Gästinlägg av Enligt Min Humla.

När är man svensk? För mig som har ett av Sveriges vanligaste efternamn, vars förfäder är svenskfödda och lika bleka som jag själv så långt bak jag känner till, är frågan okomplicerad. Ingen ifrågasätter om jag är svensk eller inte. Hittills har ingen ifrågasatt mina barns svenskhet heller (såvitt jag vet), trots att deras morfar är tysk och deras mormor finsk, och så länge deras polska efternamn inte kommer upp kommer ingen heller att göra det. Kanske skulle det vara något annorlunda på en annan ort, en “svenskare” ort, än Södertälje, för hur det än är så kommer de med sitt blonda hår och ljusa skinn alltid att se “svenskare” ut än många av sina kamrater. Kort sagt; så länge man ser “svensk” ut, vilket vanligtvis innebär något ljusare färgtoner, någorlunda “germanska” drag och inte en uppenbart stor eller platt näsa, så ifrågasätts inte ens svenskhet såvida inte en brytning avslöjar en när man pratar.

För den vars utseende inte passar in i den mallen är frågan dock betydligt känsligare, och några uppenbara svar på när man egentligen är svensk ges sällan i debatten. Är man svensk när man är svensk medborgare? Ja, det borde vara ett rimligt kriterium. Trots allt; ett medborgarskap är ett medlemskap i klubben Sverige som också innebär att man har ett inflytande över den eftersom det bland annat innebär att man får rösta på vartfjärdeårsmötet. I en strikt formell, juridisk mening är det glasklart; är man medborgare så är man svensk.

Mer än medborgarskap

Frågan är dock mer komplex än så, för det handlar inte bara om formalia. Det handlar om identitet. Och då blir det smått omöjligt att ge ett konkret svar. En del skulle säga att man är svensk när man själv identifierar sig som svensk, och det är förvisso ett sympatiskt kriterium som jag kan ställa mig bakom. Det där med identitet är upp till en själv, och vi har många identiteter. Själv tänker jag sällan på mig själv som “svensk”, det är inte på långa vägar den viktigaste av mina identiteter, så för det mesta är jag i så fall inte svensk. Vilket förstås kvittar fullständigt, och är en lyx jag kan unna mig eftersom ingen ifrågasätter min svenskhet ändå.

De få gånger jag verkligen känt mig svensk är när jag har varit utomlands.

Jag tror att det är en viktig poäng. När man känner att man sticker ut blir också den egna etniska identiteten starkare, viktigare. Som människor dras vi till våra likar. Det är en instinkt. Först när vår grundläggande identitet är tryggad, när vi är en i mängden, kan vi unna oss att utforska våra andra identiteter. Segregering behöver inte tvingas på, den sker också i viss mån automatiskt när människor söker sig till sina likar.

Inte bara upp till dig

Och frågan kompliceras då ytterligare av att det knappast bara är upp till dig själv att identifiera dig. Din identitet är också förknippad med hur andra ser dig. Så då spelar det ingen roll hur svensk du försöker känna dig, för om andra hela tiden identifierar dig som “icke-svensk”, så kommer minsta motståndets lag och sökandet efter trygghet bland likar att få dig att identifiera dig själv som “icke-svensk”. Och ju starkare motsättningarna är, desto viktigare blir också tryggheten i att omge sig med sina likar.

För många år sedan läste jag en bok som heter Krigarens heder som bland annat förklarade de där mekanismerna, med exempel från det jugoslaviska inbördeskriget. Författaren Michael Ignatieff menade att det inte spelar någon roll om du är familjefar, fabriksarbetare och fotbollsspelare när andra skjuter på dig för att de identifierar dig som serb. Eller bosnier, eller kroat. För när de bara ser dig som serb/bosnier/kroat så är det också så du börjar identifiera dig själv, av rena överlevnadsskäl.

Många identiteter blir det…

I en global värld där vi kan kommunicera med varandra tvärs över klotet, i realtid, borde dessa gamla identifikationer som följer med röda linjer på en karta tappa sin betydelse. Kanske kommer det att göra det så småningom också. Själv identifierar jag mig som Sabre när jag tittar på NHL-hockey om nätterna, och lider (vanligtvis) och gläds (mer sällan) med andra Sabres när Buffalo Sabres spelar. Jag har aldrig satt min fot i Buffalo och sannolikheten att jag någonsin kommer att göra det är inte jättestor, ändå identifierar jag mig starkt med fansen i staden när det är hockey, och som en följd av det får jag också ta del av andra delar av deras liv, historia och kultur, och tvärtom, vilket för oss ytterligare lite närmare. Andra gånger identifierar jag mig mer efter mitt musikintresse och då är mina likar de som gillar samma saker som jag. Med samma följder som ovan. Och vem vet; rätt som det är sitter jag och diskuterar musik och knyter an starkt till någon från Toronto, som jag kvällen före eller efter hatar, för då är det hockey, och då hatar man Toronto. Det hör till om man är en Sabre. Man älskar Buffalo Sabres, har Toronto Maple Leafs som ärkerival och är för alltid bitter över att Brett Hull avgjorde en finalmatch på övertid med ett mål som borde ha varit underkänt, alldeles oavsett vad regelboken säger.

Så svaret på frågan när man är svensk är alltså i mångt och mycket en fråga om identitet, och det räcker inte med ens egen identitet för i slutänden handlar det om hur andra identifierar dig. Det är det som egentligen är frågan, det är så den egentligen borde formuleras. Inte “när är man egentligen svensk?” utan “när börjar andra i samhället definiera någon som svensk?”. Och svaret på det är att det är olika. Ju mer “svensk” du ser ut, desto fortare kommer andra att identifiera dig som svensk. För vi är ju som bekant inte rasister, men…

Läs hela krönikan på Enligt Min Humla.