Gästinlägg av Agneta Berliner.

Agneta Berliner är ledamot i arbetsutskottet för SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism), styrelseledamot i Rädda Barnen Västmanland och var tidigare riksdagsledamot (FP). Agneta bloggar på: Berliners blogg.

På Malmaskolan i Kolsva i Västmanland går nästan 500 elever, från förskoleklass till år 9. Varje år sedan 1999 arrangeras resor i Förintelsens spår för avgångseleverna. Resan är finalen på ett gediget och omfattande arbete genom alla årskurser när det gäller värderingar, antirasism och mänskliga rättigheter. Hela samhället bidrar, bland annat genom att skänka pengar och sponsra färdkost. För några år sedan hade jag förmånen att delta i en sådan resa. Mina anteckningar från resan är tidigare publicerade i Frisinnad Tidskrift.

Fragment från en resa i Förintelsens spår

15 maj: Vad är ett samhälle?
Genom ett försommarvackert Sverige har vi börjat resan i Förintelsens spår. Från det lilla brukssamhället Kolsva i Västmanland på väg med buss mot Karskrona för att ta oss vidare i geografin till Polen. Men också en resa i sinnet till en annan tid – nazismens 30- och 40-tal.

För ungdomar på Malmaskolan i Kolsva har resan till Polen i tio år varit avslutningen på ett omfattande värderingsarbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Och mot rasism och främlingsfientlighet. ”Vi har längtat och jobbat för detta sedan i sexan”, säger en at tjejerna som är med på resan.

Arbetat för resan, det har också skolans rektorer Johan Hallberg och Gun-Marie Persson, resornas eldsjäl läraren Ewa Andersson, övriga lärare, fritidsledare och föräldrar gjort. Genom gedigna förberedelser; filmer, uppgifter, berättelser om personer som möter oss under resans gång. Och inte minst genom att med förenade krafter ordna finansiering av resan.

I mån av plats får även andra, som givetvis betalar sitt deltagande själva, följa med. Med på denna resa finns, förutom skolans medarbetare och de drygt 30 niondeklassarna, också några föräldrar, en intresserad pensionerad företagare, en universitetsstudent som fått resan i födelsedagspresent och jag.

Vi får alla ett nästan tomt häfte som, kommer det att visa sig, vartefter resans gång fylls med uppgifter och tankar. Kopplingar mellan fakta och egna reflektioner. Vad är ett samhälle? Vad innebär att leva tillsammans? Behövs regler och lagar för att det ska fungera? Vad innebär det om samhället inte finns till för alla? Dessa första uppgifter handlar också om att vi beskriver och definierar vår egen identitet; vad tror jag på, vilken personlighet har jag?

Vi funderar och resonerar kring foton av ungdomar från 30-talet; med drömmar om framtiden, precis som våra ungdomar här på bussen. Precis som alla ungdomar världen över. Var och en av oss får också stifta bekantskap med en person som varit med om Förintelsen – och fundera kring denna medmänniskas liv. Och död.

Jag inser så snart jag börjat göra anteckningar för denna artikel, att den inte kommer låta sig skrivas så lätt. Och att intrycken inte kommer att låta sig fångas i sin helhet och i sitt fulla djup. Det skrivna får nöja sig med att bli fragment.

16 maj: Kan en människa göra skillnad?

Från Gdynia till det tidigare gettot i Warszawa. Dit tvångsförflyttades 375.000 judar 1939, nästan 30 % av Warszawas befolkning. De kristna flyttades ut ur området och judarna flyttades in. Till gettot deporterades inte bara judar från Warszawa utan också från övriga Polen och andra ockuperade länder.

Våren 1940 startades det murbygge som skulle isolera gettot från resten av staden. Murbygget pågick sedan under hela gettotiden. Gränsen ändrades och gettot blev allt mindre. Muren blev ca 18 km lång, tre meter hög och var överst försedd med krossat glas och taggtråd. Att lämna gettot var förbjudet och de som försökte blev ofta skjutna. Livet i gettot var smutsigt och trångt. Hur trångt är det när 10-12 personer ska samsas på varje yta om 6 kvadratmeter? 12 svenska ungdomar stod huttrande och trängdes i regnet i den lilla rutan som drogs upp i gruset vid resterna av muren.

