Etikettarkiv: politik

Krönikor

Vardagsrasismen som födde Almqvist, Westling och Ekeroth

Jag är inte ett dugg förvånad över att det finns killar som Erik Almqvist, Christian Westling och Kent Ekeroth. Som beväpnar sig med stålrör, knuffar tjejer, kallar dem hora, är rasistiska, vill provocera fram bråk och filmar sina ”triumfer”. För det är väl så de ser detta. Som ett coolt bråk, en häftig triumf. Eller förlåt, det var väl så de ”såg” detta. Efter publiceringen är de ju mycket ångerfulla. De är nog mest ångerfulla för att detta har kommit fram och inte för själva händelsen i sig. Det är helt orimligt att ingen har sett hela klippet innan. Kent Ekeroth har haft filmen i sin mobiltelefon. Jag har massor av filmer i min mobil och jag har sett alla minst en gång eftersom jag har filmat dem.

Almqvist, Ekeroth, Westling

Erik Almqvist håller presskonferens och ber om ursäkt. Han skyller på berusning och ett dåligt mående. Drar på sig stora ”offerkoftan” samtidigt som han står där med svansen mellan benen, ertappad och påkommen. Erik inser ändå inte att det han säger i filmen var rasistiskt ”Jag förstår att det kan verka så om man inte känner mig”.

Det är inte heller särskilt förvånande att de är riksdagsledamoter. Innan valet 2010 har de länge organiserat sina åsikter och etablerat sitt framtida parti. De har stått på stan och spytt ut sin ilska och sitt hat med slagord, svenska flaggan i handen och stålhättor på sina fötter. I dag står de i talarstolar i fina kostymer och använder sig av finare ord. Hatet är detsamma, åsikterna finns kvar och uppenbarligen har de också svårt att göra sig fria från sin f.d. våldsamma sida.

Visst, vi har alla våra lik i garderoben, men om man inte har en snedvriden kvinnosyn så slinker inte ord som ”hora” ut bara för att man har druckit. En knuff, stålrör och att hetsa till slagsmål, sådant dyker inte heller bara upp för att man har druckit lite för mycket. Sådant kommer fram för att man har en snedvriden människosyn. Sådant kommer fram för att man tror att våld kan lösa konflikter.

Det är väl klart att vi har sett sådant beteénde förut? Män som Ekeroth, Westling och Almqvist. Ni har sett dem. Kanske inte i riksdagen men visst har ni sett dem förut? Mitt i allt står en man med ett sådant oerhört lugn över sig och värd all respekt, Soran Ismail. Soran Ismail är ett typexempel på en kille som jag skulle kunna överväga som pojkvän. Erik Almqvist är motsatsen — alltså ett typexempel på en person som jag aldrig skulle överväga som pojkvän. Inte bara för att han är rasist och ser ned på kvinnor utan för hans våldsbenägenhet.

Detta samhälle producerar och har alltid producerat killar (notera att jag skriver killar då större delen av våldsutövarna i samhället är män och det är oftast pojkar som fostras in i en våldskultur) som använder våld för att utöva makt och som konfliktlösningsmetod. Redan i förskolan har vi fått höra ursäkten ”pojkar är pojkar” när pojkar ligger på skolgården och slåss över något de är oense över. Det finns massor av män som slåss. På krogen, fotbollsmatchen, bandymatchen och på andra ställen för att upprätthålla sin förlorade ”heder”.

”När orden inte räcker till kommer knytnävarna fram”.

Jag ser i filmen hur vant Almqvist greppar järnröret i sin hand och tänker att detta förmodligen inte är den första gången han gör det: greppar ett järnrör och har som avsikt att slå någon med det. Jag ser också med vilket lugn Soran står och argumenterar när Almqvist försöker att provocera honom. Jag brukar säga att antingen använder man sig av våld eller så gör man det inte. Om en person använder sig av våld i en situation så finns det inga garantier för att hen inte skulle använda det våldet mot mig. Jag köper inte ord som ”Jag vet att han aldrig skulle slå sin tjej” sagt om en kille som slåss i andra situationer. ”Det finns en gräns”, ”Jag skulle aldrig slå min tjej”, jag har hört det så många gånger och så många gånger sett det motbevisats.

Filmen där Ekeroth, Westling och Almqvist kallar folk för ”blatte-lovers”, ”hora” och uppträder våldsamt sprider sig på nätet. Kommentarerna varierar men rubrikerna liknar varandra ”Se så de gör bort sig, är det sådana vi vill ha i vår riksdag”. Jag skulle vilja fråga om det är sådana vi vill ha i vårt samhälle? Människor som tar sig äganderätten på ett land och kallar det ”mitt land” , och tycker att landet inte är till för alla som lever här. Människor som tar till våld när de känner sig provocerade eller har förlorat sin heder.

Rasistiska, främlingsfientliga och kvinnofientliga människor

Lika många negativa kommentarer som finns på nätet som tar avstånd ifrån det beteende Almqvist, Westling och Ekeroth uppvisar så finns det också stöttande kommentarer till de inblandade männen. Det finns alltså en massa människor som ursäktar det Almqvist, Westling och Ekeroth gjorde. ”Man gör så dumma saker på fyllan”, ”Kom ihåg att det var sent på natten efter en blöt kväll på krogen”. Det har jag också sett förut. Jag har sett hur det finns män som har slagit en kvinna och bakom honom har det stått en stöttande massa som tycker att hon förtjänade det eller på något vis förstår varför han gjorde det.

Våld är en av världens äldsta maktmetoder. Våld är ett övergrepp var det än sker. Det är dumt att tycka att ett visst våld är ”lite” acceptabelt och ett annat är det inte. Våld är alltid fel och våld har varken kön, etnicitet eller ålder. Våld är något som föds precis här i detta samhälle. Almqvist, Westling och Ekeroth är produkter av detta samhälle. Likaså Soran Ismail. Soran Ismail gör mig stolt över detta land. Han är en sådan människa som borde stå i talarstolen varje dag inför unga människor, barn och vuxna och prata om vardagsrasism och främlingsfientlighet. På ett sätt gör han det eftersom han jobbar som komiker. Inom komiken kan vi använda humor som ett vapen för att få fram en politisk åsikt och ett ställningstagande. Många komiker gör det och många hör våra budskap.

