Intervju med Özz Nujen, ståuppkomiker, manusförfattare, programledare och skådespelare.
Hur föddes idén om Din show Statsminister Özz Nujen och vad hoppas Du kunna uppnå med showen?
Efter min förra soloshow ”Dålig Stämning” så sa en hel del folk att de gärna skulle ha röstat på mig om de kunde… Vissa skrev och sa att du Özz borde vara statsminister och så, lite skämtsamt och med allvar. Ok, tänkte jag… Hur? Så vad göra? Jag ville något nytt och något bättre och det viktigaste, jag ville få folk att öppna upp ögonen för politik, att politik är något fint, något viktigt ja t.o.m. livsviktigt och alldeles för viktigt att lägga i händerna på politikerna själva…Vi alla, varenda en i Sverige kan och bör påverka vårt land i rätt riktning för mer rättvisa, mer medmänsklighet och mer förståelse för varandra.
Det visar tyvärr på att NRK normaliserar och fegar ur när det gäller rasism. Detta hände förra året och inte ens ett halvår senare så är nu svensk public service precis likadana. Jag har bara en undran. Hur kan man vara opartisk kring rasism? Antingen är man väl för eller emot alla människors lika värde? Eller?
Du är en av de frontfigurer som reagerar kraftigt då Du märker att något inte stämmer. Senast, när polisen kallade knivattacken mot en feministisk demonstration i Malmö för ”bråk” agerade Du starkt. Berätta gärna hur känns det för Dig när Du upptäcker att något strider mot Dina värderingar. Tänker Du i så fall mest på att komma fram med ditt budskap eller tänker Du på strid mot meningsmotståndarna?
Vi kan alla göra något, alltid och varje gång. När du inte gör något, inte vill delta eller inte orkar bry dig när du ser någon blir illa behandlad så är du inte utan skuld… Du har tagit ett beslut, vilket också är politiskt. Jag har inte alltid rätt, och gör fel, men jag vill inte stå där, tyst, när mina medmänniskor far illa och ha en känsla av att jag svikit mina ideal och mina medmänniskor.
Du stödjer varmt den feministiska kampen. Du visar tydligt att detta inte bara är kamp för kvinnor utan ett samhälles ansvar oavsett kön. Du har tom bidragit till F! med 100 000 kr. Vad anser Du som viktigast att förändra i lagsystemet eller politiken för bättre jämställdhet?
Delad föräldraförsäkring rakt av. Inget snack! Det är första steget och kanske det viktigaste. Sen måste vi alla få veta mer, kunna mer och inse mer om hur sjukt och orättvist det är att bli sämre behandlad, få lägre lön, negligerad m.m. bara för sitt kön.
Som en mycket omtyckt person av publiken, antirasister och feminister: Vad skulle Du säga till oss som skriver i olika antirasistiska tidningar, engagerar oss på olika sätt med demonstrationer och debatterar mot rasister och främlingsfientlighet? Vilka goda råd har Du för oss och hur ser Du på framtiden?
Bemöt rasister med fakta och medmänsklighet! Alltid. Vi, vårt Sverige har kommit överens om att en får vara rasist. Även om jag inte tycker att rasism är en åsikt, det är ett brott. För det är ett brott mot vårt demokratiska Sverige som bygger på alla människors lika värde…
Tack Özz ❤ Vi älskar Dig! 🙂
Jag älskar er!
Ge aldrig upp, var medmänniska och inte motmänniska!
Sverigedemokraternas kampanj för ett nationellt förbud mot tiggeri väcker många känslor. En del jämför det direkt med 30-talet och nazisters politik. På detta svarar vissa att det är att ”överdriva”. Det är det inte, det är korrekt, och jag ska förklara varför.
Vi ska börja i Tyskland september 1933, åtta månader efter att nazisterna kommit till makten i landet. Då hade de redan arresterat tusentals politiskt oliktänkande och slagit den fria pressen i bojor.
”Tiggarveckan” 1933
Svarta triangeln – de ”asocialas”, dvs tiggarnas, märke i koncentrationslägren.
”Stoppa tiggarplågan”, ”stoppa det organiserade tiggeriet”, ”yrkestiggarna är en plåga”, ”tiggare ägde 50.000 mark”.
I september 1933 hade varje tysk tidning braskande rubriker om att tiggeriet ”måste stoppas” och tidningarna konkurrerade med varandra om att avslöja bisarra detaljer om det ”organiserade tiggeriet” i Tyskland.
