Kategoriarkiv: Krönikor

Mordet på moderniteten

januari 31, 2013 Redaktionen Motargument

Den som inte ser bakåt när hen går framåt får se upp — Tage Danielsson

Den 27/1 var det Förintelsens minnesdag. Vi gör nya försök att formulera en erfarenhet som ingen av oss själv har gjort. Med ordens hjälp kan vi ändå väcka känslorna till liv. Fasan och nihilismen. ”Auschwitz finns, därför kan inte Gud finnas”, som förintelseskildraren Primo Levi skrev.

: kevin dooley / Water Photos / CC BY

Gud är död! Gud är död, och vi har dödat honom! Så skrek profeten i Den glada vetenskapen. Inga oceaner av vatten kan tvätta bort guds blod från våra händer, skrev Nietzsche. Spåren efter dådet märker urberget. Guds dödsskrik förklingar aldrig.

Hör vi det ännu, ljudet av mordet på den Andre, Juden, Gud, eller har det blivit ett bakgrundsbrus, en naturlig del av den moderna ljudbilden? Ett diktonianskt ”Orladoffa doschkoff”, internaliserat?

(Orlodoffa doschkoff

orlodoffa doschkoff:)

det är maskinen –

jag.

Stänger och hjul

och

nitnaglar skruvar och muttrar

drivremmar (doschkoff) –

många män har gjort mig

släggat och putsat och hamrat och filat

fin är jag fin (orlo)

skinande

sjungande

rungande

skakande

golv och tak.

— Utdrag ur Maskinsång av Elmer Diktonius

Förintelsen blev möjlig för att vi rörde oss från en värld av obeskrivliga värden till en värld av mätbarhet, menar Zygmunt Bauman. Industrins massproduktion gav oss också föreställningen om massdestruktion.

Aldrig har det kanske varit så lätt att beskriva människor i termer av stereotyper, som i ett samhälle där alla förbrukningsvaror var stereotyper av sig själva. Det enda som utmärkte ens eget hem från det mittemot var numret på porten. Ett nummer som det starkaste egna, inte en tillvaro, inte ett hem som gått i arv, utan ett massproducerat ad hoc som gick under beteckningen ”standard”.

Historielösheten sammanfattas av dessa siffror: Nummer som bränns in på handleder, administrativa åtgärder. Rakade huvuden och tolvkuvertsserviser. Ett förallmänneligat främlingsskap, ett krackelerat subjekt vars kringströdda likdelar någon måste bära.

Hur gestaltade nazisterna en hel samtids känsla av identitetsförlust, egentligen hela världens känsla av modernitet? De satte identitetsförlusten på anstalt. Likt plågade dårar som använder dockor eller fångar för att ställföreträda den egna smärtan, påtvingade nazisterna hela sin samtids alienation på ett folk, under rituellt kontrollerade former. Trodde de sig därigenom kunna mörda hela det tyska folkets främlingsskap i ett storslaget fascistiskt katharsis: Rening genom att iscensätta deras egen egen plåga med andras kroppar?

Jesus var människa, men också jude. Berättelsen om hans död på korset handlar om våra synder, sägs det. Just idag talar den gamla symboliken med förnyad kraft, åtminstone för mig själv: Den enda skillnaden mellan syndabock och offerlamm är ju tonfallet. Alla de judar som dog i nazisternas makabra iscensättande av mordet på moderniteten och alltings upplösning, dog också för våra synders skull.

Men när lammen tystnar måste vi höja våra röster. Vi måste sörja med de döda, vi måste fortsätta formulera deras erfarenheter med nya ord, och ett nytt språk som talar in i samtiden. Vår solidaritet med offren får inte gå dithän att vi låtsas som att nazisternas grymheter var oförklarliga, omänskliga undantagshandlingar som genom sin ondska blir oförklarliga och därmed onödiga att sätta sig in i. Vi kan ta avstånd från Auschwitz tusen gånger utan att för den sakens skull se vad som pågår under våra egna ögon.

Auschwitz har hänt. Alltså kan det hända igen, sade Primo Levi också. Hans nummer var 174 517.

/Mattias Irving

Krönikor

Om tolkningsföreträde

januari 28, 2013 Malinka P.

När man studerar på högskola eller universitet, och gärna på högre nivåer än A-kurserna, lär man sig att ifrågasätta och vara källkritisk. Jag personligen har läst konstvetenskap, och där lär man sig att se och försöka tolka allt man ser ur flera olika perspektiv, vilket innebär att man förstår att världen kan ses och uppfattas på många olika sätt.

Det här är en gåva som inte är förunnad de som menar sig vara invandringskritiker, religionskritiker och så vidare. De har fastnat i en världsbild de varken kan eller vill ta sig ur. Jag pratar givetvis om Sverigedemokraterna med anhang.

: || UggBoy♥UggGirl || PHOTO || WORLD || TRAVEL || / People Photos / CC BY

Jag är utbildad fotograf och har jobbat professionellt med det i rätt många år. Utöver det är jag konstvetare med inriktning på teori och metod omkring fotografi. Det jag har lärt mig genom mitt praktiska fotograferande och konstvetenskapen är att man inte alltid ska tro det man ser. Det finns saker som ser ut på ett visst sätt och som man upplever på ett sätt innan man förstår vad det är man ser – ni har säkert sett sådana fotografier någon gång.

Ungefär på samma sätt fungerar en invandringskritikers hjärna, tankevärld och världsbild. De ser och upplever världen på ett visst sätt, och sedan förstår de vad de ser – men någonstans på vägen har deras världsuppfattning hamnat ur spår. De mönster invandringskritikern ser framför sig är felaktiga och deformerade och skapar en värld som inte överensstämmer med den gemensamma verklighet de flesta av oss lever i.

Det här är en sanning som jag tror de flesta är överens om gäller det mesta. Jag upprepar mig så det (förhoppningsvis) går in även i de tjockaste träskallar;

…lär man sig att se och tolka allt man ser ur olika perspektiv, vilket innebär att man förstår att världen kan ses och uppfattas på olika sätt.

