Etikettarkiv: mänskliga rättigheter

Artiklar

Asylprocess för dummies, del 2

Gästartikel av Sanna Vestin

Del 2. Skäl för uppehållstillstånd

Cop_Youngster
Dan Shouse / Foter / CC BY-NC

De som inte är EU-medborgare måste ha något skäl för att få bosätta sig i Sverige. Utlänningslagen innehåller också vissa andra villkor som ska vara uppfyllda, olika villkor för olika typer av skäl.

För att få uppehållstillstånd på grund av studier krävs förutom att man beviljats en studieplats också att man har tillräckligt med pengar för att försörja sig under studietiden. För att man ska få uppehållstillstånd på grund av arbetekrävs förutom arbetserbjudandet också att arbetet ska ha varit utannonserat, att lönen är på en viss nivå och att anställningsvillkoren är godkända av en facklig organisation. Dessutom ska arbetsgivaren ha tecknat relevanta försäkringar och ha tillräcklig omsättning för att anställa personal. För uppehållstillstånd på grund av ett eget företag ska företaget uppfylla vissa villkor när det gäller styrelse, likviditet mm.

Regelverket för uppehållstillstånd på grund av anknytning till anhöriga är mer komplicerat. I vissa fall ställs krav på att den anhörige som befinner sig i Sverige ska ha försörjning och tillräcklig bostad innan man kan ansöka. För olika släktskap ställs olika villkor på hur stark anknytningen ska vara, när och var den har uppstått mm. Starkast ställning har makar och barn under 18 år. Barn har rätt att flytta till föräldrar som de någon gång har bott ihop med (men föräldrar har inte rätt att flytta till sina barn, om inte barnen fått uppehållstillstånd i Sverige på grund av skyddsbehov). Personer som har ingått äktenskap har rätt att få bo ihop. Sambor och personer som planerar att gifta sig har också rätt att förenas i Sverige, men för dem krävs mer av bevis för sammanboendet respektive att förhållandet är seriöst.

Att man är anhörig på något annat sätt än som makar/partner eller minderårigt barn räknas normalt inte som skäl för uppehållstillstånd. I undantagsfall kan det bedömas som skäl, men då krävs något mer, som till exempel att man bodde ihop i hemlandet och att det finns ett speciellt beroendeförhållande de anhöriga emellan eller att det finns några särskilt ”udda och ömmande” omständigheter.

För var och en som ska söka uppehållstillstånd från utlandet – studenter, arbetstagare, företagare, familijemedlemmar – krävs att man har ett giltigt pass. Om man kommer från ett land där detta är helt omöjligt kan man i undantagsfall få styrka sin identitet på annat sätt, om det också finns DNA-test som visar släktskapet. Men huvudregeln är att alla måste ha giltigt pass för att kunna få uppehållstillstånd före inresan.

Principen att den som inte är EU-medborgare måste ha ett skäl för att få bo i Sverige är viktig att hålla i minnet när det uppstår en tvist och man behöver argumentera för sin sak. Om en person till exempel har kommit till Sverige för att arbeta eller för att gifta sig, men sedan förlorar arbetet eller skiljer sig, så finns inte längre något skäl för uppehållstillstånd enligt lagen. Därför kan man utvisas. En sådan utvisning betraktas inte som ett straff och det behövs inga ytterligare skäl för att fatta beslut om utvisning. Om man ändå vill stanna i Sverige så måste man alltså ha något annat skäl för uppehållstillstånd – till exempel ett nytt arbete, att man skulle riskera förföljelse om man kom hem som skild, eller vad det nu kan vara.

Flyktingar och andra skyddsbehövande

Det mest komplicerade regelverket finns för dem som söker uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov.

Det finns tre kategorier skyddsbehövande i lagen – flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande.

En flykting är enligt lagen;

en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och – inte kan, eller på grund av sin fruktan – inte vill, begagna sig av detta lands skydd.

Stycket bygger på formuleringen i FN:s konvention om flyktingar. Definitionen innehåller flera delar, bland annat:

  • Att man känner fruktan, alltså är rädd för förföljelse,
  • att fruktan är välgrundad – alltså att faran finns i verkligheten,
  • att förföljelsen beror på vissa bestämda saker, och
  • att man inte kan få skydd i hemlandet.

Alla delarna ska vara uppfyllda för att man ska bedömas som flykting.

I flyktingparagrafen används uttrycket ”förföljelse”. Förföljelse behöver inte nödvändigtvis betyda dödshot eller tortyr, det kan bestå av upprepade trakasserier, hot, misshandel och övergrepp av olika slag. Men det är ändå svårt att bevisa att man är utsatt för förföljelse, eftersom man måste visa att man är personligen utsatt, och dessutom att förföljelsen beror på något av de skäl som räknas upp.

Om man inte kan visa det och alltså inte bedöms som flykting, så kan man ändå ha behov av skydd enligt lagen. Nästa kategori, ”alternativt skyddsbehövande” bygger på en definition i EU:s direktiv om skyddsgrunder.

Man är alternativt skyddsbehövande om det finns grundad anledning att anta att man;

…vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller som civilperson löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt, och inte kan, eller på grund av risken inte vill, begagna sig av hemlandets skydd.

Den här paragrafen handlar om personer som löper en viss bestämd risk, nämligen dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller – vanligast – urskillningslöst våld vid en väpnad konflikt. Det är snävare än begreppet förföljelse. Å andra sidan finns här inga krav på att man ska vara utsatt av någon bestämd orsak. Paragrafen används främst för dem som flyr från konflikter som svenska myndigheter erkänner som inbördeskrig. Om man riskerar ”urskillningslöst våld” behöver man inte visa att våldet är personligt riktat, däremot att man faktiskt kommer från konfliktområdet.

Uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande kallas också för asyl.

Till slut kan man enligt lagen vara övrig skyddsbehövande, om man inte passar in varken i definitionen av flykting eller alternativt skyddsbehövande, men ändå;

1. behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp, eller
2. inte kan återvända till sitt hemland på grund av en miljökatastrof.

De flesta som räknas som övriga skyddsbehövande har flytt från konflikter som inte har definierats som ”väpnad konflikt” av svenska myndigheter. I sådana områden anses våldet inte vara urskillningslöst och man måste därför bevisa att man löper en personlig risk, inte bara samma risk som andra i en viss grupp. Desutom ska man kunna visa att risken är kopplad till motsättningarna i hemlandet.

Alla tre kategorierna av skyddsbehövande har enligt lagen rätt att få uppehållstillstånd. Undantag ska bara göras för personer som har begått grova brott eller anses som säkerhetsrisker.

Man har inte enligt lagen rätt att få skydd för att man är diskriminerad, utestängd från arbetsmarknaden eller skolan, nekas vård eller saknar mat. Paragraferna handlar bara om förföljelse och allvarliga övergrepp. Diskriminering kan bli så allvarlig att den går över i förföljelse, men normalt räcker det inte för att få skydd om man inte också hotas till liv eller lem.

För dem som verkligen hotas av förföljelse eller någon annan fara i hemlandet ser Utlänningslagens paragrafer heltäckande ut. Alla som har behov av skydd ska få uppehållstillstånd! Kruxet är att man inte får bestämma själv att man har behov av skydd. Man måste lämna in en ansökan och berätta varför man tror att man skulle bli förföljd om man återvände hem – det är det man gör när man söker asyl.

Migrationsverket har ansvar för att utreda asylärendet. Men det är den sökande själv som har ”bevisbördan”. Därför är det många som får avslag trots att de själva upplever att de har skyddsbehov.

År 2011 fick knappt trettio procent av de asylsökande sitt uppehållstillstånd på grund av flyktingskäl eller andra skyddsbehov.

Skäl mot asyl

Här följer några vanliga förklaringar till avslag.

Bevisen räcker inte. Det som ska bevisas är att fruktan är ”välgrundad”, alltså att den kan styrkas av andra. Helst ska man därför ha skriftliga bevis för det man berättar. Det svåra brukar vara att visa att makthavarna eller förföljarna i hemlandet har ett intresse just för ens egen person, dvs att man inte drabbats slumpartat eller attackerats av enskilda banditer. Därför räcker det inte alltid att kunna visa att man själv eller någon närstående redan har misshandlats, hotats till livet, varit kidnappad, blivit våldtagen eller vad det nu är. Man behöver också visa att hotet består i framtiden. Samtidigt ställs ofta krav på att man redan ska ha råkat mycket illa ut.

Berättelsen är inte trovärdig. Om man har skriftliga bevis, så kan det räcka för att bli trodd. Men för att ens berättelse ska accepteras utan bevis krävs att man anses allmänt trovärdig. Att trovärdigheten ifrågasätts kan bero på att ens berättelse inte stämmer med Migrationsverkets landinformation, att den inte är tillräckligt detaljerad, att det finns motsägelser eller helt enkelt på grund av missförstånd. Tillägg och rättelser kan tolkas som att man hittar på. Trovärdighetsbedömningen handlar också om identitet. De flesta som flyr har inga id-handlingar som Sverige godkänner. Om man inte kan förklara hur man tagit sig hit utan id-handlingar så kan det påverka trovärdigheten.

Det skulle gå att få skydd i hemlandet. Även om man kan visa att man har behov av skydd, så återstår prövningen av hemlandets rättssystem. Migrationsverket bedömer om det finns polis och domstolar i hemlandet, om landet har undertecknat konventioner om mänskliga rättigheter och om det man anklagas för verkligen är förbjudet enligt lag i hemlandet. En vanlig anledning till avslag är att man skulle kunna klara sig i en annan del av hemlandet än där man bodde (internflykt).

Synnerligen ömmande omständigheter

Under den förra Utlänningslagen, fram till början av 2006, gavs de flesta uppehållstillstånd av så kallade humanitära skäl, men så är det inte med den nuvarande lagen.

Paragrafen om humanitära skäl finns inte kvar. I stället finns en paragraf om synnerligen ömmande omständigheter;

Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen skall särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet.
Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt denna paragraf även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer.

Skyddsbehovet ska prövas först. Det är bara om man inte anses ha skyddsbehov som man kan få uppehållstillstånd av synnerligen ömmande omständigheter. Skyddsbehov och ömmande omständigheter får inte blandas ihop. Omständigheter som skulle kunna utgöra skyddsbehov om de var starka nog får inte istället bedömas som synnerligen ömmande omständigheter.

Hälsotillstånd kan vara sjukdom, psykiska problem och liknande. Men ribban ligger mycket högt, även för barn. För vuxna ska sjukdomen vara livshotande. Dessutom måste man visa att det inte går att få vård i hemlandet. Bedömningen av hemlandet gäller inte om den enskilda personen kommer att få tillgång till vård eller vilken kvalitet vården håller, utan om någon vård finns över huvud taget.

Myndigheterna ska också ta hänsyn till vilka kostnader det skulle bli för Sverige om en viss sjukdom accepterades som skäl för uppehållstillstånd.

Barn kan i undantagsfall få uppehållstillstånd på grund av sjukdomar som inte är direkt livshotande. Men det måste ändå röra sig om att barnet kommer att ta svår skada och inte skulle kunna tillgodogöra sig vård i hemlandet.

Formuleringarna om anpassning till Sverige och situation i hemlandet tolkas ofta så att den anknytning man fått till Sverige jämförs med anknytningen i hemlandet. Möjligheten att få uppehållstillstånd på grund av anknytningen till Sverige kommer ibland till användning för barnfamiljer då deras asylärenden väcks på nytt efter att ett utvisningsbeslut preskriberats efter fyra år. Då kan barnet ha varit fem-sex år eller längre tid i Sverige. Men enbart vistelsetiden är aldrig ett tillräckligt skäl för uppehållstillstånd.

År 2011 fick ungefär fyra procent av de asylsökande uppehållstillstånd av synnerligen ömmande omständigheter.

Den snäva tolkningen av begreppet hänger delvis på hur ordet ”synnerligen” tolkas juridiskt. Men bedömingen av sjukdom, sociala omständigheter och anpassning till Sverige styrs också av formuleringar från äldre praxis (beslut av regeringen och den förra Utlänningsnämnden), som finns inskrivna i lagens förarbeten. Att humanitära skäl var betydligt vanligare fram till 2006 beror främst på att många skäl som i dag omfattas av begreppet ”skyddsbehövande” tidigare kategoriserades som humanitära skäl.

/Sanna Vestin

Texten bygger på FARR:s Goda Råd samt föreläsningar, bland annat för rådgivningsgruppen inom ”Ingen Människa är Illegal” i Stockholm, februari 2012.
Läs mer om asylproceduren: FARR:s GODA RÅD (finns även på arabiska, engelska, spanska och ryska)

Gå till Asylprocess för dummies: Del 1 Att söka asyl | Del 2 Skäl för uppehållstillstånd | Del 3 Efter avslag

Artiklar

Asylprocess för dummies, del 1

Gästartikel av Sanna Vestin

Del 1. Att söka asyl

Cop_Youngster
Dan Shouse / Foter / CC BY-NC

Grundprincipen i den svenska Utlänningslagen är att utlänningar inte får flytta till Sverige utan vidare. De som är medborgare i ett nordiskt land är undantagna, de får resa in och vistas här hur mycket de vill. EU-medborgare är också undantagna, de har automatiskt uppehållsrätt bara de har studieplats eller anställning eller någon annan försörjning. Men för alla andra gäller att om man ska vara i Sverige mer än tre månader måste man ansöka om uppehållstillstånd.

För att uppehållstillstånd ska beviljas måste det finnas något särskilt skäl. Från de flesta utomeuropeiska länder måste man dessutom ha visum för att över huvud taget resa in i Sverige.

Utlänningslagen innehåller ett antal skäl som man kan ha för att få uppehållstillstånd. Det kan vara att man har fått studieplats eller arbetstillstånd eller har anhöriga i Sverige. Det kan också vara att man har behov av skydd eller något speciellt humanitärt skäl – i lagen heter det synnerligen ömmande omständigheter.

För att få uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov eller av ”synnerligen ömmande omständigheter” ska man befinna sig i Sverige. För alla andra, alltså anhöriga, arbetssökande och studerande, gäller tvärtom att man måste vara utanför Sverige när man ansöker och man får inte komma hit förrän ansökan är godkänd.

Det knepiga för den som söker asyl är att man måste ha visum för att resa in – men visum beviljas inte för asylsökande. I princip måste man därför ta sig in i landet olagligt för att kunna söka asyl lagligt. En del lyckas skaffa visum av något annat skäl och hoppar av, men det vanligaste är att man anlitar smugglare och reser utan handlingar eller med falska handlingar.

Det första man måste göra när man kommer till Sverige är att leta rätt på Migrationsverket. Om man vänder sig till gränspersonal eller till polisen så har de skyldighet att visa hur man får kontakt. Minsta antydan om att man behöver skydd ska tolkas som att man behöver söka asyl, och då får man inte direktavvisas av polisen.

Var och en som söker asyl får lämna fingeravtryck och intervjuas. Det första som utreds är identiteten och om man över huvud taget ska få söka asyl just i Sverige. Vuxna erbjuds boende på en flyktingförläggning, om de så vill. Det är tillåtet att bo någon annanstans och de flesta vuxna väljer det trots att de får bekosta det själva.

De som bedöms som minderåriga placeras i ungdomsboenden eller familjehem. De får också en god man utsedd.

Ansöka om asyl

Att ansöka om asyl hos Migrationsverket är en administrativ procedur ungefär som att ansöka om att få byggnadstillstånd eller starta en firma. Migrationsverket både utreder ärendet och fattar beslutet.

När det är klart var man ska bo så får man kallelse till ett mottagningssamtal som bara handlar om praktiska saker, inget om asylärendet. Då får man också LMA-kort. LMA-kortet ser ut som ett id-kort med foto och det visar att man befinner sig lagligt i Sverige. Så länge man är asylsökande är man inte papperslös.

Sen kan det gå fort, om Migrationsverket anser att det är ”uppenbart” att det inte finns några skäl för uppehållstillstånd. Då kan man avvisas med omedelbar verkställighet. Det betyder att man inte får stanna i Sverige och vänta på besked om överklagande.

Om det visar sig att man har kommit in i EU med visum från ett annat EU-land eller har varit i ett annat EU-land, så får man inte söka asyl i Sverige. Istället ska man överföras till det andra EU-landet, och i sådana fall får man inte heller stanna i Sverige för att överklaga. Det här styrs av en EU-förordning som kallas Dublinförordningen.

För ensamma barn tillämpas egentligen inte Dublinförordningens regler, men det undantaget gäller bara för barn som inte anses ha påbörjat asylansökan i ett annat land. Därför överförs även många minderåriga till andra EU-länder, där de har lämnat fingeravtryck.

Även om proceduren går fort så får Migrationsverket inte fatta beslut om avvisning eller utvisning utan att det har förekommit någon form av muntlig handläggning.

De flesta asylsökande tilldelas ett offentligt biträde, alltså en jurist (oftast en advokat) som staten betalar. Men detta sker inte om Migrationsverket anser att det är ”uppenbart obehövligt”, som det heter i lagen. Det kan vara för att man uppenbart ska få stanna men också för att Migrationsverket anser att ansökan är uppenbart ogrundad. Ensamkommande barn brukar alltid få offentligt biträde – men varken vuxna eller barn får biträde i Dublinfall, alltså om de ska skickas någon annanstans inom EU.

Det där kan bli problematiskt, eftersom det rör sig om rätt kontroversiella beslut, när barn ska skickas till andra länder där de kan ha farit illa. Utan advokat hamnar det på barnets gode man att argumentera, men de flesta gode män har ingen juridisk utbildning.

När asylansökan ska prövas i Sverige tillsätter Migrationsverket i alla fall advokat i de flesta ärenden. Det går att byta, men då ska det finnas skäl som Migrationsverket accepterar.

Man har alltid rätt att företräda sig själv eller bekosta ett eget ombud om man vill och har möjlighet.

Intervju och utredning

Om ärendet inte handlagts med snabbprocedur, så kallas man till en ny asylintervju några veckor efter ankomsten, med Migrationsverkets handläggare, det offentliga biträdet och tolk. Det är viktigt att så mycket som möjligt kommer fram om varför man flydde, och att det inte finns motsägelser eller felaktigheter.

Intervjuerna brukar kretsa mycket kring namn, platser och vilka handlingar man har. Det kan vara svårt att få sagt det viktiga om asylskälen, särskilt eftersom man som asylsökande inte på förhand vet vilka omständigheter som anses viktiga och vilka bevis som behövs. Därför är det viktigt att försöka träffa sin advokat i förväg och gå igenom sina skäl.

Familjemedlemmar har rätt att intervjuas var för sig och man har rätt att begära att få tala med en handläggare av ett visst kön. Även barn ska höras, om det inte är olämpligt för barnet.

Det är viktigt vad som sägs i början av proceduren, så det är ett stort ansvar för alla inblandade att se till att allas egna skäl kommer fram.

Migrationsverket har riktlinjer för hur kvinnor ska bemötas och för hur barn ska intervjuas. Men det är ändå ganska vanligt att kvinnor och barn behandlas som medsökande utan egna skäl.

Både barn och vuxna kan vara traumatiserade efter våldsamma upplevelser och ge uttryck för det på andra sätt än genom att prata om det. Om någon verkar störd så bör det leda till kontakt med psykiatrin för att försöka reda ut vad som hänt. Men sådant sker nästan aldrig på Migrationsverkets initiativ. Därför finns det alltid en risk att sådant bara negligeras eller bedöms som sjukdomstillstånd utan koppling till familjens asylskäl, om inte advokaten begär en medicinsk eller psykiatrisk utredning.

Efter intervjun, eller intervjuerna om tiden inte räcker till, så får man en utskrift och då är det återigen viktigt att man träffar advokaten och går igenom vad det står. Man måste reda ut så fort som möjligt om det blivit några felaktigheter eller missförstånd under tolkningen. Advokaten brukar skicka in en skrivelse som kompletterar intervjun.

Migrationsverkets handläggare kontrollerar de uppgifter som kommit fram på olika sätt. De använder allmän landinformation och ambassadrapporter. De kan ställa konkreta frågor till ambassadtjänstemän, de kan kontrollera datum i lokalpress. De kan ta reda på hur en viss typ av handlingar brukar se ut i ett visst land. Uppgifter man lämnat till exempel om var man bott och studerat kan också kontrolleras.

När Migrationsverket har gått igenom handlingarna och plockat fram sin information, så fattas det första beslutet. Ibland kan det ta lång tid. Men år 2011 fick 60 procent av de asylsökande ett första beslut inom tre månader efter att de sökt asyl.

I princip har man rätt att arbeta under väntetiden. Men för att få arbeta måste man kunna styrka sin identitet. ”Styrka” är ett starkt krav som är svårt att uppnå utan ett giltigt pass. Det går dock att göra undantag om Migrationsverket håller med om att man verkligen försökt styrka sin identitet.

I beslutet från Migrationsverket står det viktigaste om vilka saker man har tagit upp som asylskäl och varför man får uppehållstillstånd eller inte. Därför är det bra att spara beslutet.

Avslag kan överklagas

Om man får ett negativt beslut så har man rätt att överklaga till migrationsdomstol inom tre veckor, räknat från den dag man fick ta del av avslaget. Man får behålla det offentliga biträdet. Migrationsdomstolar finns vid tre av landets förvaltningsrätter; Stockholm, Göteborg och Malmö.

Inför domstolen är den asylsökande och Migrationsverket två parter. Den asylsökande eller ombudet skickar in sitt överklagande till Migrationsverket. Migrationsverket skickar överklagandet vidare till domstolen och lägger till sina argument. Den asylsökande kan skicka in bemötanden och kompletteringar.

Allt som advokaten skickar in skickas vidare till Migratonsverket, som kan yttra sig. Allt Migrationsverket skickar in får advokaten yttra sig över. Sedan fattas beslut i domstolen antingen av en domare ensam eller av en domare tillsammans med nämndemän. Det varierar hur lång tid det tar, men några månader kan man räkna med, kanske ett halvår.

Om man har avvisats med omedelbar verkställighet så har man teoretiskt rätt att överklaga från utlandet. Men det har inte någon betydelse i praktiken, eftersom asylansökningar inte bifalls om inte den sökande befinner sig i Sverige.

De flesta ärenden avgörs skriftligt. För att få vara med i domstolen måste man begära muntlig förhandling. Om det beviljas beror främst på om domstolen anser att ens trovärdighet kommer att spela roll för hur beslutet blir.

Högsta organ är Migrationsöverdomstolen, som är en del av kammarrätten i Stockholm. Man kan överklaga dit om man får avslag i migrationsdomstol, men det är Migrationsöverdomstolen själv som avgör om man får prövningstillstånd och det är ovanligt. Om man inte överklagar så är utvisningen slutligt fastställd och ”vinner laga kraft” när tiden för överklagande löpt ut. Om man överklagar så vinner beslutet laga kraft när Migrationsöverdomstolen har fattat beslut.

Även Migrationsverket kan överklaga domstolsbeslut. Ett positivt beslut från migrationsdomstol är alltså inte säkert förrän överklagningstiden har gått ut eller efter att Migrationsöverdomstolen har sagt sitt.

De beslut som Migrationsöverdomstolen publicerar blir vägledande för de lägre domstolarna och Migrationsverket. De lägre domstolarnas beslut används däremot inte som vägledande för Migrationsverket. Istället gör Migrationsverkets rättschef ibland egna rättsliga ställningstaganden och skriver kommentarer som de anställda kan använda som ledning.

Många vägledande beslut och det mesta av landinformationen som Migrationsverket och domstolarna använder finns att leta fram för vem som helst i databasen Lifos, som man kan hitta på Migrationsverkets webbplats.

/Sanna Vestin

Texten bygger på FARR:s Goda Råd samt föreläsningar, bland annat för rådgivningsgruppen inom ”Ingen Människa är Illegal” i Stockholm, februari 2012.
Läs mer om asylproceduren: FARR:s GODA RÅD (finns även på arabiska, engelska, spanska och ryska)

Gå till Asylprocess för dummies: Del 1 Att söka asyl | Del 2 Skäl för uppehållstillstånd | Del 3 Efter avslag

Krönikor

En utopisk dröm

När en svensk hamnar i ett utanförskap av någon anledning; det kan handla om långvarig sjukdom som kräver rehabilitering för att återgå till arbetslivet, det kan handla om ekonomiska skuldsituationer man försatt sig i, finns det ofta hjälp att få. Man kan få kontakt med handläggare på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, inkassobolag eller Kronofogden — som alla på olika sätt kan hjälpa en att komma på fötter igen. Det här är naturligt, en del i samhällsordningen — för oss svenskar.

Key of Magic
h.koppdelaney / Foter / CC BY-ND

Det är dock inte fullt lika naturligt när en person flyttar hit från ett annat land. Visst finns det stöd och hjälp att få som invandrare, men jag ifrågasätter å det starkaste om detta är utformat efter den inflyttades egna behov, eller om det enbart är utformat såsom riksdag och regering tror fungerar bäst. Jag är benägen att tro mer på sistnämnda alternativ, och det gör mig något nervös. De flesta är nog överens om att oavsett vilken regering som sitter, så är politiker på den nivån sorgligt obevandrade i hur det är att leva i den ”vanliga” verkligheten där pengar räcker for only so long, där arbetslöshet och sjukdom florerar även bland de bästa.

En utopi

Om jag får drömma helt fritt om hur det skulle kunna se ut om jag själv hade behov av att flytta till ett annat land, kanske som politisk flykting, kanske som anhöriginvandrare… Då skulle jag vilja att det fanns lättfattlig, lättillgänglig information om stöd och hjälp med följande punkter;

  • Boende

Att ha någonstans att få kalla sitt hem är bland det viktigaste som finns. Att inte ha den tryggheten gör att man känner sig mer rot- och rastlös än man behöver. Det påverkar känslan av trygghet, vilket i sin tur påverkar det egna beteendet, vilket i sin tur påverkar hur människor runt omkring en upplever ens person.

  • Försörjning

Beroende på vilken anledning jag har att komma in i ett land, har jag kanske inte de bästa möjligheter att försörja mig. Har jag inte det, är jag kanske beroende av att få ekonomiskt stöd den första tiden innan jag hunnit etablera mig tillräckligt för att börja jobba. Jag har svårt att föreställa mig att det är särskilt många som njuter av att vara bidragsberoende på något som helst vis. Om man då får en fungerande hjälp som nyanländ i ett land, kan det vara så oerhört mycket lättare att komma dithän att man försörjer sig själv. Helst med det man faktiskt har utbildning för; dels för att bibehålla sin identitet i sitt yrke, samt stoltheten över både yrke och den egna personen.

  • Socialt kontaktnät

När jag säger socialt kontaktnät, finns det ett flertal kontakter jag vill stoppa in i det facket. Till att börja med vill jag ta upp de kontakter jag får genom till exempel de människor som tar emot mig direkt när jag kommer. Därefter byggs ett kontaktnät i den här situationen ut med arbetsförmedlare, kontaktpersoner i olika sammanhang, förhoppningsvis nya arbetskamrater, nya vänner — och så vidare. Det sociala umgänget är oerhört viktigt för att man ska känna sig välkommen, oavsett om man byter stad eller som i det här fallet — land. För mig personligen skulle det vara väldigt viktigt att hitta nya vänner bland den inhemska befolkningen — av flera anledningar. Dels för språkets skull, men också för den ovärderliga kunskap om landet, om dess samhälle, hur saker och ting fungerar, kultur och traditioner… helt enkelt hur det är att leva i det här nya landet.

Utopiskt stöd för den nyanlände

För den som anser sig ha en psykisk funktionsnedsättning finns det många former av stöd och hjälp man kan få — om man bara letar lite. Bland annat kan man få ett personligt ombud, som kan hjälpa till med en mängd olika saker. Bland annat kan de hjälpa till med kontakter med olika myndigheter, att fylla i olika blanketter, att följa med till olika ställen för att se till att man inte glömmer att ta upp något viktigt — bara som exempel.. För den som kommer ny till Sverige borde det finnas något liknande. Inte för att man anser sig ha en psykisk funktionsnedsättning, utan för att man är utsatt och utan stadig plattform att stå på. Kan man inte språket är det givetvis mycket svårare. Jag har inte befunnit mig i den situationen, men jag misstänker att det inte alltid är helt lätt att hitta information hos kommunerna som är de som oftast står för de olika stöd som finns för en nyinvandrad person.

Friendship
*¦·sindorella·¦* / Foter / CC BY-NC-ND

Återigen; om jag fick önska helt fritt utan tanke på kostnader eller faktiska möjligheter att utföra det, så skulle jag vilja se dessa nyckelpersoner när jag kommer helt ny till ett annat land;

  • Personligt ombud/kontaktperson

En person som kopplas in direkt när jag kommer till mitt nya land. En person jag kan kommunicera med, helst på mitt eget språk eller ett annat språk jag talar obehindrat (i mitt fall engelska). Den här personen blir min första trygga punkt och den jag kontaktar när jag behöver ha hjälp med något jag inte förstår. Det är också denne som slussar mig vidare till andra nyckelpersoner i mitt nya liv; till exempel handläggare på mitt nya lands variant av Arbetsförmedlingen.

  • Sociala nätverksansvarig

När jag fått tag på ett boende jag kan kalla mitt, vore det väldigt trevligt om det fanns en person som hjälpte oss nyanlända. Till exempel kan jag se framför mig att den personen anordnade fika en gång i veckan dit vi nya kan gå och träffa infödda, träna på språket, träffa nya människor, lära oss om landet och dess kultur, få provsmaka något vi inte provat tidigare… Min föreställning om detta är inte att det ska vara träffar med en agenda och en dagordning, utan rätt och slätt en social företeelse där nätverkandet är det viktigaste. Något som är viktigt är dock att det ska vara lättillgängligt; jag vill inte ge mig på att ta buss, tunnelbana eller något annat offentligt ressätt innan jag vet hur jag ska bära mig åt, vart jag ska och så vidare.

Misstag i den svenska integrationspolitiken

För ett par år sedan mailade jag Erik Ullenhag och frågade om man faktiskt frågar de nyanlända hur de vill bli mottagna på ett sätt som gynnar både dem och oss som redan bor här. Faktiskt så fick jag ett svar, där Ullenhag menar att man givetvis gör undersökningar om detta. Personligen ställer jag mig högst skeptisk till att självaste Erik Ullenhag ger sig ut och träffar den som sitter i sin första intervju med Migrationsverket för att fråga denne hur den vill att mottagandet ska se ut. Men kanske att han borde göra det. Kanske att de som jobbar med de här frågorna borde gå ut och träffa de som de beslutar över huvudet på, för att fråga vilken sorts hjälp de behöver och vill ha för att på bästa möjliga sätt ta sig in i det svenska samhället.

För det är ju som så att vissa politiker på den nivån ibland lever utan verklighetsförankring och inte har något som helst begrepp om hur det fungerar att leva under vissa omständigheter.

Krönikor

Om PK-medias sätt att behandla politiker

Mats Olsson, kommunalråd i Malmö, menar i en debattartikel på Avpixlat.info att media aktivt väljer att misskreditera Sverigedemokraterna genom felcitat. Han menar vidare att media är helt ointresserade av vad Sd har att säga, och att debatten därför uteblir i sagda media.

Det Mats Olsson givetvis missar i sin tirad om hur synd det är om Sverigedemokraterna, är att media felciterar alla — både politiska partier, små och stora företag, lokala förmågor — herregud, jag har själv blivit felciterad i lokalpressen. Detta är inget unikt för Sd, och att anta en martyrroll är uteslutande barnsligt och fånigt.

Pity Me
duncan / Foter / CC BY-NC

Det är nämligen så att oavsett vilken tidning man pratar om, så är deras största intresse att sälja lösnummer och för att göra det måste rubriker och innehåll vara så smaskigt som möjligt. Det är bland annat därför uttrycket ”man ska inte tro allt man läser” myntats, men det måste ha gått förbi Mats Olsson helt.

Lite senare i sin debattartikel oroar sig Olsson för yttrandefriheten på nätet. Det han syftar på är Reinfeldts kritik av Sd och hur Reinfeldt anser att Sd’s politik främst förs ut via olika kanaler på Internet. Olsson vill gärna tro att detta innebär att Reinfeldt vill censurera hela Internet för att komma åt Sverigedemokraternas främsta kanal för att få ut sitt budskap. Så är givetvis inte fallet, utan det Reinfeldt vill poängtera är att Internet är en stor kanal för Sverigedemokraterna att utnyttja, och att de också gör det.

Det här är alltså vad som händer när man har en så trång och inskränkt syn på hur världen fungerar. Det är också vad som händer när man är så rädd som Sverigedemokraterna är, och när man tror att hela världen konspirerar mot den egna personen och allt man tror på.

Krönikor, Myter

5. Myten om "Varför måste de komma hit? Kan de inte stanna i sina länder?"

Detta är del fem i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”Varför måste de komma hit då? Kan de inte stanna i sina länder?”

Hur kommer det sig att det är fler som invandrar än som utvandrar från Sverige? Det har ju inte alltid varit så. Mellan 1851-1940 så utvandrade 1 417 480 människor från Sverige. Vi hade inte lika stor befolkning som tidigare vilket gjorde att de utvandrade benämns som ”en stor del”. De 65 efterkommande åren (1941-2005) har 1 273 304 människor utvandrat från Sverige. Utvandringen har med detta inte avstannat i antal, men i förhållande till hur många som bor i Sverige så är det en mindre andel som migrerar. Under den första perioden så hade vi heller inte så stor invandring till Sverige, den är större nu eftersom vi har andra möjligheter att ta emot invandrare och har ett tryggare samhällsklimat än tidigare.

Sverige är en del av ”västkulturen”, eller ”nordkulturen” om man så vill. En kultur som, överlag, är utvecklad och ”postindustriell” (eftersom vi inte har den tunga industrin som huvudnäring/primär arbetsgivare på samma sätt som under själva industrialiseringen). Något att tänka på är att vi inte har så mycket naturresurser som vissa länder, vilka numera ses som ”östkulturer”, eller ”sydkulturer”. Men varför har de inte tagit hand om sina resurser? Hur kan väst/nord ha kunnat skaffa sig så stora fördelar gentemot de mindre utvecklade länderna?

En av de stora orsakerna, som det inte talas så mycket om nuförtiden, är koloniseringen. ”Det var ju jättelänge sedan”, kan en del utbrista. ”Vem bryr sig om saker som hände för 400 år sedan?”, kan en annan fråga. Det har faktiskt väldigt mycket att göra med den resursfördelning och de ekonomiska skillnader som råder på jorden, just precis nu. Det stämmer att det inte var förrän främst Europa kunde ta sig långa sträckor på havet som vi hade möjlighet att utnyttja andra länder och deras resurser — inklusive människor — i vår favör.

Fathers of the Redemption

I och med de fördelar vi skaffade oss under detta halvmillennium, då områden togs i beslag och användes av de koloniserande staterna (exempelvis England, Spanien, Portugal, Holland, Frankrike, Tyskland och Italien som var/är helt beroende av att de koloniserade andra länder) för att bygga upp det som idag är ”Västvärlden” eller ”Första världen”. Det är alltid en fara med att måla upp scenarion om vad som hade kunnat ske om något i historien inte hade skett på det sätt som det gjorde. Det kallas anakronism och har, enligt mig, inget syfte mer än att ha något att laborera med. Det har dock ingenting med verkligheten att göra, vilket gör att jag inte kommer att gå in på hur det skulle kunna ha varit om koloniseringen inte hade ägt rum. Däremot skall jag försöka beskriva koloniseringen, med fokus på de sista 200 åren.

En av de stora katalysatorerna när det gäller utvecklingen och industrialiseringen var upptäckten av den Amerikanska kontinenten — i alla fall insikten om att det falls en gigantisk kontinent som erbjöd möjligheter att expandera och få tillgång till resurser. Det lilla motstånd som fanns på plats var snabbt övervunnet, vilket bäddade för att utnyttja alla godsaker som kontinenten hade att erbjuda. Nu skulle de bara skördas.

Det fanns en sak som inte var med i beräkningarna. Nämligen att de som bodde där var rätt dålig arbetskraft. Inte för att de var svaga rent fysiskt utan för att de inte hade någon motståndskraft mot alla de sjukdomar som Européerna kom dragandes med. En beräkning brukar göras för den befolkning som befann sig på den Amerikanska kontinenten – främst i de södra delarna – slutar i att det skall ha funnits ungefär 25 miljoner urinvånare på kontinenten. När utvecklingen var i full gång så avverkades både naturresurser och människor, och eftersom uppblandningen av gener (för dem som nu envisas med att mena att genblandning är farligt) var ytterst minimal fanns det efter några generationer kvar endast cirka 1 miljon av den arbetskraft som initialt kunde användas.

För att lösa problemet med att bygga det nya landet, utan att behöva hugga i själva, så krävdes människor som kunde göra allt grovarbete. Det fanns numera kolonier i andra delar av världen, vilket gjorde att det fanns information som nu kom väl till hands. På den Afrikanska kontinenten fanns det en urbefolkning som inte var lika ömtålig för de Europeiska sjukdomarna som de var på den Amerikanska. Men det gällde ju att få dessa människor dit, där arbetet behövde göras. De behövde förflyttas. Via båt. Över Atlanten.

Den transatlantiska slavhandeln är ett rätt så känt begrepp och med det menas att slavar köptes och såldes, förflyttades och dog någonstans mellan den Afrikanska kontinenten och den Amerikanska. Under denna period började också tanken på nationalstaten och begreppet nationalism att bli allt viktigare, då det var viktigt att veta var resurser skulle gå och vem som ägde vad och vart resurserna skulle transporteras. Människor i kolonierna förminskades och frågan om de svarta slavarna överhuvudtaget var människor var något som debatterades. För att kunna utsätta andra människor för någonting hemskt så brukar ett eller flera kriterier behöva uppfyllas. Antingen demoniseras de — de äter barn till frukost och våldtar allt och alla! — eller så görs de till lägre stående varelser — vi behandlar dem som boskap; de måste vara boskap! — vilka tydligt behöver särbehandlas. Även kriteriet att ”vi vet bättre än dem och måste visa hur saker skall gå till” är en sak som kan innebära våldshandlingar. Mycket av religionskrigen har innehållit både demonisering och tanken på ”rätt” åsikt/kultur. Det finns flera saker som gör att människor gör hemska saker mot varandra, men i stor skala (krig, utnyttjande etc.) så är sådana här idéer nödvändiga för att ens klara av att stänga av empatin.

Ju närmare slavägarna kom sina slavar desto mer insåg de att de faktiskt var människor. Detta var ju ett problem, eftersom ekonomin skulle hotas om den billiga arbetskraften försvann. Det fanns ju, likt för boskap, vissa regler inom slavnäringen som ägarna var tvungna att förhålla sig till. Mat och sovplats skulle fortfarande hållas, samt att se till att de inte blev så sjuka att de inte kunde arbeta.

I Amerika utbröt flertalet krig, både mellan olika kolonisatörer och mellan befolkningen i nyvunna områden. Inbördeskrig och oroligheter infann sig. Mot slutet av denna period så blev det internationellt förbjudet att handla med eller inneha slavar. Det var dock inte så att dessa människor — för nu började det bli allmänt känt att det var människor det handlade om — skulle få samma rättigheter och förutsättningar som de tidigare ägarna, de som nu (av mig, i denna text) kommer att benämnas som den vita befolkningen (DVB).

På flera ställen i världen var mönstret detsamma. Amerika är dock lättast att använda som modell eftersom det är ett så tydligt mönster. Indien, stora områden i Afrika, Centraleuropa, Australien och vissa delar av Asien har i stor utsträckning varit koloniserade av Europa vilket påverkat maktbalansen mellan dessa parter. I nästa kapitel sammankopplas koloniernas fall med dagens maktstrukturer.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Krönikor, Myter

4. Myten om att "de samlas på samma ställe och vill inte integreras…"

Detta är del fyra i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”De samlas ju på samma ställe och vill inte integreras med det svenska samhället.”

Så kan det låta när vi för en diskussion om invandringen, som om det är invandrarna som har bestämt hur det skall vara, vilket det till största del inte är. Det är vad som händer när migrationspolitiken inte ser till det faktum att människor från samma land eller kultur gärna samlas eftersom det innebär en trygghet. Skulle en svensk flytta till Kina, som kan erbjuda samma standard som i Sverige, fast bara för den som har råd, så skulle denne förmodligen välja att flytta till någon del där det fanns engelsktalande personer (om det inte finns någon svenskby), åtminstone till en början för att det skall vara lite lättare att komma in i kulturen och förstå hur samhället fungerar.

Artikel 24

När någon stor katastrof (natur eller kultur) sker i olika länder så kommer det att innebära att många människor flyttar ifrån ett land samtidigt. Beroende på hur det ser ut i världen, och vart de unga som jag tidigare nämnde finns, så kommer olika länder att ta emot olika mängder av migranter från olika delar av världen. När Sverige behövde arbetskraft på 60-talet till 80-talet så var det oroligt i Turkiet och i Chile (för att nämna några). Vi tog då gladeligen emot massor av folk som kunde arbeta med att bygga upp vårt folkhem. Miljonprojekt, hemspråksundervisning och multi-kulti skulle se till att våra gästarbetare skulle känna sig välkomna och arbeta hårt för att den svenska ekonomin skulle kunna blomstra.

Problemen med 80-talets ekonomiska ”kriser”, den extrema devalveringen av kronan och slutligen finanskrisen i början av 90-talet gjorde att arbetslösheten växte, räntorna gick ner, liksom bostadspriserna och människor i Sverige började se på de tidigare välkomnade gästarbetarna med andra ögon. Lagom till denna ekonomiska svacka i svensk ekonomi så störtades diktatorn Mohammed Siad Barre i Somalia och landet kastades in i att bli en av världens mest dysfunktionella stater. Flyktingströmmen blev enorm. På Balkan startade inbördeskriget som slet Jugoslavien i stycken och innebar fruktansvärda etniska rensningar. Flyktingströmmen blev enorm.

Sverige var ett land som hade haft en öppen migrationspolitik eftersom vi var beroende av arbetskraftsinvandringen. Det förändrades i samband med de ekonomiska problem som nu rådde, migrationspolitiken hade dock inte följt med. Integration hade inte varit nödvändig eftersom det viktigaste var att de som kom till Sverige lärde sig språket behjälpligt och sedan tog ett av de jobb som behövde tas för att landet skulle kunna utvecklas. Nu fanns det inte längre samma arbetsmöjligheter och invandrare hade inte samma chans att få arbete — de började likställas med bidragstagare.

Det var nu. Nu som de kom. De som kom från Somalia, Balkan, Mellanöstern (jag tycker inte om den benämningen men de som led av sviterna från bl.a. Gulfkriget) etc. De som kom att bli likställda med ”problemet”. Trots att de flyktingar som kom under 90-talet inte hade någon chans att påverka den svenska ekonomin eller hade något att göra med börser, spekulationer och investeringar så var det de som var problemet. Istället för att se de faktorer som lett till att integrationen fallit mellan stolarna så valde politiker, sakkunniga och gemene man att skylla på invandrarna — och i viss mån invandring i stort.

Ny Demokrati kunde få 6.7 % av rösterna i riksdagsvalet genom att skylla på dem. Rationaliseringar gjordes för att spara pengar eftersom det var för dyrt att ha fler anställda än nödvändigt. Tekniken gick snabbt framåt och den mängd arbeten som i stort sett mest behövde ”ett par händer” ersattes av maskiner. Arbetsmarknaden hårdnade och de pengar som fanns i överflöd under 50-talet till 70-talet på grund av vår inblandning i WWII började sina och vi var tvungna att stå på egna ben.

Kvar fanns immigranter från länder i kaos som beskylldes för problemen. En mentalitet som finns kvar på flera håll men som inte har någon egentlig grund. Den fungerar dock ypperligt för de som inte vill se de egentliga problemen utan mest vill ha en syndabock för de misstag som har begåtts. Skulle vi strypa invandringen helt så riskerar Sveriges ekonomi fallera ganska snabbt och om 20 år riskerar vi att skrika efter arbetskraft — utbildad eller ej.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Krönikor

Sverigedemokraternas hederskultur

Gästartikel av Pontus Näslund

Följande är exempel på hur kulturrasism, dubbla måttstockar och nationalistisk blodsmystik kan uppdagas i sverigedemokraternas politiska material. Det kan vara ett effektivt sätt att argumentera i förhållande till sverigedemokrater och personer som sympatiserar med deras mer tvivelaktiga politiska drag.

Grandpa

I en motion anför en samling sverigedemokratiska riksdagsledamöter dels en definition av vad som är hederskultur, och dessutom vad de uppfattar som viktigt att lagstifta om på den grunden.

Kollektivet framför individen

Motionen innehåller påståenden som ”inom hederskulturer sätts alltid kollektivet främst” och avgränsar det hederskulturella kollektivet med hänvisning till blodsband. Om man ser till sverigedemokraternas principprogram kan man lägga följande till pusslet: ”Sverigedemokraterna ser nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen” (förf. fetstil).

För att understryka den här saken ytterligare kan ännu ett par exempel konkretiseras. Förtydligande markeringar av mig:

”Den enskilt största och grundläggande skillnaden mellan hederskultur och det vi avser när vi talar om västerländsk kultur är synen och värderingen av kollektivet kontra individen.” (ur motionen)

”Familjen med sin omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap.” (ur principprogrammet)

”Hedern måste försvaras, även om det innebär att förskjuta, skada eller mörda en familjemedlem.” (ur motionen)

”Brottsoffers och potentiella brottsoffers intressen måste i alla lägen sättas framför brottslingars intressen” (ur principprogrammet)

Blodsband inskrivet i lagen?

Detta kan tas än längre. Sverigedemokraterna sätter blodsband över funktionell betydelse i familjebegreppet, till skillnad från befintlig svensk lagstiftning. Principprogrammet menar att ”det minst komplicerade, och därmed bästa för de flesta barn, är enligt vår bedömning att få växa upp med sina biologiska föräldrar som moders- och fadersgestalter”. Istället för att en person som är i relation med en kvinna i första hand ska träda in som fadersgestalt är det enligt sverigedemokraterna lämpligare att den biologiska fadern kategoriskt ges den rollen av samhället.

Det påstås alltså att det är viktigare att skydda blodsband än tillgång till en trygg och stabil familjebildning som inte belastas av försörjningssvårigheter. I svensk rätt fungerar det i dagsläget inte så, utan den registreras som fader, och därmed vårdnadspliktig med mera, vilken sammanlever i äktenskap (eller motsvarande) med modern.

Det verkar alltså finnas en ideologisk gemenskap mellan vad sverigedemokraterna kallar för hederskultur och den grundval som Sverigedemokraternas politik vilar på.

Den sverigedemokratiska staten

Hur ligger det då till med tvång, våld och förtryck i den sverigedemokratiska hederskulturen? Med tanke på att den i praktiken är ett politiskt program faller det sig naturligt att betrakta den våldsapparat som den sverigedemokratiska staten skulle vara som jämförelseobjekt.

Här kan det alltså passa att återvända till den motion som nämndes tidigare. I den föreslås instiftande av obligatorisk utbildning av personer som genom sin yrkesutövning kommer i kontakt med individer som lever i en icke-svensk (icke-västerländsk) hederskultur, vilken karakteriseras enligt följande: ”Det kan inte nog understrykas att den utbildning som sker måste gå djupare än att beskriva vad som sker eftersom handlingar bara är symptom på en bakomliggande värderingsgrund och verklighet skiljd från den svenska.”

Enligt Sverigedemokraterna är det alltså inte en mänsklig rättighet att ha vilka åsikter och värderingar som helst, de vill tvinga bort värderingsgrunder genom indoktrinering av såväl yrkespersoner som barn och andra de kommer i kontakt med.

Hur det avviker från något annat hederskulturellt försvar av ideologins egna utgångspunkter framkommer inte i motionen.

/Pontus Näslund

Krönikor

I sammetskjol och utanförskap

”Ursäkta mig, men det står en zigenarkvinna och målar naglarna borta vid accessoarerna.”

Romernas flagga

Jag var 16 år och inne på min tredje dag som sommarjobbare på Rusta. Jag visste inte alls hur jag skulle hantera den upplysningen utan förmedlade den helt enkelt till en överordnad. Hur hon i sin tur hanterade situationen minns jag inte, men jag minns att det var mitt första sammanträffande med romer ute i samhället.

Minnet av episoden kommer till mig när jag ser på SVT:s Debatt (4/10 2012) där man i ett program avhandlar diskriminering mot romer på specifikt bensinmackar.

Nämner man ordet zigenare eller rom så tänker de allra flesta först på kvinnor i spetsblusar och stora svarta sammetskjolar. Därnäst kanske på män i kostymbyxor och loafers. Och därefter? På bilskojare, gårdfarihandlare, spågummor, ficktjuvar?

Enligt innehållet i etnologen Karl-Olov Arnstbergs kritiserade bok ”Svenskar & zigenare” lever svenska romer i förhållandevis hög grad i bidragsberoende, alkoholmissbruk och kriminalitet. Hans förklaring är att romernas kultur är stark och att de vill bevara den, vilket i sin tur lett till isolering, förtryck och diskriminering, samtidigt som romerna själva hyser lågt förtroende till majoritetssamhället som under historiens lopp förslavat dem, steriliserat dem, systematiskt mördat dem och kriminaliserat dem.

Jag finner det som en mycket rimlig utgång, om än inte försvarlig.

Romerna utvandrade av okänd anledning från Indien på 700-talet och spridde sig över hela Asien och Europa. Till Sverige tycks de ha anlänt under 1500-talet, att döma av en av Olaus Petris (1493-1552) historiska krönikor. De försörjde sig i den mån de fick tillfälle genom förgyllning, smide, hästhandel, musik och cirkus. På 1500-talet var det belagt med dödsstraff för manliga romer att vistas i landet och även om detta upphävdes var det fortfarande förbjudet för romer att slå sig ner på en fast boplats. Detta förbud gällde för vissa grupper ända in på 1960-talet, varför majoriteten av romerna — trots att 4 års folkskoleutbildning var obligatorisk redan 1842 — inte hade rätt till skolgång då de inte var mantalsskrivna på en fast plats.
Under Förintelsen mördades hundratusentals, kanske så många som 1,5 miljoner romer och i Sverige tvångssteriliserades många romska kvinnor i ”rashygienens” namn. Lagen om tvångssterilisering kom anmärkningsvärt nog inte att upphävas förrän 1975!

Det skall förklaras att det finns många undergrupper av romer, varav de flesta talar någon dialekt av romanes eller romani chib som är ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Trots detta brister myndigheter när det gäller att publicera information på romani, vilket påpekas i det avsnitt av Debatt jag nämnde.
Bland dessa romska grupper är kaale, ofta kallade ”finska zigenare” den grupp som bär de karakteristiska sammetskjolarna. De talar finska och har tyvärr ofta inte hållit romani chib vid liv. Kanske är det en av anledningarna till att de ses som ”den lägsta kasten” av andra romska grupper. Den som blir sparkad tenderar själv att försöka sparka neråt.

Dessa är alltså de romer som syns mest, som blir misstänkliggjorda på grund av sin klädsel, som får klä skott för alla historier någon någonsin hört om romer, och som därför torde vara svårast att integreras i samhället.

Det är en sorglig historia, den om Europas styvbarn. De fick egentligen aldrig en riktig chans.
Den svenska staten som är ansvarig för så många övergrepp på romer genom tiderna har (efter flera hundra år) beslutat att försöka minska avståndet mellan romska grupper och det svenska samhället, i ett regeringsbeslut om ”strategi för romsk inkludering” från februari 2012.****
Frågan är nu om övriga Sverige, det vill säga du, jag och alla andra icke-romer är beredda att följa regeringens goda exempel?
Kanske något så enkelt som att hälsa på de romska grannarna, att inte tyst hålla med om det som sägs bakom deras ryggar.

För sanningen är den att detta inte är några människor som kan ”slängas ut direkt” vid minsta problem, vilket annars är en populär lösning på diverse problem enligt falanger på högerkanten. Det finns inget land att slänga ut dem till. Detta är svenska medborgare — ibland sedan många generationer tillbaka — och det är på tiden att vi erkänner det istället för att betrakta dem som något främmande inslag.
Romernas sak är vår!


Källor:
Karl-Olov Arnstbergs ”Svenskar & zigenare” (ISBN 91-7203-226-X)
Zoltan Barany ”The East European Gypsies: Regime Change, Marginality, and Ethnopolitics”
http://www.regeringen.se/content/1/c4/28/64/212fc81a.pdf
http://www.regeringen.se/sb/d/15562/a/186402
http://www.regeringen.se/content/1/c4/28/64/212fc81a.pdf

Artiklar, Myter

Myt: Mänskliga värderingar

trappa
… … …

Personer som påstår att de är kritiska till invandringspolitiken, argumenterar ofta att främmande människor från andra länder har andra värderingar. De insinuerar att svenskfödda skulle ha helt andra grundläggande mänskliga värderingar.

Frågar du beteendevetare eller psykiatriker så kommer de att nämna Maslows behovstrappa. Det är inte direkt en trappa, för det finns ingen tydlig prioritetsordning. Men beståndsdelarna är dessa begrepp: Kroppsliga behov, Trygghet, Kärlek, Gemenskap, Uppskattning, Självförverkligande.

Hus och Hem är en tydlig nödvändighet som uppfyller flera av ovanstående delar på olika sätt; skydd mot väder och vind; möjlighet att låsa in dina ägodelar på en säker plats så att du kan känna dig trygg när du sover och åker iväg till jobbet. Hur varje bostad är utformad, inredd och vilka kroppsliga behov du utövar och i vilka rum du gör det i skiljer sig åt i olika hem. Några anser att bostaden måste se ut som i de senaste heminredningstidningarna, och får ut en stor del av självförverkligande genom att renovera det och bygga om och förnya möblerna på olika sätt. Andra väljer billiga möbler och lägger en större proportion pengar på t.ex. kläder, hemelektronik eller en dyr bil.

Familjen är självfallet en aning varierande — över vilka individer och relationer som räknas in i familjen — beroende på vem man frågar. Några människor inkluderar svärföräldrar, och andra anser att deras närmsta vän och husdjuren ingår. Men oavsett vilka du räknar som dina familjemedlemmar så anser nästan alla världens invånare att familjen är viktig och de känner en stark tillhörighet och har ömsesidiga beroenden på varierande sätt till sina närmaste.

World Values Survey har sammanställt ett flertal enkätundersökningar med massor av värdefrågor till ett stort urval människor i väldigt många länder, och sammanställt till en databas som allmänheten kan få slå upp saker i. Utav de fåtal exempelländer som jag slog upp har lite mindre än 1% svarat ”inte så viktigt” eller ”inte alls viktigt” på frågan om hur viktig de anser att deras familj är. Jag provade bara att välja ut några länder som Iran, Irak, Bulgarien, Rumänien, Moldavien och Rwanda [se punkt 1 i illustrationen nedan, klicka på den för att förstora]

Mat är en nödvändighet för att överleva, näring för att må bra, en källa till glädje, och kan ge dig stor tillfredsställelse om du njuter av att laga mat och bjuda andra på goda festmåltider. Då är det en hobby och leder till gemenskap, men för några så kan mat även vara ett yrke och alltså vara en del som skänker trygghet genom ekonomi.

Enkätsvar
Klicka för att förstora.

Vad du väljer för ingredienser och recept till dina måltider är bara mindre detaljer och variationer på alla mattraditioner, trender och butiksutbud i alla olika regioner och världsdelar. Personligt tycke och smak, din uppväxt samt trender styr en ganska stor del av vad du gillar och uppskattar. Varje individ plockar från ett smörgåsbord, till sin egen unika mix av mångkultur. Alla prioriterar lite varierande och annorlunda jämfört med sina grannar över vad man väljer att lägga en större respektive mindre del av sin tid och inkomst på.

Arbete och fritid är också mycket högt värderat av nästan alla människor. I World Values Survey är det ungefär 7% som svarat ”inte alls viktigt” eller ”inte så viktigt” på frågan om hur viktigt de anser arbete vara. [se punkt 2 i illustrationen]

Intresse och engagemang för omvärlden är också ungefär lika viktigt för alla människor. Se punkt 3 i illustrationen så ser du att färre än 5% har svarat ”inte likt mig” eller ”absolut inte alls likt mig” på frågan om hur viktigt de anser det är att hjälpa grannarna eller andra människor i närheten. Jag har slagit på massor av frågor om politiskt, fackligt, miljö- eller idrotts- engagemang, tendenserna är generellt sett lika över hela linjen av samhällsfrågor och personliga åsikter.

Det som står ut av alla värdefrågor är hur viktigt människor anser att religion är, och hur ofta dom utövar sin personliga tro organiserat. Det mest uppseendeväckande är svaret från Iran. Se punkt 4, den gröna inringade raden, i illustrationen till vänster. Endast 21,3% av tillfrågade iranierna svarar att de närvarar på en religiös gudstjänst ”mer än 1gång/vecka”, 14,2% uppger 1 gång/v och hela 24% har svarat att de i princip aldrig går till en gudstjänst. [urvalsgruppen för denna fråga är 2,5 ggr fler personer än i den svenska undersökningen, så det är inte nån slump eller en felrepresentation det rör sig om]

Abraham Maslow ansåg att flera av de grundläggande behoven kan tillfredsställas samtidigt. Varje detalj i en människas liv kan uppfylla olika kategoridelar samtidigt, på lite olika sätt och i olika viktighetsgrad för olika individer beroende på intresse, personligt tycke, smak och prioritering. På samma sätt fungerar människan med växlande grupptillhörigheter och intersektionalitet. Alla människor har i stort sett exakt samma grundvärderingar, men var och en har bara lite olika varieringar, metoder och vanor kring alla ingående detaljer i sin egen unika mix av mångkultur och mångfald.

Nästa gång en socialkonservativ politiker från t.ex. Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna säger att en ”främmande” grupp inte delar våra s.k. ”svenska” värderingar, ska du fråga och ifrågasätta. Menar den politikern en människa som inte värderar familj, ett hem, mat i magen, utbildning, arbete och en inkomst?

Kanske försöker de på det här viset att avhumanisera främlingar? Pratar de så här, för att deras anhängare ska slippa känna dåligt samvete för att man vill försöka att stänga gränsen och riva upp Schengensamarbetet? Eller är det bara att man vill slippa skämmas för att vara rädda för helt vanliga människor?

———

Källor:
Wikipedia om Abraham Maslow
Maslows behovstrappa
World Values hemsida
World Values databas
DN Debatt — Andreas Johansson Heinö

Krönikor

Debatt: Är rasism och demokrati förenligt?

Gästinlägg av Mozhgan Jalali om yttrandefrihet och rasism

Internet är det fria ordets bästa redskap där människor kan mötas, starta en debatt och delta i olika debatter. Det är ett givande och tagande som bidrar till nya perspektiv, kunskap, öppenhet och tolerans i samhället. Men Nätet har också tyvärr blivit en fristad för rasistiska och främlingsfientliga uttalande från organiserade rörelsen och icke organiserade personer.

Med tack till Lindström – Bonton.se (Klicka för större bild)

Olika Medier stänger ner sina kommentarsfält på grund av personliga påhopp, hatiska, rasistiska och främlingsfientliga inlägg.  Själv har publicerat debattartikel då jag har försökt att lyfta upp en av minoritetens dilemmor och fick höra att jag inte hade rätt att finnas i Sverige och borde sticka hem, att jag endast skulle anpassa mig till svenska normer och traditioner, att Sverige tillhörde till svenskar och att Sverige skulle bevaras svenskt!

Självfallet är det rasism och främlingsfientlighet som inte har någon plats i svenska samhället och som inte hör hemma till vårt demokratiska Sverige! Människors lika värde är ett viktigt värdegrund i ett demokratiskt land som Sverige. Yttrandefriheten har då diskuterats mycket utifrån olika perspektiv, då bl.a. rätten att kunna uttala sig även rasistiskt.

Jag menar då att yttrandefriheten inte kan gälla rasism och därför bör dessa inlägg som en markering för nolltolerans mot rasism även tas bort i framtiden. Yttrandefriheten innebär rätten att kunna uttrycka sina åsikter utan censur eller rädsla för hat, hot, bestraffning eller kränkning. Detta har reglerats i Sveriges grundlag. Liknande formuleringar finns även i Europakonventionen om mänskliga rättigheter och FN:s konvention.  Staten har då ingen rätt att begränsa individer i något avseende i vad individer får tycka och uttrycka och många hävdar att yttrandefriheten betecknar relationen mellan staten och individen.

Yttrandefriheten anses även vara en självklar förutsättning för ett demokratiskt statsskick och en viktig grund för ett öppet samhälle där människor vågar tala öppet och engagera sig i olika samhällsfrågor. Men som många andra rättigheter innebär yttrandefriheten även skyldighet. En skyldighet att ta ansvar för sina egna åsikter och det man uttrycker i t.ex. tal och skrift, men även skyldighet att låta andra individer yttra sig fritt utan att vara rädda för att bli hatade, hotade eller kränkta och den friheten ska självklart grundas på människors lika värde.

Yttrandefriheten får mening och innebörd först då i en mellanmänsklig relation och den mellanmänskliga relationen har stort betydelse, för utan den så existerar inga ”rättigheter eller skyldighet”. Människor kan självklart ha skilda åsikter och det krävs mycket för att individer ska ändra en uppfattning/åsikt eftersom individer bygger sin åsikt på personliga livserfarenheter och de förutsättningar och värld man är född och uppvuxen i.

Mozhgan Jalali

Men en sak får vi inte glömma och det är att, i den mellanmänskliga relationen där våra rättigheter får mening, vår rätt till yttrandefrihet ska inte innebära kränkning av någon annan individs grundläggande rättighet. Rätten att få vara kvinna/man, svart/vit, Homosexuell/Heterosexuell, muslim/ jude/kristen, invandrare/etniskt svensk m.fl. ska alltid vara de grundläggande rättigheter i ett demokratiskt samhälle. Därför ska yttrandefriheten alltid utnyttjas med ansvar, omdöme och omsorg.

Med yttrandefrihetens goda möjligheter kan vi kritisera allt och alla om vi nu önskar det, men att uttala sig kränkande mot en annan individ eller en grupp av individer är inget tecken på yttrandefrihet utan brist på omdöme!

Vi måste ändå sträva efter att skapa och bygga ett samhälle där alla människor oavsett färg, religion, etnicitet etc. med förståelse, omtanke och omsorg kan få plats och leva tillsammans . Detta måste ändå vara vår strävan!

/ Mozhgan Jalali, Moderat samhällsdebattör