En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länk till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Det var en gång en lång och förvirrad pojke. Fastän han var stor och lång redan som sjuåring hade han svårt att hålla balansen – både på cykeln och i tanken. Han pratade ofta som om han höll ett tal, men ändrade åsikt snabbare än reklampauserna på TV.

Lärarna sa att han var “resonabel men rastlös”. Han kallade det nyfikenhet, men i själva verket var det något annat: en benägenhet att låna andras övertygelser som om de vore böcker på biblioteket – och sällan någon återlämning.

Redan som tioåring gick han med i det lilla, pytte lilla liberala partiet. Friheten var det som lockade – själva ordet lyste som en kiosk med öppet dygnet runt. Men han var inte riktigt på tå. För nu var det inte bara liberalism, utan nyliberalism. Han tänkte: det måste ju vara samma sak – bara ett ord framför, som att lägga “extra” på en milkshake eller “super” på en hjälte.

Han märkte inte hur friheten började komma med villkor. Att valfrihet blev till kundval, att ansvar blev till avskaffade skyddsnät, att solidaritet tystnade som en subventionerad kulturscen. Men han log ändå, klädd i sin för stora kavaj och blå knapp med partiets logga. För han hade ju friheten på sin sida. Trodde han.

Men långt inne i hans själ gnagde något. Det var den “lille mannen” – inte en ängel på axeln, men ett slags inre figur med stadig röst och envis blick. Den där rösten som viskade om rätt och fel, även när applåderna dånade åt annat håll.

Hans lilla liberala parti hade hittat muskler i nya allianser. Som en järnhård axelpakt smidd i pragmatismens namn – där varje leende över det ideologiska minfältet gömde en kalkylerad kompromiss. De kallade det samarbete. Han kallade det något han inte ville säga högt. För partierna de lutade sig mot – de skrämde honom. Speciellt ett av dem.

Det var inte bara retoriken, som fick det att isa längs ryggraden. Det var det där i ögonen på deras företrädare. En glimt som inte ville något med friheten – bara med makten över den.

Om den långa och förvirrade pojken hade varit verksam för femtio år sedan, då hade han sluppit det han nu tvingades kalla “partnerskap”. Då fanns fortfarande en spärr – inte bara i riksdagen, utan i ryggraden.

Men tiden hade snurrat framåt, och nu stod han där som den liberala garanten – inte av frihet, utan av normalitet. När det nya blocket intog slottet, efter att lite oväntat ha vunnit valet, log han stelt på pressbilderna. Han såg ut som någon som just insett att han gett sitt namn till ett lån han inte längre kontrollerade.

Men den långa och förvirrade pojken tystade den “lille mannen” en gång för alla. Det var inget gräl – bara en utdragen suck, som när man stänger en bok man vet att man aldrig kommer läsa om. Samtidigt började han se friheten som något obskyrt, nästan mytologiskt – en produkt för ideologiska vykort snarare än verkliga budgetförhandlingar.

Han kallade det realism, och han bar den som en rustning. Paradigmskiftet han en gång famlat i, hanterade han nu till fulländning. Ingen kunde längre säga var kompromissen slutade och han själv började.

Den långa och förvirrade pojken drogs med, svept som ett höstlöv i en storm av kompromisser. Han kapitulerade, område för område. Till sist fanns inget kvar att dra sig ur – bara utrymmet mellan verklighet och självbild.

Författare C.S Berglöv

Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken stod ofta och blickade mot himlen, som om stjärnorna där uppe var symbolen för hans framtid. Han visste exakt vart han ville — till toppen, till tronen, till ordförandeposten i partiet som varit hans självklara val från början. Det var ett parti som alltid hade motsatt sig förändring, som alltid hade kämpat mot varje stor reform sedan den liberala demokratin tog sitt första andetag. För honom var det en ideologisk karta, en väg mot en värld där vissa lyfte, medan andra krossades under tyngden av systemet.

Han hade växt upp med den melodin, den osynliga men obevekliga takt som styrde hans steg. Han hade lärt sig att se samhället som en balansvåg där det fanns vinnare och förlorare — och han skulle alltid vara på den vinnande sidan. När han gick genom korridorerna av makten, när han skakade händer och viskade löften, vävde han sin egen framtid med en precision som få kunde ana.

