Gästinlägg av Marie Demker

Jag har blivit lite beklämd av den senaste veckans diskussion om rasism och främlingsfientlighet i Sverige. Grundstenarna i debatten har varit två män, båda med vad Statistiska Centralbyrån enligt Integrationsverkets riktlinjer från 1996 kallar ”utländsk bakgrund”. Såvitt jag vet är båda svenska medborgare men de skriver om sina olika erfarenheter av att ha namn som skiljer sig från det traditionella svenska namnskicket, ha yttre kännetecken som skiljer sig från vad de som växte upp på 1950-talet är vana vid och har föräldrar som har andra modersmål än svenska. Såvitt jag vet är en av dem född i Sverige medan den andre kom hit i vuxen ålder, båda har sin professionella plattform i kultursektorn, båda är män och det har ”gått bra” för dem båda om man med det menar att de har arbeten de trivs med, kan försörja sig och har bostad, mat och en hyggligt frisk tillvaro.

Cirrus Sky / People Photos / CC BY-ND

Jag talar förstås om Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask och Jasenko Selimovics svar på detta brev.

Under hösten har det också förts en i mina öron mycket märklig debatt om ”vithet” som bland annat berört barnböcker, seriealbum och spelfilmer. Utlösande för de bägge herrarnas brevskrivning är den upptrappning i uppspårandet av papperslösa flyktingar i Sverige som polisen ålagts och som innebär en större fokus på inre gränskontroller, också benämnt REVA.

Jag blir beklämd dels av att debatten om hur vi behandlar varandra inskränker sig till att handla om vad vi känner och hur det känns att blir behandlad på olika sätt dels av bristen på förmågan att tänka två tankar samtidigt. Beatrice Ask var själv den som påbörjad den argumentationslinjen genom att tala om ”upplevelsen” av kontroller och granskningar. Khemiri fortsatte i en stilistiskt välavvägd litterär text och Selimovic traskade vidare i en mer engagerad talspråklig stil. Men alla pratar de om hur det känns.

Jag vet hur det känns att bli behandlad som mindre vetande för att jag är kvinna, för att jag var ung, för att jag var Göteborgare (vilket jag inte var), för att jag var arbetarklass eller för att jag är ”känslig”. Jag vet också hur det känns att bli sedd som ett ofrivilligt objekt för andras lust, att blir utsedd till hackkyckling i en grupp, att ha ”fel” åsikt eller få försvara amerikanska dårpippipräster eftersom jag ju ”är frimicklare” (raljant uttryck för frikyrklig). Det känns en hel massa. Jag skulle kunna räkna upp en hel massa saker som jag fått ”känna på” eftersom jag tillhört någon grupp som för tillfället inte ansetts vara riktigt normal. I en politisk debatt tycker jag emellertid att dessa erfarenheter är intressanta just som personliga erfarenheter, som kött och blod i en diskussion om jämställdhet eller religionsfrihet. Men de är ju helt omöjliga som argument för hur kvinnofientligt, religionshatande, arbetarfientligt, hårt, sexualiserat, mobbande eller  Göteborgsfientligt Sverige var.

Mina argument i dessa frågor hämtar istället näring ur principiella resonemang, ur jämförelser och ur generella förhållanden. Mentaliteten i Sverige är mer tolerant idag än när jag växte upp, det gäller livsstilar, sexualitet och invandring. Möjligheten att förverkliga sina livsprojekt för människor med lite ovanliga intressen är mycket större idag än på 1960-talet. Den kulturella mångfalden är mycket större än på 1970-talet i alla avseenden. Individens rättigheter och möjligheter ges mycket större plats idag än för 30 år sedan. Det finns data på sådant, som vi samhällsvetare säger.

Det hindrar inte att kvinnor fortfarande har lägre lön och behandlas illa, att människor födda utanför Sverige har det svårare att ta sig in på arbetsmarknaden eller att religionsfriheten fortfarande brister i en del avseenden. Och vi kan inte heller bortse från att det finns strukturer som skapar underordning och överordning i vårt samhälle, samtidigt som vi inte kan skylla varje oförrätt på en struktur men inte heller skuldbelägga varje individ som är offer för strukturen. Politik är att se dessa strukturer, att värdera dem, att bekämpa dem med de medel och argument man uppfattar rationella och i syfte att nå de mål man värderar högst.

Barry Yanowitz / Animals Photos / CC BY-NC

Att bli medveten om strukturen är inte samma sak som att bli ett offer för den. Att blunda för strukturen kommer dock att göra ansträngningarna att förändra mindre rationella än om man ser och arbetar i relation till strukturen. Det är därför delad föräldraförsäkring sannolikt kommer att ta jämställdheten framåt medan vårdnadsbidrag inte gör det. Och det är därför en satsning på goda kunskaper i svenska sannolikt är viktigare för utlandsfödda med annat modersmål för att få fäste på arbetsmarknaden i Sverige än särskilda praktikplatser för ”invandrare”. Vi vet nämligen att kvinnors föräldraskap motverkar deras möjligheter på arbetsmarknaden och i yrkeslivet och vi vet att goda kunskaper i svenska är avgörande för att få jobb hos de flesta arbetsgivare i Sverige.

Att dessa insikter skulle få oss att i mindre grad motarbeta det förhållandet att mammor har sämre chanser att utveckla sin fulla potential än pappor och att personer med annat modersmål än svenska har sämre chanser att utveckla sin fulla potential än infödda är orimligt.

Vi kan tänka två tankar samtidigt:

Vi kan både skapa nya strukturer som häver de diskriminerande (om vi blir varse dem) och vi kan ideologiskt bekämpa kvinnors och icke-svenskspråkigas  underordning på ett individuellt plan. Men båda sakerna kräver POLITIK och rationella argument. Inte personliga anekdoter och känslomässiga vädjanden om förståelse.