Etikettarkiv: antirasism

Artiklar

Våld som metod i antirasistiskt arbete

Och där stod jag, sju år gammal, och mottog en käftsmäll så det rungade i skallen. Käftsmällen utdelades av en klasskamrat, helt utan anledning. Jag minns att det gjorde ont och att jag undrade vad jag hade gjort för att förtjäna ett slag i ansiktet.

_violence_2Det finns endast ett tillfälle där jag anser att någon form av fysiskt våld är befogat, och det är i direkt självförsvar eller försvar av mina närmaste. I övrigt kan jag inte se att våld har någon som helst poäng, annat än att fysiskt göra illa någon annan. Jag kan förstå tanken bakom att möta våld med våld, och att våld inte förstår något annat än våld, men det rättfärdigar inte ett faktiskt utövande av det.

I det är jag stenhård.

Att använda våld i kampen mellan rasism och antirasism är för mig helt bortkastat. Det enda som händer är att det blir ett givande och tagande av våld som aldrig upphör, eftersom man hela tiden måste ge igen och försvara sig – helst innan man ens blivit attackerad.

Nej, fram för mer konstruktiva sätt att föra samtal med de främlingsfientliga, de religionskritiska och resten av den intolerans som florerar. Poängen med att öka toleransen, inkluderandet och en större gruppgemenskap kan väl ändå inte vara att öka våldet, som trots allt kan ge långt större och mer varaktiga men än man kanske tänker sig.

Nej, lägg ner järnrören och slagpåkarna, pojkar och flickor. Tänk till i stället och vässa era tungor och pennor i stället, så tror åtminstone jag att debattklimatet blir jämnare – och framför allt, mindre våldsamt, mindre hätskt och ger färre fysiska men till deltagarna.

Artiklar

Sabotage mot den antirasistiska kampen

Hur ska den antirasistiska rörelsen förhålla sig till de ”autonoma grupper” som anser att våld, dvs stenkastning och andra odemokratiska metoder, är rättfärdigat i kampen mot rasism?

antifa
hostmaster / Foter.com / CC BY-NC-SA

Frågan har blivit aktuell igen eftersom Mathias Wåg, med bakgrund i AFA, Antifascistisk Aktion, skribent på Motkraft och drivande person i Resarchgruppen, inbjöds till en antirasistisk konferens arrangerad av ABF en lördag i mars 2013.

Han var en av de som skulle, som ABF skrev; ”visa hur man kan bekämpa främlingsfientlighet i den politiska debatten såväl som på gatan”. Det är problematiskt att han gör det, eftersom AFA anser att man måste använda ”fysiska metoder”, dvs våld och hot för att ”stoppa rasismen”.

Det var Afa som anordnade demonstrationen i lördags som urartade, vilket gladde rasisterna mycket. Wåg tillhör de som stödde och organiserade inför AFA:s demonstration. Sådana aktioner är AFA kända för.

Wåg tar inte avstånd från att använda våld mot rasister, ”allt är ju våld”…

Så här kan det också låta:

”Om man försöker stoppa våldsamma nazistiska grupper kan det lätt uppstå våld. Ofta blir det våldsamt i samband med flygbladsutdelning före stora nazistiska sammankomster.”

Det fungerade kanske då rasisterna var brutala skinnskallar och förutsatt att det rörde sig om självförsvar. Men skinnskallarna är borta från Sd. Sverigedemokraterna kastade ut dem. De rensade bort det öppna våldet. Mycket av anledningen till det var att vinna sympati.

Tidigare ansåg de flesta som såg på bråken mellan skinnskallar och våldsamma antirasister att båda var lika goda kålsupare och tog avstånd från båda parter. Men när SD och de många nazister slutade slåss förändrades detta. Plötsligt blev det fler som sympatiserade med de som blev attackerade med stenar, flaskor och rökgranater.

Våld i form av misshandel, våld som inte är självförsvar är olagligt, förkastligt och motverkar sitt syfte.

Vi anser att en kamp mot rasismen måste vara en fredlig kamp, utan att man kopierar rasisters metoder, genom att till exempel tillgripa våld.

Detta håller nog de flesta antirasister med om.

Men ändå händer det ganska ofta att Afa eller Researchgruppen ses som legitima aktörer i den antirasistiska debatten. Som i lördags. Det oroar oss.

Nolltolerans mot våld som politisk metod, och rasism, måste vara något som inte bara vi ska begära att politiker ska leva efter. Även vi, antirasister, måste leva upp till denna nolltolerans.

