Kategoriarkiv: Recensioner

Möta det annorlunda

Efter många om och men fick jag tid till att se denna föreläsning, som jag blivit rekommenderad för några månader sedan. Såhär i efterhand är jag mycket glad att jag sett den och inser att jag borde ha gjort det på en gång, för den var mycket nyttig.

gillisURTyvärr kan vi inte bädda in klippet direkt här på sidan, så du får klicka dig vidare: Föreläsning med Gillis Herlitz

Föreläsaren heter Gillis Herlitz som är forskare, antropolog och etnolog.

Han talar om möten mellan människor. Han visar också hur de etiketter vi försöker klistra på andra — och oss själva — har stor makt att påverka vår världsbild. Genom exempel från vardagen får vi ta del av vikten med att ”se människan” och vilka problem i kommunikation som kan uppstå när vi väljer att inte se människan vi möter eller att enbart se de etiketter vi redan satt på den.

Gillis beskriver bland annat hur handläggare reagerar när en person från Somalia bemöts.

Begrepp som exkludering och inkludering och dess faktiska innebörd — fördomar på gott och ont. Makten i samhörigheten och hur inkludering kan göra att vi tycker och handlar tvärt emot våra värderingar.

Vilka krav jag kan ställa på de jag möter, när jag har bestämt mig för att inte enbart agera på fördomar och etiketter. Att möta människor som gömmer sig bakom sin etikett.

För mig som blivande pedagog tycker jag att Gillis Herlitz ger ett mycket bra exempel på hur man med humor och engagemang kan tala om svåra saker med att vara människa. Normal och vanlig är synonymer, däremot ligger det olika värderingar i dessa ord. Precis som skillnaden mellan att vara Onormal eller att vara Ovanlig…

Föreläsningen är 52 minuter lång, men väl värd den tiden!

Recension: Camila & Mireya

Motargument rekommenderar en podcast du kan ladda ner till din mp3-spelare, telefon eller dator — som är inspelade diskussioner mellan två mycket kloka personer, som är vänner och som helt uppenbart har stort intresse och brinnande passion för samhällsfrågor.

CamilaMireyaProgrammen med Camila Astorga Díaz och Mireya Echeverría Quezada är dialoger som innehåller massor med nutidsämnen, fakta, åsikter och perspektiv. Det rör sig i huvudsak kring genusfrågor, diskriminering, klass- och näthat. Det märks att både Camila och Mireya är välutbildade och har rik erfarenhetskälla att gräva ur, det gör dialogerna underhållande och väldigt relevanta. Ibland ger de också boktips och recenserar andra saker som man blir intresserad av att söka upp.

I avsnitt 9, från maj 2013, gör podcasten ett dokumentärt nedslag mitt i Husby. Det blir ett unikt tidsdokument med synnerligen personlig vinkel. Men i flera andra avsnitt använder de bl.a. utgångspunkter i sina föräldrars liv och bakgrund – kombinerat med insikt i hur det är för andra personer — när de vänder och vrider på olika strukturella diskrimineringar på arbetsmarknaden och orättvisor.

Kanske planerar Camila och Mireya i förväg vilket ämne de ska prata om i varje avsnitt, kanske är det improviserat, men det blir aldrig styltigt eller slarvigt. Alla diskussioner känns spontana. En bonus för formatet, där en röst alltid hörs som ur en telefon (i de flesta avsnitten) och den andra rösten är inspelad i perfekt ljudkvalitét. Detta är kanske en oavsiktlig nödlösning för att de bor i olika städer, men det känns som en planerad och ”designad” ljudbild. Jag lyssnar mer än gärna på samma avsnitt flera gånger.

Jag håller inte alltid med i varje åsikt eller analys. Ibland gör de lite för ytliga, svepande kopplingar och några gånger gör de grova generaliseringar om företeelser. Men varje gång som jag reagerat så, då funderar jag på om de försökt göra någon avsiktlig poäng genom att formulera sig på det viset. Och eftersom de levererar flera ledtrådar så känns det som att man kan lära sig något tack vare det.

Camila och Mireyas podcast känns positiv för mig och mina fördomar. Denna podcast är sällsynt bra, den får mig att känna att jag vill ta reda på hur jag har komponerat min egen omvärldsuppfattning. Det, i kombination med det lättförståeliga och lättlyssnade språket, gör att jag ger Camila och Mireya mitt högsta betyg.

