Etikettarkiv: Debatt

Krönikor

Bloggen Avpixlat – en dyr historia

Vi här på Motargument får rätt ofta gliringar och funderingar omkring vilka som avlönar oss. Det är tydligen väldigt svårt att förstå att en sådan här blogg är alldeles gratis att driva och att vi är en samling personer som skriver på ideell basis. Är man engagerad och motiverad så behöver man inte vara avlönad för att driva en blogg.

Jag har genom diskussioner på Twitter förstått att många tror att driva en blogg är som att ge ut en tidning. Så är det ju inte, för att få ge ut en tidning måste man ha en ansvarig utgivare. Det är därför Avpixlat är en blogg, inte en tidning. Ingen ansvarig utgivare.
Jag har också blivit upplyst om att Avpixlat måste be sina trogna läsare om donationer för att kunna driva bloggen. Just det fick mig att börja fundera. Bortsett från frikyrkovibben man direkt får, att församlingen förväntas ge sitt tionde till kyrkan, så kan man fundera på hur mycket Avpixlat egentligen behöver för att hålla skutan flytande.

Avpixlat skriver på sidan ”Donationer” så här:

Avpixlat växer så det knakar, och att driva sajten blir för varje dag som går förenat med allt högre löpande kostnader, och tar dessutom allt mer tid och arbete i anspråk.
Vi tar därför tacksamt emot alla donationer som våra läsare kan avvara. Varje bidrag är välkommet, stort som litet, och pengarna går naturligtvis oavkortat till att hålla igång, utveckla och förbättra verksamheten.

donerameraNu kommer jag att spekulera kring den här frågan. Jag har ingen insideinformation, ingen liten fågel som har viskat i mitt öra eller så. Grunden till mina funderingar finns öppet på nätet.
Avpixlat har runt 12000 läsare i månaden. Jag skulle tro att två tredjedelar består av media, antirasister och en del poliser som vill hålla koll på vad SD-sympatisörerna sysslar med.
Så vi kan säga att det är ca 4000 personer som läser Avpixlat, som är trogna SD-anhängare.
På Avpixlat kan man bli månadsdonerare och bidraga med allt från 50 kr/mån till 500 kronor i månaden.
Säg nu att tretusen av de trogna läsarna donerar i genomsnitt 200 kronor var i månaden så blir det en summa på 600 000 kronor i månaden.

Jaha, kan man tänka, men de måste ju betala servern i U.S.A. som man använder för att inte kunna ställas till svars för vad man skriver på bloggen.
Den här servern är jättedyr. Max 1000 kronor i månaden. Så då är det 599 000 kvar. I månaden.
Man behöver inte ha några lokalkostnader, då allt snudd på kan skötas via en Iphone. Medarbetarna är inte anställda på Avpixlat. Eftersom Avpixlat inte är registrerat som företag, organisation eller stiftelse så finns det inga anställda som ska ha lön. Däremot är domännamnet avpixlat.info registrerat hos ett kanadensiskt anonymiseringsföretag kallat silentregister.com.
Man får väl ta med i beräkningen att själva transaktionerna kanske kostar en del också.
Först kommer de in på kontot som Kent Ekeroth står för och sen ska en liten del till webhotellet och servern, men sen då? Det rör sig ju om betydande summor. I runda slängar 6.000.000 kronor per år.

Det kostar inte 500 – 600.000 i månaden att driva en blogg.
När det gäller obskyra frikyrkor så visar det sig rätt ofta att Tiondet går till att bekosta pastorernas dyra leverne. De har gärna fina bilar och hus m.m. Nu är det tydligen inte så i fallet med t.ex. talespersonen och Avpixlats ansikte utåt Mats Dagerlind, den stackaren verkar i det närmaste utblottad. Om man ska göra en gissning så går pengarna till SDs partikassa. Är det därför SD på samma sätt som Moderaterna inte vill behöva redovisa privata donationer till partikassan? Bandet mellan SD och Avpixlat blir då för tydligt och uppenbart.
Med andra ord väldigt svårt för Jimmie ”Nolltolerans” Åkesson att rättfärdiga inför Sveriges i grunden människovänliga och toleranta medborgare.

Krönikor

Verbalt förtryck

I en debatt mellan två parter såsom Avpixlat och Motargument är det lätt hänt att man kan bli frustrerad över den andra partens oförstånd över det man vill försöka få fram. Det är inte ett dugg konstigt, eftersom det tyvärr är så att båda parter kan vara grymt insnöade på att ”vi har rätt”.

Mats Dagerlind är en av krönikörerna på ”nyhetssajten” Avpixlat. Som sådan har han förmåga att uttrycka sig i ord på ett något mer avancerat sätt än standardkommentatorn på samma sajt. Trots detta kan man rikta skarp kritik mot hans sätt att uttrycka sig.

Mats DagerlindBland annat består stora delar av hans krönikor av personangrepp, samt ett överutnyttjande av epitet som är uppfunna av den så kallade ”Sverigevänliga” falangen av det politiskt intresserade Sverige. Dessa epitet består av högeligen förolämpande uttryck som används för att läsaren ska förstå att Mats själv är en god, samhällstjänande individ som står oförstående inför det han själv kallar näthat riktat mot sig själv.

Det finns inte en enda vettig människa som egentligen förstår sig på vad Mats Dagerlind är ute efter när han kallar journalister för diktatorhyllare, antidemokrater, eller när han anklagar dem för att använda härskartekniker. I min värld är det ganska precis exakt tvärtom.

Det här är den teknik Dagerlind med flera skribenter och debattörer på den främlingsfientliga sidan ständigt försöker använda sig av i sina enträgna angrepp avsedda att försöka få alla oss andra att komma till insikt om att vi har haft helt fel.

De, rasisterna, kallar sig själva Sverigevänliga och oss andra svenskfientliga — enbart för att de tror att vi ska börja tvivla på oss själva. De är så övertygade om sin egen renhet och demokratiska anda att de fullkomligen missar det faktum att den politik de eftersträvar är odemokratisk på de mest osmakliga sätt.

Faktiskt är de så fanatiska i sin tro på sverigevänlighetens under, att man nästan skulle kunna tro att de är en sekt. Mats Dagerlind skulle förmodligen göra sig bra som sektledare.

På det stora hela anser jag att det är ganska tydligt att Dagerlind med anhang (läs; kommentatorerna på Avpixlat) inte riktigt verkar ha koll på hur han ska föra fram sina åsikter för att få oss andra att förstå. Han verkar vara en rejält kränkt man i sina bästa år, som misslyckats med att anpassa sig i ett samhälle han inte vill ha. Ett samhälle där de flesta av hans medmänniskor (nej, förlåt, de flesta av hans meningsmotståndare, antidemokraterna och diktaturhyllarna) utvecklat ett sätt att kommunicera där han helt enkelt inte hinner med.