Men det pojken aldrig skulle erkänna, aldrig ens låta en skugga av en tanke röra vid hans ansikte, var den tysta njutningen han kände när han såg sina idéer bli verklighet. De där grumliga tankarna, de där visionerna om fattigdom och utsatthet som han inte såg som tragedier — utan som nödvändiga delar av en värld han ville bygga. När socialförsäkringsministeriet började följa den linje han skissat upp, såg han inte offren. Han såg en triumf.

Och horisonten låg ännu öppen för honom.

En dag öppnades himlen — eller så upplevde han det. Det var som om ödet själv lyfte honom mot maktens hjärta, som om alla hinder han smidigt hade passerat nu låg bakom honom. Men sanningen var mindre storslagen: han var den sista kvarvarande kandidaten. De före honom hade redan förbrukats, slukade av politiska skandaler, maktkamper och sin egen oförmåga att navigera i skuggorna där han trivdes bäst.

Det var nu det näst sista steget kvar till hans dröm — att styra landet. Men ännu fanns en sista barriär, ett hinder han inte kunde ignorera: ett parti som var mer extremt än han själv, mer skoningslöst, mer rått. Deras makt byggde på hat, på en ideologi som rotade sig i de mörkaste kapitlen av historien. För länge sedan, i en annan tid, hade han tagit en förintelseöverlevare i handen och svurit att aldrig arbeta med dem. Han hade låtit orden fylla rummet med löften, han hade fått kamerorna att blixtra och folket att känna trygghet.

Men han var den samvetslöse pojken. Orden han talade hade aldrig varit annat än strategiska drag. I hans värld var löften inte löften, de var tillfälliga byggstenar, något som kunde skiftas och formas beroende på tidens gång. Allt hade ett bäst före-datum. Moral, övertygelser— det som gällde då, gällde inte nu. För honom var historien preskriberad.

Och så tog han steget som han en gång lovat att aldrig ta.

Den lilla, knappa majoriteten gav honom grönt ljus att regera. Med en triumfatorisk glans steg han upp på maktens tron — han hade nått sina drömmars mål. Men han var rastlös, som ett barn dagen före julafton, en kropp fylld av otålig energi. Slottets salar genljöd av firande, av höjda glas och handslag, av jubel och skratt — hans följeslagare omfamnade honom, skakade hans hand, slog honom på ryggen. Paradigmskiftet, sa de, men han visste sanningen. Orden var tomma. Det hade redan skett, långsamt och obevekligt, under trettio år av omärklig förskjutning.

Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Efter en rad intriger och skarpa armbågar tog han sig till den stora staden, en plats där ansikten var många och minnen korta, där makt var något som köptes och såldes likt varor på en marknad. Och mitt i den virvlande stadsbilden fick han, av ren brist på kompetenta alternativ, en nyckelroll inom stadens fastighetsbestånd.

Det var här hans egentliga vision började ta form. Han skrev — inte med bläck, utan med beräkning, med ett kallt och omsorgsfullt kalkylerande sinne — en bok som utropade hans sanning: att allt skulle säljas, att nationen var ett hus på auktion. Han var inte längre en spelare på brädet, han var auktionsförrättaren, den som klubbade affärer bortom alla moraliska gränser.

Fastighet efter fastighet såldes ut, för en spottstyver, till de som kallade sig hans vänner — men i hans ögon var de bara schackpjäser, redo att slukas när tiden var rätt. Ingen såg hans hand när han ledde affärerna, ingen vågade utmana honom. Horisonten låg öppen, och han visste att större uppdrag väntade. Landet själv var bara nästa objekt på hans auktion.

Han hade förstått tidigt att synlighet var makt. Det räckte inte att manipulera bakom kulisserna. Han behövde stå i ljuset, skapa bilden av sig själv som en visionär, en räddare. Så han sa ja till allt. Han sträckte ut sin hand, antog prestigefyllda uppdrag och snart bar han titeln som ordförande för en privat adoptionsbyrå.

