I en tidigare artikel skrev Svarten om den ”katolska faran”. Fram till för inte så länge sedan användes samma argument — som idag används av t.ex. Avpixlat eller Sverigedemokraterna mot muslimerna — för att smutskasta katoliker. Om detta berättar Svarten. Denna gången om Ku Klux Klan, KKK; som inte bara hatade afroamerikaner, utan även katoliker. För källmaterial om KKK: klicka här.
På 1920-talet riktade den amerikanska högerextremistiska och rasistiska organisationen Ku Klux Klan, som presenterade sig själva som en patriotisk organisation, sin propagandistiska agitation främst mot invandringen, judarna och katolikerna. De ansåg att katolicismen var oförenlig med demokrati och att undervisningen i de katolska skolorna förhindrade katoliker från att bli lojala amerikaner. Lokala Ku Klux Klan-grupper attackerade katolska bostäder och brände kors utanför katolska kyrkor.
Den 16-sidiga månatliga tidskriften The Good Citizen gavs ut under perioden 1913-1933. Redaktören Alma White blev 1918 USA:s första kvinnliga biskop. Under 1920-talet blev tidskriften en hängiven supporter till Ku Klux Klan.
Al Smith var demokratiska partiets presidentkandidat 1928. Enligt Ku Klux Klan låg hans lojalitet hos ”horan i Babylon”, liktydigt med påven i Rom.
I delstaten Washington tog Ku Klux Klan 1924 initiativ till en omröstning om förbud av katolska skolor. Förslaget röstades ned med stor majoritet.
När Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkodörren i Wittenberg den 31 oktober 1517 tändes gnistan till reformationen och sedan dess har katoliker och protestanter legat i luven på varandra. Det har i Sverige talats om ”den katolska faran” långt in på 1900-talet. I Örebrokuriren kunde man 1934 läsa konspiratoriska resonemang av detta slag:
”Adolf Hitler kom själv från ett katolskt land, han är och förblir sin kyrkas son. Låt ock tänka oss att nationalsocialismen skulle närma sig katolicismen, att Hitler och Vatikanen skulle samarbeta mot en gemensam fiende. Tänk om nazismen och katolicismen skulle förena sina ansträngningar i kampen mot kommunismen, var står vi då?”
Först efter att riksdagen 1951 antagit lagen om religionsfrihet blev det tillåtet för katoliker att arbeta som läkare, sjuksköterskor och lärare. Att bli vald till riksdagen hade tidigare också varit en omöjlighet för katoliker.
Många fattiga och förföljda europeiska katoliker lämnade sina hemländer under 1800-talet för att söka efter ett bättre liv i Amerika. Men välkomnandet blev inte vad de hade väntat sig. Bilderna nedan är exempel från 1800-talet och början av 1900-talet på den antikatolicism som fanns i USA. ”Den mest frodiga och seglivade tradition av paranoid agitation i amerikansk historia”, som en amerikansk historiker uttryckt det.
Katolska kyrkan framställdes som en helt igenom ond makt som under religionens täckmantel hade en politisk ideologi som strävade efter att lägga hela världen under sig. De ansågs inte som kristna. Demokratin och dess institutioner var hotade. Katolikernas familjer var barnrika. De tog sina barn ur de allmänna kommunala skolorna, som lärde ut en protestantisk version av kristendomen, och indoktrinerade dem i katolska kyrkans egna skolor. De dygdiga amerikanska kvinnorna fördes bort med våld av lustfyllda, sexgalna katoliker. De irländska katolikerna avbildades ofta som apliknande fyllon. Extrema högerkrafter ansåg att katolikerna samarbetade med både det republikanska och demokratiska partiet för att uppnå sina mål. När katolikerna fått tillräckligt stort inflytande skulle de kasta den falska religiösa masken och visa sitt skoningslösa härskarlystna ansikte.
Myter om islam. Hämtad från regeringens utredning 2012:74:
Myt: ”Till de stränga reglerna i islamska samhällen hör de som förtrycker och diskriminerar kvinnor (genom barnäktenskap, tvångsäktenskap, slöjkrav, hedersregler etc.)”.
SVAR: Det råder knappast någon tvekan om att en mycket stor grupp inom islam, sannolikt majoriteten, har en syn på relationen mellan män och kvinnor som avviker från den officiella svenska. Samtidigt bör framhållas att den syn på jämställdhet mellan kvinnor och män som gäller i dag i Sverige är av ganska modernt snitt. Kvinnorna fick rösträtt först 1921, föräldraförsäkringen infördes 1974 och jämställdhetslagen 1980 för att nämna några exempel från utvecklingen mot ökad jämställdhet. Ännu återstår mycket innan man kan hävda att vi i Sverige lever i ett jämställt land.
Bowen noterar just att det i väst finns en kritik mot islam för att den inte delar våra värderingar med avseende på till exempel homo-sexuella och förtryck av kvinnor. Men minnet är kort, påpekar han. För bara en generation sedan dominerade en patriarkal syn på familjen och homofoba föreställningar. För ett par generationer sedan hade franska kvinnor inte rösträtt och inte samma rätt till ägande som män. Muslimska kvinnor i stora delar av världen hade lättare att få skilsmässa än europeiska kvinnor. Amerikanska pro-testanter och amerikanska muslimer är lika negativa till homo-sexualitet. Skillnaden, i varje fall i USA, går inte mellan islam och väst utan mellan mer eller mindre konservativt religiösa (Bowen 2012:58).
Men Sverige har som sagt nått längre än något muslimskt land när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män, både vad gäller lagstiftning och social praktik. Det finns också muslimer i Sverige som har svårigheter att acceptera den svenska jämställdhetssynen. Men som jag tidigare har redovisat finns en tydlig utveckling från första generationens invandrare till deras barn. Många i den unga generationen anammar viktiga delar av den svenska jämställdhets-synen utan att överge sin muslimska tro och uppfattar till och med att den är väl förankrad i islam.
Det är inte bara muslimer i Sverige och andra europeiska länder som i detta avseende omtolkar islam. Det förekommer en internationell inomislamsk debatt om jämställdheten. I flera muslimska länder anser en majoritet att kvinnor ska ha samma juridiska status som män och kunna välja yrke utanför hemmet.
Kritiken riktas således mot den patriarkala ordningen inom islam och inte mot islam i sig. Skulden för de kvinnofientliga bestämmelserna läggs, som jag har nämnt, till största delen på det manliga tolkningsföreträdet och de patriarkala sociala strukturernas påverkan på tidigare tolkningar och lagar. En del menar att detta strider mot Muhammeds grundläggande tankar och att han i själva verket var pionjär på jämställdhetsområdet. De framhåller att de regler som i dagens samhälle kan uppfattas som reaktionära, som att kvinnor bara får ärva hälften av männen, vissa regler för skilsmässa, mäns rätt att ha upp till fyra fruar etc, i själva verket innebar förbättringar av kvinnors villkor när de infördes. En muslimsk feministisk organisation som driver dessa frågor är Sisters of Islam i Malaysia. De och andra kvinnorättsaktivister i muslimska länder arbetar på flera fronter för att få en omtolkning av Koranen till stånd. Framstegen har hittills varit begränsade men kan ändå skönjas. Ett exempel är att flickor trots protester från många konservativa muslimska män har fått tillgång till utbildning. I dag utgör flickorna över hälften av eleverna i en majoritet av muslimska länder och få muslimska ledare med självaktning skulle i dag motsätta sig kvinnors rätt till utbildning (Fazlhashemi 2008:81-115).