Vi kräver, med rätta, nolltolerans från Sverigedemokraterna. Bör inte vi själva visa samma nolltolerans mot individer och grupper med extremistiska åsikter?

Vi kan inte göra poänger av att Sverigedemokrater är eller varit nazister eller tillhört liknande grupper, eller att de använt sig av våld och hot, om vi själva inte protesterar då extremister försöker nästla sig in hos oss.

Våld i form av misshandel eller stenkastning, våld som inte är självförsvar är olagligt, förkastligt och motverkar sitt syfte.

Järnrör har ingen ideologi. Det måste tas avstånd från järnrör oavsett vilka som håller i dem.

/Thabo Muso och Torbjörn Jerlerup

PS

Ja vi länkar till rasisterna. För att kunna bekämpa rasisters argument måste man veta hur de tänker och resonerar. Vi tar debatten MOT rasismen (och andra järnrörsideologier) överallt och på alla plan. I detta fallet blev Avpixlat glada då ABF bjöd in Afa. Relevant! Det visar vi.

Krönikor

Antirasistiskt rasförakt

Att rasister gör ”fel” vet vi ju alla. Men gör antirasister också ”fel” ibland? Vi på Motargument har varit inne på det några gånger i artiklar om att antirasism bör vara konsekvent, dvs undvika negativa generaliseringar även mot grupper de anser vara ”i överläge” strukturell sett. Anledningen är enkel. Rasister anser nämligen att de som de hatar är i ”överläge”, att ”judar styr världen” eller att ”Eu islamiseras” och rättfärdigar sina generaliseringar med ”underläge” och ”överläge”.

(Läs också Om den välvilliga rasismen och Om bemötande av… )

En som är inne på samma sak är skribenten Per Herngren.

Dispersion prism
This file is lacking author information. / Foter.com / CC SA

Herngren har i ett blogginlägg berört frågan om antirasister kan skapa rasistiska strukturella mönster genom en missriktad antirasism.  Om man betonar ”vithet” som ett värde i sig, och som något negativt, skapar man också en skillnad mellan vi och dem, och befäster rasisiska tankemönster och stereotyper är en av hans poänger. 

Vi har fått lov att återpublicera delar av det här. Det är tankar som vi antirasister bör ta till oss och fundera över en hel del.

*****

Rasism är återskapande av rasskillnader. Detta kan döljas bland antirasister genom att rasismen riktas mot vita, mot de vita förtryckarna. Rasismen döljs som antirasism.

Bruna görs återigen annorlunda, men indirekt. De bruna görs till de andra genom rasism mot rasisterna. Rasismens syfte är ju att krossa rasisterna.

”Vita rasister.” ”White trash.” ”Judarnas ockupation.” Och liknande rasbeteckningar döljer sin produktion av rasism genom att användas mot rasisterna.

Rasismen uppfinner inverterad rasism. Genom att invertera rasismen, genom att använda rasbeteckningar på ”rasisterna” och ”förtryckarna”, kan rasuppdelning och rasförakt produceras utan att välvilliga uppfattar det som rasism. Inverterad rasism producerar ickeingripande.

Inverterad rasism gör dessutom rasismen fetischistisk. Rasismen blir lustfylld. Antirasistiskt rasförakt ger stimulerande kraft.

(Anti)rasism gör bruna till offer som behöver räddas av antirasisternas rasism. Antirasismens rasism mot förtryckarna framställer sig själv som räddningen för de bruna.

Rasism ”uppåt” producerar:

1. Rasskillnader. Uppdelning vita och bruna.
2. Rättfärdigande av rasism,
3. vilket döljs genom antirasistisk ilska.
4. Rasism tillbaka, ”nedåt”,
5. samt nya rasismer i nya oväntade riktningar.
6. Fetischistisk kraft till sig själv och till andra rasismer. Även till den rasism som (anti)rasismen vänder sig mot.

Hat uppåt

Hat uppåt, hat mot vita rasister, producerar rasism och vithet. Och samtidigt dölja detta bakom hatet mot rasism. Hat mot rasister är liknande teknik som när hat uppåt producerar sexism och döljer det bakom antisexism. Hat mot rasister liknar dynamiken i inverterad rasism, men hat mot rasister behöver inte innehålla inverterad rasism, det kan vara hat mot rasister snarare än mot vita rasister.

