Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem, förstå historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel. I föregående del av denna artikelserie beskrevs hur experter ofta antar en historierevisionistisk ansats när de sammanblandar antisemitism med Israelkritik. Genom att fördunkla historien sker ett skifte i perspektiv på hur olika ställningstaganden och handlingar kan förstås i relation till Israel-Palestina och antisemitism. I denna del beskrivs kortfattat hur detta leder till att politiska aktörer misstänkliggörs och framställs som illegitima.
Att det totala perspektivskiftet inbegriper en avlegitimering av politiska aktörer märks av på många håll. Ett exempel är misstänkliggörandet av den palestinska solidaritetsrörelsen BDS för att den inte är ”för en judisk stat någonstans i det historiska Palestinaområdet”, som statsvetaren Anders Persson beskrev i en rapport för Segerstedtsinstitutet. I ett avgörande stycke noterade Persson att inte heller den liberala journalisten Peter Beinart är för en judisk stat i Israel-Palestina. Trots detta lät han Beinarts position kontrastera BDS-rörelsens underförstått antisemitiska (men snarlika) position. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än en avlegitimering av palestinier och solidaritetsrörelsens politiska aktörer.
Avlegitimering av BDS har pågått under lång tid och har lett till politisk repression på olika håll i Europa. Bland annat antog tyska parlamentet en motion 2019 som fördömde BDS och landets politiker är nu i färd med att förbjuda rörelsen. I Frankrike har politiken gått i samma riktning.
I kontrast har inhemska instanser såväl som Europadomstolen för mänskliga rättigheter dömt ut bestraffning av personer som uttrycker stöd för BDS då detta inte utgör hatbrott utan kränker yttrandefriheten och andra mänskliga rättigheter. BDS, som förespråkar fredliga påtryckningsmedel (bojkott, avyttring och sanktioner), menar själva att de kämpar för palestinska rättigheter och håller öppet för olika lösningar, inklusive en tvåstatslösning där palestinier får åtnjuta lika rättigheter i enlighet med folkrätten.
Detta var del 5 av 6 i en artikelserie om antisemitismens politisering. I nästa del sammanfattas de argument som framförts i artiklarna och ett par av riskerna med politiseringen av antisemitism framhålls.
Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem, förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel. Detta är del 4 av en artikelserie i 6 delar om politiseringen av antisemitism. I föregående del beskrevs hur samtida politiska verkligheter vantolkas när antisemitismanklagelser riktas mot demonstranter. Här framhålls en historisk dimension i kritiken.
Försök att avpolitisera sker inte enbart genom att samtida politiska verkligheter vantolkas. Det sker också genom en marginalisering av det historiska sammanhang som ger innebörd åt denna samtid. Ett centralt exempel är frågan om Israel har rätt att existera som en judisk stat. Att ifrågasätta detta anses enligt en till synes växande skara experter vara ett uttryck för antisemitism. I P1:s Filosofiska Rummet slog professor emeritus Lars Dencik nyligen fast att när man ”inte ger staten [Israel] rätt att existera som stat, då är den [kritiken] antisemitisk”. I en ny rapport om gränsen mellan Israelkritik och antisemitism slår statsvetaren Anders Persson lika säkert fast att det är antisemitiskt att propagera för att Israel ska besegras genom väpnat motstånd.
Genom att likställa ifrågasättande av staten Israel och dess legitimitet med judefientlighet förs frågan om antisemitism in i en politisk diskussion som grundar sig i historiska anspråk. Sedan åtminstone mitten av 1930-talet har palestinier fört en bred antikolonial kamp med såväl fredliga som icke-fredliga metoder. Motståndet ökade i takt med de motsättningar som, enligt historikern Benny Morris, var inbyggda i Storbritanniens koloniala Palestinamandat (1923-1948). Mandatet syftade till att upprätta ett judiskt hemland i Palestina genom judisk migration från Europa utan att åsidosätta den lokala (arabiska) befolkningens medborgerliga rättigheter. Ilan Pappé har visat hur den etniska rensningen av palestinier påbörjades från februari 1948, alltså månader före Israels bildande. Över 700 000 palestinier fördrevs, flydde och förvisades under det kriget. Efteråt krävde palestinier, med stöd av FN, rätten att återvända till sitt hemland tillsammans med sina ättlingar. Den officiella linjen i Israel har konsekvent varit att detta skulle innebära slutet för Israel som ”judisk och demokratisk” stat, då arabiska medborgare återigen skulle utgöra majoritet.
