Etikettarkiv: satir

Sagan om den långa och förvirrade pojken 1

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länk till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Det var en gång en lång och förvirrad pojke. Fastän han var stor och lång redan som sjuåring hade han svårt att hålla balansen – både på cykeln och i tanken. Han pratade ofta som om han höll ett tal, men ändrade åsikt snabbare än reklampauserna på TV.

Lärarna sa att han var “resonabel men rastlös”. Han kallade det nyfikenhet, men i själva verket var det något annat: en benägenhet att låna andras övertygelser som om de vore böcker på biblioteket – och sällan någon återlämning.

Redan som tioåring gick han med i det lilla, pytte lilla liberala partiet. Friheten var det som lockade – själva ordet lyste som en kiosk med öppet dygnet runt. Men han var inte riktigt på tå. För nu var det inte bara liberalism, utan nyliberalism. Han tänkte: det måste ju vara samma sak – bara ett ord framför, som att lägga “extra” på en milkshake eller “super” på en hjälte.

Han märkte inte hur friheten började komma med villkor. Att valfrihet blev till kundval, att ansvar blev till avskaffade skyddsnät, att solidaritet tystnade som en subventionerad kulturscen. Men han log ändå, klädd i sin för stora kavaj och blå knapp med partiets logga. För han hade ju friheten på sin sida. Trodde han.

Men långt inne i hans själ gnagde något. Det var den “lille mannen” – inte en ängel på axeln, men ett slags inre figur med stadig röst och envis blick. Den där rösten som viskade om rätt och fel, även när applåderna dånade åt annat håll.

Hans lilla liberala parti hade hittat muskler i nya allianser. Som en järnhård axelpakt smidd i pragmatismens namn – där varje leende över det ideologiska minfältet gömde en kalkylerad kompromiss. De kallade det samarbete. Han kallade det något han inte ville säga högt. För partierna de lutade sig mot – de skrämde honom. Speciellt ett av dem.

Det var inte bara retoriken, som fick det att isa längs ryggraden. Det var det där i ögonen på deras företrädare. En glimt som inte ville något med friheten – bara med makten över den.

Om den långa och förvirrade pojken hade varit verksam för femtio år sedan, då hade han sluppit det han nu tvingades kalla “partnerskap”. Då fanns fortfarande en spärr – inte bara i riksdagen, utan i ryggraden.

Men tiden hade snurrat framåt, och nu stod han där som den liberala garanten – inte av frihet, utan av normalitet. När det nya blocket intog slottet, efter att lite oväntat ha vunnit valet, log han stelt på pressbilderna. Han såg ut som någon som just insett att han gett sitt namn till ett lån han inte längre kontrollerade.

Men den långa och förvirrade pojken tystade den “lille mannen” en gång för alla. Det var inget gräl – bara en utdragen suck, som när man stänger en bok man vet att man aldrig kommer läsa om. Samtidigt började han se friheten som något obskyrt, nästan mytologiskt – en produkt för ideologiska vykort snarare än verkliga budgetförhandlingar.

Han kallade det realism, och han bar den som en rustning. Paradigmskiftet han en gång famlat i, hanterade han nu till fulländning. Ingen kunde längre säga var kompromissen slutade och han själv började.

Den långa och förvirrade pojken drogs med, svept som ett höstlöv i en storm av kompromisser. Han kapitulerade, område för område. Till sist fanns inget kvar att dra sig ur – bara utrymmet mellan verklighet och självbild.

Författare C.S Berglöv

Sagan om den samvetslösa pojken 4

Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Paradigmskifte, sa de, men pojken utan samvete visste sanningen. Orden var tomma. Det hade redan skett, långsamt och obevekligt, under trettio år av omärklig förskjutning. Människorna hade aldrig förstått det.
Nu handlade det inte om förändring — det handlade om att cementera makten, att forma den till något orubbligt, att konservera den så att ingen någonsin kunde rubba den från dess plats.

Han kunde inte höra de riktiga historiska vingslagen, inte känna ekot från svunna tiders kamp, ingen viskning från dem som en gång offrat sig för en annan värld. Han hörde bara sig själv. Sin egen andhämtning, sitt eget triumferande skratt, sina egna armar som viftade i segerrus när han såg ner på landet som nu låg i hans händer.

Och han var redo. Redo att sänka det i mörker.

