Ett av de minst användbara — men mest använda — ordet i vardagsdiskussioner måste vara ordet ”naturligt”. När något påstås vara ”naturligt” så betyder det att det är korrekt. Och å andra sidan så är det som anses vara ”onaturligt” mindre korrekt.
Bönsyrsehona äter upp mannen efter parning. Det är naturligt!
Det är något man åtminstone bör bli misstänksam mot, även om man inte avfärdar det helt. Ordet naturligt brukar få en av tre olika betydelser beroende på vem som använder det:
Naturvetenskaplig Det som förespråkas anses existera utanför människans värld, i naturen. Djur, växter eller naturliga krafter gör det. Det är en naturlig del av naturen.
Statistisk Det som förespråkas förekommer tillräckligt regelbundet, oftast i mänskliga samhällen. Det kan vara traditioner, kultur, beteenden eller helt enkelt något som man vet inte är undantag i människans värld.
Genetisk/Evolutionär Den här kan tyckas vara lite lik den första punkten. Här menar den som använder ordet att det är en del av en evolutionär eller genetisk plan. Om du förstår dig på evolution så vet du att ingen sådan plan finns. Evolutionen är som en deg som formas fram och tillbaka under miljontals år, den har ingen slutform som mål och den har ingen plan. De flesta, om inte alla komplexa livsformer har en massa “skräp” med sig från tidigare former som inte alls alltid är så positivt att bära på, men det fungerar trots det.
Samma sak fungerar åt andra hållet när personer vill påpeka att något anses vara onaturligt. Det är då alltså inte positivt för den evolutionära planen, det förekommer inte statistiskt, och det förekommer inte i naturen.
Kan någon då snälla förklara för mig varför homosexualitet skulle vara onaturligt? Det finns hos många komplexa djurarter, speciellt hos däggdjur, det har förekommit hos alla mänskliga sammhällen genom historien, och då det inte finns någon evolutionär plan så spelar det ingen roll om det strider mot en sådan eller inte. Uppenbarligen så överlever arter riktigt bra — även där individer agerar ut homosexuella handlingar.
Jag förstår överhuvudtaget inte hur man fortfarande kan använda ett sådant uttryck som onaturligt om något man är emot. Att något är naturligt och därmed bra är en hemsk tanke — tankefel!
Våldtäkt, tortyr, slavarbete, etniska utrotningar, incest och krig är alla mycket naturliga företeelser, enligt alla tre definitioner.
Så om du vill hitta argument för att stödja något, kom med något bättre än att det är naturligt.
I samband med debatten om pepparkaksgubbarna och Lucia blossade debatten om vårt rasistiska förflutna upp igen. Dvs frågan om vad vi ska göra med det i vår kultur som har en rasistisk bakgrund. Frågan är inte enkel. ALLT i vår kultur har använts rasistiskt och nästan ALLT skapats homofobiskt, funkofobiskt, sexistiskt eller rasistiskt. Det blir inget kvar.
Så vad gör vi? Gör vi som Mao ville i Kina, bränner vi alla historieböcker och river alla gamla byggnader för att slippa ”skiten”?
Att balansera mellan historia, nutid och framtid är inte lätt. Inte heller att balansera mellan traditioner och nyskapande. Det vet du om du tittar på dig själv. Att ignorera det förflutna i ditt liv, oavsett vad det är, är inte sunt. Inte heller att okritiskt bygga ett liv utan att granska vad man varit med om i livet. När man ser tillbaka på sitt eget liv får man ibland se på saker som inte var helt ok och ge det man var med om en ny mening. Vi kan nämligen inte förändra det förflutna men vi kan ändra vår syn på det förflutna och välja vad vi lyfter fram.
Har man haft vidriga julaftnar som barn betyder det inte att man behöver rata julen, man kan lyfta fram ljusglimtarna och omdefiniera historien för att bygga en bättre framtid.
Lite så får vi göra med vår historia.
Men allt är inte rasism. Pepparkakevisan är utan tvivel lite konstig. Men det är de flesta visorna som sjungs om Lucia, om ni tänker efter. Och även om pepparkaksgubbarna inte kan associeras till något rasistiskt i sig har, förståeligt nog, många invandrarbarn och adoptivbarn tröttnat på att jämt och ständigt vara pepparkaksgubbar. Det är inte konstigt att folk med invandrarbakgrund, eller adoptivbarn, ifrågasätter seden med pepparkaksgubbar om de alltid blev de som valdes ut som pepparkaksgubbar av läraren eller lärarinnan på skolan.
Det är sunt att ifrågasätta kulturen. Sen behöver man inte gå så långt som att ”göra en Mao”. Istället för att förstöra saker som använts olämpligt i historien kan vi omdefiniera det. Lyfta fram andra delar av sedvanan.
Pepparkaksgubbar
Apropå det här med tre pepparkaksgubbarna från pepparkakeland. Ja, det ska givetvis vara tre ”afrikaner” eller ”araber”.