Matransoneringskort infördes i Polen i början av 1940. Judarnas matkuponger var försedda med Davidstjärnan och deras ransoner var avsevärt mindre än de som övriga polacker fick. Ca 200 kalorier om dagen. Hur klarar man sig på 10 % av dagsbehovet? 300-400 människor dog varje dag av svält. Barn skiljdes från sina föräldrar och förde ofta en ensam kamp för att överleva, om de inte hamnade på något av de överfulla barnhemmen.

Vilka alternativ hade judiska rådets ordförande Adam Czerniaków när han, trots löfte om motsatsen, fick order om att se till att även barnen deporterades? När han insåg att deportationerna inte handlade om att starta ett nytt liv, utan om att sändas till döden. När han visste att varje tecken på motstånd innebar att hans fru skulle komma att skjutas. Spelade det någon roll vilket beslut han tog? Och i så fall för vem? Var går gränsen för det egna samvetet? Var går min egen gräns i olika sammanhang?

Samtalet denna dag handlade mycket om att en människa gör skillnad. Feigele som förlorat hela sin familj i gettot och som smugglade ut kartan över Treblinka. Den unga läkaren Adina på barnsjukhuset som i förtvivlan gav de små barnen dödande morfin när nazisterna stormade sjukhuset. Irena som räddade över 2.000 barn. Janusz Korczak, känd läkare och barnpedagog, som grundade ett hem för föräldralösa barn. Och som slutligen valde att följa med sina barnhemsbarn in i boskapsvagnen mot förintelsen i Treblinka när gettots barn deporterades i juli 1942. Han kunde och ville inte lämna sina barn, trots att han gavs flera möjligheter att själv bli räddad.

Tankar om att visst gör en enskild människa skillnad – vid Janusz Korczaks barnhem där kastanjerna redan blommat över.

Den stora deportationen av Warszawas judar till utrotningslägret Treblinka påbörjades i juli 1942. Efter deportationen organiserade sig de judiska motståndsgrupperna till väpnad kamp. De flesta av de judiska motståndsaktivisterna var ungdomar med yngre syskon och föräldrar som deporterats till Treblinka. Ungdomar som inte hade några illusioner om nazisternas planer – och som ville kämpa även om det ledde till döden. Den första militära sammandrabbningen ägde rum i januari 1943 när tyskarna försökte sätta igång en ny deportationsvåg. Den 19 april bröt upproret i Warszawagettot ut – samma kväll som den judiska påsken inleddes. Pesach – frihetens fest. Den sista striden gällde inte att överlevnad – utgången var given. Upproret slogs brutalt ner av nazisterna. Motståndskämparna dödades eller begick kollektivt självmord. Den 16 maj 1943 sprängde nazisterna den stora synagogan vid Tlomackiegatan för att fira segern.

17 maj: Vad säger gravarna om det judiska livet idag?
Warszawas judiska begravningsplats. Minnesmonumentet över barnen som mördades under Förintelsen. Fotot av Anne Frank. Minnesmonumentet över Janusz Korczak, över motståndsrörelsens kvinnor och män, över soldater som dog under kriget, över motståndskämparna i gettot. Massgraven för dem som dog i gettot – vita stenar med svarta sorgband.

Alla dessa gravar vända mot öster och Jerusalem. Symbolerna som berättar om välstånd, för tidig död, äktenskaplig lycka, tron på evigt liv, yrkesidentiteter. Alla dessa liv. Alla dessa namn. Leon. Sara. Jósef, Izabella. Markus. Izraela. Jakob. Róza. Natan. Zophia. Salomon. Janina. Saul. Irena. Jerzy. Samuela. Himmelfarb. Mandelbaum. Goldman. Perelmutter. Baumritter.

Slående hur få gravar det finns från efter 1940 och framåt. Slående hur få av gravarna som har någon som sköter om dem. Småstenar till åminnelse, enligt judisk sed, ligger endast på ett fåtal av gravarna. Ett antal israeliska soldater är på besök samtidigt som vi. De, liksom vi, blir tystare och tystare ju längre in på begravningsplatsen vi kom.

