, det beror på att den syftar till att utplåna kulturer och stöpa oss alla i samma form, att göra oss alla lika. Det är på grund av att det är en rasistisk politik.

Källor: SOU 1923:2  SOU 1956:43