Hat uppåt ger fetischistisk kraft till annat hat, inklusive hat nedåt, hat tillbaka eller hat åt nya håll. Hat uppåt producerar hat i nya okontrollerbara riktningar. Hat mot hat skapar resonans, ömsesidig förstärkning. Hat ger kraft mot det som hatas.

Hat uppåt kan genom att definieras som antirasism producera en tafatthet och oförmåga hos idealistiska och välvilliga (ickehatande) antirasister i att ingripa. ”Vi vill ju egentligen samma sak!” ”Man måste ju också förstå dem!”

Ickeingripande mot hat uppåt legitimeras genom paternalistisk ”förståelse”. Ickeingripande legitimeras också av välviljans försonande idealisering av ”dom därnere”.

Förakt mot finanskapitalet som judehat

Föraktet eller hatet mot finanskapitalister bland vissa globaliseringsaktivister återskapar judehat. Bilden att finanskapitalister är mer onda än industrikapitalister är en gammal föreställning som är kopplad till att ”judarna” pekades ut som månglare och senare som bankägare och finanskapitalister.

”Det går inte att förneka att hänvisningen till en illvillig ’1%’ bara är alltför lätt att fylla” med judehat, kritiserar Rasmus Fleischer retoriken kring Occupy Wall Street. ”det betyder heller inte att det räcker att säga att man ’tar avstånd från rasism’, eller liknande – för (judehat) är inte en i raden av rasismer, utan en utpräglad krisideologi, verksam även i sammanhang där ingen nämner (eller ens tänker på) ’judarna’ som folkgrupp”.

Recensioner

Bokrecension; Välviljans rasism

I sin nya bok Välviljans rasism utmanar Adam Cwejman både antirasister, politiker och andra som jobbar med integrationsfrågor och liknande. Det är vad jag gillar mest med hela boken – jag gillar att tänka om och få intellektuella och mentala utmaningar.

SkärmklippNu är det inga nya tankar Cwejman presenterar. Tanken om diskriminering i all välmening existerar sen tidigare, men den har inte presenterats på det här sättet i en populärlitterär presentförpackning förrän nu. Jag blir väldigt glad när jag läser boken eftersom den rakt igenom ifrågasätter tanken med att vara antirasist och hur den tar upp olika exempel på hur vi, svenska antirasister, i vår välvilja att inkludera och premiera, faktiskt är rasister på ett annat sätt än det vi är vana att tänka på som rasism.

Adam Cwejman är liberal (fd ordförande i Liberala ungdomsförbundet), vilket märks oerhört tydligt i det han vill säga. Den främsta anledningen han menar att den antirasistiska rörelsen har rasistiska drag är dess oförmåga att se individen och dess meriter, utan snarare använder sig av en individ som representant för ett kollektiv. Han tar som exempel hur vi kvoterar in en person med invandrarbakgrund enbart på grund av detta; inte för dennes meriter som styrker personens plats i en styrelse, på en arbetsplats eller vad det nu kan vara.

Som läsare tror jag att det kan vara lätt att uppfatta Cwejman som anklagande och skuldbeläggande, men det är inte därför han har skrivit den här boken. Min uppfattning är att han vill att vi som läsare ska tänka till och fundera över vårt syfte med vår antirasism och hur vi använder den för att möta invandrare. Bland annat använder Cwejman ett helt kapitel åt att beskriva hur offerrollen skapas från två håll och hur samhället med bifogad politik kan fungera stärkande av denna roll snarare än tvärtom.

Det här är en väldigt bra bok som jag rekommenderar å det starkaste. Den är tungläst – lätt i språket, men innehållet och de frågor som väcks tar tid att bearbeta. För mig som gillar att tvingas tänka och eventuellt omforma mina egna tankar och åsikter är det här en guldgruva.

Kommer den att kunna användas som studielitteratur?

Ja, kanske. Den ger inte någon egentlig kunskap (jämför; historiebok med kungar och årtal), men är oerhört effektiv när det gäller just detta att tänka själv, dra egna slutsatser och så vidare.  Den är också upplagd på ett väldigt pedagogiskt sätt; varje kapitel börjar med en teori som sedan förtydligas genom ett antal exempel. Det märks att Cwejman är akademiker, både i språk, upplägg och den gedigna litteraturförteckning vi hittar i bokens slut. För min del uppskattas det oerhört, eftersom det innebär att jag kan gå vidare och läsa mer om det som lockar mig mest.