Bakgrunden till pepparkaksvisan är att den uppstod i Elisabeth II:s Storbritannien. Där brukade adel och hovfolk göra små karikatyrer av de ”mörkare” motståndarna i Spanien genom att göra små pepparkaksgubbar av dem. Någonstans på vägen förändrades myten och blev faktiskt ihopkopplad med myten om de tre vise männen. Därav de tre pepparkaksgubbarna i visan. De tre vise männen är ingen rasistisk stereotyp. De är förebilder i kristen tradition.
Vi komma, vi komma från Pepparkakeland
och vägen vi vandrat tillsammans hand i hand.
Så bruna, så bruna vi äro alla tre,
korinter till ögon och hattarna på sne’.
Tre gubbar, tre gubbar från Pepparkakeland,
till julen, till julen vi komma hand i hand.
Men tomten och bocken vi lämnat vid vår spis,
de ville inte resa från vår pepparkakegris.
Det är inte rasistiskt på samma sätt som bilderna från ABC boken jag lagt in här. Men det är en stereotyp, om än en positiv sådan.
Vi ska verkligen inte börja lägga ner traditioner som t.ex. den med Lucia. Den är värd att bevara. Men lärare och andra måste bli lite mer självmedvetna om vad de gör. Det är inte ok att bara blonda kvinnor får vara lucior och att de rödhåriga tjejerna blir nån sorts tomtar längst bak, som det var på min tid i skolan. Eller att klassens mörkhyade blir pepparkaksgubbar, bara ”för att så ska det vara”.
Precis som med vår egen historia kan vi inte fly från den. Vi kan välja att glömma och ignorera den men då gör vi oss en otjänst. Jag tror på en sund balans med att man behåller seder… men med förnuft!
För någon vecka sen publicerades ett inlägg av Adam Cwejman på Sveriges Resurser, där han behandlar fenomenet att även anti-rasister handlar utifrån ett rasistiskt perspektiv.
Min tes är att antirasismen själv bär på rasistiska föreställningar, och att denna välviljans rasism har blivit en del av det offentliga samtalet.
Adam Cwejman i sin debattartikel på Sveriges Resurser, december 2012
Hur kan man vara antirasist och samtidigt vara rasist?
Om man bortser från de destruktiva och negativa vi förknippar med ordet rasism, så handlar det om att generalisera och förknippa grupper av människor med specifika epitet, oavsett om de är positiva eller negativa. Vi gör det alla med olika grupper; ekonomistudenterna på gymnasiet och högskolan såg ut på ett visst sätt, teologi- och filosofistudenterna hade ett utpräglat utseende – för att inte tala om esteterna.
Det jag just beskrivit är ett sätt att generalisera och bedöma en grupp människor med utgångspunkt i hur de väljer att uttrycka sin personlighet.
Ännu tydligare exempel har vi i punkarna eller andra subkulturer där grupptillhörigheten visas i en form av uniform.
När vi bedömer en grupp människor som invandrare är det, oavsett om man är rasist eller antirasist, svårt att se en grupp av individer, eller ens flera grupper från olika länder. Gruppen av invandrare blir ur ett perspektiv homogen – vi kallar dem invandrare, och därefter grupperar vi dem ytterligare genom att benämnda dem politiska flyktingar, asylsökande, anhöriginvandrare – och så vidare. Oavsett vilka egenskaper vi ålägger dessa grupper, generaliserar vi. Skillnaden mellan en rasist och en antirasist är huruvida egenskaperna vi ger dessa grupper är positiva eller negativa.
Vi vill dem bara gott
Rasismen ur ett globalt och historiskt perspektiv har två sidor. Den ena är den nedlåtande rasismen (från renässansen och framåt), där västvärlden ser ner på mindre civiliserade folkgrupper och där man vill utrota dem för dess egen skull. Man tror att folkgruppen kommer att dö ut av sig själv, och vill därför hjälpa dem på traven. Den andra formen av rasism handlar om att man vill hjälpa en folkgrupp att uppnå en högre form av civilisation, och att man själv är rätt person (land) att göra det. Man vill så att säga tvinga sin egen samhällsform på en annan kultur, och gör det gärna med hjälp av våld om så krävs.
Sistnämnda formen av rasism (minus våldet) är vad man skulle kunna säga att den antirasistiska kåren sysslar med idag. Det finns ett flertal saker som är värda att noteras och funderas över. Vi är så oerhört låsta i tanken att vi vill hjälpa och stödja, att risken finns att vi antar en överbeskyddande, svagt nedlåtande ton som på något sätt utgår från att de vi vill hjälpa inte är egna, starka individer, utan svaga människor. Kanske är det så att vi i vår välvilja gör mer skada än nytta – ibland.
Av både rasister och antirasister, samt alla däremellan, pratas det en hel del om att olika fenomen som händer i andra kulturer (t ex könsstympning, kvinnosyn med mera). Det pratas också ofta om att dessa fenomen måste utrotas därför att de är inhumana. Jag vill påstå att detta är en typiskt västerländsk rasism. Det är därför vi skickar soldater till länder vars kultur är väsensskild från vår egen; för att ”förbättra” den. Ur ett historiskt perspektiv är det här något västvärlden sysslat med i flera hundra år – ”förbättrat” kulturer vi inte förstår oss på och som för oss verkar oerhört märkliga. Vi utgår från att vårt eget sätt att leva är det ultimata för alla människor. Man kan dra en parallell till hur vi ser på rikedom. För oss är det märkligt hur en afrikansk bonde kan se 100 getter som en enorm rikedom, medan han lever med sin familj i en hydda utan rinnande vatten eller toalett. För oss är det självklarheter, och rikedom för oss handlar ofta om att ha flera miljoner på kontot.
