Gästinlägg av Peter Hultgren
Det var midsommar och jag reste till mina föräldrars sommarstuga i Värmland.
De tog mig på utflykt i storskogen, och vi kom till en plats där en av mina förfäder levde för flera hundra år sedan. Hans namn var Matts Ikoinen, och han hade oturen att mördas av sin egen granne.
Matts Ikoinen var en av många finnar som invandrade till Sverige på 1600-talet. Svenska myndigheter lovade dem att få bryta mark i skogen, men det var ett löfte som snart förlorade sin mening. I stället hamnade nybyggarna i konflikt med svenska bönder, som tyckte att finnarna gjorde intrång på deras ägor. Det kunde urarta i både misshandel och mord.
Dåtidens rättskipning var godtycklig, och det känns ödsligt att stå på platsen där Ikoinen slutade sina dagar. Men känslan är kortvarig, för så fort vi tar oss ut på landsvägen återfår jag täckning på min mobil. Då når jag ut till de sociala medierna, som har etablerat sig över världens alla kontinenter. Då är jag globalt tillgänglig.
Jag har alltid föreställt mig att den uppkopplade människan är en friare människa. Orättvisor kommer i dagen någon twittrar om det. Förtrycket blir svårare att upprätthålla. Jag tycker mig se hur länder, universitet och fristående organisationer sätter allt större värde på internationella samarbeten.
Mitt i allt detta vill Jimmie Åkesson stänga gränserna. Tonen är misstänksam. Hatet har inte bara överlevt, det verkar till och med ha vuxit sig starkare.
Jag menar naturligtvis inte att svåra konflikter och världsproblem försvinner för att samhällen kopplar upp sig. Men det är ett faktum att nätet överbryggar geografiska och kulturella avstånd, överallt och hela tiden. Ofta i det lilla men till synes självklara. Som när ungdomar spelar World of Warcraft. Eller när ett multinationellt företag kör videokonferenser via Skype.
På senare tid har tyvärr motsatsen blivit allt tydligare. Jag talar om nätet som isolererar, som avskärmar och misstänkliggör. Där människor inte söker nytt utan hellre söker gammalt.
För en tid sedan sände SR P1 en programserie med titeln Rädda Sverige. I den berättas om personer som har tröttnat på den svenska invandringspolitiken och bestämt sig för att själva flytta utomlands. Många av dem spenderar all sin tid på olika nätforum, i debatt med likasinnade och långt från samhället i övrigt.
Så har det allt oftare blivit. Det finns ett forum för varje ståndpunkt men sällan några gränsöverskridande kontakter. Det finns ett hem för just dig, där din egen åsikt är den enda rätta. Intresset för andra synsätt minskar i takt med att ”fienden” tar form och gestalt. Det är det destruktiva nätet, som inte bygger på nyfikenhet utan bara självbekräftelse.
Även när dörrarna står öppna väljer människor att leva i skilda rum. När vi skulle kunna lära oss så mycket mer, vill vi hellre upprepa vad vi redan tror oss veta. Det är ett tråkigt drag hos mänskligheten.
Jag hoppas att fler än i dag inser värdet av öppenhet och nyfikenhet. Det finns så mycket mer att utforska, både på nätet och i verkligheten. Det kan börja med den enkla insikten att samtal är viktigare än övertygelse.
Motargument 