Frågan om återvändande och Israels tillblivelse är i grunden politiska frågor som inte slentrianmässigt kan avfärdas som antisemitism. Sådana anklagelser vilar därför på en exkludering av palestiniernas historiska erfarenheter och strävan efter självbestämmande. Med detta som utgångspunkt ligger det nära till hands att anta att stöd för palestinierna motiveras av antisemitism snarare än sann solidaritet. Detta är vad vi nu ser i politiseringen av antisemitism: en historierevisionism som underkänner de politiska dimensionerna till förmån för en alternativ förklaringsmodell som läggs som ett täcke över konfliktens politiska verklighet.
Detta var del 4 av 6 i en artikelserie om politiseringen av antisemitism. I nästa del beskrivs hur politiska aktörer avlegitimeras genom lösryckta anklagelser om antisemitism.
Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem, förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det hårdare till kritik mot Israel. Detta är del 3 av en artikelserie i 6 delar. I föregående del behandlades vikten av kontext för att förstå antisemitism och att kontexten ofta osynliggörs när anklagelser om antisemitism riktas mot Israelkritik. Detta sker bland annat genom en avpolitisering av mellanösternkonflikten.
När svepande anklagelser om antisemitism riktas mot demonstranter som skanderar kontroversiella slagord (t.ex. ”From the river to the sea, Palestine will be free”) är den kontext som avses att slagorden sker i en eftervärld präglad av de brutala övergrepp som Hamas och andra grupper från Gaza genomförde 7 oktober 2023. Att just detta är den bakgrund mot vilken slagorden ska förstås är dock långtifrån självklart. När protesterna tog fart hade tusentals civila i Gaza redan utplånats i Israels urskillningslösa terrorbombningar. Av oklar anledning förefaller olika debattörer ogiltigförklara denna kontext. Att Israel under snart sex decennier har ockuperat och koloniserat Palestina genom en brutal regim som enligt världens ledande människorättsorganisationer har utvecklats till apartheid avskrivs också som tänkbart motiv bakom de kontroversiella protestropen.
Oavsett var man står i frågan politiskt är det tydligt att anklagelserna syftar till att avpolitisera demonstranternas budskap. Man berövar budskapet dess politiska kontext och ersätter det med en egen verklighetsbeskrivning som ger en tydlig moralisk slutsats. I själva verket leder det till motsatsen. Antisemitismen politiseras när diskussionen glider allt längre ifrån definitionen om hat, fientlighet, diskriminering och intolerans mot judar och allt närmare en politisk konfrontation om konfliktens verklighetsbeskrivning.
Detta var del 3 av 6 i en artikelserie om politiseringen av antisemitism. I kommande del diskuteras hur kontexten osynliggörs av experter och debattörer genom historierevisionsim.
Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem och förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel.
Politiseringen av begreppet tycks bottna i ett osakligt antagande om att kritik och protester men även våld som riktas mot Israel och israeler per automatik grundar sig i en fientlighet mot judar som grupp. I Sverige har vi sett hur demonstranter som skanderar ramsor med Israelkritiskt budskap masstämplas som antisemiter. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt slagorden ”From the river to the sea, Palestine will be free”. En del ”liberala” politiker anser att ramsan är så problematisk att de vill förbjuda den helt. Forskare från det nationella resurscentret Segerstedtsinstitutet menar att de som skanderar slagorden i demonstrationstågen ger uttryck för antisemitism. Kontexten är, enligt forskarna, helt avgörande.
Det är korrekt att kontexten avgör. Förekommande exempel på när ramsan blir ett uttryck för antisemitism snarare än del av en politisk kamp är när den skanderas mot personer för att dessa bär kippa eller davidsstjärna eller för att de besöker synagogan. I sådana fall är det tydligt att judar får stå till svars för något som staten Israel gör, alltså en rasistisk kollektiv skuldbeläggning.
I politiseringen av begreppet antisemitism behandlas kontexten emellertid annorlunda. Snarare än att kontexten lyfts fram så reduceras och fördunklas den.
