Etikettarkiv: statistik

Artiklar

SD och misshandel

Sverigedemokraterna försöker göra en stor sak av att ”antalet misshandelsfall har ökat med 40 %” de senaste 10 åren. De försöker tolka och använda delar ur kriminalstatistik på ett skevt sätt, för att måla upp en skrämmande bild av ett samhälle som är på väg utför. Snabbt. En grym dystopi där vi alla måste se oss över axeln både en och två gånger. Alla kan drabbas, ingen får hjälp, är vad de försöker skrämmas med.

Vad som är extremt viktigt att understryka är att en polisanmälan inte är samma sak som försök till eller ett utfört brott. När Sverigedemokraterna påstår att ”antalet fall ökat med över 40 %” så är det milt uttryckt en sanning med modifikation. Det borde istället stå ”antalet polisanmälda misshandelsfall har ökat…”. Statistik från BRÅ menar att ökningen är 34 %, men nedan finner vi det som är mest intressant. Och tro mig – det är väldigt intressant.

”Statistiken som gick upp i rök?”

Den 40 %-iga ökning som Sverigedemokraterna lanserar som sin sanning, har inte tagit någon hänsyn till befolkningsökningen. När invånarantalet ökar, så gör även antalet brott och polisanmälningar det, det är simpel logik. För att kunna se om den polisanmälda brottsligheten ökat måste vi för varje år titta på antalet polisanmälningar per 100 000 invånare, och då ser vi att siffran har gått ner ännu mer. År 2003 polisanmäldes 726 st, år 2012 hade det stigit till 914 (per 100.000 invånare)

Forskningen på området visar att nya arbetssätt och rutiner inom polisen kan påverka statistiken. Vi ser även en allmänt ökad uppmärksamhet och intensivare debatt om våldsbrottsligheten. Toleranserna mot brottslighet har minskat och anmälningsbenägenheten har ökat.

Sett ur ett internationellt perspektiv sticker ändå inte Sverige ut när det gäller våldsbrottslighet, vi ligger på en ganska genomsnittlig nivå för EU-länder. Faktum är att Sverige låg under EU-genomsnittet när offerundersökningar år 2004-2005 i övriga EU-länder jämfördes. Räknat i procent var antalet personer som uppgav att de utsatts för våld och hot om våld färre än i många andra länder. Listan toppades av Irland och Storbritannien (Sarnecki. Introduktion till kriminologi, s. 114. ISBN 978-91-44-04858-1).

victim”Offer som förblir tysta”

I likhet med kategorin sexualbrott finns ett högt mörkertal med inträffade brott som aldrig polisanmäls. Det finns flera andra källor som man kan, och bör, använda för att få kompletterande information och därmed kunna beskriva verkligheten så bra som möjligt. Offerundersökningar och sjukhusdata går att använda för att få en bättre bild, eftersom de kan tala om hur många som utsatts för brott, oavsett om brottsoffret har gjort en polisanmälan eller ej. De visar att nivån har varit stabil de senaste 15–20 åren. Varje kalenderår uppger cirka 2-3 procent av Sveriges befolkning att de har blivit misshandlade, och sjukvården uppger oförändrade nivåer av patienter med skador som har orsakats av misshandel eller grövre våldsbrott. Utöver de två källorna ovan används självrapportundersökningar (Sarnecki, s. 102). Den generella bilden stöder inte tesen att vi sett en kraftig ökning av våld, och då i första hand grovt våld, under de senaste 15 åren (Sarnecki, s. 105).

”Ökningen på riktigt?”

Kan vi utesluta en ökning? Nej, det kan vi inte. Men att det faktiska antalet misshandelsfall ökat med över 40 % de senaste 10 åren är inte sant. Vi kan inte ens säga att antalet misshandelsfall per 100 000 invånare har ökat med 34 %. Men vi kan säga att antalet polisanmälda misshandelsfall har ökat. Samma statistik visar även att polisanmälda misshandelsbrott minskade med 3 % år 2012 jämfört med föregående år. Det finns alltså all anledning att vara kritisk och ifrågasätta Sverigedemokraternas påståenden om brottsligheten i Sverige och fundera över deras politiska agenda.

Sverigedemokraterna verkar älska att måla fan på väggen. Deras paradgren ser ut att vara: ”ryck något helt ur sitt sammanhang, för att visa en (enligt dem själva) oroväckande trend”. En siffra som de säger är bevis för en samhällsförändring, och som vid första anblick kan tyckas stämma, kan man lätt hitta motbevis och motargument mot, om man bara vet var man ska leta upp fakta och har förmåga att titta med kritiska ögon. Det här är ett skolexempel på hur de försöker vilseleda människor om samhället och den påstådda degenereringen som de säger sker p.g.a. ökad mångkultur.

Artiklar, Myter

Myter om våldtäkt

Sverigedemokraterna påstår att vi ser en dramatisk ökning av antalet polisanmälda våldtäkter. De menar att vi har flest antal polisanmälda våldtäkter i Europa och att de anser detta i sig är mycket skrämmande. Att merparten av polisanmälningarna inte leder till något åtal är än värre enligt dem. Dags för Motargument att knäcka några myter.