De personer pojken hade lierat sig med var inte människor av ambition, inte av framtidsvisioner — de var skuggor, tomma gestalter fyllda av mörker. De höll honom inte som en ledare, inte som den mäktige han trodde sig vara, utan som en marionett. Hans händer må ha hållit maktens spakar, hans namn må ha stått över dokument och beslut, men det var aldrig han själv som drog i trådarna.

Samvetslösa pojken visste mycket väl, och även trots att han kände stramheten av de osynliga tyglarna som höll honom i schack, bet han sig fast vid makten. Han klängde sig fast vid tronens kalla yta, besluten att aldrig släppa, aldrig erkänna att han inte var den sanna härskaren. Han förträngde verkligheten, såg inte hur hans egna rörelser följde andras viljor, hur varje steg han tog var ett steg någon annan redan planerat åt honom.

Så pojken styrde — eller trodde sig styra — med ett leende, med ett självbedrägeri så elegant att det var lika övertygande för honom själv som för undersåtarna. Han såg inte skuggorna bakom honom, hörde inte de dämpade viskningarna, märkte inte att han var en docka på en scen där någon annan höll manuskriptet.

Och så — med sitt eget hjärta fullt av illusionen av kontroll — var han beredd att göra det som krävdes. Vad det än var.

Någonstans långt bak i hjärnloben fanns det allra största tvivlet kvar att han skulle avslöjas. Det där tvivlet — en svag men ihärdig skugga långt bak i hans sinne — var det enda som han aldrig lyckats utplåna. Det låg där, gömt i de mörkaste vrårna av hans hjärnlob, viskande som ett spöke från en annan värld. Vad händer den dag någon ser igenom honom?

Han hade format sitt liv till en perfekt illusion, en värld där lögnen var lag, där sveket var strategi och där han själv alltid stod oberörd mitt i stormen. Men även den skickligaste bedragaren kan känna ett styng av osäkerhet när han står på sin högsta höjd. Hur länge håller fasaden? Hur länge till kan han dansa på maktens tunna lina?

Och någonstans — trots alla försäkringar han gav sig själv — kunde han inte skaka av sig tanken att en dag, en enda dag, skulle någon dra undan draperiet. Någon skulle förstå exakt vad han var, se rakt igenom honom, avslöja honom inför världen. Men ännu hade ingen gjort det.

Och så länge det förblev så — så länge han kunde tysta den där viskningen längst bak i sitt huvud — fanns det ingenting som hindrade honom från att fortsätta. Tills en dag när allt vändes upp och ner. När den osynliga tråden som hållit honom uppe började fransa sig i kanterna. När ett ord, en handling, en skugga från det förflutna kom tillbaka för att kräva sin plats.

Snipp snapp, så var sagan slut…

Författare C.S. Berglöv

Sagan om den samvetslösa pojken 3

Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken stod ofta och blickade mot himlen, som om stjärnorna där uppe var symbolen för hans framtid. Han visste exakt vart han ville — till toppen, till tronen, till ordförandeposten i partiet som varit hans självklara val från början. Det var ett parti som alltid hade motsatt sig förändring, som alltid hade kämpat mot varje stor reform sedan den liberala demokratin tog sitt första andetag. För honom var det en ideologisk karta, en väg mot en värld där vissa lyfte, medan andra krossades under tyngden av systemet.

Han hade växt upp med den melodin, den osynliga men obevekliga takt som styrde hans steg. Han hade lärt sig att se samhället som en balansvåg där det fanns vinnare och förlorare — och han skulle alltid vara på den vinnande sidan. När han gick genom korridorerna av makten, när han skakade händer och viskade löften, vävde han sin egen framtid med en precision som få kunde ana.

Men det pojken aldrig skulle erkänna, aldrig ens låta en skugga av en tanke röra vid hans ansikte, var den tysta njutningen han kände när han såg sina idéer bli verklighet. De där grumliga tankarna, de där visionerna om fattigdom och utsatthet som han inte såg som tragedier — utan som nödvändiga delar av en värld han ville bygga. När socialförsäkringsministeriet började följa den linje han skissat upp, såg han inte offren. Han såg en triumf.

Och horisonten låg ännu öppen för honom.