Visst är det roligt att skämta om SD-filmen på twitter, men hur kommer vi åt grundproblemet med ”Vardagsrasismen i Sverige”? Våld och övergrepp kom inte till Sverige i och med invandringen. Rasismen kom inte till Sverige i och med att SD röstades in i riksdagen. Att SD röstades in i riksdagen är ett resultat av rasismen i Sverige, men de ÄR inte rasismen i Sverige. Rasism har alltid funnits här, den finns i vårt land och den finns i andra länder. I mötet med andra kulturer bär vi på förutfattade meningar och fördomar. Rasism finns i dina tankar, i mina tankar, i din grannes tankar, i större grupper och i riksdagen. Den finns inte bara inom SD i riksdagen utan också i andra partier. Självklart finns det andra politiker i andra partier som har rasistiska tankar om andra människor.

Att tillskriva folkgrupper med negativa egenskaper är rasistiskt. Hur bemöter vi detta? I skolan, med våra barn, på arbetsplatsen i vänskapskretsen, hur bemöter vi ett rasistiskt tankesätt? ”Man vet ju vilken kvinnosyn de har” har jag ofta fått höra om min fd.sambo som är i från Syrien. Hur vet man det? Svaret är enkelt, det vet man inte. Att säga så är rasistiskt. Att tänka så är rasistiskt.

25:e augusti i år var jag och Jesper Odelberg i Bollnäs för att uppträda på en manifestation mot rasism. Innan manifestationen hölls en motdemonstration som Svenska Motståndsrörelsen stod för. Där stod ett 20-tal unga män med stålhättakängor på fötterna, ”bombarjacka”, svenska flaggan, sköldar i handen och rakat huvud. De stod i 2 timmar och spydde ur sig sitt hat emot invandrare. En liten del av mig ville krama om dem och fråga om de inte hade blivit älskade som små och en annan del i mig blev fruktansvärt ledsen.

Trots att dessa rasistiska grupper tar plats och syns, i riksdagen och i demonstrationer på gator och torg så är de egentligen inte DE som är det verkliga hotet emot ett jämlikt samhälle där alla är lika mycket värda oavsett hur de ser ut eller varifrån de kommer. Det är vardagsrasismen som är det verkliga hotet. Det är den helt vanliga grannen som du har känt hur länge som helst, som går ifrån att ha smygrasistiska åsikter till att ta ett politiskt ställningstagande och lägga sin röst på Sverigedemokraterna.

För det finns människor som röstar på dem. Helt vanliga människor som tycker att SD har rätt i sitt resonemang och tror att allt kommer att bli bättre bara vi korrigerar invandringspolitiken. Som tycker att det låter rimligt att pensionärer har det dåligt ställt för att pengarna går till flyktingar och invandrade bidragstagare. Samtidigt som det inte finns några jobb för att de går till flyktingar och invandrade… bidragstagare… Människor som tror på ”hittepå-statistiken” och den rasistiska propagandan som SD sprider. Människor som tycker att Avpixlat med Mats Degerlind i spetsen gör ett bra jobb som tar fram den ”dolda sanningen”.

Det är skrämmande att människor kan tro på detta och väljer att rösta på SD, skrämmande men sant och inte helt oförståeligt. Vad vet jag? Kanske är det människor som har förlorat jobben, blivit utförsäkrade och desperat får köa på arbetsförmedlingens ”jobbchanser” på fredagar som behöver någon att skylla på? Då kanske Sverigedemokraternas löften om mer jobb och lägre skatter i och med begränsad invandring låter bra?

Det är inte ovanligt att lågkonjuktur bidrar till att rasistiska vindar sprider sig över länder. Det är inte konstigt att främmande kulturer kan upplevas som hotfulla om någon bara ger glöd åt elden som säger att de ÄR hotfulla. Sverige är förändrat, Sverige är annorlunda idag än för 60 år sedan och vi är ett mångkulturellt samhälle. Det skapar rasism och främlingsfientliga tankar.

Problemet med rasism i Sverige kommer inte försvinna om SD förlorar sin plats i riksdagen, om det nu kommer att bli så. Så frågan kvarstår. Hur bemöter vi vardagsrasismen? Hur skaffar vi oss mer ”motargument” och bättre verktyg för att bemöta vardagsrasismen i Sverige? Ett sätt för mig är att skriva för den här sajten. Ett sätt kan vara att lyssna på de som skriver för den här sajten.

Jag ser den överallt. Jag får höra den överallt. Ibland kan jag bemöta den och ibland orkar jag inte ens bemöta den. Ibland står jag där själv med fördomsfulla tankar om andra folkgrupper. Att skapa stereotypa bilder av hur människor är/agerar utifrån var de kommer är inte farligt — så länge man ständigt rannsakar dessa tankar och låter de förutfattade tankarna vara som ett litet dunfjun i en stor kudde. Att skapa sin ”världsbild” efter dessa stereotypa bilder och inte låta det finnas utrymme för att tänka om och tänka annorlunda när man väl stöter på sina stereotypa bilder är det farliga.

För mig är det enkelt att svara på vem som är svensk — den som har ett svenskt medborgarskap. Det är också enkelt för mig att svara på vems land Sverige är — ingens. I praktiken finns det ju egentliga ”markägare”, så  ska vi prata om vem som äger marken vi går på så är det ju alltid någon. Dessa ”markägare” kan pekas ut som de som ”äger” Sverige. Eller så är det staten som ”äger” Sverige. Eller de företagen som får Sverige att gå runt.

Att påstå att jag skulle ha mer rätt att kalla Sverige för mitt hemland än någon annan som lever här är för mig absurt, för andra är det rimligt. Detta ständiga behov av att peka ut det ”icke-svenska” och ”icke-svenskar” står mig upp i halsen men är viktigt att bemöta. Vi människor verkar ha ett behov av att placera in varandra i fack. Kön, sexualitet, ålder, etnicitet och politiskt ställningstagande. Jag tror att vi egentligen vill ha människor i fack eftersom det ger en slags trygghetskänsla av att ”veta” hur de är. Då vet vi hur vi ska förhålla oss till dem.

Jag hoppas inte att de här filmerna som nu har uppdagats ger SD mer publicitet och fler väljare, för det kan mycket väl bli så. Det finns säkert många som tycker att Almqvist, Westling och Ekeroth gjorde något coolt den där utekvällen. Som förstår och försvarar att Ekeroth knuffar en ”påstridig” tjej, att Almqvist kallar en annan ”påstridig” tjej för ”hora” och att de angriper mannen som nyss hade försökt ”ta” en mobiltelefon ifrån dem.

Rasismen finns, hos dig, mig och hos din granne. I våra fördomsfulla tankar och okunniga bemötande. Vi skapar ständigt ett ”vi” och ett ”dem” i dagliga samtal. Vissa låter vardagsrasismen prägla sin politiska åsikt och lägger sin röst på SD. Vissa låter vardagsrasismen begränsa deras fria sinne. Viktigast är inte att få ut SD ur riksdagen utan att ständigt motarbeta ”rasisten” i dig och i mig. Om det nu skulle vara så att denna ”interna” strid inom partiet skulle bli deras undergång så får vi inte vara naiva och tro att rasismen i Sverige försvinner bara för att SD försvinner ut ur riksdagen.

