Gästartikel av Sanna Vestin

Del 3. Efter avslag.

De flesta som söker asyl i Sverige får avslag. Detta innebär vanligen att man får beslut om utvisning, att man måste lämna Sverige. Beslutet kan verkställas när det har vunnit laga kraft, det vill säga när det inte går att överklaga längre. Lämnar man inte landet på egen hand inom den tid som står i beslutet (oftast fyra veckor efter att det vunnit laga kraft), så ska Migrationsverket verkställa utvisningen.

Verkställighetsproceduren börjar med att man kallas till ett återvändarsamtal om hur resan ska gå till, och vilka handlingar som behövs.

Ungefär hälften av utvisningarna från Sverige verkställs genom att den utvisade själv ordnar utresan eller reser i samarbete med Migrationsverket. Det kallas för ”frivilligt återvändande” För en del länder går det att få ett ekonomiskt bidrag i samband med frivilligt återvändande.

Många utvisningar är svåra att verkställa, till exempel för att hemlandet inte tar emot utvisade utan id-handlingar. I väntan på verkställighet får man bo kvar på samma villkor som asylsökande, men man får inte arbeta.

Dan Shouse / Foter / CC BY-NC

Om man avviker så lämnas ärendet över till polis. Samma sak sker om Migrationsverket anser att det finns skäl att tro att man tänker hålla sig undan (till exempel för att man inte kommer på återvändandesamtalet), eller att det kommer att behövas tvångsmedel för att verkställa utvisningen.

Man kan också tas i förvar, alltså tas in på en av Migrationsverkets låsta förläggningar, om Migrationsverket eller polisen anser att det behövs för att utvisningsbeslutet ska kunna verkställas. Den som tas i förvar får ett offentligt biträde just i frågan om förvarstagandet. Förvarstagandet omprövas varannan månad av förvaltningsrätten, och det ska finnas en reell möjlighet att verkställa utvisningen för att förlänga beslutet om förvar.

Det är ganska vanligt att beslut om utvisning fattas fast beslutet i praktiken inte kan verkställas. Det kan vara praktiska problem med kommunikationer till landet. Det kan vara så att de enda organisationer som har möjlighet att verkställa utvisningar till ett visst land inte befattar sig med ofrivilliga resor. Eller att landet har som policy att inte ta emot utvisade, eller tar emot så få att de flesta får vänta. Oavsett orsaken blir resultatet att den utvisade blir kvar i Sverige trots att det formellt finns ett ”verkställbart” utvisningsbeslut.

I många fall fattas beslut som blir svårt att verkställa därför att Migrationsverket anser att det skulle gå – bara den utvisade personen samarbetar, till exempel genom att gå till sin ambassad och ordna pass eller genom att gå med på att delta i ett återvändarprogram. Det kan också vara så att Migrationsverket hävdar att den utvisade kommer från ett visst land, eller har passerat ett visst land, men eftersom den utvisade inte har pass eller några andra resedokument som visar det, så nekar det landet att släppa in personen.

För ensamkommande barn tillkommer ett visst krav på mottagande. Om utvisningsbeslutet fattas utan att mottagande är ordnat så kan myndigheterna avvakta med att verkställa beslutet tills barnet fyllt 18. Detsamma gäller barn vars föräldrar försvunnit i Sverige.

År 2011 återvände ungefär 10.000 asylsökande till hemlandet utan att polisen behövde ingripa. Ungefär lika många ärenden lämnades över till polis. Men det var bara 2.500 personer som faktiskt verkställdes av polis under året. En del av personerna med utvisningsbeslut som inte verkställs har avvikit, men andra bor öppet i förläggningar eller eget boende på liknande villkor som asylsökande. De flesta får dock dagbidraget nedsatt helt eller delvis med motivering att de inte samarbetar om utvisningen.