Som med den andra boken jag recenserat tänker jag inte gå in djupare på bokens innehåll, utan det lämnar jag till dig som ny läsare att ta reda på – och bilda dig en egen uppfattning. Men för 119 spänn får du massor med frågor att ta ställning till, lite nya tankar om hur rasismen kan dölja sig och se annorlunda ut i antirasismens slöjor, och förhoppningsvis lite trevlig läsning på köpet.

Köp den – genast!

Recensioner

"Positiv antirasism" av Expo

Malinka Persson skrev nyligen en recension om Expos bok ”Positiv antirasism”. Även jag har läst boken och har kommentarer. Expo försöker bana nya vägar för antirasismen och det bådar gott.

1076När en del av de som är mot Sverigedemokraterna ska bemöta Sd så vänder de partiet och väljarna ryggen och ignorerar dem, saboterar för dem och fokuserar på att visa varför man bör vara MOT Sverigedemokraterna och MOT rasismen.

Problemet med det är att om för många gör så så kan det få en negativ effekt. Om folk uppfattar att de behandlas som idioter och mindre vetande så reagerar de så klart. Så var det under valkampanjen 2010.

Det var ganska få som 2010 bemödade sig med att ta debatten MOT Sverigedemokraterna på ett djupare plan, och bemöta deras idéer och argument. Sd:s politik förblev i praktiken ganska oemotsagd under hela valkampanjen trots att mängder av folk sa att rasism är fel och att man bör vara MOT Sverigedemokraterna.

Man får inte glömma att mycket få röstade på Sverigedemokraterna för att de var rena rasister, eller för att de var intoleranta. De flesta röstade antagligen på Sd för att de känner sig oroliga för sin egen och sina barns framtid i Sverige, för att de är oroade över ekonomin, över de ekonomiska nedskärningarna, över demokratin, över brottsligheten.

Ja, kanske det viktigaste skälet till varför Sd fick röster var nog att folk inte känner sig sedda eller lyssnade på. Att avståndet mellan valda och väljare upplevs för stort. Att demokratin har problem.

Ska man stoppa Sd räcker det alltså inte med att ”bara” vara ”mot” Sverigedemokraterna, mot rasismen och att uppmana andra att vara det också, anser jag. Man måste gå djupare och bemöta Sd:s metod och syn på människan och man måste försöka ge folk alternativ till Sd.

Den slutsatsen har Expo också kommit fram till, verkar det som.

Samexistens, identitet och konflikt

Till min stora glädje har en del organiserade antirasister börjat bana nya vägar för sin kamp. D.v.s de har kommit fram till att det inte bara räcker att vara ”mot”, att man måste kunna visa vad antirasism står för också.

Daniel Poohl och Alexander Bengtsson från EXPO har gett ut en bok tillsammans: positiv antirasism. Jag var på en pubafton där boken presenterades förra året och har läst boken (71 sidor) och måste säga att jag blev positivt överraskad då jag läste den. Daniel och Alex söker nya vägar för att komma åt problemet med rasism och intolerans i samhället och resultatet syns i denna bok.

Vad har författarna för idéer om detta?

Deras tanke är att den antirasistiska rörelsen till större delen har arbetat ”mot”, och i mindre grad brytt sig om att ta reda på vad man är för och i alltför ringa grad vilka problem och utmaningar vi står inför i samhället. Problemet med detta är att ett sånt synsätt ofta blir utopiskt. Att bara vi alla ”gillar olika” och så blir det fred och samförstånd, och samhället blir rikt. Så enkelt är det inte.

Samexistens och konflikt är två nyckelord författarna använder för att beskriva vad de är ”för”. Och det är bra. Samhället har aldrig varit den homogena utopi som många sverigedemokrater beskriver det som. Det har alltid funnits enorma skillnader och konflikter. Förr var det ”klasskillnader” och skillnader mellan stånden, mellan borgare, präster, adel, bönder och mellan dessa och de fattigaste. Dessa skillnader har upphävts, men andra skillnader finns, med konflikter och utmaningar och möjligheter…

Ska man stoppa intoleransen måste man bemöta detta, anser de. Utifrån förståelsen att verkligheten inte är ”utopisk”, dvs problem finns, och kommer alltid att finnas. Det behövs en djup ideologisk debatt. Olika politiska grupper, med olika ideologier borde bemöta Sd på sitt eget sätt; liberaler från en liberal synvinkel, och socialdemokrater från en socialdemokratisk. Men det måste ske med djup och i alla politiska områden, inte bara i kampen mot intoleransen.