En dag öppnades himlen — eller så upplevde han det. Det var som om ödet själv lyfte honom mot maktens hjärta, som om alla hinder han smidigt hade passerat nu låg bakom honom. Men sanningen var mindre storslagen: han var den sista kvarvarande kandidaten. De före honom hade redan förbrukats, slukade av politiska skandaler, maktkamper och sin egen oförmåga att navigera i skuggorna där han trivdes bäst.

Det var nu det näst sista steget kvar till hans dröm — att styra landet. Men ännu fanns en sista barriär, ett hinder han inte kunde ignorera: ett parti som var mer extremt än han själv, mer skoningslöst, mer rått. Deras makt byggde på hat, på en ideologi som rotade sig i de mörkaste kapitlen av historien. För länge sedan, i en annan tid, hade han tagit en förintelseöverlevare i handen och svurit att aldrig arbeta med dem. Han hade låtit orden fylla rummet med löften, han hade fått kamerorna att blixtra och folket att känna trygghet.

Men han var den samvetslöse pojken. Orden han talade hade aldrig varit annat än strategiska drag. I hans värld var löften inte löften, de var tillfälliga byggstenar, något som kunde skiftas och formas beroende på tidens gång. Allt hade ett bäst före-datum. Moral, övertygelser— det som gällde då, gällde inte nu. För honom var historien preskriberad.

Och så tog han steget som han en gång lovat att aldrig ta.

Den lilla, knappa majoriteten gav honom grönt ljus att regera. Med en triumfatorisk glans steg han upp på maktens tron — han hade nått sina drömmars mål. Men han var rastlös, som ett barn dagen före julafton, en kropp fylld av otålig energi. Slottets salar genljöd av firande, av höjda glas och handslag, av jubel och skratt — hans följeslagare omfamnade honom, skakade hans hand, slog honom på ryggen. Paradigmskiftet, sa de, men han visste sanningen. Orden var tomma. Det hade redan skett, långsamt och obevekligt, under trettio år av omärklig förskjutning.

Sagan om den samvetslösa pojken 2

Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Efter en rad intriger och skarpa armbågar tog han sig till den stora staden, en plats där ansikten var många och minnen korta, där makt var något som köptes och såldes likt varor på en marknad. Och mitt i den virvlande stadsbilden fick han, av ren brist på kompetenta alternativ, en nyckelroll inom stadens fastighetsbestånd.

Det var här hans egentliga vision började ta form. Han skrev — inte med bläck, utan med beräkning, med ett kallt och omsorgsfullt kalkylerande sinne — en bok som utropade hans sanning: att allt skulle säljas, att nationen var ett hus på auktion. Han var inte längre en spelare på brädet, han var auktionsförrättaren, den som klubbade affärer bortom alla moraliska gränser.

Fastighet efter fastighet såldes ut, för en spottstyver, till de som kallade sig hans vänner — men i hans ögon var de bara schackpjäser, redo att slukas när tiden var rätt. Ingen såg hans hand när han ledde affärerna, ingen vågade utmana honom. Horisonten låg öppen, och han visste att större uppdrag väntade. Landet själv var bara nästa objekt på hans auktion.

Han hade förstått tidigt att synlighet var makt. Det räckte inte att manipulera bakom kulisserna. Han behövde stå i ljuset, skapa bilden av sig själv som en visionär, en räddare. Så han sa ja till allt. Han sträckte ut sin hand, antog prestigefyllda uppdrag och snart bar han titeln som ordförande för en privat adoptionsbyrå.

Till en början var det en gnistrande illusion. Han var den goda fén, räddaren av föräldralösa barn från avlägsna länder, den som skänkte dem ett nytt hem i ett vackert och välmående land. Han stod framför kamerorna, log rätt, sa de rätta orden, och hyllades för sin godhet. Men sprickorna började visa sig — små, till en början, som hårfina sprickor i en kristallvas. Dokument försvann, ursprung förblev suddiga, förklaringar var vagt formulerade.

Han kunde ha sett varningstecknen. Han kunde ha lyssnat på rösterna som började viska att allt inte stod rätt till. Men han hade vid denna tid förfinat sin samvetslöshet till en konstart — en felfri, obeveklig blindhet inför allt som hotade hans framgång. Så när en intern utredning började skymta konturerna av obehagliga sanningar, sopade han undan den. Ingen utredning, ingen skuld. Ingen skuld, ingen fara.