Du kan ladda ner podcasten på iTunes. De har även en facebook-grupp.

Glöm inte historien!

Sverigedemokraternas historia och nutida ideologi har granskats och beskrivs grundligt i boken ”Ut ur skuggan – En kritisk granskning av Sverigedemokraterna”, skriven 2010 av Mikael Ekman och Daniel Poohl från tidsskriften Expo.

I bokens förord talar Ekman och Poohl om att kopplingarna till den nazistiska rörelsen varit mer omfattande än förväntat. Författarna poängterar även att Sverigedemokraterna (SD) inte kan förstås utan att partiet sätts in i sitt rätta sammanhang:

Historien om dess framväxt är lika mycket en berättelse om hela det svenska flyktingmotståndet, om hur extremnationalister, nazister, fascister och populister trätt fram som försvarare av `svenskheten´.

bild 2Därför börjar de från början med att beskriva organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS) som senare skulle bli grundare av SD. BSS hade sitt första möte 1982. I den första styrelsen fanns personer med bakgrund i grupper som Nysvenska rörelsen och Sveriges nationella förbund – organisationer som funnits sedan innan 2:a världskriget och sedan fungerat som förvaltare av 1930- och 40-talens fascism.

För att verkligen förstå vilka BSS anhängare bestod av citerar jag här Niels Mandell, tidigare aktiv inom BSS och senare en av Sverigedemokraternas kärnaktivister:

Jag tröttnade på skrikandet och Hollywoodnazismen. Man levde ju inte upp till sina principer. Att efterapa Tredje riket är helt omöjligt, men det tar tid att upptäcka det.
SD bildades år 1988 av BSS-anhängarna efter att de 1986-1988 skapat och drivit det misslyckades projektet Sverigepartiet (tillsammans med Framstegspartiets Stockholmsavdelning).

Under partiets tidigare år drevs en kampanj, med talesmannen Anders Klarström, tidigare aktiv i det nazistiska Nordiska Rikspartiet, i spetsen. Kampanjen gick ut på att skicka ut brev till alla kommuner i Sverige där det uppmanades att inte ta emot flyktingar. I maj 1990 genomfördes ett brandattentat mot en av de byggnader som var tilltänkt att bli flyktingboende.

Presstalesmannen Ola Sundberg gjorde dessutom ett uttalande i Östgöta Correspondenten:

Det är onaturligt och osvenskt med främmande barn på svenska dagis. Jag vill inte använda ordet ras, men det ser äckligt ut när man ser två vita föräldrar med en indisk unge mellan sig.

1995 avgick Anders Klarström och partiet gjorde sina första försök till seriositet med den nyvalda ordföranden Mikael Jansson. De nazistiska symbolerna flyttades från offentligheten till hemmafester. På en bild i ovan nämnda bok ses en person med hakkorsarmbindel som gör Hitlerhälsning medan medlemmar i SD:s dåvarande partistyrelse sitter och dricker öl.

Under 2001 lanserades Nationaldemokraterna. SD var därmed inte längre den yttersta gränsen mot vit makt-rörelsen och kunde med större trovärdighet påstå att de gjort upp med sin historia.

Jimmie Åkesson valdes till ny ordförande 2005. Så sent som i valet 2010 kandiderade ett 50-tal personer med nazistisk eller rasistisk koppling.

/ Andrea Daleflod
Köp boken här: Ut ur skuggan – En kritisk granskning av Sverigedemokraterna

Recension: Henrik Arnstads Älskade fascism

Recension av Henrik Arnstads bok Älskade fascism

Fascismens historia och dess utveckling efter 1945 i Europa har dokumenterats mycket i böcker och avhandlingar, men mindre så i Sverige. Henrik Arnstads bok fyller ett tomrum i debatten, och är mer än välkommen.

fascismBoken tar avstamp från fascismens födelse i Italien och är en beskrivning för dess utveckling i land efter land. Arnstad visar också hur fascismen förändrades efter 1945. I synnerhet i och med de idéer som skapades vartefter den nya högern vann terräng i Frankrike från 60-talets slut. Han visar hur även Sverigedemokraterna i nutid kan sägas vara ett fascistiskt parti. (Motargument har redan tidigare publicerat ett kapitel om detta ur hans bok.)

Henrik tar avstamp i den definition som Roger Griffin formulerade:

Fascism är en typ av politisk ideologi vars mytiska kärna — i dess olika gestaltningar — är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.