Som Daniel Poohl sa på pubkvällen jag besökte då boken presenterades:

En djup och grundlig debatt stärker demokratin. När partier liknar varandra för mycket, när de upplevda skillnaderna är få och budskapet utslätat tappar folk förtroende för partierna och i en sån politisk miljö frodas extremism.

Så sant, så sant! Tänk om fler hade kommit till den insikten 2010.

Konsekvens

Själva det antirasistiska arbetet måste bedrivas konsekvent. Intolerans, generaliseringar och liknande måste bemötas varifrån de än kommer och mot vem de än riktas, skriver författarna.

Dessutom ber de politikerna att inte använda Sverigedemokraterna, och det antirasistiska arbetet, som ett slagträ mot andra politiska motståndare.

Den antirasistiska debatten har förvandlats till ett Svarte-Petter-spel, skriver de, där politiska motståndare har placerat intoleransen i knäet på varandra. Röster inom högern har gnällt på att vänstern är antisemitisk medan röster inom vänstern säger att högern är islamofobisk.

Det bör tilläggas, anser jag, att valet 2010 gick till på samma sätt. Socialdemokraterna och fackföreningarna började mot slutet av valet att säga att Sd var ett ”borgerligt parti”, i syfte att svartmåla Alliansen. Problemet med det var att Sd:s väljare oftast är folk som är dödströtta på det politiska spelet, som misströstar om demokratin. Om de får se ett sånt politiskt taskspel så stärks deras förtroende för Sverigedemokraterna. Så skedde 2010 och varje ord från Alliansen om att V och Sd var lika, eller från S om att Sd är ”borgerligt” stärkte Sd.

Kort och gott. Politisk taktik och fulspel gynnar inte kampen för varken demokrati eller antirasism.

Möten

Det är i folks vardag man kan bemöta, och bekämpa rasism och fördomar, skriver Poohl och Bengtsson. Ytterst handlar det om möten mellan folk och kulturer.

Själv skulle jag tillägga möten med de intoleranta, med de som har grova fördomar och rasistiska idéer och med alla de som gett upp hoppet om politiker, demokrati och val. Med de som är rädda…

Möten mellan människor är liksom den naturliga sammanfattningen av vad antirasism på ett djupare, positivt plan, handlar om. Boken avslutas därför med en serie exempel på hur föreningar på gräsrotsnivå fört folk närmare varandra.

Och där boken slutar vill jag också sluta min recension.

De antirasister jag känner som bäst bemött intolerans och rasism är de som jobbat med ungdomar och redan varit vana vid den uppsjö av olika kulturer som ungdomskulturen består av. Att få skejtare, hårdrockare, hiphopare och datanördar att mötas är inte helt olikt hur man får folk från olika kulturell bakgrund att mötas. Men de har alltid fått grupperna att mötas i kampen för något gemensamt, eller för någon annans väl och ve. Om kampen bara förs för det egna intresset, är det ofta dödfött.

Läs boken om positiv antirasism.

Krönikor

Ett politiskt korrekt Sverige

Vem bestämmer i vilken riktning något ska gå? Är till exempel ett debattklimat något som omedvetet formas mellan olika meningsmotståndare, eller är det en deg som bakas gemensamt? Och vem bestämmer vad som är ”rätt” att tycka?

pk-elitJag upplever att det svenska debattklimat där frågor som har med rasism, främlingsfientlighet och intolerans behandlas just nu, består av två motpoler; dels de politiskt korrekta debattörerna och proffstyckarna, dels den nya, politiskt inkorrekta sfären som består av helt vanliga människor med – helt fel åsikter… ?

Att vara eller inte vara

Jag kan givetvis ha fel i detta, men jag finner flera faror i detta med att vara politiskt korrekt versus politiskt inkorrekt. Till att börja med är det ytterligare en uppdelning i ”vi och dem”, vilket är precis vad vi antirasister, proffstyckare och debattörer anklagar våra meningsmotståndare för att göra. ”Vi” har rätt – ”de” har fel. Jag säger inte att vi därmed ska ge meningsmotståndarna anledning att tro att vi ger dem rätt, men vi kan sluta upp att vara så rädda för att själva tycka fel.