Till en början var det en gnistrande illusion. Han var den goda fén, räddaren av föräldralösa barn från avlägsna länder, den som skänkte dem ett nytt hem i ett vackert och välmående land. Han stod framför kamerorna, log rätt, sa de rätta orden, och hyllades för sin godhet. Men sprickorna började visa sig — små, till en början, som hårfina sprickor i en kristallvas. Dokument försvann, ursprung förblev suddiga, förklaringar var vagt formulerade.

Han kunde ha sett varningstecknen. Han kunde ha lyssnat på rösterna som började viska att allt inte stod rätt till. Men han hade vid denna tid förfinat sin samvetslöshet till en konstart — en felfri, obeveklig blindhet inför allt som hotade hans framgång. Så när en intern utredning började skymta konturerna av obehagliga sanningar, sopade han undan den. Ingen utredning, ingen skuld. Ingen skuld, ingen fara.

Och med det, fortsatte han sin resa—utan att blinka, utan att vända sig om.

Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Det var en gång en pojke som saknade ett samvete. För honom var det ingen brist, ingen svaghet — nej, det var en gåva, en nyckel till en värld där han styrde med lögner som andra styrde med ord. Redan vid sex-sju års ålder insåg han att lögnen inte bara var ett verktyg, utan ett helt rike, ett landskap där han var enväldig härskare. Ju mer han ljög, desto mer fick han, och snart var hans pojkrum ett palats av stulna leksaker och manipulerade gåvor.

Men det fanns en skugga i hans kungarike — en obehaglig känsla som smög sig över honom när han såg en misstänksam blick, hörde ett ifrågasättande tonfall. Det var inte skuld han kände, inte ånger, utan rädslan att bli ertappad. Den rädslan slipade han bort som en sten i ett hav av bedrägerier, och snart var han så skicklig att ingen kunde se igenom honom.

Han ville bli bäst, mästaren över sin egen värld. När de andra barnen vek undan för honom, när de lät honom vinna utan strid, kände han sig som en fallen diktator återuppstånden — ett barn med makt bortom sin ålder. Han njöt av att se fruktan i deras ögon, den osynliga men obevekliga kraft som drev dem att följa hans spel.

Den lilla pojken utan samvete blev en ung man, och med tiden hade han lärt sig konsten att välja sina följeslagare noggrant. Inte för vänskap, inte för lojalitet, utan för att bygga den stege han behövde klättra. Varje person han omgav sig med var som en sten i hans väg mot toppen — noga placerad, användbar, utbytbar.

Han såg på dem och insåg att de var nästan som han själv. Nästan. De var hungriga, de ville uppåt, men de saknade hans absoluta känslolöshet, hans förmåga att utan tvekan offra andra för att ta sig vidare. Han drog dem till sig med vackra ord, lovade dem rikedom, makt, odödligt inflytande. Och de följde honom, för hans lögner var som förhäxade viskningar i en öde korridor.

Snart hade han samlat en skara av viljestarka, makt sugna själar. Tillsammans såg de upp mot det högsta berget — den politiska maktens tron. Där ville de stå, där ville de härska. Men bara han visste sanningen: att makt inte delades, den togs. Och när stunden kom, när stegen var nästan färdigbyggd, då var han redan beredd att slå undan de sista stenarna och låta de andra falla.

Precis när han stod på tröskeln till sin första stora triumf — ungdomsförbundets ledarskap — kom katastrofen som han aldrig hade förutsett. Han förlorade. En man med samvete och integritet knep segern, en figur som var hans motsats i värderingar men som bar samma hungriga blick, samma okuvliga törst efter makt.

Han kände raseriet växa inom sig, men han svalde det. Han hade lärt sig att en fallen kung inte gråter — han omgrupperar. Så han återvände till sin hemort, en plats han en gång sett som för liten, för obetydlig. Om han inte kunde styra ett förbund, skulle han i stället bemästra siffror och system, stadens finanser.

Men han underskattade kraften i sitt eget svindleri. Han var för snabb, för hänsynslös. Pengarna rörde sig som marionetter i hans händer, och han trodde att han spelade ett genialiskt schackspel där ingen kunde se hans drag. Men när röken lade sig — efter att han vridit och vänt på budgetar, förflyttat medel som vore de spelpjäser på ett bräde — stod han kvar i mitten av ruinerna. Stadens ekonomi låg i spillror, och hans namn började viskas med fruktan och avsky i gränderna.