Hinder mot verkställighet

Om Migrationsverket får nya uppgifter om att ett utvisningsbeslut inte går att verkställa, så ska verket pröva om det är så. Det måste vara fråga om nya omständigheter som inte fanns när utvisningsbeslutet fattades (annars skulle det bli en överprövning av vad domstolen redan bestämt, och det kan inte Migrationsverket göra). Men om det till exempel står klart att hemlandet inte kommer att ta emot inom överskådlig tid, så att utvisningen inte går att verkställa, då ska Migrationsverket pröva om personen ska få uppehållstillstånd i alla fall.

Sjukdom kan vara ett verkställighetshinder, men då handlar det om att sjukdom hindrar själva resan, inte vad som händer i hemlandet. Det kan också uppstå helt orimliga situationer, till exempel att ett barns sjukdom har förvärrats och blivit livshotande, eller att det skulle rasera barnets framtida psykosociala utveckling att verkställa utvisningen. Sådant skulle kunna ses som en ny omständighet. För ensamma barn kan även sådant som att föräldrarna dödats i hemlandet vara en ny omständighet.

För vuxna är inte vistelsetiden i sig ett skäl, men för barn kan Migrationsverket i enskilda fall ta hänsyn till vistelsetiden eller rättare sagt att barnets anpassat sig till Sverige medan verkställigheten har dragit ut på tiden. Men det ska i så fall handla om mycket långa tider; många år.

Det kan ju också uppstå nya politiska skäl, till exempel genom att situationen ändras i hemlandet. I sådana fall kan man begära en ny prövning av ärendet, om Migrationsverket inte genast håller med om att den nya situationen innebär verkställighetshinder. Får man en ny prövning så börjar man om från början med asylproceduren, men det är bara skyddsbehoven som prövas i den situationen, inte anknytning eller andra ömmande omständigheter.

De nya omständigheterna behöver inte ha uppstått i hemlandet. Det kan också hända att det kommer fram personliga omständigheter som inte har prövats förut, till exempel övergrepp som man inte har klarat av att berätta om, eller att det har hänt saker i Sverige som gör att myndigheterna i hemlandet fått ett nytt intresse för ens person. Men då ska man ha en mycket bra förklaring till varför det här inte kunde tas upp i grundärendet, annars får man inte någon ny prövning.

Medan Migrationsverket prövar sådana frågor får utvisningsbeslutet inte verkställas förrän prövningen är klar. Migrationsverket kan också tillsätta offentligt biträde igen och fatta ett särskilt beslut om inhibition. Inhibition betyder att utvisningsbeslutet kvarstår men får inte får verkställas tills vidare.

Om Migrationsverket sedan kommer fram till att det finns ett verkställighetshinder just nu så kan beslutet bli uppehållstillstånd, tidsbegränsat eller permanent beroende på omständigheterna.

I de flesta fall blir det ett nytt avslag. Det är många som påtalar verkställighetshinder, men de flesta får ett snabbt svar att det här är inget nytt, eller i varje fall inget som hindrar verkställigheten.

Om man har påtalat nya politiska skäl kan man överklaga ett nej. Frågor om verkställighetshinder av praktiska eller medicinska skäl eller annat som inte har med skyddsbehov att göra, går inte att överklaga.

Giftermål, studier, arbete…

Om man under tiden i Sverige har gift sig med någon som har rätt att bo här, så har man i princip rätt till uppehållstillstånd. Detsamma gäller om man fått barn med någon som är bosatt här, åtminstone om man har bott ihop eller har umgänge med barnet. Men såna saker betraktas inte som hinder mot att verkställa en utvisning. Uppehållstillstånd av familjeskäl ska man ju ändå söka från hemlandet, eller något annat land där man har rätt att vistas. I undantagsfall kan man få söka från Sverige om man har barn som skulle ta skada av en lång separation, och man inte har levt gömd. Men villkoren är mycket snäva, och de flesta måste söka från utlandet även om de har barn.