En fråga som har diskuterats livligt i många länder är muslimska kvinnors och kanske framförallt flickors användning av huvudduk. Störst uppmärksamhet har beslutet i Frankrike den 15 mars 2004 fått om att förbjuda ”iögonfallande tecken” på religiös tillhörighet i allmänna skolor. Förbudet omfattar inte bara huvuddukar utan även judiska kippor, stora kristna kors och sikhiska turbaner, men det råder knappast någon tvekan om att beslutet riktade sig mot muslimska slöjor. Liknande regler har införts i flera andra europe-iska länder och har diskuterats även i Sverige.
Synen på huvudduken varierar med kulturell kontext. I Sverige, liksom i flera andra europeiska länder, associeras huvudduken främst med kvinnoförtryck och svårigheter för muslimska kvinnor att få jobb. För muslimska kvinnor används huvudduken ofta i protest mot utländskt styre (till exempel i Algeriet på 1950-talet) eller i opposition mot det tryck som förekommer från majoritets-samhället (Roald 2009). Det ska understrykas att även när det gäller slöja förekommer en omfattande inomislamsk debatt. Unge-fär hälften av muslimska kvinnor i Frankrike stödde förbudslagen när den infördes, vilket visar på den muslimska splittring som finns (Bowen 2012).
Det kan vara av intresse att notera att en av de händelser som låg bakom den franska lagstiftningen 2004 var när systrarna Alma och Lila Lévy kastades ut från sitt gymnasium därför att vägrade ta av sig sina huvuddukar. Deras föräldrar var inte religiösa, pappan var ”jude utan gud”, mamman berber från Algeriet, döpt i katolska kyrkan men inte utövande. Flickorna hade nyligen konverterat till islam. Pappan konstaterade att han inte försvarade huvudduken men väl sina barns rätt att gå i skolan. Beslutet att bära huvudduk var deras eget (Wallach Scott 2010:32).
I en bok som publicerades i Frankrike 2004, L’une voilée, l’autre pas (Den ena beslöjad, den andra inte) diskuterade två muslimska kvinnor, Daïda Kada och Dounia Bouzar, den ena med och den andra utan huvudduk, om förbudsförslaget. De intervjuade också ett antal unga kvinnor. De kvinnor och flickor som bär huvudduk och som intervjuas i boken uppger alla att beslutet att bära huvud-duk var fritt och en del av deras personliga sökande. En del uppgav till och med att användningen av huvudduk innebar en kamp med släkt och vänner, precis som för systrarna Lévy (Wallach Scott 2010:124-129).
Det ligger en rad bra motioner från riksdagsledamöter och partier, just nu, om att stärka HBT-personers rätt till asyl i Sverige. Det är bra. Det är skandalöst att vi än idag skickar tillbaka folk som söker asyl till länder där de förföljs om de är öppna med sin läggning.
fortfarande avslås dock asylansökningar från hbt-personer med motiveringen att de tidigare dolt sin läggning i hemlandet och borde kunna fortsätta med det för att undgå förföljelse.
Barbro Westerholm (Fp) tar också upp temat i en motion:
I utskottets betänkande om propositionen 2005/06:SfU4 står det bland annat att det ”aldrig kan komma ifråga att avvisa t.ex. en homosexuell person till hemlandet om han eller hon riskerar förföljelse på grund av sin sexuella läggning”. Trots denna formulering sker utvisningar av homosexuella personer till länder som till exempel Irak och Uganda där homosexualitet är straffbart. Motiveringen är att de homosexuella själva ”inte personligen utsatts för något”.
Det är bra initiativ som ingen partipiska eller något politiskt schackrande borde dribbla bort. Det här är så självklart, kan man tycka.
En socialdemokratisk motion om asylrätt för HBT-personer är också intressant. Den tar upp frågan hur vi i Sverige bemöter HBT-flyktingar som inte kommit ut ännu. Jag citerar:
Det är vanligt att hbt-flyktingar vid ankomsten till Sverige inte vågar berätta om sin sexuella läggning, utan dessa omständigheter kommer fram först senare i asylprocessen. Schablonmässigt menar då Migrationsverket att den asylsökande inte är trovärdig på denna punkt och att asylskälen därmed över huvud taget inte är trovärdiga. Detta förhållningssätt rimmar illa med kravet på en individuell bedömning och visar också på bristande insikt i den oftast svåra situation som många hbt-flyktingar befunnit sig i sitt hemland. Den nu pågående omdaningen på Migrationsverket vad gäller implementeringen av projektet ”Kort väntan” löper risk att skapa ytterligare problem för personer som har svårt att inför okända handläggare förelägga hela sin situation.Om man kommer från ett land där hbt-personer systematiskt förföljs, där det finns dödsstraff och där det är en stor synd att vara homo- eller bisexuell kan det vara svårt att omgående berätta om sina personliga skäl inför en myndighetsperson. Många hbt-flyktingar utgår från, vid sin ankomst till Sverige, att Sverige har samma negativa syn på hbt-frågan som flyktingens hemland. Att då berätta om de rätta förhållandena innebär för flyktingen detsamma som att man erkänner att man är kriminell och därför riskerar att bli utvisad.
Så småningom brukar dock hbt-flyktingen få kunskaper om att den svenska inställningen till hbt-personer skiljer sig markant från hemlandets. Då är det dock ofta för sent. Migrationsverket har redan satt stämpeln ”ej trovärdig” på ärendet.
I Sverige brukar vi tala om att många hbt-personer genomgår en komma-ut-process innan man är mogen att exempelvis berätta för omgivningen om sin sexuella läggning. Denna process kan givetvis ta olika lång tid hos olika personer. Processen är inte heller något typiskt svenskt och dessa mekanismer är inte geografiskt avgränsade. Det innebär att också en hbt-person på flykt från sitt hemland kan ha samma svårigheter som en svensk att berätta för sin omgivning om sin sexuella läggning. Detta är dock en omständighet som Migrationsverket brukar bortse från.
Den nyligen avlämnade utredningen med en utvärdering av den nya instans- och processordningen i asylprocessen har inte särskilt behandlat frågan om hur hbt-flyktingars asyl har påverkats. Detta är en brist. En särskild utvärdering av denna fråga bör därför skyndsamt initieras av regeringen.
Migrationsverket är en statlig myndighet som enligt vår mening har en obefintlig uppföljning och kvalitetssäkring av sina ärenden. Enligt vår erfarenhet är detta mer eller mindre en ordning som råder i en absolut majoritet på de flesta myndigheter som har att handlägga ärenden då både lagar, föreskrifter men slutligen den enskilde tjänstemannens bedömning avgör ett ärende. Någon utvärdering om att asylsökande hbt-personer eller för den delen andra asylsökande finns inte. Regeringen bör omgående i regleringsbrevet till migrationsverket meddela att man snarast upprättar uppföljning och kvalitetssäkring av migrationsverkets verksamhet.
Nu är frågan vad de övriga HBT-vännerna inom Alliansen gör. Det borde vara lätt att få politisk enighet runt denna fråga. Förhandla inte bort människovärdet!
