Statistik och utanförskap

En intressant debatt har förts den sista tiden om statistik behövs över ursprungsland, eller inte, och hur långt bak man ska sträcka sig. Det finns skäl att vara försiktig för statistik som pekar ut grupper. Sådant kan befästa fördomar och utanförskap. Men det finns även skäl för varför man bör ha tillgång till detaljerad statistik. Istället för att kasta ruttna tomater på de som vill ha statistik över exempelvis brottslighet eller fattigdom, baserat på vilket land man kommer från eller ens föräldrar kommer från, kan man försöka förstå argumenten för det.

Actual is not normal (a tribute to Edward Tufte)
kevin dooley / Foter / CC BY

Detaljerad statistik om grupper är inget ovanligt. Det finns mycket statistik om kvinnors, barns och olika åldrars agerande. Trafiksäkerhetsverket för t.ex. detaljerad statistik som visar att unga bilförare är inblandade i fler olyckor än vuxna bilförare.

Statistik gör att man kan sätta in åtgärder mot grupper som hamnar i utanförskap eller som lider av större brottslighet, etc.

Det är onekligen så att utanförskapet lett till att vissa grupper är överrepresenterade i sånt som fattigdom, arbetslöshet och brottslighet. Hur ska man kunna lösa de problemen om man inte vet om att problemen finns och hur stora de är?

Visst, om man lyfter fram en grupp löper man också risken att befästa folks utanförskap. Det får man väga mot vad det innebär att inte veta hur situationen är för vissa grupper. Det är ofta stor skillnad mellan nordeuropeiska invandrares, afrikanska invandrares och asiastiska invandrares situation. Det återspeglas i social statistik, ekonomisk statistik och statistik över misstänkt brottslighet.

Hur ska vi veta hur det ser ut, utan att ta reda på hur det ser ut? Och kan man behandla alla problem i olika grupper på samma sätt. Ungdomar som äldre, kvinnor som män, afrikaner som danskar?

Genom statistiken vet vi att i USA är andelen brottsmisstänkta bland första generationens invandrare mindre än bland ”amerikaner” i övrigt. Andelen ökar i andra generationen och är lika hög som amerikaners andel i genomsnitt tredje generationen. Det skiljer sig mycket beroende på ursprungsområde, ska det tilläggas. I Sverige är mönstret tvärtom. Första generationen invandrare har högre andel brotssmisstänkta än folk som fötts i Sverige. Denna andel minskas i andra generationen. Är detta av intresse?

BRÅs rapport från 2005 visar stora skillnader i misstanke om brottslighet beroende på urspungsland. Statistiken (som finns på sidan 63 i rapporten) visar dessutom att ca 25% av folk födda i Afrika (utom östafrika som hade 17%) misstänkts för brott (!) jämfört med 8,7% av folk födda i Norden och ca 7,5% för de födda i EU. Östasien 5,2%, USA 5,5%. Är detta av intresse att veta? Är det av intresse att veta att invandrade amerikaner och östasiater som ligger på nationell medelnivå i statistik över brottsmisstanke i genomsnitt,  är överrepresenterade i vissa kategorier av brottsmisstankar.

Bör man hantera alla grupper som om skillnader inte finns eller betyder skillnaderna något?

Kultur, ekonomi, bildningsnviå och annat spelar en roll för invandrare och deras barn. Dessutom spelar fördomar en roll, och fördomar och strukturell rasism som springer ur fördomarna finns också i Sverige.

men brist på statistik gör att man inte effektivt kan utreda den strukturella rasismen heller. Vi har problem att utreda frågan om det finns strukturell diskriminering i vårt rättväsende eftersom vi inte för statistik över ursprungsland för dömda (bara för misstänkta). Det är en ganska okänd bieffekt av dagens brist på statistik.

Ja retorik baserad på statistik kan befästa fördomar, det är risken som finns. Men utan statistik kan det vara svårt att se problemen som finns. Det är dilemmat.

Frågan om statistik är inte så enkel.