Etikettarkiv: flyktingar

SD om kvotflyktingar

Gästkrönikör Kim Ahola, sampubliceras från bloggen Kim The Cynic

När man diskuterar asyl med ”invandringskritiker” får man ofta höra att de som kommer hit inte är riktiga flyktingar. Ibland säger några till och med att vi borde ta emot fler kvotflyktingar, eftersom de är flyktingar. På. Riktigt.


Kvotflykting i UNHCR:s händer

En sådan syn vittnar naturligtvis om en djup okunnighet om flyktingars situation, men låt oss lägga det åt sidan för en stund. Kvotflyktingar plockas upp från flyktingläger runt om i världen. Det är människor som uppfyller alla krav på flyktingstatus, men som inte själva kan ta sig därifrån. De kan vare sig betala för egna visum (om de ens gick att söka/få) eller för ”hjälp” av människosmugglare. De sitter helt enkelt fast i flyktingläger tills:

  1. oron lagt sig så att de kan återvända hem (vilket kanske aldrig sker), eller:
  2. de plockats upp av UNHCR och givits chansen till ett nytt liv som kvotflykting.

Ungefär 25 länder i världen tar emot kvotflyktingar idag. För att klassas som kvotflykting måste man ha flyktingskäl enligt Flyktingkonventionen från 1951. Mellan 1987 och 2012 tog Sverige emot i snitt 1.796 kvotflyktingar om året. 2012 tog vi emot 1.853 personer. Våra nordiska grannar är hyfsat generösa de med:

  • Finland: 500
  • Norge: 1.200
  • Danmark: 750      (2012)

Det är alltså dessa flyktingar vi talar om i det här blogginlägget. Dessa brukar även många invandringskritiska vara positiva till att hjälpa, så hur är det med den saken? Bör sådana lägga sin röst på Sverigedemokraterna?

I HELVETE HELLER!

Saken är nämligen den att Sverigedemokraterna formligen vill slakta antalet kvotflyktingar. Riksdagsmannen Kent Ekeroth berättar t ex på sin blogg att han vill ha ner antalet från dagens 1.900 till 60(!). Han tar procenträkning till hjälp:

Enligt FN uppgick Europas befolkning till 852 miljoner 2009. Sveriges andel av detta är med andra ord cirka 1 procent. Så istället för att vi tar emot 30 procent av andelen kvotflyktingar som vi enligt SvD gör idag, borde vi alltså ta emot 1 procent, dvs 30 gånger mindre än vad vi gör idag.Så istället för att ta emot 1900 st i år borde vi enligt vår befolkningsmängd ta emot 60 personer cirka, en minskning med cirka 97 procent.

Eh… va?

Okej… så istället för att notera det enorma behovet och be andra länder att (åtminstone) försöka följa vårt exempel så väljer Ekeroth att se dagens kvotflyktingström som en slags magisk konstant som bara behöver fördelas på fler? Varenda vettig människa förstår ju att fler länder behöver ta emot fler kvotflyktingar. Nu. Omedelbart. Sverigedemokraterna borde testa att faktiskt prata med UNHCR, en organisation som de själva ironiskt nog säger sig skatta högt:

Sverigedemokraterna har föreslagit i sina budgetförslag att stödet till UNHCR ska öka med en miljard kronor.

Hål i huvudet-politik. UNHCR som bland annat överser kvotflyktingarbetet, ska alltså ges en extra miljard (finansieras genom att SD skär ner trettio-fyrtio miljarder kronor från alla andra biståndsprojekt), villkorat med ”används bara för hjälp på plats”. Lägg av!

SD gör det ärligt talat svårt för sig själva. De behåller naturligtvis sina kärnväljare. Andra partiers misstag i oroliga tider krattar också manegen för dem, men förr eller senare kommer sådana här värdegrundsfrågor att komma ikapp dem. Varför diskuterar de ens kvotflyktingar? Ah well… SD vill förutom detta begränsa flyktinginvandring på väldigt många sätt, men då det inte hör till just kvotflyktingar tar vi det en annan gång.

Den som vill kan fördjupa sig om den svenska flyktingkvoten

Kent Ekeroth, Björn Söder, Linus Bylund, Martin Kinnunen har kontaktats för ev. kommentar. Ingen av dom har svarat.

Gästkrönikör Kim Ahola, läs krönikan i sin helhet på bloggen Kim The Cynic

Asylboenden och ekonomi

För ett par dagar sedan fick vi ta del av nyheten att personer boende på asylboendet Svanbacken, utanför Delsbo i Hälsingland, hade sittstrejkat på grund av dålig matkvalitet. Huruvida detta är rätt sätt att gå eller inte kan ju diskuteras. Medel för förbättring för de asylsökande är dock inte så starka; större delen av de som bor på Svanbacken är nöjda med hur boendet skötts och tar avstånd från strejken.

Olika boenden har olika förhållanden; här verkar det som om strejkarna var en liten subgrupp utan stöd från helheten. Det som verkligen intresserar mig är dock hur detta omnämns i diverse ”media” och bloggar.

Avpixlat med flera var inte sena att hänga på nyheten, för att visa på ”asylsökandes generella otacksamhet – trots alla miljarder som läggs på dem årligen”. I kontrast får vi veta av Avpixlat att både barnomsorg och äldreboenden kostar bra mycket mindre (ca 6-8:- per portion) än de 60-80:- per portion som asylboenden kostar samhället. PRO menar dock att kostnaden för maten kan uppgå till nästan 4000:- per månad (ca 44:- per måltid). För skolköken beräknas dock maten till ca 10:- per portion, inberäknat det som lagas i centralkök.

Kostnaderna för asylboenden kan variera kraftigt:

Här brukar sex asylsökande dela på en trerumslägenhet. Genomsnittspriset per plats och dygn är 50 kronor.
Crownsville Hospital Center
Jack’s LOST FILM / Foter / CC BY-NC-ND

Samtidigt fick vi reda på att företag kan fakturera runt 300-400:- per dygn för en som bor på asylboende, utan att för den delen tillhandahålla rimlig standard. Media som Avpixlat vill gärna föra fram åsikten att det är otacksamhet över ett liv i lyx (det är ju så dyrt) som ligger bakom strejken. Vi har dock sett flertalet rapporter om att allt inte är guld och gröna skogar på Sveriges asylboenden.

Problemet ligger i att det är de mellanhänder som står för boendena som får pengarna, inte de boende. Detta är ett enormt problem som måste adresseras genast. Det gäller inom hela välfärdssektorn där vi kunnat se hur de äldre blivit kassakor och där skolorna får ta smällen av diverse nedskärningar – allt detta medan företag gör stora vinster på asylboenden, äldreboenden och skolor.

Vi måste naturligtvis se över var våra pengar tar vägen. Det är inte fel att hjälpa till där vi kan. Vi kan dock inte tillåta ett fortsatt slöseri med våra skattepengar, så att lycksökare kan göra sig stora pengar på de som är mest utsatta i samhället. Oavsett nationalitet, samhällssituation eller ålder. Ett asylboende ska självfallet gå runt, men vi lär väl knappast kunna plocka ut många kronor i vinst för asylsökande…? Eller äldre…? Eller barn…? Eller funktionshindrade…?

Om vi byter skinn – hjälper det då?

Gästinlägg av George Bandak.

För någon vecka sedan kunde man läsa den prisbelönade författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask i DN. I brevet uppmanar han henne att byta skinn med honom för en dag. Avsikten med bytet är att hon skall få möjligheten att uppleva hur det är att vara svensk med utländskt utseende. Hur det är att dagligen möta fördomar som är riktade mot ens hudfärg eller etnicitet och etiketteras som invandrare. I brevet berättar Khemiri om hur det var att växa upp i ett fördomsfullt Sverige. Ett Sverige där poliserna sätter kriterierna för vem som bör etiketteras som svensk, och vem som bör etiketteras som invandrade. Brevet är skrivet med anledning av regeringens förslag om det så kallade projekt Reva. Projektet går i stort sett ut på att polisen får ”fria händer” att stoppa personer med utländskt utseende för att kontrollera om de vistas illegalt i landet. De som vistas illegalt skall utvisas till sitt hemland, oavsett om de riskerar att få dödsstraff eller om det skulle råda krig där.

Kelen, bild
G. Bandak

När jag först hörde talas om projektet trodde jag att det var ett skämt. Det låter ju nästan som ett fascistiskt knep – ett knep för att göra sig av med de som inte tillhör det egna landets kriterier för hur en svensk medborgare bör se ut. Helt absurt. Hur banalt det nya regeringsförslaget än låter så är det ett faktum. Det har redan börjat ske. Personer med utländsk bakgrund eller utseende stoppas och projektet kallar det ”rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”. Vissa har till och med blivit utvisade.

Var det det här som var Sverigedemokraternas mål? Att på ett eller annat sätt få sin vilja igenom med att aktualisera frågor som de andra partierna åsidosätter? Och kanske blev det så kritiskt för den sittande regeringen att de inte längre kunde negligera frågor om invandring eftersom det i sin tur bara skulle leda till fördel för SD? Kanske. Men är inte det här med projekt Reva att gå över gränsen? Finns det någon gräns över huvud taget?  En gräns för vad som är omänskligt?

Tråkigt nog skedde det inga förändringar. Beatrice Ask drog inte tillbaka Reva-projektet och hennes svar till Khemiri var långt ifrån det vi hade väntat oss. Hon svarade så som politiker oftast brukar svara – känslolöst, oengagerat och med en ovilja att visa medkänsla. Ingenting tycks bita på dagens politiker; inte ens en fråga om mänskliga rättigheter  eller mänsklig värdighet.

Debattören och nyhetskrönikören Dilsa Demirbag-Sten skriver om det kommande valet i sin krönika: ”Vi kan räkna med fler utspel om invandringen”. Det parti som utlovar minskad arbetslöshet och bättre skola kommer att få väljarnas röster, skriver hon. Men, frågar sig Demirbag-Sten, ”vilket parti för fram att alla människor är lika mycket värda och vägrar att lägga den kollektiva skulden för alla problem på gruppen av ansiktslösa invandrare, dessa mörkhåriga främlingar som görs till syndabockar för allt som är mindre bra i samhället?” Det parti som väljer att göra det kommer med stor sannolikhet att misslyckas. Dessvärre. För det ingår i Europas historia att utmåla en fiende, en kollektiv grupp som bär det egna landets skuld. En grupp som får en etikett. För Sverigedemokraterna är det invandrarna och muslimerna som bär det egna landets och till och med Europas skuld. De är övertygade i sin sak och även om någon skulle skrapa fram bevis som strider mot deras övertygelse, skulle de ändå vara övertygade. Det är dem det är fel på, inte oss. Aldrig oss.

Extra Medium / Beach Photos / CC BY-NC-ND

Om vi byter skinn – hjälper det då? Jag vet inte. Kanske. Det kanske inte kan förändra alla de som är kritiska till invandrare och har en föreställning om att alla invandrare är potentiella brottslingar. Eller de som i smyg uttrycker sina rasistiska åsikter och gömmer sig bakom det parti som utger sig för att stödja nolltolerans. Men om det förändrar en person och får honom eller henne att reflektera över hur en vardag kan se ut hos en som inte är blåögd och har blont hår, är det inte värt det då?

För mer än tjugo år sedan kom jag till Sverige med min familj. Jag var två år. Under hela uppväxten i detta land – som jag aldrig sett som främmande – mötte jag fördomar. Överallt.  På ett sommarjobb för mer än tio år sedan blev jag dagligen kränkt och mobbad av personer med rasistiska åsikter. Jag förstod inte varför. Jag försökte förstå, jag gjorde verkligen det. ”Åk hem till ditt blatteland din turk”, sa de. ”Men, jag är inte turk, jag kommer från Syrien”. Vad jag sade spelade ingen roll. De gav mig etiketten turk och invandrare. Just denna ovisshet – denna fullkomliga gåta – att det är mig det är fel på är något som jag än idag inte kan begripa.

Det var inte bara denna händelse. Varje gång jag och mina kompisar från högstadiet gick in till en affär fick jag butikägarens ögon på mig. Hur jag än vred och vände på det förblev jag en främling i mitt eget land. Den som drog till sig uppmärksamhet. Inte på grund av kläderna utan på grund av utseendet. På grund av det tjocka mörkbruna håret, de bruna ögonen och färgen på min hud. Jag avvek från kriterierna för en typisk svensk och fick ständigt höra det. ”George, du som är från ett annat land, kan du berätta om din religion… din kultur?” fick jag ständigt höra från mina högstadielärare.  Detta ständiga ”du”.

Varför fick inte någon annan i min klass en sån fråga?

I ett land som skall stå för mångkultur, tolerans och jämställdhet ter sig projekt Reva som en motsägelse. Jag säger inte att det partiet gör fel och att det partiet är bättre. Däremot kan vi inte ignorera vår känsla för vad som är rätt och fel. Vi kan inte skicka hem personer till ett land som inte välkomnar dem och hotar att beröva dem livet. Vi kan inte. Det är fel. På samma sätt är det fel att polisen stoppar människor med utländskt utseende för att fråga en sån banal sak som: ”Ursäkta, är du svensk? Är du verkligen det? Kan du bevisa det för mig?”. Nej, det är inte att visa mänsklig värdighet. Det är inte att visa tolerans.

Det är att döma.