Besök vid minnesplatsen över Warszawagettots uppror. Den bohuslänska graniten som Hitler beställt för att bygga ett segermonument användes istället till minnet av motståndsrörelsen. Historien blir inte alltid som makten tänker sig.

18 maj: För vem är resan värd pengarna?
Besök på Birkenau (Auschwitz II) hela dagen. Här tog tågrälsen slut. För den som gick in genom ”dödsporten” fanns bara en väg ut – genom krematoriernas skorstenar.

Järnvägsrampen där urvalet gjordes. Mengeles experiment. Kvinnofängelset i fängelset. Dit de sjukaste, svagaste fördes. För att svälta ihjäl. Vattenbrist. Katastrofala sanitära förhållanden. De timslånga uppställningarna. Straffexercisen. Berättelsen om de tusentals polska barnen med ariskt utseende som rövats från sina föräldrar för adoption till tyskar. Många dög inte vid närmare granskning – och skickades därför tillbaka till Polen. Till huset för barn i Birkenau. De små stegarna till britsarna längst upp. Barnen överlevde inte länge i lägret.

1.000 fångar per barack byggd för 52 hästar. 100-tals baracker. Skorstenarna står kvar.

Bland ruinerna – trappan ner till det underjordiska omklädningsrummet, steget innan gaskammaren. Resterna av krematoriet. Vad tänkte arkitekterna som deltog i tävlingen om att hitta den bästa, mest effektiva lösningen på logistiken kring gaskamrarna och krematorierna?

1 miljon judar dödades i Birkenau och huvudlägret Auschwitz. 100.000-tals romer, homosexuella, personer med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar, oliktänkande, krigsfångar. Mördandet – en teknisk hantering. Utstuderad. Cynisk. Kallhamrad. Omänsklig. Långt bortom förståelse. Men ändå hände det.

Den grönskande ängen med knoppande sommarblommor. Svarta gravstenar som påminner oss om att detta är en massgrav. Solen bryter igenom. Skärande kontraster. Vi tänder ljus och lägger små stenar på gravstenarna.

Utställningen med alla foton. Som hämtade ur mina föräldrars fotoalbum. Brudpar. Barn som gungar. Ungdomar som åker skidor. Vinglande cykelturer. Skratt mot kameran. Familjefoton. Alla dessa skeenden som avbröts. Mitt i livet.

Vandring i ett nästan overkligt symboliskt åskoväder tillbaka till hotellet.

På kvällen reflekterar vi över dikten ”Först kom de…” som tillskrivs Martin Niemöller, tysk teolog och antinazist som internerades i koncentrationslägret Dachau.

” I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag är inte kommunist.
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag är inte fackansluten.
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag är inte jude.
Sedan hämtade de mig, och då fanns det ingen kvar som kunde protestera.”

Under kvällen har vi diskussioner kring svårigheten och mödan att finansiera dessa skolresor. I tider av ekonomisk knapphet i samhället blir sponsring från företag och organisationer svårare än någonsin – just när denna typ av värderingsarbete sannolikt behövs som allra mest för att hålla rasistiska attityder stången. Folke Bernadottsfonden ställer tydligen alltid upp – men fondens bidrag räcker inte till hela resan. Jag funderar kring min riksdagsmotion i höstas om en särskild statlig finansiering. Det känns som det är dags att ta en ny sats kring finansieringen av denna typ av resor. När kunskap om Förintelsen är önskvärd att sprida i Sverige, då är det rimligt att staten bidrar.

19 maj: Vill vi ha ett samhälle där människor är olika värda?
I slutet av 1939 införlivades staden Oswiecim med Tredje Riket och samtidigt ändrade nazisterna namnet till Auschwitz. Ett namn som under andra världskrigets fem sista år väckte fruktan i de länder som ockuperats av Nazi-Tyskland. Ett namn som än idag står för den ofattbara, precisionsplanerade ondskan.

