Etikettarkiv: rasism

Myter, Recensioner

Vi rekommenderar: slutpixlat

Antalet webbsidor som granskar rasisterna ökar. Vi på Motargument hoppas ni sett projektet Slutpixlat. Till vår stora glädje finns det hos dem också ett fokus på att bemöta argument och myter och det behöver vi verkligen. Bloggosfären och sociala medier kommer att svämma över av sverigedemokratiska myter inför valet 2014. De måste bemötas.

Vilka är de då? Jo, på Slutpixlats sida kan vi läsa:

282924_260569060736554_2024008672_nSlutpixlat är en bildsatirblogg som motvikt till alla SD-troll som göds och närs av bland annat sajten Avpixlat. Någon måste ju tala om sanningen för menigheten och tala om att allt det som skrivs i Avpixlat enbart är av högst rasistisk och främlingsfientlig karaktär. Avpixlat som är SD:s språkrör är inget annat än en skamfläck i ett demokratiskt och mångkulturellt samhälle. De många lögner och felaktigheter om verkligheten som sprids via denna sajt får ju inte stå oemotsagda.

Dessutom är Slutpixlat också för ett mångkulturellt svenskt samhälle där full religionsfrihet och sexuell frihet råder. Ingen ska behöva lida för sin tro eller läggning.

 Just idag, i skrivande stund recenserar de Henrik Arnstads bok om fascism. För några dagar sen punkterade de myten om att Sd vill bygga ett ”Folkhem”.

Gör som oss, adda Slutpixlat på facebook och följ dem.
Krönikor

Att ha två tankar i huvudet samtidigt: Både struktur och aktör…

Gästinlägg av Marie Demker

Jag har blivit lite beklämd av den senaste veckans diskussion om rasism och främlingsfientlighet i Sverige. Grundstenarna i debatten har varit två män, båda med vad Statistiska Centralbyrån enligt Integrationsverkets riktlinjer från 1996 kallar ”utländsk bakgrund”. Såvitt jag vet är båda svenska medborgare men de skriver om sina olika erfarenheter av att ha namn som skiljer sig från det traditionella svenska namnskicket, ha yttre kännetecken som skiljer sig från vad de som växte upp på 1950-talet är vana vid och har föräldrar som har andra modersmål än svenska. Såvitt jag vet är en av dem född i Sverige medan den andre kom hit i vuxen ålder, båda har sin professionella plattform i kultursektorn, båda är män och det har ”gått bra” för dem båda om man med det menar att de har arbeten de trivs med, kan försörja sig och har bostad, mat och en hyggligt frisk tillvaro.

The more you talk, the less you’re heard.
Cirrus Sky / People Photos / CC BY-ND

Jag talar förstås om Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask och Jasenko Selimovics svar på detta brev.

Under hösten har det också förts en i mina öron mycket märklig debatt om ”vithet” som bland annat berört barnböcker, seriealbum och spelfilmer. Utlösande för de bägge herrarnas brevskrivning är den upptrappning i uppspårandet av papperslösa flyktingar i Sverige som polisen ålagts och som innebär en större fokus på inre gränskontroller, också benämnt REVA.

Jag blir beklämd dels av att debatten om hur vi behandlar varandra inskränker sig till att handla om vad vi känner och hur det känns att blir behandlad på olika sätt dels av bristen på förmågan att tänka två tankar samtidigt. Beatrice Ask var själv den som påbörjad den argumentationslinjen genom att tala om ”upplevelsen” av kontroller och granskningar. Khemiri fortsatte i en stilistiskt välavvägd litterär text och Selimovic traskade vidare i en mer engagerad talspråklig stil. Men alla pratar de om hur det känns.