Nu tänkte jag inte diskutera teori/metod omkring fotografi, eller ens praktiskt fotograferande. Däremot tänkte jag fortsätta trycka lite extra på detta hur man uppfattar saker, och hur man väljer att göra det utifrån sin egen världsbild, och hur dessa två i kombination kan skapa en ond cirkel.

Jag tänkte prata om statistik.

: kevin dooley / Foter.com / CC BY

Att se ett diagram över statistik gör att det ser väldigt trovärdigt ut. Kan man inget om statistik alls eller saknar förmåga att ifrågasätta vad man ser, är det väldigt lätt att uppfatta att ett diagram verkar visa en total oemotsägbar sanning.

Att utläsa något utifrån statistik kräver den här förmågan att ifrågasätta saker och att vara väldigt kritisk till hur statistiken utformats, hur den är gjord, vilket underlag den bygger på och så vidare.

Som exempel kan vi ta en reklam för Dove, där TV-reklamen visar ett antal kvinnor som skrattar. I reklamen påstås det att en viss procentsats är nöjda med Dove, och som person hemma i soffan ska vi då förstå att vi också ska införskaffa denna Dove-tvål.

Vad som inte framgår är antalet kvinnor som faktiskt testat den här tvålen och är underlag till undersökningen och statistiken. Det gör att trovärdigheten går att ifrågasätta å det grövsta. Har man tur finns uppgiften om just antal personer i en undersökning att läsa i det väldigt finstilta (läs; oläsliga) som brukar finnas med, åtminstone i tidningsannonser.

Poängen med detta är att om en undersökning som ligger bakom en viss statistik utförts på 1 000 personer, så kan man inte säga att resultatet är särskilt talande förutom för just dessa 1 000 personer. Dessutom kan man inte vara säker på om alla svarat sanningsenligt eller om alla har svarat överhuvudtaget. Om en undersökning görs i högstadieskolor om hur de skulle rösta i ett val om det skedde idag, kan inte heller räknas helt tillförlitligt. Alla elever är inte på plats, de röstar under grupptryck, en del kanske inte vill rösta – och så vidare.

Trovärdighet och tolkningsföreträde

Sverigedemokraterna och deras anhängare, det vill säga, läsare av till exempel Avpixlat och liknande så kallade nyhetssajter, använder sig mycket av statistik för att försöka bevisa att deras politik grundar sig i någon slags sanning. Och förvisso, det gör den. Den grundar sig i deras sanning, i deras bild av främst Sverige men också omvärlden. Och det är här detta med den konstvetenskapliga teorin kommer in; alla ser vi världen olika, och det finns egentligen inget rätt eller fel (ur ett väldigt objektivt perspektiv när det gäller främlingsfientlighet). När det gäller statistik som presenteras eller tolkas av en främlingsfientlig person, handlar det inte om mycket annat än hur denne väljer att förstå siffrorna hon eller han har framför sig. Vi ska dock komma ihåg att även vi väljer hur vi vill förstå och uppfatta statistik, ofta helt diametralt olika från den främlingsfientlige – kanske bara för att.

Jag personligen har inte mycket tilltro till statistik överhuvudtaget. Mest för att jag vet hur lätt det är att manipulera den. Dels genom hur underlaget och bakgrunden till undersökningen gått till, genom frågeställningen, och framför allt hur man tolkar siffrorna.

Frågan är vem som har tolkningsföreträde?

Krönikor

Är "näthatet" större hot än upphovsrättsindustrins närstående rättigheter?

januari 28, 2013 Redaktionen Motargument

Gästartikel av ”Farmor Gun” (skrivet 8/1)

Jag vet inte hur ofta jag sett och hört journalister vältra sig i detta, som de kallar ”näthat”. Igår var det Kulturnyheterna som orerade och beredde väg för Expressens Thomas Mattsson. I en kommentar förklarade han varför Expressen valt att moderera kommentarerna

gun_svensson_2 — Gun Svensson. (Foto Carl Johan Rehbinder)

Vad som inte framgår är om Expressens journalister hanterar den moderationen själva eller om uppgiften köps av ett externt företag som specialiserat sig på uppgiften. Minns att jag vid något tillfälle föreslagit att uppgiften – om inte journalisterna själva klarar av den – kunde vara en praktisk uppgift i journalistutbildningen, där blivande journalister gavs tillfälle tränas i att hantera fenomenet med aktivister på nätet, som vräker ur sig otidigheter. I en del fall i brist på sakliga argument, men alltför ofta helt medvetet för att därmed skapa ett klimat där demokratiska ideal kan ifrågasättas. Journalisten Leo Lagercrantz visar prov på det senare när han kräver att möjligheten att vara anonym ska förbjudas.

En googling på sökordet ”näthat” ger på 0,32 sekunder 483 000 träffar. Värnamo Nyheters Lars Alkner dristar sig till att dra paralleller mellan hatet på Palmes tid och idag i inlägget Hatet hotar demokratin. Där är det Alkners påstående att hatet ”garanterat hade varit massivt om internet funnits på Palmes tid” som skaver. Helt klart var hatet redan då massivt i de kretsar där det odlades, men med hjälp av internet hade det blivit synligt på ett helt annat sätt och möjligt att hantera och bearbeta av flera än de närmast berörda. Miljön på nätet är precis som i samhället i övrigt, men med den skillnaden att det vi gör blivit synligare för omgivningen och förstärker talesättet ”Det du sätter fokus på får du mera av”.

Såg senare i går kväll del 1 av den franska dokumentären Hitlers tid i Kunskapskanalen och fick en lektion i hur det blev möjligt för Hitler och kretsen runt honom att succesivt vinna en stor del av det tyska folkets röster i demokratiska val och därefter manövrera sig fram till positionen som diktator. Då var det ett skådespel med politisk retorik, vilka kulminerade vid nationalsocialisternas Nürnbergdagar. Nürnberglagarna som användes för att fånga intresset samtidigt som främst kommunister utsattes för våldsprovokationer, togs tillfånga och blev de första att sättas i koncentrationsläger.

