Etikettarkiv: invandring

Artiklar

Asylprocess för dummies, del 1

Gästartikel av Sanna Vestin

Del 1. Att söka asyl

Cop_Youngster
Dan Shouse / Foter / CC BY-NC

Grundprincipen i den svenska Utlänningslagen är att utlänningar inte får flytta till Sverige utan vidare. De som är medborgare i ett nordiskt land är undantagna, de får resa in och vistas här hur mycket de vill. EU-medborgare är också undantagna, de har automatiskt uppehållsrätt bara de har studieplats eller anställning eller någon annan försörjning. Men för alla andra gäller att om man ska vara i Sverige mer än tre månader måste man ansöka om uppehållstillstånd.

För att uppehållstillstånd ska beviljas måste det finnas något särskilt skäl. Från de flesta utomeuropeiska länder måste man dessutom ha visum för att över huvud taget resa in i Sverige.

Utlänningslagen innehåller ett antal skäl som man kan ha för att få uppehållstillstånd. Det kan vara att man har fått studieplats eller arbetstillstånd eller har anhöriga i Sverige. Det kan också vara att man har behov av skydd eller något speciellt humanitärt skäl – i lagen heter det synnerligen ömmande omständigheter.

För att få uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov eller av ”synnerligen ömmande omständigheter” ska man befinna sig i Sverige. För alla andra, alltså anhöriga, arbetssökande och studerande, gäller tvärtom att man måste vara utanför Sverige när man ansöker och man får inte komma hit förrän ansökan är godkänd.

Det knepiga för den som söker asyl är att man måste ha visum för att resa in – men visum beviljas inte för asylsökande. I princip måste man därför ta sig in i landet olagligt för att kunna söka asyl lagligt. En del lyckas skaffa visum av något annat skäl och hoppar av, men det vanligaste är att man anlitar smugglare och reser utan handlingar eller med falska handlingar.

Det första man måste göra när man kommer till Sverige är att leta rätt på Migrationsverket. Om man vänder sig till gränspersonal eller till polisen så har de skyldighet att visa hur man får kontakt. Minsta antydan om att man behöver skydd ska tolkas som att man behöver söka asyl, och då får man inte direktavvisas av polisen.

Var och en som söker asyl får lämna fingeravtryck och intervjuas. Det första som utreds är identiteten och om man över huvud taget ska få söka asyl just i Sverige. Vuxna erbjuds boende på en flyktingförläggning, om de så vill. Det är tillåtet att bo någon annanstans och de flesta vuxna väljer det trots att de får bekosta det själva.

De som bedöms som minderåriga placeras i ungdomsboenden eller familjehem. De får också en god man utsedd.

Ansöka om asyl

Att ansöka om asyl hos Migrationsverket är en administrativ procedur ungefär som att ansöka om att få byggnadstillstånd eller starta en firma. Migrationsverket både utreder ärendet och fattar beslutet.

När det är klart var man ska bo så får man kallelse till ett mottagningssamtal som bara handlar om praktiska saker, inget om asylärendet. Då får man också LMA-kort. LMA-kortet ser ut som ett id-kort med foto och det visar att man befinner sig lagligt i Sverige. Så länge man är asylsökande är man inte papperslös.

Sen kan det gå fort, om Migrationsverket anser att det är ”uppenbart” att det inte finns några skäl för uppehållstillstånd. Då kan man avvisas med omedelbar verkställighet. Det betyder att man inte får stanna i Sverige och vänta på besked om överklagande.

Om det visar sig att man har kommit in i EU med visum från ett annat EU-land eller har varit i ett annat EU-land, så får man inte söka asyl i Sverige. Istället ska man överföras till det andra EU-landet, och i sådana fall får man inte heller stanna i Sverige för att överklaga. Det här styrs av en EU-förordning som kallas Dublinförordningen.

För ensamma barn tillämpas egentligen inte Dublinförordningens regler, men det undantaget gäller bara för barn som inte anses ha påbörjat asylansökan i ett annat land. Därför överförs även många minderåriga till andra EU-länder, där de har lämnat fingeravtryck.

Även om proceduren går fort så får Migrationsverket inte fatta beslut om avvisning eller utvisning utan att det har förekommit någon form av muntlig handläggning.

De flesta asylsökande tilldelas ett offentligt biträde, alltså en jurist (oftast en advokat) som staten betalar. Men detta sker inte om Migrationsverket anser att det är ”uppenbart obehövligt”, som det heter i lagen. Det kan vara för att man uppenbart ska få stanna men också för att Migrationsverket anser att ansökan är uppenbart ogrundad. Ensamkommande barn brukar alltid få offentligt biträde – men varken vuxna eller barn får biträde i Dublinfall, alltså om de ska skickas någon annanstans inom EU.

Det där kan bli problematiskt, eftersom det rör sig om rätt kontroversiella beslut, när barn ska skickas till andra länder där de kan ha farit illa. Utan advokat hamnar det på barnets gode man att argumentera, men de flesta gode män har ingen juridisk utbildning.

När asylansökan ska prövas i Sverige tillsätter Migrationsverket i alla fall advokat i de flesta ärenden. Det går att byta, men då ska det finnas skäl som Migrationsverket accepterar.

Man har alltid rätt att företräda sig själv eller bekosta ett eget ombud om man vill och har möjlighet.

Intervju och utredning

Om ärendet inte handlagts med snabbprocedur, så kallas man till en ny asylintervju några veckor efter ankomsten, med Migrationsverkets handläggare, det offentliga biträdet och tolk. Det är viktigt att så mycket som möjligt kommer fram om varför man flydde, och att det inte finns motsägelser eller felaktigheter.

Intervjuerna brukar kretsa mycket kring namn, platser och vilka handlingar man har. Det kan vara svårt att få sagt det viktiga om asylskälen, särskilt eftersom man som asylsökande inte på förhand vet vilka omständigheter som anses viktiga och vilka bevis som behövs. Därför är det viktigt att försöka träffa sin advokat i förväg och gå igenom sina skäl.

Familjemedlemmar har rätt att intervjuas var för sig och man har rätt att begära att få tala med en handläggare av ett visst kön. Även barn ska höras, om det inte är olämpligt för barnet.

Det är viktigt vad som sägs i början av proceduren, så det är ett stort ansvar för alla inblandade att se till att allas egna skäl kommer fram.

Migrationsverket har riktlinjer för hur kvinnor ska bemötas och för hur barn ska intervjuas. Men det är ändå ganska vanligt att kvinnor och barn behandlas som medsökande utan egna skäl.

Både barn och vuxna kan vara traumatiserade efter våldsamma upplevelser och ge uttryck för det på andra sätt än genom att prata om det. Om någon verkar störd så bör det leda till kontakt med psykiatrin för att försöka reda ut vad som hänt. Men sådant sker nästan aldrig på Migrationsverkets initiativ. Därför finns det alltid en risk att sådant bara negligeras eller bedöms som sjukdomstillstånd utan koppling till familjens asylskäl, om inte advokaten begär en medicinsk eller psykiatrisk utredning.

Efter intervjun, eller intervjuerna om tiden inte räcker till, så får man en utskrift och då är det återigen viktigt att man träffar advokaten och går igenom vad det står. Man måste reda ut så fort som möjligt om det blivit några felaktigheter eller missförstånd under tolkningen. Advokaten brukar skicka in en skrivelse som kompletterar intervjun.

Migrationsverkets handläggare kontrollerar de uppgifter som kommit fram på olika sätt. De använder allmän landinformation och ambassadrapporter. De kan ställa konkreta frågor till ambassadtjänstemän, de kan kontrollera datum i lokalpress. De kan ta reda på hur en viss typ av handlingar brukar se ut i ett visst land. Uppgifter man lämnat till exempel om var man bott och studerat kan också kontrolleras.

När Migrationsverket har gått igenom handlingarna och plockat fram sin information, så fattas det första beslutet. Ibland kan det ta lång tid. Men år 2011 fick 60 procent av de asylsökande ett första beslut inom tre månader efter att de sökt asyl.

I princip har man rätt att arbeta under väntetiden. Men för att få arbeta måste man kunna styrka sin identitet. ”Styrka” är ett starkt krav som är svårt att uppnå utan ett giltigt pass. Det går dock att göra undantag om Migrationsverket håller med om att man verkligen försökt styrka sin identitet.

I beslutet från Migrationsverket står det viktigaste om vilka saker man har tagit upp som asylskäl och varför man får uppehållstillstånd eller inte. Därför är det bra att spara beslutet.

Avslag kan överklagas

Om man får ett negativt beslut så har man rätt att överklaga till migrationsdomstol inom tre veckor, räknat från den dag man fick ta del av avslaget. Man får behålla det offentliga biträdet. Migrationsdomstolar finns vid tre av landets förvaltningsrätter; Stockholm, Göteborg och Malmö.

Inför domstolen är den asylsökande och Migrationsverket två parter. Den asylsökande eller ombudet skickar in sitt överklagande till Migrationsverket. Migrationsverket skickar överklagandet vidare till domstolen och lägger till sina argument. Den asylsökande kan skicka in bemötanden och kompletteringar.

Allt som advokaten skickar in skickas vidare till Migratonsverket, som kan yttra sig. Allt Migrationsverket skickar in får advokaten yttra sig över. Sedan fattas beslut i domstolen antingen av en domare ensam eller av en domare tillsammans med nämndemän. Det varierar hur lång tid det tar, men några månader kan man räkna med, kanske ett halvår.

Om man har avvisats med omedelbar verkställighet så har man teoretiskt rätt att överklaga från utlandet. Men det har inte någon betydelse i praktiken, eftersom asylansökningar inte bifalls om inte den sökande befinner sig i Sverige.

De flesta ärenden avgörs skriftligt. För att få vara med i domstolen måste man begära muntlig förhandling. Om det beviljas beror främst på om domstolen anser att ens trovärdighet kommer att spela roll för hur beslutet blir.

Högsta organ är Migrationsöverdomstolen, som är en del av kammarrätten i Stockholm. Man kan överklaga dit om man får avslag i migrationsdomstol, men det är Migrationsöverdomstolen själv som avgör om man får prövningstillstånd och det är ovanligt. Om man inte överklagar så är utvisningen slutligt fastställd och ”vinner laga kraft” när tiden för överklagande löpt ut. Om man överklagar så vinner beslutet laga kraft när Migrationsöverdomstolen har fattat beslut.

Även Migrationsverket kan överklaga domstolsbeslut. Ett positivt beslut från migrationsdomstol är alltså inte säkert förrän överklagningstiden har gått ut eller efter att Migrationsöverdomstolen har sagt sitt.

De beslut som Migrationsöverdomstolen publicerar blir vägledande för de lägre domstolarna och Migrationsverket. De lägre domstolarnas beslut används däremot inte som vägledande för Migrationsverket. Istället gör Migrationsverkets rättschef ibland egna rättsliga ställningstaganden och skriver kommentarer som de anställda kan använda som ledning.

Många vägledande beslut och det mesta av landinformationen som Migrationsverket och domstolarna använder finns att leta fram för vem som helst i databasen Lifos, som man kan hitta på Migrationsverkets webbplats.

/Sanna Vestin

Texten bygger på FARR:s Goda Råd samt föreläsningar, bland annat för rådgivningsgruppen inom ”Ingen Människa är Illegal” i Stockholm, februari 2012.
Läs mer om asylproceduren: FARR:s GODA RÅD (finns även på arabiska, engelska, spanska och ryska)

Gå till Asylprocess för dummies: Del 1 Att söka asyl | Del 2 Skäl för uppehållstillstånd | Del 3 Efter avslag

Artiklar, Myter

Ingen samband mellan invandring och otrygghet

Dagens Nyheter skrev nyligen en artikel om brottslighet och trygghet i svenska kommuner. I den redovisade de en rapport av SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) om vilka som är de ”säkraste” kommunerna.  Theo Bodin gjorde ett jämförande diagram där trygghet för kommuninvånare jämförs med invandringen i kommunerna. Det diagrammet, som vi fått lov att publicera,  visar att det inte finns något samband mellan invandring och otrygghet pga brottslighet i svenska kommuner.

Så här skrev DN:

Vill du känna dig trygg ska du flytta till Öckerö i Göteborgs skärgård. Det är den kommun som får bäst siffror när Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har rankat landets kommuner i fråga om trygghet.

I botten på listan kommer Helsingborg, Sollefteå och, allra längst ner, Malung-Sälen. SKL har jämfört antalet våldsbrott, personskador, bränder och stölder per tusen invånare. Det ger en helhetsbild av trygghetsområdet.

Det var alltså denna information om brottslighet i kommunerna som Bodin bestämde sig för att jämföra med invandringen för att avslöja myten om att invandringen skulle skapa brottslighet. Så här ser den ut!

Vi kontaktade Bodin och bad honom berätta mer. Så här skrev han:

Grafen gjordes apropå en artikel om trygghet i olika kommuner.

SKL har jämfört fyra faktorer per tusen invånare i landets kommuner: Anmälda stöld- och tillgreppsbrott, anmälda våldsbrott, utvecklade bränder i byggnad och antal inskrivna på sjukhus minst ett dygn till följd av oavsiktliga skador.

Jag hämtade information om andelen av befolkningen med utländsk bakgrund i alla Sveriges kommuner på SCBs webplats.

Sedan gjorde jag en scatterplot i SPSS med andelen invandrare på Y-axeln och SKLs sammanvägda otrygghetsindex på X-axeln.

Jag beräknade en linjär regression, dvs den linje genom alla punkter som ger det totalt kortaste avståndet mellan punkterna och linjen. Detta är en standardiserad statistisk metod som används i många sammanhang.

Sambandet mellan två faktorer (i detta fall utländsk bakgrund och otrygghet) uttrycks som R^2 (korrelationskoefficient) och går mellan -1 och 1. 1 betyder att det är ett perfekt positivt samband och -1 att det är ett perfekt negativt samband. 0 betyder att det absolut inte finns något samband. I detta fall är R2=0,0004. Det är så nära noll man kommer i sådana här sammanhang.

Krönikor

En utopisk dröm

När en svensk hamnar i ett utanförskap av någon anledning; det kan handla om långvarig sjukdom som kräver rehabilitering för att återgå till arbetslivet, det kan handla om ekonomiska skuldsituationer man försatt sig i, finns det ofta hjälp att få. Man kan få kontakt med handläggare på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, inkassobolag eller Kronofogden — som alla på olika sätt kan hjälpa en att komma på fötter igen. Det här är naturligt, en del i samhällsordningen — för oss svenskar.

Key of Magic
h.koppdelaney / Foter / CC BY-ND

Det är dock inte fullt lika naturligt när en person flyttar hit från ett annat land. Visst finns det stöd och hjälp att få som invandrare, men jag ifrågasätter å det starkaste om detta är utformat efter den inflyttades egna behov, eller om det enbart är utformat såsom riksdag och regering tror fungerar bäst. Jag är benägen att tro mer på sistnämnda alternativ, och det gör mig något nervös. De flesta är nog överens om att oavsett vilken regering som sitter, så är politiker på den nivån sorgligt obevandrade i hur det är att leva i den ”vanliga” verkligheten där pengar räcker for only so long, där arbetslöshet och sjukdom florerar även bland de bästa.

En utopi

Om jag får drömma helt fritt om hur det skulle kunna se ut om jag själv hade behov av att flytta till ett annat land, kanske som politisk flykting, kanske som anhöriginvandrare… Då skulle jag vilja att det fanns lättfattlig, lättillgänglig information om stöd och hjälp med följande punkter;

  • Boende

Att ha någonstans att få kalla sitt hem är bland det viktigaste som finns. Att inte ha den tryggheten gör att man känner sig mer rot- och rastlös än man behöver. Det påverkar känslan av trygghet, vilket i sin tur påverkar det egna beteendet, vilket i sin tur påverkar hur människor runt omkring en upplever ens person.

  • Försörjning

Beroende på vilken anledning jag har att komma in i ett land, har jag kanske inte de bästa möjligheter att försörja mig. Har jag inte det, är jag kanske beroende av att få ekonomiskt stöd den första tiden innan jag hunnit etablera mig tillräckligt för att börja jobba. Jag har svårt att föreställa mig att det är särskilt många som njuter av att vara bidragsberoende på något som helst vis. Om man då får en fungerande hjälp som nyanländ i ett land, kan det vara så oerhört mycket lättare att komma dithän att man försörjer sig själv. Helst med det man faktiskt har utbildning för; dels för att bibehålla sin identitet i sitt yrke, samt stoltheten över både yrke och den egna personen.

  • Socialt kontaktnät

När jag säger socialt kontaktnät, finns det ett flertal kontakter jag vill stoppa in i det facket. Till att börja med vill jag ta upp de kontakter jag får genom till exempel de människor som tar emot mig direkt när jag kommer. Därefter byggs ett kontaktnät i den här situationen ut med arbetsförmedlare, kontaktpersoner i olika sammanhang, förhoppningsvis nya arbetskamrater, nya vänner — och så vidare. Det sociala umgänget är oerhört viktigt för att man ska känna sig välkommen, oavsett om man byter stad eller som i det här fallet — land. För mig personligen skulle det vara väldigt viktigt att hitta nya vänner bland den inhemska befolkningen — av flera anledningar. Dels för språkets skull, men också för den ovärderliga kunskap om landet, om dess samhälle, hur saker och ting fungerar, kultur och traditioner… helt enkelt hur det är att leva i det här nya landet.

Utopiskt stöd för den nyanlände

För den som anser sig ha en psykisk funktionsnedsättning finns det många former av stöd och hjälp man kan få — om man bara letar lite. Bland annat kan man få ett personligt ombud, som kan hjälpa till med en mängd olika saker. Bland annat kan de hjälpa till med kontakter med olika myndigheter, att fylla i olika blanketter, att följa med till olika ställen för att se till att man inte glömmer att ta upp något viktigt — bara som exempel.. För den som kommer ny till Sverige borde det finnas något liknande. Inte för att man anser sig ha en psykisk funktionsnedsättning, utan för att man är utsatt och utan stadig plattform att stå på. Kan man inte språket är det givetvis mycket svårare. Jag har inte befunnit mig i den situationen, men jag misstänker att det inte alltid är helt lätt att hitta information hos kommunerna som är de som oftast står för de olika stöd som finns för en nyinvandrad person.

Friendship
*¦·sindorella·¦* / Foter / CC BY-NC-ND

Återigen; om jag fick önska helt fritt utan tanke på kostnader eller faktiska möjligheter att utföra det, så skulle jag vilja se dessa nyckelpersoner när jag kommer helt ny till ett annat land;

  • Personligt ombud/kontaktperson

En person som kopplas in direkt när jag kommer till mitt nya land. En person jag kan kommunicera med, helst på mitt eget språk eller ett annat språk jag talar obehindrat (i mitt fall engelska). Den här personen blir min första trygga punkt och den jag kontaktar när jag behöver ha hjälp med något jag inte förstår. Det är också denne som slussar mig vidare till andra nyckelpersoner i mitt nya liv; till exempel handläggare på mitt nya lands variant av Arbetsförmedlingen.

  • Sociala nätverksansvarig

När jag fått tag på ett boende jag kan kalla mitt, vore det väldigt trevligt om det fanns en person som hjälpte oss nyanlända. Till exempel kan jag se framför mig att den personen anordnade fika en gång i veckan dit vi nya kan gå och träffa infödda, träna på språket, träffa nya människor, lära oss om landet och dess kultur, få provsmaka något vi inte provat tidigare… Min föreställning om detta är inte att det ska vara träffar med en agenda och en dagordning, utan rätt och slätt en social företeelse där nätverkandet är det viktigaste. Något som är viktigt är dock att det ska vara lättillgängligt; jag vill inte ge mig på att ta buss, tunnelbana eller något annat offentligt ressätt innan jag vet hur jag ska bära mig åt, vart jag ska och så vidare.

Misstag i den svenska integrationspolitiken

För ett par år sedan mailade jag Erik Ullenhag och frågade om man faktiskt frågar de nyanlända hur de vill bli mottagna på ett sätt som gynnar både dem och oss som redan bor här. Faktiskt så fick jag ett svar, där Ullenhag menar att man givetvis gör undersökningar om detta. Personligen ställer jag mig högst skeptisk till att självaste Erik Ullenhag ger sig ut och träffar den som sitter i sin första intervju med Migrationsverket för att fråga denne hur den vill att mottagandet ska se ut. Men kanske att han borde göra det. Kanske att de som jobbar med de här frågorna borde gå ut och träffa de som de beslutar över huvudet på, för att fråga vilken sorts hjälp de behöver och vill ha för att på bästa möjliga sätt ta sig in i det svenska samhället.

För det är ju som så att vissa politiker på den nivån ibland lever utan verklighetsförankring och inte har något som helst begrepp om hur det fungerar att leva under vissa omständigheter.

Krönikor

Inte en överraskning

Gästkrönika av Markus Fridholm.

Jag önskar att det vore en överraskning att Erik Almqvist och Kent Ekeroth uppträtt hotfullt, beväpnat sig med järnrör, sagt till en svenskfödd man att det inte är hans land utan deras och kallat en tjej som protesterade för hora.

Det är det inte.

Jag har försökt samtala med sverigedemokrater, men upptäcker tyvärr alltför ofta att det stupar på en mycket grundläggande poäng… människosyn. Det är naturligtvis en generalisering och för att visa respekt för de som faktiskt försöker hålla isär äpplen och päron och vars grundläggande problem med den svenska invandringspolitiken inte har att göra med religion eller etnisk tillhörighet per se, så vill jag markera att det inte gäller alla.

Tyvärr gäller det för många och tyvärr för de mer moderata krafterna i Sverigedemokraterna, så har det med partiets rötter att göra. Det är ett förhållandevis ungt parti och ett som för inte alltför länge sedan accepterade mer eller mindre öppen rasism i de egna leden. Den ”nolltolerans” som nu är proklamerad, kan inte helt enkelt överbrygga detta och många av de som ”rättar in sig i leden” har alls inte bytt människosyn utan bara retorik.

Oavsett nuvarande politik, så har SD sina rötter i organisationer längst ut på den extrema nationalistiska kanten, sådana som BSS, NRP med flera. Saker har hänt, människor har förändrats, en utbrytning av de värsta extremisterna till Nationaldemokraterna har skett, men trots det finns det i partiets rötter och djupt lagrat i partileden en grundläggande inställning om att det är något fel på invandrarna som människor. Många har svårt att skilja på sak och person och det är inte alls ovanligt att se svår islamofobi, idéer som till exempel eurabia, termer såsom MENA eller varför inte oikofobi, vilka alla har gemensamt att de är misstänkliggörande eller pejorativa.

I ett sådant sammanhang är det inte alls svårt att föreställa sig en lagom berusad Erik Almqvist och Kent Ekeroth, som i glömska om att hålla masken kallar folk för babbe, babbe-lover, hora etcetera, som säger till en person född i Sverige att det inte är hans land, som knuffas eller för den delen beväpnar sig med järnrör i något slags pubertal regression. De har sina rötter i samma led av arga ungdomar som känner sig förfördelade, motarbetade av etablissemanget, bedragna och ägare av den enda sanningen.

Den egna frustrationen utmynnar i drömmar om en annan värld, som en slags missuppfattad Astrid Lindgrensk eller Carl Larssonsk pseudoidyll, en verklighet där hela staden springer som en man ner till hamnen för att det ryktas om att ”en neger har setts där”, höjden av exotism.

Det finns flera problem med den sorts socialkonservatism och nationalromantik som i mer eller mindre extremistisk form präglar Sverigedemokraternas partiled.

Dels leder den i värsta fall till en avhumanisering av det ”främmande”. Man glömmer lätt att det faktiskt är människor man pratar om, individer med människovärde, drömmar, förhoppningar, och en längtan efter trygghet och ett gott liv. Saker vi tar för självklara, men som är allt annat än just det.

Dels är det en falsk bild som utelämnar allt det som var oerhört mycket sämre förr än nu, liksom så ofta när klarsyn förmörkas av nostalgi.

Dels förträngs även det enkla faktum att vi lever i en global värld, där avstånden mellan ”här” och ”där” är kortare än någonsin. Vi kan helt enkelt inte strunta i vad som händer ”där”, för det påverkar oss omedelbart även ”här”. Alternativet är i så fall våld i syfte att hålla borta eller förgöra, något som provats många gånger genom historien utan att någonsin lösa några problem.

Men.

Det går att diskutera invandringspolitiken utan att falla i extremismens fälla. Det är kanske det som är själva kruxet. Själv är jag i och för sig av den fasta övertygelsen att det inte är invandringen som sådan som är själva problemet. Snarare är det vårt sätt att ta emot de som kommer och vår oförmåga att reda ut för oss själva vilka gränssättningar som vi kan och måste göra och vilka vi verkligen bör låta bli att göra.

Det kan dock diskuteras och måste nog diskuteras om vi inte skall lämna frågan till unga arga män och kvinnor som tar sin känsla av utanförskap och gör den till sin panache. Om de enda som håller frågan levande är de främlingsfientliga, så är det inte alls konstigt att vi har ett parti i riksdagen där två ledande företrädare blir tagna med händerna i den rasistiska syltburken.

Vi måste lösa problemet med integrationen, vi måste se till att vi inte bara bjuder in folk till ett liv i misär, vi kanske tar emot många men på det planet är vi bland de sämsta av alla.

Så hur kan vi prata om integration och invandring utan att hänfalla till extremer, utan att frånta någon deras människovärde, utan att se ner på andra kulturer, generalisera eller för den delen utan att väja för de problem som faktiskt finns? Det är verkligen en öppen fråga, men innan vi besvarat den så kommer vi få leva med att islamofober, xenofober, rena rasister och sentimentala nationalromantiker sätter agendan för samtalet.

/Markus Fridholm.

Krönikor, Myter

8. Varför folk söker asyl…

Detta är sista delen i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”De fuskar till sig asyl bara för att kunna få bidrag — kraven för asyl måste skärpas!”

Samhällsklimatet i Sverige hårdnar och de socioekonomiska klyftorna ökar. Flertalet röster menar att vi måste ”se om vårt eget hus” innan vi kan släppa in flyktingar. Fusk med asylpapper och extrema fall av invandrarlurendrejeri belyses gärna av ”mångkulturmotståndare”, där den enskilda invandraren beskylls för att vilja ta pengar från vanliga svenskar. Att ”skicka tillbaka” dem som fuskar eller inte fyller alla kriterier — eller helt enkelt stoppa all invandring verkar vara den enda lösningen för en del debattörer.

Vilka omständigheter skulle infinna sig för att Du skulle lämna fru och barn i Sverige? Åka till ett land med en annan religion, språk, kultur och samhällsuppbyggnad? Genomföra skenäktenskap och få godkänt asyl och medborgarskap? Sedan efter flera år så kanske du får återse din fru och dina barn — samtidigt som människor i det nya landet hånar dig för lättvindigt fusk. Människor som har byggt upp sitt land under lång tid och som fortfarande tjänar på att ditt land, som du är född i och känner som hemma, sitter kvar i ett ekonomiskt skruvstäd.

Fleeing Kosovo
cliff1066™ / Foter / CC BY

Att den rådande politiken inte fungerar kan vi se svart på vitt. De kostnader som segregation, utanförskap och främlingsfientlighet kostar kommer på sikt att bli mycket högre än integration, gemenskap och kunskap kan ge vår framtid. Krav på utbildning, fortbildning, validering av befintlig utbildning, arbetsmarknadsåtgärder och en reglering i bostadssegregation är nödvändig. För att lösa problemen måste vi se problemen — de som har en främlingsfientlig inställning ser varken problemen eller lösningarna. De ser symptomen. Av invandringens historia, av en dåligt fungerande integrationspolitik. De ser bara ATT det är på ett speciellt sätt, inte varför. De vill bli av med människorna som de menar är problemet, inte lösa problemet i sig.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Artiklar

Hur såg invandringen till Sverige ut 2011?

Vad gäller den påstådda ”massinvandringen” som ju blivit någon sorts vedertaget begrepp och sanning, är det en fråga om vid vilket antal man anser att en sådan massinvandring sker. Det enda ärliga är att i klara siffror visa hur denna invandring ser ut, minska dessa siffror med antalet utvandrade och sedan får väl var och en avgöra om den siffra som återstår utgör en massinvandring eller ej.

Det är, på sätt som Sverigedemokraterna gjorde i valrörelsen 2010, direkt oärligt att i samma andetag nämna siffran 100.000 för att i direkt anslutning till den prata om problemen man säger sig ha med invandring från muslimska länder. Oerhört många bibringades på detta sätt en bild av och tror fortfarande att 100.000 muslimer flyttar till Sverige varje år.

Detta är de verkliga siffrorna från år 2011 som SCB och Migrationsverket presenterar dem.

År 2011 invandrade 96467 personer till Sverige. Samtidigt utvandrade 51179 personer vilket ger en nettoinvandring på 45288 personer. 2010 var nettoinvandringen 49948 personer vilket innebär en minskning med knappt 5000 personer mellan 2010 och 2011.

Den största invandrargruppen till Sverige är svenska medborgare.

De som invandrade fördelades på följande sätt:

Drygt 40% och de flesta av den totala andelen som fick uppehållstillstånd 2011, fick det av arbetsmarknads- och anhörigskäl (ej medräknat flyktinganhöriga 3,3% och anhöriga till arbetstagare, egna företagare och gästforskare 8,8%). Närmare 5% som fick uppehållstillstånd var kvot- eller konventionsflyktingar medan de skyddsbehövande utgjorde 6,6%.

I konkreta siffror betyder det att för den grupp som just nu tilldrar sig det största intresset i debatten, flyktingar, så utgjorde dessa inklusive kvotflyktingar 12726 personer. Av alla asylansökningar avslogs runt 2/3. Lägg till anhöriginvandring till dessa som uppgick till 3037 personer så utgör gruppen totalt 15763 individer.

Som vanligt utgör hemvändande svenskar en av de största invandrargrupperna under 2011 med totalt 20615 återvändare.

EES-avtalet innebar en invandring på 23226 personer, adopterade 355 barn, gäststuderande 6836 studenter och arbetsmarknadstillstånd 17877 personer.

Anhöriginvandringen vid sidan av de tidigare redovisade 3037 ovan var 29077 personer. Av dessa utgjordes 17906 av vad Migrationsverket kallar ”nyetablerade anknytningar” vilket innebär att här återfinns t.ex alla de män och kvinnor som under året kommit till Sverige för att de gift sig med en svensk. 8242 anhöriginvandrare var makar, sambos, söner och döttrar till arbetstagare, egna företagare, gästforskare etc. med arbetstillstånd i Sverige. Av den omdebatterade anhöriginvandringen utgör alltså dessa två grupper totalt 26148 personer eller ca. 81%.

Då SD och andra flyktingmotståndare använder sig av termen ”massinvandring” så använder de väldigt gärna totalsumman invandring på ett sätt som gör att den som inte har tagit del av ovanstående sifferfakta, bibringas ett intryck av att alla dessa närmare 100.000 är antingen muslimer eller analfabeter eller både och. Som visats ovan stämmer naturligtvis inte detta i något enda avseende. I själva verket utgör de som SD pratar mest om en mycket liten del av den totala invandringen.

Med detta som grund kan alltså allt tal om en ”ohämmad massinvandring” avfärdas som den medvetna överdrift påståendet utgör!

Michael Gajditza

Krönikor, Myter

Hur Sverigedemokraternas väljare tänker

Hur mycket påverkar krisen kring Expressens avslöjanden Sverigedemokraterna? Många tror att partiet kommer att förlora stort på avslöjandena. Tyvärr är det kanske inte så enkelt. Väljarna har valt Sd trots att, och eventuellt ibland på grund av att, de vet att rasismen finns med i bakgrunden. Det finns en del olika anledningar till att folk väljer att rösta på Sd och så länge de anledningarna finns kvar krävs det ganska mycket för att folk ska tappa förtroendet för Sd även om Expressens artiklar är ett steg i rätt riktning.

AloneRädsla är en mäktig drivkraft.
Pink Sherbet Photography / Foter / CC BY

Men… En av anledningarna till att folk valde att rösta på Sd år 2010 var t.ex. att folk hade tappat förtroendet för massmedia och för politik. Den kritik som kommer nu från massmedia och politikerna — i det Sd själva kallar ”sjuklövern” — leder inte till att Sd automatiskt förlorar stöd, eftersom kritiken mot Sd kommer från källor som väljarna inte har förtroende för.

Sd:s väljare

Man ger inte sin röst till Sd enbart för att Sd är rasister. Sd har fått stöd för att Sd:s väljare tappat tilltron till demokratin och politikerna och de är rädda; för arbetslöshet, kriminalitet, förändringar i Sverige som de upplever som negativa. Sd får stöd för att de upplevts som ”underdogs”. Sd är de som mobbats av den elit som allmänheten tappat förtroende för; ”om Sd kan reta de korrupta, idéfattiga politiker som styr så mycket som de gör, måste Sd vara bra. De stödjer vi”.

Sd ger dem på något sätt hopp, både för att de ger ”de som styr” en spark i röven och för att de vågar säga vad de tycker.

Riksdagspolitiker idag betraktas av många som stereotypa, andefattiga jasägare och partierna som tråkiga, idéfattiga organisationer. Politiker och partier pratar mycket, men om sådant som inte har med ”vanligt folks” verklighet att göra. Segregation, arbetslöshet, korruption, fattigdom, frustration, allt sådant påverkar deras val.

Nedskärningarna oroar dem. Skolor drar ner sina resurser. Folk utförsäkras. Mindre pengar läggs på lekplatser. Gammelmoster Agda för mindre och mindre hjälp i hemtjänsten som ständigt skär ner resurserna. kriminaliteten ökar. Samhället blir sämre. Samtidigt ser de att pengar finns för flyktingar och invandrare. Det är fråga om miljarder som de kontrasterar mot de nedskärningar som sker på hemmaplan.

Jag pratar inte om vad som verkligen händer i samhället eller ej. Utan vad som kommer fram när man frågar Sd:s väljare vad de tänker, tycker och känner. Vi måste ha modet att fråga hur världen ser ut i deras ögon. Vi kan blunda för det om vi vill och tro att det räcker med Expressens avslöjanden för att stoppa Sd, men det gör det inte.

Ju sämre man upplever att man har det, desto mindre är man benägen att hjälpa andra. Och det är ju så som invandring och flyktinghjälp beskrivs av alla politiker idag, som ”hjälp” som ”stöd” som något vi gör ”för att vara snälla”.

”Våra egna pensionärer lider, vi har inte råd att vara ”snälla” mot flyktingar längre”, så kan det heta…

Det okända, främlingsfientligheten

Detta är uppblandat med en vardagsrasism. Det är inte egendomligt. I alla tider har man reagerat på olika former av kriser genom att lägga skulden på minoriteter eller på det ”nya” som förändrar samhället.

Men det är inte rasismen, och hatet mot nya fenomen i samhället, som muslimerna, som är förklaringen till att Sd blivit så stora. Vardagsrasister finns i alla partier. De värsta vardagsrasister jag mött är de som röstar på Folkpartiet och bor t.ex. i Bromma, på Moderaterna och bor i Täby, eller sossarna och bor i Höganäs. 

Det är inte rasismen som gör att Sd får sitt stöd. Vill man vara rasist går det utmärkt att vara med i Socialdemokraterna och gnälla på invandrarna i omklädesrummet på det lokala bruket. Det är något annat.

Och ska vi få stopp på Sd måste vi rikta in oss på det där ”andra” också.

Massmedia

NIGHT
ValetheKid / Foter / CC BY-ND

Något som var fascinerande förra valet var att studera hur Sd:s väljare reagerade på massmedias skriverier om Sd.

Aftonbladet och Expressen körde stora kampanjer, bland annat med temat ”Gilla Olika” inför valet 2010. STORA kampanjer som riktades in mot att stoppa Sd. När jag pratade med potentiella Sd-väljare märkte jag att de hatade Aftonbladets ”gilla olika”-kampanj.

De ansåg att den kampanjen bekräftade Sd:s tes att de var utsatta för censur och mobbning från staten, massmedia och alla politiska partier, hur annars kunde det komma sig att alla stora tidningar körde en ”rösta inte på Sd kampanj”?

Det bekräftade Sd:s ”underdog”-perspektiv och gav dem röster.

Glöm inte att Sd-väljare misstror politiker och massmedia, dvs ”överheten”. Så om överheten säger ”rösta inte på Sd” kan det faktiskt få motsatt effekt. Det skedde 2010, och jag tror inte att de som drev t.ex. ”gilla olika”-kampanjen då har förstått det ens idag. Samma var det när media skrev att Sd var ”rasister” eller ”nazister” men utan att skriva VARFÖR de var det.

Det räckte inte.

I massmedias ställningstagande mot Sd 2010 saknades en rad viktiga saker, men främst förståelse för hur Sd-väljaren tänker.

Demokrati och lösningar

Svaret på hur man stoppar Sd vilar på två ben, kan man säga. Det ena är politiskt, demokratiskt, och det andra handlar om att motarbeta rasistiska vanföreställningar.

Demokratiarbete och lösningar på ekonomiska krisen är viktigast. På sikt genom att politiken förändras. Där har vi mycket att lära av hur arbetarrörelsen och de andra partierna på ett framgångsrikt sätt stoppade den inhemska nazismen på 30-talet. Det var ett arbete där polemiken mot nazismen handlade om demokrati, demokrati och ännu mer demokrati och att ta fram lösningar på krisen.

Saltsjöbadenavtalet mellan arbetsgivarna och staten 1938, nödarbetena, Socialdemokraternas politik mot arbetslösheten på 30-talet. Varje politiskt drag som togs gjordes för att man ville minska nöden i landet och man hade alltid biavsikten med det att man ville stoppa nazisterna. Sen kan vi idag vara mot eller för det, men så var det. Händelserna i Tyskland förskräckte alla och ALLT gjordes för att motverka detta i Sverige.

Att skära ner resurser till pensionärer idag kan måhända vara nödvändigt men det får konsekvenser.

Det är detta som är tuffast. Politiker betraktas som korrupta, träiga tråkmånsar. De betraktas som folk som skiter i hur ”vanligt folk” har det. Att lösa det handlar om en kombination av GIGANTISKA reformer i det politiska arbetet, demokratiarbete och lösningar på problemen.

Motargument

afraid
Pablo Municio / Foter / CC BY-NC-ND

Det Motargument arbetar med är andra benet.

Att folk tappar tron på politiker och vill ha lösningar på de problem de ser omkring sig, behöver inte betyda att de nödvändigtvis måste rösta på Sd eller gnälla på invandrare. Där kan sajter som Expo, interasistmen och Motargument spela en viktig roll.

Vi bör gemensamt visa t.ex. att: ”Ja, det är rätt. Kräv en förändring av politiken. ja, det är ok att tycka att ”sjuklövern” består av en massa rövhål och att massmedia är korrupt. Men ta det lugnt, fall inte i de vardagsrasistiska fällorna och tro inte att det är muslimer eller invandrare som är problemet”.

Men detta MÅSTE göras så att man inte spelar in i det ”underdog”-tänkande som Sd har. Att bara peka finger och kalla Sd ”rasistiskt” är DESTRUKTIVT! Man måste hela tiden visa VARFÖR Sd är rasistiskt. Varför det är fel att generalisera negativt om ALLA muslimer. Varför invandrare inte är ”syndabockarna” man ska skylla ALLT på.

D.v.s: ”Det är politikernas fel, inte invandrarnas eller muslimernas. Det är sossarnas och Alliansens fel att man skär ner, skyll på dem och sluta sprida vanföreställningar om muslimerna!”

Det cirkulerar mängder av rasistiska myter på nätet. De måste och de kan punkteras som uppenbart falska. Om det är samhällsproblem som diskuteras måste man visa att det är Socialdemokraterna och Alliansen som styrt Sverige de sista 100 åren, inte muslimerna eller romerna!

Och folks benägenhet att beskylla invandringen för problemen måste också bemötas.

Förändrad syn på invandring

Politiker ska inte vara förvånade att invandringen får ta skulden för de samhällsproblem vi har idag. Invandring brukar beskrivas som en ekonomisk belastning på samhället. Något som kostar pengar men som vi ska acceptera för att ”vara snälla” mot invandrarna och för att ”hjälpa” flyktingar och folk i nöd.

Med ett sådant tänkande är det inte konstigt att röster höjs som säger: ”minska invandringen, ge pengarna till pensionärerna istället”.

Free Scared Child Alone in the Dark Creative Commons
Pink Sherbet Photography / Foter / CC BY

Som man bäddar får man ligga. Som vi format invandringspolitiken, sådant blir resultatet.

Säga vad man vill om t.ex. USA, men där har invandringspolitik aldrig handlat om ”vi ska vara snälla” utan om att invandring är en investering. De grupper som vill öka invandringen till USA betonar ofta det och hänvisar till hur man tänkte på samma sätt under 1800-talets stora invandringsvåg.

Vi behöver skrota det unkna gamla synsättet på invandring som en belastning för samhället och enbart se det som en investering för framtiden, vilket det är.

Alltför sällan diskuteras den svenska befolkningspyramiden. Snart går 68-generationen i pension. Faktum är att det inte finns annat alternativ för oss i Sverige än att ta emot många invandrare. Utan invandrare kommer vi om några år att ha för få människor i arbetsför ålder. Utan folk som kan jobba har vi inte heller möjlighet att försörja pensionärer eller sköta om alla sjuka.

Invandring är en investering, inte en kostnad. Precis som med andra investeringar lägger man ut pengar för stunden för att säkerställa framtida vinster. Lika lite som vi kan strunta i att göra investeringar i skola eller sjukvård kan vi vara utan investeringar i invandring. Men vi måste se till att investeringarna sker på bästa möjliga sätt; Vi behöver invandring för vårt välstånds skull.

Om politiker kunde prata mer om det och mindre om ”vi ska vara snälla mot flyktingar” hade mycket varit vunnet.

Sverigedemokraterna kan stoppas och vi kan kasta ut dem ur riksdagen 2014. Men det kräver att vi börjar lyssna till hur Sd:s väljare tänker och bemöter dem där de befinner sig. Det som sker med Expressen-avslöjandena är ett bra första steg. Att avslöja VAD som är rasistiskt i Sd:s program och verksamhet är en del av svaret på hur man stoppar Sd. Till skillnad från mycket av det som skrevs inför valet 2010 handlar nu Expressens artiklar om att visa upp konkreta rasistiska åsikter, det är bra!

Men det behövs inga skakiga filmer på Sd-politiker som löper amok för att visa för folk att Sd accepterar rasism i sina led. Det räcker med att visa hur de tolererar muslimhatet.

Rädsla och oro är en mäktig drivkraft i människor. Ska vi stoppa rasismen måste vi ta den på allvar

Rekommenderad läsning: Niklas Orrenius brukar ha bra åsikter kring detta. Annika Hamrud också. Läs dessutom Ehsan Fadakars inlägg i Nyheter24.

Krönikor, Myter

5. Myten om "Varför måste de komma hit? Kan de inte stanna i sina länder?"

Detta är del fem i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”Varför måste de komma hit då? Kan de inte stanna i sina länder?”

Hur kommer det sig att det är fler som invandrar än som utvandrar från Sverige? Det har ju inte alltid varit så. Mellan 1851-1940 så utvandrade 1 417 480 människor från Sverige. Vi hade inte lika stor befolkning som tidigare vilket gjorde att de utvandrade benämns som ”en stor del”. De 65 efterkommande åren (1941-2005) har 1 273 304 människor utvandrat från Sverige. Utvandringen har med detta inte avstannat i antal, men i förhållande till hur många som bor i Sverige så är det en mindre andel som migrerar. Under den första perioden så hade vi heller inte så stor invandring till Sverige, den är större nu eftersom vi har andra möjligheter att ta emot invandrare och har ett tryggare samhällsklimat än tidigare.

Sverige är en del av ”västkulturen”, eller ”nordkulturen” om man så vill. En kultur som, överlag, är utvecklad och ”postindustriell” (eftersom vi inte har den tunga industrin som huvudnäring/primär arbetsgivare på samma sätt som under själva industrialiseringen). Något att tänka på är att vi inte har så mycket naturresurser som vissa länder, vilka numera ses som ”östkulturer”, eller ”sydkulturer”. Men varför har de inte tagit hand om sina resurser? Hur kan väst/nord ha kunnat skaffa sig så stora fördelar gentemot de mindre utvecklade länderna?

En av de stora orsakerna, som det inte talas så mycket om nuförtiden, är koloniseringen. ”Det var ju jättelänge sedan”, kan en del utbrista. ”Vem bryr sig om saker som hände för 400 år sedan?”, kan en annan fråga. Det har faktiskt väldigt mycket att göra med den resursfördelning och de ekonomiska skillnader som råder på jorden, just precis nu. Det stämmer att det inte var förrän främst Europa kunde ta sig långa sträckor på havet som vi hade möjlighet att utnyttja andra länder och deras resurser — inklusive människor — i vår favör.

Fathers of the Redemption

I och med de fördelar vi skaffade oss under detta halvmillennium, då områden togs i beslag och användes av de koloniserande staterna (exempelvis England, Spanien, Portugal, Holland, Frankrike, Tyskland och Italien som var/är helt beroende av att de koloniserade andra länder) för att bygga upp det som idag är ”Västvärlden” eller ”Första världen”. Det är alltid en fara med att måla upp scenarion om vad som hade kunnat ske om något i historien inte hade skett på det sätt som det gjorde. Det kallas anakronism och har, enligt mig, inget syfte mer än att ha något att laborera med. Det har dock ingenting med verkligheten att göra, vilket gör att jag inte kommer att gå in på hur det skulle kunna ha varit om koloniseringen inte hade ägt rum. Däremot skall jag försöka beskriva koloniseringen, med fokus på de sista 200 åren.

En av de stora katalysatorerna när det gäller utvecklingen och industrialiseringen var upptäckten av den Amerikanska kontinenten — i alla fall insikten om att det falls en gigantisk kontinent som erbjöd möjligheter att expandera och få tillgång till resurser. Det lilla motstånd som fanns på plats var snabbt övervunnet, vilket bäddade för att utnyttja alla godsaker som kontinenten hade att erbjuda. Nu skulle de bara skördas.

Det fanns en sak som inte var med i beräkningarna. Nämligen att de som bodde där var rätt dålig arbetskraft. Inte för att de var svaga rent fysiskt utan för att de inte hade någon motståndskraft mot alla de sjukdomar som Européerna kom dragandes med. En beräkning brukar göras för den befolkning som befann sig på den Amerikanska kontinenten – främst i de södra delarna – slutar i att det skall ha funnits ungefär 25 miljoner urinvånare på kontinenten. När utvecklingen var i full gång så avverkades både naturresurser och människor, och eftersom uppblandningen av gener (för dem som nu envisas med att mena att genblandning är farligt) var ytterst minimal fanns det efter några generationer kvar endast cirka 1 miljon av den arbetskraft som initialt kunde användas.

För att lösa problemet med att bygga det nya landet, utan att behöva hugga i själva, så krävdes människor som kunde göra allt grovarbete. Det fanns numera kolonier i andra delar av världen, vilket gjorde att det fanns information som nu kom väl till hands. På den Afrikanska kontinenten fanns det en urbefolkning som inte var lika ömtålig för de Europeiska sjukdomarna som de var på den Amerikanska. Men det gällde ju att få dessa människor dit, där arbetet behövde göras. De behövde förflyttas. Via båt. Över Atlanten.

Den transatlantiska slavhandeln är ett rätt så känt begrepp och med det menas att slavar köptes och såldes, förflyttades och dog någonstans mellan den Afrikanska kontinenten och den Amerikanska. Under denna period började också tanken på nationalstaten och begreppet nationalism att bli allt viktigare, då det var viktigt att veta var resurser skulle gå och vem som ägde vad och vart resurserna skulle transporteras. Människor i kolonierna förminskades och frågan om de svarta slavarna överhuvudtaget var människor var något som debatterades. För att kunna utsätta andra människor för någonting hemskt så brukar ett eller flera kriterier behöva uppfyllas. Antingen demoniseras de — de äter barn till frukost och våldtar allt och alla! — eller så görs de till lägre stående varelser — vi behandlar dem som boskap; de måste vara boskap! — vilka tydligt behöver särbehandlas. Även kriteriet att ”vi vet bättre än dem och måste visa hur saker skall gå till” är en sak som kan innebära våldshandlingar. Mycket av religionskrigen har innehållit både demonisering och tanken på ”rätt” åsikt/kultur. Det finns flera saker som gör att människor gör hemska saker mot varandra, men i stor skala (krig, utnyttjande etc.) så är sådana här idéer nödvändiga för att ens klara av att stänga av empatin.

Ju närmare slavägarna kom sina slavar desto mer insåg de att de faktiskt var människor. Detta var ju ett problem, eftersom ekonomin skulle hotas om den billiga arbetskraften försvann. Det fanns ju, likt för boskap, vissa regler inom slavnäringen som ägarna var tvungna att förhålla sig till. Mat och sovplats skulle fortfarande hållas, samt att se till att de inte blev så sjuka att de inte kunde arbeta.

I Amerika utbröt flertalet krig, både mellan olika kolonisatörer och mellan befolkningen i nyvunna områden. Inbördeskrig och oroligheter infann sig. Mot slutet av denna period så blev det internationellt förbjudet att handla med eller inneha slavar. Det var dock inte så att dessa människor — för nu började det bli allmänt känt att det var människor det handlade om — skulle få samma rättigheter och förutsättningar som de tidigare ägarna, de som nu (av mig, i denna text) kommer att benämnas som den vita befolkningen (DVB).

På flera ställen i världen var mönstret detsamma. Amerika är dock lättast att använda som modell eftersom det är ett så tydligt mönster. Indien, stora områden i Afrika, Centraleuropa, Australien och vissa delar av Asien har i stor utsträckning varit koloniserade av Europa vilket påverkat maktbalansen mellan dessa parter. I nästa kapitel sammankopplas koloniernas fall med dagens maktstrukturer.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Krönikor, Myter

4. Myten om att "de samlas på samma ställe och vill inte integreras…"

Detta är del fyra i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”De samlas ju på samma ställe och vill inte integreras med det svenska samhället.”

Så kan det låta när vi för en diskussion om invandringen, som om det är invandrarna som har bestämt hur det skall vara, vilket det till största del inte är. Det är vad som händer när migrationspolitiken inte ser till det faktum att människor från samma land eller kultur gärna samlas eftersom det innebär en trygghet. Skulle en svensk flytta till Kina, som kan erbjuda samma standard som i Sverige, fast bara för den som har råd, så skulle denne förmodligen välja att flytta till någon del där det fanns engelsktalande personer (om det inte finns någon svenskby), åtminstone till en början för att det skall vara lite lättare att komma in i kulturen och förstå hur samhället fungerar.

Artikel 24

När någon stor katastrof (natur eller kultur) sker i olika länder så kommer det att innebära att många människor flyttar ifrån ett land samtidigt. Beroende på hur det ser ut i världen, och vart de unga som jag tidigare nämnde finns, så kommer olika länder att ta emot olika mängder av migranter från olika delar av världen. När Sverige behövde arbetskraft på 60-talet till 80-talet så var det oroligt i Turkiet och i Chile (för att nämna några). Vi tog då gladeligen emot massor av folk som kunde arbeta med att bygga upp vårt folkhem. Miljonprojekt, hemspråksundervisning och multi-kulti skulle se till att våra gästarbetare skulle känna sig välkomna och arbeta hårt för att den svenska ekonomin skulle kunna blomstra.

Problemen med 80-talets ekonomiska ”kriser”, den extrema devalveringen av kronan och slutligen finanskrisen i början av 90-talet gjorde att arbetslösheten växte, räntorna gick ner, liksom bostadspriserna och människor i Sverige började se på de tidigare välkomnade gästarbetarna med andra ögon. Lagom till denna ekonomiska svacka i svensk ekonomi så störtades diktatorn Mohammed Siad Barre i Somalia och landet kastades in i att bli en av världens mest dysfunktionella stater. Flyktingströmmen blev enorm. På Balkan startade inbördeskriget som slet Jugoslavien i stycken och innebar fruktansvärda etniska rensningar. Flyktingströmmen blev enorm.

Sverige var ett land som hade haft en öppen migrationspolitik eftersom vi var beroende av arbetskraftsinvandringen. Det förändrades i samband med de ekonomiska problem som nu rådde, migrationspolitiken hade dock inte följt med. Integration hade inte varit nödvändig eftersom det viktigaste var att de som kom till Sverige lärde sig språket behjälpligt och sedan tog ett av de jobb som behövde tas för att landet skulle kunna utvecklas. Nu fanns det inte längre samma arbetsmöjligheter och invandrare hade inte samma chans att få arbete — de började likställas med bidragstagare.

Det var nu. Nu som de kom. De som kom från Somalia, Balkan, Mellanöstern (jag tycker inte om den benämningen men de som led av sviterna från bl.a. Gulfkriget) etc. De som kom att bli likställda med ”problemet”. Trots att de flyktingar som kom under 90-talet inte hade någon chans att påverka den svenska ekonomin eller hade något att göra med börser, spekulationer och investeringar så var det de som var problemet. Istället för att se de faktorer som lett till att integrationen fallit mellan stolarna så valde politiker, sakkunniga och gemene man att skylla på invandrarna — och i viss mån invandring i stort.

Ny Demokrati kunde få 6.7 % av rösterna i riksdagsvalet genom att skylla på dem. Rationaliseringar gjordes för att spara pengar eftersom det var för dyrt att ha fler anställda än nödvändigt. Tekniken gick snabbt framåt och den mängd arbeten som i stort sett mest behövde ”ett par händer” ersattes av maskiner. Arbetsmarknaden hårdnade och de pengar som fanns i överflöd under 50-talet till 70-talet på grund av vår inblandning i WWII började sina och vi var tvungna att stå på egna ben.

Kvar fanns immigranter från länder i kaos som beskylldes för problemen. En mentalitet som finns kvar på flera håll men som inte har någon egentlig grund. Den fungerar dock ypperligt för de som inte vill se de egentliga problemen utan mest vill ha en syndabock för de misstag som har begåtts. Skulle vi strypa invandringen helt så riskerar Sveriges ekonomi fallera ganska snabbt och om 20 år riskerar vi att skrika efter arbetskraft — utbildad eller ej.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Krönikor, Myter

3: Myten om att "de kommer hit och tar våra jobb och tär på våra finanser…"

Detta är del tre i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”De kommer hit och tar våra jobb och tär på våra finanser, fast de inte behöver det.”

Kostnader och bidrag är något som flitigt används när det gäller att diskutera de negativa aspekterna av invandring. Och det är klart att det kostar att ge pengar till någon som inte kan betala tillbaka. Frågan är väl hur man ska få de människor, som kommer från andra länder och inte kan bidra till samhället för att de inte har adekvat utbildning eller språk, att vara en del av den skattebetalande befolkningen? För om man betalar skatt på ett arbete som någon vill att man skall utföra så är man faktiskt (oftast) en del av tillgångarna för ett land, tillgångar som kan användas för att betala där det behövs. För att kunna förbättra detta så måste frågan tas på allvar, utan att nödvändigtvis vara så polär. Det behöver inte handla om att gilla eller ogilla invandrare. Det kan istället handla om hur vi kan ta tillvara på den tillgång som människor är och vilka krav vi kan/bör ställa på dem som kommer och på oss som tar emot dem.

Sällan kommer frågan om varför det finns så olika typer av invandrare. Varför vi gör så stor skillnad på invandrare beroende på vilket land de kommer ifrån? Varför de som kommer från vissa länder har lättare att integreras i det svenska samhället än vad det är för andra? Det är lätt att ha förutfattade meningar om en person, enbart baserat på dennes etniska bakgrund (det som kallas för fördomar). Att det är så tror jag att de flesta håller med om, varför det är så är däremot en annan fråga.

Look after the pennies and the pounds will look after themselves

När det gäller Sverige och de invandrargrupper som har kommit hit under de sextio år som vi haft en invandring till landet, så är det stora skillnader på hur vi ser på de olika grupperna, men detta är ju också ett internationellt problem. Det är inte bara vi som ser på ett speciellt sätt på människor från Somalia och på ett annat på de som kommer från Finland eller Iran.

Mentalitet och kultur brukar vara en stor mortelstöt när det gäller att åskådliggöra skillnader mellan olika migrationsgrupper. Kommer människorna från en kultur som liknar vår så är det lättare att ta till sig dessa människor och se dem som en del av samhället. Det är inte något egentligt konstigt och de människor som har en liknande kultur som vi har kommer från länder som har ungefär samma sak som vi; demokrati (med reservation för definition), folkval, inga väpnade strider inom landet, relativt stabil ekonomi och en något sånär fungerande statsapparat. Med andra ord, inte så mycket som talar för att dessa människor är flyktingar i någon större grad. Flyktingar kommer, främst, från länder som inte har en kultur och styre som liknar det vi finner i Sverige.

Orsakerna till varför människor flyttar ifrån olika länder kan vara många. Något som är sammanhållande är dock att det ofta flyttar många människor från ett visst land ungefär samtidigt. Vanligtvis flyttar flertalet till länder där människor från sändarlandet (det land som människor flyttar ifrån) redan flyttat. Det är inte så konstigt. Betänk om du skulle vara tvungen att fly från Sverige. De första val du gör (om du kan välja) är att välja att flytta till ett land som har stabil ekonomi, en liknande kultur och kanske möjligheten att leva ett fredligt liv utan att vara rädd för att bli dödad eller för att svälta ihjäl. Till din hjälp kan det vara bra om det redan finns svenskar i det landet som kan hjälpa dig att komma in i systemet eftersom det förmodligen inte fungerar på samma sätt som du är van vid. För att veta vilket det är så kan det vara bra om det finns någon anknytning till det land som väljs som mottagarland (det land som människor flyttar till).

De första som flyttar från ett sändarland är vanligtvis de yngre och de som inte har skaffat familj. De, liksom de som bor i väst/nord är mer mobila och har lättare att bryta upp med tryggheten hemma. Det är dessa som kommer att vara anknytningen till de människor som kommer i andra-, eller tredjevågen. Genom att ha etablerat ett liv i något land så öppnar det upp för att flera ska kunna komma, eftersom en viss kunskap om landet och dess samhällsstruktur har erövrats. Det finns få människor som flyr till länder utan att känna någon eller känna till något om landet, då brukar migrationen vara till grannländer och bestå av de flyktingar som är fattigast och flyr från de mest miserabla förhållandena. Vanligtvis är det inte de fattigaste, mest rurala individer som tar sig till Sverige – de har inte den möjligheten.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8