Det var snart sex år sen Expressen kom över ett punktprogram som ganska väl visade vad Sverigedemokraterna vill uppnå med sin politik. Det har aldrig varit mycket debatt om punktprogrammet, vare sig då eller valet 2010 men det är intressant att titta närmare på. Bland annat gick SD långt i sin syn på vilka de ville utvisa. Flyktingar som kritiserade Sverige och svenska medborgare (dvs. invandrare som blivit svenska medborgare).
Jag har skrivit om det innan, på min egen blogg, men det kan vara värt att återupprepa en del av punkterna.
Fullgod presentation av identitet – eljest ingen handläggning och prövning av asylansökan.
(…)
7.
Asylsökande som begår brott – även av mindre grov art – ska omedelbart utvisas utan vidare prövning av ansökan.
(…)
12.
”Danska regler” för familjesammanföringar, 24-års- och anknytningsregler, egen bostad, stabil ekonomi, etc. Detta är viktigt för att förhindra tvångsäktenskap.
13.
Ingen svenskundervisning före uppehållstillstånd.
(…)
16.
Inget tillstånd för reguljärt arbete före uppehållstillstånd. Däremot skyldighet till motprestation för uppehållskostnaderna.
(…)
18.
Upphävande av medborgarskap och uppehållstillstånd vid grov brottslighet (fotnot 4).
(…)
21.
Repatriering av utlänningar som underordnar svensk lagstiftning och myndighetsbeslut islamska påbud och traditioner (fotnot 5).
(…)
25.
Förbud mot burka/nikab på allmän plats.
26.
Inga fler moskéer på svensk mark.
(…)
32.
Med undantag av den primära informationen till asylsökande ska myndigheternas information och handlingar endast tillhandahållas på svenska.
Jimmie Åkessons kommentarer till punkterna, som Expressen också publicerade, är intressanta.
Åkesson om punkt 7: ”Snattar en 15-åring ska hela familjen utvisas.” Åkesson om punkt 12: ”Invandrare ska inte få gifta sig förrän de fyllt 24 år.” Åkesson om punkt 16: ”De måste arbeta för mat och husrum. De kan väl städa på flyktingförläggningen.” Åkesson om punkt 21: ”Utlänningar ska utvisas om de kritiserar Sverige.” Åkesson om punkt 25: ”Burka är en politisk uniform för islamism och ska förbjudas.”
Frågan är alltså om SD ännu vill att man ska kunna villkora medborgarskap och återkalla dem. Vill de ännu att inga moskéer ska få byggas i Sverige och att flyktingar ska förbjudas kritisera Sverige?
Ganska ofta ser jag antirasister skriva att ”män våldtar” eller att ”män är problemet” eller att ”männen sprider näthat mot kvinnor”. En vän till mig som jag fikade med idag, är muslim och sa att han alltid reagerar på detta.
Han har sett det ganska uppenbara att samma sorts generaliseringar som drabbar muslimer också av någon anledning ofta drabbar män.
Så här sa han: ”Om man är aktiv i debatter och t.ex. skriver att man hatar kurdiska, muslimska män, då skulle man bli utfryst, likadant om man skulle påstå att muslimska män eller judiska män våldtar eller förtrycker kvinnor. Men ta bort den etniska identifieringen och säg att män våldtar, att man hatar män eller att män förtrycker kvinnor och det blir en åsikt som anses helt korrekt att sprida i media, på twitter eller Facebook.”
Och visst är det så… Jag håller med.
Jag ser ofta antirasister som verkar anse att det är självklart helt rätt att generalisera om män, för män har ju makten och är i något sorts överläge och kvinnor i underläge. Det de bör fundera på är att rasisterna faktiskt rättfärdigar sina generaliseringar om judar och muslimer med att påstå att de, rasisterna, är i underläge och muslimerna samt judarna i strukturellt överläge (och i konspiration med kulturmaffian, PK-maffian, ZOG:s agenter eller kulturmarxisterna, eller vem det nu är de har som syndabock för tillfället).
Snälla ni! Även om de politiska strukturerna varit sådana att man dikterade att en del män ska ha makten och att kvinnor ska uteslutas från makten, och även om en del män beter sig som svin, betyder inte det att man kan generalisera om ALLA män.
Hur ska vi någonsin få folk att sluta generalisera om muslimer, judar och invandrare om inte ens vi antirasister kan sluta generalisera om män?
Jag vet att många kvinnor är utsatta för näthat och skit från en del män och ja; kvinnokampen är enormt viktig, men nej; ALLA män är inte problemet, lika lite som att alla judar, invandrare eller alla muslimer är ett ”problem”.
För ungefär 170 år sedan påbörjades en stor utvandringsvåg till USA. När utvandringen ebbade ut, runt 1920, befann sig 1/5 av alla svensktalande i världen i USA. Det finns många myter om denna utvandring från Sverige. Låt oss kika närmare på några av dem:
Myt ett: ”Svenskar diskriminerades ej”
Tvärtemot myten hade invandrarna som kom till USA det oftast ganska tufft. Det var lite likt det Vilhelm Moberg skildrar i sina böcker. Inte en dans på rosor.