Jag är inte ett dugg förvånad över att det finns killar som Erik Almqvist, Christian Westling och Kent Ekeroth. Som beväpnar sig med stålrör, knuffar tjejer, kallar dem hora, är rasistiska, vill provocera fram bråk och filmar sina ”triumfer”. För det är väl så de ser detta. Som ett coolt bråk, en häftig triumf. Eller förlåt, det var väl så de ”såg” detta. Efter publiceringen är de ju mycket ångerfulla. De är nog mest ångerfulla för att detta har kommit fram och inte för själva händelsen i sig. Det är helt orimligt att ingen har sett hela klippet innan. Kent Ekeroth har haft filmen i sin mobiltelefon. Jag har massor av filmer i min mobil och jag har sett alla minst en gång eftersom jag har filmat dem.
Almqvist, Ekeroth, Westling
Erik Almqvist håller presskonferens och ber om ursäkt. Han skyller på berusning och ett dåligt mående. Drar på sig stora ”offerkoftan” samtidigt som han står där med svansen mellan benen, ertappad och påkommen. Erik inser ändå inte att det han säger i filmen var rasistiskt ”Jag förstår att det kan verka så om man inte känner mig”.
Det är inte heller särskilt förvånande att de är riksdagsledamoter. Innan valet 2010 har de länge organiserat sina åsikter och etablerat sitt framtida parti. De har stått på stan och spytt ut sin ilska och sitt hat med slagord, svenska flaggan i handen och stålhättor på sina fötter. I dag står de i talarstolar i fina kostymer och använder sig av finare ord. Hatet är detsamma, åsikterna finns kvar och uppenbarligen har de också svårt att göra sig fria från sin f.d. våldsamma sida.
Visst, vi har alla våra lik i garderoben, men om man inte har en snedvriden kvinnosyn så slinker inte ord som ”hora” ut bara för att man har druckit. En knuff, stålrör och att hetsa till slagsmål, sådant dyker inte heller bara upp för att man har druckit lite för mycket. Sådant kommer fram för att man har en snedvriden människosyn. Sådant kommer fram för att man tror att våld kan lösa konflikter.
Det är väl klart att vi har sett sådant beteénde förut? Män som Ekeroth, Westling och Almqvist. Ni har sett dem. Kanske inte i riksdagen men visst har ni sett dem förut? Mitt i allt står en man med ett sådant oerhört lugn över sig och värd all respekt, Soran Ismail. Soran Ismail är ett typexempel på en kille som jag skulle kunna överväga som pojkvän. Erik Almqvist är motsatsen — alltså ett typexempel på en person som jag aldrig skulle överväga som pojkvän. Inte bara för att han är rasist och ser ned på kvinnor utan för hans våldsbenägenhet.
Detta samhälle producerar och har alltid producerat killar (notera att jag skriver killar då större delen av våldsutövarna i samhället är män och det är oftast pojkar som fostras in i en våldskultur) som använder våld för att utöva makt och som konfliktlösningsmetod. Redan i förskolan har vi fått höra ursäkten ”pojkar är pojkar” när pojkar ligger på skolgården och slåss över något de är oense över. Det finns massor av män som slåss. På krogen, fotbollsmatchen, bandymatchen och på andra ställen för att upprätthålla sin förlorade ”heder”.
”När orden inte räcker till kommer knytnävarna fram”.
Jag ser i filmen hur vant Almqvist greppar järnröret i sin hand och tänker att detta förmodligen inte är den första gången han gör det: greppar ett järnrör och har som avsikt att slå någon med det. Jag ser också med vilket lugn Soran står och argumenterar när Almqvist försöker att provocera honom. Jag brukar säga att antingen använder man sig av våld eller så gör man det inte. Om en person använder sig av våld i en situation så finns det inga garantier för att hen inte skulle använda det våldet mot mig. Jag köper inte ord som ”Jag vet att han aldrig skulle slå sin tjej” sagt om en kille som slåss i andra situationer. ”Det finns en gräns”, ”Jag skulle aldrig slå min tjej”, jag har hört det så många gånger och så många gånger sett det motbevisats.
Filmen där Ekeroth, Westling och Almqvist kallar folk för ”blatte-lovers”, ”hora” och uppträder våldsamt sprider sig på nätet. Kommentarerna varierar men rubrikerna liknar varandra ”Se så de gör bort sig, är det sådana vi vill ha i vår riksdag”. Jag skulle vilja fråga om det är sådana vi vill ha i vårt samhälle? Människor som tar sig äganderätten på ett land och kallar det ”mitt land” , och tycker att landet inte är till för alla som lever här. Människor som tar till våld när de känner sig provocerade eller har förlorat sin heder.
Rasistiska, främlingsfientliga och kvinnofientliga människor
Lika många negativa kommentarer som finns på nätet som tar avstånd ifrån det beteende Almqvist, Westling och Ekeroth uppvisar så finns det också stöttande kommentarer till de inblandade männen. Det finns alltså en massa människor som ursäktar det Almqvist, Westling och Ekeroth gjorde. ”Man gör så dumma saker på fyllan”, ”Kom ihåg att det var sent på natten efter en blöt kväll på krogen”. Det har jag också sett förut. Jag har sett hur det finns män som har slagit en kvinna och bakom honom har det stått en stöttande massa som tycker att hon förtjänade det eller på något vis förstår varför han gjorde det.
Våld är en av världens äldsta maktmetoder. Våld är ett övergrepp var det än sker. Det är dumt att tycka att ett visst våld är ”lite” acceptabelt och ett annat är det inte. Våld är alltid fel och våld har varken kön, etnicitet eller ålder. Våld är något som föds precis här i detta samhälle. Almqvist, Westling och Ekeroth är produkter av detta samhälle. Likaså Soran Ismail. Soran Ismail gör mig stolt över detta land. Han är en sådan människa som borde stå i talarstolen varje dag inför unga människor, barn och vuxna och prata om vardagsrasism och främlingsfientlighet. På ett sätt gör han det eftersom han jobbar som komiker. Inom komiken kan vi använda humor som ett vapen för att få fram en politisk åsikt och ett ställningstagande. Många komiker gör det och många hör våra budskap.
Visst är det roligt att skämta om SD-filmen på twitter, men hur kommer vi åt grundproblemet med ”Vardagsrasismen i Sverige”? Våld och övergrepp kom inte till Sverige i och med invandringen. Rasismen kom inte till Sverige i och med att SD röstades in i riksdagen. Att SD röstades in i riksdagen är ett resultat av rasismen i Sverige, men de ÄR inte rasismen i Sverige. Rasism har alltid funnits här, den finns i vårt land och den finns i andra länder. I mötet med andra kulturer bär vi på förutfattade meningar och fördomar. Rasism finns i dina tankar, i mina tankar, i din grannes tankar, i större grupper och i riksdagen. Den finns inte bara inom SD i riksdagen utan också i andra partier. Självklart finns det andra politiker i andra partier som har rasistiska tankar om andra människor.
Att tillskriva folkgrupper med negativa egenskaper är rasistiskt. Hur bemöter vi detta? I skolan, med våra barn, på arbetsplatsen i vänskapskretsen, hur bemöter vi ett rasistiskt tankesätt? ”Man vet ju vilken kvinnosyn de har” har jag ofta fått höra om min fd.sambo som är i från Syrien. Hur vet man det? Svaret är enkelt, det vet man inte. Att säga så är rasistiskt. Att tänka så är rasistiskt.
25:e augusti i år var jag och Jesper Odelberg i Bollnäs för att uppträda på en manifestation mot rasism. Innan manifestationen hölls en motdemonstration som Svenska Motståndsrörelsen stod för. Där stod ett 20-tal unga män med stålhättakängor på fötterna, ”bombarjacka”, svenska flaggan, sköldar i handen och rakat huvud. De stod i 2 timmar och spydde ur sig sitt hat emot invandrare. En liten del av mig ville krama om dem och fråga om de inte hade blivit älskade som små och en annan del i mig blev fruktansvärt ledsen.
Trots att dessa rasistiska grupper tar plats och syns, i riksdagen och i demonstrationer på gator och torg så är de egentligen inte DE som är det verkliga hotet emot ett jämlikt samhälle där alla är lika mycket värda oavsett hur de ser ut eller varifrån de kommer. Det är vardagsrasismen som är det verkliga hotet. Det är den helt vanliga grannen som du har känt hur länge som helst, som går ifrån att ha smygrasistiska åsikter till att ta ett politiskt ställningstagande och lägga sin röst på Sverigedemokraterna.
För det finns människor som röstar på dem. Helt vanliga människor som tycker att SD har rätt i sitt resonemang och tror att allt kommer att bli bättre bara vi korrigerar invandringspolitiken. Som tycker att det låter rimligt att pensionärer har det dåligt ställt för att pengarna går till flyktingar och invandrade bidragstagare. Samtidigt som det inte finns några jobb för att de går till flyktingar och invandrade… bidragstagare… Människor som tror på ”hittepå-statistiken” och den rasistiska propagandan som SD sprider. Människor som tycker att Avpixlat med Mats Degerlind i spetsen gör ett bra jobb som tar fram den ”dolda sanningen”.
Det är skrämmande att människor kan tro på detta och väljer att rösta på SD, skrämmande men sant och inte helt oförståeligt. Vad vet jag? Kanske är det människor som har förlorat jobben, blivit utförsäkrade och desperat får köa på arbetsförmedlingens ”jobbchanser” på fredagar som behöver någon att skylla på? Då kanske Sverigedemokraternas löften om mer jobb och lägre skatter i och med begränsad invandring låter bra?
Det är inte ovanligt att lågkonjuktur bidrar till att rasistiska vindar sprider sig över länder. Det är inte konstigt att främmande kulturer kan upplevas som hotfulla om någon bara ger glöd åt elden som säger att de ÄR hotfulla. Sverige är förändrat, Sverige är annorlunda idag än för 60 år sedan och vi är ett mångkulturellt samhälle. Det skapar rasism och främlingsfientliga tankar.
Problemet med rasism i Sverige kommer inte försvinna om SD förlorar sin plats i riksdagen, om det nu kommer att bli så. Så frågan kvarstår. Hur bemöter vi vardagsrasismen? Hur skaffar vi oss mer ”motargument” och bättre verktyg för att bemöta vardagsrasismen i Sverige? Ett sätt för mig är att skriva för den här sajten. Ett sätt kan vara att lyssna på de som skriver för den här sajten.
Jag ser den överallt. Jag får höra den överallt. Ibland kan jag bemöta den och ibland orkar jag inte ens bemöta den. Ibland står jag där själv med fördomsfulla tankar om andra folkgrupper. Att skapa stereotypa bilder av hur människor är/agerar utifrån var de kommer är inte farligt — så länge man ständigt rannsakar dessa tankar och låter de förutfattade tankarna vara som ett litet dunfjun i en stor kudde. Att skapa sin ”världsbild” efter dessa stereotypa bilder och inte låta det finnas utrymme för att tänka om och tänka annorlunda när man väl stöter på sina stereotypa bilder är det farliga.
För mig är det enkelt att svara på vem som är svensk — den som har ett svenskt medborgarskap. Det är också enkelt för mig att svara på vems land Sverige är — ingens. I praktiken finns det ju egentliga ”markägare”, så ska vi prata om vem som äger marken vi går på så är det ju alltid någon. Dessa ”markägare” kan pekas ut som de som ”äger” Sverige. Eller så är det staten som ”äger” Sverige. Eller de företagen som får Sverige att gå runt.
Att påstå att jag skulle ha mer rätt att kalla Sverige för mitt hemland än någon annan som lever här är för mig absurt, för andra är det rimligt. Detta ständiga behov av att peka ut det ”icke-svenska” och ”icke-svenskar” står mig upp i halsen men är viktigt att bemöta. Vi människor verkar ha ett behov av att placera in varandra i fack. Kön, sexualitet, ålder, etnicitet och politiskt ställningstagande. Jag tror att vi egentligen vill ha människor i fack eftersom det ger en slags trygghetskänsla av att ”veta” hur de är. Då vet vi hur vi ska förhålla oss till dem.
Jag hoppas inte att de här filmerna som nu har uppdagats ger SD mer publicitet och fler väljare, för det kan mycket väl bli så. Det finns säkert många som tycker att Almqvist, Westling och Ekeroth gjorde något coolt den där utekvällen. Som förstår och försvarar att Ekeroth knuffar en ”påstridig” tjej, att Almqvist kallar en annan ”påstridig” tjej för ”hora” och att de angriper mannen som nyss hade försökt ”ta” en mobiltelefon ifrån dem.
Rasismen finns, hos dig, mig och hos din granne. I våra fördomsfulla tankar och okunniga bemötande. Vi skapar ständigt ett ”vi” och ett ”dem” i dagliga samtal. Vissa låter vardagsrasismen prägla sin politiska åsikt och lägger sin röst på SD. Vissa låter vardagsrasismen begränsa deras fria sinne. Viktigast är inte att få ut SD ur riksdagen utan att ständigt motarbeta ”rasisten” i dig och i mig. Om det nu skulle vara så att denna ”interna” strid inom partiet skulle bli deras undergång så får vi inte vara naiva och tro att rasismen i Sverige försvinner bara för att SD försvinner ut ur riksdagen.
Varje gång jag kommer till mindre samhällen runtom i Sverige, slås jag av i princip samma tankar och känslor. Man vandrar mellan nedlagda industrier, tråkiga bostadsområden, dåligt underhållna byggnader och möts i större utsträckning av vilt brölande och gastande tonårsgäng på helgkvällarna. Gäng, i första hand bestående av tonårskillar som tycker de är asballa för att de vågar säga ord som ”fitta”, ”knulla” och ”runka”. Eller andra gäng av tonårstjejer som tycker de är minst lika balla för att de på minsta lilla sätt kan efterlikna tjejerna i storstan med enorma handväskor och solglasögon samt urringningar som når ner till naveln.
I Stockholm bryr jag mig sällan om gängen av tonåringar, de får härja som de vill, men på mindre ställen väljer jag oftare att ta omvägar kring ungdomsgängen i hopp om att inte behöva utsättas för deras brölanden och gastanden.
Går jag på krogen i dessa mindre samhällen, hör jag många säga att ”detta ställe är så härligt, här blandas så många stilar och olika typer av människor”. Men tittar jag mig omkring, är ofta kroggästerna som hämtade ur Pistvakt; vissa någorlunda uppklädda för kvällen, andra besöker krogen i orangea Helly Hansen-kläder och träskor eller gummistövlar – i bästa fall gympaskor. Och i bästa fall återfinner man 50 personer i lokalen.
Går jag på krogen i Hudiksvall – där jag själv är uppvuxen – noterar jag att det fortfarande är ungefär samma människor som går på lokalpubarna och blir dyngraka som när jag bodde där för 13 år sedan. Det är på dessa lokalkrogar ett desperat raggande som jag inte kan påminna mig att jag sett någon annanstans i världen. Man raggar på det mesta som rör på sig, bara det är av det motsatta könet.
Jag slås av nedlagda industrier och verkstäder, ödetomter och hyreshus som delvis gapar tomma. Människor som klär sig sjaskigt, men förmodligen inte av dålig smak utan helt enkelt på grund av dålig ekonomi. Jag möter bland folk på dessa orter en bitterhet och en frustration över att livet inte blivit ”mer” än vad det blivit. Man jobbar i kassan på Ica, som undersköterska på ålderdomshemmet eller i bästa fall som lärare på den lokala skolan. Man har blivit förälder tidigt i livet, när barnen sedan kommer upp i tonåren och klarar sig själva några timmar på helgkvällarna passar man på att ta igen lite förlorad ungdom och springer på de lokala krogarna och raggar lammkött.
Innerst inne hade man egentligen velat göra något helt annat med sitt liv, men när barnen kom ”blev det inte tillfälle” utan man blev kvar på den lilla orten och med något låglöneyrke utan yrkesutbildning i bagaget. När man sedan når en ålder på 45+, infinner sig bitterheten över att livet inte blivit vad man hoppades på i sin ungdom. Desperat försöker man istället ta tillbaka sin ”förlorade ungdom” när barnen blivit så stora att man kan lämna dem ensamma några timmar.
Nej, jag tänker inte säga att jag lyckats bättre eller är en bättre människa bara för att jag valt att en gång flytta ifrån en av dessa små utflyttningsorter. Var och en kan göra sina aktiva val i livet och det är fullt möjligt att göra val i livet även om man hunnit få barn.
När jag återvänder till Hudiksvall och Söderhamn – de två städer som min uppväxt varit uppdelad mellan – märker jag av en rädsla bland folk för hur livet i storstan är. Man anser att det är farligt och alltför stressigt i städer som Stockholm och att man knappt vågar gå utanför dörren utan att vara beväpnad till tänderna.
Samtidigt finns exakt samma förutfattade meningar om småstäder bland infödda storstadsbor. Att småstadsbor är inskränkta, sunkiga, smaklösa och så vidare.
Precis som man kan säga att afrikaner generellt är svarta och asiater snedögda, kan man kanske hävda att småstadsbor i Sverige är på ett sätt och svenska storstadsbor på ett annat sätt. Man kan på ett grovt sätt generalisera människor på många sätt, sen finns givetvis otroligt många undantag.
Jag valde att flytta ifrån en mindre ort medan jag var väldigt ung, det behöver förstås inte betyda att jag ”lyckats” bättre i livet än någon som inte valde att göra detsamma. I mina ögon har man ”lyckats” i livet om man har ett liv som man är lycklig och känner sig tillfreds med. Saken är just att jag upplever att fler tycks känna sig tillfreds med sina liv i storstan än på mindre orter. Just på många småorter upplever jag en bitterhet som jag inte alls ser i storstan, jag ser inte samma panikraggande på krogarna i storstan – utan istället en lättsammare och behagligare stämning bland kroggästerna. Folk går ut för att ha trevligt, inte för att panikragga sista kvarten innan stängning.
Men fördomarna kring hur människor är i andra delar av landet bygger på samma okunskap, precis som rasism också bygger på okunskap. Det man inte vet något om är det man fruktar som allra mest. Har du aldrig satt din fot utanför Stockholms län, kanske det inte är så konstigt att du fruktar för det som eventuellt kan finnas där. Precis som för småstadsbor som knappt satt sin fot i Stockholm men ändå tror sig veta exakt hur farligt, stressigt och hemskt det är i storstäderna.
Var man bor är inget mått på lycka, måttet ligger snarare i hur man uppskattar sin tillvaro utifrån de förutsättningar man faktiskt har.
Sverigedemokratisk politiker hotar en Vänsterpartistisk debattör efter ett inlägg i Kristianstadsbladet. Han lägger ut bilder på hennes hus på internet och andra personliga uppgifter om henne. Efter Åkessons val att skicka ut brev till alla partidistrikt om att retoriken måste snäppas upp och fasaden putsas ytterligare så har resultatet varit allt annat än tillfredsställande. Det är lite av SD:s dilemma att kväsa extremism i ett extremistiskt klimat.
Sverigedemokraterna med Jimmy Åkesson och Björn Söder i spetsen har arbetat hårt för att putsa fasaderna ytterligare. Senaste gången det hände var efter 2005 då Åkesson valdes in som ordförande efter den mycket mer radikalare partikamraten Mikael Jansson. Då var det rakade skallar och bombarjackor som skulle ut, förbud mot vissa plakat och banderoller samt en viss klädsel antogs vid demonstrationerna. Bilden av den unga arga mannen på ‘Karl-den-XII-demonstrationer’ skulle raderas ur folkhemmens näthinnor. Nu är Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. Åkessons hotbrev mot de mer radikalare krafterna i partiet tog skruv. Men lyssnar vi på framträdande företrädare för partiet och Åkesson själv förstår vi att det bara är kosmetika. I själva verket är Sverigedemokraterna hotfullare än någonsin.
Edward Plainview, IT-ansvarig för Sverigedemokraterna, exemplifierar det som partiet egentligen står för och vilka metoder som är legitima i den politiska kampen. Systematiskt kartlade han Vänsterpartiets Linda Nilsson och lade upp hennes uppgifter på internet med en bild på hennes hus. Han hade mejlat henne och specifikt frågat efter hennes mellannamn. Upprinnelsen skall vara en debattartikel som Linda Nilsson skrev i Kristianstadsbladet där hon går i replik mot de främlingsfientliga krafter som råder i staden. Edward Plainveiw är polisanmäld för tilltaget.
Till Kristianstadsbladet säger Martin Kinnunen, pressansvarig för Sverigedemokraterna: ”Om hon känner sig illa berörd av det borde hon kontakta Edward eller de som har hand om sidan. De personliga uppgifterna publicerades för att peka på en särskild fråga, det är så man gör i en politisk debatt.” SD gör stort nummer av att politiska företrädare för mångkulturen oftast inte själva är bosatta i områden med stort utanförskap. Som om placeringen på sin bostad skulle vara avgörande för legitimiteten i den antirasistiska kampen. Med det argumentet skulle kampen mot Apartheid från Sveriges sida sakna legitimitet eftersom företrädare för rörelsen inte bodde i Sydafrika. Eller att alla former utav internationell solidaritetsarbete är verkningslöst eftersom vi inte bor där arbetare förtrycks, där folk flyr fattigdom eller där kulorna viner. Självklart måste vi agera när ett parti med SD:s agenda växer sig allt större och större i landet. Då är det ointressant var vi bor någonstans.
Martin Kinnunen exemplifierar vad som är okej i en politisk debatt ur ett Sverigedemokratiskt perspektiv. På så sätt är det tacksamt med SD. Retoriken från Åkesson som skall smörja massorna faller platt så fort andra företrädare än partiledaren väljer att öppna munnen. Kinnunen godkänner ett hotfullt beteende från sin partikamrat, ett beteende som nu är polisanmält. Men Kinnunen kan nog vara lugn. Han är inte ensam att i SD:s namn uttrycka sig konstigt i offentliga sammanhang. Stellan Bojerud är Sverigedemokratisk ledamot i riksdagen. Han är gammal militär och moderat och har enligt uppgift varit skribent i militära frågor åt Svenska Dagbladet och även deltagit i Sveriges Radio i ett P1-program om Vietnamkriget. På sin (numer raderade) blogg skrev han, enligt antirasistiska hemsidan ”Inte rasist, men”: ”Våldtäktsmän, skammördare, omskärare, tvångsbortgiftare, mördare, tjuvar och banditer i största allmänhet. Importera inte fler! Släng ut de som redan etablerat sig här! Svenska folk! Har ni ingen överlevnadsinstinkt? Om ni inte agerar nu så förtjänar ni att gå under.”
Men Bojerud kan nog också vara lugn. I går såg jag reprisen på SVT:s debatt med Belinda Olsson där Jimmy Åkesson och integrationsminister Erik Ullenhag debatterar invandringen till Sverige med anledning av att Södertälje flaggat på och sagt att trycket till Södertälje från Syrien kommer att bli för stort. Åkesson glömde bort att han själv uppmanade sina partikamrater att hålla god ton. Rasistisk retorik passar sig inte, menar Åkesson i utskicket till partidistrikten. Samtidigt inleder Åkesson debatten med att gnälla på de barn som i skolorna inte väljer att äta fläsk. När Ullenhag kommenterar detta bisarra påhopp så avbryter Åkesson med att säga att han inte diskuterar detaljer. När debatten väl kommer igång erkänner Åkesson att han vill skicka ut så många invandrare som möjligt till deras närområden. Hjälp i närområdet är ju annars en omskrivning för den sortens deportationspolitik som Åkesson vill driva fram.
Åkesson kunde lika gärna ha citerat Bojerud. Sverigedemokraterna är ett hotfullt parti med en mycket människofientlig agenda. Deras metoder har modifierats och reviderats men innehåller samma hotfulla budskap som tidigare. I det Sverige Åkesson vill leva i finns det inte plats för olikheter. Olikheterna skall deporteras bort eller envist tvingas bort med diverse antifeministiska och antiarbetarreformer som skapar klyftor mellan folk. SD må ha 10% i dagens mätningar och vara i dagsläget Sveriges tredje största parti. Det säger nog mer om samhällsklimatet i övrigt med massarbetslöshet och de allt hårdare liberala kraven om lönsamhet och produktion än om Sverigedemokraternas förträfflighet.
För övrigt tänkte jag skicka detta blogginlägg till Edward Plainview så att han kan lägga upp en bild på mitt hus. Till höger om mig bor ett jättetrevligt Iranskt par, under mig bor en Irakisk familj, på sidan om mig bor en underbar familj från Libanon vars pappa förlorades i kriget mot Israel. Så var så god, Herr Plainview, lägg upp en bild på mitt radhus så skall du få se en idyllisk och vacker mångkultur.
Under ett tal på SDU:s kongress 2011 uttryckte Gustav Kasselstrand, Sverigedemokraternas Ungdomsförbunds (SDU) ordförande, följande:
Gustav Kasselstrand
Man träffar människor som man undrar om man har någonting gemensamt med förutom att de röstar på samma parti som en själv på valdagen. Inte sällan är de väldigt pratglada. Ja, ofta sjukligt pratglada. Ofta lyssnar jag i två sekunder och sedan ställer jag alltid samma fråga till mig själv:
— ”Vad har jag gjort för att lyssna på den här rättshaveristen och foliehatten? Måste jag verkligen stå ut med dessa människor bara för att jag har valt att engagera mig politiskt?”
Motargument.se efterlyser alltjämt ett svar på varifrån Gustav Kasselstrand fått uppgiften att 70% av alla asylsökande har lämnat in uppenbart ogrundade asylansökningar. Inte minst mot bakgrund av att Migrationsverket anger att siffran är 8%.
Kasselstrand gjorde olika påståenden under sitt reportage om hur vandrarhemmet Lia Hof skall användas som boende för asylsökande. Han påstår även att 182 personer skall inhysas i boendet. I Migrationsverkets hyreskontrakt med Lia Hof (Migrationsverkets diarienummer 22-2012-33064), anges att 170 asylsökande skall få bo på Lia Hof.
Vi hoppas att SDU vill visa relevanta bilder i reportaget. En limousin visas i SDU:s film. Därför frågade vi Bodil Sundén, pressinformatör på Migrationsverket, om Migrationsverket har limousinservice för asylsökande.
Svaret blev ”Nej”.
Åtskilliga glas och flaskor med champagne visas i SDU:s film. Därför frågade vi Bodil Sundén om Migrationsverket serverar alkoholhaltiga drycker till asylsökande som nyttjar någon boendeform finansierad av Migrationsverket?
Svaret blev ”Nej”.
I SDU:s film visas en skål med fem uppskurna frukter bestående av två sorters vindruvsklasar, ett äpple, ett päron och en melon, samt en skål med nötter.
I bilagan, på sista raden i Migrationsverkets hyreskontrakt med Lia Hof vandrarhem, under rubriken ”Lunch och middag”, anges emellertid följande fruktranson:
”En färsk frukt av varierande slag per person.”
Hyreskontraktet visar ingen information om att nötter ingår i de asylsökandes kost.
Därför frågar vi oss varför SDU:s inslag uppvisar limousiner, champagne, skålar med nötter och vackert uppskurna frukter?
I nuläget är det enda säkra att Gustav Kasselstrand tar in på lyxiga vandrarhem och dricker champagne. Om det har bekostats av sverigedemokratiska partikollegor — oavsett om de är rättshaverister, foliehattar eller ej — eller om det betalades med det statliga partibidrag, och därmed Sverigedemokraternas väljares skattemedel, det vet vi inte.
Tills dess att vi vet visar Kasselstrands champagnedrickande endast att Kasselstrand dricker champagne. Samtidigt som det nu torde kunna konstateras att Migrationsverket inte förser asylsökande med denna dryck.
Sverigedemokratiska politiker påstår sig ofta säga sanningen. Mot denna bakgrund vore det trevligt om Kasselstrand antingen presenterar alternativ information om boendet för asylsökande på Lia Hof som är bättre än Migrationsverkets, eller erkänner att han har fel. Helst i en ny SDU-film.
För de som är intresserade av tidigare kontroverser kring trovärdigheten i SDU:s filmer kan artikeln ”SD klippte in (M)-politiker i reklamfilm — polisanmäls”, publicerad i Dagens Media den 24 april 2012 vara läsvärd.
Det allra första människor brukar svara, när jag frågar om kultur, är att det är; konst, teater, sång, statyer, tavlor och historia. Ja, det är alla de sakerna. Att svara enkelt på den frågan är väldigt svårt eftersom kultur är så mycket. Det närmaste en förklaring jag kan komma är ”ett gemensamt sätt att uppfatta världen”. En kultur är alltså inte föreskrifter, lagar eller regler för ett land utan det är hur människor gemensamt uppfattar världen.
Det krångliga är att kultur inte bara utgör hur människor i en viss geografisk del uppfattar världen utan kultur existerar var vi än rör oss. Kulturen du tillhör då du umgås med din familj, när du är på arbetsplatsen, i skolan eller i fotbollslaget kan skilja sig nämnvärt emellan varandra. Förutom att du har olika kulturer (förhållningssätt till världen) var du än rör dig så är också kultur ett ”uttryck”. Det kan hända att det nästan går att se på en person vilken kultur de tillhör på deras kläder eller till och med frisyrer, eftersom det är vanligt inom kulturer att människor också väljer ett gemensamt uttryck — för att känna tillhörighet med varandra eller för att de tror att det ska vara så.
Så förutom att kultur är en gemensam ”överenskommelse” om hur världen bör fungera så är det också ett gemensamt sätt att uttrycka sig.
Det är så enkelt att låta sina förutfattade meningar styra sin uppfattning av världen. Alltid när du möter en människa som du inte känner så skapar dina tankar en ”bild” av vem den här personen är. Det sker ganska omedelbart. Det första vi ser hos en människa är dess ”uttryck”. Uttrycket kan spegla just den här personens ”kultur”. Ibland är det enklare att se ”vem” personen är och ibland svårare. Kanske har personen en ”punkfrisyr” och piercingar, en slöja, dyr kostym, second-hand-kläder och rufsigt hår eller rakat huvud och ”bombarjacka”, tatueringar, genomskinliga kläder, löst sittande kläder, ja det kan vara vad som helst hos en person som ger dig en bild av ”vem” den här personen är.
Är det farligt att skapa förutfattade meningar om en för mig helt främmande människa? Jag skulle vilja svara nej, så länge som jag är öppen för att lära känna den här personen utan ”bilden” som jag skapade vid ett första ögonkast. Om jag är villig att låta mina förutfattade meningar svepa mig förbi i samma takt som jag lär känna den här personen. Vad som är farligt är att förutfatta att människor är och tänker på ett visst sätt bara för att de kommer från en viss ”kultur”. Ordet ”är” ger en definitiv bild och väldigt lite utrymme för mig att skapa min egen bild av en ny person.
Nu varnar jag er för att jag kommer att generalisera något, då detta är nödvändigt för att beskriva vad jag menar. Vi börjar med något ur min vardag. Detta är min observation och min sanning;
När jag bodde i Spanien så observerade jag att i Spanien pratar många med en högre ton och gestikulerar mer med kroppen än vad de gör i Sverige. Det första jag tänkte då är att människor i Spanien är mer ”framåt” och har ett mycket större självförtroende än människor i Sverige. Där jag kommer ifrån är människor lite mer ”avståndstagande” och har en större ”privat zon” än människorna i Spanien.
Kindpussar till exempel, jag är van att ta i hand och direkt skapa en meters mellanrum emellan mig och den för mig främmande personen jag hälsar på. Innan jag börjar med att krama människor och pussa på dem så har vi ofta känt varandra ett tag. Men i Spanien behöver man inte ens känna en person för att dela ut pussar.
Kan jag dra några slutsatser av mina observationer? Ja, att människor är olika och att vi uppträder olika för att vi kommer ifrån olika kulturer. Inget är mer rätt än det andra, däremot är det enkelt att skapa sig förutfattade meningar i dessa ”kulturella möten”. En person i den ”spanska kulturen” kan titta på mig och tycka att jag är avståndstagande, känslokall, ytlig och blyg. Att den personen tycker det om mig betyder givetvis inte att jag ÄR allt det där men i den personens ögon kan det verka som så eftersom jag uppträder på ett sätt som i den personens kultur beskriver just de egenskaperna. Om det nu hör till vanligheten att man kindpussas och pratar högt med mycket kroppsspråk och möts av en person som inte gör allt detta så kan det skapa just DE förutfattade meningarna.
Vänder vi på det hela så kan det också hända att personer som är vana vid den s.k. ”svenska kulturen” ser några människor som kommer från Spanien som talar på det sätt DE är vana. Vilket i sin tur kan göra att en person här i Sverige kan tycka att de verkar burdusa, gåpåiga, nonchalanta och högljudda.
En lärare som jag lärde känna på Stockholms Universitet då jag studerade spanska berättade om sin första lektion i Sverige. Han beskrev den som fasansfull.
Vad som var så fasansfullt var att alla satt tysta och lyssnade. I mina öron låter det som en helt vanlig lektion men den här läraren var van vid att eleverna interagerade med honom samtidigt som han undervisade.
I Spanien är det ett sätt att visa sitt intresse för vad personen säger när man fyller i med ord som ”Así, de acuerdo, verdad, igual…” etc. När han då möttes av en sal med ca 100 personer som bara satt tysta och lyssnade så upplevde han att de var totalt ointresserade av vad han hade att säga. Jag kan förstå att situationen för honom var extremt obekväm. Men efter ett tag vande han sig vid att det är så det fungerar här i vårt gemensamma sätt att uppfatta världen och slutade att ta illa upp av situationen.
Ett annat kulturellt möte som en väninna till mig berättade om var när hon var på sin första arbetsintervju i Sverige. Hon är ursprungligen också ifrån Spanien. Då gjorde hon precis som hon brukar: fyllde i med små ord för att visa intresse när arbetsgivaren pratade. Hon fick inte jobbet och fick veta senare att arbetsgivaren hade tyckt att hon verkade burdus, gåpåig och nonchalant.
Kultur är ett laddat ord, och sedan SD kom in i riksdagen — ett mycket mer omdiskuterat ord
Vad är egentligen s.k. ”Svensk Kultur” och är det viktigt att identifiera sig med den för att få leva här? Vem är egentligen Svensk? Är det viktigt att vara Svensk? Är Svenskheten det optimala förhållningssättet till världen? Är Svensk kultur att vara full på midsommarafton och sjunga små grodorna? Är det att prata tyst ute bland folk, titta ner i marken & ta i hand när man hälsar? Är det att ha blont hår, fräknar och en rak liten näsa?
Att försöka definiera ”svensk kultur” och ”svenskhet” är en svår och näst intill omöjlig uppgift. I min värld är det dessutom ganska ointressant hur människor uttrycker sig eller förhåller sig till omvärlden. Viktigast bör väl ändå vara att när man lever i Sverige så förhåller man sig till de regler och lagar som är landet tillskrivet?
Vad du lever i för kultur talar inte om ditt värde. Jag tycker att människovärdet finns i människors hjärtan, deras handlingar och deras tankar. Jag är övertygad om att med ödmjukhet, förståelse och ömsesidig respekt kommer man väldigt långt här i världen. Att jag dessutom aktivt ser mina fördomar och jobbar för att vara öppen inför att tänka om, det gör mig till en bättre medmänniska.
Svensk är de som bor, lever och verkar i detta land. Svensk blir en person när den personens papper talar om att den är det. Det finns alltså tydliga riktlinjer och dokument som berättar om en person är svensk eller inte och det kallas medborgarskap. Ingenstans står det skrivet att jag ska se ut eller bete mig på ett visst sätt för att få vara svensk. Har en person ett medborgarskap så har den personen lika mycket rätt att finnas och ta plats här som alla andra.
Att ta del av den ”svenska kulturen” är däremot ett val som varje person har rätt att som individ fatta beslut om. Visst kan du eller jag tycka att det vore rätt att till exempel lära sig det svenska språket för att lättare kunna ta del av den ”svenska kulturen”. Vi kan tycka det men har vi rätt att bestämma det åt någon annan?
För om det börjar med språktester är följande fråga — hur långt ska vi ta det? Historiatester? Kulturtester? Uppförandetester?
Min sons far är född i Syrien. Jag vill inte att han ska känna skuld för sitt ursprung. Jag vill som många andra föräldrar att mitt barn ska vara stolt över sig själv. Jag vill att han ska få möjlighet att ta del av både sin fars kulturella ursprung och mitt. Sen är det upp till honom att själv avgöra när han blir äldre vilken han känner mest eller minst för. Han kanske inte ens vill identifiera sig med något ur våra kulturella historier, men han ska åtminstone ges möjligheterna. Därför tycker jag att det är en självklarhet att han till exempel får ha arabiskalektioner i skolan och lär sig om världens alla olika ”kulturer”.
Det arabiska språket är ju en del av honom och hans familj. ”I Sverige pratar man Svenska” sa ett litet troll till mig på Twitter. Fel, i Sverige pratar man svenska också vill jag tillägga.
För vi är ett mångkulturellt land, mångkulturella individer och mångkultur är inget farligt
Vad som är farligt är att bestämma sig för att ”min kultur” och mitt sätt att ”uppfatta” världen är ”bättre” än någon annans. Det är på precis det sättet som SD resonerar. Det resonemanget skapar fördomar, rasism och utanförskap. Det skapar ilska, hat och våldsbrott.
Kultur är något som är dynamiskt och förändras hela tiden. Från generation till generation och i alla de kulturella möten som sker. Jag tror att det är i möten med andras kulturer som man bättre lär känna sin egen kultur. Att lära känna sin egen kultur utifrån möten med andra kulturer ser jag bara som positivt. Att verkligen förstå hur mitt sätt att uppfatta världen egentligen är ett inlärt beteende och inte en regelbok. Det gör i alla fall mig mer ödmjuk och förstående till hur andra människor uppträder, uttrycker sig och förhåller sig till världen.
I juli i år anmälde en 18-årig kvinna att hon blivit utsatt för en överfallsvåldtäkt utförd av två män med ”mellanöstern-utseende och en neger” i Bollnäs. Några dagar senare hölls en demonstration av den Nationalistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen på Brotorget i Bollnäs. De var utrustade med löpsnaror och förklarade att ”det är dem man använder för att hänga alla förrädare som tror på mångfalden”.
De uppmanade folk att “Konfrontera samtliga som håller det påtvingade mångkulturella djävulssystemet under sina armar”. De hävdade att den påstådda gruppvåldtäkten är en direkt konsekvens av den ”importerade kvinnosynen” som är resultat av folks ”vansinniga tro på fraser som ‘alla människors lika värde'”, som vi måste kasta av oss”.
Tre unga Bollnäskvinnor upprördes av det totala hat mot invandrare som strömmade ut från dessa unga män i kängor. De kände att detta var att använda en tragisk händelse i rent propagandasyfte och ansåg att det behövdes en motkraft mot främlingsfientligheten och rasismen. De beslutade sig för att hålla en manifestation mot rasism i Bollnäs och la ut eventet på Facebook.
De hann nästan inte mer än lägga upp det förrän de blev överrösta med okvädningsord från rasisterna. De blev uthängda, hotade och kränkta. Vuxna män spydde galla över tre 17-åriga flickor för att de ville uttrycka sin och andras mening.
Jag har bemött och argumenterat med främlingsfientliga element på nätet i några års tid, men det här var som att öppna Pandoras ask. Varenda rasist, nazist, nationalist, rasbiologist, troll och SD-sympatisör i hela Sverige kände sig tydligen manad att attackera dessa unga kvinnor och deras manifestation.
Vi var många antirasister, kvinnor och män i olika åldrar som uppehöll oss på eventets FB-sida ända fram till i augusti då manifestationen genomfördes, för att stå som en digital mur emot rasister, nationalister och SD-sympatisörer.
Tydligt märktes skillnaden i ton och attityd gentemot oss kvinnor i jämförelse med tonen mot männen.
Vi hånades konstant för vår kvinnlighet, de unga kvinnorna blev sexuellt trakasserade, vi äldre hånade för vår ålder och infertilitet.
Men genomgående fick vi läsa deras önskan att vi skulle utsättas för våldtäkt. Att vi skulle överfallas och skändas sexuellt av ”MENA-män”. Inte bara vi själva, våra döttrar skulle också våldtas av invandrare så skulle vi nog ändra mening.
För enligt dem så är det tusen gånger värre att bli våldtagen av en utländsk man, för svenska män begår inte våldtäkt, eller hur var det nu?
Vi talade om för dem om och om igen att det för en kvinna faktiskt inte spelar någon som helst roll vilken etnisk tillhörighet förövaren har. Det är lika hemskt och vedervärdigt om det är Pärra från Mollkom eller Ali från Mogadishu som utför gärningen. Vi påpekade att de förminskade varje kvinna som blivit utsatt för våldtäkt genom att slå på trumman för den påstådda icke – styrkta våldtäkten i Bollnäs. Hur mycket vi än skrev att våldtäkt är ett fruktansvärt brott oavsett etnicitet på vare sig offer eller förövare så fortsatte de att mala på om hur hemskt det var att svenska kvinnor våldtas av främlingar.
Jag förstod att det inte har någonting med omtanke om kvinnor att göra. Det enda som spelar roll är männens heder.
Inom den Nationalistiska rörelsen har kvinnan en väldigt speciell roll. En roll som inte är olik den som Talibanerna tillskriver den kvinnliga befolkningen.
Inom t.ex. SmR är kvinnans roll att utgöra en trygghet för mannen, hans roll är den fysiska försvararen och försörjaren av familj, folk och nation. Hennes viktigaste uppgift är att stödja mannen och alltid finnas där för honom. En kvinna inom SmR har som uppgift att vara stolt över sin man och han ska kunna tryggt veta att hans kvinna sitter hemma med barnen och tänker på honom.
Inom den nationalistiska rörelsen har man samma kvinnoideal som man hade på 30-talet. Kvinnans värde ligger i hennes modersroll. En god kvinna står vid sin mans sida och föder en massa ”renrasiga” barn.
En dålig kvinna låter sig påverkas av dagens samhälle och mediabrus, hon kan förledas att välja män av annan etnicitet eller ännu värre — en annan kvinna.
En god kvinna ser det även som en ”plikt” att ta abort om fostret skulle visa på funktionsoduglighet eller vara av ”orent” blod. För en kvinnas främsta plikt är att föda många rasrena barn och trygga nationen.
Med det synsätt på kvinnan så är det inte märkligt att rasister, nationalister etc. kallar kvinnliga meningsmotståndare för ”pissluder”. För dem är varenda fri kvinna ett hot mot deras Utopia. Fria, självständiga kvinnor nöjer sig inte med att vara förpassade till hem och barn, nöjer sig inte med att ”vara stolta över sina män”, ser sig inte vara behövande av maskulina försvarare, anser sig ha högre och större värde än att bara vara barnaföderskor för nationen.
De nationella avskyr fritänkande, starka kvinnor på exakt samma sätt som Högerkristna, Talibaner och andra mörkermän. Man kan lugnt konstatera att de är misogyna antifeminister.
Vad som däremot är mycket märkligt är att ca 17 % av de nationellas medlemmar är kvinnor, medelåldern är 23 år, hur tänker de?
Rollen som nationalisterna och faktiskt SD, läs deras partiprogram, vill tvinga in kvinnor i, är en roll västvärlden i stort sett övergav under efterkrigstiden.
Det är därför de kränker kvinnliga meningsmotståndare, skriver hatmail, öser snusk och skit över kvinnor i kommentarsfält, på Twitter och var helst de kan.
I Stockholm bryr jag mig sällan om gängen av tonåringar, de får härja som de vill, men på mindre ställen väljer jag oftare att ta omvägar kring ungdomsgängen i hopp om att inte behöva utsättas för deras brölanden och gastanden.
Nej, jag tänker inte säga att jag lyckats bättre eller är en bättre människa bara för att jag valt att en gång flytta ifrån en av dessa små utflyttningsorter. Var och en kan göra sina aktiva val i livet och det är fullt möjligt att göra val i livet även om man hunnit få barn.
Jimmie Åkesson, valet 2010
En dålig kvinna låter sig påverkas av dagens samhälle och mediabrus, hon kan förledas att välja män av annan etnicitet eller ännu värre — en annan kvinna.
Motargument 