I min värld skulle jag helst se en större, mer djupgående förståelse – och acceptans. Acceptans för att människor från olika kulturer fungerar olika, men att ingens kultur är mer rätt än någon annan. Visst kan vi i västvärlden tycka att könsstympning och kvinnosyn är omänskliga, och i vårt eget land kan vi se till att det inte händer.
Men trots att jag inte anser att somliga kulturuttryck är varken bra eller humana, tycker jag inte heller att vi har rätt att berätta för andra länder hur de ska omforma sin kultur för att passa vårt sätt att se världen.
Ungefär samtidigt som filmerna där Almqvist, Ekeroth och Westling kallar Soran Ismail för ”Babbe”, en kvinna för ”Hora” och greppar järnrör för att slåss så beslutade jag mig för att lämna ”hihi-haha-debatten” mot Sverigedemokraterna. Visst är det roligt att göra sig rolig över någon som gör bort sig, men är det effektivt? Det enda som de uppmärksammade händelserna verkar ha lett till inom själva partiet är ju att de verkar få något ökat stöd.
Enkäten till dig som är medlem i Sverigedemokraterna, eller dig som sympatiserar med dem:
”Enkäten ligger kvar i ett par veckor till, om du som SD-väljare deltar så tackar jag för ditt bidrag till en mer nyanserad debatt.”
Kanske är det effektivt att ”tiga” bort de allra mest extrema Sverigedemokrater som jag stöter på i sociala medier som till exempel Twitter. Deras förnuft sträcker sig ändå inte så långt. De tror att om jag tiger eller blockerar någon, då har de ”vunnit” debatten. Fast sanningen är att vi inte ens har hunnit ta någon debatt innan de har lyckats förolämpa mig eller någon annan i mitt twitterflöde.
Sverigedemokraterna utgörs inte enbart av extrema och nedlåtande människor på Twitter utan också av helt ”vanliga” människor. Många håller sitt stöd till Sverigedemokraterna hemligt för sin närhet eftersom det kan medföra risker. Jobbförlust, vänskapsförlust och förakt från samhället. Därför är det högst troligt att någon jag känner, kanske till och med umgås med, skulle kunna vara en SD-väljare.
Eftersom jag ogillar lustighets-debatten och inser att det kanske inte längre är effektivt att ”tiga” bort ett parti som ser ut att växa så beslutade jag mig för att försöka förstå hur SD-väljare tänker. Jag ställde samman några enkla frågor i en enkät och spred ryktet om den i sociala medier. Den grundläggande tanken med enkäten är att lyfta upp debatten ur sandlådan och bemöta dem som röstar på SD, kanske till och med få insikter och verktyg till vad som behövs förändras i andra partier för att de återigen skulle rösta på dem.
Klicka för större bild
Det finns 2 orsaker till att den som fyller i enkäten behöver registrera sin e-post-adress:
för att undvika att samma person svarar flera gånger.
för att jag vill göra ett massutskick till de som svarat när jag publicerar sammanställningen.
Självklart är det fullt lagligt att göra en enkät på nätet som personer själva väljer att delta i. E-postadresserna kommer inte att sammankopplas med någons svar och den kommer efteråt att raderas. Det är ju mitt moraliska ansvar i och hur jag hanterar informationen som utgör om enkäten är etisk eller inte.
Trots att enkäten handlar om att SD-väljare ska få göra sin röst hörd och har som mål att lyfta debatten så dröjde det inte länge innan jag blev påhoppad och anklagad för att syssla med ”illegal insamling av IP-adresser”. Det här är samma ”troll” som jag har sett många gånger förut. De vurmar om ”yttrandefrihet”, så länge som människor håller med dem. De konspirerar, känner sig ständigt hotade och tror att mörka makter tar över världen om inte de fortsätter att försöka ”väcka” oss så att vi till slut ”inser sanningen”. När vi ”insett” den sk. ”sanningen” då kommer vi förmodligen att stå där och tacka dem djupt. Ja, ni hör ju hur det låter — som taget ur fablernas värld.
Saccard har skrivit det mest konspiratoriska blogginlägg om enkäten och om mig som jag har läst hittills.
”Saccard levererar alltid sanningen” skryter hen om i sin blogg, men vilken ”sanning”? Att jag registrerar SD-väljares IP-adresser för att kunna hota och förfölja dem? ”Detta kan bli resultatet av en oskyldig enkät-undersökning” skriver hen och lägger ut ett foto på en nedklottrad vägg.