Det är troligen också därför Mats Dagerlind känner behovet av att verbalt förtrycka sina meningsmotståndare, eftersom han inte känner till hur det nya svenska språket fungerar. Inte känner till hur han på bästa sätt skall kommunicera det han vill så att den största delen av den svenska befolkningen faktiskt ska förstå vad det är han vill.

Dagerlind har en av många saker gemensamt med gemene man som regelbundet besöker Avpixlat, och det är oförståndet inför hur yttrandefriheten fungerar. Se här vad han skriver som PS 2 i sin krönika om sitt deltagande i Publicistklubbens debatt;

… endast medlemmar släpps in men att jag som debattdeltagare får ta med mig EN gäst. Det skulle ju varit trevligt och psykologiskt stärkande för mig med en liten hejaklack i lokalen då man kan förvänta sig att en majoritet av Publicistklubbens medlemmar inte står på min sida, men dessvärre är detta inget att göra åt. Det är dessa regler som gäller och det är samma för alla debattdeltagare.

Jag kan inte underlåta att trycka tillbaka ett visst mått av roat skratt åt denna mening. Mats Dagerlind kan alltså erkänna att det är samma regler som gäller för alla debattdeltagare, men han kan vare sig erkänna eller tro på att exempelvis yttrandefriheten ser likadan ut för alla, oavsett hur ”svensk” man är eller vilka åsikter man har.

Vi som ligger bakom Motargument ser rätt tydligt vad främst skribenterna på Avpixlat sysslar med; de uppviglar sina läsare till hat, misstro mot allt och alla — men de vägrar själva att inse detta faktum. I deras värld är deras ord lag och sanning.

Men de och i främsta ledet Mats Dagerlind som populär krönikör på tidigare nämnda så kallade nyhetssajt, verkar inte ha någon som helst koll på att samma regler gäller för alla även utanför Publicistklubbens väggar.

Relaterat

Här kan du se Publicistklubbens debatt dit Mats Dagerlind var inbjuden för att diskutera om, och i så fall hur, man kan stoppa näthatet.

Krönikor

Angående hat

Gästartikel om näthat av Ann Karlsson, skrivet 7 februari

Detta är ett utdrag från Twitter dagen efter att Uppdrag Granskning hade sänt sitt program om män som hotar kvinnor med våldtäkter och mord:

”Ett antal män riktar stort, orimligt hat mot kvinnor, ja. Varje kvinna som på grund av det ”HATAR MÄN” är på precis samma nivå. Tänk på det.”

It suits me better to slay
Alex(inyoureyes) / Foter.com / CC BY-NC-SA

Vad är det jag ska tänka på? Att det är fel att hata, oavsett hur hatet tar sig uttryck? För i så fall håller jag inte med. Att hata i sig är inget jag tycker vi ska kriminalisera, det kan många gånger till och med finnas fog för hat. Det som däremot är intressant är hur detta hat tar sig uttryck och jag tror att det är det vi måste diskutera.

Jag får intrycket av att de som tycker att vi inte ska glömma bort alla kvinnor som hatar män enbart vill försöka skifta fokus. Istället för att diskutera problemet att personer (män?) hotar kvinnor med våldtäkt och mord så flyttas fokus till att vi istället diskuterar att det är fel av oss att hata människor som hotar människor till livet. Sen när är det ett lagbrott att hata någon? Vem är du (och jag) att bestämma över hur människor känner? Jag kan absolut hålla med om att det är tragiskt att människor känner hat mot andra, men jag ser inte hatet i sig som ett problem, då jag anser att allt handlar om vad du gör med ditt hat. De män som hotat kvinnor anonymt på nätet har bevisligen omvandlat sitt hat till hot och trakasserier. Men hur förhåller vi oss till de som skriver debattartiklar eller anordnar demonstrationer mot kvinnovåld som en reaktion på det hat de känner? Jag menar inte att alla som vill förändra något drivs av ett hat. Det jag menar är att det inte är hatet i sig, utan vad du gör med det, som är det som vi bör lägga fokus på.

Ett annat problem är detta med kollektiv och personlig skuld. Jag tycker det är djupt problematiskt att vissa män identifierar sig så starkt med sitt kön att de tror att de måste försvara män som hotar kvinnor. Så fort det framkommer kritik mot en struktur — som gör att vissa män tar till våld och hot om våld — måste vi ideligen påminnas om att alla män minsann inte är sådana. Som om det inte skulle vara en självklarhet. Vad vill ni att vi ska göra, tacka er för att ni inte tar till våld mot oss? Utgångspunkten måste väl ändå vara att män inte brukar våld, vilket gör det redundant att beskriva ett normalläge.

I den bästa av världar finns det såklart inget hat, men så länge denna värld inte finns tänker inte jag lägga någon värdering i människors drivkrafter, så länge dessa följer våra lagar. Skillnaden mellan hot och hat må bara vara en vokal, men i praktiken är den så mycket större.

Om man inte hatar världen som den är, kan den aldrig ändras, därför är det bra med hat

(Doktor Kosmos – Ang. Hat.)

Gästartikel om näthat av Ann Karlsson, skrivet 7 februari

Artiklar, Myter

Myt: Kommentarsfältsdemokrati

Hotas ens demokratiska rättigheter av att man inte får lov att kommentera på en blogg? Betyder yttrandefriheten att man har rätt att säga vad man vill, var som helst, hur som helst?

They taped over your mouth, scribbled out the truth with their lies.
Serena. / Foter.com / CC BY-NC-ND

En del misstar begreppet ”yttrandefrihet” med: rätten att få säga vad man vill — vart man vill. Men yttrandefrihet handlar om att alla ska ha chans att få göra sin röst hörd i samhället, inte att du ska ha rätt att komma in i mitt hem och säga vad du vill. Yttrandefrihet betyder inte rätten att kommentera hur man vill på privata bloggar eller tidningar.

Dessutom finns det många andra lagar som måste följas. Visst är det fint att man har möjlighet att säga vad man vill! Men det gör inte att du får fritt fram att skriva eller säga saker som bryter mot någon annan lag eller ens föreslå i text att någon annan ska bryta mot en lag eller kränker en annan persons rättighet eller frihet. Sprider man förtal eller hotar man någon måste man givetvis kunna ställas till svars för det.

Inbillar du dig att dina rättigheter på något sätt kränkts eller begränsats om du inte har fått chans att kommentera, som t.ex. på vår blogg där vi inte har helt öppna kommentarsfält?

Dina åsikter förtrycks inte på något sätt av att du inte kan kommentera här nedanför detta blogginlägg. Vill du kritisera detta inlägg så kan du göra det på så många olika sätt, men vänta dig inte att den du kritiserar behöver bry sig, eller ens läsa och svara dig. För det ingår också i våra rättigheter, skyldigheter och friheter. Friheten att avstå från att läsa någons åsikt, friheten att inte behöva sprida vidare en viss åsikt.

Motargument.se var aldrig tänkt som ett debattforum eller plats för dialog eller tvåvägskommunikation. Tidigt i processen bestämdes det att all ”läsar-kontakt” och en eventuell dialog skulle bedrivas i en Facebook-grupp, på grund av många olika anledningar, främst juridiska och ekonomiska, tidseffektiva orsaker.

