En ung arabisktalande elev hade mycket lätt för att lära sig muntligt, men stora svårigheter med läsinlärningen. En av orsakerna var att han inte verkade vara tillräckligt motiverad. Hans svenska flickvän skickade ett sms till honom som han bad läraren läsa upp. Sms:et löd: ”Ring mig – annars är det slut”. I det ögonblicket insåg han att om man inte kan läsa så kan det få ödesdigra konsekvenser.

Invandringskritiker klagar ofta på analfabeterna som kommer till Sverige. Inte sällan gäller det människor från Somalia och Afghanistan. Saker som ofta dyker upp bland kritiken är sådant som ”de kommer ändå inte kunna lära sig p.g.a. sin kultur/bakgrund”, ”vi har inte råd att undervisa dessa enskilda personer år ut och år in”, ”de är lata och vill inte lära sig” etc.

En analfabet definieras som en person som saknar förmågan att kunna läsa och skriva. Men man skulle även kunna se på det som en person som aldrig har fått chansen att lära sig läsa eller skriva. En person som har färdigheter i att läsa och skriva kallas för litterat. För att markera att analfabetism inte är ett permanent tillstånd finns begreppet prelitterat.

Samma inlärningsprocess — oavsett ursprung

Under inlärningsprocessen är det nämligen ungefär samma sak som händer inne i huvudet på den som lär sig läsa och skriva, oavsett modersmål och kultur, vilket tyder på att dessa faktorer knappast omöjliggör en människas chanser till att lära sig läsa och skriva, bara personen får lära sig detta på ett adekvat sätt. Hur görs då detta?

SD-politikern Eva Rosqvist skriver följande på sin blogg:

Att importera analfabeter från ett land någonstans i Afrika, det är inte att importera arbetskraft. För att förstå vad jag menar så måste man veta lite om hur de lever i sitt hemland.

Jadu, Eva Rosqvist, en sak har du åtminstone väldigt rätt i: För att förstå måste man veta lite om hur de lever i sitt hemland.

nicolas – نيكولس / Foter / CC BY-NC-SA

Man kan anta att den kunskap som är relevant i Sverige och i svenska skolor är mindre relevant på t.ex. Somalias landsbygd. Sedan 1978 har Somalia plågats av inbördeskrig och stundvis har landet helt saknat regering. Den somaliska befolkningen har även flera gånger under de senaste decennierna drabbats av svår torka som lett till svältkatastrofer. I denna fattigdom är förstås tillgång till läromedel väldigt begränsad och många får inte ens möjlighet att gå i skolan.

Just somalier har beskrivits av SD-politiker som ”nomader som bara bryr sig om sin egen kultur”. Inte kasta sten i glashus, eller hur var det?

Utan skolbakgrund krävs annan pedagogik

Nåväl, tillbaks till min tidigare fråga, hur undervisar man en analfabet? För att ge en överblick av detta har jag till min hjälp bland annat använt mig av Margareta Mörlings utmärkta bok Att undervisa analfabeter (2007).

För att analfabeter ska få möjlighet att utveckla sina befintliga kunskaper och tillägna sig nya krävs naturligtvis en annan pedagogik och metodik än den som används i undervisning av elever med skolbakgrund. Den som kommer till Sverige från en annan kultur än den västerländska behöver en skolsituation som bygger på stabilitet och där förändringar introduceras successivt. Relationer med andra elever och lärare är mer centrala för denna grupp än för andra elever. En viktig uppgift är att stötta eleven att utöka sin omvärldskunskap. Motivation, intresse och respekt för elevernas bakgrund och tilltro till deras förmåga är viktigt.

Motivation extra viktigt

Motivation är som sagt ett centralbegrepp i denna fråga och för att motivera eleverna måste de redan från första dagen kunna inse att de har direkt användning av det de lär sig. I början kan det vara enklare saker som t.ex. att kunna skriva inköpslistor för att inte glömma något och därmed slippa gå tillbaka till affären en extra gång. Eller för att kunna läsa det viktiga sms:et från sin svensktalande partner! En viktig motivationsfaktor är att få uppleva självständighet. Den som kan läsa blir inte i samma mån beroende av andra för att kunna repetera, befästa språket och hämta ny kunskap.

Ari Nouri, SFI-lärare, berättar att de som är relativt unga och friska kan nå målen för den grundläggande nivån på ungefär ett år. För de elever som är äldre, har många barn, är sjuka eller har inlärningssvårigheter som dyslexi eller oläkta trauman kan det ta längre tid.

Jag har även undersökt UR-programserien Svenska till varje pris som sändes tidigare i år. Åtta personer från olika länder ska lära sig svenska på åtta veckor. Första dagen får dessa personer själva svara på frågan om varför de behöver kunna svenska. Är de motiverade? Svaret blir ett rungande ja. Här följer några elevcitat:

SFI är det viktigaste för oss. Om du vill studera eller jobba behöver du språket. Min enda önskan därhemma var att få gå i skolan. Men jag behövde skaffa pengar för att hjälpa mina systrar.

När man kan prata bra svenska har man nyckeln. Då kan du gå in i huset. När du inte kan prata bra svenska står du utanför dörren.

Efter åtta veckor är det dags för ett nationellt prov i svenska. Sju av åtta deltagare klarar sig. Den person som inte klarar sig har kvar sina barn i sitt hemland och oroar sig ständigt över dem.

Kultur och bakgrund hindrar inte läs- och skrivinlärning. Det finns goda kunskaper inom hur man med bra förutsättningar kan undervisa analfabeter till att bli litterata och det finns starkt motiverade elever som inte vill annat än att lära sig svenska för att passa in i samhället. Vi bör med utgångspunkt från detta fundera på vad vi vill ha för sorts samhälle. Vill vi skapa murar eller vill vi bygga broar?

/Andrea Daleflod

Läs även om Hemspråksundervisningens roll för förbättrade språkkunskaper.