Det är en värdefull genomgång. Han lyckas utmärkt med att visa hur dessa idéer använts i de fascistiska rörelserna, och lever kvar idag.

Men demokratin då?

Men demokratin då, kanske läsaren undrar? Är inte hatet mot demokratin en del av definitionen av fascism? Det är ungefär det, plus rasidéerna, och nationalismen, som de flesta anser vara fascism.

Det är detta som sverigedemokrater ofta gör en poäng av. De säger ungefär så här:

Vi är inga fascister — för vi är för demokrati. Det är snarare alla de som kastar skit på SD som är fascistiska, eftersom de vill försöka censurera och stoppa ett demokratiskt parti, dvs oss.

Här hade man kunnat önska att Arnstad hade ägnat mer tid åt att beskriva hur fascismen, och med det, definitionen av fascism, förändrats efter 1945. Att han inte gör det är bokens svaghet.

Om man öppnar vilken bok som helst, eller vilken tidning som helst, som var antifascistisk, och positiv till demokrati, på 1930-talet, ser definitionen av fascism delvis annorlunda ut än den som Griffin och Arnstad använder. Alla (!) ansåg att hat mot demokrati var en del av definitionen av fascism.

Det som skett är att fascismen förändrats drastiskt. Framför allt från ca 1970 och framåt. T.ex. har de rena rasidéerna ersatts av hat mot kultur och religion. Kulturell rasism. Samma drastiska förändringar har skett när det gäller synen på demokrati. Från att ha bekämpat demokratin vill man nu ofta ha en radikal demokrati med folkomröstningar. Men det är samma mytiska kärna av ultranationalism.

Ska man försöka stoppa SD räcker det inte med att bara hasta över denna förändring snabbt. SD:s och gemene mans syn på vad som är fascism råkar nämligen sammanfalla. Det utnyttjar SD och förnekar utåt sett att de skulle vara fascister idag. De föreställer sig att det räcker med att de säger att de inte kan vara fascister, de är ju för demokrati…

Fascism och ”diktaturprincipen”

March on Rome
Unknown / Foter.com / Public domain

Som jag redan nämnt kan man öppna vilken antifascistisk skrift, bok eller tidning som helst från 1930-talet och man ser att de som definierade fascism då alltid la in att den var antidemokratisk och auktoritär.

Det är fascinerande att läsa den tidens argument mot fascismen. Den tar alltid avstamp från just demokratin, och från de hot mot demokratin som växte fram på den tiden.

Och alla antifascister som var för demokrati utgick alltid från att hotet inte bara kom från fascismen, utan från fascism och Sovjetkommunism.

För att ta ett exempel: socialdemokraten Alf Ahlberg. Hans bok ”Idealen och deras Skuggbilder” från 1935.

Ahlberg skriver att kommunister och fascister har sin gemensamma grund i synen på människan som en massmänniska. Individen var oviktig, kollektivet var det viktiga. Endast som kollektiv kunde människan civiliseras, individen var ett vilddjur, ett skadedjur. Kommunister pratade om klasskollektiv och fascister om nationen, det var skillnaden. Kollektivet var tvunget att skyddas genom kamp. Dvs dialektisk materialism eller raskamp. Kollektivet var också tvunget att skyddas från att mista sin enighet, detta skulle ske genom ”gleichgeschaltung”, dvs likriktning. Enighet var styrka och olikhet sågs som svaghet.

Och eftersom likriktning var ett mål var man tvungna att censurera press, yttranden och själva tankeprocessen. Objektivitet, evidens och vetenskapliga principer sattes åsido. Diktaturens rörelser var antiintellektuella. ”Ingen annan rätt finns än rasens/nationens” eller ”ingen annan rätt finns än klassens”.

Detta kollektiv skulle styras enligt ”diktaturprincipen” och därför var man mot demokrati.

SKILLNADEN mellan fascism och kommunism låg i hur de definierade rasen och nationen/rasen å ena sidan och klassen å andra sidan om det centrala i denna eviga mytiska kamp för att civilisera vilddjuret människan genom att göra denna till en massmänniska.

Åter till nutidens Sverigedemokraterna

Ahlberg är inte ensam. Jag har hittills inte sett en enda definition av fascism från demokratiska antifascister eller fascister från 1930-talet som utelämnat denna syn på demokrati och massmänniskan.