Jag vet hur det känns att bli behandlad som mindre vetande för att jag är kvinna, för att jag var ung, för att jag var Göteborgare (vilket jag inte var), för att jag var arbetarklass eller för att jag är ”känslig”. Jag vet också hur det känns att bli sedd som ett ofrivilligt objekt för andras lust, att blir utsedd till hackkyckling i en grupp, att ha ”fel” åsikt eller få försvara amerikanska dårpippipräster eftersom jag ju ”är frimicklare” (raljant uttryck för frikyrklig). Det känns en hel massa. Jag skulle kunna räkna upp en hel massa saker som jag fått ”känna på” eftersom jag tillhört någon grupp som för tillfället inte ansetts vara riktigt normal. I en politisk debatt tycker jag emellertid att dessa erfarenheter är intressanta just som personliga erfarenheter, som kött och blod i en diskussion om jämställdhet eller religionsfrihet. Men de är ju helt omöjliga som argument för hur kvinnofientligt, religionshatande, arbetarfientligt, hårt, sexualiserat, mobbande eller  Göteborgsfientligt Sverige var.

Mina argument i dessa frågor hämtar istället näring ur principiella resonemang, ur jämförelser och ur generella förhållanden. Mentaliteten i Sverige är mer tolerant idag än när jag växte upp, det gäller livsstilar, sexualitet och invandring. Möjligheten att förverkliga sina livsprojekt för människor med lite ovanliga intressen är mycket större idag än på 1960-talet. Den kulturella mångfalden är mycket större än på 1970-talet i alla avseenden. Individens rättigheter och möjligheter ges mycket större plats idag än för 30 år sedan. Det finns data på sådant, som vi samhällsvetare säger.

Det hindrar inte att kvinnor fortfarande har lägre lön och behandlas illa, att människor födda utanför Sverige har det svårare att ta sig in på arbetsmarknaden eller att religionsfriheten fortfarande brister i en del avseenden. Och vi kan inte heller bortse från att det finns strukturer som skapar underordning och överordning i vårt samhälle, samtidigt som vi inte kan skylla varje oförrätt på en struktur men inte heller skuldbelägga varje individ som är offer för strukturen. Politik är att se dessa strukturer, att värdera dem, att bekämpa dem med de medel och argument man uppfattar rationella och i syfte att nå de mål man värderar högst.

coney island bird man
Barry Yanowitz / Animals Photos / CC BY-NC

Att bli medveten om strukturen är inte samma sak som att bli ett offer för den. Att blunda för strukturen kommer dock att göra ansträngningarna att förändra mindre rationella än om man ser och arbetar i relation till strukturen. Det är därför delad föräldraförsäkring sannolikt kommer att ta jämställdheten framåt medan vårdnadsbidrag inte gör det. Och det är därför en satsning på goda kunskaper i svenska sannolikt är viktigare för utlandsfödda med annat modersmål för att få fäste på arbetsmarknaden i Sverige än särskilda praktikplatser för ”invandrare”. Vi vet nämligen att kvinnors föräldraskap motverkar deras möjligheter på arbetsmarknaden och i yrkeslivet och vi vet att goda kunskaper i svenska är avgörande för att få jobb hos de flesta arbetsgivare i Sverige.

Att dessa insikter skulle få oss att i mindre grad motarbeta det förhållandet att mammor har sämre chanser att utveckla sin fulla potential än pappor och att personer med annat modersmål än svenska har sämre chanser att utveckla sin fulla potential än infödda är orimligt.

Vi kan tänka två tankar samtidigt:

Vi kan både skapa nya strukturer som häver de diskriminerande (om vi blir varse dem) och vi kan ideologiskt bekämpa kvinnors och icke-svenskspråkigas  underordning på ett individuellt plan. Men båda sakerna kräver POLITIK och rationella argument. Inte personliga anekdoter och känslomässiga vädjanden om förståelse.

Krönikor

Bästa sättet att skapa en terrorist

Bästa sättet att skapa en situation där folk går över gränsen och i desperation börjar begå brott, är att behandla folk konstant nedlåtande och förtrycka dem. Så skapar man en grogrund där allt från desperation och uppgivenhet till tankar om hämnd och våld kan gro och växa fram. Det ursäktar inte terrorism, men förklarar mycket, och vill man stoppa terrorism måste vi även se över hur vi behandlar våra medmänniskor på denna planet. Karin Grensman har skrivit ett gästinlägg på detta tema idag.