I Hamburg krävde Hamburger Nachrichte och Das Hamburger Fremdenblat den 15 september ett stopp för tiggarplågan i staden och i det Tyska Riket. Konkurrentbladet Das Hamburger Fremdenblat förklarade att tiggeriet var ett ”organiserat, inkomstbringande yrke”. Som bevis för detta nämndes att en tiggare setts tigga i en stad och i en annan stad hade han haft en skinande ren, ny hästkärra som han kört. Sådant är ”yrkestiggeriet” skrev man.
Völkische Beobachter, nazistpartiets partiorgan, skrev samtidigt varje dag i en veckas tid artiklar med temat ”ingen behöver tigga”. Artiklar om ”underjordiska tiggarorganisationer” som styrde tiggarligor som drog från stad till stad. Artiklar om hur tiggare och romer bedrog ”sociala hjälporganisationer” och städers ”socialhjälp” spreds också via partiorganet. Givetvis med uppmaningar till folk att sluta ge till tiggarna.
I Bayern dök artiklar upp i alla tidningar med rubriken ”ett slut på tiggarplågan” upp. Tidningarna publicerade ett upprop från den Bayerska Statsregeringen med uppmaningar till medborgarna att inte stödja ”yrkestiggare och bedragare”. Om man gav tiggarna pengar så gav man pengar direkt till de ”underjordiska tiggarorganisationerna” som styrde tiggeriet. Dvs den organiserade brottsligheten.
Det fanns inte mobiltelefoner på den tiden så det kunde inte nazisterna åberopa som ”bevis” på att tiggarna egentligen var förmögna. Däremot dök det upp påståenden om att de bar en massa pengar. Överallt i landet dök det upp artiklar om hur tiggare som polisen arresterat hade haft en smärre förmögenhet på sig.
Man arresterade tiggare som körde dyra bilar och ”stöldbenägna” romer med dyra hästar.
Schwäbischen Merkur skrev om att tiggare kunde tjäna upp emot 20 mark om dagen. Die Pfälzische Landeszeitung skrev en artikel med rubriken ”med 2000 mark på landsvägen” om en 68årig tiggare som påstods ha haft 1732 mark på sig när han arresterades i Dortmund. Die Badische Presse skrev den 25 september om att tiggare bedrev låneverksamhet med pengarna. Tre dagar efter skrev Berliner Börsen-Zeitung om en nyhet från sydtyskland där en ”organiserad yrkestiggare” arresterats som bar 50.000 mark på sig. Die Süddeutsche Zeitung rapporterade veckan efter om en ”yrkestiggare ”som arresterats i Stuttgart med 24500 mark på sig.
Goebbels plan
Order om åtgärd mot tiggare
Det fanns en lag som kunde användas för att förbjuda tiggeri. § 361 och 362 i den tyska strafflagen. Denna dammades av av Tysklands nya propagandaminister under sommaren 1933. Lagen i sig stärktes genom några dekret tidigt på sommaren och under juli månad beslöt man att till hösten göra ett antal raider mot ”asociala” element i Tyskland, dvs. främst mot tiggare, romer och alkoholister. Propagandaministeriet drog upp riktlinjerna för kampanjen mot tiggarna.
De skulle beskrivas som arbetsskygga, som lögnaktiga och lata och som en del av organiserade brottsligheten i landet. De skulle beskrivas med orden ”Asozial“ och „gemeinschaftsfremd“, dvs asociala och ”gemenskapsfrämmande”. Man skulle utmåla dem som svindlare som var rika men ändå tar emot ”socialhjälp” från stat och kommun. Baktanken med kampanjen var att samtidigt försöka få tyska folket att ge pengar till nazipartiets ”hjälpverksamhet”, dvs ”vinterhjälpen”. Så här beskrev ministeriet internt kampanjen:
”The psychological importance of a planned campaign against the nuisance of begging should not be underestimated. Beggars often force their poverty upon people in the most repulsive way for their own selfish purposes. If this sight disappears from the view of foreigners as well, the result will be a definite feeling of relief and liberation. People will feel that things are becoming more stable again, and that the economy is improving once more. A successful action against the nuisance of begging can have important propaganda benefits for the ‘struggle against cold and hunger’. Once the land has been freed of the nuisance of beggars, we can justifiably appeal to the propertied classes to give all the more generously for the Winter Aid Programme now being set in motion by the State and the party.“
Ordern gavs till polisen, SA och SS att under en vecka, mellan den 18:e och 25:e september, arrestera alla (!) landets tiggare. Ordern verkställdes samtidigt som media skrev om ”zigenarplågan” och ”tiggarplågan”.
