Etikettarkiv: mångkultur

Kultur — vad är det egentligen?

Det allra första människor brukar svara, när jag frågar om kultur, är att det är; konst, teater, sång, statyer, tavlor och historia. Ja, det är alla de sakerna. Att svara enkelt på den frågan är väldigt svårt eftersom kultur är så mycket. Det närmaste en förklaring jag kan komma är ”ett gemensamt sätt att uppfatta världen”. En kultur är alltså inte föreskrifter, lagar eller regler för ett land utan det är hur människor gemensamt uppfattar världen.

Det krångliga är att kultur inte bara utgör hur människor i en viss geografisk del uppfattar världen utan kultur existerar var vi än rör oss. Kulturen du tillhör då du umgås med din familj, när du är på arbetsplatsen, i skolan eller i fotbollslaget kan skilja sig nämnvärt emellan varandra. Förutom att du har olika kulturer (förhållningssätt till världen) var du än rör dig så är också kultur ett ”uttryck”. Det kan hända att det nästan går att se på en person vilken kultur de tillhör på deras kläder eller till och med frisyrer, eftersom det är vanligt inom kulturer att människor också väljer ett gemensamt uttryck — för att känna tillhörighet med varandra eller för att de tror att det ska vara så.

Så förutom att kultur är en gemensam ”överenskommelse” om hur världen bör fungera så är det också ett gemensamt sätt att uttrycka sig.

Det är så enkelt att låta sina förutfattade meningar styra sin uppfattning av världen. Alltid när du möter en människa som du inte känner så skapar dina tankar en ”bild” av vem den här personen är. Det sker ganska omedelbart. Det första vi ser hos en människa är dess ”uttryck”. Uttrycket kan spegla just den här personens ”kultur”. Ibland är det enklare att se ”vem” personen är och ibland svårare. Kanske har personen en ”punkfrisyr” och piercingar, en slöja, dyr kostym, second-hand-kläder och rufsigt hår eller rakat huvud och ”bombarjacka”, tatueringar, genomskinliga kläder, löst sittande kläder, ja det kan vara vad som helst hos en person som ger dig en bild av ”vem” den här personen är.

Är det farligt att skapa förutfattade meningar om en för mig helt främmande människa? Jag skulle vilja svara nej, så länge som jag är öppen för att lära känna den här personen utan ”bilden” som jag skapade vid ett första ögonkast. Om jag är villig att låta mina förutfattade meningar svepa mig förbi i samma takt som jag lär känna den här personen. Vad som är farligt är att förutfatta att människor är och tänker på ett visst sätt bara för att de kommer från en viss ”kultur”. Ordet ”är” ger en definitiv bild och väldigt lite utrymme för mig att skapa min egen bild av en ny person.
Cops greeting
Paphio / Foter / CC BY-NC-SA

Nu varnar jag er för att jag kommer att generalisera något, då detta är nödvändigt för att beskriva vad jag menar. Vi börjar med något ur min vardag. Detta är min observation och min sanning;

När jag bodde i Spanien så observerade jag att i Spanien pratar många med en högre ton och gestikulerar mer med kroppen än vad de gör i Sverige. Det första jag tänkte då är att människor i Spanien är mer ”framåt” och har ett mycket större självförtroende än människor i Sverige. Där jag kommer ifrån är människor lite mer ”avståndstagande” och har en större ”privat zon” än människorna i Spanien.

Kindpussar till exempel, jag är van att ta i hand och direkt skapa en meters mellanrum emellan mig och den för mig främmande personen jag hälsar på. Innan jag börjar med att krama människor och pussa på dem så har vi ofta känt varandra ett tag. Men i Spanien behöver man inte ens känna en person för att dela ut pussar.

Kan jag dra några slutsatser av mina observationer? Ja, att människor är olika och att vi uppträder olika för att vi kommer ifrån olika kulturer. Inget är mer rätt än det andra, däremot är det enkelt att skapa sig förutfattade meningar i dessa ”kulturella möten”. En person i den ”spanska kulturen” kan titta på mig och tycka att jag är avståndstagande, känslokall, ytlig och blyg. Att den personen tycker det om mig betyder givetvis inte att jag ÄR allt det där men i den personens ögon kan det verka som så eftersom jag uppträder på ett sätt som i den personens kultur beskriver just de egenskaperna. Om det nu hör till vanligheten att man kindpussas och pratar högt med mycket kroppsspråk och möts av en person som inte gör allt detta så kan det skapa just DE förutfattade meningarna.

Vänder vi på det hela så kan det också hända att personer som är vana vid den s.k. ”svenska kulturen” ser några människor som kommer från Spanien som talar på det sätt DE är vana. Vilket i sin tur kan göra att en person här i Sverige kan tycka att de verkar burdusa, gåpåiga, nonchalanta och högljudda.

En lärare som jag lärde känna på Stockholms Universitet då jag studerade spanska berättade om sin första lektion i Sverige. Han beskrev den som fasansfull.

Vad som var så fasansfullt var att alla satt tysta och lyssnade. I mina öron låter det som en helt vanlig lektion men den här läraren var van vid att eleverna interagerade med honom samtidigt som han undervisade.

I Spanien är det ett sätt att visa sitt intresse för vad personen säger när man fyller i med ord som ”Así, de acuerdo, verdad, igual…” etc. När han då möttes av en sal med ca 100 personer som bara satt tysta och lyssnade så upplevde han att de var totalt ointresserade av vad han hade att säga. Jag kan förstå att situationen för honom var extremt obekväm. Men efter ett tag vande han sig vid att det är så det fungerar här i vårt gemensamma sätt att uppfatta världen och slutade att ta illa upp av situationen.

Ett annat kulturellt möte som en väninna till mig berättade om var när hon var på sin första arbetsintervju i Sverige. Hon är ursprungligen också ifrån Spanien. Då gjorde hon precis som hon brukar: fyllde i med små ord för att visa intresse när arbetsgivaren pratade. Hon fick inte jobbet och fick veta senare att arbetsgivaren hade tyckt att hon verkade burdus, gåpåig och nonchalant.

Kultur är ett laddat ord, och sedan SD kom in i riksdagen — ett mycket mer omdiskuterat ord

Vad är egentligen s.k. ”Svensk Kultur” och är det viktigt att identifiera sig med den för att få leva här? Vem är egentligen Svensk?  Är det viktigt att vara Svensk? Är Svenskheten det optimala förhållningssättet till världen? Är Svensk kultur att vara full på midsommarafton och sjunga små grodorna? Är det att prata tyst ute bland folk, titta ner i marken & ta i hand när man hälsar? Är det att ha blont hår, fräknar och en rak liten näsa?

Att försöka definiera ”svensk kultur” och ”svenskhet” är en svår och näst intill omöjlig uppgift. I min värld är det dessutom ganska ointressant hur människor uttrycker sig eller förhåller sig till omvärlden. Viktigast bör väl ändå vara att när man lever i Sverige så förhåller man sig till de regler och lagar som är landet tillskrivet?

Vad du lever i för kultur talar inte om ditt värde. Jag tycker att människovärdet finns i människors hjärtan, deras handlingar och deras tankar. Jag är övertygad om att med ödmjukhet, förståelse och ömsesidig respekt kommer man väldigt långt här i världen. Att jag dessutom aktivt ser mina fördomar och jobbar för att vara öppen inför att tänka om, det gör mig till en bättre medmänniska.

Egentligen är det ganska enkelt

finally! blipmusic
blipmusic / Foter / CC BY-NC-ND

Svensk är de som bor, lever och verkar i detta land. Svensk blir en person när den personens papper talar om att den är det. Det finns alltså tydliga riktlinjer och dokument som berättar om en person är svensk eller inte och det kallas medborgarskap. Ingenstans står det skrivet att jag ska se ut eller bete mig på ett visst sätt för att få vara svensk. Har en person ett medborgarskap så har den personen lika mycket rätt att finnas och ta plats här som alla andra.

Att ta del av den ”svenska kulturen” är däremot ett val som varje person har rätt att som individ fatta beslut om. Visst kan du eller jag tycka att det vore rätt att till exempel lära sig det svenska språket för att lättare kunna ta del av den ”svenska kulturen”. Vi kan tycka det men har vi rätt att bestämma det åt någon annan?

För om det börjar med språktester är följande fråga — hur långt ska vi ta det? Historiatester? Kulturtester? Uppförandetester?

Min sons far är född i Syrien. Jag vill inte att han ska känna skuld för sitt ursprung. Jag vill som många andra föräldrar att mitt barn ska vara stolt över sig själv. Jag vill att han ska få möjlighet att ta del av både sin fars kulturella ursprung och mitt. Sen är det upp till honom att själv avgöra när han blir äldre vilken han känner mest eller minst för. Han kanske inte ens vill identifiera sig med något ur våra kulturella historier, men han ska åtminstone ges möjligheterna. Därför tycker jag att det är en självklarhet att han till exempel får ha arabiskalektioner i skolan och lär sig om världens alla olika ”kulturer”.

Det arabiska språket är ju en del av honom och hans familj. ”I Sverige pratar man Svenska” sa ett litet troll till mig på Twitter. Fel, i Sverige pratar man svenska också vill jag tillägga.

För vi är ett mångkulturellt land, mångkulturella individer och mångkultur är inget farligt

Vad som är farligt är att bestämma sig för att ”min kultur” och mitt sätt att ”uppfatta” världen är ”bättre” än någon annans. Det är på precis det sättet som SD resonerar. Det resonemanget skapar fördomar, rasism och utanförskap. Det skapar ilska, hat och våldsbrott.

Kultur är något som är dynamiskt och förändras hela tiden. Från generation till generation och i alla de kulturella möten som sker. Jag tror att det är i möten med andras kulturer som man bättre lär känna sin egen kultur. Att lära känna sin egen kultur utifrån möten med andra kulturer ser jag bara som positivt. Att verkligen förstå hur mitt sätt att uppfatta världen egentligen är ett inlärt beteende och inte en regelbok. Det gör i alla fall mig mer ödmjuk och förstående till hur andra människor uppträder, uttrycker sig och förhåller sig till världen.

Anna Siekas

Myt: Mänskliga värderingar

trappa
… … …

Personer som påstår att de är kritiska till invandringspolitiken, argumenterar ofta att främmande människor från andra länder har andra värderingar. De insinuerar att svenskfödda skulle ha helt andra grundläggande mänskliga värderingar.

Frågar du beteendevetare eller psykiatriker så kommer de att nämna Maslows behovstrappa. Det är inte direkt en trappa, för det finns ingen tydlig prioritetsordning. Men beståndsdelarna är dessa begrepp: Kroppsliga behov, Trygghet, Kärlek, Gemenskap, Uppskattning, Självförverkligande.

Hus och Hem är en tydlig nödvändighet som uppfyller flera av ovanstående delar på olika sätt; skydd mot väder och vind; möjlighet att låsa in dina ägodelar på en säker plats så att du kan känna dig trygg när du sover och åker iväg till jobbet. Hur varje bostad är utformad, inredd och vilka kroppsliga behov du utövar och i vilka rum du gör det i skiljer sig åt i olika hem. Några anser att bostaden måste se ut som i de senaste heminredningstidningarna, och får ut en stor del av självförverkligande genom att renovera det och bygga om och förnya möblerna på olika sätt. Andra väljer billiga möbler och lägger en större proportion pengar på t.ex. kläder, hemelektronik eller en dyr bil.

Familjen är självfallet en aning varierande — över vilka individer och relationer som räknas in i familjen — beroende på vem man frågar. Några människor inkluderar svärföräldrar, och andra anser att deras närmsta vän och husdjuren ingår. Men oavsett vilka du räknar som dina familjemedlemmar så anser nästan alla världens invånare att familjen är viktig och de känner en stark tillhörighet och har ömsesidiga beroenden på varierande sätt till sina närmaste.

World Values Survey har sammanställt ett flertal enkätundersökningar med massor av värdefrågor till ett stort urval människor i väldigt många länder, och sammanställt till en databas som allmänheten kan få slå upp saker i. Utav de fåtal exempelländer som jag slog upp har lite mindre än 1% svarat ”inte så viktigt” eller ”inte alls viktigt” på frågan om hur viktig de anser att deras familj är. Jag provade bara att välja ut några länder som Iran, Irak, Bulgarien, Rumänien, Moldavien och Rwanda [se punkt 1 i illustrationen nedan, klicka på den för att förstora]

Mat är en nödvändighet för att överleva, näring för att må bra, en källa till glädje, och kan ge dig stor tillfredsställelse om du njuter av att laga mat och bjuda andra på goda festmåltider. Då är det en hobby och leder till gemenskap, men för några så kan mat även vara ett yrke och alltså vara en del som skänker trygghet genom ekonomi.

Enkätsvar
Klicka för att förstora.

Vad du väljer för ingredienser och recept till dina måltider är bara mindre detaljer och variationer på alla mattraditioner, trender och butiksutbud i alla olika regioner och världsdelar. Personligt tycke och smak, din uppväxt samt trender styr en ganska stor del av vad du gillar och uppskattar. Varje individ plockar från ett smörgåsbord, till sin egen unika mix av mångkultur. Alla prioriterar lite varierande och annorlunda jämfört med sina grannar över vad man väljer att lägga en större respektive mindre del av sin tid och inkomst på.