Dessutom kan vi sluta upp att teoretisera och problematisera rasismen och främlingsfientligheten så att de som faktiskt har de här åsikterna inte känner sig så exkluderade. De flesta är nämligen inte ett dugg intresserade av våra teorier, utan många av dom är mer intresserade av praktiska lösningar på faktiska problem. För att intala sig att det inte finns problem med till exempel invandring är enbart naivt. Därmed inte sagt att vi inte bör, kan eller ska ha invandring – för vi både bör, kan och ska ta emot invandrare av olika slag. Däremot behöver politiken runt omkring de frågor som kommer upp förändras, så att den fungerar tillsammans med det nya Sverige som utvecklas i samband med invandringen. Och det åstadkommer vi inte genom den typ av debatt vi för nu.

PK som försvar mot ett kränkande anfall

chain_roseDen främlingsfientliga, rasistiska motpol till oss själva har ofta förmågan att kränka oss med väldigt enkla medel. Vårt svar på dessa kränkande anfall är att go PK to the degree of being ridiculous. Vi tar till ett teoretiskt språkbruk, och omger oss själva med en känsla av godhet som i mångas öron (även mina egna) kan upplevas som godtroget, oansvarigt, men som för oss själva bevisar att vi minsann inte är rasister eller främlingsfientliga. Vi använder våra argument för att beskydda oss mot att kallas epitet vi vet på det stora hela är oacceptabla hos de flesta innevånare i Sverige.

Spridningen av PK-ismen

Till skillnad från 20 år tillbaka i tiden har vi idag tillgång till ett oerhört stort och effektivt nätverk där vi kan sprida våra åsikter. Givetvis pratar jag om Internet. Idag sköter vi det mesta via sociala medier; Facebook, Twitter, bloggar och så vidare. De flesta debattsajter skulle för tio år sen ha kallats ”levande” med meningen att ”det händer något” på dem hela tiden. Idag finns det tusentals bloggar vars författare debatterar för eller emot det ena och det andra. Det finns ett antal debattsajter för de som är proffstyckare blandat med dem som tagit sig upp till semiproffstyckar-nivå (till exempel Newsmill). För den som vill vara politiskt korrekt på en mer vardagsnära nivå finns återigen Facebook där vi sköter vår PK-ism genom att starta och gå med i diverse olika grupper för att visa vårt stöd för olika politiskt korrekta saker, samt Twitter där vi samlas under speciella hashtaggar när någonting stort händer (jfr förra sommarens #Utøya).

Svårigheten med att använda sig av sociala medier är att det ibland blir så bra, och ibland blir det helt enkelt bara fånigt. En del har verkligen lyckats dra ihop stora event på nolltid genom t ex Facebook, andra har fått igång sådant som Soppkök Stockholm genom Twitter – och andra går med i Facebookgrupper där man tillsammans förfasar sig över vad-det-nu-är-den-här-gången. Vissa saker kan ge väldigt mycket, annat ger i princip ingenting.

Rädsla versus handling

Skillnaden mellan att vara PK och att vara PK tror jag ligger i rädslan av att hamna i rampljuset på fel sätt; att få obehagliga epitet kastade efter sig, och att faktiskt göra en praktisk handling som gör skillnad. Och faktum är att det inte är proffstyckare och debattörer som gör den stora skillnaden med sina teorier, utan det är människorna som befolkar gatorna ute i svenska städer som ser problematiken, och som dessutom kommer med praktiska lösningar.

Och för det ska de ha cred. Mycket cred. Politiker kan gott gå en kurs hos dessa människor för att se hur de bär sig åt för att åstadkomma skillnad.

Artiklar

Länkar

För alla våra läsare som vill lära sig mer, så samlar vi här en början till en länklista, till andra portaler, nätforum och bloggar, som handlar om rasism/intolerans o.s.v.

Web 2.0
gualtiero / Foter / CC BY-SA

ABFplay.se (video-föreläsningar om rasism, intolerans, främlingsfientlighet)

Andreas Meijer (blog)

Antirasistiska Akademin Artister mot nazister

Asylansökningsprocessen i filmer (Migrationsverket)

AsylNytt (Sanna Vestins blog)

Avpixlad.blogspot.com

CentrumMotRasism.nu

Dödsmaskinen.se (Kawa Zolfagary’s blog)

Enarfoundation.eu En Vit Ros (Hiram Li’s blog)

Exit.Fryshuset.se

Expo.se

Flyktingbloggen.org

GöteborgMotRasism

Interasistmen.se

I & M (Invandrare & Minoriteter)

Migro.se

Motargument.se

Motarguments facebookgrupp ( för dialog kring artiklarna)

Quickresponse.se (inaktiv)

Sanna-ord.se (Sanna Vestins blog)

Seriermotrasism.blogspot.com

skma.se (Svenska kommittén mot antisemitism)

Starkmotrasism.se (Stockholms antirasistiska förening)

Sverigedemokraterna.de (Sverigedemokraterna har fel)

Teskedsorden.se

Umr.nu (Ungdom Mot Rasism)

 

Recensioner

Recension; Positiv antirasism

100 spänn för att bli peppad och positiv inför detta med att vara antirasist.
Det är vad du får om du köper boken Positiv antirasism av Daniel Poohl och Alexander Bengtsson från Expo.