Men snälla människa! Ta din ”meducin” och sluta konspirera! Det måste vara jobbigt att känna sig ständigt hotad och ständigt förföljd. Jag tar för givet att den som undertecknat denna blogg faktiskt har något att dölja. För har en person inget att dölja så känns ju inte heller världen så hotfull som hen upplever den.
Sajten Avpixlat svarade min enkätundersökning med att göra en egen ”liten” undersökning där SD-väljare får berätta om sin resa och varför just de har valt att rösta på SD. Vilket iofs är intressant men problemet med deras undersökning är att det inte finns några konkreta frågor. Vem som helst får berätta lite hur de vill, vilket snarare är en undersökning baserad på affekt än ett försök till att få något form av ”utslag”.
Enligt ”Saccard” som har bloggat om mig och min enkätundersökning så är sajten motargument.se en antivit hatsajt och jag själv tillhör den ”vänstervridna oikofobiska twittermaffian”.
Vad jag vet om ”oikofobi” så handlar det om att jag skulle känna något slags egenhat mot mitt land, min kultur och mina traditioner. Oikofobi är ett ord som används ibland emot personer som argumenterar mot rasism och för mångfald. Ett idiotiskt, konspiratoriskt och onödigt begrepp. Jag är inte ett hot mot ett bra Sverige — det är däremot konspiratoriska och bittra nättroll. Någon frågade mig om alla SD-väljare är nättroll och jag svarade givetvis nej på den frågan. Ett nättroll är lite som ”Saccard”: konspiratorisk, bitter, använder sig av falska anklagelser och försöker via alla medel övertyga människor om ”sanningen”, ty hen är den ende ”upplyste”. Motargument.se är inte en antivit hatsajt utan en sida som argumenterar emot främlingsfientlighet och rasism. Jag har inte heller ”lånat” utrymme av dem utan är krönikör för sajten och tyckte att det var ypperligt att publicera min enkätundersökning där då jag tror att vi har många SD-väljare som besöker den. Jag är inte heller någon ”Expo-spion” och trots anklagelser om att tillhöra vänstermaffian så har jag faktiskt aldrig tagit någon politisk ställning offentligt.
Anna Siekas
Kort efter att min enkätundersökning spridits i sociala medier så svarade trollen med att föra en ”Ddos-attack” mot Motargument. Trollen twittrade även om detta: ”Det finns misstankar om att sajten motargument.se används för att kartlägga Sverigedemokraters IP-adresser”
Varför skulle jag samla in IP-adresser? Jag har ett fast jobb, en familj och jobbar som kringresande komiker. Skulle jag offra min karriär och sätta min trygghet på spel bara för att få spraya ner någons bil eller sätta eld på någons hus?
Det är smickrande att ”trollen” engagerar sig så pass mycket i det jag skriver så att de väljer att attackera motarguments sida. En Ddos-attack är tydligen inget komplicerat men det krävs ju ett hav av konspiratoriska tankar innan man fattar beslutet att attackera någon. Dessa ”yttrandefrihets”-vurmare slår krokben på sig själva genom att försöka ”stänga ner” en sida som faktiskt ville göra SD-väljares röster hörda.
OM jag nu skulle vilja någon illa så vore det väl förundransvärt dumt att lägga ut enkätundersökningen med mitt riktiga namn och min personliga e-post-adress? Jag menar; när det nästa gång står KROSSA RASISMEN på en SD-väljares bil borde då inte jag ganska tidigt bli misstänkt?
Enkäten ligger kvar i ett par veckor till, om du som SD-väljare deltar så tackar jag för ditt bidrag till en mer nyanserad debatt.
Jag noterar att årets julkalender kritiseras en hel del. Den handlar nämligen om spökmysterier och sånt finns det många som protesterar mot. Att förmedla en tro på osynliga andliga varelser, kan nämligen leda till indoktrinering och hjärntvätt, samt medföra sådana konsekvenser som satanism, fri sex, New Age och allmän moralisk förslappning.
Nu bortser vi en stund från att de som anmäler tror på ett osynligt väsen (Gud) och studerar själva fenomenet.
Det är ganska intressant att prata med religiöst folk som reagerar mot ”nyandlighet” och ”satanism” på detta sätt. De som anmäler har en bild av det värsta, värsta de kan tänka sig. Det är brottslighet, krig, mord, våldtäkter. De anser att det finns en lätt förklaring till varför ondskan finns i världen och det är ”den mörka sidan”, kalla det satan eller som en del föredrar ”avsaknaden av Gud”.
En del tror att det sitter en mäktig kraft som styr allt ont i världen (och som måste vara mäktigare än Gud eftersom Gud inte kan göra sig av med honom). Andra tror att Gud tillåter ondska i och med den fria viljan och att ondska därmed är ”avsaknaden av Gud”.
Att dra över en kam
Ja nu ska jag inte trötta den stackars läsaren med komplicerade teologiska resonemang, trots att det är söndag. Nån måtta får det vara. Men det finns intressanta paralleller med rädslan för muslimer och den allmänna rädslan för det främmande.
Rädslan för det man anser vara ”det onda” gör att en del kopplar bort all känsla för nyanser. Man drar över en kam. Allt och alla som man anser vara förknippade med det man uppfattar som ont blir liksom bärare av en ”andlig smitta”. Det de gör riskerar att sprida det onda.