Svenskarna var på många sätt i samma situation som många invandrare som idag anländer till Sverige. De kunde inte språk, kunde ibland, men inte alltid, läsa och skriva. De hade ingen lämplig yrkesutbildning, de flesta som utvandrade var ju fattiga och bönder. Alltså fick svenskarna i USA i hög utsträckning ta skitjobben som ingen annan ville ha.
Till och med de med en lämplig utbildning fick ofta ta skitjobben. De kunde ju inte språket.
I Chicago tvingades de svenska männen ta de lägst betalda och farligaste jobben på industrierna. De svenska kvinnorna jobbade som barnflickor och betjänter eller sömmerskor, vilket var de jobb som fanns för de allra, allra fattigaste. En hel del svenskor prostituerade sig. Det sattes i system att använda svenskar, och skandinaver, till de lägst betalda jobben, och man såg ofta ner på de som utförde dem.
Det är därför breven hem från utvandrare ofta är en så sorglig läsning. Som min släkting Anton Karlsson från Halland som skrev hem till sin syster, min farmor, i mycket deprimerande brev att hela hans liv förvandlats till ständigt sökande efter småjobb för att få lite mat och pengar till husrum. Breven från utvandrarna andas ofta en stor besvikelse, livet blev inte så mycket bättre för alla ”over there”, trots allt…
Myt två: ”Svenskarna assimilerades”
Nej, svenskarna assimilerades inte alls, inte förrän långt in på 1900-talet. De kom till USA utan att kunna språket. Alltså sökte sig svenskarna dit där andra svenskar fanns och små svensk-ghetton växte upp överallt. Amerikanska betraktare säger att det framför allt var så fram till runt 1910. Svenskar sökte också upp svenskar att gifta sig med. Assimileringen kom i andra eller tredje generationen.
Chicago, som en gång i tiden var den näst största svenska staden i världen, är ett sånt bra exempel. Där fanns det ett par områden med nästan bara kineser, Chinatown, men också ett par stadsdelar med nästan bara skandinaver och svenskar, t.ex. Andersonville. Även byar byggdes upp, som Bishops Hill, med nästan bara svenskar.
En av strategierna svenskarna i USA uppfann för att överleva var att samarbeta. Ett bra exempel är de keramiska industrier som utvandrare från Höganäs byggde, den s.k. Jeppssons Shop, men detta betydde givetvis ökad segregering då arbetarna ofta enbart pratade svenska med varandra i dessa svenskägda bolag.
Svenska tidningar och svenska kyrkor fanns också ”over there” och de var inte små, de var stora.
Myt tre: ”Svenskarna var inte brottsliga”
Här saknas exakt statistik men gamle Transportbasen Hasse Ericsson brukade prata om den skandinaviska maffian i USA:s hamnar på östkusten.
Svenskarna tog som sagt skitjobben i USA, vilket även de andra skandinaverna gjorde. I hamnstäderna var hamnarbetet lågbetalt, skitigt, farligt och krävde inte att de som utövade det kunde språket eller hade nån nämnvärd utbildning. Därför tog Skandinaverna dessa jobb. Ville man smuggla in något till USA var det skandinavernas maffiabossar man gick för att rådslå med.
På 1920-talet växte de olika grupperna av organiserad brottslighet upp i USA. Italienska maffian är välkänd. Som Gunnar Wall skriver fanns svenskar i maffian också. Al Capone tog faktiskt över en maffiaorganisation som Fred Lundin och hans svenska vänner drivit.
Väldigt många svenska kvinnor blev prostituerade. Myten om den blonda, villiga och sexuellt lössläppta svenska kvinnan fanns innan de kända svenska filmerna med glada blondiner och nakna tuttar som spreds runt världen på 1950-talet. Kanske myten uppkom på grund av alla blonda svenskar i prostitutionsdistrikten i USA och England. Det mest kända exemplet är kanske Liz Stride, Jack the Rippers första offer.
”Varning för flygande svenskar”!
Till sist slutade det bra för svenskarna i USA. De integrerades och idag härstammar många amerikaner från svenskarna.
Men nån rest av nåt sorts nationellt svensk trauma efter utvandringen, och nån amerikansk idé om att det är ”fint” att härstamma från en skandinav, har gjort att en massa myter faktiskt antas vara sanningar.
För nästan 20 år sen blev jag själv chockad när jag var i USA, i American Swedish Historical Museum i Philadelphia, och föreståndaren där sa att svenskarna var på 1800-talet det som mexikanerna är idag. D.v.s. de var tvungna att ta skitjobben och som därför många andra såg ner på! Inte fan var det sånt som vi fick lära oss i skolan!
Sen mötte jag en sonson till en emigrant som kunde berätta hur hans släkting tvingades ta jobb i Chicago och Detroit där skyskrapor byggdes och hur folk på gatan varnade andra människor för att se upp för alla ”flygande svenskar”. D.v.s. de arbetare som föll ner från hög höjd! Tala om skitjobb alltså, men det var iallafall ganska bra betalt.