Positiv antirasism. Så förnyar vi en debatt som kört fast.

Det är sällan man hittar en bok som är bra rakt igenom, och det är inte den här heller. Det finns stycken och kapitel som är rätt trista, men så finns det kapitel som är betydligt roligare att läsa. Det jag gillar bäst med hela boken är dock andemeningen – att hitta en vision man är för, snarare än att hela tiden arbeta och argumentera mot någonting. Det är väldigt positivt och jag har på något sätt svårt att förstå varför ingen (inklusive jag själv) har tänkt på det här tidigare.

En av de bättre sakerna Poohl och Bengtsson för fram är en slags vardaglig, tillgänglig antirasism. De har helt rätt när de menar att diskussioner kan bli alltför akademiska och teoretiska, vilket på både kort och lång sikt kan skrämma bort många vardagsantirasister. Som till exempel jag själv. Mina kunskaper om statistik, Sverigedemokraternas historia och mycket annat, är i princip obefintlig. Men åsikter har jag ändå, och det gör mig väldigt glad att även jag får plats i den antirasistiska rörelsen.

Min uppfattning är att Poohl och Bengtsson inte bara har skrivit den här boken; de är också realister. De är inte ute efter en utopi, utan ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans utan alltför stora konflikter.

Jag ska inte berätta alltför ingående om vad den här boken innehåller – det får du själv ta reda på. Men jag tycker att den är helt klart läsvärd, och det den berättar om och diskuterar är värt att fundera på. Det var det där med visionen…

STÖD EXPO OCH KÖP BOKEN FÖR 100 SPÄNN!

Positiv antirasism – Så förnyar vi en debatt som kört fast
Daniel Poohl & Alexander Bengtsson
Expo 2012
Antal sidor: 71
ISBN: 978-91-977812-7-5
Krönikor

Om den välvilliga rasismen

För någon vecka sen publicerades ett inlägg av Adam Cwejman på Sveriges Resurser, där han behandlar fenomenet att även anti-rasister handlar utifrån ett rasistiskt perspektiv.

Min tes är att antirasismen själv bär på rasistiska föreställningar, och att denna välviljans rasism har blivit en del av det offentliga samtalet.

Adam Cwejman i sin debattartikel på Sveriges Resurser, december 2012

At a regional convergence against hate
Toban Black / Foter / CC BY-NC

Hur kan man vara antirasist och samtidigt vara rasist?

Om man bortser från de destruktiva och negativa vi förknippar med ordet rasism, så handlar det om att generalisera och förknippa grupper av människor med specifika epitet, oavsett om de är positiva eller negativa. Vi gör det alla med olika grupper; ekonomistudenterna på gymnasiet och högskolan såg ut på ett visst sätt, teologi- och filosofistudenterna hade ett utpräglat utseende – för att inte tala om esteterna.

Det jag just beskrivit är ett sätt att generalisera och bedöma en grupp människor med utgångspunkt i hur de väljer att uttrycka sin personlighet.

Ännu tydligare exempel har vi i punkarna eller andra subkulturer där grupptillhörigheten visas i en form av uniform.

När vi bedömer en grupp människor som invandrare är det, oavsett om man är rasist eller antirasist, svårt att se en grupp av individer, eller ens flera grupper från olika länder. Gruppen av invandrare blir ur ett perspektiv homogen – vi kallar dem invandrare, och därefter grupperar vi dem ytterligare genom att benämnda dem politiska flyktingar, asylsökande, anhöriginvandrare – och så vidare. Oavsett vilka egenskaper vi ålägger dessa grupper, generaliserar vi. Skillnaden mellan en rasist och en antirasist är huruvida egenskaperna vi ger dessa grupper är positiva eller negativa.