I dokumentären visades med hjälp av filmerna ”Trons seger” och senare ”Viljans triumf”, hur Hitler gjorde sig av med partivänner som kunde tänkas hota hans planer att bli envåldshärskare. Dokumentären är i sanning en lektion som heter duga. En historielektion, som vi kan lära en hel del av än idag. Inte minst när det gäller skrämsel som metod och vad som händer när en majoritet inte står upp för meningsmotståndares och minoriteters rättigheter.

Jag ser med fasa på dem som tar ”näthatet” som förevändning för att beskära andras rättigheter. Mest för att slippa vara delaktiga i den demokratiska process som krävs för att vi med demokratiska metoder ska mäkta med att slå vakt om vår egen och andras åsikts- och yttrandefrihet.

Dit hör att fritt kunna utbyta åsikter om det som skrivs och sägs i olika media. Till vår hjälp har vi nätets sökmotorer, som nu är utsatta för krav på ersättning för att de samlar in länkar till material som finns utlagt på nätet. Länkstriden hotar hela internets ekosystem skriver Piratpartiets Anna Troberg idag på SvD Brännpunkt.

Copyriot redogör för hur striden bedrivs på minst tre olika fronter. Markus ”Lake” Berglund, Mårtensson, Anders S Lindbäck, Ajour och många andra skriver intressant och läsvärt om detta.

Jag avrundar med några tänkvärda ord av Khalil Gibran –

”Då en av er faller, faller han för dem som kommer efter honom, som en varning att inte snava på stenen. Ja, han faller för dem som går framför honom och som inte undanröjde stötestenen, fastän de var snabbare och säkrare på foten.”

I ett nötskal är det en påminnelse om att det krävs tolerans, mod och insikt att vara en juste medmänniska i en tid då upphovsrättsindustrins närstående rättigheter ligger som en våt filt över allt vi gör.

Krönikor

Mina tankar om näthat

januari 25, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Anny Berglin

Är det bara jag, eller känns det som att hot på internet har blivit en stor och viktig fråga senaste tiden? Det gör mig glad om det är så, för det är ett stort problem. För individen som får ta emot hoten, såklart, men även för samhället. Bemöts man konstant av hot, nedsättande ord, kränkningar så kommer man till slut inte orka vara med mer.

Det finns en gräns för alla människor, det är jag övertygad om. Jag själv har varit väldigt förskonad. Nog för att jag fått ta emot diverse dynga, inklusive hot om att jag borde våldtas och liknande, men det är inte alls i närheten av vad många andra kvinnliga debattörer har fått stå ut med.

Jag säger inte att män aldrig får motta anonyma hot och kränkningar, verkligen inte, men jag tror att de ser generellt ut på ett annat sätt än de som riktas mot kvinnor. Den uppfattning jag har är att män vanligtvis får hot om fysiskt våld, medan kvinnor får ta emot hot om våldtäkt men de blir också förringade, förminskade, och bemöts med en väldigt nedlåtande attityd. Som kvinna bör man helt enkelt inte ha en åsikt om man frågar de som gömmer sig bakom anonyma konton och lassar hat via Flashback och sociala medier. Som kvinna ska du vara tyst och snäll, helst stå i köket och föda barn. Uttalar du dig om rasism eller feminism – då är det fritt fram att attackera.

Det är beklämmande och jag skräms av den bild som framträtt för mig sedan jag för drygt ett år sedan började utforska den här “världen”. Det är nämligen ungefär ett år sedan vi började komma igång med IRM (Interasistmen.se) och jag började debattera mer, främst i sociala medier, om rasism och främlingsfientlighet. Innan dess hade jag ingen koll om hur man blir bemött, vilka grova saker man kan få kastat i ansiktet. Därför är jag glad och djupt tacksam att det verkar vara en fråga som uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. Att det är fler och fler som ställer sig upp och säger att “Nej, det här beteendet är inte okej!”.

Tyvärr räcker det inte att påpeka för den anonyma mobben att det är riktiga människor, människor med tankar och känslor, som de vräker hat över. Tyvärr räcker det inte att “ta debatten”. Tyvärr räcker det inte att försöka borsta av sig hatet och tänka “det som inte dödar, härdar” för små små fragment av det där kryper ändå in under huden. Tyvärr räcker det inte att blunda för att det här är ett riktigt problem och ett hot mot vår demokrati.

Jag hoppas att i och med att frågan lyfts så kommer det också att ge en spegling i hur sådana här kränkningar blir behandlade när de polisanmäls. Att det inte blir direkt “Förundersökning nedlagd” utan att något faktiskt händer. Att de där som sitter bakom sina anonyma konton och kräks ut hot faktiskt får sitt straff. För kanske, kanske, kanske får det någon att tänka efter både en och två gånger innan de trycker på “skicka”.

Krönikor

Hur hjälper rättslöshet de rättslösa flersamma?

januari 24, 2013 Dorian Ertymexx

Bahareh Andersson skrev nyligen en artikel där hon kritiserar Centerns (och i förlängningen LUFs och grön ungdoms) stöd för flersamma äktenskap, eller i folkmun polygami. Hon menar att den skadar jämställda muslimer, kvinnor som faller offer för flersamma tvångsäktenskap och gynnar religiösa fundamentalister. Kritiken är intressant, men, menar jag, felriktad. Det finns ett par stora problem med Bahareh Anderssons logik.

double rainbow

För det första. Om vi legaliserar polygami betyder det att de som är gifta med mer än en person, eller som delar sin man eller fru med andra, kommer att få rättigheter, skyldigheter och stöd och hjälp som idag bara åtnjuts av monogama. Det inkluderar inte bara polyamorösa, utan också de som i Sverige idag redan är gifta med en man med fler hustrur.