Polisanmälda våldtäkter

Påstående: Sverige har flest antal polisanmälda våldtäkter i Europa.
Sanning: Det stämmer, och tillgänglig statistik talar för att det faktiska antalet våldtäkter har ökat under senare år.

Motargument visar därmed att vi inte räds för att publicera sverigevänliga sanningar.

Sverige har en könsneutral, mycket bred definition av begreppet våldtäkt. Till skillnad från andra länder, t.ex. Finland, krävs inte ett heterosexuellt samlag med penetration, det räcker med en handling som är jämförbar. En målsägande kan inte heller dra tillbaka sin anmälan, eftersom brotten faller under allmänt åtal. Det spelar ingen roll om personen sover, är mycket berusad eller liknande. Sex med en person under 15 år är våldtäkt, oavsett samtycke.

Anmälningsbenägenheten har ökat kraftigt i Sverige de senaste 30 åren. Toleransnivån är dessutom mycket låg i dagens samhälle – de våldtagna går till polisen och gör anmälan, och istället för att förtränga händelsen åker de till sjukhuset för att bli undersökta.

I Sverige kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet år 1965. I vissa europeiska länder, så som Schweiz, Tyskland och Finland, dröjde detta ända till 1990-talet. I Frankrike kriminaliserades det först år 2006. Att våldtäkt inom äktenskapet faller under allmänt åtal är långt ifrån självklart, i vissa europeiska länder, t.ex. Schweiz,  har det gjort det i mindre än 10 år. Där ses våld och övergrepp i nära relationer som en privatsak, något som stannar bakom stängda dörrar. I vårt grannland Finland visade en undersökning att så mycket som 74 % av de tillfrågade ansåg att kvinnor fick ”skylla sig själva”.

En epidemi av sexualbrott?

Myt: En epidemi av sexualbrott sveper över Sverige.
Sanning: Det har varit en kontinuerlig ökning av antalet polisanmälda sexualbrott i flera decennier, men enligt NTU (Nationella trygghetsundersökningen) har andelen av alla tillfrågade personer som uppger att de har blivit utsatta för sexualbrott legat på en relativt låg och stabil nivå sedan mitten av 2000-talet.

Påstående: Endast 13 % av de polisanmälda våldtäkterna går till åtal.
Sanning: Antalet eller procentandelen faktiska åtal säger inget om antalet brott som klarades upp. Bevisläget vid sexualbrott är svårt, ofta står ord mot ord och ibland finns inga synliga skador. Rättsväsendet kan inte godtyckligt åtala personer, ett samhälle med hög rättssäkerhet måste ha höga beviskrav. År 2012 klarades 51 % av våldtäkterna upp, och när ett våldtäktsfall väl går till åtal har Sverige den högsta andelen fällande domar.

Numbers And Finance
kenteegardin / Foter / CC BY-SA

Att x antal våldtäkter polisanmäls är inte samma sak som att x antal våldtäkter inträffat. Dessutom kan en brottsrubricering komma att ändras under varje respektive utredning. Anmälningsregistret innehåller således statistik som måste tolkas med stor försiktighet. Jag menar inte att informationen är oanvändbar, men för att få en bättre bild av den faktiska situationen måste vi inhämta information från flera olika källor, det kan vara vanskligt att enbart använda anmälningsstatistiken som en indikation på brottsnivån i ett samhälle.

Det stora problemet med statistik är att man kan läsa den ‘som fan läser bibeln’. Kan man inte tolka statistiken så är den bara siffror. Sverigedemokraterna ‘plockar russin ur kakan’. Rent hypotetiskt kan till exempel 2000 personer polisanmäla att de blivit trakasserade för att de fått reklam i brevlådan trots att det står ”nej tack” på den. Det är inte brottsligt att stoppa reklam i någons brevlåda, även om några kan anse att det är förbannat irriterande. De 2000 anmälningarna kommer antagligen att åka i papperskorgen med motiveringen ”brott kan ej styrkas”, men oavsett vad som händer med dessa polisanmälningar kommer de att finnas i anmälningsregistret.

För att krångla till det ännu mer räknar alla länder statistik på olika sätt, vilket gör det ganska svårt att jämföra brottsligheten i olika länder. Sverige använder sig av metoder som gör att den polisanmälda brottsligheten i Sverige uppfattas som högre än i andra länder. Och något som vi alla alltid bör ha väldigt, väldigt klart för oss är att det är väldigt få människor som faktiskt begår brott. Oavsett hudfärg, kultur, religion eller nationalitet.

Jag trivialiserar inte sexualbrottsligheten på något sätt, det vore en skymf mot de utsatta. Men den ”sexualbrottsvåg som drabbat Sverige” är inte den veritabla katastrof som Jimmie Åkesson basunerar ut. Han tar en liten del av ett stort problem. Och förvränger den medvetet. Sedan dras den upp som kanin ur en hatt när det är dags att hålla tal. Simsalabim!

Krönikor

Individer i statistiken

Att invandrare är överrepresenterade i brottstatistiken är en öm tå och ett av de argument som Sverigedemokraterna mer än gärna pekar på. Genom att proklamera vad de anser vara en stigmatiserad sanning kan det verka som om de har fått lite vind i seglen. De räds inte den politiskt korrekta maffian som konspirerar mot dem. De utgör den moraliska kompassen som tar i med hårdhandskarna när det gäller brottslingarna. Bunta ihop dom och slå ihjäl dom.

SvartellervittDen mångfacetterade problembilden ersätts av ett kategoriskt och fyrkantigt tänkande, där gråskalorna bytts ut mot svart och vitt. Det är ett tänkande där ett ‘att’ inte följs av ett ‘varför?’. Och det är ett enfaldigt tänkande, för det som vid första anblicken ter sig ganska enkelt är i själva verket ett kalejdoskop av faktorer som påverkar oss på alla möjliga sätt. Vårt samhälle är en enorm organism som ständigt förändras, och ingen människa är en ö.

Det finns dessvärre alltför många personer som vill att vårt samhälle ska vara just en ö. Att samhället ska neka skeppsbrutna att få komma iland. Simma vidare, för här finns det inte kokosnötter så det räcker till alla. Du kommer ju ändå bara att lyfta bidrag och våldta ‘våra’ tjejer. Och om du nu har ett jobb så har du snott det av en svensk. Tror du att vi tänker låta vårt svenska paradis bli sönderexploaterat av snyltgäster som vill bo gratis på All-inclusive? Öppna din pizzeria eller närbutik någon annanstans. Simma hem till ‘Långtbortistan’ och odla dadlar eller fös kameler eller vad fan du nu gör. Du är inte en av oss. Vi uppfattar inte dig som svensk och då är du inte det, oavsett vad du själv anser dig vara. Och om du är svensk och inte vill bo på en ö, så är du svenskfientlig. Det är nästan lika illa. Tycker du att kokosnötterna räcker till alla så är du hjärntvättad, naiv och korkad.

EurabiaÄr det verkligen så här illa? Skulle personerna som spyr galla på nätet säga samma sak i verkliga livet? Hatbrott är brott som har sin grund i en kultur där fördomarna väger tyngre än tron på människors lika värde. Hets mot folkgrupp är ett inlärt beteende, vi föds inte trångsynta. Det är plågsamt uppenbart hur lätt några individer kan sitta hemma bakom sin datorskärm och där vara anonym och tuffast i hela världen.

Jag hamnar jämt och ständigt i luven på tuffingar (som tycker som exemplen ovan) trots att det är fullständigt lönlöst. Samtidigt är det att föredra framför att bara vara tyst. Jag vill i egenskap av kriminologistuderande gärna tro att jag har mer på fötterna än internetrasisterna som ventilerar sin bitterhet via datorn, men det spelar kanske egentligen ingen roll hur bra argument man kommer med.

Detta är en debatt som helst bör ske mellan fysiska personer för att kunna bära frukt. Därmed inte sagt att en krönika är en dålig början.

Gästkrönikör: Louise H.

Artiklar, Myter

Myt: Muslimer = våldtäktsmän

Gästinlägg från Politifon

[Notis: Det här är en gammal historia. Vi har dock sett att personer ofta hänvisar till denna myt i debatter och väljer därför att återpublicera förtydligandet här]

Av Farha Khaled

Norges Justitieminister har bekräftat innehållet i en forskningsrapport om våldtäkter som Oslo-polisen kom ut med år 2010. Och förtydligade samtidigt att missuppfattningarna och feltolkningarna av den är grovt osanna. Det var en rapport som muslimhatare än idag försöker hävda att den ‘bevisligen’ visar ‘sann’ statistik på att alla våldtäktsmän i Norge är muslimer.

Censored
zubrow / Foter / CC BY-NC

En gren av historien började med att Arutz Sheva, en politisk webbsida i Israel, publicerade artikeln “Norsk Minister länkar samman norsk våldtäktsvåg med Israel”. Personen bakom artikeln var Gil Ronen.

I den artikeln påstods att en norsk minister undanhållit ‘sanningen’ om Oslo-polisens rapport som sägs ska ha detaljerat våldtäktsstatistiken i Norge. Rapporten skulle enligt skribenten nedtystas, då risken fanns att Israel skulle kunna utnyttja resultatet från den, för att påvisa att gärningsmännen var muslimer. Ronen lade aldrig fram några bevis för sina påståenden. Han citerade däremot en israelisk bloggare, Yehuda Bello, som han menar ‘förstår’ norrmän och har norska kontakter. Ronen skrev:

Bello rapporterar att det mellan januari och oktober hade anmälts 48 våldtäkter i bara Oslo och att 45 av dessa våldtäkter utförts av muslimer.

Efter att norska polisen och justitiedepartementet insett hur delar av allmänheten missuppfattat eller feltolkat nyhetsrapporteringen i NRK, och försöker använda det i lögnaktig propaganda, så utgavs ett mycket tydligt pressmeddelande:

Oslo polisdistrikt har utgivit en rapport för våldtäkter i Oslo 2010. Rapporten visar att alla typer av våldtäkt, förutom överfallsvåldtäkt, visar att europeiska gärningsmän är i majoritet och att de i första hand är norrmän. Endast 5 fall av överfallsvåldtäkt har retts ut. Gärningsmännen hade då utländsk härkomst. Två var unga (under 18) och två hade allvarliga psykiska diagnoser och kan därför inte betraktas som representativa för sin etniska kultur. Det har i rapporten belysts att generaliseringar som “Våldtäktsmän i Oslo är utlänningar”, något som även media har rapporterat, är felaktigt. Rapporten återger inte religiös bakgrund.Med vänliga hälsningar

Grethe Kleivan

Överdirektör

Följ Farha Khaled http://farhakhaled.blogspot.se/.
För fördjupning, läs hela artikeln hos Politifon.

Flertalet journalister har granskat norska polisens rapport och skrivit om missuppfattningarna och feltolkningarna, bl.a. dessa:
Oisin Cantwell, Aftonbladet
Islamophopia Watch
Loonwatch.com

Artiklar, Myter

Sluta slarva med statistiken!

Det är beklagligt när debattörer agerar på ett sätt som riskerar att underblåsa främlingsfientlighet och mytspridning – förhoppningsvis utan att detta var deras syfte. Oavsett är det trist varje gång någon slarvar eller oavsiktligt råkar använda sig av felaktig information. Det är än mer beklagligt då det kommer från personer som, sett till deras titel, borde veta bättre.

A MEDITATION ABOUT MOURNING
Martin Gommel / Foter.com / CC BY-NC-ND

Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin slarvar grovt då de med hjälp av statistik i en artikel på Newsmill hävdar att 111 000 personer har beviljats uppehållstillstånd i Sverige under 2012. Och så kan man se det om man vill. Det är dock långtifrån en exakt sanning. Det förhindrar inte att artikelförfattarna använder sig av statistiken som fakta, för att sedan slugga vidare genom att ta upp  människosmuggling och analfabetism i samma debattartikel.

Migrationsverket och SCB har fullständig transparens vad gäller denna statistik. Allmänheten kan själv kolla upp hur statistiken ser ut. Det bör fler försöka göra. Inte minst eftersom fler än just de ovan nämnda debattörer, medvetet eller omedvetet, slarvar med begrepp, statistik och ordval.

Under hela kalenderår 2012 ansökte 43 887 personer asyl i Sverige. Av dessa fick ungefär 34% uppehållstillstånd.

Sverige avvisar mer än hälften av de asylsökande. I processen kränker vi även de mänskliga rättigheterna. Sverige har dömts mer än 20 gånger i internationella domstolar för brott mot migranters mänskliga rättigheter.

Motargument har tidigare publicerat en kortfattad artikel om dessa 111 000 personer med flera länkar och källhänvisningar för den som vill fördjupa sig i siffrorna.

Antal asylansökningar, klicka på grafen för att förstora den.
Antal asylansökningar, klicka på grafen för att förstora den.

I korthet: Endast 25 252 personer har fått PUT (permanent uppehållstillstånd) i Sverige under kalenderår 2012. Inte 111 000!

Faktum är att de allra flesta av de 111 000 personerna fick ett temporärt, tidsbegränsat och tidsbestämt uppehållstillstånd. Förutom dessa inkluderar de 111 000 personerna adopterade barn, makar och samboende partners till de gästarbetare, gästforskare och gäststudenter som vill ha med sig sin familj hit under sin tidsbegränsade vistelse i Sverige.

Vi menar att siffror bara säger vad varje skribent vill att de ska säga. Bakom en debattartikel kan det kanske dölja sig främlingsfientliga undertoner — vi vet inte. Men då det levereras siffror på ett mycket slarvigt och tvivelaktigt sätt, kan det för den oinsatte ibland framstå som både korrekt och skrämmande. Den som tar sig tid att titta närmare på siffrorna får se en helt annan verklighetsbild. Om man vill läsa det ena eller det andra är upp till var och en.

Krönikor, Myter

Länge leve massinvandringen!

Många som är mot invandring kallar invandringen till Sverige idag för ”massinvandring”. Aktivister som är för invandring faller ofta i fällan att bemöta detta genom att säga att ”det är ingen massinvandring”. Det hjälper knappast. Är man mot invandring kommer man att använda det negativa prefixet ‘mass-‘ även om det rör sig om få invandrare, likt hur antisemiter gnällde över den s.k. ”massinvasionen av judar” till Sverige på 30-talet, då det kom endast några få familjer från Tyskland.

Hur bemöter antirasister argumenten om massinvandring? Ja, man kan kika på den regeringssida som lades upp förra året om nätmyterna om migration och invandring. Det är typiskt:

Myt 1: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land.Påståendet är direkt felaktigt. I dag är knappt 15 procent av befolkningen född i ett annat land. Statistiska Centralbyrån räknar med en näst intill oförändrad andel i framtiden, andelen beräknas öka till 16,5 procent 2050.

I grunden bygger myten på att personer med utländsk bakgrund aldrig blir svenskar och att det skulle vara ett problem om människor har en bakgrund i ett annat land. Det är också värt att notera att den enskilt största gruppen invandrare 2010 var hemvändande svenskar, som stod för en femtedel av invandringen.

Att regeringen börjar så här kommer att göra folk som är skeptiska till invandringen fly förbannade. De väljer att inte försvara den invandring vi har utan att istället ta strid på frågan om man kan kalla invandringen en massinvandring. Regeringen säger att ”ja antalet personer med utländsk bakgrund är stort, men det är ingen massinvandring” och bekräftar därmed de farhågor de invandringsskeptiska har utan att bemöta dem.

Regeringens ”mytsida” gör ett klassiskt misstag, ett som många politiker gjort, t.ex. Mona Sahlin (S). En politiker, eller antirasist, får frågan om det pågår massinvandring och svarar med att säga att man inte kan/får använda ordet massinvandring. Så kan man inte agera om man vill stoppa näthatet. Man får köra med öppna kort, redovisa fakta och försvara invandringen som sådan istället. Kan man inte göra det, utan måste förvränga ord på klassiskt politikermanér bör man nog hålla tyst i invandringsdebatten.

Massutvandring och massinvandring?

Först fakta. De högsta siffrorna för utvandringen från Sverige som uppmättes var mellan 1880-1893 då 0,83% av befolkningen utvandrade per år. Under åren 1850 till 1930 ligger siffran lägre. Jag har sett siffran 0,4% – 0,45% av befolkningen varje år under den tidsperioden. Detta är det som kallas den svenska massutvandringen av alla historiker.

Detta är de svenska uppehållstillstånden 2009:

Källa: Migrationsverket

Nu ska vi räkna. Ta bort de studerande och det blir ca 90.000 personer som fick uppehållstillstånd (Inte alla är klassiska invandrare, men å andra sidan var många emigranter inte klassiska emigranter heller, många som emigrerade återvände till Sverige). Med 9,1 miljoner invånare motsvarade det nästan 1% av Sveriges befolkning.

Om 0,4% tillåts kallas massutvandring är det väl ingen tvekan om att det är rätt att kalla det massinvandring då det rör 0,9%-1%, eller?

Sedan 2006 har vi haft en exceptionell invandring. 2006 var den 70.000 personer om man räknar bort gäststudenter och hemvändande svenskar. Folkmängden var 9 miljoner. Det är 0,78% av befolkningen. Om man tittar på åren 1960 till 2011 blir siffran mellan 0,55-0,6%. Om någon läsare vill, får ni gärna räkna ut den exakta siffran.

Ja, det pågår utvandring också och många som kommer hit kommer för att jobba. Men så har det alltid varit med invandring och utvandring. Faktum är ändå att andelen som kommer hit är 1%.

Källa: Migrationsinfo.se

Länge leve massinvandringen!

Det gör att Sverige förändras radikalt, onekligen. Det gillar jag, som ser ett egenvärde i kulturers möte och som vill ha så öppna gränser som möjligt.

Det är denna förändring vi som är positiva till invandringen bör försvara, inte käbbla och tvista om Sverige förändras eller inte eller om det ska vara tillåtet att kalla det massinvandring eller inte!

Artiklar, Myter

Myt: Överrepresentation inom kriminalvården

1. Vilka ska räknas som invandrare?
2. Vem är svensk?
Detta är två enkla frågor att ställa i debatten om invandrarnas påstådda överrepresentation på de svenska anstalterna.

Som anställd inom Kriminalvården förvånas jag ständigt över den allmänna uppfattningen om ”invandringsfrågan” inom verket. Att tala om hur många invandrare det sitter på anstalt är ett populärt ämne inom vissa kretsar. Lögn efter lögn inpräntas som om att kriminalvården är invandringstät, detta varvas gärna med statistik om invandrares brottsbenägenhet och deras bristande respekt för lag och ordning. Debatten avrundas inte heller sällan med en plan för hur man på effektivast sätt kan ”repatriera dessa kriminella parasiter”. Sverigedemokrater och andra ljusskygga element hetsar varandra till att begå sakfel efter sakfel i jakten på ”svartskallarna”.

Vi har som sagt två viktiga saker att ta ställning till innan vi går in på själva sakfrågan.
1. Vilka skall räknas som invandrare?
2. Vem är svensk?

5/365 Give me some sunshine...
Colourless Rainbow / Foter.com / CC BY-NC-SA

När vi löst den ekvationen kan vi gå in på huvudfrågan om invandrare är överrepresenterade i de svenska fängelserna eller ej? Det är beroende på hur vi tolkar dessa frågorna som avgör vilken människosyn en person besitter, utefter det kan vi också driva två olika teser. Min tes är att svenskar med råge är överrepresenterade i de svenska fängelserna. Jag bygger min tes på mina egna slutsatser efter att ha svarat ”individer som uppehåller sig i landet med utländskt medborgarskap” är invandrare och ”Alla personer som är bosatta i Sverige, har svenskt pass och medborgarskap” är svenska.

Vad har man då för människosyn om man menar att invandrare är överrepresenterade i de svenska fängelserna? Grundsynen hos de som predikar den sortens teser är att mörkhyade överlag är invandrare, oavsett om de är födda här eller flytt hit med familj i unga år och erhållit svenskt medborgarskap. Deras svar på fråga ett och två är nästan alltid att alla med namn som Ahmed och Mohammed skall räknas som invandrare, alla andra som heter Anders eller Erik är då per definition svenskar. Men verkligheten är inte lika enkel. Svensk är du om du erhållit medborgarskap, allt annat är att frångå de mänskliga rättigheterna och på så sätt kränker man individens rätt till medborgarskap. Om en människa med svenskt medborgarskap inte är svensk, vad är han då?

Och man bör sätta saker i perspektiv, på SD låter det alltid som att det är många tusentals invandrare som sitter i fängelse. Har du själv någonsin försökt ta reda på hur många personer som är dömda till brott som gett fängelsestraff som följd?

Kriminalvården själva har räknat på det där. Enligt statistik på deras egen hemsida beräknas 28 procent av de intagna vara utländska medborgare, sammanlagt kommer de från 160 olika länder. Den som kan räkna kan snabbt räkna ut att de övriga 72 procenten är svenska medborgare. De invandrare som sitter inlåsta är bland annat de som kommit till Arlanda, Landvetter eller till några av våra stora hamnar för att smuggla in droger. Konsekvenserna blir några år i svenskt fängelse innan det blir avfärd tillbaka till hemlandet. Enligt statistiken utvisas 500 – 600 kriminella utländska medborgare från Sverige, varje år. Det finns till och med specifika avdelningar som bara är till för utvisningsdömda. Men Sverigedemokraterna vill utvisa fler, till och med utvisa de som är svenska medborgare. Och det är ett ännu grövre brott mot mänskliga rättigheterna.

Det är detta som skiljer förnuft från ren rasism. SD och dess anhängare hävdar hela tiden att de inte är rasister. Fråga då hur de ställer sig till fråga ett och två så får du svaret direkt. Som kriminalvårdsanställd och medmänniska anser jag att det är av yttersta vikt att vi motar Olle i grind och tar död på myter som skapas kring kriminalvården. Det här är bara en myt av många.

Gästskribent: David Sällström, Sallstromism.wordpress.com

Källor:
Kriminalvården: statistik förklarad
Kriminalvårdens statistik
Researchgruppen: ”Vanligaste namn på fångar i svenska fängelser”

Artiklar

Granskning av Affes statistikblogg del 3

Jag har inte gjort mig känd för att vara den som tycker att Affes statistikblogg håller vetenskapligt hög nivå. Tvärtom har jag vid flera tillfällen visat på stora brister. Nu är det dags igen, detta är del tre på temat ”Affes ovetenskapliga statistik”.

Affe har skrivit en artikel, en artikel som även publicerats i den antimuslimska tidningen Dispatch International, en tidning som SD har skickat ut till alla sina medlemmar och som bl.a. Richard Jomshof kallat för ”viktig tidning”. Även riksdagsledamot Kent Ekeroth rekommenderar Affes artikel. Det centrala temat i artikeln är att försöka visa på hur invandring har förändrats sedan 1960-talet. Förändringen som Affe fokuserar på är i detta fall hur högt HDI (en ganska trubbig metod som används för att mäta välstånd i en nation) olika invandrargruppers hemländer har: Affe menar att det har skett en förskjutning, att vi idag tar emot allt fler invandrare från länder med mycket låg HDI medan vi på 60-talet tog emot invandrare från länder så som Finland — som Affe menar hade ett högt HDI.

Problemet med den statistiken är dock att måttet HDI först började att användas på 1990-talet. Följaktligen har Affe  använt sig av ett HDI-mått från år 2011 för att försöka peka på något om olika länders välstånd på 60-talet! Då såg naturligtvis världen helt annorlunda ut än vad den gör idag. Finland var långt ifrån det ekonomiskt välmående land det är idag. Att försöka att använda sig av ett HDI-mått hämtat från 2000-talet för att  säga något om hur det såg ut på 60-talet är så uppenbart ovetenskapligt att det närmast bör beskrivas som ren dumhet. På inget vis går det att försvara ett sådant förfarande.

Vidare är ett centralt tema i Affes artikel att invandringen idag är mer lågutbildad än den som kom under tidigare decennier. Ett sådant påstående är felaktigt då den officiella statistiken visar på att andelen  invandrare med minst treårig högskoleutbildning är idag högre än den var innan 90-talet (se diagram).

Diagram utbildningsnivå
Diagram utbildningsnivå

Det är skrämmande att vi i riksdagen har politiker som hänvisar till denna bloggs hopkok, att vi har ett parti i riksdagen som skickar ut en tidning som innehåller denna typ av totalt felaktiga artiklar och  statistik till sina medlemmar. Man kan fråga sig hur man någonsin ska kunna ta dem seriöst när de med orden ”Affes Statistik-blogg har igen en intressant och djuplodande rapport” hänvisar till en blogg som rymmer sådana enorma brister.

/Hiram Li

Artiklar, Myter

Myt: 111 000 fick uppehållstillstånd

UPPDATERING:

Motargument har nu publicerat en ny artikel i februari 2014, med statistiken över 2013 års uppehållstillstånd!
Migrationsverket har publicerat sin sammanställning för hela kalenderår 2012, och genast har felaktiga rykten och falska mytbildningar börjat cirkulera i olika facebook-grupper och i kommentarfält.

FAKTA:

”ca 25 000 fick PUT i Sverige, år 2012”

Personer som länkar till statistik över invandring och antal uppehållstillstånd behöver lära sig en mycket viktig detalj; bläddra inte längst ner till slutraden för att endast se på totalsumman över antal människor som redovisats i tabellen. Ni bör också tänka på vilka kategorier som adderats och bena ut vilka olika personer som alla dessa olika kategorier personer inkluderar.

MYT:

”111 000 fick PUT, år 2012”

Ser man på denna myt: ”fler än 100.000 invandrar per år” och jämför med Migrationsverkets tabell, så kan man lätt se att ”de som är kritiska mot invandringspolitiken” buntar ihop samtliga kategorier. Väldigt många personer som redovisas i denna statistik har enbart fått ett temporärt, tidsbegränsat, tidsbestämt uppehållstillstånd för t.ex. studier, forskning eller arbete. Det är även en del gästarbetare, gästforskare och gäststudenter som vill ha med sig sina respektive makar, samboende partners och/eller barn hit, under sin vistelse i Sverige.

Alla dessa personer är tydligt kategoriserade, och är tydligt uppspaltade och specificerade på sidan ett och två i denna tabell, så att vem som helst kan läsa och förstå statistiken och inse att 111 000 är en grov överdrift, en riktigt lögnaktig skrämselpropaganda.

I de 111 000 är det inkluderat 62 823 personer, som har fått tillstånd att uppehålla sig i landet, men inte för permanent bosättning!

Hur många personer har fått ”PUT” under år 2012?

De människor som har fått ett ”PUT” – Permanent Uppehållstillstånd är 25 252 stycken personer i följande kategorier:
Konventionsflyktingar, skyddsbehövande, personer med synnerligen ömmande omständigheter, kvotflyktingar, anhöriga till en släkting som fått uppehållstillstånd i någon av dessa uppräknade grupper. Det ingår även några hundratal personer som fått avslag på sin ansökan, men där det funnits verkställighetshinder, så att de inte har kunnat utvisats. Man kan därtill lägga 50 personer som har fått tidsbegränsad asyl.

Uppehållstillstånd, 2012
Permanenta uppehållstillstånd, 2012. OBS! Migrationsverket har ändrat sin adress till pdf:n med statistiken: bit.ly/10Mn9Ux

För er som kanske nu hoppar till och undrar: —”jamen de 22 965 personerna i kategorin Anhöriga och adoptivbarn då?” hänvisar jag till denna artikel som förklarar mer kring de s.k.”kärleksanknytningarna”. Till och med Björn Söder har kallat dessa människor för ”lättintegrerade”, för de är bl.a. thailändska kvinnor, ryska kvinnor, ukrainare, kineser o.s.v. som har gift sig med eller vill bo tillsammans med en svensk medborgare. Och vi ska väl följa FN:s mänskliga rättigheter och inte försöka hindra personer från att bo tillsammans med sin make/maka och med sina barn?

———
Källor:
SCB, preliminär folkräkning 2012

Migrationsverket, ( Beviljade uppehållstillstånd 2012, nedladdningsbar pdf )

Fotnoter:
För att veta nettoinvandringen år 2012, behöver man även veta hur många som utvandrade under samma tidsperiod. Det var 47 783 personer, i en preliminär räkning av SCB. Då kan man få fram nettoinvandringen under året, som var 46 934 personer. (invandring minus utvandring)

En ganska stor andel av de invandrade varje år är svenskfödda som har 2 svenskfödda föräldrar och ett svenskt medborgarskap sedan födseln. Det var år 2012 ungefär 20-23 000 svenska medborgare som flyttade hem till Sverige från utlandet.

Krönikor

Om tolkningsföreträde

När man studerar på högskola eller universitet, och gärna på högre nivåer än A-kurserna, lär man sig att ifrågasätta och vara källkritisk. Jag personligen har läst konstvetenskap, och där lär man sig att se och försöka tolka allt man ser ur flera olika perspektiv, vilket innebär att man förstår att världen kan ses och uppfattas på många olika sätt.

Det här är en gåva som inte är förunnad de som menar sig vara invandringskritiker, religionskritiker och så vidare. De har fastnat i en världsbild de varken kan eller vill ta sig ur. Jag pratar givetvis om Sverigedemokraterna med anhang.

[ THE EUROTHEUM : DARK BLUE Landmark in the Heart of the City : WHEN USUAL IS NOT ENOUGH ] INNSIDE By Melia, Frankfurt am Main - Germany - Look UP and Enjoy! :)
|| UggBoy♥UggGirl || PHOTO || WORLD || TRAVEL || / People Photos / CC BY

Jag är utbildad fotograf och har jobbat professionellt med det i rätt många år. Utöver det är jag konstvetare med inriktning på teori och metod omkring fotografi. Det jag har lärt mig genom mitt praktiska fotograferande och konstvetenskapen är att man inte alltid ska tro det man ser. Det finns saker som ser ut på ett visst sätt och som man upplever på ett sätt innan man förstår vad det är man ser – ni har säkert sett sådana fotografier någon gång.

Ungefär på samma sätt fungerar en invandringskritikers hjärna, tankevärld och världsbild. De ser och upplever världen på ett visst sätt, och sedan förstår de vad de ser – men någonstans på vägen har deras världsuppfattning hamnat ur spår. De mönster invandringskritikern ser framför sig är felaktiga och deformerade och skapar en värld som inte överensstämmer med den gemensamma verklighet de flesta av oss lever i.

Det här är en sanning som jag tror de flesta är överens om gäller det mesta. Jag upprepar mig så det (förhoppningsvis) går in även i de tjockaste träskallar;

…lär man sig att se och tolka allt man ser ur olika perspektiv, vilket innebär att man förstår att världen kan ses och uppfattas på olika sätt.

Nu tänkte jag inte diskutera teori/metod omkring fotografi, eller ens praktiskt fotograferande. Däremot tänkte jag fortsätta trycka lite extra på detta hur man uppfattar saker, och hur man väljer att göra det utifrån sin egen världsbild, och hur dessa två i kombination kan skapa en ond cirkel.

Jag tänkte prata om statistik.

Actual is not normal (a tribute to Edward Tufte)
kevin dooley / Foter.com / CC BY

Att se ett diagram över statistik gör att det ser väldigt trovärdigt ut. Kan man inget om statistik alls eller saknar förmåga att ifrågasätta vad man ser, är det väldigt lätt att uppfatta att ett diagram verkar visa en total oemotsägbar sanning.

Att utläsa något utifrån statistik kräver den här förmågan att ifrågasätta saker och att vara väldigt kritisk till hur statistiken utformats, hur den är gjord, vilket underlag den bygger på och så vidare.

Som exempel kan vi ta en reklam för Dove, där TV-reklamen visar ett antal kvinnor som skrattar. I reklamen påstås det att en viss procentsats är nöjda med Dove, och som person hemma i soffan ska vi då förstå att vi också ska införskaffa denna Dove-tvål.

Vad som inte framgår är antalet kvinnor som faktiskt testat den här tvålen och är underlag till undersökningen och statistiken. Det gör att trovärdigheten går att ifrågasätta å det grövsta. Har man tur finns uppgiften om just antal personer i en undersökning att läsa i det väldigt finstilta (läs; oläsliga) som brukar finnas med, åtminstone i tidningsannonser.

Poängen med detta är att om en undersökning som ligger bakom en viss statistik utförts på 1 000 personer, så kan man inte säga att resultatet är särskilt talande förutom för just dessa 1 000 personer. Dessutom kan man inte vara säker på om alla svarat sanningsenligt eller om alla har svarat överhuvudtaget. Om en undersökning görs i högstadieskolor om hur de skulle rösta i ett val om det skedde idag, kan inte heller räknas helt tillförlitligt. Alla elever är inte på plats, de röstar under grupptryck, en del kanske inte vill rösta – och så vidare.

Trovärdighet och tolkningsföreträde

Sverigedemokraterna och deras anhängare, det vill säga, läsare av till exempel Avpixlat och liknande så kallade nyhetssajter, använder sig mycket av statistik för att försöka bevisa att deras politik grundar sig i någon slags sanning. Och förvisso, det gör den. Den grundar sig i deras sanning, i deras bild av främst Sverige men också omvärlden. Och det är här detta med den konstvetenskapliga teorin kommer in; alla ser vi världen olika, och det finns egentligen inget rätt eller fel (ur ett väldigt objektivt perspektiv när det gäller främlingsfientlighet). När det gäller statistik som presenteras eller tolkas av en främlingsfientlig person, handlar det inte om mycket annat än hur denne väljer att förstå siffrorna hon eller han har framför sig. Vi ska dock komma ihåg att även vi väljer hur vi vill förstå och uppfatta statistik, ofta helt diametralt olika från den främlingsfientlige – kanske bara för att.

Jag personligen har inte mycket tilltro till statistik överhuvudtaget. Mest för att jag vet hur lätt det är att manipulera den. Dels genom hur underlaget och bakgrunden till undersökningen gått till, genom frågeställningen, och framför allt hur man tolkar siffrorna.

Frågan är vem som har tolkningsföreträde?