Och med det, fortsatte han sin resa—utan att blinka, utan att vända sig om.

Sagan om den samvetslösa pojken, del 1

Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Det var en gång en pojke som saknade ett samvete. För honom var det ingen brist, ingen svaghet — nej, det var en gåva, en nyckel till en värld där han styrde med lögner som andra styrde med ord. Redan vid sex-sju års ålder insåg han att lögnen inte bara var ett verktyg, utan ett helt rike, ett landskap där han var enväldig härskare. Ju mer han ljög, desto mer fick han, och snart var hans pojkrum ett palats av stulna leksaker och manipulerade gåvor.

Men det fanns en skugga i hans kungarike — en obehaglig känsla som smög sig över honom när han såg en misstänksam blick, hörde ett ifrågasättande tonfall. Det var inte skuld han kände, inte ånger, utan rädslan att bli ertappad. Den rädslan slipade han bort som en sten i ett hav av bedrägerier, och snart var han så skicklig att ingen kunde se igenom honom.

Han ville bli bäst, mästaren över sin egen värld. När de andra barnen vek undan för honom, när de lät honom vinna utan strid, kände han sig som en fallen diktator återuppstånden — ett barn med makt bortom sin ålder. Han njöt av att se fruktan i deras ögon, den osynliga men obevekliga kraft som drev dem att följa hans spel.

Den lilla pojken utan samvete blev en ung man, och med tiden hade han lärt sig konsten att välja sina följeslagare noggrant. Inte för vänskap, inte för lojalitet, utan för att bygga den stege han behövde klättra. Varje person han omgav sig med var som en sten i hans väg mot toppen — noga placerad, användbar, utbytbar.

Han såg på dem och insåg att de var nästan som han själv. Nästan. De var hungriga, de ville uppåt, men de saknade hans absoluta känslolöshet, hans förmåga att utan tvekan offra andra för att ta sig vidare. Han drog dem till sig med vackra ord, lovade dem rikedom, makt, odödligt inflytande. Och de följde honom, för hans lögner var som förhäxade viskningar i en öde korridor.

Snart hade han samlat en skara av viljestarka, makt sugna själar. Tillsammans såg de upp mot det högsta berget — den politiska maktens tron. Där ville de stå, där ville de härska. Men bara han visste sanningen: att makt inte delades, den togs. Och när stunden kom, när stegen var nästan färdigbyggd, då var han redan beredd att slå undan de sista stenarna och låta de andra falla.

Precis när han stod på tröskeln till sin första stora triumf — ungdomsförbundets ledarskap — kom katastrofen som han aldrig hade förutsett. Han förlorade. En man med samvete och integritet knep segern, en figur som var hans motsats i värderingar men som bar samma hungriga blick, samma okuvliga törst efter makt.

Han kände raseriet växa inom sig, men han svalde det. Han hade lärt sig att en fallen kung inte gråter — han omgrupperar. Så han återvände till sin hemort, en plats han en gång sett som för liten, för obetydlig. Om han inte kunde styra ett förbund, skulle han i stället bemästra siffror och system, stadens finanser.

Men han underskattade kraften i sitt eget svindleri. Han var för snabb, för hänsynslös. Pengarna rörde sig som marionetter i hans händer, och han trodde att han spelade ett genialiskt schackspel där ingen kunde se hans drag. Men när röken lade sig — efter att han vridit och vänt på budgetar, förflyttat medel som vore de spelpjäser på ett bräde — stod han kvar i mitten av ruinerna. Stadens ekonomi låg i spillror, och hans namn började viskas med fruktan och avsky i gränderna.

Här borde sagan ha nått sitt slut. Men för honom var det bara en början.

SD:s väg till makt (del 2): Bygger sitt medieuniversum – undergräver demokratin

Detta är del 2 i en serie artiklar som granskar Sverigedemokraternas långsiktiga strategi för att förändra det svenska samhället. I denna del synliggör vi hur SD:s arbete inte handlar om enskilda utspel, utan om en samordnad plan för att splittra opinionen, kontrollera informationsflöden och på sikt omforma Sveriges demokrati och samhällsstruktur.


SD:s strävan efter makt handlar inte bara om politiska förslag. En central del av deras strategi är att kontrollera informationsflödet – att ifrågasätta etablerade medier, sprida egna narrativ genom alternativa kanaler och använda anonyma nätverk för att forma opinionen. Genom att systematiskt undergräva förtroendet för fria medier och etablera egna kommunikationsvägar vill SD långsiktigt förändra det svenska demokratiska samtalet.