Annat som kan hända under väntetiden kan vara att man blir intagen på en utbildning, får löfte om ett arbete eller kanske har startat ett företag. Sådant kan också ge uppehållstillstånd, men även i de fallen ska tillståndet sökas från utlandet. Villkoren finns att läsa på Migrationsverkets webbplats, och där kan man också ladda ner blanketter för att ansöka via internet. Arbetet eller studieplatsen ska vara ordnad i förväg, och man ska ha ett giltigt pass.

En viktig sak att veta direkt när man får slutligt avslag är att om man ansöker om arbetstillstånd inom två veckor efter att ett avslagsbeslut vunnit laga kraft så kan man slippa resa till hemlandet för att ansöka. Förutsättningarna är att man har arbetat lagligt i sex månader och har erbjudande om att fortsätta i minst ett år hos samma arbetsgivare.

Preskription efter fyra år

Om det inte har uppstått några nya skäl, varken verkställighetshinder eller av annat slag, så kan man inte få sin sak prövad på nytt i Sverige förrän det gamla beslutet preskriberats och inte gäller längre.

Dublinbeslut, alltså beslut om överföring till ett annat EU-land, preskriberas sex månader efter att det andra landet accepterade överföringen, om Sverige vid det laget inte har lyckats verkställa överföringen. Men om misslyckandet beror på att den asylsökande har hållit sig undan så blir preskriptionstiden 18 månader.

Har man redan fått uppehållstillstånd i ett annat land så hjälper det inte att hålla sig undan ett Dublinbeslut, Sverige behandlar inte asylansökan en gång till. Har man fått slutligt avslag i ett annat land så kan det eventuellt gå att göra en ny ansökan om utvisningen anses verkställd.

Det förekommer också att ett beslut enligt Dublinförordningen upphör att gälla därför att den sökande vistats utanför EU i minst tre månader sedan beslutet togs – men det är inte så vanligt, eftersom det är svårt att bevisa.

Vanliga utvisningsbeslut preskriberas efter fyra år, räknat från att beslutet i grundärendet vann laga kraft.

Att ett utvisningsbeslut har preskriberats innebär inte att man befinner sig lagligt i Sverige, men man får ansöka om asyl på nytt om man vill. Proceduren blir likadan som första gången. Alla skäl, både de som man anförde förra gången och sådana som tillkokmmit, kan läggas fram. Man erbjuds boende och dagbidrag som en ny asylsökande.

För den som har blivit kvar i Sverige fyra år efter utvisningsbeslut utan att ha varit gömd, till exempel för att hemlandet inte har velat ta emot eller att utvisningen har skjutits upp av andra skäl, är sannolikheten stor att man får uppehållstillstånd när man söker på nytt efter preskription. Om man har varit gömd så är det troligare att man får ett nytt utvisningsbeslut av liknande skäl som första gången.

/Sanna Vestin

Gå till Asylprocess för dummies: Del 1 Att söka asyl | Del 2 Skäl för uppehållstillstånd | Del 3 Efter avslag

Gästartikel av Sanna Vestin

Del 2. Skäl för uppehållstillstånd

Dan Shouse / Foter / CC BY-NC

De som inte är EU-medborgare måste ha något skäl för att få bosätta sig i Sverige. Utlänningslagen innehåller också vissa andra villkor som ska vara uppfyllda, olika villkor för olika typer av skäl.

För att få uppehållstillstånd på grund av studier krävs förutom att man beviljats en studieplats också att man har tillräckligt med pengar för att försörja sig under studietiden. För att man ska få uppehållstillstånd på grund av arbetekrävs förutom arbetserbjudandet också att arbetet ska ha varit utannonserat, att lönen är på en viss nivå och att anställningsvillkoren är godkända av en facklig organisation. Dessutom ska arbetsgivaren ha tecknat relevanta försäkringar och ha tillräcklig omsättning för att anställa personal. För uppehållstillstånd på grund av ett eget företag ska företaget uppfylla vissa villkor när det gäller styrelse, likviditet mm.