With smiles like that they must be...stoned
TruShu / Foter.com / CC BY-NC

Motargument.se har börjat få in tips, epost och kommentarer på twitter @Motargument och i gruppen på facebook.com/Motargument där det anses väldigt många konstiga saker om att vi valt att inte ha kommentarsfält på själva bloggen. Det är alltifrån uttryck om vår feghet och det odemokratiska och insinueringar om att vi måste ha en viss extrempolitisk ideologi som bara vill sprida vår enögda propaganda.

I extrema fall säger en del att frånvaron av kommentarsfält, och modererade kommentarsfält, hotar demokratin. Så lite vet de om vad demokrati och censur och fria valmöjligheter är för något.

Jag repeterar: yttrandefriheten tvingar inte mig att tolerera allt. Jag kan välja bort rasistiska åsikter i mitt kök och kalla på polisen om nån tränger sig in och vill skandera rasistiska slagord bredvid mitt kylskåp. Yttrandefrihet innebär nämligen inte enbart att jag har rätt att säga vad jag vill, jag har också rätt att slippa läsa eller behöva lyssna på det jag inte vill höra. Rätten till privat egendom gör att tidningar och bloggare kan utöva denna rätt också.

Klaga gärna om du anser att din rätt att yttra dig hotas i samhället, men förväxla inte samhället med privata bloggar.

Relaterat

Praktika för den svenska yttrandefriheten

Krönikor

Tänk på vad du säger

Vi publicerar här ett gästinlägg av en avhoppad nationalist; Pernilla Marcos. En av teserna hon för fram är att det är fel när Svenskarnas Parti kallas nazistiskt. Det förtjänar ett svar. Några av oss i redaktionen för Motargument.se håller inte med.

hämtaSvP kommer ur Nationalsocialistisk front. D.v.s. det parti som kallade sig öppet nazistiskt, och bytte namn till Folkfronten (samma personer förekom i båda) som sedan blev SvP (samma personer). Tidningen Realistens föregångare hette Den Svenske Nationalsocialisten. Det där med det nazistiska arvet är en klar del av SvP:s arv.

Ett arv som de inte gjort sig av med. Man ser tydligt idéerna i deras nuvarande ideologi än idag även om SvP tonat ner det öppet nazistiska och kallar sig demokratiska. (Även Hitler kallade sig ibland demokratisk, dvs innan 1933.)

Nätsidan Realisten och SvP prisar för övrigt ofta och gärna gamla nazister, så även ur den synvinkeln är det inte helt fel att peka ut SvP som nazistiskt parti. ( Ett exempel av alla gäller dödsrunan efter Göran Oredsson. )

Så visst kan man kalla SvP nazistiskt. Det jag personligen motsätter mig är att man gör det utan att visa VARFÖR man kan kalla dem det.

/Torbjörn Jerlerup

************

Gästinlägg av Pernilla Marcos.

Under mina år som aktiv nationalist inom den nationella rörelsen kom jag att granska antirasisternas argument gång på gång. Debatterna på gator och torg var många och allt som oftast vann man även debatten. Det kanske låter konstigt i mångas öron. Hur kan en aktiv nazist som förespråkar väpnat motstånd jämte rasideologiska ideal vinna debatter mot demokratiska krafter? Anledningen var ganska enkel. I 9 av 10 fall framförde motståndaren floskler utan faktaunderlag. Ej heller hade man en nyanserad bild av vad jag som nationell aktivist faktiskt stod för. Vilket naturligtvis innebar att motståndaren inte kunde argumentera utifrån en falsk bild. Argumenterar man genom föreställningar istället för med fakta så kan man med enkelhet konstatera att debatten är förlorad innan dess att den har hunnit börja.

1nd
Valet 2010

Jag minns exempelvis en debatt vid valstugorna i Södertälje 2006 efter ett torgmöte. Tillsammans med en rad andra aktivister stod vi och delade ut propagandan.

Efter en stund kom en företrädare för Folkpartiet fram och ville avhysa oss från den allmänna platsen. Vi började argumentera emot och snabbt var debatten igång. Epitet som antidemokratiska, nazistiska och rasistiska flög genom luften.

Undertecknad lät folkpartisten häva ur sig det hen hade på hjärtat.

Därefter levererade jag motfrågorna: ”Hur kan du göra koppling mellan alla folks rätt till liv och nazismen?”, ”Finner du det inte löjligt att kalla Nationaldemokraterna för ett ickedemokratiskt parti när de i själva verket vill utöka demokratin enligt de grundläggande principerna kring direktdemokrati?”, ”Att förneka att etniska svenskar existerar är rasism för mig, men inte för dig, jag erkänner alla folkslag, men inte du, varför?”. Det tog inte många sekunder innan dess att folkpartisten var röd i ansiktet och bad mig dra åt helvete. Jag hade lyckats få hen ur balans. Att det dessutom skedde öppet på gatan var en bonus, för då kunde förbipasserande se hur ”mångkulturalisterna” agerar när de inte har svar på tal.

Strategin var väl beprövad redan innan debatten. Strategin är mer välutvecklad nu. Något som man kommer få se mycket av i valrörelsen 2014 då Svenskarnas Parti ska slå på stora trumman och försöka erövra tio kommunala mandat och 10 000 riksdagsröster. Ett inte helt orealistiskt mål om man fortsätter som man har gjort.

Den radikala nationalismen får ständigt nya sympatisörer.

Idag när jag blickar objektivt på kommentarsfälten, på sociala medier och på människors bloggar så märker hur tydlig radikaliseringen faktiskt är. Inte sedan 90-talet har stödet för den radikala nationalismen varit så här pass högt. Vilket naturligtvis även väcker motreaktioner i hela samhället. Motreaktioner är givetvis något positivt. Men frågan är på vilket sätt de framförs. Att jag kunde sitta och argumentera sönder i princip samtliga antirasistiska argument talar sitt tydliga språk. Den organiserade antirasismen oavsett ideologisk bakgrund måste bli bättre. Året är nämligen 2013. Vi lever i kommunikationsåldern numera. Genom några enkla knapptryck på en dator kan jag med enkelhet kontrollera om motståndaren faktiskt har rätt i sina påståenden. I grund och botten är det nationalisterna som är sina egna värsta motståndare. Detta ska vi tacka dem för. För en sak är säkert. Den argumentation som har förts mot dem under väldigt många år har varit misslyckad.

Jag förstår att människor egentligen bara vill väl. Men just därför måste man beskriva saker utifrån vad de verkligen är. När Svenskarnas Parti kallar sitt parti för nationalister så är de inte längre ett öppet nationalsocialistiskt parti. De är faktiskt ett nationalistiskt parti. Möjligen extremnationalister, antidemokrater och antisemitiska, men inte öppet nationalsocialistiska. Det kan tyckas vara en löjlig sak att peka på. Men vad varje antirasistisk debattör måste tänka på är att debatten mot rasisten spelar mindre roll. Det som spelar roll är alla de människor som tar del av debatten. Den du debatterar emot kommer antagligen inte sluta vara rasistisk. Men genom att vara saklig mot osaklighet, bestämt avfärda bloggar som verklig källhänvisning, genom att kalla saker för vad de är och inte för vad man anser dem vara, så kan man vinna debatten.