/Torbjörn Jerlerup

********************

Gästinlägg av Hanna Karin Grensman

På flygplatsen kontrollerar de pass, väskor och våra personer i evighet. Integritetskränkande, tidsödande och kostsamt. De påstår att de skyddar oss från terrorister, trots att försvinnande få terrorattacker innefattar flygplan. De kontrollerar oss alla – utan misstanke om brott. (Bara det faktum att vi accepterar det får mig att skämmas, men det är en annan fråga.)

Buddha Buddha Buddha
Stuck in Customs / Foter.com / CC BY-NC-SA

Vid templet struntar den svenska guiden i att uppmana folk att ta av sig skorna. Munken som bor i templet tar uppenbarligen illa vid sig då vi, i hans ögon, beträder helig mark. Den svenska guiden övertalar dock munken att acceptera vår skobeklädda närvaro – munken är beroende av våra donationer för sin överlevnad.

Jag är övertygad av att västerländsk arrogans och bristande respekt gentemot andra kulturer är farligare (och bättre grogrund för terrorism) än bristande flygplanskontroll.Vi kommer aldrig kunna hindra terrorism genom kontroller – men vi kan dagligen vinnlägga oss om att bete oss på ett sådant vis att vi inte i onödan skapar hat, och därmed fler terrorister.

Att skapa fiender när vi slåss mot kvinnlig omskärelse må vara hänt: det är en (livs-)viktig fråga – att få gå in i tempel med skorna på är det inte. 

Ps. Jag tror ingen behöver oroa sig för munken i exemplet dock, fanatiska terrorist-buddister är ett relativt okänt fenomen.

Artiklar

Star Trek som antirasistisk förebild

Denna intervju är med Nichelle Nichols som spelade med i Star Trek på 60-talet. Vid en tidpunkt i hennes karriär hade hon bestämt sig för att sluta som skådespelare i serien. Då en dag i samband med detta så mötte hon Martin Luther King. King visade sig vara en stor Star Trek fan och förklarade att hon inte borde sluta eftersom hon i serien bröt ny mark i synen på afroamerikaner och att hon därmed var en viktig förebild för afroamerikanska ungdomar. Samtalet med King fick henne att ändra sig och hon återvände till Star Trek.

1968 visades den första kyssen mellan en vit och en svart på amerikansk TV och det var då hennes rollfigur Uhura kysste kapten James T. Kirk.

Det är jättekul för oss sci-fi nördar och antirasister att se att även samhällshjältar som Martin Luther King också gillade sci-fi, och som dessutom såg serien från ett större perspektiv.

/Anders Johansson

PS

Igår postade George Takai detta på facebook.

Takai

Artiklar

Våld som metod i antirasistiskt arbete

Och där stod jag, sju år gammal, och mottog en käftsmäll så det rungade i skallen. Käftsmällen utdelades av en klasskamrat, helt utan anledning. Jag minns att det gjorde ont och att jag undrade vad jag hade gjort för att förtjäna ett slag i ansiktet.

_violence_2Det finns endast ett tillfälle där jag anser att någon form av fysiskt våld är befogat, och det är i direkt självförsvar eller försvar av mina närmaste. I övrigt kan jag inte se att våld har någon som helst poäng, annat än att fysiskt göra illa någon annan. Jag kan förstå tanken bakom att möta våld med våld, och att våld inte förstår något annat än våld, men det rättfärdigar inte ett faktiskt utövande av det.

I det är jag stenhård.

Att använda våld i kampen mellan rasism och antirasism är för mig helt bortkastat. Det enda som händer är att det blir ett givande och tagande av våld som aldrig upphör, eftersom man hela tiden måste ge igen och försvara sig – helst innan man ens blivit attackerad.

Nej, fram för mer konstruktiva sätt att föra samtal med de främlingsfientliga, de religionskritiska och resten av den intolerans som florerar. Poängen med att öka toleransen, inkluderandet och en större gruppgemenskap kan väl ändå inte vara att öka våldet, som trots allt kan ge långt större och mer varaktiga men än man kanske tänker sig.

Nej, lägg ner järnrören och slagpåkarna, pojkar och flickor. Tänk till i stället och vässa era tungor och pennor i stället, så tror åtminstone jag att debattklimatet blir jämnare – och framför allt, mindre våldsamt, mindre hätskt och ger färre fysiska men till deltagarna.

Krönikor

Ser vi en ny rasism växa fram?

Gästinlägg av Kent Wisti, skrivet 23/3 2013

Idag är det en nationalistisk demonstration i Malmö. Den svenska nationalistiska rörelsen har bjudit in tuffa pojkar från England för att salta det svenska arbetet lite grann. Givetvis kommer det också att vara motdemonstrationer. Det där har vi sett förut. Debatterna om på vilket sätt man skall manifestera mot dessa rörelser har vi också haft förut. Samtidigt är det ju en väl känd och spridd analys att det farligaste är inte de uttalat rasistiska rörelserna utan den sk smygrasismen som odlas vid fikaborden. Allt det där som man väl inte får säga i det här jävla landet längre.

wisti

Fram tills nu har vi haft en öppen rasism med rakade skallar och en dold rasism i trevande och osäkra uttalanden om vart landet är på väg.

För halvtannat år sedan var jag på en konferens om normkritik. Där fanns några längre pass om normkritiskt tänkande som jag tog del av. Det var ordentliga stretchövningar för mig och jag fick inte rätt på tankarna på ett par veckor. Jag tror att det är där vi också är som samhälle nu. Samhället har sedan länge förändrats från ett monokulturellt enhetssamhälle till ett mångkulturellt. Vi behöver inte spilla så mycket krut på att hitta konsesus i hur vi värderar det men skulle vinna mycket på om vi gemensamt kunde konstatera det. Sverigedemokraternas iver att återskapa ett vykort från femtiotalet som aldrig varit sant är lite sorgligt. Sorgligt är också att denna känslobaserade och av rädsla drivna längtan efter något som inte längre finns finner gehör.

Nåja- vad jag nu ser är att en ny rasism uppstår i glappet mellan den öppna och dolda rasismen. Det är inte rakade skallar eller trötta gubbar på lunchrasten. De senaste månaderna har vi diskuterat REVA och under dygnet har vi fått berättelser om hur ambulanspersonal i Gävle gravt misskött sitt arbete på rasistisk grund och om hur en busschaufför delat upp passagerare efter huruvida de hade svenskt eller ickesvenskt utseende. Strax före jul undervisade en skolskjutschaufför lågstadiebarnen i att de skulle be sina föräldrar rösta på ett parti som stoppade massinvandringen.

Jag var själv en del av den antirasistiska rörelsen på åttiotalet. Det var mycket en fallafelretorik. Det fanns en oerhörd paternalism i våra varma hjärtan, men kanske att det då var så av nödvändighet. I social media ser jag nu hur provocerande det är för många att svenskar som är födda utomlands eller med utomlands födda föräldrar inte uttrycker en tacksamhet eller underordnar sig i maktstrukturerna.

Oroande är den nya rasism som växer fram. Den som en del tror sig ha rätt att lyfta in i sitt arbete. Även om jag väljer att lyfta REVA ur det resonemanget passar kontrollerna i tunnelbanan väl in i mönstret. Jag är rädd att vi vänjer oss. Att gränserna håller på att flyttas fram. Att vi inte längre kommer att bry oss så mycket om den halvt unkna lukten runt kaffeborden och att vi kommer att alltmer acceptera rasistisk yrkesutövning.

Artiklar

"Ut med invandrarna"?

Ibland förmår reklam att fånga begrepp lite bättre än långa politiska beskrivningar. Se på denna video från Sydafrika. Videon tar tag i den klassiska xenofoba attityden ”go back to where you came from” och visar på sydafrikas pluralism.

Gäller detta inte för Sverige? Jo. Alla svenskar har invandrarbakgrund. Bakåt i tiden är vi alla invandrare. Jag har danskar och tyskar i min släkt. Och…

Hur många av er har era rötter i exakt den bygd ni bor i just nu? Min mamma och pappa kom från Skåne. Ska jag också åka ”hem”?

Ke-Nako Music-Performance Vienna2008c
Tsui / Foter.com / CC BY-SA
Krönikor

"Det kan inte hända här"…

Jag kommer ihåg en tid då mina grannar har plötsligt slutat att åka med sina bilar till jobbet för att bensinen var väldigt dyr och sedan tog den slut på varje bensinmack. Till och med för stadsbussarna. En del människor har gått fots till jobbet i flera kilometer medvetna om att ingen ska få sina löner. 

Slobodan Milošević

Nyexamerade ingenjörer, journalister och läkare började jobba på restauranger som servitriser eller lagerarbetare. Varje dag fick man höra om ett företag som gått till konkurs. Valutan rasade ned och nya sedlar byttes ut på svarta marknaden mot tyska DM.

Jag kommer ihåg lukten av depression med stinkande ovisshet som rotades in i asfaltens mögel på alla gator och torg.

Vi, som var då 18 år, saknade t.o.m. pengar för en drink på krogen och istället samlade vi ihop några mynt för att köpa en flaska läsk och att sitta på skoltrappor med jämnåriga killar som spelade gitarr. Även våra lärare gick hem utan löner så brydde man sig mindre om våra betyg.

Individen blev svag med känsla av värdelöshet.

Sen kom den hårda tiden då människor började leta efter sin tillhörighet i olika grupper. För i en grupp kände man sig stor, stark och trygg.

I en grupp var man någon. I en grupp kunde man skrika och bli hörd med uppmärksamhet och skrikande grupper gav t.o.m. en identitet och självförtroende.

Det var en tid då olika nationalistiska symboler tog över stadens fasader för att markera den nya identiteten. 

Tidigare bankrånare, ex-fångar och nazistsympatisörer steg upp ur avgrunden för att bli de mest populära riksdagspolitikerna som fokuserade enbart på människornas olikheter tills man kom till genetiska skillnader, förfäder och olika blodgrupper. Olikheter som vi tidigare respekterade hos varandra förvandlades till grunden för olika partiprogram. 

Och alla kämpade för att visa och bevisa sin storhet och styrka.

Det var en phatamorganisk näring som folk matades med varje dag utan att bli mätta. En hägring av en vattenoas i förtvivlans öken. En hägring som aldrig försvann och en blodtörst som bara ökade ju mer folk bjöds att dricka av hat.

Ju mer vild, arrogant och aggressiv man var, ju mer uppskattad blev man som politiker av folkmassor som gick på gatorna med ett enormt behov av att skrika och tömma ur sig all ilska och aggression på affärernas glasfönster eller bilar på parkeringar.

Men det blev inte nog med det. Varken bilar på parkeringar eller glasrutor svarade eller förändrade någonting. I så fall var det viktigt att hitta ”den skyldige” som ska anklagas för allt, någon som kan lida och känna smärta. Vänlighet, artighet och ödmjukhet kallades för svaghet och dumhet.

Det var en tid då människor började skämmas för allt det goda och bli stolta över sin egen grymhet. Jag kommer ihåg lukten av den tid då barndomsvänner slutade att hälsa på varandra.

Strax efter publicerades statistiken om vapenlicenser och grupper som började beväpnas. 7 av ”dem” var beväpnade mot 1 ”av oss”. Nätter som var fulla av spöken då krigsförbrytare från 1940-talet började leva igen i många sånger innan 1990-talets Balkankrig började.

Dem som tidigare har pekats ut i historieböcker som människorshatare och mördare, blev plötsligt hyllade i en rad sånger av berusade grannar. Mördare blev stora idoler, förebilder, hjältar och t.o.m. deras knivar och blodiga händer berömdes i hårresande sånger som ekade under min fönstret.

Ju mer aggression desto mer styrka.

Ju mer hat desto större möjlighet att vinna och bli stor.

Ju mer rädsla man ser i ögonen på ”den andre” desto starkare blev man.

Detta är en extrem nationalism som gav XXL storlek till minsta lilla fluga som önskade att bli någon.

StorSerbien

Sen växer ännu större minnesbilder fram os mig på en rad andra som idag sitter inför rätta i Haagdomstolen för etnisk rensning, folkmord och brott mot mänskligheten.

Muslimer ska slaktas, fördrivas eller tvingas till att konvertera till kristendomen.

Romer, judar, albaner, turkar…Hur kunde de fortfarande finnas kvar efter en så stor flugattack under hela historien?

Nationalism blev liksom en virus som vi alla på slutet blev sjuka av, åtminstone med rädsla som skapade behov att betona starkt om att ”vi också finns”! På något sätt måste man finnas innan alla blir utrotade i koncentrationsläger eller massgravar.

Mina barndomsvänner började försvinna under en natt och blev hittade halshuggna vid floden och det enda vittnet var ett äppelträd där vi en gång klättrade upp på väg till skola.

Så var det i en tid innan man började skjuta från berg mot 15 000 studenter som gick in i fredliga demonstrationer på Sarajevos gator. Man hade svårt att svälja verklighet då granater började hagla över staden där man kunde se så många Hollywoodstjärnor bara 6 år innan, då Sarajevo var en OS-stad.

På slutet, flyr man. Inte bara för att rädda sitt liv utan för att rädda alla vackra bilder från barndomen. Man flyr för att inte bli tvungen att hata dem man en gång respekterade, tyckte om, delade lunch på skolrasten eller arbetsuppgifterna på samma kontor. Det är enda som räknas idag som en trofè. Att inte föra hatet vidare…

Mitt fönstret i sovrummet ramar in vårens färger i ett nytt hemland, mitt vackra och underbara Sverige.

Jag är rädd för människor som hittade hatet som källa till framgång eller möjlighet att bli någon, men ännu mer rädd för dem som applåderar till hatet och tror att detta är kärlek till ett eget land. Återigen pekar man ut ”den andre” som är skyldig för arbetslöshet. Återigen hör man om sönderslagna glasrutor i förorter. Återigen möter man människor som hyllar krigsförbrytare…

Jag gillar att höra ”Det kan inte hända här!” men ändå germina erfarenheter mig ingen rätt att tro så naivt en gång till.

Krönikor

"Många av mina bästa vänner är invandrare"

Gästinlägg av Tore Kullgren om argumentet ”men några av mina bästa vänner är ju invandrare”…

Invandrarvänner räcker inte som vaccin mot fördomar

Two Banded Ant Mimic (Castianeira cingulata)”Några av mina bästa vänner är flugor”…
sankax / Foter.com / CC BY-NC

Ett stödargument som är nästan lika vanligt som ”jag är inte rasist men”… är: ”Jag har många nära vänner som är invandrare/bögar/transpersoner/frikyrkliga” eller någon grupp som man inte vill stämplas som fientlig emot.

Det är ett ganska ihåligt sätt att komma undan med fördomar och generaliseringar, som innehåller flera tankevurpor. Om du frivilligt umgås med någon människa från en viss grupp, så tyder det åtminstone på att du inte har någon direkt avsky mot folk från den gruppen. Men det är i sig inte värt någon applåd; man kan vara fördomsfull utan att vara hatfull.

Tankevurpa 1: Hur många vänner har du?
Låt oss först anta att vissa grupper kan tillskrivas vissa egenskaper och värderingar. Du har ju fått lära dig en del om det, genom dina invandrarvänner, som du så gärna pratar om. Vilka vänner är de egentligen?

De flesta människor har bara en handfull nära vänner åt gången. Din tandläkare, vaktmästaren på jobbet, eller din granne, är inte dina vänner, om ni inte umgås privat. De här människorna som du anser dig veta så mycket om: utgör de verkligen en så stor del av bekantskapskretsen som du påstår? Tänk dig att du har födelsedagsfest eller gifter dig. Hur stor andel av de gäster som du bjuder in, och som kommer på festen, är muslimer? Flator? Funkisar? Ryssar? Eller vilken grupp du nu påstår dig vara så väl bekant med.

Tankevurpa 2: Har dina vänner ens försökt lära dig något?

«We howl»”Några av våra bästa vänner är lammkotletter… Förlåt, vi menar givetvis att de är får-”
Tambako the Jaguar / Foter.com / CC BY-ND

Nåväl, låt oss anta att du faktiskt har flera förtroliga vänner med utländsk bakgrund. Har du lyckats lära dig något av dem?

Om din mexikanske vän är lat, skulle det vara bevis nog för att mexikaner i allmänhet är lata? Det kanske är så att mexikaner i allmänhet är flitigare än svenskar, men din mexikanska vän råkar vara ovanligt lat, och därför tycker det är skönt att bo i Sverige, där hans lättja är mer accepterad? Spontana intryck från en person, är sällan nog för att beskriva hela etniciteten. Det är svårt att föreställa sig någon homo- eller bisexuell som skulle säga: ”alla straighta gillar hårdrock, mina straighta vänner gör det”.

Enda sättet som du verkligen får veta något av dina vänner, är om de berättar om sitt eget folk.

Tankevurpa 3: Har dina vänner rätt?
Nåväl, låt oss anta att dina utländska vänner faktiskt har berättat om sin ursprungliga kultur. Litar du blint på dem?

Om din kinesiska vän beskriver kineser som skrytsamma, så kan det mycket väl bero på att hon ogillar skrytsamhet i allmänhet. Eller att hon är skrytsam själv, men ursäktar det med att andra kineser skulle vara likadana. Eller att flera av hennes kinesiska vänner råkar vara skrytsamma på ett sätt som inte är typiskt kinesiskt. Eller att hon driver med dig. Eller flera andra anledningar som inte har med kinesers faktiska skrytsamhet att göra.

Tankevurpa 4: Hur många av världens länder vet du något om?
Nåväl, låt oss anta att ryssen, mexikanen och kinesen i ditt kompisgäng har lärt dig det mesta om hur deras landsmän är som personer, och att det visar sig vara sant.

Men i världen finns ungefär 200 länder. Sverige är ett. Och det finns fortfarande 196 nationaliteter, och ännu fler etniciteter utan eget land, där du inte har någon nära vän. Den som helt saknar vänner med utländsk bakgrund, och den som har flera vänner som de har lärt sig mycket av, är alltså ungefär lika okunniga om vilka värderingar och beteenden som är typiska för olika länder.

Eller omvänt: Säg att du är infödd svensk, men bosätter dig i Istanbul. Du blir god vän med en turk, som levt hela sitt liv i Turkiet. Skulle er vänskap göra turken till expert på svenskar, eller västerlänningar? Din turkiska vän uttalar sig sedan nedsättande och generaliserande om andra västerlänningar, till exempel spanjorer, kanadensare eller ungrare. Och säger ”jag är inte rasist, jag har en svensk vän.” Skulle det uttalandet göra din vän mer trovärdig?

Artiklar

De mångkulturella Sverigedemokraterna – Del 1

Sverigedemokraterna hävdar att 20% av deras medlemmar har utländsk bakgrund. Uppgiften baseras på en enkätundersökning som SD själva genomfört.

Male human head louse
Gilles San Martin / Foter.com / CC BY-SA

Om uppgiften kan bedömas som trovärdig eller ej ligger utanför ramen för denna artikel. Men det är otvivelaktigt att SD har ett flertal politiker med utländsk bakgrund och det är motiverat att studera flera av dem närmare — precis som det är att granska representanter för andra partier i det allt mer mångkulturella Sverige.

Motargument vill uppmana sina läsare att tipsa oss om SD-politiker med utländsk bakgrund, ”bra” såväl som ”dåliga”, som kan vara värda att uppmärksamma i denna artikelserie.

Först ut att presenteras är SD-politiker Elena Ykowskaya, född och uppvuxen i Ryssland.

Det finns en intervju på nätet där Ykowskaya lanserar till synes tidigare okända medicinska hypoteser. Under ett möte med SD i Lidingö hävdade hon att afghaner och afrikaner kan ha upp till ”2 000 parasiter i kroppen”.

Elena Yurkowskaya hävdar att hon ”bokstavligt” tolkar SD:s uttalade ”nolltolerans mot rasism ”.

Hon anser också att hon är ”den enda personen i hela Sverige som har så många vänner från Afrika” . Hon anser sig även veta ”precis vad de klagar på och precis vad de lider av”. Hon menar att hon ”bara tänker på mina vänners hälsa”.

När Yurkowskayas uttalanden uppmärksammades av Sveriges Radio och Sveriges Television befarade hon att hon skulle komma att uteslutas ur partiet. Men hon sitter kvar.