Krönikor

Ett annat Sverige

De främlingsfientliga är på många sätt stora på nätet. Det finns så kallade nyhetssajter som Avpixlat.info, Fria tider, Nationell.nu med flera. Många av anhängarna till dessa nyhetssajter, och till Sverigedemokraterna, finns också på Twitter för att debattera med oss som de kallar ”kulturmarxister”. 

Det slående när man läser på olika nyhetssajter eller försöker diskutera med många av dessa debattörer, de s.k. ”trollen” på Twitter, är hur främmande deras världsbild är jämfört med vår egen.

De flesta människor anser nog att det finns problem med integrationen, och att det här med kulturkrockar inte alltid är det lättaste att hantera, men majoriteten har nog inga större problem med att se människor med olika hudfärg på stan, eller att veta att det finns moskéer i Sverige. Så fungerar inte trollen. För dem är Sverige på väg mot undergång.

Det de tror är att vi hjärntvättas i bästa konspirationsteoretiska stil, genom statligt kontrollerad PK-media i tidningar, radio och TV. Men de tror också att svenskarna håller på att vakna upp ur någon slags dvala, att denna PK-hjärntvätt håller på att ”släppa”.

Vill du förstå hur de tänker? Har du sett någon av de senare Batmanfilmerna med Christian Bale, eller kanske Sin City, eller någon annan film med domedagskänsla? Då kan du förestålla dig vilket hot en främlingsfientlig person inbillar sig hänger över oss. Och då tänker inte denne främlingsfientlige i ”darkness is sexy”-termer, utan snarare på ett verkligt sätt, där hela hans värld håller på att rasa samman och sharia-lagarna skymtar i ögonvrån.

Statsminister Fredrik Reinfeldt höll ett anförande på Stockholms universitet den 6 november, där han riktade kraftfull kritik mot just Sverigedemokraterna och deras fotsoldater som verkar på Internet. Bland annat innehöll Reinfeldts kritik mot Sd en vass pik om att det inte är i riksdagen de för ut sin politik, utan snarare på diverse forum på Internet. Där plockar de upp människor som anser att politiker är korrupta och struntar i de problem som finns.

Premiärministern
danieljordahl / Foter / CC BY

Vi kan inte tro att vi i öppen debatt tar hand om fenomenet Sverigedemokraterna, vi måste i grunden inse att det finns samhällsproblem kopplade till integration och invandring, brottslighet, globalisering och omställning av Sverige som vi måste lösa. Vi måste ge människor hopp om att det är problem som går att lösa.

Det är mig en stor glädje att se detta uttalande från Fredrik Reinfeldt. Insikten att det finns samhällsproblem som faktiskt ligger till grund för hela SD’s framgång, och att det är upp till de andra partierna att lösa dessa, är för mig ett oerhört stort steg. Som med allt annat krävs det självinsikt innan man kan åstadkomma några större förändringar.

Min stora förhoppning är att alla partier kan samarbeta i just migrations- och integrationsfrågorna för att få Sverigedemokraterna att vika i popularitet och förhoppningsvis att åka ut ur riksdagen.

Källa: SvD 6/11 2012

Krönikor

Vår kära Grundlag

SDs motioner har visat sig vara en outsinlig källa för krönikor.
Den mest uppseendeväckande motionen är nog denna: Upphävande av skrivning om EU i grundlagen

SD vill riva upp det demokratiskt fattade beslutet om grundlagsändringar som togs av Riksdagen 2011.
Det SD motsätter sig är att det nu är inskrivet i grundlagen att Sverige är medlem i EU. Det här stycket:” 10 §Sverige är medlem i Europeiska unionen. Sverige deltar även inom ramen för Förenta nationerna och Europarådet samt i andra sammanhang i internationellt samarbete”

Sverigedemokraterna är som vi vet EU-motståndare och tycker att vi ska lämna det internationella samarbetet, så det är förståeligt att de inte tycker om ändringarna. Men med sin motion framstår SD mest som en tjurig barnunge som inte kan acceptera demokratiskt fattade beslut.
De gillar av vad jag förstår inte heller att Sverige beskrivs som ett mångkulturellt land och att Samerna har fått Folkstatus. Det är mycket i Sverige som SD inte tycker om.

Grundlagen får bara ändras om det fattats två likartade beslut i Riksdagen med ett allmänt val emellan. Regeringen lade propositionen 2009, dåvarande Riksdag godtog den. Efter 2010, då SD gjorde debut i Riksdagen röstades propositionen återigen igenom av en rungande majoritet. Bara de 20 Sverigedemokraterna röstade emot det som 308 ledarmöter röstade för. Majoritetsbeslut. Lagändringarna trädde i kraft i januari 2011. Detta blir SD väldigt upprörda över.

En till som är riktigt rasande över 2011-års Grundlagsändringar är Ingrid Carlqvist, grundare och skribent i Svenska Dispatch International samt varm anhängare av Counter Jihadrörelsen. Fast Carlqvist upprörs över lite andra saker, hon verkar arg över att vi i Sverige har andra lagar runt Grundlagsändringar än man har i Danmark. I Sverige krävs det ingen folkomröstning om Riksdagen är enig. Sånt gillar inte Carlqvist.
Än mer förfärande är tydligen att det Svenska medborgarskapet är grundlagsskyddat. En gång svensk medborgare, alltid svensk medborgare. Tvi och fy tycker Carlqvist — ett land som värnar sina medborgare.

Läs gärna regeringspropositionen inför den på demokratisk väg genomförda grundlagsändringen

 

Artiklar

Ulf Bjereld svarar; om opinionen och invandringen

Motargument.se fick ett brev från en läsare; Magnus Andersson. Han ville kommentera Ulf Bjerelds artikel ”Så motverkar vi Sverigedemokraternas politik”. Ulf har fått läsa det, och ger svar på det, som publiceras längst ner på denna sida. Vi på redaktionen har också diskuterat Magnus kommentar och vi på Motargument.se håller inte med i hans tolkning av SOM-institutets attitydundersökningar. Se diagrammet som avslutar artikeln, klicka på det för en förstoring.

SD ej vinnare om andra omprövar invandringspolitik

Bildkälla

Ulf Bjereld skrev i torsdags om hur framgångar för SD motverkas. Då opinion beskrevs missvisande ifrågasätter jag dock slutsatsen, att partier bör undvika SD:s problembeskrivning.