”Vi kan inte bara sitta i våra tv-soffor likgiltiga utan att reagera när SVT vill uppmuntra barn till att öppna upp mot andliga dimensioner som är farliga.”
”Jag har anmält detta till Granskningsnämnden. Jag vill uppmana fler att göra det. I en tid då skolavslutningar inte får vara i våra kyrkorum om det finns kristna inslag uppmuntrar SVT till att barn skall leka med andliga dimensioner som kan vara skadliga.”
Denna rädsla för det okända kan man se på många håll. Jag har skrivit om hetsen mot hårdrockarna på 80-talet. Det var ganska typsikt. Hårdrocken sågs av många som ond. En del sjöng om satan och krig och sex och därför måste HELA musikgenren och ALLA hårdrockare vara liksom smittade av ondska. Dataspel och rollspel utsattes för samma behandling. Fantasier, lek, tankespel och musik betraktades som besmittat av ondska, eller satan själv. Eller som vissa ansåg, arketyper från vårt innersta mörkaste djup som inte fick släppas lös inom oss…
Bakom rädslan låg alltid kopplingen mellan dataspel och kriminalitet, hårdrock och fri sex, eller video och mord (motorsågsmassakern!) eller som mellan en julkalender på TV och satan själv, med horn och eldgaffel! Mord och brottslighet antas ha ett ursprung i ”mörkrets” krafter, i satan eller avsaknaden av Gud. Därmed blir all beröring med detta något negativt.
Jag har känt religiösa som känt att deras ”gudsenergier” liksom förstördes av att de rörde en LP-skiva av någon hårdrockare och som ansåg att en Tarot-kortlek i sig drog energier ur dem…
”Mörkerkrafterna” eller satan, är liksom en bra förklaringsmodell som förklarar ondskans problem för många. Det är lätt och behändigt. Då har man svaret. ”Satan gjorde det”. Det känns tryggt!
Rädslan för invandrare ser ut på liknande sätt. Brottslighet, mord, moralisk förslappning och allt förklaras av att det ”icke svenska” och ”det främmande” kommer in hit. Utan ”det främmande” hade vi inte haft några problem, anser man.
Före andra världskriget hörde man det om judar och om romer. Man kopplade kriminalitet till dessa grupper och drog alla över en kam. Sen var det katolikerna man gnällde på. Sen finnarna. Sen Jugoslaver, sen kosovoalbaner och nu muslimer och i synnerhet somalier…
Smygindoktrinering och ”smygislamisering”…
Samma lätta förklaringsmodell som ifråga om rädslan för spöken. Samma rädsla för att civilisationen hotas…
Steget mellan en sverigedemokratisk politiker och en som med ögon som lyser av skräck ropar på hjälp när hen hör talas om en julkalender med spöken i, är inte så långt. De är rädda för det främmande, men det är snarast de, inte de de är rädda för, som ser spöken mitt på ljusan dag.
I samarbete med Lautaro Ariño, skaparen av Förnuft-fu, presenterar vi ett par av hans videos som kan hjälpa dig med logiskt tänkande och kritiskt granskande. Du blir hjälpt i dina debatter av att känna till vilken sorts argument som du behöver bemöta, och vilka du direkt kan avfärda och strunta i att lägga någon energi på att argumentera mot.
Titta gärna på fler videos om förnuft och logik på www.fornuftfu.se
Att tänka i analogier är ett effektivt sätt att förklara fenomen; känner man till hur en sak fungerar, och beskriver något okänt fenomen med hjälp av det första, kända, fenomenet som ”brygga” till det andra, är det lättare att förstå det andra, främmande, fenomenet.
Ett exempel:
Barnet: Varför stannade bilen? Mamma: För att batteriet är slut. Bilen behöver äta mat nu, för att orka mera!
Här förklarar mamman hur leksaksbilen fungerar, genom att göra en analogi med att äta mat, något barnet redan förstår.
Detta sätt att tänka – det analogiska tänkandet – kan dock lätt bli ett hinder för djupare förståelse av det fenomen man tycker är ogripbart.
Samhällskroppen – en totalitär idé
Ett exempel på när analogin går överstyr är den smått poetiska synen på samhället som jag kallar den ”organiska”. I den organiska samhällssynen föreställer vi oss samhället, eller nationen, som en stor organism – en samhällskropp. De styrande är hjärnan, musklerna är grovarbetarna, huden är gränserna, ögonen underrättelsetjänsten osv. Hierarkiskt, tydligt, alla har sin uppgift, bekvämt på många sätt – för de som inte gillar förändringar.
Det kanske är en lockande förklaringsmodell till det ytterst kaotiska system vi kallar samhället. Men det finns djupa problem med denna världsbild.
Ta t.ex. följande citat, uttalat av pastor Åke Green 2003:
Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen.
Det är för mig ganska tydligt att Åke Green ser på samhället som en organism; han använder ordet ”samhällskroppen” och beskriver individer med homosexuell läggning som en sjukdom i samhället, något som måste behandlas med mediciner eller opereras bort.