Ställ dem till svars för deras egna politik. För vad de vill uppnå och för vad deras politik leder till. Upprepa inte 90-talets floskler om att radikala nationalister kom från splittrade hem, var mobbade i skolan och hade svårt för teoretiska ämnen. För ärligt talat, det stämde inte då och det stämmer inte nu. Motargumenten får inte lov att vara ihåliga. För varje ihåligt argument utan eftertanke som skrivs ut så riskerar man att föda en sympatisör. Så ser verkligheten ut idag 2013.

Det kan svida med självkritik men det kan också vara nyttigt. Tänk på detta i framtiden. Lycka till med motargumenten.

Gästkrönika av Pernilla Marcos.

Artiklar

Ett öppet brev till Tino Sanandaji

Hej Tino Sanandaji

Har läst din artikel på DN(2013-01-24) om svagheterna med Johan Norberg och Fredrik Segerfeldts bok ”Migrationens kraft”. Jag märker att du har många argument mot fri invandring och den invandringspolitik som Sverige idag har, som du har framfört vid olika tillfällen. Vad som jag tycker fattas ifrån din sida är konkreta förslag. Vilken typ av invandring tycker du att vi ska ha? Jag har läst många av dina artiklar och har även sett Axess:s seminarium men finner inga egna förslag om hur vi ska gå tillväga. Istället har du kritiserat alla riksdagspartier förutom SD, debattörer och tyckare som antingen är för den nuvarande invandringspolitiken eller som är för en fri invandringspolitik.

stillahavetlinjerMina frågor till dig är:

1.     Vad för sorts invandringspolitik förordar du?

2.     Hur ställer du dig till Sverigedemokraternas invandringspolitik?

3.     Varför har du inte skrivit en vetenskaplig artikel om Svensk invandringspolitik?

4.     Om du har skrivit en så är min fråga varför hänvisar du inte till den i dina artiklar?

Jag och många med mig skulle bli jätteglada och klokare om du kunde svara på dessa frågor, för att det skulle underlätta debatten som nu förs. Där Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt har framtida visioner om hur Svensk invandringspolitik borde se ut, som delar av Centerpartiet delvis har för fram som något att eftersträva efter. Den andra motpolen i svensk invandringspolitik — som företräds av Sverigedemokraterna — vill att nuvarande invandringspolitik ska förändras markant och bli striktare.
Men du som forskare vet hur viktigt det är att inte blanda sina åsikter med bara tyckande och därför skulle det vara lyckosamt om du kunde klargöra dina åsikter och vilken väg du tycker att man ska gå och sen skulle det vara intressant och lärorikt om du kunde skriva en vetenskaplig artikel angående detta ämne.

Om ni inte har följt med i debatten så finns här nedan några länkar som kan ge er en inblick och fördjupning i debatten.

Intervju med Per Ankarsjö (centerpartist borgarråd i Stockholms Stad) som ledde den grupp som utformade Centerpartiets Idéförslag:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5399286

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/140888?programid=3071

http://www.dn.se/debatt/centerpartiet-ar-inte-fjarrstyrt

Centerstudent:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/manga-av-oss-yngre-ar-nojda-med-ideforslaget_7823314.svd

Olof Johansson, tidigare ordförande för Centerpartiet:

http://debatt.svt.se/2013/01/10/timbros-infiltration-ligger-bakom-centerkrisen/

Debatten mellan Tino Sanandaji och Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt :

http://www.dn.se/debatt/oserios-debattbok-bakom-forslaget-om-fri-invandring

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5420579

http://www.dn.se/debatt/snedvriden-bild-av-invandringen

http://www.dn.se/debatt/lat-oss-vara-arliga-om-invandringens-konsekvenser

Tino Sanandajis övriga artiklar och åsikter om samma ämne:

http://www.youtube.com/watch?v=y6dDMU_JfXw

http://www.svensktidskrift.se/?p=23968

http://super-economy.blogspot.se

Med vänliga hälsningar

Telason Getachew, Liberal, studerar Internationella relationer.

Krönikor

Om tolkningsföreträde

När man studerar på högskola eller universitet, och gärna på högre nivåer än A-kurserna, lär man sig att ifrågasätta och vara källkritisk. Jag personligen har läst konstvetenskap, och där lär man sig att se och försöka tolka allt man ser ur flera olika perspektiv, vilket innebär att man förstår att världen kan ses och uppfattas på många olika sätt.

Det här är en gåva som inte är förunnad de som menar sig vara invandringskritiker, religionskritiker och så vidare. De har fastnat i en världsbild de varken kan eller vill ta sig ur. Jag pratar givetvis om Sverigedemokraterna med anhang.

[ THE EUROTHEUM : DARK BLUE Landmark in the Heart of the City : WHEN USUAL IS NOT ENOUGH ] INNSIDE By Melia, Frankfurt am Main - Germany - Look UP and Enjoy! :)
|| UggBoy♥UggGirl || PHOTO || WORLD || TRAVEL || / People Photos / CC BY

Jag är utbildad fotograf och har jobbat professionellt med det i rätt många år. Utöver det är jag konstvetare med inriktning på teori och metod omkring fotografi. Det jag har lärt mig genom mitt praktiska fotograferande och konstvetenskapen är att man inte alltid ska tro det man ser. Det finns saker som ser ut på ett visst sätt och som man upplever på ett sätt innan man förstår vad det är man ser – ni har säkert sett sådana fotografier någon gång.

Ungefär på samma sätt fungerar en invandringskritikers hjärna, tankevärld och världsbild. De ser och upplever världen på ett visst sätt, och sedan förstår de vad de ser – men någonstans på vägen har deras världsuppfattning hamnat ur spår. De mönster invandringskritikern ser framför sig är felaktiga och deformerade och skapar en värld som inte överensstämmer med den gemensamma verklighet de flesta av oss lever i.

Det här är en sanning som jag tror de flesta är överens om gäller det mesta. Jag upprepar mig så det (förhoppningsvis) går in även i de tjockaste träskallar;

…lär man sig att se och tolka allt man ser ur olika perspektiv, vilket innebär att man förstår att världen kan ses och uppfattas på olika sätt.

Nu tänkte jag inte diskutera teori/metod omkring fotografi, eller ens praktiskt fotograferande. Däremot tänkte jag fortsätta trycka lite extra på detta hur man uppfattar saker, och hur man väljer att göra det utifrån sin egen världsbild, och hur dessa två i kombination kan skapa en ond cirkel.

Jag tänkte prata om statistik.