Bjereld menade att då invandringspolitik inte är viktig för de flestas partival är kritiker till densamma få. Men att få angav det som avgörande för partival bör bero på att sju riksdagspartier, med över 90 procent av röster, har intill förväxling likartad invandringspolitik. Antag att en person ansåg invandring var näst viktigast, men valde ett av de sju partierna med likartad invandringspolitik. Hans partival avgjordes då inte av den fråga där sju partier har samma politik, vilket genomgående bör gälla för de som röstade på dessa partier.

Att få är negativa till invandringspolitiken motsägs av mer adekvat data. Andel som vill minska flyktinginvandring har enligt SOM minskat från, för ett par decennier sedan, drygt 55 procent till nu under 50 procent. Men om SD:s långsiktiga potential är hälften av det har, trots opinionsändring, potential bara minskat från 25-30 procent till 20-25 procent.

Enligt Mångfaldsbarometern 2011 anser 6 av 10 svenskar helt eller delvis att ”Alla utlänningar som begått brott i Sverige bör tvingas att lämna landet”.

Ett av Bjerelds förslag på hur SD begränsas är att partier ska ”undvika att lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan”, vilket exemplet Danmark skulle visa. Samma argument har jag sett för Holland. Att andra partier inspirerats av Dansk Folkeparti anser många tvärtom gjort att de minskat. En analys som även görs för Wilders parti. Påstått orsakssamband, att invandringskritiska partier ökar när deras fråga tas upp av etablerade partier, tycks oklart. Det vi nu ser kan antyda fördröjt omvänt samband.

Skulle svenska partier ta upp problem med invandring som SD berör, erkänns onekligen delvis SD:s problemformulering. Men SD:s synsätt eller politik behöver inte anammas. En fördel med att andra diskuterar invandring kritiskt är att väljare erbjuds rimligare, mindre drakoniska lösningar på problem. (Exempelvis omfattande och i systematik och organisation cynisk ekonomisk invandring från kulturellt avlägsna länder. För att nå mål kan partier kanske kombinera politik för minskat fusk och att fler länder tar ansvar, samtidigt som SD fortsatt kritiseras för diskriminerande förslag, människosyn och/eller oseriös orealistisk politik.)

Om ett högerpopulistiskt parti växer när övriga partier vägrar ta upp invandringens omfattning, där många väljare alltså är kritiska mot nuvarande politik, finns risken att det blir stort. SD har senaste månad vuxit till bortåt 8 procent i opinionen, bara ca 5 procentenheter under rekordval för Dansk Folkeparti, ett parti som saknar högerextrema rötter.

Politisk förändring drivs förmodligen av ett slags demokratiskt tryck, nu manifesterat i uppgångar för SD på grund av missnöje med nuvarande invandringspolitik. Åtgärder mot det mer tvivelaktiga i invandringspolitiken är inte människorättsvidrigt, befogat i sig och minskar SD:s potential.

Magnus Andersson, Göteborg.

 

Ulf Bjerelds svar

Svar till Magnus Andersson

Jag har aldrig påstått att det inte finns motstånd eller kritik mot svensk invandrings- och integrationspolitik. Jag har påstått att flera undersökningar visar att detta motstånd kontinuerligt minskat sedan början av 1990-talet och sedan mätningarnas början för 20 år sedan aldrig har varit så litet som nu. År 1991 uppgick t.ex. andelen som tyckte att Sverige tog emot för många flyktingar till 65 procent, 2001 har den andelen minskat till 41 procent.

Jag har också påstått att de allra flesta som är kritiska till svensk invandrings- och flyktingpolitik inte tycker att frågan är tillräckligt viktig för att den skall ligga till grund för deras partival.

Det är inte heller som Magnus Andersson hypotetiskt resonerar, att frågan skulle vara näst viktigast för många svenskar. Sammantaget ligger frågan på ungefär tionde plats när väljarna själva får berätta om sina prioriteringar.

Det betyder förstås inte att invandrings- och integrationspolitiken skulle vara ett oviktigt politikområde. Tvärtom. Dessa frågor är viktiga och skall diskuteras som vilka andra politiska frågor som helst. Men vi måste skilja mellan att ett politikområde är viktigt i sig eller uppfattas som viktigt i sig och att samma politikområde är en viktig fråga för väljarna när de bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på.

I Danmark var det inte bara så att flera övriga partier övertog Dansk Folkepartis retorik. De lät också Dansk Folkeparti få inflytande över den förda politiken. Därigenom bidrog de till att göra Dansk Folkeparti rumsrent och att Dansk Folkepartis politik blev verklighet i många frågor.

Ulf Bjereld

************

Klicka på bilden
Klicka på bilden för att se en tydlig förstoring

Krönikor

Mvh "extremvänstern"

Jag drog igång min blogg, ”Trots Er”, efter valet 2010 med någon slags idé om att dra mitt strå till stacken i allt det som sägs i moset som kallas för ”debatten på nätet”. Varje person som läst bloggen kan nog hålla med mig om att tonen från start var synnerligen mjuk. Trots att jag inte är religös så låter jag nästan frälst när jag redan från start skriver om att se ”invånaren i spegeln” först  av alla. Hur kan vi jobba med oss själva? Undrar jag. ”Självklart tar jag avstånd från allt våld riktat mot Sverigedemokrater” är en annan devis jag tidigt redogör för.

Bloggen ”Trots Er”

Någonstans på vägen så tydliggör jag min politiska åskådning i övrigt när en kommentator undrar om jag inte tycker att ”det är ok att tycka olika”. Jag anser mig nämligen ibland leva i en slags politisk konflikt till vardags eftersom jag med tiden förmodligen blivit mer välviligt inställd till det här med fria marknader än de flesta jag känner. Jag ser mig som en högervänd sosse och jag fnyser högt åt Che Guevara-romantiken som det geggas med på vänsterkanten.

Men. Trots att min blogg ”Trots Er” varit tätt förknippad med mitt namn i alla sökmotorer och att man faktiskt efter några klick kunnat uppfatta allt det jag beskrivit om mig själv här och mer så gör det inte någon som helst skillnad i det allmänna bruset på nätet. Jag blir självklart tilltalad med ”ni i extremvänstern, stenkastarvänstern, ni i AFA” och liknande så fort invandringspolitiken kommer på tal. Jag vill införa proletariatets diktatur, sharialagar, och planekonomi. Detta tror sig alla så kallade ”invandringskritiker” automatiskt veta om mig. Själva är de naturligtvis genomtänkta och upplysta långt över min nivå, och det är kanske därför de kan veta vem jag är utan att ens googla mitt namn. Självklart anser de sig också hålla precis rätt nivå i hur de uttrycker sig.