Måhända är det bara i retoriskt syfte han gör detta uttal, men icke desto mindre är det tydligt att han ser det som samhällets ansvar att ”åtgärda problem med sexuella abnormiteter”. Det är ett synsätt som utgår ifrån ”det allmännas bästa” istället för individens bästa.
För att ta ett om möjligt ännu tydligare exempel kan vi, utan att passera Godwins lag, gå till ett av Hitlertysklands mest välkända slagord:
Deutschland über alles! (fritt översatt: Tyskland står över allt annat!)
Här är det inte tu tal om att några ettriga individer har någon som helst betydelse – det är nationen som sätts främst! Det är helt ok att offra några små myror för att rädda myrstacken, eller hur?
Och från ”nationens överhet” är det inte långt till ett annat lika populärt som otydligt uttryck – bara något modernare:
XYZ är ett hot mot den nationella säkerheten.
Det där har du hört många gånger under 2000-talet, inte minst för att motivera frihetsinskränkande lagstiftning kring övervakning och utökade befogenheter för polis. Att offra lite frihet från de många, för att ge ”samhällskroppen” sin kära trygghet – det är väl värt en hel del?
Problemet med alla de här citaten, som alltså samtliga utgår ifrån det organiska sättet att se på samhället, är att de offrar människor, eller deras fri- och rättigheter, på ett abstrakt begrepps altare: nationen (eller samhällskroppen, om vi så vill).
Ett nyktrare sätt att se på samhället är som individens undersåte. Men det tar vi i en annan krönika.
De senaste turerna kring Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling är upprörande men samtidigt inte särskilt förvånande, men visst är det märkligt att flera ställer sig upp och försvarar deras beteende? Om jag tänker mig Carl Bildt, Beatrice Ask och Anders Borg i samma situation så skulle jag tycka att det var ännu värre. Jag förväntar mig detta beteende från Sverigedemokrater, eftersom jag vet att SD är ett rasistiskt parti. Under Åkessons ledning är SD mästare på att maskera — eller snarare paketera — sitt budskap.
Åkessons kommunikationsplan är ett led i detta. I det förra dekretet som gick ut i SDs partitidning på 90-talet, så uppmanade man medlemmar att inte bära uniform på möten eftersom det inte såg bra ut, inte för att man tog avstånd från nazism och fascism. I kommunikationsplanen menar Åkesson att man ska kalla saker för deras rätta namn, att ”papperslösa” ska benämnas som ”någon som vistas i landet illegalt”, och att uttrycket ”utanförskap” är ett sätt att dölja problem som uppkommit genom invandring. Han kritiserar också att Sverigedemokrater kallas för främlingsfientliga trots att det sällan finns någon ”fientlighet”.
SDs andra kommunikationsplan talar om mer subtila ting än uniformer
Uttrycket ”invandringskritisk” är ett nysvenskt ord skapat av sverigedemokraterna. Almkvist, Ekeroth och Westling var mer än kritiska, de var fientliga den där tidiga morgonen på Kungsgatan. Åkesson vill att SD ska uttrycka sig korrekt och polerat, inte för att man tar avstånd från dessa extrema och människovidriga åsikter. Nyligen publicerades en debattartikel i DN av Henrik Arnstad som är historiker med inriktning på fascismen. Henrik slår fast att SD är ett nyfascistiskt parti med inspiration från andra fascistiska partier i Europa. SD var antisemitiska i början men idag så inkluderas svenska judar i nationen. Istället har hatet riktats mot muslimer, något som ivrigt eldats på av Ekeroth.
I SDs principprogram så diskuterar man synen på människan. De flesta moderna partier har antagit en humanistisk människosyn. Humanismen utgår från att människan är god i grunden. Den betonar den enskilda individens värde och en tro att människan vill utveckla och bilda sig. SD har en annan människosyn. SDs människosyn gör skillnad på människor och folkgrupper och delar in dem i fack och de menar att detta är en mer realistisk människosyn:
”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.”
Detta citat från SDs syn på människan, som kan läsas på deras hemsida, är ett uttryck för rasideologi — men omskrivet och uppmjukat med ord som ”nedärvd essens” — istället för det negativt laddade ordet ”ras”.
Det är anmärkningsvärt att SD uppvisar denna syn på människan då den representerar en syn som försvann för decennier sedan. Att det skulle finnas en ”nedärvd essens” som gör att folkgrupper skiljer sig åt har ingen förankring i dagens kunskap om genetik eller psykologi. Miljön formar oss och vårt jag utvecklas och vi har alla möjlighet att bli konstruktiva, sociala individer. Med SDs resonemang borde adopterade barn vara i grunden eller i ”essensen” olika sina adoptivföräldrar och alltså ha helt andra förutsättningar att leva i ett svenskt samhälle. SDs människosyn representerar en modern form av rastänkande, polerat och fritt från de negativt laddade orden, men fortfarande med samma innebörd.