Ett alternativt medieuniversum

Sverigedemokraterna har länge hävdat att de missgynnas av traditionella medier. Redan 2010 skickade Jimmie Åkesson ett öppet brev till Sveriges chefredaktörer där han efterlyste en “argumentation i god demokratisk ton”.

Men istället för att enbart söka erkännande i etablerade medier har partiet aktivt byggt upp egna kanaler, främst Riks.

Riks grundades av SD:s kommunikationsavdelning och drivs idag av ett separat bolag med starka kopplingar till partiet. Innehållet i Riks följer fortsatt partiets narrativ och strategi Plattformen startades 2021 och producerar dagligen nyheter, debatter och satir med tydlig nationalistisk och invandringskritisk vinkling. Även om Riks ibland profilerar sig som en “fri och oberoende” kanal, visade Kalla faktas granskning i Undercover i trollfabriken att Riks är en direkt förlängning av SD:s medieapparat.

Genom Riks kan partiet sprida sitt budskap utan att passera traditionell journalistisk granskning och på så sätt skapa ett eget informationslandskap.

Trollfabriker och anonym satir

SD:s informationsstrategi sträcker sig långt utanför deras officiella plattformar.

Granskningar, bland annat Undercover i trollfabriken, har visat hur partiets kommunikationsteam arbetar via anonyma konton på plattformar som X (tidigare Twitter), Instagram och Facebook .

Via dessa kanaler sprids memes, satir och politiskt vinklade budskap som förstärker SD:s berättelse om migration, kriminalitet och svenskhet – ofta i syfte att misstänkliggöra motståndare och etablerade institutioner.

Vi har i denna artikel valt att inte namnge specifika konton eller personer.

Detta av flera skäl:

  • Kontona kan ha bytt namn eller tagits bort, vilket försvårar verifiering.
  • Vi vill inte bidra till att ge dessa kanaler ökad spridning.
  • Motargument står för en saklig debattkultur och tar tydligt avstånd från näthat och uthängning av enskilda individer, oavsett vilken sida de tillhör.

Fokus i denna granskning är inte på enskilda konton – utan på det systematiska sätt som SD använder anonymitet och alternativa informationskanaler för att forma opinionen och öka polariseringen i samhället.

Attacken mot public service och oberoende medier

SD har även i formella motioner föreslagit att avskaffa public service i dess nuvarande form. I motion 2020/21:604 argumenterar partiet för att ersätta public service med vad de kallar “riktig demokratisk public service”, där finansieringen skulle styras av vad skattebetalarna själva efterfrågar.

Detta skulle i praktiken innebära att oberoende journalistik riskerar att bli beroende av kortsiktiga opinioner och politiska kampanjer, snarare än av professionella redaktionella principer.

Informationspåverkan och sårbarhet

Forskning från Göteborgs universitet visar att SD-sympatisörer är särskilt sårbara för informationspåverkan. De har lägst tillit till valprocessen och till traditionella medier jämfört med andra partiers väljare .

Denna misstro gör dem mer mottagliga för desinformation och alternativa medier – en miljö där SD:s egna budskap får ökat genomslag.

Hat, hot och tystnadskultur

Sveriges Kommuner och Regioners rapport om hot och hat mot förtroendevalda visar att politiker som arbetar med integrationsfrågor, jämställdhet och mänskliga rättigheter löper störst risk att utsättas .

SD:s anonyma konton och satirkanaler bidrar till ett klimat där hat och hot normaliseras, vilket i sin tur skrämmer bort människor från att delta i politiken – särskilt från minoriteter och kvinnor.

En del av ett internationellt mönster

SD:s strategi är inte unik för Sverige. Enligt analysen Högerpopulismens framväxt på Mänsklig Säkerhet följer SD en välkänd högerpopulistisk taktik:

  • Undergräva förtroendet för etablerade medier,
  • Politisera kulturfrågor som invandring och könsroller,
  • Presentera sig själva som de enda “sanna” representanterna för folket.

Denna strategi splittrar samhällen och försvagar tilliten till demokratiska institutioner – vilket gynnar auktoritära intressen både nationellt och internationellt.