Gud nåde den som vågar säga rasist däremot. Detta kommer generera flera mil av debatt. Inte minst kommer andra antirasister hävda det vanskliga med att våga tilltala de stackars sverigedemokraterna på detta hemska sätt. Det som Ian Wachtmeister sa i Tvsoffan dagen efter valet kanske fäste på i folksjälen trots allt ”Jimmie Åkesson är en trevlig kille”. Och allt handlar om det.

En påstådd anhängare till kriminella vänsterorganisationer (som i själva verket bara är en ganska menlös bloggare) blir ytterst sällan betraktad som en trevlig kille. Kanske egentligen inte heller alla dessa korsriddare i kommentarsfälten. Men självklart är de långt mer intressanta. Varje journalist i landet vill såklart surfa in på #svpol och ta tempen på dom här supergenuina människorna som alla är så intresserade av nu efter det där som hände på Utöya. Det där med ”invånaren i spegeln” och resten av de mjuka formerna, ja vem fan orkar förkovra sig i dylika klyschor egentligen? Inte ens jag själv faktiskt. Det är liksom inte lika sexigt som när invektiven flyger.

En dag får jag syn på mig själv. En mjäkig typ som sitter och tar en massa skit på nätet och tror att han via snygg formuleringskonst ska kunna vinna någon poäng i helt meningslösa trådar. Men det finns ingen debatt. Det enda som finns är en slags tävling i vem som kan smutskasta hårdast men ändå framstå som den där trevliga killen. Att visa sig sårad är kanske det största av tabu. För vem vill vara den som är ”kränkt”? Att lägga huvudet på sned och klia ”invandringskritikerna” under hakan fungerar, men vart tog den där gränsen man skulle dra vägen då? När blir man den som bara ser på när en annan utsätts för något hemskt. För dom här personerna som det gullas med far nämligen vidare till andra forum. De skickar hatmail, de skriver ”pissluder” och de önskar kanske att den där trevliga tjejen du firade midsommar med ska bli utsatt för en gruppvåldtäkt. Som bonus mosar de kanske till den där larviga slaskhumanisten och snällisten till vänsterextremist som bloggade om ickevåld och att se sina egna brister.

Så här har ni mina motargument i nätdebatten: Kent Ekeroth är en idiot, så skit i honom. Ingrid Carlqvist är en idiot så skit i henne med. Lars Vilks kan inte ens rita så skit i honom. Och alla anonyma ”invandringskritiker” där ute är bara en hög med rasister som inte ens kan stava så skit i dom också. Säg mig nu: gör det här tuffa snacket mig tillräckligt attraktiv för att lyssnas på? Kittlar dessa förolämpande utfall? Gör jag ett tillräckligt stort avbräck från den av många nu för tiden så föraktade humanismen som tydligen bara anses kunna bäras som en dekal?

En annan mening jag uttryckt på min blogg är att det är farligt att tro på självklarheter. Självklarheter om människors lika värde måste återupprepas i oändlighet. Dessutom är det faktiskt en nymodighet, en radikal idé som egentligen inte kommit längre än några steg. Men även om jag tror på det så betyder det inte att jag anser mig vara en så fin att jag aldrig kan ge igen med samma mynt. Jag kommer aldrig vinna tävlingen om vem som är den värdigaste personen. Det är inte detta saken gäller för mig. Jag är nämligen precis lika dålig som vem som helst. Eller lika bra. Det är det saken gäller.

Mvh/ Extremvänstern

/Tobias Lundeqvist

Artiklar

Man har den makt man blir tilldelad.

Stefan Torssell skriver i en krönika på Avpixlat.info om hur Jimmie Åkesson inte är inbjuden till årets Nobelfest. Torssell tycker att Nobelstiftelsen riskerar väldigt mycket på att inte bjuda in ett parti vars politik de inte anser går i linje med stiftelsen och Alfred Nobels egen anda i det testamente som ligger till grund för Nobelprisutdelningen.

Det är egentligen ganska intressant att se hur svenska politiker och det sociala livet omkring politiken behandlar Sverigedemokraterna. Stefan Torssells åsikt om att Nobelstiftelsen gör bort sig i och med att inte bjuda in Jimmie Åkesson till Nobelmiddagen med tillhörande prisutdelningar och festligheter – det ligger faktiskt någonting i det. Jag köper rakt av det faktum att man inte nödvändigtvis vill associeras till ett parti såsom Sd, men å andra sidan så blir de särbehandlade och kan således ge sig själva rollen som martyrer vilket på lång sikt är betydligt värre.

Jag har i vissa situationer i mitt liv lärt mig att makt är något man inte får automatiskt. Det är något man får beroende på hur människor runt omkring en hanterar det man vill nå ut med. När det gäller just Sd ger man dem större makt än de nödvändigtvis behöver ha, anser jag. Behandla dem som vilket annat parti som helst, så tar man en bra bit av udden från dem. Då kan de inte beklaga sig över hur illa de blir behandlade, utan måste ta sig i kragen och lyfta både retorik och politik till en annan nivå.

Det här är för övrigt något jag anser gäller över hela linjen. Även i diskussioner och debatter med anhängare av Sd’s politik bör man höja nivån genom att diskutera med dem på ett helt vanligt sätt utan att ge dem möjlighet att se sig själva och deras åsikter som i underläge. Det är lättare sagt än gjort, eftersom de jag personligen haft kontakt med mer eller mindre vägrar släppa den rollen och antar en anfall-är-bästa-försvar-strategi för att få igenom sina poänger.

Det jag slutligen vill komma fram till är just detta med att Sverigedemokraterna och andra med liknande eller samma (eller värre) åsikter om invandring, integration med mera, inte får mer makt än den vi ger dem. Därför är det oerhört viktigt för oss att fundera över hur mycket makt vi är villiga att ge dem.

Krönikor

Så motverkar vi Sverigedemokraterna

Gästskribent: Ulf Bjereld

Sverigedemokraterna har under de senaste veckorna kunnat glädja sig åt en svag uppgång i opinionen. Uppgången aktualiserar frågan om hur övriga partier bör agera för att bäst motverka Sverigedemokraterna. Debatten brände också till när SVT Agenda i sin partiledardebatt i söndags valde att ge stort utrymme åt Sverigedemokraternas favoritområde, det vill säga flykting- och invandringspolitiken.

Foto: Sverigedemokraterna

Svenska väljare anger sällan flykting- och invandringspolitiken som viktiga områden när de berättar vilka frågor som varit avgörande för deras partival. I stället är det sysselsättning, sjukvård, skola och utbildning, äldreomsorg och landets ekonomi som ligger i topp när väljarna bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på. Sverigedemokraternas framgång grundar sig i deras skicklighet i att mobilisera den relativt lilla grupp som tycker att flykting- och invandringsfrågorna är så viktiga att det påverkar deras partival.