Vi vill dem bara gott

Rasismen ur ett globalt och historiskt perspektiv har två sidor. Den ena är den nedlåtande rasismen (från renässansen och framåt), där västvärlden ser ner på mindre civiliserade folkgrupper och där man vill utrota dem för dess egen skull. Man tror att folkgruppen kommer att dö ut av sig själv, och vill därför hjälpa dem på traven. Den andra formen av rasism handlar om att man vill hjälpa en folkgrupp att uppnå en högre form av civilisation, och att man själv är rätt person (land) att göra det. Man vill så att säga tvinga sin egen samhällsform på en annan kultur, och gör det gärna med hjälp av våld om så krävs.

Sistnämnda formen av rasism (minus våldet) är vad man skulle kunna säga att den antirasistiska kåren sysslar med idag. Det finns ett flertal saker som är värda att noteras och funderas över. Vi är så oerhört låsta i tanken att vi vill hjälpa och stödja, att risken finns att vi antar en överbeskyddande, svagt nedlåtande ton som på något sätt utgår från att de vi vill hjälpa inte är egna, starka individer, utan svaga människor. Kanske är det så att vi i vår välvilja gör mer skada än nytta – ibland.

Globalt sett

little boys carrying chairs to our meeting with the chief
breezy421 / Foter / CC BY-NC-ND

Av både rasister och antirasister, samt alla däremellan, pratas det en hel del om att olika fenomen som händer i andra kulturer (t ex könsstympning, kvinnosyn med mera). Det pratas också ofta om att dessa fenomen måste utrotas därför att de är inhumana. Jag vill påstå att detta är en typiskt västerländsk rasism. Det är därför vi skickar soldater till länder vars kultur är väsensskild från vår egen; för att ”förbättra” den. Ur ett historiskt perspektiv är det här något västvärlden sysslat med i flera hundra år – ”förbättrat” kulturer vi inte förstår oss på och som för oss verkar oerhört märkliga. Vi utgår från att vårt eget sätt att leva är det ultimata för alla människor. Man kan dra en parallell till hur vi ser på rikedom. För oss är det märkligt hur en afrikansk bonde kan se 100 getter som en enorm rikedom, medan han lever med sin familj i en hydda utan rinnande vatten eller toalett. För oss är det självklarheter, och rikedom för oss handlar ofta om att ha flera miljoner på kontot.

I min värld skulle jag helst se en större, mer djupgående förståelse – och acceptans. Acceptans för att människor från olika kulturer fungerar olika, men att ingens kultur är mer rätt än någon annan. Visst kan vi i västvärlden tycka att könsstympning och kvinnosyn är omänskliga, och i vårt eget land kan vi se till att det inte händer.

Men trots att jag inte anser att somliga kulturuttryck är varken bra eller humana, tycker jag inte heller att vi har rätt att berätta för andra länder hur de ska omforma sin kultur för att passa vårt sätt att se världen.

Krönikor, Myter

Tänk dig att du sitter på ett tåg

Tänk dig att du sitter på ett tåg, och att det för en gångs skull är ett av dessa mytologiska tåg som faktiskt går i tid. Inget krångel, inget knussel, inga bekymmer –

Förutom ett.

Du har ingen biljett.

Märkliga saker händer i huvudet på den som sitter på ett tåg utan biljett. Det blir svårt att sitta still, slappna av. Det som skulle kunna vara en lugn, bekymmersfri resa blir en ångestladdad upplevelse där det gäller att både hålla huvudet kallt och agera ut sin rationella paranoia samtidigt. Männen i uniform kan komma när som helst, och även om det rent biologiskt inte är någon skillnad mellan en själv och medresenärerna så är skillnaden ändå större än ord kan förklara.

Foto: quiver, Flickr

De har råd att slappna av – du har det inte.  De har råd att tänka lugna tankar om vad de ska göra när de kommer fram – du har fullt upp med att oroa dig över ifall du över huvud taget kommer fram alls.

Nu kanske någon vill invända att det finns en lösning på just det här problemet. Det är väl bara att köpa en biljett! hör jag ropandes från läsarskaran.

Förvisso. Om det bara handlade om att åka tåg.

Men det handlar inte bara om att åka tåg. Det handlar om vardagen och livet. Om att alltid, i varje läge, behöva låtsas vara någon annan för att passa in. Om att veta att man, hur mycket man än anstränger sig, alltid kommer att vara den som är utan samhällelig biljett.

Den som blir ombedd att åka till sitt hemland, trots att man är född och uppväxt här.

Vill du tala om integrationsproblem?

Börja här.