Detta var del 2 av en artikelserie i 6 delar. I del 3 diskuteras hur kontexten reduceras genom avpolitisering.
Forum för levande historia beskriver antisemitism som ett samlingsbegrepp för hat och fientlighet mot judar. Vi ser nu en ökad antisemitism i form av kritik, hot, våld och hat riktat mot judar för att de är judar. Vid sidan av explicita hatmotiv är det vanligt att kritiska diskussioner om Israel glider över i antisemitiska föreställningar om judar som onda och unikt mäktiga. Den senare föreställningen utgör ett särdrag för antisemitismenoch är särskilt farligt då idén om en överlägsen ondskefull grupp ökar toleransen för kritik och attacker mot gruppen som sådan.
Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem och förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel.
Detta är inledningen och del 1 av en artikelserie i 6 delar som behandlar politiseringen av antisemitism som uppstår när begreppet blandas samman med Israelkritik. Den andra delen (del 2) framhåller vikten av kontext för att förstå antisemitism. I de tre efterföljande artiklarna beskrivs hur kontexten ofta osynliggörs när Israelkritik framställs som antisemitism genom ”Avpolitisering” (del 3), ”Historierevisionism” (del 4) och ”Avlegitimering” (del 5). Artikelserien avrundas med en kort sammanfattning och diskussion om riskerna med att antisemitism politiseras, inklusive risken att antisemitism urholkas som antirasistiskt begrepp (del 6).
BRÅ har släppt sin trygghetsundersökning, NTU, för 2024. Studio Ett tog upp den.
Till skillnad från de siffror som BRÅ annars släpper som rör antalet polisanmälningar och lagförda så är Trygghetsundersökningen baserad på ett urval.
Eftersom undersökningen genom åren har varit behäftad med stora mätfel så finner jag ingen anledning att kommentera den alls.
Att andra journalister gör det finner jag anmärkningsvärt och inte vederhäftigt.
NB: Det handlar bl a om sexualbrott.
Det är inga små mätfel som går att bortse ifrån, och de kastar en skugga över övriga uppgifter i NTU.
Det innebär att det är svårt att utifrån resultaten i NTU med någon säkerhet prata om antal och förändringar mer detaljerat. Det kan t o m finnas anledning att ifrågasätta ALLA siffror från NTU.
I NTU påpekas dessutom att studien inte kan användas för att säga nåt om omfattning. Det betyder att påståenden om minskning eller ökning inte kan baseras på studien.
En jämförelse mellan Sverige och USA. När det gäller dödligt våld…
Så här ser det ut. Även om amerikaner till höger liksom sina ideologiska kompisar i Europa helst vill att statistiken över brottsligheten ska öka dramatiskt så ser verkligheten inte ut så.
Att Trump, liksom SD i Sverige försöker bygga på att brottsligheten ökar när den inte gör det, är inte särskilt förvånande. Det är så högern alltid har jobbat.
I vintras gapade Trump om kriminaliteten på sitt vanliga vis. ”Våld från invandrare är på väg att leda till den värsta våldsvågen i historien!”
Samtidigt som siffrorna visar att han som vanligt pratade i nattmössan
Samtidigt kan vi se att de amerikanska siffrorna är betydligt högre än de svenska. Från 2022 till 2023 kunde FBI som samlar in statistiken konstatera att det dödliga våldet hade minskat med 13 procent. En historisk minskning. Förra året var den nationella siffran nere på 5,5.
I Sverige har vi haft betydligt mer hovsamma siffror. Medan det dödliga våldet i över femtio år har legat på i stort sett samma nivå kring 1 per 100 000 invånare, så har det fluktuerat betydligt mer i USA. Den högsta nivån var 1980 på 10,2 och sedan dess har det minskat. I Sverige var den högsta nivån under åren sedan 1970, 1989 på 1,51.
Detta är inte ett försök att vifta bort det skjutvapenvåld i Sverige som inget parti tycks kunna undvika. Givetvis handlar det om en förändring även om det inte handlar om en ökning av det dödliga våldet som helhet. Skjutvapen var relativt ovanliga som mordvapen i Sverige förr.