Jag har formulerat fyra tumregler att förhålla sig till om man vill motverka att Sverigedemokraterna eller andra högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen.

För det första bör de övriga partierna undvika att lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna opinionsmässiga fördelar på att använda högerpopulisternas språkbruk. Flykting- och invandringspolitik bör behandlas som vilka andra politiska sakområden som helt, oavsett vad högerpopulisterna vill eller inte vill. Här tycker jag att de övriga svenska riksdagspartierna i huvudsak agerat klokt. De har undvikit att göra som i Danmark, där det högerpopulistiska Dansk Folkeparti lyckades utnyttja sin vågmästarställning i Folketinget till att få politiskt inflytande. Så har hittills inte skett i Sverige, utan Sverigedemokraterna befinner sig trots riksdagsmandaten fortfarande i den politiska kylan. De svenska partierna har heller inte efterhärmat Sverigedemokraternas ordval.

För det andra bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. I valrörelsen inför 2010 års val fanns tendenser från de rödgröna partierna att spela Sverigedemokraterna i händerna genom att anklaga alliansregeringen för att vara otydlig i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna. Efter valet 2010 har alliansregeringen och de rödgröna partierna då och då anklagat varandra för att få igenom sin politik med Sverigedemokraternas stöd. En sådan polemik gynnar främst Sverigedemokraterna.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft. Här riskerar de övriga partierna att hamna fel genom att utan eftertanke följa mantrat ”vi måste våga ta debatten med Sverigedemokraterna”. Jag menar att man skall ta en sakargumentation med Sverigedemokraterna i de organ där de vunnit mandat, men inte söka upp dem i andra sammanhang. Det innebär egentligen inget annat än att man behandlar Sverigedemokraterna som vilket annat parti som helst.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverskridande överenskommelser. Sådana överenskommelser understödjer högerpopulisternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot ”etablissemanget”. Ju mer de övriga partierna tränger ihop sig i mitten, desto bättre blir möjligheterna för ett parti som Sverigedemokraterna att framställa sig som den enda eller den egentliga oppositionen.

Om dessa regler efterföljs tror jag det finns goda förutsättningar att Sverigedemokraternas förhoppningar om en växande valframgång 2014 kommer på skam. Låt oss komma ihåg att den svenska opinionen i dag är betydligt mer positiv till invandrare och till flyktingmottagning än vad den var för ett par decennier sedan. Internationella undersökningar visar att svenskarna är mer positiva till invandring och flyktingmottagning än egentligen något annat folk i hela världen. De högerpopulistiska partierna i Europa har slutat växa. Det är viktigt att i mörkret också förmå se ljuset. Motstånd mot främlingsfientlighet är inte bara en nödvändig moralisk livshållning, det är också en verksamhet som har goda möjligheter att nå framgång.

/ Ulf Bjereld

Professor i statsvetenskap,

Ledamot av förbundsstyrelsen Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Artiklar, Myter

Det där om invandring, ekonomi och brottslighet…

Det här med överrepresentation av utrikes födda i brottsstatistiken är ibland en lite knepig sak. Det är viktigt att undvika att generalisera negativt om, och peka ut alla individer i en grupp, men samtidigt blir vi inte av med problem som finns, och kan inte hjälpa människor som hamnar i knipa på grund av dessa, om vi inte vet att problemen finns och diskuterar dem.

Det är den här statistiken som debatten om brottslighet bland utrikesfödda handlar om. Den finns i BRÅ:s rapport från 2005. Det är statistik över registrerade anmälningar för brott (inte domar).

Ur BRÅ:s rapport från 2005

Personer födda i utlandet: 12% misstänkta för brott. Personer med båda föräldrarna födda i utlandet: 10% misstänkta för brott. Personer med en förälder född i utlandet: 7.1% misstänkta för brott. Personer med två föräldrar födda i Sverige: 5% misstänkta för brott.

Statistiken (som finns på sidan 63 i rapporten) visar dessutom att ca 25% av folk födda i Afrika (utom östafrika som hade 17%) misstänkts för brott (!) jämfört med 8,7% av folk födda i Norden och ca 7,5% för de födda i EU.

Det säger sig själv att det blir lite speciella förhållanden med denna form av statistik. Eftersom den visar misstänkta för anmälda brott och inte dömda människor. Men man får en fingervisning att siffrorna om utrikes födda stämmer även för domar, om man ser på fördelningen bland folk som sitter på kriminalvårdsanstalt.

28% av de som sitter i fängelse är utländska medborgare (15% av dessa från Norden). En övervägande andel av de andra har så kallat utländskt ursprung. Kriminalvården har inte statistik på detta, men det kan alla berätta som haft kontakt med kriminalvården.

Överrepresentation

Detta är en av många överrepresentationer som finns. Det finns fler faktorer att ta hänsyn till.

Om man tittar på statistiken över anmälningar som BRÅ gör, ser man att 3,5 ggr fler män än kvinnor finns i statistiken över anmälda. 2,5 ggr fler personer mellan 15-17 år jämfört med alla som är äldre än 41 år och 2,5 ggr fler personer som är utrikesfödda jämfört med svenskfödda med svenskfödda föräldrar.

Socioekonomiska förhållanden spelar också roll. Låginkomsttagare anmäls 5 ggr oftare än höginkomsttagare. Personer med endast grundskola är 6 ggr vanligare i statistiken än personer med minst 3 års eftergymnasial utbildning. Samma överrepresentation, 6 ggr, gäller för socialbidragstagare jämfört med alla som inte tar emot socialbidrag.

Så ser fakta ut. Vad gör vi med dessa fakta?

Ja, man måste ha ett hjärta av sten för att inte se statistiken över t.ex. misstänkta med afrikansk bakgrund, och inte beröras av det och vilja göra något åt det. Det finns problem här av någon anledning. Socioekonomiska faktorer spelar en roll, helt säkert också strukturell rasism, att polis och myndigheter behandlar afrikaner negativt. Kanske spelar olika lagar och sedvanor från respektive land som invandrare kommer från, också en viss roll.

Att blunda för denna statistik, och inte debattera detta, anser jag vara lika hjärtlöst som att sprida rasistisk dynga om alla som har utländskt ursprung.

Uppgifterna i tabellen borde uppmuntra folk att vilja göra något åt problemen, inte dölja problem som finns. Men det finns ingen anledning att börja generalisera om folk, eller sprida rasistiska myter, på grund av detta.

Det förstår man om man tittar bakåt i tiden, på hur det var i Sverige en gång.

Migration till städerna förr, invandring idag

Om man studerar rättegångsprotokoll från 1700-talets och 1800-talets Sverige, eller de sociala rapporterna om t.ex. prostituerade, ser man en överrepresentation av brottslighet bland migranter.

Migranterna då var invandrare från andra länder, men framför allt var det folk som flyttat inom Sverige, som skåningar, dalslänningar, norrlänningar och andra.

Denna migration kallas för urbanisering i våra historieböcker.

Folk har alltid sökt sig till städerna, men de senaste 200 åren har detta skett i större utsträckning än tidigare sekler. De som flyttade till städerna strax före och under den industriella revolutionen, hade ibland lite pengar och ambitionen att förbättra sitt liv, men oftare var flytten en nödlösning.

Folk flyttade till staden för att de var fattiga och saknade jobb. Ibland flyttade de för att de svalt därhemma. Ibland för att de blivit socialt utstötta.

Sexuellt utnyttjade pigor kunde till exempel fly till staden från sina hembyar, undan skammen att ha blivit utnyttjad, undan kyrkans, överhetens och grannarnas fördömande blickar. Ofta flydde även män och pojkar som brutit mot någon morallag.

Många av dem hamnade i Stockholm.

”Invandringen” till Stockholm

Situationen blev inte alltid bättre i Stockholm. ”Immigranterna” tvingades ta de sämsta jobben. Det var de som plockade hästskit från gatorna, bar toahinkar, blev pigor och drängar och tog de tunga jobben i de få industrier som fanns. Hade de tur kunde de bli gesäller och utöva hantverk. Men långt ifrån majoriteten fick det så.

Statistiken över hemlösa (lösdrivare), prostituerade och brottslingar visar att de fick det tufft. Men de levde iallafall. Det kan vara svårt för oss att föreställa, men det var nog bättre att vara fattig prostituerad på Kungsholmen 1868 än att vara död i svält.

Man kan läsa i protokollen från Stockholms domstolar, om ”invandraren” från Lund, arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin, som arresterades som lösdrivare 1886.

Beträffande sina lefnadsomständigheter uppgaf Arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin att han är född den 2 mars 1852 i Lunds stad samt oäkta son af Ogifta Elisabeth Lundberg, att han är senast mantalsskrifven jemväl kyrkoskrifven i Stockholms stad och Adolf Fredriks församling, att han fostrats hos Prosten Jönsson i Staby till 7 års ålder, då han kommit hit till staden…

Eller Carl Eric Vesterlund, ”invandraren” från Arboga som 1819 dömdes till hängning för mord. Änkan Rangdina Svenningsen som kom hit från Norge under unionen mellan Sverige och Norge 1891 och häktades för lösdriveri. Elisa Laura Larsson från Värmland som åkte fast för prostitution och lösdriveri 1886, två år efter hon rymt från sin man.

De individuella berättelserna är många.

Då och nu

Det fanns folk som förr i tiden sa att det var folken från andra landskap som var problemen. De var rasister, men rasister som ansåg att folk från andra landskap, speciellt bönder, var dummare och mer tjuvaktiga än folk i städerna.

Ofta hänvisade de till statistiken. Som om statistiken över brottslighet bevisade deras rasistiska teorier om att skåningar var sämre människor.

Men vad hade hänt om man i Sverige för kanske 130 år sen hade beslutat att sluta att ta emot folk från landsbygden?

Hade Sverige kunnat utvecklas då? Resultatet av en sådan politik hade troligen blivit en kombination av hungersnöd i landsbygden och ekonomiskt kaos i städerna. Städerna behövde arbetskraft till fabrikerna och som kunde ta alla andra jobb.

Det man lätt glömmer är att det var en win-win-situation för alla. Även de som ”invandrade” till städerna vann på det; till och med de som tvingades ta skitjobb. Men nöden var stor, även om nöd väl på ett sätt kan betraktas som bättre än svältdöd.

Men idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Vad har hänt?

Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler och Socialdemokrater gemensamt ta strid för bättre livsvillkor för även fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.

Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man sa: ”vi gör något åt det, tillsammans”!

Rasisterna har fel!

Rasisterna har fel. Sverige behöver invandring. Vi har inget val. Invandring är en investering i vår framtid. Människor är investeringar och inte kostnader.

Dessutom gör de fel när de drar samtliga individer från främmande kulturer över en kam.

Men även folk som inte vågar röra vid den känsliga statistiken om brottslighet, liksom den om socioekonomiska faktorer och mäns överrepresentation, har fel.

Folk för 120 år sen som ville lösa de sociala problemen gjorde inte detta genom att blunda för faktiska förhållanden i t.ex. arbetarklassen, utan genom att använda fakta för att förändra Sverige.

Jag vet inte vad ni anser. Jag anser att statistiken att 25% av personer födda i Norra Afrika och övriga Afrika (utom öst) misstänkts för brott är skrämmande. Det är även skrämmande att många med utländsk bakgrund verkar hamna i brottslighet.

Min första tanke är att vi behöver diskutera detta, ta fram mer uppgifter och genast sätta in insatser för att göra något åt det. Jag ser tecken som tyder på mänskligt lidande när jag läser statistiken. Vad ser du?

Krönikor

Tomma tunnor skramlar mest

I slutet av augusti 2010 hade Sverigedemokraterna 58 tomma stolar runtom i kommunfullmäktige i Sverige. 58 tomma platser av deras totalt 281 stycken platser, som de vann i valet 2006.

Jimmie Åkesson och Erik Almqvist lovade då i 2010 års valkampanj att SD skulle ha representanter för alla deras väljares röster efter valet. Vallöftet var att det inte skulle stå någon tom stol mellan 2010 och 2014. Dagarna efter rösträkningen i september 2010, firade SD 20 mandat i riksdagen och totalt 612 mandat runtom i 246 av landets 290 kommuner. Det stod dock snabbt klart att 7 av de mandaten i kommunerna inte kunde tillsättas, trots vallöftet.

Nu när innevarande mandatperiod närmar sig slutet, står det runtom i landet många tomma SD-stolar, där det skulle ha suttit en representant för deras väljares röster. (Uppdatering 16:e augusti 2014: 72 st tomma stolar)
Och det uppges att 76 stycken SD-stolar idag hör till olika avhoppade politiska vildar, som valts in på Sverigedemokraternas röstsedel — och sitter kvar utan partibeteckning, eller har valt att gå med i ett annat politiskt parti.

Björn Söder och flertalet press-sekreterare har försökt förklara vad detta problem beror på. Undanflykten är alltid samma mantra om att SD ”haft för snabb tillväxt, på för kort tid”. Uppenbarligen har partiet inte klarat av att bygga upp organisationen och samtidigt hitta tillräckligt kompetenta företrädare i de kommuner som de vann mandat i.