Actual is not normal (a tribute to Edward Tufte)
kevin dooley / Foter.com / CC BY

Att se ett diagram över statistik gör att det ser väldigt trovärdigt ut. Kan man inget om statistik alls eller saknar förmåga att ifrågasätta vad man ser, är det väldigt lätt att uppfatta att ett diagram verkar visa en total oemotsägbar sanning.

Att utläsa något utifrån statistik kräver den här förmågan att ifrågasätta saker och att vara väldigt kritisk till hur statistiken utformats, hur den är gjord, vilket underlag den bygger på och så vidare.

Som exempel kan vi ta en reklam för Dove, där TV-reklamen visar ett antal kvinnor som skrattar. I reklamen påstås det att en viss procentsats är nöjda med Dove, och som person hemma i soffan ska vi då förstå att vi också ska införskaffa denna Dove-tvål.

Vad som inte framgår är antalet kvinnor som faktiskt testat den här tvålen och är underlag till undersökningen och statistiken. Det gör att trovärdigheten går att ifrågasätta å det grövsta. Har man tur finns uppgiften om just antal personer i en undersökning att läsa i det väldigt finstilta (läs; oläsliga) som brukar finnas med, åtminstone i tidningsannonser.

Poängen med detta är att om en undersökning som ligger bakom en viss statistik utförts på 1 000 personer, så kan man inte säga att resultatet är särskilt talande förutom för just dessa 1 000 personer. Dessutom kan man inte vara säker på om alla svarat sanningsenligt eller om alla har svarat överhuvudtaget. Om en undersökning görs i högstadieskolor om hur de skulle rösta i ett val om det skedde idag, kan inte heller räknas helt tillförlitligt. Alla elever är inte på plats, de röstar under grupptryck, en del kanske inte vill rösta – och så vidare.

Trovärdighet och tolkningsföreträde

Sverigedemokraterna och deras anhängare, det vill säga, läsare av till exempel Avpixlat och liknande så kallade nyhetssajter, använder sig mycket av statistik för att försöka bevisa att deras politik grundar sig i någon slags sanning. Och förvisso, det gör den. Den grundar sig i deras sanning, i deras bild av främst Sverige men också omvärlden. Och det är här detta med den konstvetenskapliga teorin kommer in; alla ser vi världen olika, och det finns egentligen inget rätt eller fel (ur ett väldigt objektivt perspektiv när det gäller främlingsfientlighet). När det gäller statistik som presenteras eller tolkas av en främlingsfientlig person, handlar det inte om mycket annat än hur denne väljer att förstå siffrorna hon eller han har framför sig. Vi ska dock komma ihåg att även vi väljer hur vi vill förstå och uppfatta statistik, ofta helt diametralt olika från den främlingsfientlige – kanske bara för att.

Jag personligen har inte mycket tilltro till statistik överhuvudtaget. Mest för att jag vet hur lätt det är att manipulera den. Dels genom hur underlaget och bakgrunden till undersökningen gått till, genom frågeställningen, och framför allt hur man tolkar siffrorna.

Frågan är vem som har tolkningsföreträde?

Krönikor

Hur mycket gillar vi egentligen "olika"?

Lever vi verkligen i en sann demokrati, samt, gillar vi verkligen ”olika”?

Det har länge pågått en kampanj, vid namn ”Jag gillar olika”. Man har kunnat få denna knapp, eller licens på att man gillar olika på sin Facebooksida för ens vänner att beundra. Eller inte beundra. Oavsett om du beundrar det eller inte så har jag svårt att se någonting vara ”rätt” eller ”fel”. Framförallt i en sann demokrati. Kampanjen ”Jag gillar olika” riktades och hade sitt fokus helt och hållet på invandrar– och flyktingfrågan. Kultur– och religionsfrågan. Jag såg i alla fall ingen som ”gillade olika” när det gäller skor, musiksmak eller någonting annat. Men jag gillar också olika, och olika för mig innefattar precis allting. Allting ifrån politiska åsikter till klädsmak, dock undrar jag om denna kampanj syftade på att precis allting skall vara ”olika”?

ViGillarOlikaLogo

Jag har en uppfattning om att vi kan bära våra knappar eller licenser om hur mycket vi gillar ”olika”, men i sådana fall tar detta gillande stopp vid en fråga – rasismfrågan. Jag har snarare en uppfattning om att vi i Sverige försöker vara så lika varandra som bara möjligt. Till den grad att man inte ens vill tala om vilket parti man röstar på. De människor som trots allt säger sin åsikt, politiska ställningstagande eller på annat sätt ”sticker ut”, ses inte allt för sällan på med ögon vara någonting av en ”rebell”. Någon som just, ”sticker ut”. Det är väldigt ofta jag hör hur någon talar om någon annan, med en lätt beundran i rösten: ”Han/Hon vågar verkligen säga vad han/hon tycker”. Eller ”Han/hon vågar verkligen stå upp för sig själv, och tar ingen skit.”

15-06-10 Lets Go I Want To Go All The Way To The Horizon ~ Explored Front Page :)
Βethan / Foter.com / CC BY-NC-ND

Då beundran för dessa modiga människor är så stark att man till och med berättar om personen vidare likt en historia från medeltiden, så måste det ju också betyda att det inte är allt för vanligt att människor är så pass olika att som alla gånger säger vad de tycker, anser eller har för åsikter. Troligtvis i rädsla för vad andra skall tycka? Är det demokratiskt, eller ”olika”? Det är väl i mina ögon i princip barn som har kvar olik-tänkandet samt äktheten i att säga, tycka och agera så som dem vill – olika. Men å andra sidan är det inte heller helt ovanligt att vi, vuxna föräldrar, snabbt tystar barnen när de agerar olikt oss själva, och säger någonting högt som vi känner ”inte passar in” att säga eller tycka, högt. Exempelvis om de anser och säger att något annat barn är dum, som också har varit dum. Men då det dumma barnets föräldrar också står där och hör allting är rädslan för vad denne förälder skall tycka om oss, inte vårt barn, störe än att låta våra egna barns egna frustration få spelutrymme. Så kontentan blir, vårt barn har blivit utsatt för dumheter av ett annat barn och är arg samt ledsen. Men blir tystad av oss och vi ser inte ens hans/ hennes frustration. Han/ hon får inte känna någon sådan, på grund av hur vi skall bli betraktade. Är detta att ”gilla olika”?

Olika för mig hade verkligen varit om jag någon gång fick se en förälder både se och förstå sitt eget barns frustration. Oavsett om så det dumma barnets hela släkt står bredvid. Tyvärr fortsätter detta när barnen blir äldre. Där den egenskapen av att själv en gång som barn ha vågat ”sticka ut” och säga ifrån, har övergått till en beundran för dem som faktiskt fortfarande vågar säga till — och ifrån.

Det hade varit något av en ren mardröm om allt och alla var precis likadana. Tänkt likadant, velat likadant, röstat likadant och att alla hade samma politiska ställningstagande. Det för mina tankar mer till Nazityskland eller vilken annan diktatur som helst i världen. Sverigedemokraterna går starkt fram i Sverige och utgör idag Sveriges tredje största parti. Detta har, oavsett vad man anser om det, skett på demokratiska vägar och i en demokrati är det någonting som skall respekteras.