Bahareh Andersson menar att detta är ett problem. Jag undrar då på vilket sätt det är ett problem att de offer Bahareh med rätta värnar om får rättigheter? De som idag inte har rätt att ärva skulle få delad vårdnad om barn som de fostrat i kanske många år, och vad viktigare de som inte har rätten att skilja sig (för hur skiljer man sig från ett äktenskap som inte godkänns i Svea rikes lag) kan få rätt att få sin del när den gemensamma maken dör och kan få rätt att träffa ett barn som kanske fötts av en annan fru, men som man också fostrat och har ett band med. De kan få rätt att skilja sig utan att behöva luta sig mot religiösa ledare som inte alltid är på kvinnans sida oavsett religion.

Lagar och regler om polygami gynnar de som lever polygynt i Sverige idag, eftersom de får chans att söka rättslig hjälp vid behov, något som inte är möjligt i nuläget. Jag har svårt att tro att Bahareh Andersson menar att förvägra dessa kvinnor rättigheter.

För det andra. Långtifrån alla polygyna är onda patriarker. Och vad viktigare är – principförslaget som Centern vill framföra handlar inte om muslimska patriarkers fri- och rättigheter. Förslaget riktar sig främst till den växande minoriteten av flersamma, polyamorösa, relationsanarkister och andra icke-monogama som idag lever med samma brist på rättigheter som de dolda tvångsgifta kvinnorna. Vissa rättigheter kan man skriva kontrakt om, medan andra är helt omöjliga att lösa med dagens lagstiftning. En specifik och mycket viktig fråga som även berör monogama är den om vårdnadshavandeskapet, där det idag bara tillåts två vårdnadshavare. Polyföreningen har där samarbetat med bland annat Makalösa föräldrar kring familjejuridik för att sprida kunskap och jobba mot förändring.

Vad mer är – är det rimligt att förbjuda människor att leva flera tillsammans i äktenskap eller äktenskapslika former för att det finns folk som kanske missbrukar systemet och behandlar sina makar illa? Med den logiken borde Bahareh Andersson vara snar att skicka in nästa artikel, där hon kräver att vi upplöser äktenskapsbalken helt – väldigt många kvinnor (och män) far illa i vanliga, monogama äktenskap idag. Om vi förbjuder en form av äktenskap för att det kan leda till skada, måste vi då inte också förbjuda den andra? Det är nämligen inte så att det är det flersamma äktenskapet som skadar kvinnorna, det är män (och ibland andra kvinnor) som skadar dessa kvinnor. Att vi tillåter flersamma äktenskap kommer heller inte att göra det lättare att tvinga någon in i äktenskap. Tvångsäktenskap sker redan idag, både bland monogama och polygyna, nämligen, skillnaden är att de monogama har möjligheter att ta sig ur detta äktenskap, de polygyna har det inte.

På ren svenska – flersamma äktenskap och tvångsäktenskap är inte samma sak, lika litet som monogama äktenskap och tvångsäktenskap är samma sak. Tvångsäktenskap ska fortsätta att vara förbjudet, och med lagliga flersamma äktenskap blir det troligen och förhoppningsvis lättare att hitta de ruttna äpplena.

Vi ska heller inte glömma att många av de som vill behålla monogamins helgd och monopol på äktenskapsmarknaden faktiskt är religiösa extremister och fundamentalister! Många som försvarar monogamin gör det utifrån ett perspektiv som varken jag eller Bahareh skulle se som jämställt. Religiösa ledare vet nämligen att polygamiförslaget är just ett förslag för verklig polygami, inte polygyni eller polyandri – både män och kvinnor ska få gifta sig med fler än en person. Det är jämställd flersamhet som vi propagerar för, inte patriarkala strukturer. Men hur är det jämställt i en relation där bara två kan få skydd inom äktenskapet, och övriga hålls utanför?

Jag förstår vad Bahareh menar och vilka hon värnar om, och jag vill liksom hon värna om de som är utsatta i samhället. Men att hålla folk rättslösa, att ägna sig åt kollektiv bestraffning och att blanda ihop begreppen är inte rätt väg att gå.

Krönikor

Är multikultur påtvingad?

januari 24, 2013 Redaktionen Motargument

Det sägs att svenskarna har påtvingats mångkultur. Ja, det påstås att runtom i Europa tvingas människor av sina regeringar till att leva i ”mångkultur”. Det finns också en konspirationsteori som handlar om att politiker och ”mediaeliten” ska ha ”beslutat” om detta i det s.k. ”Lilla Saltsjöbadsavtalet” år 1975. Det hävdas också att den ”mångkulturella utopin” är omöjlig eftersom människor är för olika; ”människor är som olja och vatten”, framförallt när det handlar om européer och muslimer. Men måste ”muslim” direkt utesluta ”europé”?

Om man lyssnar på Kent Ekeroth i P1 Dokumentär kan man förstå att Sd värnar om mångkultur, om än något verklighetsfrånvänt. Enligt Ekeroth bör de olika (unika) kulturerna hållas isär, för annars riskerar vi att få homogen mångkultur i hela världen. Och då blir det inte lika kul att resa. Kulturell ”svensk” likriktning anses vara någonting att sträva efter, medan man förpassar mångkultur till att existera endast på det multinationella planet, bland de olika, unika, kulturellt homogena ”nationalstaterna”.

Kulturell homogenitet, som man verkar sträva efter istället för ”mångkultur”, är möjlig endast i stater som genomför folkmord på sina befolkningsminoriteter. Kulturell isolationism å andra sidan är endast möjlig i absolut stängda fascistiska stater som t.ex. Nordkorea. Är detta verkligen någonting att sträva efter för europeiska stater eller för Sverige? Och vad gör vi då med alla nationella minoriteter som inte har egna stater?

I debatten förenklas verkligheten till den grad att individerna förvandlas till homogena kollektiv, där ”muslim” står i rak motsats till ”svensk”. Det finns dock ingen homogen svensk kultur eller kulturell identitet (inte ens Sd har lyckats definiera den). Och det finns ingen annan homogen kulturell identitet någon annanstans i världen, ingen homogen ”muslimsk identitet”, ingen homogen iransk identitet, osv. Så det finns ingen klar och tydlig helhet att anpassa sin ”främmande” kultur till för att den ska kunna samexistera med den normativa kulturen (i det här fallet svenska).

Alla människor bär på en och samma gång på en mängd olika identiteter, andra identiteter än sin nationella, kulturella eller religiösa identitet, men det är muslimerna som oftast framställs som en kollektiv fara för vårt samhälle. Att svenskar i vardagen inte agerar utifrån att de är svenskar, utan utifrån sitt yrke, sina intressen, sin personlighet eller någonting annat, tas för givet. Detta trots att vara ”svensk” innebär olika saker för olika svenskar. Norrlänningar skiljer sig från Värmlänningar, som i sin tur är annorlunda om man jämför dem med skåningar.

Varför är det så svårt att tänka sig att muslimer också agerar utifrån sin individuella personlighet? Många verkar alltid förutsätta reaktioner utifrån den religion som de tillhör och som de utövar (eller inte utövar) i större eller mindre utsträckning?  Människor kan behålla sin ”utländska” (eller ”annorlunda”) kulturella identitet utan att därmed utesluta sig själva från den svenska identitetens ramar. En ”utländsk” eller muslimsk identitet måste inte per automatik stå i konflikt med den svenska. Varför funkar t.ex. de svenska, tyska eller franska fotbollslandslagen så bra trots att lagen inte är etniskt homogena? Några av de viktigaste spelarna är till och med muslimer eller har sina rötter i muslimska ”kulturer” (Zidane, Özil, Bajrami, m.fl.).

Är islam verkligen farligt? En religion kan ju inte agera själv, utan behöver aktörer, individer som agerar utifrån den, antingen med godhet eller med ondska. Och vem har sagt att människors agerande alltid först utgår ifrån deras religiösa tillhörighet? Det är inte islam i sig, utan snarare extremisterna som utgör en fara. De är ytterst få, men kan tyvärr ändå vara slagkraftiga. Oavsett vilka de är, har extremisterna sällan något stöd bland vanliga medborgare. Afghaner har länge själva kämpat mot talibanerna. De som spränger människor i bitar i Irak och Pakistan applåderas knappast av offren och deras anhöriga. Det var tydligt efter det lyckligtvis misslyckade dådet i Stockholm att Abdulwahab inte hade något stöd bland de svenska muslimerna, och hade, om han överlevt, fått se och höra endast fördömanden från dem som han ansåg som sina egna. McVeigh och Breivik har sitt stöd i mycket smala extremistiska kretsar. De var varken muslimer eller islamister, men deras övertygelse och agerande gick (och går) i linje med de islamistiska extremisternas: de har mördat människor utifrån sin ideologiska övertygelse.

Det är hatet och extremismen som utgör den verkliga faran, oavsett ideologi, oavsett om den bygger på religiös eller politisk övertygelse. När det gäller påståendet att det mångkulturella samhället orsakar konflikter eftersom olika människor omöjligen kan leva tillsammans (underförstått att ”Vi” därför måste göra oss av med ”Dem”) är det inget annat än villfarelser.
Det är faktiskt möjligt att vara svensk och muslim på en och samma gång. Och betydligt mycket mer än så.  

Gästkrönika av K.N.

Krönikor

Snälla vänstermänniskor, sluta med det här…

januari 23, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg från anonym skribent

Det finns mycket mer fördomar mot judar än man kan tro i Sverige. Jag har själv barn som fått höra av både så kallade ”svenskar” och så kallade ”invandrare” att de är judedjävlar och fått höra skämt om ”ugnsbakning” vid hemkunskapen på skolan.

: Pensiero / Foter.com / CC BY-NC-ND

Det som sker i Malmö, med den öppna antisemitism man ser där, är inte unikt för bara Malmö.

Det finns en annan sorts antisemitism också, som är mer dold, men som gör mig mer ledsen än denna öppna antisemitism. Det är när man som jude får stå till svars för sådant som Israel gör eller anses göra.

Jag vet inte hur många gånger folk som är vänster kommit fram till mig och börjat prata om hur jag kan tolerera en rasistisk stat som Israel eller frågat vad jag anser om t.ex. bosättningarna på Västbanken.

Varför ska jag som jude få sådana frågor? Jag är väl inte kollektivt skyldigt för något som Israel gör bara för att jag bär en judisk symbol i mitt halsband?

Jag är Socialdemokrat och kritisk till Israels politik idag. Jag har vänsterpartistiska och socialdemokratiska vänner och bekanta som klumpar ihop Sverigedemokraterna och Israel därför att Kent Ekeroth kallar sig israelvän och sen får jag stå till svars för varför SD och Israel ”är samma sak”. Hur svarar man på det?

Jag har blivit trött på att ständigt stå till svars för vad Israel gör eller anses ha gjort. Speciellt då detta sägs av personer som inte pratar mycket alls om palestinska extremisters brott. Är det inte en sorts antisemitism det också, att klumpa ihop mig med Israel för att jag är jude och prata illa om mig?

Om man gör så mot en muslim och låter muslimen stå till svars för vad islamistiska extremister gjort, är det islamofobi. Så visst är det antisemitism att döma mig på grund av vad Israel gör bara för att jag är jude.

Det är alltför vanligt och det är lika fel som att döma muslimer bara för att de är muslimer.

Snälla ni vänstermänniskor som gör detta (för nästan bara folk från vänstern gör sådant mot mig) sluta med det. Ni sårar mig!

PS

Ett exempel på svar till denna artikel hittar vi här. /redaktionen

Krönikor

"Upp till kamp", eller: att våga prata

januari 22, 2013 Redaktionen Motargument

Gästkrönika av Anny Berglin

Att Sverigedemokraterna ökar i opinionsmätningar tycker inte jag är särskilt märkligt. Inte konstigt alls, på något sätt. Varför? Jo, för att vi lever i en tid där klyftorna bara ökar och det blir allt tydligare vilka som är värda något i kapitalismens samhälle.