Hur många som arresterades vet man inte riktigt. 100 000 ”asociala” nämner källorna. 1400 arresterade i Hamburg. I Württemberg 4818 ”tiggare”. I Berlin så många att staden i oktober beskrevs i nazipressen som ”tiggarfri”. Det arresterades så många att polisen fick problem. De fick inte plats. Det fanns inte celler nog i hela Tyskland.
De flesta släpptes efter några veckor. Som brutna människor som snart antingen dog eller sattes på tvångsarbete.
Vidare förföljelse
Nazitysk propagandaskrift mot ”det vandrande folket” – romerna.
Det var bara början på förföljelsen. Under de närmaste åren arresterade och mördades flera ”asociala”. 1934 kom den tyska lagen om tvångssteriliseringar och de asociala, romer och tiggare, steriliserades på löpande band. Asociala arresterades och fördes till arbetsläger där de var tvungna att bygga motorvägar.
Men det skulle dröja till 1938 tills de hamnade i koncentrationsläger i större skala. Då började man också skilja mellan romer och asociala på allvar. Romer fick bruna trianglar som utmärkte vilka de var i fånglägren. ”Asociala” bar svarta trianglar. 1938 var det SS-ledarna Himmler och Heydrich tur att driva kampanjen. ”Rikskampanjen mot de arbetsskygga” hette det denna gången. I april 1938 arresterades 11000, i juni upp emot 20.000. och dessa fördes till koncentrationsläger. Denna gången frigavs de inte efter några veckor. En lägerchef rapporterade att de läger han kontrollerade hade 9200 fångar. 6125 var asociala, 442 romer och sinti, 766 judar och 1700 politiska fångar. Det visar hur många ”asociala” man hade i fånglägren vid denna tid.
Med de åtgärderna hade man slutgiltigen förverkligat den nazityska drömmen: inga tiggare på Tysklands gator.
Kent Ekeroth
Tänk på detta när ni hör Sverigedemokrater, eller den SD-trogna nätpressen, hetsa mot ”organiserat tiggeri”, ”yrkestiggare” eller ”stöldaktiga romer” idag. Eller när myter om tiggare med rolex och porsche-bilar vandrar runt på Facebook.
Riksdagsman Kent Ekeroth förklarade partiets ståndpunkt mot tiggeriet så här i SvD 2011:
Sverigedemokraterna vill som enda riksdagsparti införa ett nationellt förbud mot tiggeri. Anledningen är egentligen mycket enkel: tiggare förstör gatubilden och utgör dessutom ett direkt störande moment för många hederliga medborgare som vistas ute på gator och torg…
Med en konkret lagstiftning mot tiggeri ges polisen möjlighet att forsla bort tiggare och utfärda böter, vilket förbättrar gatumiljön avsevärt. Med Sverigedemokraternas förslag till skärpta regler kring utvisningar får polisen även befogenhet att i större utsträckning utvisa tiggarna, om det visar sig att de är utlänningar. Slutligen kan polisen undersöka om det finns kopplingar till organiserad brottslighet. Alla dessa moment är positiva för samhället och människors trygghet och trivsel…
Enligt Aftonbladet är dessutom majoriteten av tiggarna rumäner eller andra nya EU-medborgare som kommit till Sverige för att samla ihop pengar. SvD rapporterade om samma sak för bara någon vecka sedan. Tiggeriet är alltså till stor del ett invandrarfenomen som vi importerat för att vi varit för slappa eller ovilliga för att göra något åt det.
Går det att peka ut denna hets mot tiggare som naziliknande?Svaret är ja. Sverigedemokraterna är inte ett nazistparti. Däremot tolererar och stödjer de kampanjer med naziliknande retorik. Som mot muslimerna där retoriken är förvillande lik den nazityska mot judarna. Eller som hetsen mot tiggare och romer.
Man kan säga vad man vill om EU, men nazister som vill krossa Sverige är det knappast. Inte ens de mest EU-kritiska vänsterpolitiker skulle påstå det.
Men det gör Sverigedemokraterna i år. De har gjort en serie filmer med mycket egendomlig estetik. EU-byråkraterna jämförs utan tvivel med nazister. Se på fanorna bakom dem.
EU är alltså en sorts nazist-diktatur i SD:s ögon. Vad sägs om det?