Jag undrar om inte myterna om utvandringen till viss del kan ligga bakom myterna om invandringen till Sverige idag. Man antar att svenskar var ett högutbildat, skötsamt folk som togs emot med öppna armar i USA och blev en elit där, och kontrasterar det med det s.k. ”slödder” som man säger kommer hit till Sverige idag.
Det kanske behövs en diskussion om MIGRATIONEN till och från Sverige med jämförande studier!
Men USA var drömmen om nåt bättre och det var onekligen så att den drömmen påverkade Sverige! De som industrialiserade Sverige drevs framåt av drömmen att amerikanisera Sverige och stoppa utvandringen! Den drömmen lever även i hemländerna i de länder som folk utvandrar från idag!
Den känslan beskrevs kanske bäst 1938 då Sverige och USA firade 300-årsjubiléum av bygget av Nya Sverige, den svenska kolonin på amerikansk mark. Och med filmklipp, foton och tal från det jubiléet avslutar jag detta blogginlägg!
Hotas ens demokratiska rättigheter av att man inte får lov att kommentera på en blogg? Betyder yttrandefriheten att man har rätt att säga vad man vill, var som helst, hur som helst?
En del misstar begreppet ”yttrandefrihet” med: rätten att få säga vad man vill — vart man vill. Men yttrandefrihet handlar om att alla ska ha chans att få göra sin röst hörd i samhället, inte att du ska ha rätt att komma in i mitt hem och säga vad du vill. Yttrandefrihet betyder inte rätten att kommentera hur man vill på privata bloggar eller tidningar.
Dessutom finns det många andra lagar som måste följas. Visst är det fint att man har möjlighet att säga vad man vill! Men det gör inte att du får fritt fram att skriva eller säga saker som bryter mot någon annan lag eller ens föreslå i text att någon annan ska bryta mot en lag eller kränker en annan persons rättighet eller frihet. Sprider man förtal eller hotar man någon måste man givetvis kunna ställas till svars för det.
Inbillar du dig att dina rättigheter på något sätt kränkts eller begränsats om du inte har fått chans att kommentera, som t.ex. på vår blogg där vi inte har helt öppna kommentarsfält?
Dina åsikter förtrycks inte på något sätt av att du inte kan kommentera här nedanför detta blogginlägg. Vill du kritisera detta inlägg så kan du göra det på så många olika sätt, men vänta dig inte att den du kritiserar behöver bry sig, eller ens läsa och svara dig. För det ingår också i våra rättigheter, skyldigheter och friheter. Friheten att avstå från att läsa någons åsikt, friheten att inte behöva sprida vidare en viss åsikt.
Motargument.se var aldrig tänkt som ett debattforum eller plats för dialog eller tvåvägskommunikation. Tidigt i processen bestämdes det att all ”läsar-kontakt” och en eventuell dialog skulle bedrivas i en Facebook-grupp, på grund av många olika anledningar, främst juridiska och ekonomiska, tidseffektiva orsaker.
Motargument.se har börjat få in tips, epost och kommentarer på twitter @Motargument och i gruppen på facebook.com/Motargument där det anses väldigt många konstiga saker om att vi valt att inte ha kommentarsfält på själva bloggen. Det är alltifrån uttryck om vår feghet och det odemokratiska och insinueringar om att vi måste ha en viss extrempolitisk ideologi som bara vill sprida vår enögda propaganda.
I extrema fall säger en del att frånvaron av kommentarsfält, och modererade kommentarsfält, hotar demokratin. Så lite vet de om vad demokrati och censur och fria valmöjligheter är för något.
Jag repeterar: yttrandefriheten tvingar inte mig att tolerera allt. Jag kan välja bort rasistiska åsikter i mitt kök och kalla på polisen om nån tränger sig in och vill skandera rasistiska slagord bredvid mitt kylskåp. Yttrandefrihet innebär nämligen inte enbart att jag har rätt att säga vad jag vill, jag har också rätt att slippa läsa eller behöva lyssna på det jag inte vill höra. Rätten till privat egendom gör att tidningar och bloggare kan utöva denna rätt också.
Klaga gärna om du anser att din rätt att yttra dig hotas i samhället, men förväxla inte samhället med privata bloggar.
Välviljans rasism, av Adam Cwejman är en underbart tankeväckande bok. Men efter att ha läst den infinner sig känslan ”var detta allt”? Det är liksom som att halva boken saknas. Som när man ser en Hollywoodfilm utan att få veta hur det går för huvudrollsinnehavarna. Planeras det uppföljare måhända, Välviljans rasism del 2 och 3, kan man fråga?
Jag har diskuterat mycket med folk som håller på med olika alternativterapeutiska ”självhjälps”-metoder. NLP, regressionsterapier, etc. I dessa kretsar finns det folk som fokuserar mycket på det här med att man ska tänka positivt, affirmationer, lära sig se det positiva i det som sker, sätta positiva mål, etc.
Det är i grunden bra metoder som fungerar, ingen tvekan om det. Problemet är att en del extrema självhjälpsförespråkare är inne på att man inte ska se bakåt alls. Inte fundera över vad som skett, vad som gick fel och varför. För då ältar man problem. Sånt ska man inte tänka på alls. Man ska tänka positivt.
Å andra sidan finns det de som anser att man inte ska blicka framåt utan BARA gräva i det förflutna terapeutiskt sett. Det är liksom som om balans saknas.
Jag kom att tänka på det när jag läste Adam Cwejmans bok om ”Välviljans rasism”.
Adams bok saknar inte poänger. Att positivt särbehandla en grupp som utsatts för förtryck kan föra med sig problem, som kan bli riktigt farliga om man inte ser upp. Detta sker dels genom att man inte lägger fokus vid meriter och lämplighet utan vid ursprung och grupptillhörighet, vilket ofrånkomligt leder till att man diskriminerar vissa för att hjälpa andra och dels genom att det är lätt att man sätter en ”offerstämpel” på personer, som blir svår att ta bort.
Adam beskriver detta väl.
Det som saknas
Men när man talar om strukturell rasism och folks svårigheter att ta sig fram, vilket de menar KAN bero på rasism, så uppkommer frågan: om man inte är beredd att hjälpa till och lyfta fram en grupp som utsatts för förtryck, hur ska man då hjälpa individerna som kämpar för att göra sig sedda och hörda? Det som en person — som tillhör en grupp som utsatts för mycket diskriminering genom åren — ofta tänker på är nämligen inte bara ”tänk positivt” utan även ”hur ska jag kunna komma förbi de hinder som riktas mot mig för min grupptillhörighets skull på grund av bland annat fördomar”.
Detta berör Adam inte alls i sin bok. Och det förbryllar mig mycket. Jag har funderat på varför. Är det för att han vill provocera och skriva en bok utan att beröra det, eller anser han att problemet inte finns?
Eller är det bara för att han fallit i den debattmässiga fällan att välja sida av myntet, att antingen är man si eller så? Att myntet kan ha två sidor berör han inte.
Cwejman avslutar sin bok med sina ”lösningar”. De två första lösningarna är att undvika positiv diskriminering (att lyfta fram den grupp som diskrimineras) och att de som drabbats av diskrimineringen ska undvika offermentaliteten. Det vill säga: tänk positivt. Individens inställning betyder allt, som han skriver.
Jag påminner mig om de små flickorna (och deras föräldrar) som var med i en idrottsförening i en by jag känner till. Flickorna var fler än pojkarna i idrottsföreningen och mammorna mer aktiva än papporna, ändå fanns ingen (!) kvinna i styrelsen och inga flickor fick göra nåt viktigt i föreningen. Det hjälpte liksom inte att flickorna och mammorna tänkte positivt. Man fick tvinga föreningen att MEDVETET införa en 50/50-regel för att de ens skulle se kvinnornas och flickornas betydelse.
Det kan hända att 50/50-lösningen var fel, som Adam antyder. Men även om den är fel kommer man inte ifrån att flickorna och kvinnorna hade reella problem att ta sig fram. De var nedtryckta i skorna.
Adam menar att den strukturella rasismen är överdriven i Sverige. Måhända är det så. Men varför denna polarisering? Det hade varit på sin plats att i alla fall beröra de problem, tankar och känslor — de som utsatts för strukturell rasism utsatts för (eller som de anser de varit utsatta för). Inga problematiseringar om vad det innebär att vara den som ”tänker positivt” i en miljö där man trycks ner i skorna institutionellt.
Om man undersöker frågan om strukturell rasism bör man vara mycket medveten om etnocentrism och att fördomar väldigt lätt präglar även undersökningar om det. Jag har sett många exempel på detta. Undersökningar från Sydstaterna i USA på 1960-talet som kom fram till att svarta inte strukturellt diskriminerades där, är nog det mest absurda exemplet. Det finns svenska exempel som man kan leta fram och peta i om man vill. Det mest absurda är nog när man inom SL undersökte om funktionshindrade kunder särbehandlades negativt. Svaret var nej. Vid samma tid fanns ingen (!) buss som kunde ta en elrullstol och ingen kunde ta sig in i en tunnelbanevagn på grund av stången mitt för ingången innanför dörrarna på de gamla tågvagnarna, och de stora höjdskillnaderna på perrongerna.
Tyvärr kan vi nog inte förvänta oss någon uppföljare på denna bok. Välviljans Rasism 2 kommer nog inte med de saknade kapitlen. Och det tycker jag är synd. Det är en bra bok som väcker många tankar. Men som lämnar en bitter eftersmak eftersom problem negligeras.
Vi vill rekommendera ett mycket intressant studiehäfte som Svenska kommittén mot antisemitism producerat om Raoul Wallenberg. Det är bra och lättöverskådligt — kort sagt en bra introduktion.
Vi behöver förebilder. Wallenberg är en viktig sådan som visar vad en människa kan göra. SKMA har bra material på sin hemsida. Det borde skolor köpa in och använda i undervisningen.
Raoul Wallenberg valde att agera för att hjälpa och skydda människor. Hans insatser räddade tusentals judar från nazisterna i den ockuperade ungerska huvudstaden Budapest. Raoul Wallenbergs liv och gärning visar oss att en människas val kan göra stor skillnad.
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har tagit fram ett studiematerial om Raoul Wallenberg. Till studiehäftet finns en sammanställning av pedagogiska reflektions- och värderingsövningar, samt dokument.
Pedagoger kan beställa Studiehäftet kostnadsfritt i klassuppsättning, skolan betalar endast portokostnad. Övriga intresserade kan beställa mot en kostnad på 75 kronor. Beställ!
Lärarhandledning och elevövningar finns tillgängliga som pdf-fil här på SKMA:s hemsida. Klicka HÄR!… Läs hela texten hos SKMA.
Ibland stöter man på en myt som går ut på att svenska politiker och journalister 1987 ska ha kommit överens om att censurera svensk media så att man bara skulle skriva positivt om invandringen. Lilla Saltsjöbadsavtalet brukar det kallas. Enligt den myten ska de ha träffats den 21 mars 1987, vid ett möte på Grand Hotell i Saltsjöbaden för att komma överens om gemensamma riktlinjer för mediarapporteringen om invandring.
Följande ska överenskommelsen ha gått ut på enligt myten:
Som oberoende journalist har Du att beakta följande rekommendationer:
* Företrädesvis positivt bedöma och omskriva svenska medborgare av utländsk härkomst, detta särskilt i samband med ungdoms- idrotts- och konstnärlig verksamhet
* Vid evenemang med inslag av skiftande kulturer, företrädesvis intervjua och visuellt framhålla medverkande av utländsk härkomst
* Att under en tidsperiod av fem år systematiskt nedtona de negativa effekter som utpekande av speciell rastillhörighet vid brottslig verksamhet kan komma att ha för drabbade populationer.
Det är bara det att alla vi som var med vid denna tiden har en annan historia att berätta. Det var nämligen inte så att invandringen började beskrivas positivt då. Snarast tvärtom. Runt 1987 kom Hans Holmérs och Ebbe Carlssons ”kurdspår”. 1989 var vi flera som lade märke till att svensk media plötsligt började skriva mycket NEGATIVT om invandringen.
Det var ett fasskifte under dessa år. Om det var en ”konspiration” var det snarare exakt tvärtom. Som Motvallsbloggen så bra beskriver det:
Men så hände något i slutet av 80-talet (1989). Massmedia, inte minst de liberala (DN), började beskriva flykting- och invandrarpolitiken som misslyckad, som dålig, och flyktingar och invandrare som problem. De sades strömma och välla in i landet och kosta oss svenskar ofantliga summor. Bilden man gav antydde att det kom miljoner. Vi kunde läsa stora rubriker i massmedia om invandrarfaran var och varannan dag under flera år. Man skrev däremot nästan ingenting om att de allra flesta flyktingar som kom utvisades så småningom. Svenska folket förstod nu att flyktingarna kom hit i massor, att de utnyttjade våra social förmåner och levde gott på svenska skattebetalares bekostnad och att detta var deras verkliga skäl att komma hit. Kampanjen fortgick under flera år och Ny demokrati kunde utnyttja den för att komma in i riksdagen
Några år senare, i början av 1990-talet, kom den stora ekonomiska krisen, den som gjorde massor av människor arbetslösa och nu slog massmedia rekord i smutskastning av flyktingar, invandrare och av invandrar- och flyktingpolitiken. De invandrare och flyktingar som tidigare hade beskrivits som goda, som förföljda, som människor som förtjänade omsorg och vårt stöd, förvandlades i massmedia till varelser som var lata och arbetsovilliga och till människor som man måste ställa krav på, som man måste ta i med hårdare tag emot.
Detta eländiga drev mot invandrare och flyktingar, liksom mot politiken på området, pågick under flera år och kulminerade med en förstasida i Expressen (1993), om att kasta ut dem, som bara blev för mycket. Den tystade massmedia för en tid, inga fler hetsjakter på invandrare, flyktingar eller på flykting- och invandrarpolitiken. Men man hade väckt krafter som hade varit sovande under nära 50 år, som nu vädrade morgonluft, och som har fortsatt att verka sedan dess.
Vi var många som reagerade över ”Juttans” rubriksättning: ”Kasta ut dem!”… Inte riktigt i ”Lilla Saltsjöbadenavtalets anda”…
Det bästa botemedlet för den som till äventyrs tror på denna myt är att läsa boken om lasermannen. Den beskriver klimatet i det Sverige som förde in Ny Demokrati i riksdagen och främjade mer hat, rasism och terrordåd mot invandrare. Detta under de år då mytmakarna påstår att media bara skulle skrivit ”positivt” om invandring.