Den traditionella fascismen är inte död. Ännu finns fasciströrelser som t.ex. Svenska Motståndsrörelsen som har exakt samma syn på fascismen som man hade på 1930-talet. Men SD, som ursprungligen kom ur denna traditionella fascism delar numera inte den traditionella fascismens syn på demokrati. Men de övriga fascistiska idéerna finns kvar i SD, med nationalismen som mytiskt ideal, synen på människan som i grunden en massmänniska, tillvaron som kamp (kamp mellan kulturer).

Jag hade önskat att Arnstad hade ägnat lite mer plats åt denna förändring av fascismens definition, och åt att bemöta och motverka SD:s EGNA tomma argument mot att de är ett fascistparti.

Boken är ett måste att läsa. Köp den och läs den.

Hur muslimer räddade judar i Paris

Gästinlägg av Majhul Masukō (Politifonbloggen)

musse

Det finns en uppsjö historier från andra världskriget där muslimer i Schindlers anda räddade judar på flykt från naziregimen.

Jag tänkte rekommendera en film för de som är intresserade. Det här är en historia som inte undervisas i skolorna: Free Men (Les hommes libres) utspelar sig under andra världskriget och berättar den enastående historien om hur muslimer gav franska judar fristad i det naziockuperade Paris. Den är verklighetsbaserad och” Schindler” utgörs i denna film av rektorn för den stora moskén, politikern och den religiösa ledaren Si Kaddour Benghabrit.

Judarna göms under en byggnad av mosaik och trädgårdar som slingrar sig genom det latinska kvarteret. De är motståndsmän och franska judar, de tilldelas dokument som bevisar att de är muslimer och därför inte utgör den målgrupp som ska gripas. I moskén, en våning ovanför, ger den algeriskfödde Benghabrit sightseeingturer för naziofficerare och deras hustrur. Nazisterna trampar på det tak judarna gömmer sig under.

Se även detta reportage om hur albanska muslimer med stöd av sin religiösa tro och medmänsklighet räddade 2000 judar genom att riskera sina egna liv.

Fördjupning

  • Läs vidare hur muslimer räddade den engelska Synagogan
  • Läs också om Muhammad V, den marockanske kung som räddade judar undan nazisterna

 

Gästinlägg av Majhul Masukō

De judiska flyktingarna från arabvärlden

Recension av:

De judiska flyktingarna från arabvärlden – en bortglömd aspekt av den arabisk-israeliska konflikten.

Som kan köpas från Svensk Israel information.

Efter det andra världskriget skedde flera stora folkfördrivningar. Polacker, tyskar, finnar, ryssar, balter, kineser, japaner och andra — vars släkt kanske i vissa fall bott tusentals år på en viss plats — fördrevs från sina hem då gränserna justerades.

Father and daughter
nagillum / Foter.com / CC BY-ND

Under mellankrigstiden skedde liknande folkfördrivningar, och mest känd av dessa är nog fördrivningen av grekerna från västra Turkiet. Där hade greker bott i tusentals år och därifrån fördrevs folken på 20-talet.

I mina ögon är dessa folkfördrivningar brott mot mänskligheten. I samband med krig bestämmer politiker sig för att ”tömma” områden på den befolkning som bott där sen urminnes tider eller så låter man inte flyktingar komma tillbaka.

Folkförflyttning

En annan stor folkförflyttning skedde i samband med att Israel bildades efter andra världskriget. 720.000 palestinier och 850.000 judar flydde eller fördrevs från sina hem utan att få pengar med sig och utan rätten att komma tillbaka och leva tryggt.

Den ena av dessa folkförflyttningar hör man talas om än idag: den palestinska. Anledningen är tragisk. Bisarrt nog är palestinierna den enda grupp som förflyttades på 40-talet som aldrig togs emot som medborgare i de länder de flydde till. De omgivande länderna ville inte det utan lät flyktingarna bo i flyktingläger så man kunde använda dem som schackpjäser i konflikterna med Israel. Man räknar med att det finns 4,5 miljoner palestinska flyktingar idag. Flyktingstatusen har alltså gått i arv från barn till barnbarn till barnbarnsbarn.

Det är idiotiskt att palestinierna inte tilläts flytta hem och få full medborgarstatus efter kriget mot Israel 1948. Men lika galet är det att de än idag är flyktingar. Tänk er att polacker eller tyskar eller finnar än idag skulle vara flyktingar i flyktingläger efter att de fördrevs 1945?!