Nu är det så att inte enbart SD anser att EU är en diktatur som vi måste befria oss ifrån. Det anser också nazistiska Svenskarnas Parti (som av naturliga skäl knappast benämner EU som nazistiskt). De ställer inte upp i EU-valet men de driver ändå en tuff retorik mot EU. Bland annat bränner de EU-flaggor. Deras budskap är följande: EU är en ondsint diktatur och vi måste ”befria Sverige”.
Vad ska man säga om det?
Hur som helst kan man förundras över att ett parti som kallar sig sverigevänligt har så dålig koll på vad som får hjärtat i gungning hos svenskar. Inga röda stugor med vita knutar utan… en bäver! Inte ens en älg, en bäver!
Kalle Lindberg har kommenterat detta på sin blogg så här.
Det stora problemet med SD:s val av symboler och bildspråk är att de riskerar att väcka helt fel associationer. De ondsinta EU-byråkraterna är skalliga kostymklädda män och ser därmed ut som typiska sverigedemokrater. Inte så konstigt kanske eftersom skådespelarna är just sverigedemokrater. Bävern väcker, särskilt när den kallas beaver, sexuella associationer. Med tanke på att många förknippar SD med män och hat är det en mindre lyckad idé att ha med en scen där en man som ser ut som en typisk SD:are klappar en uppstoppad bäver och säger: ”Let’s kill them all”.
Det är inte sällan som presentationen av kulturell rasism som fenomen avfärdas i debatten kring definitionen av rasism. ”Ras”, menar man, bygger på indelningar av ras, som ett verktyg för att undersöka och förstå mänskliga skillnader. Det bygger på att organisera sig kring politiska och sociala system. Man skulle kunna ledas att tro att den klassiska definitionen av rasism är begränsad till den väldigt förenklade beskrivningen av ras och arv som en vetenskaplig studie. I själva verket har inte den vetenskapliga rasismen utgått från ett forskningsområde, utan åtskilliga.
Därför är det brukligt att tala om fenomenet i plural: de rasistiska vetenskaperna, från den sociala darwinismen till den psykologiska, den rashygieniska och den filologiska. De olika akademiska inledningsmetoderna sökte förvisso att kategorisera människor efter ras, men att argumentera för att de enbart utgick från strikt biologiska faktorer, det är att knyta knuten för långt ut på repet.
”Rasernas” själsliv
Den vetenskapliga rasismen var i grunden även spirituell. Den utgick från att kroppen var en form av bärare, en kapsel, en själslig moralitet. Problemställningarna förklarades inte med att de fysiska egenskaperna bestämde den spirituella amoraliteten, men att de fysiologiska avvikelserna signalerade potentiell degeneration. Det var nämligen inte samernas ansiktsdrag, judens näsa eller afrikanens hår etc som utgjorde en fara, deras kroppar var snarare bärare av en fientlig spiritualitet. Kropparna symboliserade således representationen av moraliska eller själsliga kvaliteter.
”Rasernas” mentala förmågor
Det fanns också ledande rasteoretiker som avfärdade de kroppsliga mätningarna. Till exempel menade Houston S. Chamberlain att den ariska rasens kvaliteter inte bestämdes av yttre fallenheter, utan snarare att deras kunskap och identitet var intuitiv (1). Liknande inställning finner vi därtill i Hans F. Günther, som under 1920- och 1930-talet var ledande rasteoretiker. Han argumenterade bland annat för att britter och skandinaver förvisso bar på mer nordiskt blod än tyskar, men att tyskar trots det var rasligt överlägsna (2).
Den franske rasteoretikern Vacher de Lapouge, som klassificerade judiska skallar och bedömde dem vara dolikocefaliska (långhuvuden, liksom européer) övergick i rent moraliska slutsatser. Han menade att resultatet påvisade hur farliga judarna var. (eftersom ‘de smälte in’) (3).
Gränsen mellan ”folk”, det vill säga en politisk och kulturell gruppering och ”ras”, en biologisk åtskillnad, var svår att hålla isär även för de så kallade experterna. Denna gräns tenderade därför att suddas ut i cirkelargumentation, enligt vilken de komplexa problemen fick förenklade och självmotsägande svar.
”Rasernas” kulturer
Den tydliga kulturella rasismen, som felaktigt ses som ett modernt fenomen, kunde inte bli tydligare än bland filologerna. De tolkade fysionomin som lingvistisk färdighet, språkliga skillnader som markörer för kultivering och man använde frasen ”kultur” omväxlande för ”ras”.