Medan skjutvapen är det vanligaste mordvapnet i USA – mellan 70-80 procent – så är det fortfarande inte det vanligaste mordvapnet i Sverige – i genomsnitt handlar det om 40 procent de senaste fem åren.
Vi på Motargument har genom åren uppmärksammat den SD-kopplade nätbloggen Samnytts (tidigare Politiskt inkorrekt, Avpixlat och Samhällsnytt) återkommande lögner, vinklingar och #fakenews. Detta gör vi mot bakgrund av att Samnytt är den största av de högerextrema nätbloggarna, och tyvärr har ett stort genomslag i opinionen i Sverige.
Enligt Similarweb återfinns Samnytt, med tre miljoner besökare senaste tre månaderna, på 19:e plats bland nyhets- och mediapublicerare i Sverige. Samnytt följer inte publicitetsreglerna, dvs de etiska, traditionella riktlinjer som mediebranschen själv dragit upp. I slutet av denna artikel kommer en sammanställning av de artiklar vi har uppmärksammat genom åren. Tyvärr har vi inte tid att granska allt som Samnytt publicerar, det hade krävt en heltidstjänst.
De högerextrema propagandabloggarna förmedlar alternativa sanningar. De kännetecknas av sin monotona och enkelspåriga agenda. Inte sällan spelar artiklarna på dessa bloggar på såväl medvetna som omedvetna fördomar som sprids i debatten, på nätet och ute i stugorna. Verktygen som man medvetet använder sig av är #fakenews, alternativ fakta, lögner och (medvetna?) sakfel.
Den 1 september 2017 lanserades de, som en ’alternativ nyhetssajt’. Den fick det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt. Någon gång under 2022 bytte den högerextrema nätbloggen återigen namn, till Samnytt.
”Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage.
Vår målsättning är att vara den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva.”
Numer har Samnytt uteslutit den första meningen i beskrivningen. Kanske beror det på att de tidigare sade sig ha ambitionen att nyhetsbevaka brett, men att de inte har kunnat leva upp till den föresatsen. Samnytt är enkelspårig, monoton och förutsägbar ”journalistik”.
Samnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.
Varför byter Mats Dagerlind, Kent Ekeroth et al namn med jämna mellanrum? Innan nyhetssajten tog namnet Avpixlat gick man tidigare under namnet Politiskt Inkorrekt. Den enklaste förklaringen var att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år. Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populärt hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.
I och med namnbytet ser man möjlighet att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media har sett igenom denna taktik.
Kent Ekeroth, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot som under tiden i riksdagen också arbetade administrativt med Avpixlat, sedermera Samnytt. Ekeroth beskrivs som grundare av nätbloggen, samt ”obetald VD” Skriver artiklar, krönikor och gör videoreportage. Ekeroth var också delaktig i den s k ”järnrörsskandalen”. Ekeroth har genom åren varit föremål för många skandaler.
Simon Kristoffersson beskrivs som redaktör för sociala medier, ”grävande” journalist och redaktör. Numer är han ansvarig utgivare. Skriver artiklar.
Mattias Albinsson är en flitig skribent inom alternativmedia. Han har tidigare skrivit för Nyheter idag och Fria tider. Han arbetar främst med ”gräv” och egna reportage.
Vi noterar att det är stor omsättning bland medarbetarna på Samnytt.
Motargument avslöjar Samnytt gång på gång
Motargument har under många år arbetat med att publicera artiklar som avslöjar Samnytts, tidigare Samhällsnytts och Avpixlats, agenda som allra helst tar sig uttryck i lögner, vinklade nyheter, alternativ fakta och #fakenews. Samhällsnytts kall är att bekräfta fördomar. Och man gör det utan skrupler, och gör avkall på etik och moral. Bloggens medarbetare har inga betänkligheter kring att publicera komprometterande uppgifter och foton på icke dömda, misstänkta, gärningsmän.
Då vi har avslöjat felaktigheter i Samnytts nyhetsrapporteringar har vi varje gång uppmärksammat Dagerlind, Ekeroth et al på det. Ett tag svarade de på tilltal via Twitter. Vid några tillfällen tog man till sig av våra konfrontationer och förstod att det är allvarligt att sprida lögner, #fakenews och sakfel. Då valde man att uppdatera, ändra och radera i ett par av sina artiklar.