De judiska flyktingarna

Boken jag recenserat handlar om de judiska flyktingarna. De är mer bortglömda i debatten. Detta beror kanske på att de mottogs direkt som medborgare i Israel. Hade dessa flyktingar ännu levt i stora flyktingläger och använts som schackpjäser i maktspelet hade det kanske varit annorlunda.

Eller så beror det på att man i debatten hellre pratar om de palestinska flyktingarna eftersom de judiska flyktingarna ofta ses som tillhörande ”förtryckarsidan” i den svenska debatten?

Boken är viktig eftersom den beskriver det utbredda judiska livet i många länder i mellanöstern och nordafrika. I tusentals år bodde det judar i Irak, Egypten, Libyen och andra länder men idag bor bara en handfull judar i dessa länder.

Boken beskriver också antisemitismen som många judar mötte i dessa länder. Den visar att livet inte var så lätt och tillvaron så fredlig.

Men det viktigaste är att boken beskriver vad som skedde på 1930-talet, 40-talet och framåt.

När britterna beslöt att ge judarna en fristad i Palestina växte antisemitismen i hela den omgivande regionen. Och när 1948 Israel bildades bröt helvetet lös.

Arabförbundets lagförslag

Redan innan Israel bildades hade länderna runt Israel bestämt sig för att utvisa judarna eller tvinga dem till absolut lojalitet. Att vara sionist (dvs för Israels bildande) skulle anses som brott. Arabförbundet la t.ex. fram ett förslag till lag där detta formulerats:

1. Från och med (datum), ska alla judiska medborgare av (landets namn) anses vara medlemmar av den judiska minoritetens stat Palestina och registrera sig hos myndigheterna i regionen i vilken de bor, ange namn, exakt antal familjemedlemmar, adresser, sina bankers namn och summan av sina tillgångar i dessa banker. Denna formalitet ska genomföras inom sju dagar.5. Den jude vars aktiviteter avslöjar att han är en aktiv sionist, kommer att bli betraktad som politisk fånge, och kommer att interneras på ett speciellt ställe av polisen eller regeringen. Hans ekonomiska resurser kommer inte att frysas utan konfiskeras.

the Temple Mount -- Nov 13, 2011 / 16 Cheshvan 5772 ...item 2.. One surefire way to avert a nuclear holocaust. --  Let us not be caught unawares this time. (February 12, 2012 / 19 Shevat 5772) ...
marsmet542 / Foter.com / CC BY-NC-SA

För att ses som sionist räckte det att vara positiv till Israel eller till att judar fanns överhuvudtaget i Palestina. I korthet betydde det att judarna i arabländerna skulle fråntas eller vägras medborgarskap och deras tillgångar frysas. De som misstänktes vara sionister skulle fängslas och få sina tillgångar konfiskerade. Denna politik genomfördes också i land efter land med start 1948. I norra Afrika inte förrän på 50-talet då länderna där blev självständiga.

Idag bor det bara några tusentalet judar kvar i arabvärlden. Då, 1948, bodde närmare 900.000 judar i arabvärlden och endast 650.000 i själva Israel.

Det är bra att boken skrivits och publicerats, för att bringa lite balans i debatten om folkfördrivningarna i Mellanöstern. Men, lika lite som fördrivandet av tyskar och polacker och japaner 1945 bör vara en sak som påverkar politiken idag borde fördrivandet av palestinier och judar 1948 vara en sak som påverkar politiken idag, egentligen. Att flyktingfrågan ännu är brännhet och aktuell är tragiskt, mycket tragiskt.

Gjort är gjort. Nu är det så att folk fördrevs för 70 år sen. Vi kan inte börja ändra tillbaka gränser och kasta ut folk som ägt ett hus i generationer. Lika lite i Polen, som Ryssland, Kina, Korea, som i Tjeckien som i Israel eller i Egypten. Vi måste undvika att liknande galenskaper sker i framtiden, det är det viktiga idag, inte att börja flytta tillbaka folk och därmed skapa nya flyktingar.

Och därför behöver vi lyssna till berättelserna om de stora folkfördrivningarna, så vi lär av de gångna misstagen.

Läs boken! Den är viktig.

Vi rekommenderar: slutpixlat

Antalet webbsidor som granskar rasisterna ökar. Vi på Motargument hoppas ni sett projektet Slutpixlat. Till vår stora glädje finns det hos dem också ett fokus på att bemöta argument och myter och det behöver vi verkligen. Bloggosfären och sociala medier kommer att svämma över av sverigedemokratiska myter inför valet 2014. De måste bemötas.