Den filologiska rasteorin som den uppstod under europeiskt 1800-tal, förklarade fenomen som språk, kultur och religion (som uttryck för samma sak egentligen) för att vara manifestationer för rastillhörighet. Faktum är att rasstudier, särskilt de som uppstod under 1800-talet, inte alltid utgick från biologin. De utgick istället ur språkkunskaper. Med de analyser som därur framtogs, drogs sedan slutsatser om religion, samhälle och moralitet.
Den tyska mytologin, som även var viktig för nazisterna, betydde oerhört mycket för den tidiga filologins förtrupper. För dem, som sökte slita sig från den kristna historiens band till judendomen, skulle inte längre den semitiska historien utgöra någon signifikans. Istället sökte man sig till den indologiska traditionen, till det ariska folket. Språket sanskrit fick, istället för hebreiskan, lingvistiskt värde.
Avgränsningen mellan ras och kultur under rasteorins glansdagar, var så hårfin att knappt någon skillnad gick att utläsa. Edwin Bryant uttryckte det på följande sätt:
Det räcker med att slå upp valfri bok på ämnet under den perioden, för att se hur obesvärat diskurser om språk gled in i diskurser om ras, från den ena meningen till den andra.
De lingvistiska studierna stärkte de proto-nationalistiska idéerna om att ”folk” inte enbart formades av språk och land, utan också av myter och ritualer, alltså kultur och religion.
Om det låter bekant, beror det förmodligen på att den kulturella rasismen är minst lika aktuell idag. Idag avfärdas begreppet ”kulturell rasism” med att det är en nymodighet som inte går att inkludera i definitionen av rasism som vi känner till: den så kallade biologiska rasismen.
Filologerna försökte skriva om sina ”egna” folks historia med långdragna och källvidriga metoder. Detta i syfte att omstöpa sin historiska identitet, särskilja den från juden (eller de platser man koloniserade). De tog sig även uttryck i genocidala termer under 1900-talets första hälft.
Det är viktigt att känna till att den vetenskapliga rasismen aldrig var eller har varit enbart biologisk-empirisk. Den utgick från moraliska värden. Den betraktade kulturer som uttryck för en grupps kollektiva värde på språklig, kulturell, geografisk och religiös grund.
Motargument publicerar en artikelserie om mänskliga rättigheter och om andra rättigheter som ingår i de konventioner som Sverige anslutit sig till. Vi inleder med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den första versionen antogs och publicerades den 10:e december 1948.
Artikel 24
Var och en har rätt till vila och fritid, innefattande skälig begränsning av arbetstiden samt regelbunden betald ledighet.
Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna
Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen,
Eftersom ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar som har upprört mänsklighetens samvete, och då skapandet av en värld där människorna åtnjuter yttrandefrihet, trosfrihet och frihet från fruktan och nöd har tillkännagivits som folkens högsta strävan,
Eftersom det är väsentligt för att människorna inte som en sista utväg skall tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck att de mänskliga rättigheterna skyddas genom rättsstatens principer,
Eftersom det är väsentligt att främja utvecklingen av vänskapliga förbindelser mellan nationerna,
Eftersom Förenta Nationernas folk i stadgan åter har bekräftat sin tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, den enskilda människans värdighet och värde samt mäns och kvinnors lika rättigheter och har beslutat att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet,
Eftersom medlemsstaterna har åtagit sig att i samverkan med Förenta Nationerna säkerställa en allmän och faktisk respekt för och efterlevnad av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
Eftersom en gemensam uppfattning om innebörden av dessa rättigheter och friheter är av största betydelse för att uppfylla detta åtagande, tillkännager generalförsamlingen denna allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som en gemensam norm för alla folk och nationer i syfte att alla människor och samhällsorgan med denna förklaring i ständig åtanke skall sträva efter att genom undervisning och utbildning främja respekten för dessa rättigheter och friheter samt genom progressiva åtgärder, både nationellt och internationellt, se till att de erkänns och tillämpas allmänt och effektivt både bland folken i medlemsstaterna och bland folken i områden som står under deras jurisdiktion.
Källor:
Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna, utgiven i ett häfte på svenska (men finns översatt till 360 språk) vid 60-årsjubiléet av antagandet och kungörandet den 10:e december 1948.
Motargument publicerar en artikelserie om mänskliga rättigheter och om andra rättigheter som ingår i de konventioner som Sverige anslutit sig till. Vi inleder med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den första versionen antogs och publicerades den 10:e december 1948.
Artikel 23
1.
Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2.
Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.
3.
Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.
4.
Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.
Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna
Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen,
Eftersom ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar som har upprört mänsklighetens samvete, och då skapandet av en värld där människorna åtnjuter yttrandefrihet, trosfrihet och frihet från fruktan och nöd har tillkännagivits som folkens högsta strävan,
Eftersom det är väsentligt för att människorna inte som en sista utväg skall tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck att de mänskliga rättigheterna skyddas genom rättsstatens principer,
Eftersom det är väsentligt att främja utvecklingen av vänskapliga förbindelser mellan nationerna,
Eftersom Förenta Nationernas folk i stadgan åter har bekräftat sin tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, den enskilda människans värdighet och värde samt mäns och kvinnors lika rättigheter och har beslutat att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet,
Eftersom medlemsstaterna har åtagit sig att i samverkan med Förenta Nationerna säkerställa en allmän och faktisk respekt för och efterlevnad av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
Eftersom en gemensam uppfattning om innebörden av dessa rättigheter och friheter är av största betydelse för att uppfylla detta åtagande, tillkännager generalförsamlingen denna allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som en gemensam norm för alla folk och nationer i syfte att alla människor och samhällsorgan med denna förklaring i ständig åtanke skall sträva efter att genom undervisning och utbildning främja respekten för dessa rättigheter och friheter samt genom progressiva åtgärder, både nationellt och internationellt, se till att de erkänns och tillämpas allmänt och effektivt både bland folken i medlemsstaterna och bland folken i områden som står under deras jurisdiktion.
Källor:
Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna, utgiven i ett häfte på svenska (men finns översatt till 360 språk) vid 60-årsjubiléet av antagandet och kunggörandet den 10:e december 1948.
Motargument publicerar en artikelserie om mänskliga rättigheter och om andra rättigheter som ingår i de konventioner som Sverige anslutit sig till. Vi inleder med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den första versionen antogs och publicerades den 10:e december 1948.
Artikel 22
Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser.
Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna
Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen,
Eftersom ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar som har upprört mänsklighetens samvete, och då skapandet av en värld där människorna åtnjuter yttrandefrihet, trosfrihet och frihet från fruktan och nöd har tillkännagivits som folkens högsta strävan,
Eftersom det är väsentligt för att människorna inte som en sista utväg skall tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck att de mänskliga rättigheterna skyddas genom rättsstatens principer,
Eftersom det är väsentligt att främja utvecklingen av vänskapliga förbindelser mellan nationerna,
Eftersom Förenta Nationernas folk i stadgan åter har bekräftat sin tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, den enskilda människans värdighet och värde samt mäns och kvinnors lika rättigheter och har beslutat att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet,
Eftersom medlemsstaterna har åtagit sig att i samverkan med Förenta Nationerna säkerställa en allmän och faktisk respekt för och efterlevnad av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
Eftersom en gemensam uppfattning om innebörden av dessa rättigheter och friheter är av största betydelse för att uppfylla detta åtagande, tillkännager generalförsamlingen denna allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som en gemensam norm för alla folk och nationer i syfte att alla människor och samhällsorgan med denna förklaring i ständig åtanke skall sträva efter att genom undervisning och utbildning främja respekten för dessa rättigheter och friheter samt genom progressiva åtgärder, både nationellt och internationellt, se till att de erkänns och tillämpas allmänt och effektivt både bland folken i medlemsstaterna och bland folken i områden som står under deras jurisdiktion.
Källor:
Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna, utgiven i ett häfte på svenska (men finns översatt till 360 språk) vid 60-årsjubiléet av antagandet och kunggörandet den 10:e december 1948.
Är kampen mot mobbning viktig i kampen mot rasism och nazism? En del föreläsare som själva överlevt Förintelsen menar det. Att stå upp mot mobbning är att lära barn civilkurage och att inte stå upp mot mobbning är att peka ut någon som ”annorlunda”, ett ”hot” och ”utanför normen”, samma mekanismen som i rasism och nazism.
Berättelsen om mig, och om vem jag är tar sin avstamp i en barndom som var ganska motig. Mobbning, en pappa som var kvinnomisshandlare, och en hel del annat som jag kommer att skriva om någon annan gång. Men det är där någonstans tanken på engagemang för andra människor föds. Gradvis. Främst efter att jag tagit mig ur det värsta.
Jag var den där osäkra skåningen som bräkte på skånska. Jag var den där hörselskadade idioten. Jag var den där som såg dåligt och betedde mig konstigt
Som utanför och mobbad får man nöja sig med lite. Jag minns hur glad jag blev en gång när några ”kamrater” pratade med varandra över huvudet på mig. ”Torbjörn har blivit lite intelligentare den sista tiden, eller hur? Tycker ni inte det?” Jag blev glad. Istället för att vara den korkade som hörde dåligt blev jag ett ögonblick sedd som iallafall på väg att bli lite intelligentare. Dum som ett spån och ful var jag, det ”visste” jag men blev glad att bli sedd som ”dum som ett spån och ful men iallafall lite intelligentare än för nån månad sen”.
Tänk vilken skam och förnedring som ligger i att som tonåring får höra det framför klassens vackra flickor och att kräla så djupt i förnedring att man blir GLAD för kommentaren!
Nyligen hörde jag berättelsen om hur en vän blev mobbad för att hens pappas yrke och kallades ”stinkande” och ”illaluktande”. Hen berättade hur hen försökte tvätta bort ”lukten” med tvål hemma. Då tänkte jag på vad jag var med om. Alla de gånger jag tog det som mobbarna sa som sant. Som min vän såg sig som illaluktande såg jag mig som dum och korkad. Det var jag ju… Jag hörde dåligt och alla vet ju att om man hör dåligt så har man fan en skruv lös.
Och de vuxna såg inte. Förutom när jag bodde i Stockholm. Då såg lärarna och försökte få mig att ”prata rent”. ”Var snälla mot honom, han är lite annorlunda för att han är skåning och hör dåligt, men han är snäll”, minns jag att en lärare sa då jag var en åtta eller nio år.
Mobbning sätter sina spår. Man blir aldrig av med såren helt.
Förintelsen
Mobbning har mer gemensamt med rasism, homofobi och liknande förtryck än vi ofta tror. Det är samma sorts stereotyper och generaliserande hat. ”Han hör dåligt och är dum”, ”hens far har ett stinkande jobb, alltså stinker hen”. Dessutom är mobbning ofta ett resultat av att folk går i flock, av att man ”gör det alla andra gör”. Dessutom kan mobbarna fortsätta mobba för att ingen ingriper.
Ingen säger stopp, även om de hör. Ibland för att de vill vara populära själva, ofta för att de inte vågar men också för att man ibland håller med lite ”men han är väl ändå lite dum”, och ”lite stinker hen väl ändå”.
Man pekar ut någon som ”annorlunda”, ett ”hot” och ”utanför normen” och där börjar hatet.
Jag läste en artikel som berörde mig nyligen, i Dagen, där man skrev om förintelseöverlevaren Livia Fränkels besök i en skola. Där läste jag detta:
I dag är Livia Fränkel 86 år. Åldersrynkorna löper genom ansiktet, och när hon kommer till Lovisedalsskolan förs hon sakta fram, arm i arm, av läraren som bjudit in henne. Hon parkerar på stolen framför de två niondeklasser som ska lyssna till henne, smått andfådd. Sedan börjar hon sin berättelse med att tala om mobbning. Att det är där allt börjar. Sätter inte någon stopp så kan det sluta i det allra värsta.
– Alla ni som sitter här har ett ansvar, säger hon och uppmanar ungdomarna att visa civilkurage.
– Jag kan vara bitter när jag tänker tillbaka på vår förföljelse. Jag har inget minne av någon som visade civilkurage.
Så rätt!
Jag har ofta slagits av en sak. Att många av de överlevande från Förintelsen som rest runt och talat till skolor ofta berör det här med mobbning. Jag lyssnade på Emerich Roth, en annan föreläsare och överlevare, för några år sen och han var inne på samma sak. När ungdomarna fick frågan vad de kunde göra svarade han både att de kunde börja arbeta mot splittring och hat redan samma dag, där de var, med att säga nej till mobbning, och ingripa då de såg någon bete sig fel.
Jag tror jag förstår varför Livia och Emerich sa vad de sa.
Ska vi stoppa rasismen och splittringen i samhället måste vi bemöta uppdelningen av folk i ”vi” (de goda) och ”dom” (hotet/de onda). Därmed börjar kampen mot rasismen med att barn står upp mot mobbning och kränkningar.
Personer som är kritiska mot invandringspolitiken brukar ibland nämna hur många personer som invandrat till Sverige ett visst år, och argumenterar för att de tycker att det är alldeles för många. Motargument har granskat siffrorna och redovisar här de senaste 26 åren. Vi har också räknat ut ett årsgenomsnitt.
Immigration till Sverige. Asylsökande som fått PUT samt deras anhöriga. Flyktinganhöriga i proportion till annan anhöriginvandring. Klicka på diagrammet för att förstora det.
Detta diagram visar antal personer, per kalenderår, som fått permanent uppehållstillstånd, PUT, för flyktingskäl eller skyddsbehov, som kvotflykting eller för humanitära skäl etcetera, markerat med röd stapel. Ovanpå varje röd stapel visas antal anhöriga till personer som har fått PUT i Sverige på grund av flyktingstatus, markerat med rosa staplar. Överst på varje stapel har vi även redovisat med gröna staplar de antal personer som har immigrerat till Sverige som anhörig till exempelvis svenska medborgare, också kallat ”kärleksinvandring”, anhöriga till gästforskare/gäststudenter/gästarbetare och så vidare. Alltså finns det i de gröna staplarna inte några personer som är anhörig till någon asylsökande eller flykting.
OBSERVERA: stapeln längst till höger i diagrammet visar årsgenomsnitt för kalenderåren 1988-2013.
Fotnot: I diagrammet har vi inte redovisat de immigranter som flyttat hit genom EES-avtalet, som är adopterade barn, gäststudenter, gästforskare, de som fått arbetstillstånd redan innan inflyttningen.
Erik Sandberg och jag ville visa hur rasismen sett ut och fått fotfäste, hur Sverige varit del av de sorgliga europeiska beslut som ledde fram till slavhandel, kolonialism och rasismen som idé. Den historien kontrasterar mot bilden av rasismen som något slags naturlig mänsklig reaktion. Det ligger i människans natur att samarbeta med varandra, inte att hata på grund av hudfärg eller konstlade gränser. Men rasismen tjänade syften för de som ville tjäna pengar på slavhandel eller kolonialism, och kom därför att spridas.
I reportaget väljer du att benämna Carl von Linné ”den svenska rasismens fader”. Vi har honom på våra 100-kronorssedlar. Finns det någon annan du hellre skulle se på sedlarna?
Sångerskan Robyn kanske?
Vilka planer har du och ditt parti då det gäller arbete mot rasism? Vad anser du som viktigast att göra för ett bättre samhällsklimat?
Vi har gjort ett väldigt stort arbete för att samla förslag och idéer mot rasism, som man kan läsa om på omrasism.se Arbetet mot rasism är en av de viktigaste delarna i arbetet för ett bättre samhällsklimat, men där handlar det också om arbete för jämställdhet, jämlikhet och att alla får en ärlig chans i skolan och arbetslivet.
Hur ser ”klimatet” och stämningen ut i riksdagen sen SD har kommit in? Vilka förändringar har Du kunnat märka?
Jag har lite svårt att jämföra eftersom jag kom in i riksdagen samtidigt som SD.
Om du skulle stå framför oss, antirasister, vad skulle du vilja säga till oss då det gäller framtiden, arbete mot rasism och främlingsfientlighet?
Tack för det ni gör. Vi är duktiga på att ge uppmaningar till varandra, men det är också viktigt att uppmuntra varandra. Många antirasister gör ett oerhört viktigt och bra arbete, säger emot på skolor och arbetsplatser, sluter upp för flyktingar, möts i Kärrtorp, Forserum eller på andra ställen när hatet och rasismen visat sig, för att visa att vi andra – vi som tror på kärleken – är så många fler och så mycket starkare. Tack!
Motargument riktar ett stort tack tillbaka till Gustav Fridolin för att ha ställt upp på intervju för oss!
Reportaget Vår mörka historia, del 1. Se även del 2 och del 3.
Efter min förra soloshow ”Dålig Stämning” så sa en hel del folk att de gärna skulle ha röstat på mig om de kunde… Vissa skrev och sa att du Özz borde vara statsminister och så, lite skämtsamt och med allvar. Ok, tänkte jag… Hur? Så vad göra? Jag ville något nytt och något bättre och det viktigaste, jag ville få folk att öppna upp ögonen för politik, att politik är något fint, något viktigt ja t.o.m. livsviktigt och alldeles för viktigt att lägga i händerna på politikerna själva…Vi alla, varenda en i Sverige kan och bör påverka vårt land i rätt riktning för mer rättvisa, mer medmänsklighet och mer förståelse för varandra.
Motargument 