Folk som är mot invandring säger ofta att man infört mångkultur i Sverige, och drivit igenom dagens invandringspolitik, utan att fråga medborgarna om de vill det. Jag måste ge dem rätt i det. Det finns många saker som politiker beslutat om över huvudet på folk och invandringspolitiken är bara en av de sakerna. Det skrämmande är att när man pratar med politiker så ger de ofta kritikerna rätt i detta. Jag har ofta hört argument om att ”det finns vissa saker som man inte bör fråga folk om”, eller ”medmänsklighet kan inte regleras demokratiskt” när jag påpekat bristen på demokratisk debatt.
Demokrati är väl mer än ett papper i en låda, eller?Rama / Foter / CC BY-SA
Jag är positiv till både mångkultur och invandring. I grunden är jag globalist och tror på en värld, utan gränser, Jag tror att hela världen kommer att gå igenom samma utveckling som länder gjorde för 150 år sen. För 200 år sen hade man i praktiken inrikes passtvång i Sverige, man hade tullar och murar och strikta regler som förhindrade folk att röra sig fritt. Idag kan vi utan stora problem flytta mellan två byar i Sverige, samma utveckling går hela mänskligheten mot.
Men jag är inte bara globalist, jag är demokrat också. Jag tror på demokrati och demokrati betyder att folk i gemen ska få vara med och besluta över sin framtid.
Detta brister idag. Folk har knappast fått vara med och besluta om vi ska ha en stor invandring eller inte. Och… Jag har hittills inte mött en enda politiker som ansett att folk direkt fått vara med om att fatta dessa beslut heller. Man anser att det ”gått demokratiskt till” eftersom folkvalda politiker tagit besluten, men inte mer.
Tvärtom. Det mest skrämmande är att väldigt många av dem anser att folk INTE ska vara med och besluta om sådant. ”Vi kan inte gå emot FN”, ”medmänsklighet kan man inte låta folk vara med och besluta om”, ”vissa saker bör de folkvalda själva sköta om” är inte ovanliga reaktioner jag hört.
Politikerförakt
Detta skapar problem.
Om man börjar prata med sverigedemokraternas väljare märker man direkt att de har mycket lågt förtroende för politiker, val och demokratin i Sverige idag.
Sverigedemokrater litar väldigt lite på politikerna. Enligt VALU har bara 1/4 mycket, eller ganska stort förtroende för politiker.
Kan detta bero på att folk inte känner sig delaktiga i den förändring som sker i Sverige idag? ja, vad tror ni?
Demokratin har ett egenvärde
Jag anser att en del av orsaken till den främlingsfientlighet vi har idag i Sverige, och integrationsproblemen, beror på att politikerna aldrig frågade medborgarna för 50, 60 och 70 år sedan om de ville förändra Sverige, införa mångkultur och öka invandringen från några promille per år till nästan en procent per år.
Men, bör man låta folk vara med och besluta om sånt här då? Om du tillhör de som frågar det, sitter du nog redan och småhoppar i din stol. Du tycker kanske det låter rasistiskt att man ens ska fråga folk om en sån sak.
Då får jag fråga vad mer vi ska undanta från demokratin? äldrevård, sjukvård, skola, dagis, eller? Vid de tidpunkter då man infört något stort och nytt i socialsystemet har man oftast haft en stor och grundlig debatt, för och emot. Om pensionen, om arbetarskyddet, om arbetstider, om vad det betyder att förändra Sverige i framtiden på det sättet. Ofta har vi haft riksdagsval och öppen debatt i samhället kring detta, om det är rätt eller fel. Och ändå betyder invandringen och det mångkulturella samhället MYCKET mer för Sverige. Det är en förändring i klass med införseln av demokratin, protestantismen och den kristna tron i Sverige. Så mycket förändras Sverige av det.
Min poäng är att om man inte har med sig folk på en så genomgripande reform, så skapar man problem.
Vi har en förbannad tur att integrationen gått så bra som den har i Sverige (och resten av Europa) med tanke på hur lite man brytt sig om att försöka få med folk, och än mindre hur man efterfrågat efter folks åsikt i saken.
Jag är också mot det monokulturella samhället och extremt mycket för mångkultur, men jag är också DEMOKRAT. Ett diktatoriskt beteende är diktatoriskt även om en person anser sig vilja göra ”goda” saker genom odemokratiska metoder.
När jag blickar tillbaka på 1900-talet ser jag många områden där de styrande gav befolkningen fingret och bara sa ”det bestämmer vi, skit i det ni”. Vi var hemliga medlemmar i NATO och skulle bombats tillbaka till stenåldern med atombomber vid krig mellan Nato och Sovjet, men befolkningen hölls utanför och fick inte ens veta. Ja, i många andra områden har det varit så, som avregleringen av den svenska ekonomin, utrikespolitiken, etc.
Det handlar inte om att vara för eller mot. Jag hade troligen varit för ett öppet Natomedlemskap under det kalla kriget, precis som jag hade varit för ett avreglerat näringsliv och hade förespråkat så öppna gränser som möjligt. Det är toppstyrningen jag är kritisk till.