Vilka är de då? Jo, på Slutpixlats sida kan vi läsa:

282924_260569060736554_2024008672_nSlutpixlat är en bildsatirblogg som motvikt till alla SD-troll som göds och närs av bland annat sajten Avpixlat. Någon måste ju tala om sanningen för menigheten och tala om att allt det som skrivs i Avpixlat enbart är av högst rasistisk och främlingsfientlig karaktär. Avpixlat som är SD:s språkrör är inget annat än en skamfläck i ett demokratiskt och mångkulturellt samhälle. De många lögner och felaktigheter om verkligheten som sprids via denna sajt får ju inte stå oemotsagda.

Dessutom är Slutpixlat också för ett mångkulturellt svenskt samhälle där full religionsfrihet och sexuell frihet råder. Ingen ska behöva lida för sin tro eller läggning.

 Just idag, i skrivande stund recenserar de Henrik Arnstads bok om fascism. För några dagar sen punkterade de myten om att Sd vill bygga ett ”Folkhem”.

Gör som oss, adda Slutpixlat på facebook och följ dem.

BBC-dokumentär: "gör mig till muslim"

Motargument rekommenderar: BBC:s ”Make me a Muslim”

Via Svartens blogg tipsades vi om en dokumentär om brittiska kvinnor som konverterat till islam som är intressant. Vi citerar Svartens blogg:

Filmen har producerats av BBC. Som en sammanhållande röd tråd genom programmet fungerar Shanna Bukhari. Hon är född till muslim, arbetar som fotomodell och ställde 2011 upp i den brtittiska deltävlingen av Miss Universe. British Muslim who entered Miss Universe contest receives death threat The GuardianSe även Are female converts to Islam part of a new wave of feminism? The Independent

bbcmuslimdoku

Recension: Välviljans rasism, av Adam Cwejman

Välviljans rasism, av Adam Cwejman är en underbart tankeväckande bok. Men efter att ha läst den infinner sig känslan ”var detta allt”? Det är liksom som att halva boken saknas. Som när man ser en Hollywoodfilm utan att få veta hur det går för huvudrollsinnehavarna. Planeras det uppföljare måhända, Välviljans rasism del 2 och 3, kan man fråga?

Question mark
Marco Bellucci / Foter.com / CC BY

Jag har diskuterat mycket med folk som håller på med olika alternativterapeutiska ”självhjälps”-metoder. NLP, regressionsterapier, etc. I dessa kretsar finns det folk som fokuserar mycket på det här med att man ska tänka positivt, affirmationer, lära sig se det positiva i det som sker, sätta positiva mål, etc.

Det är i grunden bra metoder som fungerar, ingen tvekan om det. Problemet är att en del extrema självhjälpsförespråkare är inne på att man inte ska se bakåt alls. Inte fundera över vad som skett, vad som gick fel och varför. För då ältar man problem. Sånt ska man inte tänka på alls. Man ska tänka positivt. 

Å andra sidan finns det de som anser att man inte ska blicka framåt utan BARA gräva i det förflutna terapeutiskt sett. Det är liksom som om balans saknas.

Jag kom att tänka på det när jag läste Adam Cwejmans bok om ”Välviljans rasism”.

Adams bok saknar inte poänger. Att positivt särbehandla en grupp som utsatts för förtryck kan föra med sig problem, som kan bli riktigt farliga om man inte ser upp. Detta sker dels genom att man inte lägger fokus vid meriter och lämplighet utan vid ursprung och grupptillhörighet, vilket ofrånkomligt leder till att man diskriminerar vissa för att hjälpa andra och dels genom att det är lätt att man sätter en ”offerstämpel” på personer, som blir svår att ta bort.

Adam beskriver detta väl.

Det som saknas

Men när man talar om strukturell rasism och folks svårigheter att ta sig fram, vilket de menar KAN bero på rasism, så uppkommer frågan: om man inte är beredd att hjälpa till och lyfta fram en grupp som utsatts för förtryck, hur ska man då hjälpa individerna som kämpar för att göra sig sedda och hörda? Det som en person — som tillhör en grupp som utsatts för mycket diskriminering genom åren — ofta tänker på är nämligen inte bara ”tänk positivt” utan även ”hur ska jag kunna komma förbi de hinder som riktas mot mig för min grupptillhörighets skull på grund av bland annat fördomar”.