Vi har en regering som verkar tycka att arbetslös = lat, som tycker att sjuk = lat och som tycker att det finaste som finns är att jobba. Fast du ska inte nödvändigtvis få en lön som det går att leva på. Samhället går från kollektivet till individen, var man för sig själv. Jobbskatteavdrag i fickan är najs, några extra slantar att stoppa i plånboken. Att de påverkar de som har minst i samhället, det kan man låta bli att tänka på. Sänk skatten för de som har mest, se till att kollektivet betalar läxhjälp och städning för ett fåtal som har råd med det och försämra A-kassan. Trygghet? Bara om du redan har pengar.

Klart som fasen då att SD ökar. I svåra tider är det lätt att lockas av enkla lösningar och det är ju just vad SD erbjuder. Alla problem kan lösas på ett sätt – stoppa invandringen.

Jo jag vet, de har några fler svar på politiska frågor men det mesta har ändå sin grund i att skylla alla problem på en specifik grupp av människor. Klart det är enkelt och tilltalande! Jag har full förståelse för varför man lockas av en enkel världsbild, varför man tjusas av konceptet skylla ifrån sig.

Att se strukturer i samhället, att se klyftor och maktordning och klasser – det är svårt för de flesta. Det är något man aktivt måste välja att lära sig. Därför är jag övertygad om att vi alla måste bli bättre på att våga prata om det. Våga prata feminism, demokrati, solidaritet. Ord som för alldeles för många idag är helt utan tyngd, mening och betydelse.

Klart vi kan förändra. Klart vi kan förbättra. Det är inget särskilt utopiskt i det, det är så världen fungerar. Men vi måste sluta vara lata, sluta vara fega och börja sticka ut hakan lite mer. Vi måste börja förklara steg för steg, för alla runtomkring oss, detta väldigt grundläggande budskap som av vissa tycks vara bortglömt:

Alla människor är lika mycket värda.

Krönikor

Hur mycket gillar vi egentligen "olika"?

januari 21, 2013 Redaktionen Motargument

Lever vi verkligen i en sann demokrati, samt, gillar vi verkligen ”olika”?

Det har länge pågått en kampanj, vid namn ”Jag gillar olika”. Man har kunnat få denna knapp, eller licens på att man gillar olika på sin Facebooksida för ens vänner att beundra. Eller inte beundra. Oavsett om du beundrar det eller inte så har jag svårt att se någonting vara ”rätt” eller ”fel”. Framförallt i en sann demokrati. Kampanjen ”Jag gillar olika” riktades och hade sitt fokus helt och hållet på invandrar– och flyktingfrågan. Kultur– och religionsfrågan. Jag såg i alla fall ingen som ”gillade olika” när det gäller skor, musiksmak eller någonting annat. Men jag gillar också olika, och olika för mig innefattar precis allting. Allting ifrån politiska åsikter till klädsmak, dock undrar jag om denna kampanj syftade på att precis allting skall vara ”olika”?

Jag har en uppfattning om att vi kan bära våra knappar eller licenser om hur mycket vi gillar ”olika”, men i sådana fall tar detta gillande stopp vid en fråga – rasismfrågan. Jag har snarare en uppfattning om att vi i Sverige försöker vara så lika varandra som bara möjligt. Till den grad att man inte ens vill tala om vilket parti man röstar på. De människor som trots allt säger sin åsikt, politiska ställningstagande eller på annat sätt ”sticker ut”, ses inte allt för sällan på med ögon vara någonting av en ”rebell”. Någon som just, ”sticker ut”. Det är väldigt ofta jag hör hur någon talar om någon annan, med en lätt beundran i rösten: ”Han/Hon vågar verkligen säga vad han/hon tycker”. Eller ”Han/hon vågar verkligen stå upp för sig själv, och tar ingen skit.”

: Βethan / Foter.com / CC BY-NC-ND

Då beundran för dessa modiga människor är så stark att man till och med berättar om personen vidare likt en historia från medeltiden, så måste det ju också betyda att det inte är allt för vanligt att människor är så pass olika att som alla gånger säger vad de tycker, anser eller har för åsikter. Troligtvis i rädsla för vad andra skall tycka? Är det demokratiskt, eller ”olika”? Det är väl i mina ögon i princip barn som har kvar olik-tänkandet samt äktheten i att säga, tycka och agera så som dem vill – olika. Men å andra sidan är det inte heller helt ovanligt att vi, vuxna föräldrar, snabbt tystar barnen när de agerar olikt oss själva, och säger någonting högt som vi känner ”inte passar in” att säga eller tycka, högt. Exempelvis om de anser och säger att något annat barn är dum, som också har varit dum. Men då det dumma barnets föräldrar också står där och hör allting är rädslan för vad denne förälder skall tycka om oss, inte vårt barn, störe än att låta våra egna barns egna frustration få spelutrymme. Så kontentan blir, vårt barn har blivit utsatt för dumheter av ett annat barn och är arg samt ledsen. Men blir tystad av oss och vi ser inte ens hans/ hennes frustration. Han/ hon får inte känna någon sådan, på grund av hur vi skall bli betraktade. Är detta att ”gilla olika”?

Olika för mig hade verkligen varit om jag någon gång fick se en förälder både se och förstå sitt eget barns frustration. Oavsett om så det dumma barnets hela släkt står bredvid. Tyvärr fortsätter detta när barnen blir äldre. Där den egenskapen av att själv en gång som barn ha vågat ”sticka ut” och säga ifrån, har övergått till en beundran för dem som faktiskt fortfarande vågar säga till — och ifrån.

Det hade varit något av en ren mardröm om allt och alla var precis likadana. Tänkt likadant, velat likadant, röstat likadant och att alla hade samma politiska ställningstagande. Det för mina tankar mer till Nazityskland eller vilken annan diktatur som helst i världen. Sverigedemokraterna går starkt fram i Sverige och utgör idag Sveriges tredje största parti. Detta har, oavsett vad man anser om det, skett på demokratiska vägar och i en demokrati är det någonting som skall respekteras.