På senare tid har man valt att ofta svara med tystnad. Vi får sällan svar på X (f d Twitter), och man gör heller inte längre några ändringar i de felaktiga artiklarna. Detta innebär att Samnytts artikelbibliotek är fyllt av artiklar som är #fakenews, lögner och dessutom innehåller sakfel. Detta verkar inte längre bekomma Dagerlind, Ekeroth och deras stab. Samnytts läsare bedriver sällan, eller aldrig, källkritik. Inte heller väljer man att faktagranska det som publiceras på bloggen. Läsarna förefaller vara nöjda med att nyhetsrapporteringen bekräftar de fördomar som de själva besitter. Lögnerna blir till sanning, oavsett.
Nyhetsartiklar, som är rewrites på andra nyhetsförmedlares nyhetsartiklar, är ofta osakliga då de färgas av skribentens åsikter och fördomar. Ofta läggs, för nyheten, irrelevant fakta till i texten.
Vi som arbetar med Motargument har begränsad tid att avslöja Samnytts, och andra alternativa mediebloggars, lögner och #fakenews. Det hade behövts en heltidsanställd för att hinna med att bemöta allt. Denna sammanställning är enbart en bråkdel av alla de artiklar som vi skulle vilja bemöta om vi bara hade förutsättningarna.
Bristen på etik och moral
Samnytt följer inte publicitetsreglerna. Detta är en anledning till att man inte längre erhåller redaktionsstöd. Bloggen finansieras av donationer. För den som är intresserad av att få inblick i publicitetsreglerna och därefter kunna dra slutsatsen att Samnytt inte följer dem kan läsa om det på Medieombudsmannens hemsida.
Mr. Samnytt, Mats Dagerlind, har vid två tillfällen (2021 och 2024) dömts för förtal och grovt förtal. 2024 dömdes han till en månads fängelse. Domen omvandlades sedermera till fotboja i hemmet.
Dåvarande Samhällsnytt uttryckte i samband med lanseringen av bloggen hösten 2017 att man hade för avsikt att bredda sin journalistik och bevaka även andra saker än muslimer, invandrare, migration och flyktingar. Med facit i hand har vi blivit varse att man inte har lyckats med den föresatsen.
Samnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen. Samnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Samhällsnytt, Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.
Gå inte på den lätte.
Samnytt har på senare tid haft ekonomiska problem, och riskerar, enligt egen utsago, att tvingas lägga ner verksamheten:
Mandaten som politiska partier SD erhållit i de senaste kommunvalen 2014, 2018, 2022 har inte det partiets kommungrupper lyckats behålla fullt ut under hela mandatperioderna. Kommer partiledare Jimmie våga utlova vallöfte en gång till om ”inga tomma stolar”?
2014 erhöll SD 1324 mandat i landets alla kommunfullmäktige.
81 tomma stolar hade SD i kommunernas KF i slutet av den mandatperioden. (Vi har ej hittat någon pålitlig summering av de partipolitiskt oberoende ’vildarna’ från slutet av sommaren 2018)
2018 erhöll SD 1806 mandat i kommunerna.
2022 erhöll SD 2091 mandat i landets kommuner. De har under blott de första 18 månaderna, redan tappat politisk kontroll över 4% av de mandaten i landets kommunfullmäktige. 31 tomma stolar och 53 vildar.
Metodbeskrivning över partipolitiskt oberoende: Motarguments frivilliga volontärer gick till alla landets kommuners offentliga web-register över förtroendevalda och summerade de som valts in på SD-stol, och som nu sitter kvar i KF utan att vara medlem i SD.
Nu kommer siffrorna från BRÅ över det dödliga våldet 2023.
1,15 per 100 000 invånare.
I klartext – ingen avgörande förändring har skett. Det dödliga våldet har totalt sett minskat efter toppnivån 1989 på 1,51 per 100 000 inv. Även om det dödliga skjutvapenvåldet har ökat sedan 2017 så har det dödliga våldet med andra mordvapen minskat mer.
Sedan år 2000 har totalantalet inte överstigit 1,2 per 100 000 inv. Vilket det gjorde 17 gånger under åren 1970-2000.
Motargument 