När en svensk hamnar i ett utanförskap av någon anledning; det kan handla om långvarig sjukdom som kräver rehabilitering för att återgå till arbetslivet, det kan handla om ekonomiska skuldsituationer man försatt sig i, finns det ofta hjälp att få. Man kan få kontakt med handläggare på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, inkassobolag eller Kronofogden — som alla på olika sätt kan hjälpa en att komma på fötter igen. Det här är naturligt, en del i samhällsordningen — för oss svenskar.
Det är dock inte fullt lika naturligt när en person flyttar hit från ett annat land. Visst finns det stöd och hjälp att få som invandrare, men jag ifrågasätter å det starkaste om detta är utformat efter den inflyttades egna behov, eller om det enbart är utformat såsom riksdag och regering tror fungerar bäst. Jag är benägen att tro mer på sistnämnda alternativ, och det gör mig något nervös. De flesta är nog överens om att oavsett vilken regering som sitter, så är politiker på den nivån sorgligt obevandrade i hur det är att leva i den ”vanliga” verkligheten där pengar räcker for only so long, där arbetslöshet och sjukdom florerar även bland de bästa.
En utopi
Om jag får drömma helt fritt om hur det skulle kunna se ut om jag själv hade behov av att flytta till ett annat land, kanske som politisk flykting, kanske som anhöriginvandrare… Då skulle jag vilja att det fanns lättfattlig, lättillgänglig information om stöd och hjälp med följande punkter;
Boende
Att ha någonstans att få kalla sitt hem är bland det viktigaste som finns. Att inte ha den tryggheten gör att man känner sig mer rot- och rastlös än man behöver. Det påverkar känslan av trygghet, vilket i sin tur påverkar det egna beteendet, vilket i sin tur påverkar hur människor runt omkring en upplever ens person.
Försörjning
Beroende på vilken anledning jag har att komma in i ett land, har jag kanske inte de bästa möjligheter att försörja mig. Har jag inte det, är jag kanske beroende av att få ekonomiskt stöd den första tiden innan jag hunnit etablera mig tillräckligt för att börja jobba. Jag har svårt att föreställa mig att det är särskilt många som njuter av att vara bidragsberoende på något som helst vis. Om man då får en fungerande hjälp som nyanländ i ett land, kan det vara så oerhört mycket lättare att komma dithän att man försörjer sig själv. Helst med det man faktiskt har utbildning för; dels för att bibehålla sin identitet i sitt yrke, samt stoltheten över både yrke och den egna personen.
Socialt kontaktnät
När jag säger socialt kontaktnät, finns det ett flertal kontakter jag vill stoppa in i det facket. Till att börja med vill jag ta upp de kontakter jag får genom till exempel de människor som tar emot mig direkt när jag kommer. Därefter byggs ett kontaktnät i den här situationen ut med arbetsförmedlare, kontaktpersoner i olika sammanhang, förhoppningsvis nya arbetskamrater, nya vänner — och så vidare. Det sociala umgänget är oerhört viktigt för att man ska känna sig välkommen, oavsett om man byter stad eller som i det här fallet — land. För mig personligen skulle det vara väldigt viktigt att hitta nya vänner bland den inhemska befolkningen — av flera anledningar. Dels för språkets skull, men också för den ovärderliga kunskap om landet, om dess samhälle, hur saker och ting fungerar, kultur och traditioner… helt enkelt hur det är att leva i det här nya landet.
Utopiskt stöd för den nyanlände
För den som anser sig ha en psykisk funktionsnedsättning finns det många former av stöd och hjälp man kan få — om man bara letar lite. Bland annat kan man få ett personligt ombud, som kan hjälpa till med en mängd olika saker. Bland annat kan de hjälpa till med kontakter med olika myndigheter, att fylla i olika blanketter, att följa med till olika ställen för att se till att man inte glömmer att ta upp något viktigt — bara som exempel.. För den som kommer ny till Sverige borde det finnas något liknande. Inte för att man anser sig ha en psykisk funktionsnedsättning, utan för att man är utsatt och utan stadig plattform att stå på. Kan man inte språket är det givetvis mycket svårare. Jag har inte befunnit mig i den situationen, men jag misstänker att det inte alltid är helt lätt att hitta information hos kommunerna som är de som oftast står för de olika stöd som finns för en nyinvandrad person.
Återigen; om jag fick önska helt fritt utan tanke på kostnader eller faktiska möjligheter att utföra det, så skulle jag vilja se dessa nyckelpersoner när jag kommer helt ny till ett annat land;
Personligt ombud/kontaktperson
En person som kopplas in direkt när jag kommer till mitt nya land. En person jag kan kommunicera med, helst på mitt eget språk eller ett annat språk jag talar obehindrat (i mitt fall engelska). Den här personen blir min första trygga punkt och den jag kontaktar när jag behöver ha hjälp med något jag inte förstår. Det är också denne som slussar mig vidare till andra nyckelpersoner i mitt nya liv; till exempel handläggare på mitt nya lands variant av Arbetsförmedlingen.