Sverigedemokraterna grundades i februari 1988 — men inte från scratch — genom sammanslagning av flera redan etablerade grupperingar. Partiet firade 26 år i februari 2014. Är det fortfarande att betrakta som ett ‘ungt parti’? Eller är det en rimlig tid dom redan har haft på sig? SD anmälde trots allt 2 028 kandidater på valsedlarna, sammanlagt räknat inför valet 2010. Vad säger ni, ska ni 339 610 väljare som lade er röst på SD ge era representanter mer betänketid? Eller ska ni ta och kräva att era stolar innehas och att er politik genomförs enligt era önskningar?

Läs även EXPO:s granskning i augusti 2014: Tomma löften om tomma stolar, EXPO; SD har tappat kontrollen över 148 av sina 612 stolar i kommunfullmäktige!

———

Valmyndigheten uppdaterar kontinuerligt: Antal tomma stolar i kommunfullmäktige

Och även: Totalt antal avgångna ledamöter

Artiklar, Myter

Magnus Betnér om Sverigedemokraterna

Magnus Betnér publicerade år 2010 en serie inlägg mot Sverigedemokraterna, som ännu är bland det bästa som producerats mot dem. Den numera avsomnade bloggen Sd-bluffen skrev ihop denna läsvärda artikel om Betnérs femte artikel (2010), med länkar till alla fem i serien. I den avslutande delen bemötte Magnus myterna om invandringens kostnader och så här skrev Sd-bluffen:

Magnus Betner. Foto: Mats Bäcker.

Magnus Betnér har under en tid producerat en artikelserie i fem delar, som var och en innehåller flera bra argument mot att Sverigedemokraterna ska finnas i våra parlament. Du hittar inläggen här: Magnus Betnérs websida

Nu har han publicerat den femte och avslutande delen i sin artikelserie, ett värdigt avslut på en bra artikelserie. Så först över dit och läs innan du fortsätter läsa här. Vi kommer citera delar av artikeln och göra lite egna kommentarer.

Mycket nöje!

Det vanligaste argumentet mot invandring är nog att det kostar pengar. Det är inte ovanligt att siffror upp emot 300 miljarder om året nämns, även om Sverigedemokraterna själva har skärpt sig ett snäpp (därför att de också fattar att de siffrorna inte stämmer) och oftast talar om “tiotals miljarder.

Alla som har pratat med någon sverigedemokrat har garanterat hört argumenten om invandringens kostnader, något vi också har berört i tidigare inlägg här på bloggen. Det är en utbredd känsla att invandringen kostar samhället stora pengar, vilket är en konstruerad truism som Betnér gör upp med på sitt eget sätt i inlägget.

Så vad kostar invandringen då? Ja… Det beror naturligtvis på hur man räknar. Sverigedemokrater och andra rasister vill gärna att man räknar in kostnader som i själva verket inte alls är kostnader för invandring, utan kostnaden för att ha medborgare i ett land. Typ polisiära insatser, sjukvård och allt annat som vi etniska svenskar förväntar oss att få utan att någon gnäller om att vi kostar.

Det är intressant att ifrågasätta vilka kostnader som är direkt kopplade till invandring. Är det verkligen ärligt att hävda att samtliga samhälleliga kostnader i samband med invandring endast är av ondo? Det går också att resonera som så att exempelvis kostnader för sjukvård är en investering för samhället, då man får friska och arbetsföra medborgare. Kostnader för förebyggande sjukvård är en ännu bättre investering, då människor kanske inte blir sjuka överhuvudtaget; vilket sparar in pengar för vården.

Totalt har vi nu alltså fått kostnader på 76 miljarder för gruppen “Utlands födda” alla dessa siffror är räknade till Sverigedemokraternas fördel och det ÄR ett helt absurt sätt att förhålla sig till kostnader för invandring. De verkliga, direkta kostnaderna för invandring är, som jag redan visat, mindre än 11 miljarder om året.

Magnus Betnér konstaterar att ett ärligare sätt att räkna är att de direkta kostnaderna för invadnring är mindre än 11 miljarder om året. Det är ganska stor skillnad gentemot hur sverigedemokraterna räknar.

Men vi är som sagt snälla mot SD och använder 76 miljarder som kostnad. Nu drar vi av skatten som gruppen “utlands födda” betalar och kommer enligt statistiken från SCB fram till att 942 502 utlands födda människor tillsammans betalar drygt 50 miljarder i skatt. Då har vi 26 miljarder kvar för oss andra att bära kan man tänka. Men då har man tänkt fel. De 1,4 miljoner utlands födda människorna betalar nämligen också mängder av andra skatter som arbetsgivaravgifter, punktskatter och framförallt moms. År 2005 uppgick statens intäkter för moms till 251 miljarder. Företag betalar inte moms, vilket innebär att 20% av den summan är pengar som staten får in från “utlands födda” alltså ca 50 miljarder till. Redan här betalar alltså gruppen “utlands födda” för sig själv. Och då har jag inte räknat med deras arbetsgivaravgifter, deras tobaksskatter eller det faktum att vi behöver invandrarna för att skapa nya jobb… Jodå, du läste rätt.

Invandringen genererar i själva verket pengar till Sverige. Ojojoj, vilken skräll. Intressant är bara förnamnet. Betalar invandrare skatt? Men de lever ju bara på bidrag? Nä, verkligheten är inte sådan. Det är svårt att hävda att de både tar våra jobb och går på bidrag, när det i själva verket är så att många jobbar och betalar skatt precis som alla andra invånare. Ingen större skillnad här alltså.

Kort sagt, ingenting Sverigedemokraterna säger om invandring stämmer. Inte heller deras siffror i den mån de ens presenterar några. Det är bara att läsa kommentarerna till de tidigare delarna i den här serien för att se att så fort någon “politiskt inkorrekt” blir motbevisad så kommer en ny fantasi-siffra. Om du befinner dig i en debatt med någon som klagar på invandring, kräv fakta! Riktiga fakta! Det finns att få tag på. Lita inte på bloggar, lita inte på forum, gå till offentliga handlingar och räkna själv.

Magnus Betnér levererar avslutningsvis lite common sense om hur man borde tackla den nationella propagandan och dess fantasisiffror. Vi på SD-Bluffen lovar att likt Betnér granska Sverigedemokraterna dag och natt för att hålla dem borta från våra parlament.

Övriga delar i Magnus Betnérs artikelserie om Sverigedemokraterna: del 1, del 2, del 3, del 4. Del 5 hittar ni som sagt här!