Jag har en granne som är Sverigedemokrat. Hade jag hatat honom för detta, så hade jag varit precis lika stort ”hot emot demokratin” som jag ofta hör att han är. Likaså om jag hade vägrat se, tala med och/eller respektera honom som en människa med lika mycket värde som alla andra människor. Det är trots allt min grundinställning, att alla människor är lika mycket värda — oavsett vad han anser om den saken. Börjar jag se honom som ”mindre” värd kan jag lika gärna ansluta mig till hans ideologier och politiska ställningstaganden. Vad är det då som då gör mig eller mina politiska övertygelser så olik honom eller hans? Jag gillar olika, och han är bara olik mig själv i sitt tänkande, sina intressen, sitt ställningstagande och i sin politiska hållning.

Jag har bytt politisk ideologi, från att vara röd till blå. Jag röstar numer på Moderaterna. Detta av skäl som jag står för, och för mig känns deras politik stå närmare mina åsikter, mitt liv, familj och synen på framtid. Men varenda gång jag nämner detta stöter jag på ifrågasättanden, ifrågasättanden som ”Hur kan du?” och ”fattar du inte?”
—”Jo, jag fattar. Gör du?” Förstår vi egentligen vad en sann demokrati är eller innebär? Det är knappt så jag gör det, men jag finner det inte vara så konstigt att vi är livrädda för att avslöja vad vi röstar på. Vi blir snabbt ifrågasatta och sedda på med ”andra ögon”.

DSC09271

På båda mina händer kan jag räkna ut hur många personer inom min egen bekantskapskrets som hade, eller fortfarande har kvar, den licensen till profilknapp om att de ”gillar olika”. Men när de fick reda på att jag numer är blå, så var det inte lika självklart. En salva av — och uppradande med argument om hur de blå nästintill är omänskliga och helst vill avrätta alla som inte har över en miljon kronor på kontot sköts emot mig. Det lustiga i detta är att en del av dem själva lever som — och utnyttjar moderaternas politik till max, men har lärt sig från barnsben ute ifrån en segregerad förort att det är Socialdemokraterna, eller Vänstern, som gäller.

Men, detta är ingenting jag direkt påtalade till någon av dem. Jag äger inte den rätten och jag blir då själv det ”hot emot demokratin” som jag inte gillar.

Jag försvarade mig inte ens. Av en enda anledning! Jag ska inte behöva försvara mina åsikter i en demokrati, framförallt inte gentemot Facebook-licensierade ”Jag tycker olika” människor. Jag diskuterar dem gärna i en diskussion som innehåller en ömsesidig respekt för bådas ställningstaganden, men jag vägrar att bli ifrågasatt för att jag inte tycker som dem, eller Dig. Vi är helt enkelt olika, med olika bagage och erfarenheter.

Vi tänker olika och ser på saker olika. Inte minst, vi lever våra liv olika, och har våra livssituationer olika och beroende på det ser vi också olika på politik. För mig är det, att ”gilla olika”! Den politik som gynnar Dig, Din Familj, Ditt arbete och Din framtid kanske inte gynnar och/ eller intresserar mig. Är jag mindre värd för det? Eller, ska jag anse Dig vara mindre värd som människa? Är det att vara och gilla olika?

Republican Elephant - 3D Icon
Politisk symbol för republikanska partiet, USADonkeyHotey / Foter.com / CC BY

Att vara olika, och att våga samt tillåtas vara, tänka, tycka och rösta olika är också att vara en demokrati. Jag finner det skrämmande om hela Sverige skulle tycka och tänka som SD. Men jag finner det lika skrämmande om hela Sverige skulle tycka och tänka som V, S, M, KD eller C. Det är för mig, inte att gilla eller vara olika – någonstans. Jag är ganska övertygad om att vissa anser mig vara ”dum i huvudet” eller ”sticker ut”, alldeles för mycket än vad den korrekta ramen tillåter. Jag talar inte skit om någon, utan det här är så jag ser på det och tycker. Så, upp till bevis. Gillar Du verkligen olika? Du behöver inte hålla med mig. Du behöver inte ens tycka om det jag skriver, eller tycker. Men ber du mig att hålla käften, anser mig vara ”dum i huvudet” eller förkastar mina åsikter som ”skit”, så gillar inte heller du ”olika”. Däremot kan Du argumentera emot mig, i sak, och på så vis kanske få mig att ändra min nuvarande uppfattning. Då kanske vi kan komma att se mer ”lika” på saker och ting. Men oavsett om det gäller extremvänster eller extremhöger och argument som ”Men i deras länder skulle jag aldrig få…” Nej, det skulle vi förmodligen inte ”få” göra. Men vad spelar det för roll? Måste Sverige och vi också sjunka till den nivån att man ”inte får”, bara för att man inte ”får” göra det i ett land på andra sidan jordklotet? Oavsett vad vilket annat land än har för syn på främmande religioner eller kulturer, eller mänskliga rättigheter, så har vi vår. Så är det här i Sverige och det är väl ändå ifrån Sverige vi skall utgå ifrån, och vad som gynnar Sverige samt Sveriges medborgare, invandrare och flyktingar bäst.

Democratic Donkey - 3D Icon
Politisk symbol för demokraterna, USADonkeyHotey / Foter.com / CC BY

Jag hoppas att Sverige en dag blir så pass ”olika” att alla vågar säga ifrån, samt vad dem tycker, tänker, anser och även står politiskt. Utan att bli tystade, påhoppade eller ställda emot väggen med en stämpel i pannan som mer utgör en dom.

Men det kräver också att vi de facto gillar olika till den grad att vi ger andra människor, våra grannar, vänner och medmänniskor samma utrymme att kunna göra samma sak.

Förresten, gråter mina barn för att något annat barn har varit dum emot och/eller slagit till dem i lekparken en söndagseftermiddag, så äger de all rätt till att också påtala detta — och — finna tröst hos mig. Det brukar oftast vara löst efter att de bara har fått den bekräftelsen och noteringen av mig av att ha blivit illa behandlade. Oavsett om det andra barnets föräldrar hör på, faktum är att det kan dem faktiskt gott få höra, och på så vis också ta sitt ansvar som föräldrar, och i sin tur uppmärksamma deras barn på att dem vet, samt att man inte skall slåss och/eller vara dum emot andra.

Krönikor, Myter

Enkätundersökning av Sverigedemokraternas väljare

Sverigedemokraterna må vara ett parti som jag själv inte röstar på och som jag personligen anser står för rasistiska värderingar. Jag trodde inte att det var möjligt att ett sådant parti med så starka patriotiska åsikter skulle hamna i Sveriges Riksdag. Innan valet 2010 har jag sett den främlingsfientliga politiken stiga i andra Europeiska länder, men jag trodde inte att den trenden skulle komma hit. Nu är den här och trots skandaler inom partiet verkar SD till och med öka sitt väljar-stöd.