Jag har en granne som är Sverigedemokrat. Hade jag hatat honom för detta, så hade jag varit precis lika stort ”hot emot demokratin” som jag ofta hör att han är. Likaså om jag hade vägrat se, tala med och/eller respektera honom som en människa med lika mycket värde som alla andra människor. Det är trots allt min grundinställning, att alla människor är lika mycket värda — oavsett vad han anser om den saken. Börjar jag se honom som ”mindre” värd kan jag lika gärna ansluta mig till hans ideologier och politiska ställningstaganden. Vad är det då som då gör mig eller mina politiska övertygelser så olik honom eller hans? Jag gillar olika, och han är bara olik mig själv i sitt tänkande, sina intressen, sitt ställningstagande och i sin politiska hållning.

Jag har bytt politisk ideologi, från att vara röd till blå. Jag röstar numer på Moderaterna. Detta av skäl som jag står för, och för mig känns deras politik stå närmare mina åsikter, mitt liv, familj och synen på framtid. Men varenda gång jag nämner detta stöter jag på ifrågasättanden, ifrågasättanden som ”Hur kan du?” och ”fattar du inte?”
—”Jo, jag fattar. Gör du?” Förstår vi egentligen vad en sann demokrati är eller innebär? Det är knappt så jag gör det, men jag finner det inte vara så konstigt att vi är livrädda för att avslöja vad vi röstar på. Vi blir snabbt ifrågasatta och sedda på med ”andra ögon”.

På båda mina händer kan jag räkna ut hur många personer inom min egen bekantskapskrets som hade, eller fortfarande har kvar, den licensen till profilknapp om att de ”gillar olika”. Men när de fick reda på att jag numer är blå, så var det inte lika självklart. En salva av — och uppradande med argument om hur de blå nästintill är omänskliga och helst vill avrätta alla som inte har över en miljon kronor på kontot sköts emot mig. Det lustiga i detta är att en del av dem själva lever som — och utnyttjar moderaternas politik till max, men har lärt sig från barnsben ute ifrån en segregerad förort att det är Socialdemokraterna, eller Vänstern, som gäller.

Men, detta är ingenting jag direkt påtalade till någon av dem. Jag äger inte den rätten och jag blir då själv det ”hot emot demokratin” som jag inte gillar.

Jag försvarade mig inte ens. Av en enda anledning! Jag ska inte behöva försvara mina åsikter i en demokrati, framförallt inte gentemot Facebook-licensierade ”Jag tycker olika” människor. Jag diskuterar dem gärna i en diskussion som innehåller en ömsesidig respekt för bådas ställningstaganden, men jag vägrar att bli ifrågasatt för att jag inte tycker som dem, eller Dig. Vi är helt enkelt olika, med olika bagage och erfarenheter.

Vi tänker olika och ser på saker olika. Inte minst, vi lever våra liv olika, och har våra livssituationer olika och beroende på det ser vi också olika på politik. För mig är det, att ”gilla olika”! Den politik som gynnar Dig, Din Familj, Ditt arbete och Din framtid kanske inte gynnar och/ eller intresserar mig. Är jag mindre värd för det? Eller, ska jag anse Dig vara mindre värd som människa? Är det att vara och gilla olika?

: Politisk symbol för republikanska partiet, USADonkeyHotey / Foter.com / CC BY

Att vara olika, och att våga samt tillåtas vara, tänka, tycka och rösta olika är också att vara en demokrati. Jag finner det skrämmande om hela Sverige skulle tycka och tänka som SD. Men jag finner det lika skrämmande om hela Sverige skulle tycka och tänka som V, S, M, KD eller C. Det är för mig, inte att gilla eller vara olika – någonstans. Jag är ganska övertygad om att vissa anser mig vara ”dum i huvudet” eller ”sticker ut”, alldeles för mycket än vad den korrekta ramen tillåter. Jag talar inte skit om någon, utan det här är så jag ser på det och tycker. Så, upp till bevis. Gillar Du verkligen olika? Du behöver inte hålla med mig. Du behöver inte ens tycka om det jag skriver, eller tycker. Men ber du mig att hålla käften, anser mig vara ”dum i huvudet” eller förkastar mina åsikter som ”skit”, så gillar inte heller du ”olika”. Däremot kan Du argumentera emot mig, i sak, och på så vis kanske få mig att ändra min nuvarande uppfattning. Då kanske vi kan komma att se mer ”lika” på saker och ting. Men oavsett om det gäller extremvänster eller extremhöger och argument som ”Men i deras länder skulle jag aldrig få…” Nej, det skulle vi förmodligen inte ”få” göra. Men vad spelar det för roll? Måste Sverige och vi också sjunka till den nivån att man ”inte får”, bara för att man inte ”får” göra det i ett land på andra sidan jordklotet? Oavsett vad vilket annat land än har för syn på främmande religioner eller kulturer, eller mänskliga rättigheter, så har vi vår. Så är det här i Sverige och det är väl ändå ifrån Sverige vi skall utgå ifrån, och vad som gynnar Sverige samt Sveriges medborgare, invandrare och flyktingar bäst.

: Politisk symbol för demokraterna, USADonkeyHotey / Foter.com / CC BY

Jag hoppas att Sverige en dag blir så pass ”olika” att alla vågar säga ifrån, samt vad dem tycker, tänker, anser och även står politiskt. Utan att bli tystade, påhoppade eller ställda emot väggen med en stämpel i pannan som mer utgör en dom.

Men det kräver också att vi de facto gillar olika till den grad att vi ger andra människor, våra grannar, vänner och medmänniskor samma utrymme att kunna göra samma sak.

Förresten, gråter mina barn för att något annat barn har varit dum emot och/eller slagit till dem i lekparken en söndagseftermiddag, så äger de all rätt till att också påtala detta — och — finna tröst hos mig. Det brukar oftast vara löst efter att de bara har fått den bekräftelsen och noteringen av mig av att ha blivit illa behandlade. Oavsett om det andra barnets föräldrar hör på, faktum är att det kan dem faktiskt gott få höra, och på så vis också ta sitt ansvar som föräldrar, och i sin tur uppmärksamma deras barn på att dem vet, samt att man inte skall slåss och/eller vara dum emot andra.

Krönikor

Det där om demokrati och invandring…

januari 18, 2013 Jerlerup

Folk som är mot invandring säger ofta att man infört mångkultur i Sverige, och drivit igenom dagens invandringspolitik, utan att fråga medborgarna om de vill det. Jag måste ge dem rätt i det. Det finns många saker som politiker beslutat om över huvudet på folk och invandringspolitiken är bara en av de sakerna. Det skrämmande är att när man pratar med politiker så ger de ofta kritikerna rätt i detta. Jag har ofta hört argument om att ”det finns vissa saker som man inte bör fråga folk om”, eller ”medmänsklighet kan inte regleras demokratiskt” när jag påpekat bristen på demokratisk debatt.

: Demokrati är väl mer än ett papper i en låda, eller?Rama / Foter / CC BY-SA

Jag är positiv till både mångkultur och invandring. I grunden är jag globalist och tror på en värld, utan gränser, Jag tror att hela världen kommer att gå igenom samma utveckling som länder gjorde för 150 år sen. För 200 år sen hade man i praktiken inrikes passtvång i Sverige, man hade tullar och murar och strikta regler som förhindrade folk att röra sig fritt. Idag kan vi utan stora problem flytta mellan två byar i Sverige, samma utveckling går hela mänskligheten mot.

Men jag är inte bara globalist, jag är demokrat också. Jag tror på demokrati och demokrati betyder att folk i gemen ska få vara med och besluta över sin framtid.

Detta brister idag. Folk har knappast fått vara med och besluta om vi ska ha en stor invandring eller inte. Och… Jag har hittills inte mött en enda politiker som ansett att folk direkt fått vara med om att fatta dessa beslut heller. Man anser att det ”gått demokratiskt till” eftersom folkvalda politiker tagit besluten, men inte mer.

Tvärtom. Det mest skrämmande är att väldigt många av dem anser att folk INTE ska vara med och besluta om sådant. ”Vi kan inte gå emot FN”, ”medmänsklighet kan man inte låta folk vara med och besluta om”, ”vissa saker bör de folkvalda själva sköta om” är inte ovanliga reaktioner jag hört.

Politikerförakt

Detta skapar problem.

Om man börjar prata med sverigedemokraternas väljare märker man direkt att de har mycket lågt förtroende för politiker, val och demokratin i Sverige idag.

Sverigedemokrater litar väldigt lite på politikerna. Enligt VALU har bara 1/4 mycket, eller ganska stort förtroende för politiker.

Kan detta bero på att folk inte känner sig delaktiga i den förändring som sker i Sverige idag? ja, vad tror ni?

Demokratin har ett egenvärde

Jag anser att en del av orsaken till den främlingsfientlighet vi har idag i Sverige, och integrationsproblemen, beror på att politikerna aldrig frågade medborgarna för 50, 60 och 70 år sedan om de ville förändra Sverige, införa mångkultur och öka invandringen från några promille per år till nästan en procent per år.

Men, bör man låta folk vara med och besluta om sånt här då? Om du tillhör de som frågar det, sitter du nog redan och småhoppar i din stol. Du tycker kanske det låter rasistiskt att man ens ska fråga folk om en sån sak.

Då får jag fråga vad mer vi ska undanta från demokratin? äldrevård, sjukvård, skola, dagis, eller? Vid de tidpunkter då man infört något stort och nytt i socialsystemet har man oftast haft en stor och grundlig debatt, för och emot. Om pensionen, om arbetarskyddet, om arbetstider, om vad det betyder att förändra Sverige i framtiden på det sättet. Ofta har vi haft riksdagsval och öppen debatt i samhället kring detta, om det är rätt eller fel. Och ändå betyder invandringen och det mångkulturella samhället MYCKET mer för Sverige. Det är en förändring i klass med införseln av demokratin, protestantismen och den kristna tron i Sverige. Så mycket förändras Sverige av det.

Min poäng är att om man inte har med sig folk på en så genomgripande reform, så skapar man problem.

Vi har en förbannad tur att integrationen gått så bra som den har i Sverige (och resten av Europa) med tanke på hur lite man brytt sig om att försöka få med folk, och än mindre hur man efterfrågat efter folks åsikt i saken.

Tyvärr tänker många politiker som Peter Sutherland, FN:s talesperson i Migrationsfrågor, gör. Han höll ett tal för exakt ett år sen som osade av förakt mot demokratin. Sutherland vill att man struntar i befolkningen och ”undergräver” idén om det monokulturella samhället.

Jag är också mot det monokulturella samhället och extremt mycket för mångkultur, men jag är också DEMOKRAT. Ett diktatoriskt beteende är diktatoriskt även om en person anser sig vilja göra ”goda” saker genom odemokratiska metoder.

När jag blickar tillbaka på 1900-talet ser jag många områden där de styrande gav befolkningen fingret och bara sa ”det bestämmer vi, skit i det ni”. Vi var hemliga medlemmar i NATO och skulle bombats tillbaka till stenåldern med atombomber vid krig mellan Nato och Sovjet, men befolkningen hölls utanför och fick inte ens veta. Ja, i många andra områden har det varit så, som avregleringen av den svenska ekonomin, utrikespolitiken, etc.

Det handlar inte om att vara för eller mot. Jag hade troligen varit för ett öppet Natomedlemskap under det kalla kriget, precis som jag hade varit för ett avreglerat näringsliv och hade förespråkat så öppna gränser som möjligt. Det är toppstyrningen jag är kritisk till.

Om man fattar beslut över huvudet på folk skapar man problem, hur svårt ska det vara att förstå det?

Dela detta:

Trovärdighet och tolkningsföreträde

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Gästkrönika av K.N.

Dela detta:

PS

Dela detta:

Dela detta:

Lever vi verkligen i en sann demokrati, samt, gillar vi verkligen ”olika”?

Dela detta:

Politikerförakt

Demokratin har ett egenvärde

Dela detta: