Etikettarkiv: rasism

Gästinlägg av Mats Jonsson

Jag intresserar mig för rasism och främlingsfientlighet. Jag ställer mig ofta frågan – hur kan människor i allmänhet triggas så starkt av alla de rasistiska och främlingsfientliga organisationer som uppenbarligen vill provocera fram det allra sämsta hos människor?

Vad är det som gör att gemene man går in och kommenterar under bilder som den här bredvid – så snabbt och utan att tänka efter? Jag tror nämligen att det är precis så – alltså utan eftertanke – många av de hotfulla, rasistiska och förtalande kommentarerna på Facebook kommer till.

Nu är inte jag ett stort fan av brända svenska flaggor. Jag tycker det är en dum, provokativ och onödig åsiktsyttring. Trots denna åsikt lyckas jag utan ansträngning undvika att uttala mig rasistiskt och hatiskt kring handlingen.

Jag förutsätter att det ligger något bakom den brända flaggan. Kan det ha något med Lars Vilks att göra? Mohammedteckningar? USA i Irak? Jag vet inte – men någonting har i alla fall upprört de som syns på bilden.

Gemene man ”gör” innan han ”tänker”. Jag brukar kalla det för radhusrasism. Den typen av rasism som det pratas om runt köksbordet. Det man säger till sin närmsta kompis, fru eller arbetskollega. Det man snabbt och enkelt säger och gör på Facebook, Twitter, etc. Inte för högt, inte för synligt. Bara lagom högt.

Radhusrasismen normaliserar och skapar ett klimat där det är okej att subtilt och ironiskt nedvärdera människor med annan härkomst och religon. Och jag tror att detta är på väg att prägla oss – att detta riskerar att bli det ”nya sverige”. Jag vill inte ha det så.

För inte så länge sedan fann jag bilden ovan på min egen Facebookvägg med kommentaren ”Va i helvete!”. Det var en helyllekille, en kompis sedan barnsben, som kommenterat bilden. Självklart väckte det mitt intresse. Jag gick in och läste kommentarerna och döm om min förvåning då jag i kommentar efter kommentar läste allt detta hat, all missvisande fakta, all manipulerad statistik och slutligen all rasistpropaganda. En och annan kommentar sa också emot de främlingsfientliga (jag själv t.ex.) men de få som protesterade drunknade snabbt i nya rasistiska kommentarer.

Det är den här typer av initiativ – en Facebookgrupp som odlar obetänksamt hat – som normaliserar tanken hos gemene man. Det är inte okej, och det måste stoppas.

Hur gör vi det då? Fem enkla tips:

Stå alltid upp för dina egna anti-rasistiska åsikter, vänligt men bestämt och utan våld.
Ställ frågor; ”hur menar du?”, ”vad får dig att tycka så?”, ”var får du din fakta ifrån?”, etc.
Ha gärna ett knippe med egna, anti-rasistiska argument i bakfickan, plugga dem.
Luta dig mot demokratins stöttestenar och acceptera andras åsikter, resonera kring dem.
Ge dig inte, stå på dig, vi är ofantligt många fler som är anti-rasister än rasister.

Jag uppmanar alla icke rasister att inte vara tysta. Att stå upp och ta diskussionen – i alla lägen. Markera att det inte är okej att uttrycka rasistiska eller främlingsfientliga åsikter!

// Mats Jonsson, Senior Project Manager & Musiker

PS – Vill du läsa om de rasistiska påhoppen angående den brända flaggan ovan så kan du göra det i denna Facebooktråd.

Krönikor

Om vi byter skinn – hjälper det då?

april 22, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av George Bandak.

För någon vecka sedan kunde man läsa den prisbelönade författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask i DN. I brevet uppmanar han henne att byta skinn med honom för en dag. Avsikten med bytet är att hon skall få möjligheten att uppleva hur det är att vara svensk med utländskt utseende. Hur det är att dagligen möta fördomar som är riktade mot ens hudfärg eller etnicitet och etiketteras som invandrare. I brevet berättar Khemiri om hur det var att växa upp i ett fördomsfullt Sverige. Ett Sverige där poliserna sätter kriterierna för vem som bör etiketteras som svensk, och vem som bör etiketteras som invandrade. Brevet är skrivet med anledning av regeringens förslag om det så kallade projekt Reva. Projektet går i stort sett ut på att polisen får ”fria händer” att stoppa personer med utländskt utseende för att kontrollera om de vistas illegalt i landet. De som vistas illegalt skall utvisas till sitt hemland, oavsett om de riskerar att få dödsstraff eller om det skulle råda krig där.

När jag först hörde talas om projektet trodde jag att det var ett skämt. Det låter ju nästan som ett fascistiskt knep – ett knep för att göra sig av med de som inte tillhör det egna landets kriterier för hur en svensk medborgare bör se ut. Helt absurt. Hur banalt det nya regeringsförslaget än låter så är det ett faktum. Det har redan börjat ske. Personer med utländsk bakgrund eller utseende stoppas och projektet kallar det ”rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”. Vissa har till och med blivit utvisade.

Var det det här som var Sverigedemokraternas mål? Att på ett eller annat sätt få sin vilja igenom med att aktualisera frågor som de andra partierna åsidosätter? Och kanske blev det så kritiskt för den sittande regeringen att de inte längre kunde negligera frågor om invandring eftersom det i sin tur bara skulle leda till fördel för SD? Kanske. Men är inte det här med projekt Reva att gå över gränsen? Finns det någon gräns över huvud taget? En gräns för vad som är omänskligt?

Tråkigt nog skedde det inga förändringar. Beatrice Ask drog inte tillbaka Reva-projektet och hennes svar till Khemiri var långt ifrån det vi hade väntat oss. Hon svarade så som politiker oftast brukar svara – känslolöst, oengagerat och med en ovilja att visa medkänsla. Ingenting tycks bita på dagens politiker; inte ens en fråga om mänskliga rättigheter eller mänsklig värdighet.

Debattören och nyhetskrönikören Dilsa Demirbag-Sten skriver om det kommande valet i sin krönika: ”Vi kan räkna med fler utspel om invandringen”. Det parti som utlovar minskad arbetslöshet och bättre skola kommer att få väljarnas röster, skriver hon. Men, frågar sig Demirbag-Sten, ”vilket parti för fram att alla människor är lika mycket värda och vägrar att lägga den kollektiva skulden för alla problem på gruppen av ansiktslösa invandrare, dessa mörkhåriga främlingar som görs till syndabockar för allt som är mindre bra i samhället?” Det parti som väljer att göra det kommer med stor sannolikhet att misslyckas. Dessvärre. För det ingår i Europas historia att utmåla en fiende, en kollektiv grupp som bär det egna landets skuld. En grupp som får en etikett. För Sverigedemokraterna är det invandrarna och muslimerna som bär det egna landets och till och med Europas skuld. De är övertygade i sin sak och även om någon skulle skrapa fram bevis som strider mot deras övertygelse, skulle de ändå vara övertygade. Det är dem det är fel på, inte oss. Aldrig oss.

: Extra Medium / Beach Photos / CC BY-NC-ND

Om vi byter skinn – hjälper det då? Jag vet inte. Kanske. Det kanske inte kan förändra alla de som är kritiska till invandrare och har en föreställning om att alla invandrare är potentiella brottslingar. Eller de som i smyg uttrycker sina rasistiska åsikter och gömmer sig bakom det parti som utger sig för att stödja nolltolerans. Men om det förändrar en person och får honom eller henne att reflektera över hur en vardag kan se ut hos en som inte är blåögd och har blont hår, är det inte värt det då?

För mer än tjugo år sedan kom jag till Sverige med min familj. Jag var två år. Under hela uppväxten i detta land – som jag aldrig sett som främmande – mötte jag fördomar. Överallt. På ett sommarjobb för mer än tio år sedan blev jag dagligen kränkt och mobbad av personer med rasistiska åsikter. Jag förstod inte varför. Jag försökte förstå, jag gjorde verkligen det. ”Åk hem till ditt blatteland din turk”, sa de. ”Men, jag är inte turk, jag kommer från Syrien”. Vad jag sade spelade ingen roll. De gav mig etiketten turk och invandrare. Just denna ovisshet – denna fullkomliga gåta – att det är mig det är fel på är något som jag än idag inte kan begripa.

Det var inte bara denna händelse. Varje gång jag och mina kompisar från högstadiet gick in till en affär fick jag butikägarens ögon på mig. Hur jag än vred och vände på det förblev jag en främling i mitt eget land. Den som drog till sig uppmärksamhet. Inte på grund av kläderna utan på grund av utseendet. På grund av det tjocka mörkbruna håret, de bruna ögonen och färgen på min hud. Jag avvek från kriterierna för en typisk svensk och fick ständigt höra det. ”George, du som är från ett annat land, kan du berätta om din religion… din kultur?” fick jag ständigt höra från mina högstadielärare. Detta ständiga ”du”.

Varför fick inte någon annan i min klass en sån fråga?

I ett land som skall stå för mångkultur, tolerans och jämställdhet ter sig projekt Reva som en motsägelse. Jag säger inte att det partiet gör fel och att det partiet är bättre. Däremot kan vi inte ignorera vår känsla för vad som är rätt och fel. Vi kan inte skicka hem personer till ett land som inte välkomnar dem och hotar att beröva dem livet. Vi kan inte. Det är fel. På samma sätt är det fel att polisen stoppar människor med utländskt utseende för att fråga en sån banal sak som: ”Ursäkta, är du svensk? Är du verkligen det? Kan du bevisa det för mig?”. Nej, det är inte att visa mänsklig värdighet. Det är inte att visa tolerans.

Det är att döma.

George Bandak

Artiklar, Myter

Intervju; Henrik Bachner

april 19, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Agneta Berliner.

Henrik Bachner, idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism, intervjuas av Agneta Berliner. Båda ingår i arbetsutskottet för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Henrik Bachner är styrelseledamot i Per Ahlmarkstiftelsen.

Intervjun är tidigare publicerad i Frisinnad Tidskrift.

Under Gazakriget ökade hatbrotten mot judar kraftigt i flera länder; misshandel, attacker mot synagogor, hot och trakasserier i skolorna. En studie som Forum för levande historia publicerade 2010 indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att ”judar har för stort inflytande”. 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet ”med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar”.

Kan det anses vetenskapligt belagt att antisemitismen har tilltagit både i Sverige och i övriga Europa?

– Utvecklingen ser olika ut i olika länder i Europa. Det är belagt att antalet incidenter och hatbrott riktade mot judar under 00-talet ökat i vissa länder, däribland Storbritannien och Frankrike. I Sverige har vi inte sett en sådan utveckling. Undantaget är 2009 då antalet anmälda hatbrott mot judar ökade kraftigt. Det finns också attitydundersökningar som indikerar att inställningen till judar blivit mer negativ i ett antal länder, till exempel Pew-centrets studie från 2008. Den mest markanta förstärkningen av antijudiska attityder hade enligt den undersökningen ägt rum i Spanien. Den tyska studie du nämner visar att antisemitiska föreställningar är relativt utbredda i flera EU-länder. Men den pekar också på skillnader: av de undersökta länderna är antisemitismen mest utbredd i Polen och Ungern. De lägsta nivåerna uppmättes i Holland och Storbritannien.

En rad kvalitativa studier pekar på att antisemitiska föreställningar och argument på ett tydligare sätt förekommer i medier och debatt i delar av Europa. Det tycks inom vissa opinioner finnas en ökad attraktion och acceptans för vissa stereotypa och mytologiska bilder. Bland annat cirkulerar åter på ett mer märkbart sätt – även inom delar av den politiska mittfåran – föreställningar om en oerhörd judisk makt som styr amerikansk politik eller manipulerar medier i Europa. Även den sekundära antisemitismen, som utvecklats som en reaktion på Förintelsens konsekvenser, gör ett allt tydligare avtryck. Detta är en aversion som hämtar näring ur skuldproblematik och irritation över Förintelsens fortsatta centralitet i den politiska kulturen. Den tar sig bland annat uttryck i en strävan att relativisera folkmordet på Europas judar och i försök att transformera offer till gärningsmän, att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel. Dessa tendenser kan även iakttas i svensk debatt. Sammantaget kan man således säga att antisemitiska diskurser gjort ett tydligare avtryck i delar av Europa under 00-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.

Är det just antisemitismen som blivit mer märkbar eller har rasismen överlag ökat?

– Vi har sedan flera år sett en tilltagande xenofob strömning i delar av Europa. Den riktar sig mot en rad olika grupper. En primär måltavla för många högerpopulistiska partier är vissa invandrargrupper och särskilt muslimer. Men det finns också specifika rasismer som drabbar till exempel romer eller afrikaner och asiater, oavsett deras religion. Bilden skiljer sig delvis från land till land. Antisemitismens reaktivering torde delvis hänga samman med detta klimatskifte. Men det är viktigt att se, att även om olika gruppfördomar har mycket som förenar, inte minst vad gäller deras funktioner, bär de samtidigt på specifika och särskiljande drag och återfinns ibland i delvis olika opinioner.

Vi kanske ska backa ett steg och definiera begreppet antisemitism?

– Enkelt uttryckt är antisemitism fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar om en historiskt och kulturellt rotad och vidareförmedlad föreställningsvärld, men också om en av denna idétradition skapad känslomässig distansering. Antisemitism kan inbegripa allt ifrån ganska milda fördomar till ett intensivt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visat kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.

Och var kommer själva termen ifrån? Det är ju snarast en nonsensterm eftersom det ju inte finns någon semitism att vara ”anti” i förhållande till.

– Termen myntades av den tyske publicisten och antijudiske agitatorn Wilhelm Marr på 1870-talet. Han tillhörde den politiska judefientliga rörelse som då växte fram. För denna var det viktigt att markera avstånd till den äldre kristna judefientligheten. Den moderna antisemitismen angrep judarna med framför allt nationalistiska och rasistiska argument och sökte klä det sekulära judehatet i en vetenskapligt klingande terminologi. Termen antisemitism är en produkt av 1800-talets sammanblandning av språkgrupper och rasliga klassificeringar. Den dåtida rasforskningen lanserade idén om en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen knöt an till detta och menade sig bekämpa en förment ”semitism”, med vilket avsågs den föregivna judiska ”rasen” och dess påstått nedbrytande och hotfulla verksamhet. Ordet antisemitism är dock sedan länge vedertaget som beteckning på judefientlighet. Försök att lansera alternativa beteckningar har hittills inte fått större genomslag. När man använder termen är det dock viktigt att vara medveten om att den är missledande.

Vilka är de starkaste eller mest återkommande fördomarna och stereotyperna som gäller judar?

: Diebold Schilling / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

– Fortfarande spelar både ursprungligen kristna föreställningar och den moderna antisemitismens stereotyper och myter stor roll. Anklagelsen om Kristus- eller Gudsmord har lagt grunden till en rad demoniserande bilder som så småningom försetts med sekulära rationaliseringar. Andra föreställningar härrör ur konstruktionen av judendomen som kristendomens motsats, till exempel påståenden om en specifik judisk hämndlystnad, ofta kodifierad i satsen ”öga för öga, tand för tand”, vilka ibland dyker upp i debatten om Israel. Men de mest centrala föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ av bilder som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism. Den utgör för vissa grupper inte bara en fördom utan också en alternativ förklaring till historiska och samtida skeenden på såväl global som nationell nivå.

Beskriv hur antisemitismen yttrar sig idag, i Sverige och i andra länder i världen.

– Antisemitism kommer till uttryck i olika sammanhang och på olika sätt. Den utgör en viktig ideologisk komponent inom högerextremism och radikal islamism. Inom delar av den extrema vänstern återfinns antisemitiska former av antisionism samtidigt som myter om judiska sammansvärjningar florerar i olika konspiracistiska miljöer, som till exempel den s.k. sanningsrörelsen som ifrågasätter den etablerade förklaringen till terrorattackerna mot USA den 11/9 2001. Men antijudiska föreställningar och attityder förekommer även i medier och debatt inom den bredare politiska mittfåran. Attitydundersökningar pekar på att negativa uppfattningar mot judar är mest utbredda i högerradikala opinioner. Enligt vissa studier är de också relativt utbredda i muslimska grupper.

Men bilden skiljer sig också delvis mellan länder. I delar av Central- och Östeuropa fortlever på ett tydligare sätt än i Västeuropa en folklig, nationalistisk och kristet färgad antisemitism. Där är också associationen mellan judar och kommunism ett viktigare tema i den antijudiska agitationen än i väst. I Ungern har det högerradikala partiet Jobbik vunnit framgångar med en politik som förenar en hårdför nationalism med antisemitism och antiziganism.

I arabvärlden och i andra muslimska länder som Iran och Pakistan är situationen annorlunda än i väst i den meningen att antisemitismen är rumsren och inte sällan statssanktionerad. Den propageras av regimer – Iran är det mest extrema exemplet – och ledande medier, men också av islamistiska rörelser. Denna utveckling har globala effekter. Föreställningar och mytbildningar som Europa under 1800- och 1900-talet exporterade till Mellanöstern – där de sammanlänkades med en redan existerande tradition av förakt och fientlighet mot judar och kom att exploateras i konflikten med sionismen och Israel – slungas nu tillbaka och bidrar till att reaktivera antijudiska tendenser i västvärlden.

Har Du några kommentarer till hur nutida judefientlighet behandlas i debatten i Sverige och av svensk media?

– Även om det finns flera exempel på kunniga skribenter och politiker så präglas förhållningssättet till antisemitism på många håll av ignorans, politisering och ideologiska blockeringar. Kunskaperna om den globala och europeiska utvecklingen är magra, antijudiska bilder och argument känns ofta inte igen, och inte sällan möts de av förnekelse eller bagatellisering. För delar av vänstern blir det särskilt problematiskt när antijudiska inslag dyker upp i debatten om Israel. Inte sällan avfärdas i dessa opinioner kritik mot antijudiska uttryck med påståendet att ”så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitism”. Att detta påstående inte är sant torde vara uppenbart för de flesta, men det har blivit ett bekvämt sätt att slippa konfrontera frågan om antisemitism. Men förståelsen för antisemitismen försvåras även av att begreppet intimt associeras med nazismen och Förintelsen – de mest extrema yttringarna av judehat tycks ibland utgöra kriteriet för vad som uppfattats som antisemitism.

Ibland sägs i debatten att judefientligheten primärt är historia och att den har ersatts av islamofobi. Vad säger forskningen om detta?

– För dessa påståenden finns inget stöd i forskningen. De tycks i första hand styras av en politisk agenda. Påståendena utgör ett problem i så måtto att de skapar en felaktig bild och bidrar till att såväl antisemitism som andra former av rasism förtigs eller förminskas. Islamofobin utgör ett reellt och allvarlig problem, men den existerar parallellt med andra former av gruppfientlighet.

Kritik mot staten Israel är givetvis inte i sig själv antisemitism. Men Israel får ibland vara måltavla för judefientlighet. Kritik mot Israels politik kan också bli en förevändning för att ge uttryck för antisemitism. Kan du reda ut begreppen och ge oss några exempel?

– Självfallet är kritik av Israels politik inte antisemitism. Denna kritik är naturligtvis lika legitim som kritik mot varje annan stats politik. Enligt min personliga uppfattning är den därtill inte sällan befogad. Men samtidigt bör noteras att debatten om Israel och Mellanösternkonflikten även utgör en viktig kontext för samtida antisemitiska diskurser. Gränsen mellan kritik och fördomar överträds när antijudiska motiv förs in i en politisk debatt. Detta sker till exempel när anklagelser om Kristusmord, föreställningar om ”gammaltestamentlig” hämndlystnad eller moderniserade blodsanklagelser vävs in i kritiken mot Israel. Och det sker när Israel likställs med Nazityskland, framställs som huvudorsak till flertalet stora världsproblem eller konflikter – eller när judar i andra länder hålls ansvariga för Israels agerande.

Viktigt i sammanhanget är att se att Israels agerande inte orsakar antisemitism, däremot kan Mellanösternkonflikten aktivera redan existerande antisemitiska föreställningar eller tjäna som förevändning för att lufta fientlighet mot judar. Att Israel på något sätt skulle orsaka antisemitism är ett återkommande påstående. Det är oroande. Om någon skulle hävda att den rasism mörkhyade människor möter i Europa ingenting har att göra med ett historiskt arv av rastänkande utan beror på den politik som förs av Nigerias eller Zimbabwes regeringar – eller att fördomar och diskriminering av araber i europeiska länder måste förstås som en form av protest mot Marockos ockupation av Västra Sahara, då skulle de flesta ganska enkelt inse att förklaringen inte bara är felaktig, utan även utgör ett försök att rationalisera hatet och skuldbelägga offren. Men när samma sak sägs om antisemitismen, det vill säga att denna orsakas av Israels politik, då finns en ganska utbredd beredskap att acceptera denna argumentation. Att utpekandet av judars beteende som orsak till antisemitismen sedan århundraden utgör ett återkommande inslag i antijudisk argumentation förefaller i dessa fall inte vara något som bekymrar.

Antisemitismen är förmodligen den fördom som det forskats allra mest om. Och Förintelsen är det folkmord som är mest dokumenterat. Men det tycks inte som vi dragit tillräcklig lärdom av all denna kunskap. Hur kan vi på bättre sätt än hittills använda den evidens som finns, för att förebygga och motverka antisemitism och rasism?

: gruntzooki / Foter.com / CC BY-SA

– Det är en ingen lätt fråga. Bättre kunskaper om rasismens och antisemitismens historia och förödande konsekvenser är viktigt, men av detta följer inte nödvändigtvis större motståndskraft mot fördomar och grupphat. Men jag har svårt att se någon annan väg än en intensifierad upplysning och utbildning. Den erfarenhet som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har av utbildningssatsningar riktade till lärare och elever är god. SKMA har tillsammans med Forum för levande historia nyligen även givit ut ett studiematerial om antisemitism och andra fördomar riktat till högstadie- och gymnasieelever. Rätt använt kan det bli ett effektivt redskap i skolundervisningen. Men även rättsväsendet, journalister och opinionsbildare behöver lära sig mer. Av central betydelse är också att politiker bildar sig på området och tydligare och mer konsekvent än hittills markerar mot antisemitiska, islamofoba och rasistiska yttringar i samhället.

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Tycker du att kampen mot antisemitism är viktig? Anser du att det är viktigt att lärare och skolelever får gedigna kunskaper om judefientlighet, rasism, nazism och Förintelsen? I så fall kan du stödja SKMA:s verksamhet. Som stödmedlem får du SKMA:s nyhetsbrev och information om organisationens aktiviteter. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se

Läs mer;

Om Henrik Bachner
Forum för levande historias studie, Den mångtydiga intoleransen
Per Ahlmarkstiftelsen

Krönikor

Är man en "jävla bög" om man inte skjuter först?

april 15, 2013 Jerlerup

Gästinlägg av MM och Torbjörn Jerlerup

I onlinespelen som heter World of Tanks, Warhammer, World of Warcraft eller liknande behöver man nästan sätta på skygglapparna. Ingenstans ser man kanske så tydligt att hat och rasism lever kvar som i spelvärlden på internet. Även en hel del svenskar verkar låta sin rasism och sina fördomar flöda fritt då de tror att de kan gömma sig bakom tangentbordets anonymitet. Det är på hög tid att vi börjar prata om detta för att synliggöra att problemet finns!

Rasism

Spelar man ett onlinespel via amerikanska spelservrar är det inte ovanligt att man ser tillmälen som ”nigger” flyga förbi. På europeiska spelservrar är ett stort problem snarare att det växer upp ett sorts uppdämt hat mellan öst- och västeuropeer. Det är lite av en ond cirkel. Det kastas tillmälen mot ryssar, tyskar, polacker, etc, och mot gruppen ”östeuropeer”.

: Profound Whatever / Foter.com / CC BY-NC-SA

Om man läser på spelforumen och ser vad en del spelare i World of tanks (t.ex) föreslår för vidareutvecklingar av spelet, så kan någon skriva att ”östeuropéer är rasistiska, kan inte Wargaming (företaget bakom spelet) skapa en server för östeuropa och en för västeuropa, så vi slipper dem”. Det är bara att denna uppmaning i sig döljer en generaliserande fördom: att östeuropéer är rasister…

”Jävla nazistiska tyskar”… ”Du spelar som en arab”… ”Det måste vara en polsk utvecklingsstörd Siemkaspelare”… ”Niggerjävel!”… ”Du är säkert en jävla ryss!”

Man kan anmäla, och bör göra det. Men man vänjer sig liksom vid den ständig strömmen av elände och lär sig blunda…

Homofobi och sexism

Det är mer regel än undantag att man blir kallad bög, dvs ”faggot” eller ”gay”, om några andra i spelet blir arga på en. Spelen som jag själv spelar på, och våra ungdomar spelar på, är ofta en supertuff manlig miljö. Manliga spelare är i majoritet, och det märks. Spelar man dåligt så ”spelar man som en kvinna”, är en liten ”pussy” eller en ”girl” eller har ”glömt att ta av sig kjolen”.

”Nej, ytterligare ett jävla homo-team igen”… ”Östeuropeer är rasistiska rump-pojkar”… ”Jävla nazi-bög, du sköt mig i ryggen som en fet pussy-girl”… ”Var en MAN och ingen pussy”… ”Var inte en bög, skjut först!”

Man vänjer sig liksom… Man orkar liksom inte anmäla alla fördomar man ser. Och… Vad är alternativet? Sluta spela?

Paradoxen

Det är som om spelvärldens anonymitet, och intensiteten i spelen, gör att en del släpper lös alla sina hämningar. Det är väl förmodligen anonymiteten i internetvärlden som gör att man kan göra så. Bakom den trygga anonymiteten verkar många vara som sig själva och fritt släppa lös alla sina fördomar.

Men det är inte anonymiteten som är problemet. Anonymiteten kan också vara lösningen på problemet.

: Tojosan / Foter.com / CC BY-NC-SA

När jag tar ut min stridsvagn i World of Tanks eller min spelkaraktär i World of Warcraft är det ingen som vet vem jag är. Är jag man, kvinna, ”svart” eller ”vit”, är jag gammal eller ung, är jag rik eller fattig? Ingen vet. Personen jag riktar min fiktiva pistol mot i ett onlinespel, eller den fantastiska kämpen jag har med mig i mitt lag som segrar över allt och alla, kanske är prins i Jordanien eller arbetslös invandrare i Brighton, Storbritannien. Personen kanske är rullstolsburen, eller elitlöpare. Personen kanske är kvinna, kanske man, kanske 15 och kanske 60? Kanske är det en person som tänder på personer av samma kön? Kanske är det en professor, kanske en som ännu inte gått ut grundskolan. Kanske är det en polack, en svensk eller en ryss?

Man vet inte… Det är en viktig poäng!

Genom internet, och möjligheten till anonymiteten på nätet, finns det för första gången en möjlighet att låta folks reella KUNSKAPER och EGENSKAPER vara det avgörande — inte hudfärg, kön, ekonomi, ålder, utbildning eller sexuell läggning. Så även i spelvärlden.

Det bör vi fundera lite över innan vi gnäller på anonymiteten på nätet. Anonymiteten ger möjligheter, inte bara problem.

Men det gäller att få fler att protestera mot fördomarna på nätet, även om det kan verka hopplöst. Och framför allt är det företagen bakom spelen som protesterna måste rikta sig till. De måste börja rensa upp i det här träsket.

Men det är inte lätt. Vad gör vi med hat mot homosexuella i spel som har utvecklats i länder där sådant hat inte anses konstigt eller fel eller straffbart?

Det finns en tystnad om rasism, fördomar och hat i spelvärlden. Låt oss börja prata om det mer! Det är första steget mot en förändring!

/ M.M och Torbjörn Jerlerup

Artiklar

Rom betyder människa

april 8, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Roger Haddad.

Romerna är Europas största minoritet. Romerna är också en av våra fem nationella minoriteter i Sverige, det finns ungefär 100 000 romer, men eftersom staten inte för någon statistik utifrån etnicitet så finns det ingen exakt siffra. Så sent som förra året uppmärksammades att romer funnits i Sverige i, vad vi känner till, 500år. Det är inte det första många tänker på när det läser om romer som inte får hyra bil på bensinmack eller personer som inte får arbete när företaget får reda på att personen är rom.

: aeneastudio / Foter.com / CC BY

Statusen som nationell minoritet innebär ett viktigt åtagande för det politiska systemet. Folkpartiet har varit pådrivande i detta arbete och sedan 1 januari 2010 finns Lagen om nationella minoriteter. Men detta betyder ingenting om vi inte är beredda att slåss för minoriteternas rättigheter oavsett om det handlar om skola, bemötande, rätt att läsa sitt språk eller få utöva sin kultur. Det är kärnan i politiken- att värna och respektera rätten att få vara annorlunda, men att vi alla lyder under samma lag. De formella delarna i lagen innebär bl a att riksdagen slagit fast att vissa områden är förvaltningsområden för samer, för finsktalande etc. Romerna har inga förvaltningsområden. Däremot en särskilt strategi för romsk inkludering som riksdagen antog för ett år sedan. Flera utmaningar lyfts fram inte minst inom skola och arbetsmarknad, merparten av de vuxna romer vi känner till är arbetslösa. Det utanförskap som romer befinner sig i är ett problem som måste angripas – men detta måste göras tillsammans med romerna.

8 april firas för att uppmärksamma romernas kongress i London 1971. Men i den politiska situation som råder i Europa och i Sverige går det inte att bara fira.

Det finns en allvarlig sida som också är viktig att lyfta- den rasism och de fördomar som vi dagligen kan ta del av här hemma i Sverige, men ännu kraftfullare i länder som Ungern och Italien. I Europa har länder som Ungern och Italien, men också Frankrike, medvetet fattat politiska beslut som innebär en jakt på romerna. Förutom att parlamentariker gör rena nazistiska uttalandet så visar utvecklingen med ghetton i den italienska huvudstaden eller områden i Belgrad eller Bukarest att romer även i sina egna länder lever marginaliserade och på gränsen till extrem fattigdom.

Resurser från EU som öronmärks till romer används till annat. Samtidigt lever många i mycket enkla lägenheter eller hus av aluminium och kartonger utan el och vatten. Självklart leder dessa förhållanden till att romer reser omkring i Europa och tigger. Det är detta tiggeri som vi kan se i större svenska städer och som flertalet politiker från alla möjliga partier vill förbjuda. Tiggeri är ett tecken på misslyckande, men de som tvingas till det har inte många andra alternativ. Ingen människa skulle utsätta sig för den förnedring det innebär att sitta på marken ensam i ett okänt land och be någon annan om några mynt om man inte var tvungen till det. Det är heller inte förbjudet att tigga enligt svensk lagstiftning Detta är också ett tydligt resultat av de ekonomiska problem Europa upplever och romernas utanförskap i sina egna länder.

: . SantiMB . / Foter.com / CC BY-NC-ND

Att fira romernas nationaldag är något positivt som brukar förknippas med romsk kultur, god mat och inte minst deras världskända musik.Jag har medverkat de senaste åren i Västerås och Stockholm.

Men medias rapportering om romer är sällan positiv. Ofta är det i negativa sammanhang rom omnämns. Drömmen och målet är att – precis som när vi uppmärksammar de andra nationella minoriteterna – firandet mer ska förknippas med något som inger framtidstro. Detta kräver att diskrimineringen upphör, att vardagsrasismen och fördomarna upphör och inte minst att Europas regeringar slutar förfölja sina egna medborgare. Bara de senaste fyra-fem åren har romska frågor lyfts upp mer på allvar i de svenska kommunerna. En injektion i detta var Maria Leissners Romdelegation som gav en skjuts till oss alla som sedan lokalt och nationellt tagit vid.

Men det stora, tunga arbetet har romerna slagits för i årtionden, inte minst på 50-60-talet med systrarna Taikons viktiga insatser för att få till en så självklar sak idag som att låta barnen gå i skolan och att romer skulle sluta tvingas flytta ifrån en kommun efter några veckor. Denna ordningen försvann först i mitten av 1960-talet men för att förstå den långa kamp som romer drivit i Sverige måste vi tillsammans med romerna berätta och uppmärksamma romernas historia, samtidigt som vi måste blicka framåt och skapa tillit mellan varandra.

Roger Haddad (fp)
Riksdagsledamot för Västmanland, från Västerås
initiativtagare till Rådet för romska frågor i Västerås samt Nätverket för romska frågor i Sveriges riksdag
www.folkpartiet.se/roger

Artiklar

Det där med strukturer och generaliseringar…

april 4, 2013 Jerlerup

Det där med strukturer är viktigt. Det finns absolut strukturella mönster i samhället som är negativa. Folk bär omkring olika fördomar som förs vidare individuellt och kollektivt. Dessa måste vi ifrågasätta.

: rmx / Foter.com / CC BY-NC-SA

Därför var det bra att vi hade en debatt om Tintin i Kongo, kinapuffar, etc. Jag uppskattar absolut debatter om homofoba och rasistiska fördomar, och andra fördomar, även om jag som liberal är mot att förbjuda. Förbud är ingen lösning. Men det är min syn som liberal.

Jag ser mycket fördomar mot folk från olika kulturer, mot homosexuella, mot män, kvinnor, polygama, sadomasochister, religiösa och ateister, ungdomar och äldre, bara för att ta några exempel. och jag ogillar sånt, mycket.

Strukturer

Men det finns en annan sak jag är väldigt mycket mot, och som inte beror på min liberala åskådning. Det finns en tendens att generalisera i kampen mot fördomar. Antirasister kan ibland generalisera om ”vita” och ”europeer” i sin kamp mot rasismen.

SVD nämnde det nyligen i en ledare.

”Paradoxen är att många som kallar sig antirasister ofta upprepar och befäster rastänkandets förenklade förståelse av människor som enbart vita och svarta. Man gör sig till representanter för, och uttalar sig generaliserande om, de extremt brokiga grupperna som ”vita” och ”icke-vita” är. Man vill väl men driver omedvetet in kilar i hur vi ser på varandra. Ögat tränas för att se färgen först, och människan i andra hand.”

Problemet med generaliseringar om de som man anser är i strukturellt överläge, är att man använder samma metod som rasisterna.

Rasister pratar nämligen också om strukturer.

Avpixlat, Sverigedemokraterna och olika islamofober pratar om hur ”muslimer är” och ”islam är”, och varnar för olika sociala och kulturella strukturer som de anser hotar oss ”svenskar” eller ”europeer”. Givetvis alltid med svepskälet att de anser att muslimerna är i ”överläge” och svenskarna är ”hotade”. Antisemiter anser att det finns ett judiskt ”överläge” i världen, judiska ”strukturella mönster” som finansiell och kulturell makt och att de andra (icke judar är i underläge. Folk som är mot afrikaner kan anse att de är underlägsna men ser sig ändå hotade av s.k ”strukturer, kulturella mönster, sociala mönster och ibland även av deras blotta existens här. För en del rasister är biologi och genetik också strukturbildande och de kan anse att afrikanska gener hotar att få ”överläge” här och slå ut s.k. ”svenska”.

Det kanske känns obehagligt att höra, men alla som pratar generaliserande om vita strukturer, med ett ordval som antyder att ALLA vita är på ett speciellt sätt använder exakt samma metod som rasisterna.

Osynliggörande

Det värsta med generaliseringar är att man osynliggör alla som inte är som den generalisering man målar upp.

: Foter.com / Public domain

Jag har sett ”antirasister” som på allvar stått upp och sagt att EXPO.s medarbetare inte vet något om förtryck eftersom det så kallat ”inte finns nån ‘svart’ ”i deras redaktion. Därmed osynliggjordes folk som förföljts på grund av sin sexuella läggning, folk som utsatts för rasism på grund av sin latinamerikanska eller judiska bakgrund.

Jag har sett välbekant och inflytelserika antirasister som pekat finger åt en viss skribent och sagt att denne är ”vit” och inte kan veta nåt om strukturell rasism. De utgår från hudfärgen. Jag vet andra som klumpats ihop med ”vita” och ansetts tänka på ett visst sätt och tillhöra en strukturellt överlägsen grupp. Jag vet personer som pekats ut på detta sätt och varit homosexuella, funktionshindrade och som haft romsk och judisk bakgrund. Folk som varit mobbade. Folk som vet enormt mycket om vad förtryck är, som kanske varit med om mer än de okänsliga kritikerna någonsin varit med om. Jag vet en som legat sönderslagen i rännstenen för sin läggning men som ändå får höra att han minsann är vit och inte vet något om förtryck.

Generaliseringar osynliggör inidividen och klumpar ihop denne med en struktur. Det är därför rasister använder den metoden. De ser inte individen, den enskilde människan, de ser bara hudfärgen eller kulturen och ursprunget. En muslim är en muslim som är en muslim. En jude är alltid en jude. Och är man jude eller muslim har man per definition vissa egenskaper eftersom man är det, menar de.

Det finns alltid folk som anser det är jobbigt att öppna munnen utan att generalisera om vita, bögar, svarta, funktionshindrade, män eller kvinnor… Tyvärr! Det är viktigt att bena ut rasistiska mönster i vårt samhälle. Men det är enormt, enormt viktigt att göra detta utan att generalisera. Att använda ett språk som inte på minsta sätt antyder att ALLA är på ett visst sätt.

Myter, Recensioner

Vi rekommenderar: slutpixlat

april 3, 2013 Jerlerup

Antalet webbsidor som granskar rasisterna ökar. Vi på Motargument hoppas ni sett projektet Slutpixlat. Till vår stora glädje finns det hos dem också ett fokus på att bemöta argument och myter och det behöver vi verkligen. Bloggosfären och sociala medier kommer att svämma över av sverigedemokratiska myter inför valet 2014. De måste bemötas.

Vilka är de då? Jo, på Slutpixlats sida kan vi läsa:

Slutpixlat är en bildsatirblogg som motvikt till alla SD-troll som göds och närs av bland annat sajten Avpixlat. Någon måste ju tala om sanningen för menigheten och tala om att allt det som skrivs i Avpixlat enbart är av högst rasistisk och främlingsfientlig karaktär. Avpixlat som är SD:s språkrör är inget annat än en skamfläck i ett demokratiskt och mångkulturellt samhälle. De många lögner och felaktigheter om verkligheten som sprids via denna sajt får ju inte stå oemotsagda.

Dessutom är Slutpixlat också för ett mångkulturellt svenskt samhälle där full religionsfrihet och sexuell frihet råder. Ingen ska behöva lida för sin tro eller läggning.

Just idag, i skrivande stund recenserar de Henrik Arnstads bok om fascism. För några dagar sen punkterade de myten om att Sd vill bygga ett ”Folkhem”.

Gör som oss, adda Slutpixlat på facebook och följ dem.

Krönikor

Att ha två tankar i huvudet samtidigt: Både struktur och aktör…

april 3, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Marie Demker

Jag har blivit lite beklämd av den senaste veckans diskussion om rasism och främlingsfientlighet i Sverige. Grundstenarna i debatten har varit två män, båda med vad Statistiska Centralbyrån enligt Integrationsverkets riktlinjer från 1996 kallar ”utländsk bakgrund”. Såvitt jag vet är båda svenska medborgare men de skriver om sina olika erfarenheter av att ha namn som skiljer sig från det traditionella svenska namnskicket, ha yttre kännetecken som skiljer sig från vad de som växte upp på 1950-talet är vana vid och har föräldrar som har andra modersmål än svenska. Såvitt jag vet är en av dem född i Sverige medan den andre kom hit i vuxen ålder, båda har sin professionella plattform i kultursektorn, båda är män och det har ”gått bra” för dem båda om man med det menar att de har arbeten de trivs med, kan försörja sig och har bostad, mat och en hyggligt frisk tillvaro.

: Cirrus Sky / People Photos / CC BY-ND

Jag talar förstås om Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask och Jasenko Selimovics svar på detta brev.

Under hösten har det också förts en i mina öron mycket märklig debatt om ”vithet” som bland annat berört barnböcker, seriealbum och spelfilmer. Utlösande för de bägge herrarnas brevskrivning är den upptrappning i uppspårandet av papperslösa flyktingar i Sverige som polisen ålagts och som innebär en större fokus på inre gränskontroller, också benämnt REVA.

Jag blir beklämd dels av att debatten om hur vi behandlar varandra inskränker sig till att handla om vad vi känner och hur det känns att blir behandlad på olika sätt dels av bristen på förmågan att tänka två tankar samtidigt. Beatrice Ask var själv den som påbörjad den argumentationslinjen genom att tala om ”upplevelsen” av kontroller och granskningar. Khemiri fortsatte i en stilistiskt välavvägd litterär text och Selimovic traskade vidare i en mer engagerad talspråklig stil. Men alla pratar de om hur det känns.

Jag vet hur det känns att bli behandlad som mindre vetande för att jag är kvinna, för att jag var ung, för att jag var Göteborgare (vilket jag inte var), för att jag var arbetarklass eller för att jag är ”känslig”. Jag vet också hur det känns att bli sedd som ett ofrivilligt objekt för andras lust, att blir utsedd till hackkyckling i en grupp, att ha ”fel” åsikt eller få försvara amerikanska dårpippipräster eftersom jag ju ”är frimicklare” (raljant uttryck för frikyrklig). Det känns en hel massa. Jag skulle kunna räkna upp en hel massa saker som jag fått ”känna på” eftersom jag tillhört någon grupp som för tillfället inte ansetts vara riktigt normal. I en politisk debatt tycker jag emellertid att dessa erfarenheter är intressanta just som personliga erfarenheter, som kött och blod i en diskussion om jämställdhet eller religionsfrihet. Men de är ju helt omöjliga som argument för hur kvinnofientligt, religionshatande, arbetarfientligt, hårt, sexualiserat, mobbande eller Göteborgsfientligt Sverige var.