Det är ganska lätt att göra sig lustig över SD:s utspel och mediafloppar, men jag tror inte att det främjar debatten. Jag tror att vi behöver bemöta, inte partiet i sig, men åtminstone de som röstar. Kanske har de någonting att säga? Kanske kan vi dra nytta av att lyssna till dem?

Förut påstods det att det var mest arbetslösa människor som röstade på SD, men nya studier visar att så är inte fallet. Däremot tyder studier gjorda på SD:s väljare att de flesta är lägre utbildade än genomsnittet och oftast män. De allra flesta som röstar på SD gör det på grund av invandringsfrågan och flyktingpolitiken, men verkar ganska splittrade i de övriga frågorna i partiet.

De som röstar på SD är inte nödvändigtvis de man tror, jag har länge haft fördomar och stereotyper för hur en SD-väljare är och lever. Men allteftersom partiet växer så har jag upptäckt att min bild av en SD-väljare inte alltid stämmer, utan många som röstar är helt ”vanliga” människor. Människor som tycker att Sverige är ett land som håller på att gå under på grund av den ”massiva” invandringen. Människor vars förutsättningar i landet blir sämre på grund av sämre tider och som behöver någon eller något att skylla på. Det kan vara precis vem som helst i din närhet som lägger sin röst på SD. Du behöver inte ens veta om det, sannolikheten att du inte vet om det är stor eftersom det är en skam för många av SD:s väljare att gå ut med vilket parti de väljer. En skam och en risk att få samhällets förakt och kanske bli arbetslös utifall deras politiska värdering blir känd.

Jag valde att göra en enkel, liten enkät-undersökning för att få lite svar på de frågor jag har haft kring väljarna. Jag ville komma dem lite närmare och försöka att förstå varför de lägger sin röst på ett parti som Sverigedemokraterna. Jag tror att det är först när vi kan förstå det som vi kan hitta bättre verktyg för att börja motargumentera och försöka vinna tillbaka de väljarna till de andra partierna. Min undersökning är inte på något sätt den absoluta sanningen och det finns utrymme för att de som har fyllt i enkäten bara har hittat på, men vi kan ju ponera att de talar sanning.

Det är ca 130 personer som har svarat på undersökningen. Av dessa var 23 stycken kvinnor och resten män. Åldrarna varierar från 17 år och upp till 74, majoriteten av de som svarat var emellan 30 och 50 år. När det gäller Civilstatus så var det blandade svar, många hade partner men en stor del av de som har svarat var singlar. Kanske ger singellivet mer tid att reflektera över hur Sverige skulle bli bättre utan invandring? Finns det inte en myt som säger att de inte bara tar våra jobb utan också våra potentiella partners?

Geografisk placering visade sig vara mest Stockholm och neråt, det var bara ett fåtal som bodde i mellersta delarna av Sverige och ytterst få som bodde i Norra Sverige. Föga förvånande var att många bodde i Skånetrakten, där SD:s stöd är rätt så starkt.

Punkten som fascinerade mig mest är frågan om Yrke, då jag också tidigare har trott att de allra flesta som röstar SD var arbetslösa som eventuellt tycker att deras livssituation skulle bli bättre med mindre invandring. En del var studerande och en del hade gått i pension, men de flesta av de som svarat har ett yrke. När jag läser igenom listan av yrken så blir jag lite ställd. Som jag skrev innan är det absolut inte säkert att de som har svarat talar sanning, men om det stämmer så förvånar det mig vilka ”högstatusyrken” vissa av de som svarat har. Projektledare på ett större företag, IT-konsult, Civilingenjör, Affärsbiträde, Undersköterska, Personlig assistent, Forskare, Psykolog, Tandläkare, Matematiker, Egen företagare med 25 anställda, Statstjänstemän, Ekonom, Advokat, Statsvetare, Lärare, Lagerarbetare, Receptionist, Byggarbetare, VVS-tekniker, Producent, IT-chef, Snickare, Kock, Bibliotekarie, Professor, Kompositör, Akademiker, Journalist, Författare och Revisor, dessa är ett urval av alla yrken som de svarande i enkäten har och som ni ser är variationen stor.

Tänk att det finns en lärare på ditt barns skola som röstar SD, eller psykologen du går till för att prata, författaren vars bok du läser och kocken som lagar din middag ute på restaurangen, tänk dig att vem som helst i din omgivning i detta nu väljer att rösta på SD och du har ingen aning. För hur ska vi få veta det när det är så tabufyllt och skamligt att rösta på dem?

De flesta som svarat på enkätundersökningen har sitt val av parti hemligt för sin omgvining på grund av riskerna det medför att låta valet bli offentligt.

Jag tror att det är när vi hånar och förlöjligar SD:s väljare vi gör dem som union starkare. Vi trycker in dem i ett hörn, där deras politiska övertygelse bara växer sig starkare på deras valmöten och i deras sociala medier. De kanske till och med känner att de på något sätt ”räddar” landet Sverige fast vi bara inte vet om det ännu. Vi kommer att förstå det sen och då kanske de till och med är övertygade om att vi kommer känna en tacksamhetsskuld till dem.

På frågan om vilket parti som de röstat på innan (dvs vilket parti som förlorat en väljare till SD) så blev jag återigen lite förvånad. Jag hade en förutfattad mening om att antingen så har de innan röstat på något konservativt parti som KD eller så är de missnöjda med högerblocket, men även den röda sidan har förlorat en hel del väljare till SD. Ungefär lika många hade röstat på Socialdemokraterna innan som på Moderaterna, tydlig majoritet var ändå partierna på högersidan som M, KD och FP. Som enskilda partier så var det V och C som var minst förekommande i svaren, alltså ett vänsterparti och ett högerparti.

Det kanske är omöjligt att svara på varför människor väljer bort ett parti för ett annat men i frågan om vad som skulle få väljaren att återigen rösta på ett annat parti än SD så var den övergripande tonen ”Om ett parti på allvar tar tag i integrationsproblematiken och invandringsfrågan”. Vissa svar var givetvis annorlunda och tydde på starka rötter i att ”Bevara Sverige Svenskt”, men en hel del människor verkade rösta på SD i rent missnöje. En del skrev även det att de röstar på SD ”för att röra om i grytan” och visa sin protest mot den sittande regeringen, och för att de upplever att inget annat parti på allvar driver frågorna kring invandring och integration.

Sen förekom det också en hel del myter som att vi till exempel skulle ha någon form av ”massinvandring” i landet eller att Sverige var utsatt för något som kallas ”Islamisering”. Någon svarade att denne var trött på ”araberna” och därför röstade på SD. Den personen hade för övrigt inga andra politiska frågor som intresse utan enbart det, att få ut ”araberna” ur landet.

Det absolut lustigaste svaret på valet av SD som parti var att partiet värnade om ”klimatfrågan” och tycker att vindkraft är vansinne. Att det var lustigt för mig var för att jag inte ens hade en aning om var SD står i miljöfrågor och att jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tro att någon röstar på SD för miljöns skull.