Koncentrationsläger. Utrotningsanläggning. Vald för sin strategiska placering som järnvägsknut. Långt österut. Isolerad från omvärlden. Tomma polska kaserner. Det genomsnittliga antalet fångar var 13.000 – 16.000. I takt med ökningen av antalet fångar utvidgades lägerområdet – ett helt nät av nya läger. En jättelik utrotningsanläggning.

Sinnesstämningen var tryckt redan när vi gick in genom lägerporten med den välkända, cyniska devisen ”Arbeit macht frei”. Den lägerport som tusentals fångar varje dag passerade ut på väg till arbetet – och sedan passerade in igen efter många timmars slit. Till tonerna av lägerorkestern.

Här startade massutrotningen av judar 1942. I Europa fanns ca 9 miljoner människor med judisk härkomst när nazisterna kom till makten. 75 % av dem mördades. Många av judarna kom till Auschwitz i tron att de förts till östra Europa för att få starta ett nytt liv där. Resväskans maxvikt var 25 kg – och ofta innehöll den ägarens allra mest värdefulla ägodelar som skulle vara grundplåten för det nya livet. I det lilla häftet om muséet Auschwitz-Birkenau läser jag senare att mest lurade blev judarna i Ungern och Grekland. Till dem sålde nazisterna innan resan, icke,existerande tomter, jordbruk och affärer.

En tung förmiddag i ett ständigt strilande regn.

Bussen går vidare till Krakow. Diskussion kring några av huvudpunkterna i nationalsocialisternas partiprogram. Vilka värderingar lurar bakom orden? Vilka värderingar ledde fram till Förintelsen? Hur skulle vi reagera om ett parti i Sverige kom ut med ett liknande program? I vår hand får vi då det svenska partiet Folkfrontens punktprogram. Flera av punkterna känns skrämmande lika dem vi just diskuterat. Vad betyder ”Endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare.”? Vem bestämmer vem som är etnisk svensk? Hur många i vår buss skulle räknas som det? Vilka är planerna för dem som inte räknas som etniska svenskar?

På eftermiddagen skiljs våra vägar för denna gång. Ungdomarna ska vidare till Kazimierz – den judiska stadsdelen. Och sen, innan färden går hemåt, till den lilla byn Zbylitowska Gora med en massgrav för 800 barn som blev arkebuserade i en skogsdunge. Jag återvänder till Warszawa för att diskutera kvinnors ställning på arbetsmarknaden med parlamentariker i Sejmen, människohandel med frivilligkrafterna i La Strada och jämställdhetsarbetet efter kommunismens fall med representanter för Heinrich Böll Stiftelsen och premiärministerns kontor för jämställdhetsfrågor.

I början av resan var en av våra uppgifter att fundera kring vad ett samhälle är. Många av tankarna och svaren handlade då om skolor, vägar, sjukhus – att ett samhälle är en plats där människor bor och lever sina liv. En gemensam reflektion i slutet av vår resa, är att ett samhälle byggs av de värderingar vi delar. Och om vi kan, vågar, orkar stå upp för dem i det stora och det lilla. I vardagen. I ett odemokratiskt samhälle skapas det lagar och regler som behandlar människor olika. Vill vi ha ett sådant samhälle? Hur kan vi tillsammans, och också var och en på egen hand, motverka de krafter som står för andra värderingar än dem om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde?

Jag är övertygad om att en resa som denna bidrar till att bygga framtida samhällen med goda värderingar. Oavsett var i världen dessa Kolsvaungdomar hamnar i sina liv och väljer att bygga just sina samhällen. Jag fick veta att eleverna när vi skiljts åt fört fram sin syn om, att de som förnekar Förintelsen de saknar kunskap och känslor – och förnekar för att sanningen skrämmer. Jag är tacksam över alla de vuxna som gör resorna möjliga för ungdomarna.

Och oerhört tacksam över att jag fått dela resans stunder och upplevelser med kunniga, empatiska och modiga ungdomar.

Läs mer om

Svenska kommittén mot antisemitism
Malmaskolan
Forum för levande historia, fakta om Förintelsen