Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på nazism. Vi fortsätter med kommunism.

Enligt Nationalencyklopedin innebär kommunism följande:

kommunism (franska communisme, ytterst av latin commu´nis ‘gemensam’), benämning på en rad besläktade idéer om att egendomen bör vara gemensam eller åtminstone jämnt fördelad i samhället. I marxistisk-leninistisk teori betecknar termen det slutstadium i mänsklighetens utveckling, då klasser och utsugning har upphört och produktionsresultatet fördelas till alla efter behov.

På Encyclopaedia Britannica kan man läsa följande om kommunism:

communism, the political and economic doctrine that aims to replace private property and a profit-based economy with public ownership and communal control of at least the major means of production (e.g., mines, mills, and factories) and the natural resources of a society. Communism is thus a form of socialism—a higher and more advanced form, according to its advocates. Exactly how communism differs from socialism has long been a matter of debate, but the distinction rests largely on the communists’ adherence to the revolutionary socialism of Karl Marx

Hugo-photography / Foter / CC BY-ND

Kommunism beskrivs dels som ett drömsamhälle, ett framtida lyckorike på jorden innefattande fred och välstånd för alla, men också som beteckning på ett antal stater i Europa under 1900-talet. Idag finns kommunistiska regimer i Kina, Nordkorea, Laos, Vietnam och Kuba. Knappast någon har invändningar mot drömsamhället, men många har åsikter om både historiska och nutida kommunistiska stater. Vissa är av åsikten att kommunistiska stater är bättre än demokratiska, vilka anses vara kapitalistiska. Människor som är av uppfattningen att kommunismen är den rätta vägen menar att kommunistiska stater är mitt i processen att uppnå drömsamhället, vilket innebär fred, solidaritet, rättvisa, jämlikhet och allas lika värde. Vissa använder sig av benämningen socialism för att beskriva denna uppfattning, vilket kan ha sin grund i att man anser att socialism är ett förstadium till kommunism. Kommunismen är en totalitär och antidemokratisk ideologi, något den har gemensamt med både fascism och nazism.

Man kan tala om kommunism i teorin och kommunism i praktiken. Teoretiskt innebär den de nämnda värdeorden, praktiskt innebär kommunism den kommunism som existerat runtom i världen, en verklighet som inneburit förtryck, folkmord och ofrihet. Det finns en motsats mellan dessa två aspekter av kommunismen, något som uppmärksammades en hel del för några år sedan då dåvarande partiledaren för Vänsterpartiet, Lars Ohly, kallade sig kommunist.

M Kuhn / Foter / CC BY-NC-SA

Ideologin kommunism grundar sig i den tyske filosofen Karl Marx tankar om den oundvikliga och blodiga världsrevolutionen. Under Upplysningstiden filosoferades det livigt bland intellektuella om att nutiden är bättre än dåtiden och att framtiden ska bli ännu bättre. Man hade tankar om att skapa en harmonisk världsenhet med grundstenar som frihet, jämlikhet, broderskap, äganderätt och trygghet för alla. Detta skulle uppnås på en och samma gång för alla människor. 1848 författade Karl Marx och Friedrich Engels en propagandaskrift som kallades Det kommunistiska manifestet.

Lenin var först med att göra politik av kommunism

För kommunistiska partier var, och är, föreställningar om sammansvärjningar och konspirationer viktiga begrepp. Det ryska bolsjevikpartiet verkade under det ryska tsarväldets tid och var uttalade fiender till staten, vilket innebar att de blev både övervakade och förföljda. Bolsjevikerna arbetade därför i hemlighet, under jorden. På order av partiet och Vladimir Lenin organiserade man sig i ”celler” som utförde organiserade strejker, bankrån och sabotage.

Bolsjevikernas metoder fortsatte även efter maktövertagandet i samband med Oktoberrevolutionen 1917. Liksom fienden kunde se spioner, förrädare och sabotörer i bolsjevikerna kunde bolsjevikerna se detsamma i fienden. Man tyckte sig också se infiltratörer som nästlat sig in i partiet. Det är dessa konspirationsteorier, i kombination med sekretessen, som ligger till grund för att man i Sverige inte kunde ta till sig negativ information eller kritik rörande kommunism i Sovjetunionen eller andra stater.

Leninism kallas ideologin, eller snarare den tolkning och det genomförande av kommunismen, som bolsjevikerna och Lenin använde. I samband med att bolsjevikerna tog makten i Sovjetunionen påbörjades arbetet med att förändra samhället i dess yttersta fundament. Det talades om att skapa en utopi, ett samhälle utan vare sig kapitalism, orättvisor eller fattigdom. Detta skulle uppnås med hjälp av en centralt planerad ekonomi där folket gemensamt ägde alla resurser och staten bestämde hur välståndet skulle fördelas.

Stalins version av kommunismen

Josef Stalin blev Sovjetunionens ledare i praktiken redan 1924, i samband med Lenins död. Ämbetet Stalin innehade mellan 1924 och 1941 var generalsekreterare för Sovjetunionens kommunistiska parti. Mellan 1941 och 1953 var Stalin Sovjetunionens regeringschef. Stalinismen var Stalins tolkning av kommunismen, vilken innebar ett än större mått av förtryck och terror än vad som hade varit fallet tidigare. Stalinismen innebar en mer praktisk, än ideologisk, inställning till kommunism.

1929 hade Stalin i princip utrotat allt politiskt motstånd i Sovjetunionen. Tiden mellan 1924 och 1929 hade inneburit förändringar, och till slut en stabilisering och slutgiltig form, av stalinism. I praktiken innebar stalinismen att Sovjetunionen hade ett enpartisystem, var centralstyrt, jämvikt mellan rysk nationalism och internationalism med inslag av antisemitism, förebyggande maktkamp mot fienden, säkerhetspolis med olagliga rättigheter direkt kontrollerad av Stalin, terror och förtryck mot folket och politiska mord.

Man kollektiviserade jordbruken, som gjorde att bönder tvingades att lämna sina jordbruk i händerna på staten, vilket innebar att skörden tvångsindrevs som i sin tur gjorde att bönderna försattes i svält. De bönder som gjorde motstånd blev antingen mördade eller skickade till arbetsläger, Gulag. Denna politik innebar minskad jordbruksproduktion, missväxt och svält, framför allt under 1932 och 1933. Planekonomi, centralisering och tvångsarbete som låg till grund för att flera stora projekt, exempelvis infrastrukturen, nya städer och vapenindustrin, kunde utföras, och var alla delar i den kommunism som Stalin stod för.

andydoro / Foter / CC BY-NC-SA

Stalin använde sig av terror, mord på, och deportering av, oliktänkande. Inte ens andra företrädare inom socialismen eller kommunismen undkom. Mordet på Trotskij är ett av de mer kända exemplen. Tortyr var ett verktyg som användes av säkerhetsstyrkorna för att pressa fram angivelser beställda av partiet. Stalin insåg att landet inte kunde förbli ett jordbrukssamhälle utan skulle industrialiseras så snabbt som möjligt. Landet låg långt efter internationellt sett i denna utveckling. Utan denna omställning hade Sovjetunionen förmodligen förlorat kriget mot nazisterna under andra världskriget. Tiden efter andra världskriget innebar en än starkare makthierarki i partiet, där utrensningar, bland annat antisemitisk, inom partiet. Judar ansågs vara amerikanska spioner eller illojala sovjetmedborgare.

Maoismen krävde flest människoliv

En annan, och omfattande, inriktning av kommunism är maoism. Maoismen utvecklades av Kinas kommunistiska parti och innebar i praktiken den totalitära regim, Folkrepubliken Kina, som leddes av Mao Zedong mellan 1949 och 1976. Officiellt var Mao president åren 1954-1959, men fungerade som landets diktator fram till sin död 1976.

Än idag finns maoismen inskriven i Kinas författning. Maoismen är den ideologi som har krävt flest människoliv i världshistorien. Maoismen är en modifierad och utvecklad version av marxism-leninismen. Stalin såg Mao som en stor marxist-leninist. Den proletära revolutionen, som är en viktig del av kommunismen, skulle, enligt Mao, genomföras med hjälp av bönderna. Mao förespråkade dessutom en fortsatt klasskamp även efter revolutionen. I kontrast till leninismen och stalinismen skulle revolutionen i Kina genomföras genom massmobilisering av folket. I Maos lilla röda kan man läsa om Maos idéer och tankar om hur revolutionen ska genomföras och om hur Kina ska styras efter revolutionen.

Mao menade att makten skulle uppnås med gerillakrigföring. Gerillakriget syftade till att besegra Kuomintang-regeringen styrd av Chiang Kai-Shek, men också den japanska invasionen skulle stoppas. Taktiken var att, genom att inta by efter by, få befolkningen att förstå att centralmakten måste bekämpas. Så småningom, allteftersom nätverket blev större och större, blev också stödet för Mao och hans politik tillräckligt stort för att kunna göra allvar av att angripa större städer. Gerillasoldater kunde relativt snabbt vinna stora landytor och var svåra att uppdaga, då de enkelt kunde kamouflera sig och smälta in i lokalbefolkningen.

Tiden efter kommunisternas maktövertagande i Kina innefattade organiserade systematiska utrensningar, så kallade ”kampanjer”, vilka innebar att politiska motståndare förföljdes, eliminerades och diskriminerades för vad de var, och inte för vad de gjort. Mest utsatta var borgare och godsägare.  Det Stora Språnget, som innebar att Kina industrialiserades, misslyckades såtillvida att landet drabbades av ekonomiskt kaos och svält, kom sedermera att följas den Stora Proletära Kulturrevolutionen (1966-1976). De var båda milstolpar i Maos politiska verk.

Under denna tid rensades, i Maos ögon, kapitalistiska makthavare ut och skulle bana väg för en ny kultur anpassad till det socialistiska samhället. Under detta arbete mördades tusentals meningsmotståndare och miljontals människor sattes i fängelse eller landsförvisades. Dessa utrensningar och påföljande tumult fick konsekvenser, vilka innebar att statsförvaltningen kollapsade och Kina drabbades av ett ekonomiskt upplösningstillstånd. Då såg Mao det nödvändigt att armén ingrep för att återställa ordningen i landet. Arvet efter maoismen hänger kvar i Kina. Landet har fortfarande inte infört demokrati utan är fortfarande en marxistisk-leninistisk enpartistat, trots yttre krav på reformer.

I Sverige har kommunismen idag inget politiskt inflytande. De aktiva partierna idag är Kommunistiska Partiet och Sveriges Kommunistiska Parti.

graneits / Foter / CC BY-NC-SA

Kommunismen är den ideologi i historien som krävt flest människoliv. Vi kan inte blunda för vad kommunismen har åstadkommit i praktiken gällande lidande, förtryck, folkmord och brist på mänskliga rättigheter. Vi kan inte glömma alla de människor som mördats i kommunismens namn. Det är enkelt att älska och förstå kommunism. Det är lika enkelt att hata och förkasta kommunism. Vi måste lära oss att skilja på teori och verklighet. Teorin är en dröm, men låt den förbli en dröm. Verklighetens kommunism har aldrig fungerat, fungerar inte och kommer aldrig att fungera. Det är en ideologi som bygger på att vinna makten via våldsbejakad revolution och inte på demokratisk väg. Det är en av många anledningar till varför kommunismen bör likställas med fascismen och nazismen.

I tidskriften Respons kan man läsa att ”Kommunism och nazism var tvillingar som föddes ur första världskriget”, i efterspelet och den kaos som rådde i Europa efter första världskriget.

I en ledare i Dagens Nyheter kan vi läsa om kunskapsbrist och insiktslöshet rörande kommunism.

En recension av antologin ”Kommunismens idé” kan läsas här.