Min slutsats är att undersökningar av liknande slag som jag har gjort borde intressera de flesta politiker i Sverige, eftersom det är politikerna som förlorar sina väljare till SD. Jag tror att lågkonjukturen i Sverige bidrar till SD:s ökade stöd, när det är tufft behöver man skylla på någon. Det, vardagsrasism och okunskap. Vi behöver fortsätta bemöta alla myter kring invandring men också lyfta debatten upp ur sandlådan och bemöta de som väljer att rösta på SD istället för att håna dem. Om vi inte förstår varför de röstar på SD och vad som krävs för att de ska rösta annorlunda så är det ganska svårt att vända trenden. Det är också viktigt att alltid prata om vardagsrasismen. Gör det! När någon säger något som låter rasistiskt och kränkande kan du själv ta bladet ifrån munnen och prata om det.

Anna Siekas, Motargument.se
Anna Siekas, Motargument.se

Politiker måste ta bladet ifrån munnen både när det gäller SD:s politik men också när det kommer till integration/invandringsfrågor. Det är inte farligt att prata om det, det är farligare att inte prata om det och naivt att tro att vi kan tysta bort ett parti som har ca 8-11% i olika opinionsmätningar.

Sen är det dags att lägga ned ”hihi-haha”-debatten, det är alldeles för enkelt att göra sig rolig över SD:s misstag, dessutom tror jag att den typen av taktik bara leder till en starkare känsla av samhörighet inom partiets väljare.

Nu när jag har gjort min reflektion så lämnar jag över stafettpinnen till mina medarbetare på motargument.se som har lovat att de ska kika lite på myterna och konspirationsteorierna i svaren för att sedan bemöta dem. Något jag tycker är intressant är att SD tycker att det inte är rasistiskt att kollektivisera alla muslimer, vilket betyder att SD verkar ha en egen syn på vad rasism är som skiljer sig ifrån samhällets.

Jag tackar verkligen alla som har deltagit och lovar att era IP-adresser är säkra hos mig, om inte någon betalar ett bra pris för dem.

Jag inser att du som läser detta är så pass begåvad med humor att du inser att det där sista var ett skämt.

Anna Siekas för Motargument.se

 

Krönikor

Ett politiskt korrekt Sverige

Vem bestämmer i vilken riktning något ska gå? Är till exempel ett debattklimat något som omedvetet formas mellan olika meningsmotståndare, eller är det en deg som bakas gemensamt? Och vem bestämmer vad som är ”rätt” att tycka?

pk-elitJag upplever att det svenska debattklimat där frågor som har med rasism, främlingsfientlighet och intolerans behandlas just nu, består av två motpoler; dels de politiskt korrekta debattörerna och proffstyckarna, dels den nya, politiskt inkorrekta sfären som består av helt vanliga människor med – helt fel åsikter… ?

Att vara eller inte vara

Jag kan givetvis ha fel i detta, men jag finner flera faror i detta med att vara politiskt korrekt versus politiskt inkorrekt. Till att börja med är det ytterligare en uppdelning i ”vi och dem”, vilket är precis vad vi antirasister, proffstyckare och debattörer anklagar våra meningsmotståndare för att göra. ”Vi” har rätt – ”de” har fel. Jag säger inte att vi därmed ska ge meningsmotståndarna anledning att tro att vi ger dem rätt, men vi kan sluta upp att vara så rädda för att själva tycka fel.

Dessutom kan vi sluta upp att teoretisera och problematisera rasismen och främlingsfientligheten så att de som faktiskt har de här åsikterna inte känner sig så exkluderade. De flesta är nämligen inte ett dugg intresserade av våra teorier, utan många av dom är mer intresserade av praktiska lösningar på faktiska problem. För att intala sig att det inte finns problem med till exempel invandring är enbart naivt. Därmed inte sagt att vi inte bör, kan eller ska ha invandring – för vi både bör, kan och ska ta emot invandrare av olika slag. Däremot behöver politiken runt omkring de frågor som kommer upp förändras, så att den fungerar tillsammans med det nya Sverige som utvecklas i samband med invandringen. Och det åstadkommer vi inte genom den typ av debatt vi för nu.

PK som försvar mot ett kränkande anfall

chain_roseDen främlingsfientliga, rasistiska motpol till oss själva har ofta förmågan att kränka oss med väldigt enkla medel. Vårt svar på dessa kränkande anfall är att go PK to the degree of being ridiculous. Vi tar till ett teoretiskt språkbruk, och omger oss själva med en känsla av godhet som i mångas öron (även mina egna) kan upplevas som godtroget, oansvarigt, men som för oss själva bevisar att vi minsann inte är rasister eller främlingsfientliga. Vi använder våra argument för att beskydda oss mot att kallas epitet vi vet på det stora hela är oacceptabla hos de flesta innevånare i Sverige.

Spridningen av PK-ismen

Till skillnad från 20 år tillbaka i tiden har vi idag tillgång till ett oerhört stort och effektivt nätverk där vi kan sprida våra åsikter. Givetvis pratar jag om Internet. Idag sköter vi det mesta via sociala medier; Facebook, Twitter, bloggar och så vidare. De flesta debattsajter skulle för tio år sen ha kallats ”levande” med meningen att ”det händer något” på dem hela tiden. Idag finns det tusentals bloggar vars författare debatterar för eller emot det ena och det andra. Det finns ett antal debattsajter för de som är proffstyckare blandat med dem som tagit sig upp till semiproffstyckar-nivå (till exempel Newsmill). För den som vill vara politiskt korrekt på en mer vardagsnära nivå finns återigen Facebook där vi sköter vår PK-ism genom att starta och gå med i diverse olika grupper för att visa vårt stöd för olika politiskt korrekta saker, samt Twitter där vi samlas under speciella hashtaggar när någonting stort händer (jfr förra sommarens #Utøya).

Svårigheten med att använda sig av sociala medier är att det ibland blir så bra, och ibland blir det helt enkelt bara fånigt. En del har verkligen lyckats dra ihop stora event på nolltid genom t ex Facebook, andra har fått igång sådant som Soppkök Stockholm genom Twitter – och andra går med i Facebookgrupper där man tillsammans förfasar sig över vad-det-nu-är-den-här-gången. Vissa saker kan ge väldigt mycket, annat ger i princip ingenting.

Rädsla versus handling

Skillnaden mellan att vara PK och att vara PK tror jag ligger i rädslan av att hamna i rampljuset på fel sätt; att få obehagliga epitet kastade efter sig, och att faktiskt göra en praktisk handling som gör skillnad. Och faktum är att det inte är proffstyckare och debattörer som gör den stora skillnaden med sina teorier, utan det är människorna som befolkar gatorna ute i svenska städer som ser problematiken, och som dessutom kommer med praktiska lösningar.

Och för det ska de ha cred. Mycket cred. Politiker kan gott gå en kurs hos dessa människor för att se hur de bär sig åt för att åstadkomma skillnad.