George Bandak

De judiska flyktingarna från arabvärlden

Recension av:

De judiska flyktingarna från arabvärlden – en bortglömd aspekt av den arabisk-israeliska konflikten.

Som kan köpas från Svensk Israel information.

Efter det andra världskriget skedde flera stora folkfördrivningar. Polacker, tyskar, finnar, ryssar, balter, kineser, japaner och andra — vars släkt kanske i vissa fall bott tusentals år på en viss plats — fördrevs från sina hem då gränserna justerades.

Father and daughter
nagillum / Foter.com / CC BY-ND

Under mellankrigstiden skedde liknande folkfördrivningar, och mest känd av dessa är nog fördrivningen av grekerna från västra Turkiet. Där hade greker bott i tusentals år och därifrån fördrevs folken på 20-talet.

I mina ögon är dessa folkfördrivningar brott mot mänskligheten. I samband med krig bestämmer politiker sig för att ”tömma” områden på den befolkning som bott där sen urminnes tider eller så låter man inte flyktingar komma tillbaka.

Folkförflyttning

En annan stor folkförflyttning skedde i samband med att Israel bildades efter andra världskriget. 720.000 palestinier och 850.000 judar flydde eller fördrevs från sina hem utan att få pengar med sig och utan rätten att komma tillbaka och leva tryggt.

Den ena av dessa folkförflyttningar hör man talas om än idag: den palestinska. Anledningen är tragisk. Bisarrt nog är palestinierna den enda grupp som förflyttades på 40-talet som aldrig togs emot som medborgare i de länder de flydde till. De omgivande länderna ville inte det utan lät flyktingarna bo i flyktingläger så man kunde använda dem som schackpjäser i konflikterna med Israel. Man räknar med att det finns 4,5 miljoner palestinska flyktingar idag. Flyktingstatusen har alltså gått i arv från barn till barnbarn till barnbarnsbarn.

Det är idiotiskt att palestinierna inte tilläts flytta hem och få full medborgarstatus efter kriget mot Israel 1948. Men lika galet är det att de än idag är flyktingar. Tänk er att polacker eller tyskar eller finnar än idag skulle vara flyktingar i flyktingläger efter att de fördrevs 1945?!

De judiska flyktingarna

Boken jag recenserat handlar om de judiska flyktingarna. De är mer bortglömda i debatten. Detta beror kanske på att de mottogs direkt som medborgare i Israel. Hade dessa flyktingar ännu levt i stora flyktingläger och använts som schackpjäser i maktspelet hade det kanske varit annorlunda.

Eller så beror det på att man i debatten hellre pratar om de palestinska flyktingarna eftersom de judiska flyktingarna ofta ses som tillhörande ”förtryckarsidan” i den svenska debatten?

Boken är viktig eftersom den beskriver det utbredda judiska livet i många länder i mellanöstern och nordafrika. I tusentals år bodde det judar i Irak, Egypten, Libyen och andra länder men idag bor bara en handfull judar i dessa länder.

Boken beskriver också antisemitismen som många judar mötte i dessa länder. Den visar att livet inte var så lätt och tillvaron så fredlig.

Men det viktigaste är att boken beskriver vad som skedde på 1930-talet, 40-talet och framåt.

När britterna beslöt att ge judarna en fristad i Palestina växte antisemitismen i hela den omgivande regionen. Och när 1948 Israel bildades bröt helvetet lös.

Arabförbundets lagförslag

Redan innan Israel bildades hade länderna runt Israel bestämt sig för att utvisa judarna eller tvinga dem till absolut lojalitet. Att vara sionist (dvs för Israels bildande) skulle anses som brott. Arabförbundet la t.ex. fram ett förslag till lag där detta formulerats:

1. Från och med (datum), ska alla judiska medborgare av (landets namn) anses vara medlemmar av den judiska minoritetens stat Palestina och registrera sig hos myndigheterna i regionen i vilken de bor, ange namn, exakt antal familjemedlemmar, adresser, sina bankers namn och summan av sina tillgångar i dessa banker. Denna formalitet ska genomföras inom sju dagar.5. Den jude vars aktiviteter avslöjar att han är en aktiv sionist, kommer att bli betraktad som politisk fånge, och kommer att interneras på ett speciellt ställe av polisen eller regeringen. Hans ekonomiska resurser kommer inte att frysas utan konfiskeras.

the Temple Mount -- Nov 13, 2011 / 16 Cheshvan 5772 ...item 2.. One surefire way to avert a nuclear holocaust. --  Let us not be caught unawares this time. (February 12, 2012 / 19 Shevat 5772) ...
marsmet542 / Foter.com / CC BY-NC-SA

För att ses som sionist räckte det att vara positiv till Israel eller till att judar fanns överhuvudtaget i Palestina. I korthet betydde det att judarna i arabländerna skulle fråntas eller vägras medborgarskap och deras tillgångar frysas. De som misstänktes vara sionister skulle fängslas och få sina tillgångar konfiskerade. Denna politik genomfördes också i land efter land med start 1948. I norra Afrika inte förrän på 50-talet då länderna där blev självständiga.

Idag bor det bara några tusentalet judar kvar i arabvärlden. Då, 1948, bodde närmare 900.000 judar i arabvärlden och endast 650.000 i själva Israel.

Det är bra att boken skrivits och publicerats, för att bringa lite balans i debatten om folkfördrivningarna i Mellanöstern. Men, lika lite som fördrivandet av tyskar och polacker och japaner 1945 bör vara en sak som påverkar politiken idag borde fördrivandet av palestinier och judar 1948 vara en sak som påverkar politiken idag, egentligen. Att flyktingfrågan ännu är brännhet och aktuell är tragiskt, mycket tragiskt.

Gjort är gjort. Nu är det så att folk fördrevs för 70 år sen. Vi kan inte börja ändra tillbaka gränser och kasta ut folk som ägt ett hus i generationer. Lika lite i Polen, som Ryssland, Kina, Korea, som i Tjeckien som i Israel eller i Egypten. Vi måste undvika att liknande galenskaper sker i framtiden, det är det viktiga idag, inte att börja flytta tillbaka folk och därmed skapa nya flyktingar.

Och därför behöver vi lyssna till berättelserna om de stora folkfördrivningarna, så vi lär av de gångna misstagen.

Läs boken! Den är viktig.

Integration vid Sveriges gränser

År 1994 lämnade jag äntligen livet på flyktingförläggningen efter min ankomst till Sverige 1992. Det var tidpunkten då jag lämnade samhällets största kollektiva isoleringscell som sällan har setts inifrån av någon av landet Sveriges politiker och debattörer. Mina vänner, grannar och kusiner, som åkte till Tyskland under samma tidsperiod, hade redan hunnit lära sig tyska, arbeta 1-2 år och placerat sina barn på dagis och skola. En del var nästan klara med kurser och utbildningar och hade skaffat sig egna lägenheter.

C:a 20 år senare, framstår det som om vi inte har lärt oss mycket av en del andra europeiska länders asyl/flyktingpolitik, vad gäller sättandet av grundstenen för individens utveckling i ett nytt samhälle.

Under Balkankriget på 1990-talet var Tyskland engagerat extra starkt. Bland annat med en asyljour som fanns direkt i den tyska tullen. Landet tog emot cirka en halv miljon människor från forna Jugoslavien. Trots att Tyskland har drygt 80 miljoner egna invånare (på den tiden drygt tio gånger större än Sveriges befolkning) på en yta motsvarande 79% av Sveriges yta.

Riksgrense Sverige
Kakakrokodil / Foter.com / CC BY

Redan i tullarna fick man arbetstillstånd och ett tillfälligt visum på 3 månader, vilket motsvarade väntetiden för att behandla personens skäl att vistas i landet. Redan i tullarna gjordes en uppdelning av personer som kom från olika delar av forna Jugoslavien utifrån pass och övrig dokumentation.

Under kort tid kunde tyska myndigheter konstatera vilka som kom från krigsdrabbade områden för att ge dem förläggning av tillfälliga visum för vistelse i Tyskland. Resten kunde meddelas inom ett par månader om huruvida de skulle få stanna i landet eller ej.

Tyska myndigheter försåg redan i tullen asylsökande med information om organisationer och föreningar som kunde hjälpa människor att emigrera till andra länder. Länder som behövde deras kompentens och utbildning. Mer bestämt länder som ville ta emot dem som arbetskraftinvandrare. Två av mina kusinfamiljer hamnade i USA och en annan i Kanada. Tyskland var en av de första länderna i Europa som beviljade uppehållstillstånd för bosniaker från krigsdrabbade område. Sverige var ett av de sista.

I Sverige togs cirka 100 000 asylsökanden från forna Jugoslavien emot. De flesta fick bo på flyktingförläggningar några kilometer utanför närmaste stad. Jag hamnade till och med på en ö i Norrland som kändes som världens ände. Cirka 50 kilometer från den närmaste staden som hette Kramfors. En stad dit bussarna åkte en eller ibland två gånger i veckan. Helt isolerade från samhället och omvärlden snurrade tusentals människor som jag själv runt i en total ovisshet från mellan ett till två år, innan besked gavs om man fick eller inte fick stanna i Sverige.
Tiden på flyktingförläggningen knäcker individens självförtroende liksom entusiasmen inför ett nytt liv i ett nytt land. Den tiden kastas tusentals människor in i en depression lika stor och djup som universums svarta hål. Efter den tiden behövdes det en hel process för att bli mentalt återställd. För att kunna vakna upp, nästan. För att kunna bli mentalt redo för engagemang i samhället eller åtminstone för att återuppväcka sin egen nyfikenhet för landet där man fick bo.

Genom att man isolerade människor från samhället, nästan utan språkkunskaper, bäddade man för förakt och fördomar och med detta så kallade ”invandrartäta område” där man instinktivt sökte trygghet i det man redan kände till. Det yttre samhället var totalt okänt.
Under nästan ett och ett halvt decennium kunde man lyssna på Mona Sahlin i Göran Perssons regering om ”stackars invandrare”. Dessa ”stackars invandrare” som inte kan och inte vet. Invandrare som är utanför samhället. Invandrare som blev ett problem. Invandrare som saknar svenska vänner. ”Invandrarmat”, ”invandrarbrott”, ”invandrargäng”, ”invandrarområde”, ”invandrarfrågor” och ”invandrarproblem” var ord som levererades dagligen tills Sverigedemokraterna slutligen blev Mona Sahlins arbetskollegor i riksdagen.

Mona Sahlin tackade för sig. Sverigedemokraterna satt kvar och började svinga sina järnrör och helrör i ett kör.

Border of Sweden
DarlingSnail / Foter.com / CC BY-NC-ND

Så många gånger hörde man i debatter om att långa väntetider på flyktingförläggningar kostar pengar och bränner upp många potentiella och goda krafter, men ingenting har förändrats. Jag hörde aldrig om en extra asyljour i tullarna på grund av flyktingströmmar från Syrien.
Rutinerna är desamma då som nu: Att ta emot människor, att skicka dem till flyktingförläggningar och eftersom det blir många som strömmar in, utan någon struktur och förberedningar innan, så leder det till en lång väntetid i Sverige. Medan ansökan behandlas och efter ansökan behandlas.

Det enda som förändrades under 20 år är att man blev bättre på att leverera kurser i svenska språket i flyktingförläggningar: På ”min tid” var det väldigt slarvigt då man kunde sitta på kursen framför en lärare som inte alls var en lärare utan en studenttjej som bestämde sig för att jobba där ett par månader under sommaren. Sedan stack hon tillbaks till sin egen skola. Vi hann glömma bort allt hon lärde oss innan vi fick uppehållstillstånd.

Nu har vi en blond och blåögd migrationsminister som gärna vill kasta fisknätet över Sverige för att fånga upp människor med icke-nordiskt utseende. Något som välkomnas varmt av Sverigedemokraterna. Efter flera år som migrationsminister har han samtidigt lovat en human asylpolitik och alla applåderade i riksdagen.

Som före detta flykting från före detta Jugoslavien ser jag enkla lösningar med extra kontor i tullarna som enbart ska fungera som asyljourer. Kontor som kan utföra hälften av jobbet för kollegor på Migrationsverkets kontor ute i landet. I så fall kommer man att ordna en bra struktur, vilket ger korta väntetider och förenklar hela processen från asylansökan till vidare integration i ett nytt land. Varför inte..?

/Ida Dzanovic

EU:s politik: "håll barbarerna från Europa"

Diskussionen om hur EU:s flyktingpolitik, där det s.k REVA ingår, bör se ut har pågått länge. Redan då man satt och skissade på det framtida EU på 80-talet pratade man om att kombinera strikta gränskontroller med ”inre utlänningskontroll” för att spåra upp ”illegala invandrare”. Det hela ingick i planerna man hade för att skapa fri rörlighet i det framtida EU dra upp gränserna mot ”alla andra”.

File:Ostkastell Welzheim.jpg
Vakttorn. Roms gräns mot ”barbarerna” i norr.

Sådana gränskontroller är inget ovanligt. Sverige har haft sådant länge. Det nya var att politikerna efter andra världskriget förstått att nationalism och gränskontroller var av ondo och att man därför ville avveckla dessa… men endast för en ”elit”; för EU:s medlemsstater.

Att tullar ställer till kaos hade politiker i både högern och vänstern i EU förstått och därför ville man ha frihandel för att skapa fred. Man visste att frihandel leder till välstånd och fred. Men man ansåg att denna frihandel bara var något Europas elit skulle få ta del av. Gentemot Afrika och Asien restes höga tullmurar.

En författare som tidigt var inne på detta och varnade för det var Jean-Christophe Rufin i ”Det nya imperiet och barbarerna, klyftan mellan nord och syd” (1991).

Han ansåg att en politik liknande det gamla romerska rikets var på väg. Rom byggde nämligen strikta gränskontroller, s.k. limes, för att hålla ”barbarerna” från Rom.

Så går utvecklingen, skrev han. Nord och Syd skiljs åt mer och mer. Syd är kaos och fattigdom och nord välstånd. Därför måste nord bygga gränsmurar för att skydda sig mot ”barbarerna” i syd, precis som Rom gjorde. Barbarerna kan lämnas för att dö bort i sjukdomar, det man måste hindra är att barbarerna väller över gränsen till den ”civiliserade världen.

Jean-Christophe-Rufin-J-aime-une-vie-hors-des-contraintes-de-la-societe_article_main
Rufin

For the first time, the myth of development has been  burst apart, revealing a long-hidden reality: The North and South are developing in diametrically opposite directions.

. . . These differences make it possible to draw the ideologi­cal line which separates the North from the new barbarians.

… Today’s new Limes between North and South marks the  beginning of a new type of worldwide apartheid. The idea of the Limes more or less explicitly contains the intent of delineating, and then protecting the North. But this will occur by means of forcing an abandonment of the South, which will be considered barbarians. This [abandonment] is already evident today in many regions. In demographic terms: The effort to keep the size of the world’s population within bounds, will be supplanted by a hope that at least the masses in the South can be curbed; people will set their hopes on malthusian catastrophes which can regulate it.

… today we are witnessing the extinction of entire cities, such as in Zaire, Angola, and Uganda. Where 10 years ago you could find flourishing trade metropolises, now all you see is ghost towns taken over by
weeds.

Vid denna tid hade inte EU börjat bygga sina murar. Rufin förutsåg att detta skulle ske och att de murar USA höll på att bygga mot Mexiko skulle vara förebilden.

All strategic principles involving the Limes have their expression, if not even their origin, in this narrow zone be­ tween Anglo-Saxon and Latin America. . . . In order to com­bat the seeping in of immigrants, the North Americans must once again establish border garrisons.

… the erection of a borderline, a cordon of stability, a Limes, which isolates the  two worlds of North and South from each other, will have a  calming effect in the face of catastrophes which are so obvi­ously brewing there, and in facts of the hostility with which the South regards the North.

Låter det osannolikt att politiker medvetet och omedvetet för EU in i denna riktningen? Då ska ni se filmerna med vittnesmålen från Russeltribunalen i Stockholm i somras. Det bekräftar det som Rufin varnade för redan 1991. Filmerna bifogar jag nederst i denna text.

När man utvecklat EU och EG har man kommit på något viktigt, att gränskontroller, tullar och andra hinder mellan folken är något skadligt som skapar konflikter mellan folken. problemet är att man bygger höga murar för att förhindra att hela världen får ta del av detta goda.

Minns vad som hände med Rom.

Rom föll när de s.k. ”barbarerna” till slut krävde sin rätt och migrerade in i det militariserade Romerska riket som kollapsade under tyngden av sin militära kontrollapparat.

Givetvis var det inte migrationen som dödade Rom. Folk strävar efter mer välstånd, det är alltid en del av den mänskliga naturen. Får man det inte där man bor så migrerar man. Det gäller afrikanerna idag och det gällde skandinaver och germaner OCH afrikaner under den romerska tiden.

I själva verket var det kanske ”limes”, oförmågan att sprida välståndet Rom hade, som dödade den romerska civilisationen. Själva begreppet ”barbarerna”, uppdelningen av mänskligheten i ”vi och dem” och den militära apparat man byggde för att upprätthålla illusionen av att mänskligheten inte var en enhet.

Då var vi barbarerna som civilisationen behövde skydda sig mot. Idag är vi de som bygger vår tids murar.

SESSION: BORDER CONTROL
http://digitallive.eu/assets/jw-player-plugin-for-wordpress/player/player.swf

SESSION: ASYLUM PROCESS
http://digitallive.eu/assets/jw-player-plugin-for-wordpress/player/player.swf

SESSION: UNDOCUMENTED MIGRANTS
http://digitallive.eu/assets/jw-player-plugin-for-wordpress/player/player.swf

SESSION: DETENTION & DEPORTATION
http://digitallive.eu/assets/jw-player-plugin-for-wordpress/player/player.swf

SESSION: JURY DELIBERATION & VERDICT
http://digitallive.eu/assets/jw-player-plugin-for-wordpress/player/player.swf

 

Till diktaturens hantlangare (2)

Gästinlägg av Leo Calandrella Rudberg, vars tidigare artikel om REVA kan läsas här. Del ett på det öppna brevet till ”diktaturens hantlangare” kan ni läsa här.

Rosutdelning med BodströmSocialdemokraten Bodström var en av de som bygde upp REVA.
Socialdemokrater / Foter.com / CC BY-NC-ND

Moderaterna, ni är dödspolitikens främsta parti. Er justitieminister kan inget om rättsstatens grundläggande principer. Er migrationsminister betraktar migranter som döda volymer, inte som levande människor. Er statsminister vägrar förklara varför Sverige nödvändigtvis ska ha världsrekord för brott mot FN:s tortyrkommitté och säger istället att det inte är hans ”ansvar att säga om det är rätt eller fel” när polisen utför hans regerings order.

Ni kan inte ens er egen politik – eller ideologi. Ni kallar er liberaler men kränker liberala rättigheter på löpande band. Ni kallar er konservativa men vägrar alla svenskar som en del av samhällsgemenskapen. Ni kallar er ett arbetsparti men bryr er inte ett skvatt om de som arbetar hårdast, värst och farligast: de papperslösa.

Nyss i ”Agenda” pratade er partiledare Reinfeldt om en ”mycket generös asylpolitik”, och han påstod att polisen ”följer de lagar och regler” som finns. ”mycket generös” är en tolkningsfråga, men jag förstår inte hur ni tänker när ni menar att Karim behandlats ”mycket generöst” då han utvisats till Uganda.

Er statsminister ljuger: Polisen följer inte alls lagarna och reglerna, eftersom polisen, Migrationsverket och själva Utlänningslagen bryter mot Europakonventionen och FN:s tortyrkonvention. Vidare säger Reinfeldt att ”Polisen avbryter nu dessa regler”, om rasprofileringen. Det stämmer inte. Polisen lämnade tunnelbanan av strikta effektivitetsskäl.

Även här finns en liten, liten strimma av framtidstro, tanken på att Moderaterna inte för evigt är förlorade i ett morbidt sammelsurium av inkompetenta ekonomiska beräkningar och total brist på förståelse för människor. Fria Moderata Studentförbundet har briljerat i de demokratiska principer ni som parti förkastat (dock ej på Stockholmsnivå). Om ni ska ha någon chans att behålla er makt, Moderaterna, när humanistiska vindar nu blåser över folket (”väljarbasen”): gör som dessa kloka studenter uppmanar er.

Ert ungdomsförbund MUF har dock lyst med sin frånvaro i debatten – vart tog rättighetsliberalerna som stod på tvärpolitiska barrikader mot FRA för bara fyra år sedan vägen? FRA är illa. FRA är massövervakning. FRA är inte tillnärmelsevis lika antiliberalt, auktoritärt och antihumanistiskt som utvisningarna. MUF, gör er röst hörda!

Statsministern
danieljordahl / Foter.com / CC BY

Socialdemokraterna, även ni bär ansvar för migrationspolitiken. Ja, inte de bra delarna, med skolgång och sjukvård åt papperslösa – det vägrade ni gå med på när ni hade makten. Istället var det ni själva som skrev den utlänningslag som enligt Migrationsverkets (någorlunda) legitima tolkning strider mot grundlagen. Att Migrationsverket då väljer att sätta utlänningslag före grundlag är märkligt och inget ni bär skuld i – men ni bär den högsta skuld i att lagen ser ut som den gör.

Vad hände med den internationella solidariteten Palme förde fram? Våra egna Hanoi-bombningar sker runtom i världen, just nu, utan att vi reagerar. Palmes berömda uppräkning av platser där ”våldet triumferat” kan fyllas än mer under det tredje årtusendet: IrakAfghanistanSyrienKongoBurma. Och Palme talade vidare: ”Eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.”

Ska domen i framtiden falla över 2010-talets socialdemokrater, som varregimerna behjälpliga med utvisningar av demokratiaktivister, HBTQ-personer och andra föremål för diktaturernas förföljelse och som struntade i att hjälpaförsvunna barn? Eller ska socialdemokraterna i det tredje årtusendet uppleva sin nya renässans, då den globala medkänslan, solidariteten med alla och värnandet om det stabila samhället på allvar återupprättas som socialdemokratiska honnörsord?

Ni väljer. Inte jag.

Svenska folket, ni har valt dessa politiker. Ni hade nog ingen tanke på allt detta – på Maxims pappa, Jean eller Karim; på Europakonventionen, mänskliga rättigheter eller medmänsklig humanitet; på asyl, migration eller tvångsutvisningar – vid valurnorna för snart tre år sedan. Men idag vet ni bättre. Ni vet hur det är att som svensk med papper diskrimineras. Ni vet hur det är att som svensk utan papper vänta på döden. Ni vet hur det är att uppleva migrationspolitiken i praktiken.

Nästa år går vi till val i en fri demokrati. Det är ett privilegium. Använd det väl.

Det var Khemiri. Och ovan var det Alliansen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Brevet till dem postar jag personligen. Vill du hänga på kommer en adresslista här imorgon (tyvärr inte ikväll; även bloggare måste göra skolarbete).

Jag själv då? Har jag inget ansvar för migrationspolitiken? Själv är jag med i Piratpartiet. Vi står upp för en human, rättssäker migrationspolitik, där asylrätten går från fina ord på internationella papper, till fin praktik av internationella rättigheter. Själv är jag dessutom 17 år, så jag har aldrig fått rösta. Men nästa år får jag rösta, i EU-val och riksdagsval.

Då får vi välja mellan dödspolitiken eller den humana politiken. Ha det gärna i åtanke 2014.

 

Flykting nr 441 kommer till Sverige – ABBA och vikingarnas land

För 20 år sedan stod jag i den polska kuststaden Swinousce inför ett viktigt val: Att kliva in i en båt som åker till Sverige eller Danmark? Jag älskade mer ABBA än Hamlet.  Därför valde jag en båt som färdades över ett hav fyllt av myterier.

ABBA - TopPop 1974 1

Känslan var stark att för första gången åka i vikingarnas spår liksom den första äventyraren på väg att upptäcka en ny kontinent. Bilden av marken, stenar, gråblåa havsvågor och ljus som kämpade för att tränga sig igenom morgondimman kommer jag aldrig glömma bort. Det var mitt Snöflingornas land. Jag kastade själens ankare rakt in i havet för att stannar där. För alltid. ”Du kan nå stjärnorna, bara om du sträcker dig lite” var mammas ord. Några tårar fick falla…

Men jag kom inte som äventyrare. Och jag kom inte som sökande efter platsen där man kan nå stjärnorna. Jag kom som flykting från krig, folkmord och förföljelser.

Mitt bagage bestod av en massa rädsla, sorg och drömmar. Jag grät inombords. Inombords där jag gömde mina brutna vingar.

I Ystad placerades vi i en tennishall och jag fick nummer 441 bland ca tusen personer som sov där på madrasser.

Vi forsllades vidare till en ovisshet efter att man ropade våra nummer. Trött och utsliten väntade jag och lystrade, för att höra om någon skrika mitt nya namn – 441!

Vi åkte med buss från Skåne till Hälsingland i cirka 13-15 timmar. Jag kände mig nästan hypnotiserad av trädgrenar som jag såg genom bussens glasruta, och av spikraka vägar utan början och utan slut som försvann under bussens hjul.

En tidigare psykiatrisk mottagning utanför Bollnäs möblerades om och blev en flyktingförläggning för 500 personer. Ett rum 5 x 5 kvadratmeter stort, med två sängar, en garderob och en bokhylla med fyra lådor. Det delade jag med min syster i cirka 1,5 år.

Fönstret kunde inte öppnas av säkerhetsskäl. Köket delades med många namnlösa människor och i TV-rummet kunde man under korta ögonblick se hur Sarajevo bombades. Depressionen hade tagit över i de långa och gråa korridorer där vi väntade i evighet och levde i ovisshet.

Bokehberry (2)

Mittemot vår flyktingföräggning hade vi en annan psykiatrisk mottagning som inte förvandlades till en flyktingförläggning. Från våra fönster kunde vi dagligen se ambulansbilar, personaler och patienter i tvångströjor som kördes in.

Trevliga och glada besökare från Jehovas Vittnen var våra enda besökare. Samt en gammal dam brukade komma förbi med sopsäckar fulla av kläder från Röda Korset.

Vår enda sysselsättning var att plocka blåbär i skogen som sträckte sig över hela området runt psykiatribyggnaderna, och vår flyktingförläggning. På så sätt tjänade jag lite pengar som jag köpte några dukar och färgburkar för.

Jag berättade för Migrationsverket om pengarna jag tjänade på blåbärsplockning, varpå min dagersätnng drogs in. Det ledde till att jag saknade pengar till mat och skor mitt i vintern 1992. Jag brukade vänta på min syster framför fönstret då hon kom från stan, för att kunna låna hennes skor och springa i väg till tandläkaren eller ett möte med en handläggare.

Ändå var det en tid då jag var lycklig och kär i en kille, också med ett tresiffriga namn, 872.

Den kärleken gav mig enorm kraft att måla mina tavlor som såldes till en italienare som ställde ut dem i sin restaurang i den lilla staden Bollnäs. Det var den häftigaste framgången en tresiffrig människa kunde nå. Just då. Med fingrarna av tusentals färger fångade jag snöflingor och full av glädje och skratt rullades jag i snön med kille med namnet 872 framför vår psykiatri.

Depression och monotoni var det svåraste för de flesta av oss tresiffriga nummer. Å ena sidan var det svårt att svälja allt det nya i ett nytt land och å andra sidan gick tankarna till hemlandet, familjen, vänner och grannar man lämnat bakom sig. Livet bestod av ovisshet, lika stor som universums svarta hål som vi alla drunknade i.

Några busiga killar brukade slå på brandlarmet, eftersom de tyckte att det var roligt för att se brandbilar och att småprata med brandmän som flera gånger under en månad åkte fram och tillbaka på grund av falsklarm. På slutet, när vår psykiatrienhet attackerades på riktigt med brandbomber av ett nazistgäng, så kom brandbilen försenad. Men vi klarade oss själva. En del hoppade från fönstret, en del hann springa ut och en gäng jagade till och med bort nazisterna.

Vi var alla mer eller mindre nyfikna på folk som bodde i området. Däremot vågade vi inte ta kontakta med någon eftersom stora tidningsrubriker talade om cykelstölder i området.

Charge Plug

Några busiga killar brukade ta cyklar från skolparkeringen i stan för att cykla tillbaka hem till ”psykiatrin”, som låg ett par kilometer utanför staden. När polisen kom för att utreda det hela så blev det razzia i varje rum.

Killarna som greps klagade på att de hört talas om att flyktingar i andra städer fick bussbiljett men inte vi som levde så långt från stan. På så sätt började en skandal om bedrägeri växa. Skandalen om pengar för bussbiljetter som vi aldrig har fått. Sedan berättade vi för journalister om de 150 kronor som togs av oss för en kurs i svenska språket som aldrig startades. Tolk och handläggare som tog pengarna träffade vi aldrig efter att de fått våra pengar.

Det var tiden då vi räknade dagarna innan vi placerades på andra flyktingförläggningar.

Kille 872 saknade några papper och fick inte stanna i landet. Han hörde av sig senare, från USA, och våra själar liksom drömmarna om ett liv tillsammans flög till varandra över oceanen.

Jag fortsatte leva under siffra 441 i Norrfallsviken, en liten ö där det enbart fanns baracker för ca 1000 personer med tresiffriga namn. Cirka 50 kilometer bort låg närmaste stad, nämligen Kramfors, dit bussarna gick en gång i veckan. Om man missade bussen tillbaka till ön var man tvungen att polisanmäla sig själv och polisen fick köra en till flyktingförläggningen i kombibil. Inte så konstigt att ingen i staden vågade prata med oss.

Mina dagar bestod även av långa promenader i en och samma cirkel med enbart havet i utsikt, på en ö som var i världens slutkant.

Så var det i ca 10 månader innan jag fick uppehållstillstånd … och rätt till mitt eget namn. Rätten till mitt liv och till min framtid.

I.D.

Till diktaturens hantlangare (1)

Gästinlägg av Leo Calandrella Rudberg, vars tidigare artikel om REVA kan läsas här.

REVA igen. Jag kommer fortsätta skriva om det tills detta brott mot humanitet, frihet och tolerans är avskaffat.

Till diktaturernas hantlangare

Mona Sahlin möter polisen
Socialdemokrater / Foter.com / CC BY-NC-ND

Migrationsverket och Polisen, ni bär det slutgiltiga ansvaret. Era händer är färgade av skuld, blod och tårar. Skulden för att Maxims pappa ska skickas tillbaka till Europas sista diktatur och separeras från sin familj, kanske för alltid. Blodet från pastor Jean, vars berättelse om hemlandets förföljelser ni inte trodde på, som torterades av regimen när han med våld utvisats ur Sverige. Tårarna över Karim, som ni beslutade att skicka tillbaka till Uganda, trots att han som homosexuell enligt en ny lag ska mördas av Ugandas rättsväsende.

Ni skulle kunna hänvisa till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (som Sverige måste följa enligt vår grundlag). Ni skulle kunna hänvisa till FN:s bindande Tortyrkonvention. Ni skulle kunna hänvisa till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Det gör ni inte. Trots att ni kan trotsa vad ni blir tillsagda genom att hänvisa till dessa juridiskt tunga dokument gör ni det inte. Ni ”följer bara order”.

Men ansvaret ligger inte främst hos orderlydande privatpersoner som behöver jobb i ett Sverige där arbetslösheten är utbredd. Ansvaret ligger främst hos era ordergivare. De folkvalda politikerna.

Miljöpartiet, vägen till helvetet är kantad med goda avsikter. Och nog hade ni de bästa av avsikter när ni skrev under formuleringarna här ovan – och ni fick ju faktiskt igenom resultat från avsikterna: vård och skolgång till papperslösa. Men vad är vården värd när man inte kan besöka doktorn av rädsla för att på väg dit utvisas till ett land som helt saknar kvalificerad vård? Vad är skolan värd när barnen behöver frukta att deras klasskamrater eller lärare ska få dem utvisade ur landet? Vad är någon samhällsservice värd, när du varje dag, varje timme, varje sekund känner rädslan över att din medmänniska förått dig?

Jag vet att ingen ny försämring skett. Jag har läst alla era redogörelser om hur lagen inte ändrats på något sätt till det värre. Jag betvivlar inte era påståenden. Men de är usla argument när ni genom era underskrifter likväl legitimerat ett redan existerande system som dödar. Kanske trodde ni att Migrationsverket skulle börja följa grundlagen, Europakonventionen och Sveriges internationella konventioner (istället för att tolka Utlänningslagen så att den strider mot mänskliga rättigheter), att det ”tvångsvisa utvisandet” bara skulle ske till, typ, Norge och andra demokratier. Men så blev det inte.

Vad händer om ni river upp överenskommelsen? Vem kommer bestämma framtidens migrationspolitik?

Kan ni i Miljöpartiet gå samman med Vänsterpartiet, Centerpartiet, Folkpartiet och några sant socialistiska sossar och några faktiskt frihetliga moderater för en bred och bättre överenskommelse – med amnesti, inhibition i samtliga asylärenden tills Migrationsverket ersatts av en kompetent laglydig myndighet och en förbättring av Utlänningslagen? Har ni den förmågan, modet och viljan?

Eller lyckas regeringen förbli enad och med hjälp av socialdemokraterna istället dra tillbaka de förbättringar som skett? Tusentals barn kastas då ur den skola de egentligen har (juridisk, moralisk, mänsklig) rätt till. Tusentals människor kommer lida eller dö av de sjukdomar de egentligen har (läkeretisk, moralisk, mänsklig) rätt till. Tusentals kommer att drabbas. För att inte tala om utvisningarna, som fortgår, effektiviseras och verkställs.

Kristdemokraterna, vad hände med den kristna etiken? Hur gick det till då kärleksbudet och de tio budorden fick ge vika för ”ekonomiska hänsynstaganden”, ”volymkontroll” eller upprätthållandet av en orättfärdig, grundlagsvidrig och folkrättsstridig lag? När ersattes ”vänd andra kinden till” med ”skicka pastorer till tortyr”? Ni låtsas verka i andan av pacifisten Jesus – en av de mest humanistiska tänkarna som vandrat på denna jord, åtminstone för sin tid – men i själva verket skickar ni människor till de mest helvetiska förhållanden som finns i detta liv: dödsstraffets Uganda, våldets Kongo, krigets Afghanistan.

Ni har reagerat mot rasismen. Det är bra. Men ni måste också reagera mot dödsutvisningarna.

I fart in your face
maol / Foter.com / CC BY-NC-SA

Centerpartiet, hos er anar jag en glimt i Alliansmörkret. Ett par inflytelserika centerpartister i Stockholm försvarar väl det arv av öppenhet, liberalism och humanitet partiet i någon mån förvaltat. Men det räcker inte. Det räcker inte alls. Inte när en framträdande riksdagsledamot talar om ”svart arbetskraft” och personer ”utan asylskäl” – och helt förbiser det faktum att Migrationsverket upprepade gånger brutit mot såväl Tortyrkonventionen som Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och därmed brutit mot svensk grundlag. Att personer ”utan asylskäl” visst har asylskäl – men inte blir trodda.

Tilltron till den inkompetenta, kriminella myndigheten Migrationsverket förefaller överlag fortfarande förvånande hög i partierna. Skulle förtroendet för Skatteverket förbli högt och utan åtgärder om Skatteverket plötsligt började trippelbeskatta människor eller strunta i att ta in skatt alls (vilket är skattepolitikens motsvarighet till migrationspolitikens folkrättsvidriga utvisningar)? Och skulle man inte reagera om Skatteverket bröt mot grundlagen med hänvisning till vanlig lag – och omedelbart ändra den vanliga lagen så den överensstämmer med grundlagen?

”Ja”, svarar CUF, som vet vad Centerpartiet egentligen borde handla om.

Folkpartiet, även om er hyser jag visst hopp. Integrationsminister Ullenhag har till skillnad från Ask varit tydlig med rasprofileringens rättsvidrighet från början (till skillnad från Ask, som först bara talade om ”personliga upplevelser” och fortfarande inte sagt något om att förbjuda, kritisera, eller ens utreda Polisens maktmissbruk). Demokratiminister Ohlsson verkar faktiskt ta detta med demokrati på allvar.

Men migrationspolitiken då? Det är bra att stå upp för demokrati och tolerans.Men ni måste också stå upp för asylrätten. För en liberal är rörelsefriheten – särskilt rätten att fly förtryck – en av de mest grundläggande rättigheterna, erkänd i FN:s deklaration från 1948. Vad har hänt? Är ”Folkpartiet liberalerna” bara en fin stämpel? Borde ni – som er rättspolitiska talesperson verkar vilja – byta namn till ”Folkpartiet batongliberalerna”?

Jag hoppas inte det. Jag hoppas ni tar ert ansvar som liberala politiker för de liberala rättigheterna. Jag hoppas ni slutar skicka människor in i döden. All heder åt LUF som arbetar för detta och andra klassiskt liberala principer.

 

Lundegård, asylboendet ute i obygden

Om man åker med bussen mot Löttorp på Öland från Borgholm så passerar man Lundegård camping. Det är en öde anläggning som ligger mitt ute i obygden. Borgholm ligger nästan en mil bort och närmaste Ica 5 km bort. Det finns få grannar, enstaka hus och bondgårdar.

10560Där ligger ett asylboende.

Nu i vinter har det varit en sträng vinter på Öland. När man åkt bussen har man sett familjerna från asylboendet stå med sina bristfälliga kläder, köpta på Second Hand i Borgholm, vid den lilla, illa skyddade, busshållplatsen, och vänta på att få resa in till Borgholm. Av någon anledning ligger busshållplatsen 400 meter från campingen och väg saknas dit. Man kan tänka sig vilket helvete det varit för familjerna att bära matvaror och ha med barn den sträckan i vinter.

Eftersom de asylsökande inte har fria bussresor till Borgholm måste de åka en eller två gånger i veckan, för att spara pengar, och storhandla, men de kan inte ta med barnvagnar för att frakta matkassarna i. (Det är omöjligt att köra dessa längs vägen i Lundegård på vintern och bussarna skulle bli överfulla med barnvagnar om de försökte.)

Bussarna går in till centralorten tre-fyra gånger om dagen, om man har tur…

Jag förstår ärligt talat inte varför Migrationsverket envisas med att lägga asylboenden långt från civilisationen? Förstår man inte att man bara skapar problem genom att placera asylsökande på platser där de isoleras socialt sett?

Att ägarna av Lundegård vill ha boendet där, förstår man, de gör en god affär och kan ha öppet året om. Men hur tänker en kommun som gör på detta sättet? Hur tänker Migrationsverket?

Numera får iallafall de asylsökande barnen — som går i skolan — mat för dagen, men det var knappt de fick ens det

Som man bäddar får man ligga. Är det nån som förvånas över att det uppstår sociala problem bland asylsökande som behandlas så här ?

******

Så här mycket får asylsökande per dag. (Källa Migrationsinfo.se och Migrationsverket)

Bor den sökande på en av Migrationsverkets anläggningar där fri mat ingår är dagersättningen:

  • 24 kr/dag för vuxna ensamstående
  • 19 kr/dag per person för vuxna som delar hushåll
  • 12 kr/dag för barn t.o.m. 17 år (fr.o.m. tredje barnet halveras bidraget)

Har den sökande eget hushåll och sköter matinköpen själv är dagersättningen:

  • 71 kr/dag för vuxna ensamstående
  • 61 kr/dag och person för vuxna som delar hushåll
  • 37 kr/dag för barn upp till 3 år
  • 43 kr/dag för barn 4–10 år
  • 50 kr/dag för barn 11–17 år (fr.o.m. tredje barnet halveras bidraget)