Sociala nätverksansvarig
När jag fått tag på ett boende jag kan kalla mitt, vore det väldigt trevligt om det fanns en person som hjälpte oss nyanlända. Till exempel kan jag se framför mig att den personen anordnade fika en gång i veckan dit vi nya kan gå och träffa infödda, träna på språket, träffa nya människor, lära oss om landet och dess kultur, få provsmaka något vi inte provat tidigare… Min föreställning om detta är inte att det ska vara träffar med en agenda och en dagordning, utan rätt och slätt en social företeelse där nätverkandet är det viktigaste. Något som är viktigt är dock att det ska vara lättillgängligt; jag vill inte ge mig på att ta buss, tunnelbana eller något annat offentligt ressätt innan jag vet hur jag ska bära mig åt, vart jag ska och så vidare.
Misstag i den svenska integrationspolitiken
För ett par år sedan mailade jag Erik Ullenhag och frågade om man faktiskt frågar de nyanlända hur de vill bli mottagna på ett sätt som gynnar både dem och oss som redan bor här. Faktiskt så fick jag ett svar, där Ullenhag menar att man givetvis gör undersökningar om detta. Personligen ställer jag mig högst skeptisk till att självaste Erik Ullenhag ger sig ut och träffar den som sitter i sin första intervju med Migrationsverket för att fråga denne hur den vill att mottagandet ska se ut. Men kanske att han borde göra det. Kanske att de som jobbar med de här frågorna borde gå ut och träffa de som de beslutar över huvudet på, för att fråga vilken sorts hjälp de behöver och vill ha för att på bästa möjliga sätt ta sig in i det svenska samhället.
För det är ju som så att vissa politiker på den nivån ibland lever utan verklighetsförankring och inte har något som helst begrepp om hur det fungerar att leva under vissa omständigheter.
En del som arbetar mot rasism är för en lag mot ”smutskastning av religion”, dvs ”hädelse”. Även om rasism ofta tar formen av hat och demoniseringar av religioner, är det problematiskt med en sådan lag eftersom ALLT kan vara hädelse.
För många är det smutskastning och ”hädelse” att koppla ihop profeten Muhammed med homosexualitet eller sex.
Religiös kritik och ”hädelse” mot religion är viktigt att försvara. Om man förespråkar lagar mot hädelse bör man vara medveten om vad som kallats hädelse genom tiderna. Här är en kort lista över lite av det jag själv hört beskrivas som ”hädelse” mot religion: demokrati, att kvinnan sitter ovanpå vid sex, homosexualitet, kampen mot tortyr, kampen mot fattigdom, kvinnliga strumbyxor, jazz, hiphop, hårdrock, Mozart, kyrkoorglar (!), The Beatles, Rolling Stones, Alice Babs, bibelöversättning till det talade språket i ett land, kampen mot slaveri, kampen mot nazism, att vara antirasist, att vara mot barnaga, bilar, smågodis i butiker, tidningar, kaffe, te, sprit, vin, apelsinjuice, oralsex, analsex, datorer… Etc, etc.
Att en lag mot hädelse kan vara problematiskt förstår man om man ser vad som i Sverige setts som hädelse de sista åren. En rondellhund med profeten Muhammeds ansikte, beskrivningar av Jesus och lärjungarna som homosexuella och en film med en person iklädd en mask med profeten Muhammeds ansikte.
Idag finns ingen lag mot hädelse i Sverige, men många vill ha det och både FN och EU har pratat om det. Då hade dessa exempel, som ofta anses vara ”smutskastning av religion” kunnat åtalas.
Förr fanns sådana lagar i Sverige. Då åtalades August Strindberg för att i Giftas ha skrivit respektlöst om oblater och den som publicerade en bild av Jesus med en socialdemokratisk ros på kläderna hamnade i fängelse på 1880-talet. Många såg nog på den bilden så som många säkerligen ser på bilden här ovan med Muhammed som homosexuell.
Idag riktas ”hädelse”-lagar främst mot homosexuella och mot kvinnors rättigheter, internationellt sett.
Här är några moderna exempel som är talande.
Hädelse? Varför det?!
I Grekland riskerar en person fängelse för ”hädelse” på grund av den pjäs om homosexualitet han satte upp. Han utmålar Jesus som homosexuell och det anses vara något som smutskastar kyrkan och kristendomen, och sårar religiösa, och det finns än idag en lag i Grekland mot sådant.
I Uganda riskerar en man fängelse för en pjäs också, en pjäs om homosexualitet. Det anses också vara ”hädelse”, dvs att medvetet trampa på religiösas tro och känslor. Där diskuteras för övrigt att påbjuda dödsstraff mot denna form av religiös hädelse.
Tunisien och Egypten diskuterar att införa hädelselagar också, för att komma åt ”problemet” med all homosexualitet och ”västerländsk degenererad kultur”. I Tunisien har ett lagförslag om detta just slagits tillbaka, men striden fortsätter.
Många som är för lagar mot hädelse vill väl, men glömmer att för religiösa fundamentalister kan ALLT vara hädelse… om de tror att något går emot deras religion. En lag som begränsar yttrandefriheten om religion lämnar rum för godtycke. Därför är det bästa att totalt tillåta hädelse mot religion. Yttrandefriheten är viktig.
Motargument 