För att känna tillhörighet, i en familj, en kultur eller i ett land så utgör språket en stor faktor. Jag minns när jag år 2001 tog steget och flyttade till Spanien för att studera spanska. Den första dagen satt jag och min rese-väninna på en restaurang i Malagá.

Vi började tala med servitören på engelska eftersom ingen av oss kunde ett ord på spanska. I Spanien har jag upptäckt att människor ogärna talar engelska, orsakerna som jag har fått veta till detta fenomen varierar. Konflikter sedan 1600-talet och Engelsk-Spanska krigen, att det är svårt med uttalet då det spanska språket skiljer sig avsevärt från det engelska, men också att man i Spanien tycker sig klara sig bra med ett av världens mest talade språk. Vad det än kan bero på så satt vi där på restaurangen och hade mycket svårt med kommunikationen. Vi var jättehungriga och servitören ignorerade oss ett litet tag, men lade sedan fram menyer, på spanska.

Vi bestämde oss för att ”Bocadillo de queso” inte lät så konstigt och lyckades till dem beställa en varsin coca-cola. Där satt vi med två stycken ostmackor och noll språkkunskaper i ett land som inte verkade vilja interagera med oss på engelska.

Ett plus med att inte kunna göra sig förstådd på engelska var att vi studerade lite extra mycket i skolan. Jag studerade bland annat maträtter för att kunna förstå vad jag beställde ute. Det blev också så att vi snabbt fick börja interagera med människor på spanska. Hade det varit lätt att göra sig förstådd på engelska i Spanien så hade min inlärning av det spanska språket inte gått lika fort som det gjorde. Jag levde i Spanien i ca ett år, studerade i tre månader och jobbade sedan i restauranger. Det var en oerhörd skillnad att prata spanska i skolan där det fanns tillgång till lexikon och duktiga lärare än att faktiskt på riktigt interagera med språket på en arbetsplats.

När jag kom hem till Sverige fortsatte jag med mina studier i det spanska språket på Universitetet i Stockholm och idag extraknäcker jag ibland som tolk. Ett varierande och roligt arbete — att hjälpa människor med att göra sig förstådda.

Intelligent kommunikation

Den kanadensiska forskaren Albert Mehrabian säger att när vi kommunicerar tolkar mottagaren vad vi säger genom att hämta 7 procent från orden, 38 procent från rösten och hela 55 procent från kroppsspråket. Detta bör rimligtvis gälla de människor som kommunicerar via ett talat språk.

Även om det är så, att vårt kroppspråk står för en väldigt stor del av kommunikationen av det vi förmedlar så kan jag tycka att det är oerhört svårt att göra sig förstådd med enbart det.

Under det året som jag bodde i Spanien deltog jag inte i särskilt djupa eller komplicerade diskussioner som handlade om livet eller politik. Många gånger tolkade jag orden fel när de sades för fort. Efter mina universitetsstudier har jag återvänt till vänner jag har i Spanien och upptäckt att människor där numer bemöter mig annorlunda. Som om jag vore mer intelligent då jag talar språket bättre. Jag deltar i alla diskussioner och människor pratar lika avslappnat med mig som de gör med någon som har det spanska språket som modersmål.

Jag har även haft stor nytta av det spansktalade språket i Sverige, det öppnar liksom upp möjligheter för mig att interagera med spansktalande människor som inte pratar så bra svenska. Jag kommer dem närmre och känner en slags tillhörighet till dem. Jag kan också tjuvlyssna på vad spansktalande människor säger till varandra utan att de vet att jag förstår. En tillgång jag ibland nyttjar på bussen eller tunnelbanan när jag lider av tristess. Däremot om jag befinner mig i ett rum med människor som talar både spanska och svenska så talar jag om att jag förstår och pratar spanska. Det har hänt några gånger att spansktalande människor talat med varandra i närheten av mig, utan att de inser att jag kan förstå, och sådant är bara obekvämt.

Det här med ett ”intelligent bemötande”, det var precis så jag upplevde det. Att de spansktalande människorna tog mig för att vara mer intelligent när jag började kunna det spanska språket flytande. Jag minns när jag växte upp och vi ibland skrattade åt en person som kommit hit från ett annat land och jobbade på den lokala pizzerian som sa ”Äta här eller i påsen?”. Klart att det lät roligt, men den personen som vi skrattade åt var en utbildad advokat ifrån Turkiet. Jag känner honom fortfarande och idag pratar han svenska betydligt bättre. Vilket gör att vi kan prata med varandra på ett helt annat sätt, då mina turkiska språkkunskaper är dåliga.

Så även om kroppspråket säger mycket, så är ändå språket som talas i landet man lever i viktigt att lära sig, för att kunna känna tillhörighet. Eftersom det då öppnas helt andra dörrar till att delta i landet och fler möjligheter till att exempelvis få jobb. Att sakna förmågan att uttrycka sig i språket som talas begränsar möjligheten att göra sin röst hörd.

Praktisk språkutbildning

Det finns olika tillvägagångssätt att lära sig språk. Och även olika sätt att ta emot människor ifrån andra länder. Jag till exempel lärde mig spanskan snabbare då jag blev tvungen att praktisera den direkt och fick jobba på en spansktalande arbetsplats.

Jag gjorde en gång en observationsstudie på en ung flicka från Colombia som började i den svenska skolan. Där upptäckte jag att de vuxna till en början undvek att sätta den lilla flickan i en situation där hon skulle bli tvungen att tala det svenska språket. All undervisning för henne bestod av att räkna i en enkel svensk mattebok utan särskilt mycket språk i, och läsa böcker på spanska. Böcker som exempelvis ”Rödluvan och vargen”, flickan var 12 år! Flickan kom hit ifrån en spansktalande skola där hon redan studerade geografi, religion, språk och matematik. Det var en rätt märklig syn att se hur de svensktalande barnen pratade om hur mycket av vår jord som består av sjöar och hav samtidigt som den spansktalande flickan läste i ”Rödluvan och vargen”. Nog tycker jag att de hade kunnat skrapa fram annat studiematerial, till exempel matteböcker/räkneuppgifter på spanska istället för att hon ska hamna efter i också de ämnena då det egentligen bara var det svenska språket som fattades.

En annan intressant grej jag observerade var att barnen inte verkade bry sig om att situationer kunde bli obekväma när de inte förstod varandra. När barnen hade bestämt sig för att fråga eller förklara något för flickan så kröp de på golvet, under bänkar, på bänkar och gestikulerade för att hon skulle förstå vilka ord de var ute efter. Det var en väldigt rolig observation och jag påminns om hur vi vuxna kanske ibland är alldeles för reserverade. Att tillåta sig själv att bli bortgjord eller låta bli att skratta om någon gör bort sig språkmässigt kanske är något vi vuxna kan lära oss ifrån barnen?

Språkets betydelse för interaktion och därmed integration har utan tvekan en stor betydelse.

Det finns människor som blir upprörda för att det överallt är översättningar till exempelvis arabiska, turkiska, kurdiska och andra icke-svenska språk. ”De får väl lära sig svenska”  har jag hört några gånger i denna upprörda massa. Ja, men innan de lär sig svenska så är det väl ypperligt bra om vi kan hjälpa till så de kan förstå enkla saker så som: hur man tar kontakt med vården, skolan, polisen, ingångar, utgångar och annat vardagsnyttigt.

Vi är ju ett mångkulturellt land och då tycker jag att det är väldigt humant att anpassa vissa saker efter det, som enkla beskrivningar på andra språk.

För många år sedan kom jag över en studie som påstod att tvåspråkighet skulle vara något negativt. Nu minns jag inte vart jag har lagt den studien eftersom jag tycker att det är en befängd tanke. Jag är inte heller en analytisk-knäcka-myt-människa-med-siffror-och-statistik, jag är krönikör här på sajten. Som krönikör finns det lite mer öppningar för att vara tyckande och tänkande utan att behöva backa upp det med formalia.

Hur som helst tycker jag att det är konstigt att människor vill vinkla flerspråkiga som något negativt. För min del har det öppnat upp oerhört mycket fler möjligheter då jag är trespråkig om jag räknar in engelskan. Jag kan ta del av de spansktalande kulturerna på ett helt annat sätt än om jag inte skulle kunna tala det språket. Det har gett mig många fina spansktalande vänner och minnen. Jag får dessutom jobb jag inte annars hade fått, som tolk bland annat.

Tänk er själva vilken nytta Sverige har av globaliseringen och flerspråkiga människor. Vi förbättrar ju möjligheterna att bedriva handel med varor och tjänster internationellt med flera språk. Svenskt näringsliv tjänar faktiskt på att ha flerspråkiga medarbetare. Svenska företag kan skapa goda arbetsrelationer och mer exporter till och kanske bättre priser på import från exempelvis arabisktalande länder för att inköpare och säljare är människor som kan prata både flytande svenska och arabiska. Det är ju definitivt roligare om människor betraktar möjligheterna och vinsterna med att ha flerspråkiga medarbetare än tvärtom.

”Hemspråket”

Det finns människor som menar att hemspråket begränsar individens förmåga att utveckla det svenska språket och på så sätt hindrar ”integreringen” för individen i det svenska samhället. Jag ser snarare hemspråket som en bra möjlighet att fortsätta hålla det språket levande och utveckla det också.

Min sons pappa pratar både arabiska och svenska. Jag  har varit ensamstående i många år och vi inte har pratat så mycket arabiska med grabben så hans kunskaper i det språket är väldigt få. Jag har fått förklara upprepade gånger för skolan som han går i varför han ska ha hemspråk då han själv inte kan det så bra. Vissa hemspråkslärare har antytt att för att min son ska få gå på hemspråkslektionerna så ska han ha vissa grundläggande kunskaper innan. Kraven för att bli beviljad hemspråk är ju inte kunskaperna i det utan att det aktivt talas i hemmet. Vilket det gör, dock inte hemma hos mig men väl hos hans pappa och i deras familj. Att kunna göra sig förstådd i sin egen familj är att kunna känna sig fullständigt delaktig. Alltså att känna ”tillhörighet”.

En person sa till mig ”Jamen då får väl hans familj lära sig svenska då!”. Det är lite ologiskt eftersom hela hans familj inte bor i Sverige utan lite utspritt i världen. Men de kommer ofta hit och hälsar på, till exempel förra vintern då min sons farfar dog. Då hade de en fyra dagars lång sörjefest och sedan begravning. Där talades det bara arabiska och min son kände sig ganska så utanför. Visst hade jag kunnat jobba hårdare för att min son ska lära sig arabiska hemma, men med en frånvarande pappa och det att jag inte kan språket så har det inte varit så lätt. Nu går min son i alla fall på hemspråkslektioner i skolan vilket jag ser som utomordentligt bra. Om jag bidrar med att lära honom spanska så får han ytterligare ett stort språk i sitt liv som öppnar upp framtida möjligheter. Jag ser det som en självklarhet att hemspråk är en rättighet i skolan i ett mångkulturellt land, och jag kan inte se något negativt med att vara flerspråkig.

Språk ger möjligheter och tillhörighet också till sin egen historia.

Sverige bör nyttja flerspråkiga människor för att öka den internationella handeln, företag som gör det borde skylta med det för att inspirera andra företag. Efter det år som jag bodde i Spanien och lärde mig spanska — och lyckades göra bort mig fullständigt med felsägningar — idag hade jag inte skrattat åt någon som sa ”Vill du äta här eller i påsen?”.

/ Anna Siekas