Regelverket för uppehållstillstånd på grund av anknytning till anhöriga är mer komplicerat. I vissa fall ställs krav på att den anhörige som befinner sig i Sverige ska ha försörjning och tillräcklig bostad innan man kan ansöka. För olika släktskap ställs olika villkor på hur stark anknytningen ska vara, när och var den har uppstått mm. Starkast ställning har makar och barn under 18 år. Barn har rätt att flytta till föräldrar som de någon gång har bott ihop med (men föräldrar har inte rätt att flytta till sina barn, om inte barnen fått uppehållstillstånd i Sverige på grund av skyddsbehov). Personer som har ingått äktenskap har rätt att få bo ihop. Sambor och personer som planerar att gifta sig har också rätt att förenas i Sverige, men för dem krävs mer av bevis för sammanboendet respektive att förhållandet är seriöst.

Att man är anhörig på något annat sätt än som makar/partner eller minderårigt barn räknas normalt inte som skäl för uppehållstillstånd. I undantagsfall kan det bedömas som skäl, men då krävs något mer, som till exempel att man bodde ihop i hemlandet och att det finns ett speciellt beroendeförhållande de anhöriga emellan eller att det finns några särskilt ”udda och ömmande” omständigheter.

För var och en som ska söka uppehållstillstånd från utlandet – studenter, arbetstagare, företagare, familijemedlemmar – krävs att man har ett giltigt pass. Om man kommer från ett land där detta är helt omöjligt kan man i undantagsfall få styrka sin identitet på annat sätt, om det också finns DNA-test som visar släktskapet. Men huvudregeln är att alla måste ha giltigt pass för att kunna få uppehållstillstånd före inresan.

Principen att den som inte är EU-medborgare måste ha ett skäl för att få bo i Sverige är viktig att hålla i minnet när det uppstår en tvist och man behöver argumentera för sin sak. Om en person till exempel har kommit till Sverige för att arbeta eller för att gifta sig, men sedan förlorar arbetet eller skiljer sig, så finns inte längre något skäl för uppehållstillstånd enligt lagen. Därför kan man utvisas. En sådan utvisning betraktas inte som ett straff och det behövs inga ytterligare skäl för att fatta beslut om utvisning. Om man ändå vill stanna i Sverige så måste man alltså ha något annat skäl för uppehållstillstånd – till exempel ett nytt arbete, att man skulle riskera förföljelse om man kom hem som skild, eller vad det nu kan vara.

Flyktingar och andra skyddsbehövande

Det mest komplicerade regelverket finns för dem som söker uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov.

Det finns tre kategorier skyddsbehövande i lagen – flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande.

En flykting är enligt lagen;

en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och – inte kan, eller på grund av sin fruktan – inte vill, begagna sig av detta lands skydd.

Stycket bygger på formuleringen i FN:s konvention om flyktingar. Definitionen innehåller flera delar, bland annat:

• Att man känner fruktan, alltså är rädd för förföljelse,
• att fruktan är välgrundad – alltså att faran finns i verkligheten,
• att förföljelsen beror på vissa bestämda saker, och
• att man inte kan få skydd i hemlandet.

Alla delarna ska vara uppfyllda för att man ska bedömas som flykting.

I flyktingparagrafen används uttrycket ”förföljelse”. Förföljelse behöver inte nödvändigtvis betyda dödshot eller tortyr, det kan bestå av upprepade trakasserier, hot, misshandel och övergrepp av olika slag. Men det är ändå svårt att bevisa att man är utsatt för förföljelse, eftersom man måste visa att man är personligen utsatt, och dessutom att förföljelsen beror på något av de skäl som räknas upp.

Om man inte kan visa det och alltså inte bedöms som flykting, så kan man ändå ha behov av skydd enligt lagen. Nästa kategori, ”alternativt skyddsbehövande” bygger på en definition i EU:s direktiv om skyddsgrunder.

Man är alternativt skyddsbehövande om det finns grundad anledning att anta att man;

…vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller som civilperson löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt, och inte kan, eller på grund av risken inte vill, begagna sig av hemlandets skydd.

Den här paragrafen handlar om personer som löper en viss bestämd risk, nämligen dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller – vanligast – urskillningslöst våld vid en väpnad konflikt. Det är snävare än begreppet förföljelse. Å andra sidan finns här inga krav på att man ska vara utsatt av någon bestämd orsak. Paragrafen används främst för dem som flyr från konflikter som svenska myndigheter erkänner som inbördeskrig. Om man riskerar ”urskillningslöst våld” behöver man inte visa att våldet är personligt riktat, däremot att man faktiskt kommer från konfliktområdet.

Uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande kallas också för asyl.

Till slut kan man enligt lagen vara övrig skyddsbehövande, om man inte passar in varken i definitionen av flykting eller alternativt skyddsbehövande, men ändå;

1. behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp, eller

2. inte kan återvända till sitt hemland på grund av en miljökatastrof.

De flesta som räknas som övriga skyddsbehövande har flytt från konflikter som inte har definierats som ”väpnad konflikt” av svenska myndigheter. I sådana områden anses våldet inte vara urskillningslöst och man måste därför bevisa att man löper en personlig risk, inte bara samma risk som andra i en viss grupp. Desutom ska man kunna visa att risken är kopplad till motsättningarna i hemlandet.

Alla tre kategorierna av skyddsbehövande har enligt lagen rätt att få uppehållstillstånd. Undantag ska bara göras för personer som har begått grova brott eller anses som säkerhetsrisker.

Man har inte enligt lagen rätt att få skydd för att man är diskriminerad, utestängd från arbetsmarknaden eller skolan, nekas vård eller saknar mat. Paragraferna handlar bara om förföljelse och allvarliga övergrepp. Diskriminering kan bli så allvarlig att den går över i förföljelse, men normalt räcker det inte för att få skydd om man inte också hotas till liv eller lem.

För dem som verkligen hotas av förföljelse eller någon annan fara i hemlandet ser Utlänningslagens paragrafer heltäckande ut. Alla som har behov av skydd ska få uppehållstillstånd! Kruxet är att man inte får bestämma själv att man har behov av skydd. Man måste lämna in en ansökan och berätta varför man tror att man skulle bli förföljd om man återvände hem – det är det man gör när man söker asyl.

Migrationsverket har ansvar för att utreda asylärendet. Men det är den sökande själv som har ”bevisbördan”. Därför är det många som får avslag trots att de själva upplever att de har skyddsbehov.

År 2011 fick knappt trettio procent av de asylsökande sitt uppehållstillstånd på grund av flyktingskäl eller andra skyddsbehov.

Skäl mot asyl

Här följer några vanliga förklaringar till avslag.

Bevisen räcker inte. Det som ska bevisas är att fruktan är ”välgrundad”, alltså att den kan styrkas av andra. Helst ska man därför ha skriftliga bevis för det man berättar. Det svåra brukar vara att visa att makthavarna eller förföljarna i hemlandet har ett intresse just för ens egen person, dvs att man inte drabbats slumpartat eller attackerats av enskilda banditer. Därför räcker det inte alltid att kunna visa att man själv eller någon närstående redan har misshandlats, hotats till livet, varit kidnappad, blivit våldtagen eller vad det nu är. Man behöver också visa att hotet består i framtiden. Samtidigt ställs ofta krav på att man redan ska ha råkat mycket illa ut.

Berättelsen är inte trovärdig. Om man har skriftliga bevis, så kan det räcka för att bli trodd. Men för att ens berättelse ska accepteras utan bevis krävs att man anses allmänt trovärdig. Att trovärdigheten ifrågasätts kan bero på att ens berättelse inte stämmer med Migrationsverkets landinformation, att den inte är tillräckligt detaljerad, att det finns motsägelser eller helt enkelt på grund av missförstånd. Tillägg och rättelser kan tolkas som att man hittar på. Trovärdighetsbedömningen handlar också om identitet. De flesta som flyr har inga id-handlingar som Sverige godkänner. Om man inte kan förklara hur man tagit sig hit utan id-handlingar så kan det påverka trovärdigheten.

Det skulle gå att få skydd i hemlandet. Även om man kan visa att man har behov av skydd, så återstår prövningen av hemlandets rättssystem. Migrationsverket bedömer om det finns polis och domstolar i hemlandet, om landet har undertecknat konventioner om mänskliga rättigheter och om det man anklagas för verkligen är förbjudet enligt lag i hemlandet. En vanlig anledning till avslag är att man skulle kunna klara sig i en annan del av hemlandet än där man bodde (internflykt).

Synnerligen ömmande omständigheter

Under den förra Utlänningslagen, fram till början av 2006, gavs de flesta uppehållstillstånd av så kallade humanitära skäl, men så är det inte med den nuvarande lagen.

Paragrafen om humanitära skäl finns inte kvar. I stället finns en paragraf om synnerligen ömmande omständigheter;

Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen skall särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet.

Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt denna paragraf även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer.

Skyddsbehovet ska prövas först. Det är bara om man inte anses ha skyddsbehov som man kan få uppehållstillstånd av synnerligen ömmande omständigheter. Skyddsbehov och ömmande omständigheter får inte blandas ihop. Omständigheter som skulle kunna utgöra skyddsbehov om de var starka nog får inte istället bedömas som synnerligen ömmande omständigheter.

Hälsotillstånd kan vara sjukdom, psykiska problem och liknande. Men ribban ligger mycket högt, även för barn. För vuxna ska sjukdomen vara livshotande. Dessutom måste man visa att det inte går att få vård i hemlandet. Bedömningen av hemlandet gäller inte om den enskilda personen kommer att få tillgång till vård eller vilken kvalitet vården håller, utan om någon vård finns över huvud taget.

Myndigheterna ska också ta hänsyn till vilka kostnader det skulle bli för Sverige om en viss sjukdom accepterades som skäl för uppehållstillstånd.

Barn kan i undantagsfall få uppehållstillstånd på grund av sjukdomar som inte är direkt livshotande. Men det måste ändå röra sig om att barnet kommer att ta svår skada och inte skulle kunna tillgodogöra sig vård i hemlandet.

Formuleringarna om anpassning till Sverige och situation i hemlandet tolkas ofta så att den anknytning man fått till Sverige jämförs med anknytningen i hemlandet. Möjligheten att få uppehållstillstånd på grund av anknytningen till Sverige kommer ibland till användning för barnfamiljer då deras asylärenden väcks på nytt efter att ett utvisningsbeslut preskriberats efter fyra år. Då kan barnet ha varit fem-sex år eller längre tid i Sverige. Men enbart vistelsetiden är aldrig ett tillräckligt skäl för uppehållstillstånd.

År 2011 fick ungefär fyra procent av de asylsökande uppehållstillstånd av synnerligen ömmande omständigheter.

Den snäva tolkningen av begreppet hänger delvis på hur ordet ”synnerligen” tolkas juridiskt. Men bedömingen av sjukdom, sociala omständigheter och anpassning till Sverige styrs också av formuleringar från äldre praxis (beslut av regeringen och den förra Utlänningsnämnden), som finns inskrivna i lagens förarbeten. Att humanitära skäl var betydligt vanligare fram till 2006 beror främst på att många skäl som i dag omfattas av begreppet ”skyddsbehövande” tidigare kategoriserades som humanitära skäl.

/Sanna Vestin

Gå till Asylprocess för dummies: Del 1 Att söka asyl | Del 2 Skäl för uppehållstillstånd | Del 3 Efter avslag