Om man fattar beslut över huvudet på folk skapar man problem, hur svårt ska det vara att förstå det?
En debatt om månggifte har dragits igång i Sverige, med anledning av att ett förslag finns att Centerpartiet juridiskt sett ska legalisera och normalisera polygama relationsformer. Debatten avslöjar att det cirkulerar många fördomar om polygama och polygami. Det värsta är nog att man kopplar polygami till kvinnoförtryck genom att säga att polygama äktenskap och samboformer måste vara förbjudna, annars gynnas religiösa fundamentalister.
Först vill jag ha sagt att detta med hur folk lever sina liv inte är något staten ska blanda sig in i. Lika lite som staten egentligen ska ha rätt i att förhindra homosexuella att leva ihop och skaffa familj ska givetvis staten inte heller ha rätt i att förhindra legala polygama relationsformer.
Jag vill ha det sagt först. Detta med mänskliga rättigheter är ingen förhandlingsfråga eller något man kan trolla bort. Antingen får man eller så får man inte. Antingen är det förtryck eller inte.
Vi på Motargument har två skäl att engagera oss i denna debatt. För det första eftersom polygamas rätt är en människorättsfråga, liksom homosexuellas rätt. För det andra eftersom folk med fördomar mot både polygama och mot muslimer försöker använda frågan i invandringsdebatten.
Argumenten
Men låt oss skärskåda argumenten lite. Först de allmänna argumenten.
Många påstår att barn som växer upp i polygama förhållanden far illa eller att folk som söker sig till polygama relationer är trasiga människor. Innan ni okritiskt upprepar sådana argument ber jag er tänka på att man sa samma sak om samkönade förhållanden och ensamstående föräldrar för 40 år sen. Andra påstår att bara män som vill ha många kvinnor är polygama och bortser därmed från alla kvinnor som vill leva med flera män (eller kvinnor).
Konservativa påstår ofta att monogama förhållanden med mamma, pappa och barn är den historiskt ”rätta” relationsformen. Då bortser man från att ”kärnfamiljen” är ett historiskt sett nytt påfund. Den uppfanns på 1900-talet. Innan dess levde de flesta människor i storfamiljer. Barnen växte upp i byar med mor- och farföräldrar, bröder, brorsbarn, drängar och pigor. Ja hela bygemenskapen. Det är under ett fåtal år under 1900-talet som familjen begränsades till mamma, pappa och barn. Nu har vi regnbågsfamiljer och polyrelationer som behöver få sin juridiska status fastställd. Det finns många familjer med två pappor och två mammor. Varför ska bara två av dessa vara vårdnadshavare? Och alla plastföräldrar. Varför ska en biologisk pappa som kanske är frånvarande från barnens liv ha större rättigheter gentemot ett barn än plastpappor som kanske delar barnets vardag?
Men innebär då inte polygama äktenskap att man öppnar dörren för radikala religiösa fundamentalister med fyra förtryckta fruar, som vissa debattörer antar?
Jo, på samma sätt som en bostad, barnbidrag, en lokal ICA-handel och pengar på banken gynnar fundamentalister.
Handen på hjärtat: lämnar inte monogama äktenskap dörren öppen för mansgrisar som vill förtrycka kvinnor också (och kvinnor som vill förtrycka män, för det finns också)? På vilket sätt hjälper vi de som är ihop med en man och är fru nummer två, tre eller fyra, genom att göra så de inte har något som helst lagligt stöd i Svea rikes lag? Om mannen dör står de utan rätt att ärva, om de vill skilja sig och deras andliga ledare säger nej kan de inte vända sig till domstolen, för de är ju inte gifta ”på riktigt”.
Om deras äktenskap däremot räknades som faktiska, riktiga äktenskap så kan man lättare få insyn, lättare hjälpa vid behov, och lättare se till att dessa kvinnor får det stöd de behöver om det uppstår problem. Det borde vara bättre för fyra fruar till en religiös fanatiker om de lever under lagens skydd än utanför den.
Dessutom, för att svara på en artikel som just menade att flersamma äktenskap skulle gynna religiösa extremister: Monogami gynnar OCKSÅ religiösa extremister.
Alla de som menar att bibeln förkunnar att äktenskapets grund är en man och en kvinna gynnas av att folk som inte är monogama tvingas leva i monogama äktenskap utan chans att dela denna trygghet med flera.
Att tvinga någon till äktenskap är brottsligt. Det är uppföljningen och efterlevnaden av den lagstiftningen som behöver skärpas.
Nej. Polygami har inget med tvång eller våld att göra. Gör inte samma misstag som man gjorde i debatten om homosexualitet för 50 år sen. Blanda inte ihop en sexuell läggning och relationsform med våld och tvång. Och osynliggör inte kvinnliga polygama genom att påstå att polygami är en manlig förtrycksform.