Mina argument i dessa frågor hämtar istället näring ur principiella resonemang, ur jämförelser och ur generella förhållanden. Mentaliteten i Sverige är mer tolerant idag än när jag växte upp, det gäller livsstilar, sexualitet och invandring. Möjligheten att förverkliga sina livsprojekt för människor med lite ovanliga intressen är mycket större idag än på 1960-talet. Den kulturella mångfalden är mycket större än på 1970-talet i alla avseenden. Individens rättigheter och möjligheter ges mycket större plats idag än för 30 år sedan. Det finns data på sådant, som vi samhällsvetare säger.

Det hindrar inte att kvinnor fortfarande har lägre lön och behandlas illa, att människor födda utanför Sverige har det svårare att ta sig in på arbetsmarknaden eller att religionsfriheten fortfarande brister i en del avseenden. Och vi kan inte heller bortse från att det finns strukturer som skapar underordning och överordning i vårt samhälle, samtidigt som vi inte kan skylla varje oförrätt på en struktur men inte heller skuldbelägga varje individ som är offer för strukturen. Politik är att se dessa strukturer, att värdera dem, att bekämpa dem med de medel och argument man uppfattar rationella och i syfte att nå de mål man värderar högst.

: Barry Yanowitz / Animals Photos / CC BY-NC

Att bli medveten om strukturen är inte samma sak som att bli ett offer för den. Att blunda för strukturen kommer dock att göra ansträngningarna att förändra mindre rationella än om man ser och arbetar i relation till strukturen. Det är därför delad föräldraförsäkring sannolikt kommer att ta jämställdheten framåt medan vårdnadsbidrag inte gör det. Och det är därför en satsning på goda kunskaper i svenska sannolikt är viktigare för utlandsfödda med annat modersmål för att få fäste på arbetsmarknaden i Sverige än särskilda praktikplatser för ”invandrare”. Vi vet nämligen att kvinnors föräldraskap motverkar deras möjligheter på arbetsmarknaden och i yrkeslivet och vi vet att goda kunskaper i svenska är avgörande för att få jobb hos de flesta arbetsgivare i Sverige.

Att dessa insikter skulle få oss att i mindre grad motarbeta det förhållandet att mammor har sämre chanser att utveckla sin fulla potential än pappor och att personer med annat modersmål än svenska har sämre chanser att utveckla sin fulla potential än infödda är orimligt.

Vi kan tänka två tankar samtidigt:

Vi kan både skapa nya strukturer som häver de diskriminerande (om vi blir varse dem) och vi kan ideologiskt bekämpa kvinnors och icke-svenskspråkigas underordning på ett individuellt plan. Men båda sakerna kräver POLITIK och rationella argument. Inte personliga anekdoter och känslomässiga vädjanden om förståelse.

Krönikor

Bästa sättet att skapa en terrorist

april 1, 2013 Redaktionen Motargument

Bästa sättet att skapa en situation där folk går över gränsen och i desperation börjar begå brott, är att behandla folk konstant nedlåtande och förtrycka dem. Så skapar man en grogrund där allt från desperation och uppgivenhet till tankar om hämnd och våld kan gro och växa fram. Det ursäktar inte terrorism, men förklarar mycket, och vill man stoppa terrorism måste vi även se över hur vi behandlar våra medmänniskor på denna planet. Karin Grensman har skrivit ett gästinlägg på detta tema idag.

/Torbjörn Jerlerup

********************

Gästinlägg av Hanna Karin Grensman

På flygplatsen kontrollerar de pass, väskor och våra personer i evighet. Integritetskränkande, tidsödande och kostsamt. De påstår att de skyddar oss från terrorister, trots att försvinnande få terrorattacker innefattar flygplan. De kontrollerar oss alla – utan misstanke om brott. (Bara det faktum att vi accepterar det får mig att skämmas, men det är en annan fråga.)

: Stuck in Customs / Foter.com / CC BY-NC-SA

Vid templet struntar den svenska guiden i att uppmana folk att ta av sig skorna. Munken som bor i templet tar uppenbarligen illa vid sig då vi, i hans ögon, beträder helig mark. Den svenska guiden övertalar dock munken att acceptera vår skobeklädda närvaro – munken är beroende av våra donationer för sin överlevnad.

Jag är övertygad av att västerländsk arrogans och bristande respekt gentemot andra kulturer är farligare (och bättre grogrund för terrorism) än bristande flygplanskontroll.Vi kommer aldrig kunna hindra terrorism genom kontroller – men vi kan dagligen vinnlägga oss om att bete oss på ett sådant vis att vi inte i onödan skapar hat, och därmed fler terrorister.

Att skapa fiender när vi slåss mot kvinnlig omskärelse må vara hänt: det är en (livs-)viktig fråga – att få gå in i tempel med skorna på är det inte.

Ps. Jag tror ingen behöver oroa sig för munken i exemplet dock, fanatiska terrorist-buddister är ett relativt okänt fenomen.

Artiklar

Star Trek som antirasistisk förebild

mars 29, 2013 Redaktionen Motargument

Denna intervju är med Nichelle Nichols som spelade med i Star Trek på 60-talet. Vid en tidpunkt i hennes karriär hade hon bestämt sig för att sluta som skådespelare i serien. Då en dag i samband med detta så mötte hon Martin Luther King. King visade sig vara en stor Star Trek fan och förklarade att hon inte borde sluta eftersom hon i serien bröt ny mark i synen på afroamerikaner och att hon därmed var en viktig förebild för afroamerikanska ungdomar. Samtalet med King fick henne att ändra sig och hon återvände till Star Trek.

1968 visades den första kyssen mellan en vit och en svart på amerikansk TV och det var då hennes rollfigur Uhura kysste kapten James T. Kirk.

Det är jättekul för oss sci-fi nördar och antirasister att se att även samhällshjältar som Martin Luther King också gillade sci-fi, och som dessutom såg serien från ett större perspektiv.

/Anders Johansson

Igår postade George Takai detta på facebook.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Rasism

Homofobi och sexism

Paradoxen

Man vet inte… Det är en viktig poäng!

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: