Gästinlägg från Politifon.

Det är inte sällan som presentationen av kulturell rasism som fenomen avfärdas i debatten kring definitionen av rasism. ”Ras”, menar man, bygger på indelningar av ras, som ett verktyg för att undersöka och förstå mänskliga skillnader. Det bygger på att organisera sig kring politiska och sociala system. Man skulle kunna ledas att tro att den klassiska definitionen av rasism är begränsad till den väldigt förenklade beskrivningen av ras och arv som en vetenskaplig studie. I själva verket har inte den vetenskapliga rasismen utgått från ett forskningsområde, utan åtskilliga.

Därför är det brukligt att tala om fenomenet i plural: de rasistiska vetenskaperna, från den sociala darwinismen till den psykologiska, den rashygieniska och den filologiska. De olika akademiska inledningsmetoderna sökte förvisso att kategorisera människor efter ras, men att argumentera för att de enbart utgick från strikt biologiska faktorer, det är att knyta knuten för långt ut på repet.

”Rasernas” själsliv

Den vetenskapliga rasismen var i grunden även spirituell. Den utgick från att kroppen var en form av bärare, en kapsel, en själslig moralitet. Problemställningarna förklarades inte med att de fysiska egenskaperna bestämde den spirituella amoraliteten, men att de fysiologiska avvikelserna signalerade potentiell degeneration. Det var nämligen inte samernas ansiktsdrag, judens näsa eller afrikanens hår etc som utgjorde en fara, deras kroppar var snarare bärare av en fientlig spiritualitet. Kropparna symboliserade således representationen av moraliska eller själsliga kvaliteter.

”Rasernas” mentala förmågor

Det fanns också ledande rasteoretiker som avfärdade de kroppsliga mätningarna. Till exempel menade Houston S. Chamberlain att den ariska rasens kvaliteter inte bestämdes av yttre fallenheter, utan snarare att deras kunskap och identitet var intuitiv (1). Liknande inställning finner vi därtill i Hans F. Günther, som under 1920- och 1930-talet var ledande rasteoretiker. Han argumenterade bland annat för att britter och skandinaver förvisso bar på mer nordiskt blod än tyskar, men att tyskar trots det var rasligt överlägsna (2).

Den franske rasteoretikern Vacher de Lapouge, som klassificerade judiska skallar och bedömde dem vara dolikocefaliska (långhuvuden, liksom européer) övergick i rent moraliska slutsatser. Han menade att resultatet påvisade hur farliga judarna var. (eftersom ‘de smälte in’) (3).

Gränsen mellan ”folk”, det vill säga en politisk och kulturell gruppering och ”ras”, en biologisk åtskillnad, var svår att hålla isär även för de så kallade experterna. Denna gräns tenderade därför att suddas ut i cirkelargumentation, enligt vilken de komplexa problemen fick förenklade och självmotsägande svar.

”Rasernas” kulturer

Den tydliga kulturella rasismen, som felaktigt ses som ett modernt fenomen, kunde inte bli tydligare än bland filologerna. De tolkade fysionomin som lingvistisk färdighet, språkliga skillnader som markörer för kultivering och man använde frasen ”kultur” omväxlande för ”ras”.

Den filologiska rasteorin som den uppstod under europeiskt 1800-tal, förklarade fenomen som språk, kultur och religion (som uttryck för samma sak egentligen) för att vara manifestationer för rastillhörighet. Faktum är att rasstudier, särskilt de som uppstod under 1800-talet, inte alltid utgick från biologin. De utgick istället ur språkkunskaper. Med de analyser som därur framtogs, drogs sedan slutsatser om religion, samhälle och moralitet.

Den tyska mytologin, som även var viktig för nazisterna, betydde oerhört mycket för den tidiga filologins förtrupper. För dem, som sökte slita sig från den kristna historiens band till judendomen, skulle inte längre den semitiska historien utgöra någon signifikans. Istället sökte man sig till den indologiska traditionen, till det ariska folket. Språket sanskrit fick, istället för hebreiskan, lingvistiskt värde.

Avgränsningen mellan ras och kultur under rasteorins glansdagar, var så hårfin att knappt någon skillnad gick att utläsa. Edwin Bryant uttryckte det på följande sätt:

Det räcker med att slå upp valfri bok på ämnet under den perioden, för att se hur obesvärat diskurser om språk gled in i diskurser om ras, från den ena meningen till den andra.

De lingvistiska studierna stärkte de proto-nationalistiska idéerna om att ”folk” inte enbart formades av språk och land, utan också av myter och ritualer, alltså kultur och religion.

Om det låter bekant, beror det förmodligen på att den kulturella rasismen är minst lika aktuell idag. Idag avfärdas begreppet ”kulturell rasism” med att det är en nymodighet som inte går att inkludera i definitionen av rasism som vi känner till: den så kallade biologiska rasismen.

Filologerna försökte skriva om sina ”egna” folks historia med långdragna och källvidriga metoder. Detta i syfte att omstöpa sin historiska identitet, särskilja den från juden (eller de platser man koloniserade). De tog sig även uttryck i genocidala termer under 1900-talets första hälft.

Det är viktigt att känna till att den vetenskapliga rasismen aldrig var eller har varit enbart biologisk-empirisk. Den utgick från moraliska värden. Den betraktade kulturer som uttryck för en grupps kollektiva värde på språklig, kulturell, geografisk och religiös grund.

Källor:

1  Field, Nordic Rasicm, s 525.

2  Hecht, Vacher de Lapouge, s 292.

3 Ibid, s 97.

/Bruce Stålnacke
Gästinlägg från Politifon.