Detta berör Adam inte alls i sin bok. Och det förbryllar mig mycket. Jag har funderat på varför. Är det för att han vill provocera och skriva en bok utan att beröra det, eller anser han att problemet inte finns?

Eller är det bara för att han fallit i den debattmässiga fällan att välja sida av myntet, att antingen är man si eller så? Att myntet kan ha två sidor berör han inte.

Bokens framsida Cwejman avslutar sin bok med sina ”lösningar”. De två första lösningarna är att undvika positiv diskriminering (att lyfta fram den grupp som diskrimineras) och att de som drabbats av diskrimineringen ska undvika offermentaliteten. Det vill säga: tänk positivt. Individens inställning betyder allt, som han skriver.

Jag påminner mig om de små flickorna (och deras föräldrar) som var med i en idrottsförening i en by jag känner till. Flickorna var fler än pojkarna i idrottsföreningen och mammorna mer aktiva än papporna, ändå fanns ingen (!) kvinna i styrelsen och inga flickor fick göra nåt viktigt i föreningen. Det hjälpte liksom inte att flickorna och mammorna tänkte positivt. Man fick tvinga föreningen att MEDVETET införa en 50/50-regel för att de ens skulle se kvinnornas och flickornas betydelse.

Det kan hända att 50/50-lösningen var fel, som Adam antyder. Men även om den är fel kommer man inte ifrån att flickorna och kvinnorna hade reella problem att ta sig fram. De var nedtryckta i skorna.

Adam menar att den strukturella rasismen är överdriven i Sverige. Måhända är det så. Men varför denna polarisering? Det hade varit på sin plats att i alla fall beröra de problem, tankar och känslor — de som utsatts för strukturell rasism utsatts för (eller som de anser de varit utsatta för). Inga problematiseringar om vad det innebär att vara den som ”tänker positivt” i en miljö där man trycks ner i skorna institutionellt.

Om man undersöker frågan om strukturell rasism bör man vara mycket medveten om etnocentrism och att fördomar väldigt lätt präglar även undersökningar om det. Jag har sett många exempel på detta. Undersökningar från Sydstaterna i USA på 1960-talet som kom fram till att svarta inte strukturellt diskriminerades där, är nog det mest absurda exemplet. Det finns svenska exempel som man kan leta fram och peta i om man vill. Det mest absurda är nog när man inom SL undersökte om funktionshindrade kunder särbehandlades negativt. Svaret var nej. Vid samma tid fanns ingen (!) buss som kunde ta en elrullstol och ingen kunde ta sig in i en tunnelbanevagn på grund av stången mitt för ingången innanför dörrarna på de gamla tågvagnarna, och de stora höjdskillnaderna på perrongerna.

Tyvärr kan vi nog inte förvänta oss någon uppföljare på denna bok. Välviljans Rasism 2 kommer nog inte med de saknade kapitlen. Och det tycker jag är synd. Det är en bra bok som väcker många tankar. Men som lämnar en bitter eftersmak eftersom problem negligeras.

Studiematerial om Raoul Wallenberg

Vi vill rekommendera ett mycket intressant studiehäfte som Svenska kommittén mot antisemitism producerat om Raoul Wallenberg. Det är bra och lättöverskådligt — kort sagt en bra introduktion.

Vi behöver förebilder. Wallenberg är en viktig sådan som visar vad en människa kan göra. SKMA har bra material på sin hemsida. Det borde skolor köpa in och använda i undervisningen.

1389.9 Holocaust B

Raoul Wallenberg valde att agera för att hjälpa och skydda människor. Hans insatser räddade tusentals judar från nazisterna i den ockuperade ungerska huvudstaden Budapest. Raoul Wallenbergs liv och gärning visar oss att en människas val kan göra stor skillnad.

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har tagit fram ett studiematerial om Raoul Wallenberg. Till studiehäftet finns en sammanställning av pedagogiska reflektions- och värderingsövningar, samt dokument.

Pedagoger kan beställa Studiehäftet kostnadsfritt i klassuppsättning, skolan betalar endast portokostnad. Övriga intresserade kan beställa mot en kostnad på 75 kronor. Beställ!

Lärarhandledning och elevövningar finns tillgängliga som pdf-fil här på SKMA:s hemsida. Klicka HÄR!… Läs hela texten hos SKMA.