När det gäller religion och ateism finns det en farlig tendens att man drar alla som tycker om det man själv ogillar över en kam. Det är inte ovanligt att religiösa drar alla ”ogudaktiga” ateister över en kam och förklarar att de har moraliska brister. Men det är nog mer vanligt att ateister drar religiösa över en kam och förklarar att de är lite dumma i huvudet, ovetenskapliga och lider av nån sorts storhetsvansinne. Sen har vi givetvis de som pekar ut EN specifik religion som ondskan själv, som då sverigedemokrater pratar om islam. Detta är också att dra alla över en kam, och destruktivt.
Många med fördomar om islam ser bara till hur fundamentalister och terrorister praktiserar och tolkar islam. Eftersom sharia är det galna kvinnoförtryckare och Saudiarabiens ledarskap hänvisar till är all sharia och hela islam på det sättet, resonerar de.
Ofta hör man folk säga att islam, till skillnad från kristendom, saknar kärleksbudskapet och liknande kristna ord om att ”älska sin nästa som sig själv”. Detta, anser man, gör hela religionen suspekt.
Jo, självklart kan man det. Det finns inget i en ideologi eller religion som inte kan tolkas för att rättfärdiga förtryck.
Kristendom och nazism
En religion är bara en religion, inte nåt annat. Om religionen påverkar folk positivt eller negativt beror på vad som är i hjärtat och hjärnan på utövaren, inget annat.
Vi kristna ska inte slå oss för bröstet med kärleksbudskapet eller liknande. Quisling och Joseph Goebbels var båda troende och älskade kärleksbudskapet mer än allt annat. Men de tolkade det på sitt eget sätt. ”Älska din NÄSTA” som dig själv, står det ju i bibeln. Inte älska alla människor, utan BARA NÄSTAN. De som inte var ”nästan”, kunde man ju utrota.
Slaveriet
Beviset för kristendomens ondska?
De som försvarade slaveriet i Sydstaterna var ”goda kristna”. Det där med kärleksbudet var viktigt för dem också. Om man studerar skrifterna som rättfärdigade slaveriet (de kan läsas på MOA) ser man att kärleksbudet om att göra mot andra vad man vill att de ska göra mot en själv var ett av argumenten FÖR slaveri. Som i ”Slavery ordained by God” där författaren skriver att Jesus förutsatte att varje människa visste sin plats och sin rang och vad som ”förväntades” av dem och att därför kärleksbudet handlar om att de sämre raserna ska LÄRAS och KONTROLLERAS, för om vita var en sämre ras skulle man önskat att de skulle varit slavar.
Ja, det låter flummigt, men det var ett dräpande argument för slaveriet.
Slaveriförespråkarnas främsta argument mot slaverimotståndarna var nämligen att de som var MOT slaveriet inte ville ge kvinnor samma rättigheter som män. ”Se där”, sa de, ”inte ens ni tror att alla människor ska ha lika rättigheter”. ”Att älska sin nästa som sig själv betyder att man ska finna sig i sin lott i livet. Är man slav ska man älska sin slavägare som en kvinna ska älska sin man som bestämmer över henne”.
Ja, allt kan förvridas och förvändas… Ska man tolka en religion som de värsta utövarna av den religionen ser på den, eller ska man utgå från vad varje människa har för syn på människan och gud?
Inte bara folk med fördomar om islam drar andra över en kam. Det finns ganska många som har fördomar mot religiösa i allmänhet i Sverige idag. Det lustiga är att de fungerar på samma sätt som de religiösa man träffar på som har fördomar om alla som kallar sig ateister.
Jag minns samtalet jag hade med några kyrkliga amerikaner 2003. Det gällde ateism och frågan om det finns goda ateister. De var 50 år gamla och hade varit med under det kalla kriget, så det första dessa amerikaner tänkte på då de hörde ordet ateism var ”Sovjet”. Om man var ateist betyder det givetvis att man var moraliskt defekt.
Jag fick uppräknat några av historiens värsta ateister, Mao Zedong, Pol Pot, Stalin, Mussolini, kannibalen Jeffrey Dahmer, Nordkoreas ledarskap och Napoleon Bonaparte samt Burmas diktator Than Shwe, och fick frågan om inte jag kunde se vad som var gemensamt mellan dem? Jo, givetvis att de var ateister. Ateister har moraliska defekter och brister i sin empatiska förmåga generellt sett, var vad de sa.
Lite samma sak som man ibland hör för föreningshumanister i Sverige som påstår att alla religiösa lider av storhetsvansinne eller brister i sin vetenskapliga förmåga för att de tror på Gud.
Om man vill kan man förvrida och förvända precis allt till att bli argument FÖR slaveri, förtryck eller massmord. Ingen ideologi eller religion är skyddad från dårars tolkningar. Det bör man tänka på innan man drar alla religiösa (eller ateister) över en kam genom att demonisera deras livsåskådning.
Cwejman avslutar sin bok med sina ”lösningar”. De två första lösningarna är att undvika positiv diskriminering (att lyfta fram den grupp som diskrimineras) och att de som drabbats av diskrimineringen ska undvika offermentaliteten. Det vill säga: tänk positivt. Individens inställning betyder allt, som han skriver.
Motargument 