Här borde sagan ha nått sitt slut. Men för honom var det bara en början.

En saga i tre delar av författare C.S. Berglöv

Under sina första dagar i riksdagen, förutom den mobbning han upplevde som riktad mot sig själv, insåg den själlösa pojken en sak: demokratins styrka. Sanningen var för honom en trivialitet, en obetydlig detalj i en större plan. Hans inre krets från universitetet, lojala och lika själlösa som han själv, delade hans vision och hjälpte honom att genomföra den.

Den själlösa pojken behövde inte läsa Machiavellis texter; de låg redan djupt rotade i hans väsen, som om de var en del av hans natur. Riksdagens arbete var för honom en formalitet, en kuliss. Det verkliga slagfältet låg i väljarnas sinnen. Hans strategi var enkel men effektiv: att gradvis uppluckra verkligheten genom att sprida felaktig information. Genom att använda andra som megafoner kunde han nå ut till massorna, och han gav aldrig upp. Hans budskap trummades in, gång på gång, tills det blev en alternativ sanning – oavsett om det hade någon grund i verkligheten eller inte.

Det tog den själlösa pojken många år av intriger och strategiskt spel innan den politiska makten låg framför hans fötter, som en krona redo att plockas upp. Bara ett snubblande steg kunde hindra honom från att gripa den makt han så länge eftertraktat. Men han blev aldrig kung, aldrig härskare i den traditionella bemärkelsen. I stället blev han en mästare bakom kulisserna – en puppetmaster som styrde sina marionetter med osynliga trådar. Den nyttiga idioten, som han kallade sin frontfigur, dansade efter hans vilja, och varje rörelse var noggrant koreograferad av hans hand.

Nu var han så nära, så nära att hans mål nästan kunde smakas. Han väntade bara på nästa år, som en predator som ligger i skuggan, redo att slå till. Hans sinne var kallt och beräknande, och hans hunger efter makt var omättlig. För honom var världen en spelplan, och han var dess obevekliga spelare.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

p.s. Rösta bort den själlösa pojken 2026.

Författare C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

En saga i tre delar av C.S. Berglöv.

På universitetet inträffade en oväntad förändring. Han upptäckte att han inte var ensam; andra kämpade med samma alienation, samma brist på verklig anknytning. Det var en befrielse, en glimt av mänsklig samhörighet. Ändå förblev ensamhetens klo lika skarp, och hans hjärta, eller vad som ersatte det, lika tomt.

Med sina nyfunna vänner fann han en sorts synergi. Tillsammans utvecklade de en skicklighet för manipulation. Sanningen spelade ingen roll – endast resultatet var viktigt. Ord blev vapen, verktyg för att få världen att dansa efter hans pipa. Den själlösa pojkens plan blev tydligare med tiden: att ta över världen, inte genom våld utan genom den subtila makten i tankar och övertygelser. För honom var ingenting heligt, ingenting värdefullt. Det enda som existerade var makten, och han var redo att betala vilket pris som helst för att uppnå den.

Den själlösa pojken blev ständigt förvånad över hur enkelt det var att klättra i hierarkin inom ett politiskt parti. Nästan utan att reflektera fann han sig som ordförande för ungdomsförbundet, och på samma obevekliga räls blev han snart partiordförande. Hans vänner från universitetet följde honom som skuggor, lojala och tysta, medan varje hot mot hans makt rensades ut med blixtens hastighet. Den själlösa pojkens dröm om att bli kung och härskare växte sig allt starkare, en ambition som brann med en kall, obeveklig låga.

Till en början möttes han och hans parti av hån och förakt från de andra partierna i riksdagen. För honom kändes det som mobbning, en konstant påminnelse om hans utanförskap. Men om han var ärlig mot sig själv – vilket han sällan var – insåg han att det enda han verkligen kände var en martyrskapets tomhet, en själslig golgata som han bar som en mantel. Han var oförmögen att känna något annat; hans känsloliv var en öken, där endast maktens skugga kunde ge honom lindring.

Författare C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3