Varför partistyrda medier hotar yttrandefriheten

När politiska partier som SD skapar egna “mediekanaler” suddas gränsen mellan fri journalistik och politisk propaganda.

Mediernas roll i en demokrati är att:

  • Granska makten,
  • Främja olika perspektiv,
  • Skydda yttrandefriheten.

Partistyrda kanaler syftar istället till att förstärka det egna maktgreppet, minska transparens och kontrollera berättelsen om vad som händer i samhället.

När dessa kompletteras med anonyma konton och satirkanaler, blir informationslandskapet allt svårare för medborgare att navigera i – vilket urholkar demokratins grundvalar.

Slutsats: Kontroll över information är kontroll över makten

SD:s arbete med att bygga alternativa medier, sprida anonyma budskap och attackera etablerade nyhetskällor är ingen tillfällighet.

Det är en genomtänkt del av en långsiktig strategi för att ta kontroll över samhällsdebatten, forma verklighetsbilden och bana väg för politiska förändringar utan traditionellt demokratiskt motstånd.

Att avslöja och förstå dessa metoder är avgörande för att försvara en öppen, inkluderande och demokratisk offentlighet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

Dagens Media: Jimmie Åkesson skriver öppet brev – vill bli bemötta som andra partier

EXPO: Riks

TV4Play: Kalla Fakta Undercover i trollfabriken

Riksdagen: Motion 2020/21:604 Avskaffande av public service i dess nuvarande form

Göteborgs universitet: Ny rapport om sårbara för informations-påverkan under val

Sveriges Kommuner och Regioner: Hot, hat, våld mot förtroendevalda

Mänsklig Säkerhet: Högerpopulismens framväxt

”Judeskämt” är rasism

Hur ser du på s k ”judeskämt”? Är du en person som själv drar dem, skrattar du, blir du obekväm, reagerar du eller kanske tycker du att de egentligen är ganska harmlösa? Vi ska vara medvetna om vad det faktiskt innebär att skämta på minoriteters bekostnad. Judar är en minoritet som sedan urminnes tider har fått utstå rasism, varit föremål för fördomar, hotats, hatats och mördats just för att de är judar. Att skämta om judar bottnar i generaliserande fördomar baserade på rasism och antisemitiska konspirationsteorier.


Nättidningen Samtiden ägdes fram till ganska nyss av Sverigedemokraterna, är fortsatt ett propagandaorgan för partiet, och flera medarbetare är SD-kopplade. I en krönika signerad Jakob Sjölander som fått rubriken ”Mina judeskämt är inte roliga längre” uttrycker skribenten något vi skulle kunna betrakta som sorg, då han känt sig tvingad att sätta ”judeskämten” tillfälligt på paus. Anledningen är att han anser att ”tiderna har förändrats, och nu skulle vi vara långt mer försiktiga med att skämta om judar”.

I ingressen på Samtiden-krönikan läser vi:

”För ett antal år sedan hjälpte jag en kamrat att flytta. Vid ett tillfälle pekade han på en garderob och sa: ”Där har jag gömt mitt judeguld”. Lite senare så invände han emot att vi skulle lämna saker obevakade nere på gatan, eftersom det ”kunde komma en jude och stjäla det”. Till detta svarade jag att juden nog ville ha tillbaka sitt guld.” (Källa: Samtiden)

Skribenten ursäktar att de hade roligt åt skämten med att de inte alls var antisemiter, utan att de istället ”drev med antisemitismens absurditet” och att de varit ”riktade mot antisemiterna”. Om skämtet skojar med, driver med stereotyper om, misskrediterar judar som folkgrupp, då är det inte ett skämt om antisemiter.

Förringande av rasistiska skämt om judar är lika med att utföra antisemitism. Det är farligt att tona ned kraften hos skämt baserade på fördomsfulla generaliseringar om minoriteter, då de kan bidra till att rasism och intolerans accepteras. Man kan bära på antisemitiska stereotyper och utöva rasism, även om man påstår sig vara fri från rasistiskt/antisemitiskt hat.

Sjölander ser fram emot när antisemitismen sjunkit undan, för då kan han börja dra sina ”judeskämt” igen. I sin krönika normaliserar han ”judeskämt”, då han anser att de är kul, men inte just nu bara. Vi andra kan försöka inse att skämt på minoriteters bekostnad tillhör historien.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Lästips:

Samtiden: Mina judeskämt är inte roliga längre (sparad i webbarkiv för att inte ge nättidningen trafik/klick)

SVT: Oscar Sjöstedt (SD) skrattade åt nazistskämt om judar

Göteborgs-Posten: Judiska elever möter heilande och judeskämt

URPlay: Antisemitism idag: Konspirationsteorierna

Sagan om själlösa pojken 3

En saga i tre delar av författare C.S. Berglöv

Under sina första dagar i riksdagen, förutom den mobbning han upplevde som riktad mot sig själv, insåg den själlösa pojken en sak: demokratins styrka. Sanningen var för honom en trivialitet, en obetydlig detalj i en större plan. Hans inre krets från universitetet, lojala och lika själlösa som han själv, delade hans vision och hjälpte honom att genomföra den.

Den själlösa pojken behövde inte läsa Machiavellis texter; de låg redan djupt rotade i hans väsen, som om de var en del av hans natur. Riksdagens arbete var för honom en formalitet, en kuliss. Det verkliga slagfältet låg i väljarnas sinnen. Hans strategi var enkel men effektiv: att gradvis uppluckra verkligheten genom att sprida felaktig information. Genom att använda andra som megafoner kunde han nå ut till massorna, och han gav aldrig upp. Hans budskap trummades in, gång på gång, tills det blev en alternativ sanning – oavsett om det hade någon grund i verkligheten eller inte.

Det tog den själlösa pojken många år av intriger och strategiskt spel innan den politiska makten låg framför hans fötter, som en krona redo att plockas upp. Bara ett snubblande steg kunde hindra honom från att gripa den makt han så länge eftertraktat. Men han blev aldrig kung, aldrig härskare i den traditionella bemärkelsen. I stället blev han en mästare bakom kulisserna – en puppetmaster som styrde sina marionetter med osynliga trådar. Den nyttiga idioten, som han kallade sin frontfigur, dansade efter hans vilja, och varje rörelse var noggrant koreograferad av hans hand.

Nu var han så nära, så nära att hans mål nästan kunde smakas. Han väntade bara på nästa år, som en predator som ligger i skuggan, redo att slå till. Hans sinne var kallt och beräknande, och hans hunger efter makt var omättlig. För honom var världen en spelplan, och han var dess obevekliga spelare.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

p.s. Rösta bort den själlösa pojken 2026.

Författare C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Sagan om själlösa pojken 2

En saga i tre delar av C.S. Berglöv.

På universitetet inträffade en oväntad förändring. Han upptäckte att han inte var ensam; andra kämpade med samma alienation, samma brist på verklig anknytning. Det var en befrielse, en glimt av mänsklig samhörighet. Ändå förblev ensamhetens klo lika skarp, och hans hjärta, eller vad som ersatte det, lika tomt.

Med sina nyfunna vänner fann han en sorts synergi. Tillsammans utvecklade de en skicklighet för manipulation. Sanningen spelade ingen roll – endast resultatet var viktigt. Ord blev vapen, verktyg för att få världen att dansa efter hans pipa. Den själlösa pojkens plan blev tydligare med tiden: att ta över världen, inte genom våld utan genom den subtila makten i tankar och övertygelser. För honom var ingenting heligt, ingenting värdefullt. Det enda som existerade var makten, och han var redo att betala vilket pris som helst för att uppnå den.

Den själlösa pojken blev ständigt förvånad över hur enkelt det var att klättra i hierarkin inom ett politiskt parti. Nästan utan att reflektera fann han sig som ordförande för ungdomsförbundet, och på samma obevekliga räls blev han snart partiordförande. Hans vänner från universitetet följde honom som skuggor, lojala och tysta, medan varje hot mot hans makt rensades ut med blixtens hastighet. Den själlösa pojkens dröm om att bli kung och härskare växte sig allt starkare, en ambition som brann med en kall, obeveklig låga.

Till en början möttes han och hans parti av hån och förakt från de andra partierna i riksdagen. För honom kändes det som mobbning, en konstant påminnelse om hans utanförskap. Men om han var ärlig mot sig själv – vilket han sällan var – insåg han att det enda han verkligen kände var en martyrskapets tomhet, en själslig golgata som han bar som en mantel. Han var oförmögen att känna något annat; hans känsloliv var en öken, där endast maktens skugga kunde ge honom lindring.

Författare C.S. Berglöv

Länkar till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Satir för nybörjare

Motargument märker upp alla satirbilder och satirtexter med ordet #satir och ibland Politisk Satir. Vid publiceringen av AI-genererade bilden med helgmust under påskhelgen var det #satir som var det enda ordet ovanför bilden.


Satir, dvs teckningar, bilder eller texter, var under hela 1900-talet vanligt förekommande i snart sagt varje morgontidning och i kvällspressen.

En del verkar tro att man kan håna, driva med, vara nedsättande, rasistisk och slippa få kritik om man kallar det för satir. Det är helt fel uppfattat. Traditionellt sett var det från början trubadurer, hovnarren, musiker, poeter, författare och illustratörer som försökte driva med makten, översitteri, korruption. Karikatyrteckningar slog alltid uppåt — aldrig neråt mot exploaterade, maktlösa, förtryckta eller minoritetsgrupper.

Jämför gärna med Macchiavellis “Fursten”, eller punkbandet Ebba Grön som ofta drev sarkastiskt mot fascism: ”Slicka uppåt, sparka neråt”. Se även på ståupp-komiker och jämför med intersektionalitet. Att från ett uppifrånperspektiv håna, slå eller sparka på svagare, på väljare, på utsatta — det är varken roligt eller satir i dess klassiska tradition.

Syftet med satir inne i Motargument på Facebook, X, BlueSky och på hemsidan är blott och endast avsett som simpelt nöje för de egna följarna, den egna gruppen antirasister. Vi menar humor ibland kan avdramatisera vissa fåniga drev och folkstormar. Motargument passar även på att nyttja traditionella, grundlagsskyddade, konstnärliga friheterna att skapa vilken satir vi vill som slår uppåt mot makten och mot förtryck.

Vår folkbildning och demokratiska opinionsbildning gör att Motargument kan inspirera flera andra till att de också fritt får göra politisk satir, granska maktens korridorer, nyttja yttrandefriheten, starta sin egna satirblogg, nyttja svensk, publicistisk pressfrihet och föreningsfrihet.

Vän av ordning tänker kanske: ”Är det så klokt att göra politisk satir”, när Europa kan se ut som det rullar bort från demokrati? Nja, det kanske är ’dumt’, men då tillåter vi oss själva att visa hur ’dumma/fåniga’ vi också kan vara. Motargument är varken public service eller tar oss själva på enormt stort allvar. Man kan också välja tänka att satir i en relativt välfungerande demokrati är en form av ’träningsläger’ och organisering, utifall grundlagar försämras eller rycks undan från oss.

Vilken påverkan har satir på väljarstöd för SD?

Mängder av satir har gjorts om rasistiska, homofoba, transfoba utspel från SD. Mycket elak, svidande och sarkastisk humor har gjorts varenda år Facebook och internet existerat. SD har rört sig svagt nedåt i allmänna opinionsundersökningarna sedan sin senaste topp i december 2019, då deras ’All Time High’ var lite över 24% i genomsnitt. Femåriga trenden för partisympati och partiledareförtroende för SD:s partiledare är faktiskt neråt — trots den enorma mängden satir mot SD, eller är det tack vare satiren?

Valresultat i senaste kyrkovalet och i senaste Eu-parlamentsvalen visar att SD tappat flera tiotusentals röster.

Motargument har inte försökt styra eller bestämma vad någon väljare ska rösta på för parti. Vår inställning är att vår svenska, klassiska, demokratiska tradition av rösträtt, valhemlighet ska bevaras och främjas. Motargument är också för att väljare tillåts rösta ’dumt, fel’ och av misstag rakt emot väljarens egna intresse och väl. Det paketet inklusive alla kreativa människors satirrätt i en öppen, transparent, granskningsbar, rimlig och demokratisk ordning är något vi måste försöka bevara, men samtidigt försöka informera, och folkbilda om intolerans — och enstaka timmar kan vi även försöka ha lite skoj.

Slutligen, till dig som tror att Motargument skulle haft tid över i det ideella, oavlönade värvet mot organiserad intolerans att vi skulle ha försökt ’trolla’ någon. Om det vore så att våra skribenter hade haft det syftet, skulle Motargument redan vara rikskända som Sveriges ’trollkung’ 😉