Arbete och fritid är också mycket högt värderat av nästan alla människor. I World Values Survey är det ungefär 7% som svarat ”inte alls viktigt” eller ”inte så viktigt” på frågan om hur viktigt de anser arbete vara. [se punkt 2 i illustrationen]

Intresse och engagemang för omvärlden är också ungefär lika viktigt för alla människor. Se punkt 3 i illustrationen så ser du att färre än 5% har svarat ”inte likt mig” eller ”absolut inte alls likt mig” på frågan om hur viktigt de anser det är att hjälpa grannarna eller andra människor i närheten. Jag har slagit på massor av frågor om politiskt, fackligt, miljö- eller idrotts- engagemang, tendenserna är generellt sett lika över hela linjen av samhällsfrågor och personliga åsikter.

Det som står ut av alla värdefrågor är hur viktigt människor anser att religion är, och hur ofta dom utövar sin personliga tro organiserat. Det mest uppseendeväckande är svaret från Iran. Se punkt 4, den gröna inringade raden, i illustrationen till vänster. Endast 21,3% av tillfrågade iranierna svarar att de närvarar på en religiös gudstjänst ”mer än 1gång/vecka”, 14,2% uppger 1 gång/v och hela 24% har svarat att de i princip aldrig går till en gudstjänst. [urvalsgruppen för denna fråga är 2,5 ggr fler personer än i den svenska undersökningen, så det är inte nån slump eller en felrepresentation det rör sig om]

Abraham Maslow ansåg att flera av de grundläggande behoven kan tillfredsställas samtidigt. Varje detalj i en människas liv kan uppfylla olika kategoridelar samtidigt, på lite olika sätt och i olika viktighetsgrad för olika individer beroende på intresse, personligt tycke, smak och prioritering. På samma sätt fungerar människan med växlande grupptillhörigheter och intersektionalitet. Alla människor har i stort sett exakt samma grundvärderingar, men var och en har bara lite olika varieringar, metoder och vanor kring alla ingående detaljer i sin egen unika mix av mångkultur och mångfald.

Nästa gång en socialkonservativ politiker från t.ex. Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna säger att en ”främmande” grupp inte delar våra s.k. ”svenska” värderingar, ska du fråga och ifrågasätta. Menar den politikern en människa som inte värderar familj, ett hem, mat i magen, utbildning, arbete och en inkomst?

Kanske försöker de på det här viset att avhumanisera främlingar? Pratar de så här, för att deras anhängare ska slippa känna dåligt samvete för att man vill försöka att stänga gränsen och riva upp Schengensamarbetet? Eller är det bara att man vill slippa skämmas för att vara rädda för helt vanliga människor?

———

Källor:
Wikipedia om Abraham Maslow
Maslows behovstrappa
World Values hemsida
World Values databas
DN Debatt — Andreas Johansson Heinö

Stjäl inte vårt språk och vårt land!

När jag växte upp var solidaritet ett väl använt ord med en sympatisk och varm betydelse. Jag hade turen att växa upp och få möta andra kulturer redan då. Mina föräldrar gav mig dessutom möjlighet att möta människor med olika funktionsnedsättningar (fast då hette det handikapp); både fysiska och kognitiva störningar och sjukdomar.

Det har hänt väldigt mycket sen dess. Idag har vi ett främlingsfientligt (nej, förlåt; svenskvänligt) parti i riksdagen. Främlingsfientligheten frodas vid middagsborden snarare än bland rakade skinheads på gatorna. Det anses rasistiskt att ha en svensk flagga hängandes på balkongen. Många saker av de vi ansett svenska har bleknat. Vad beror det på?

Skåne - Ales Stenar, Ship Setting
Olof S / Foter / CC BY

Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga menar att det beror på att utländska familjer inte vill att deras barn ska göra si eller så för att inte förlora sin egen kultur. Det kan säkert vara så. Men jag tror att det beror minst lika mycket på att många är rädda för att kallas rasister om de tillåter den svenska kulturen att synas. Det vill säga; om vi har den svenska flaggan hängandes på balkongen även om det inte är fotbolls-VM på tv. Om vi sjunger vår nationalsång på skolavslutningen. Är vi rasister om vi tänker så, eller har vi blivit bestulna på vår egen kultur?

Jag säger att vi blivit bestulna på vår egen kultur.

Men inte av våra nya svenskar som rasisterna vill att vi ska tro, utan av de som vill bevara Sverige svenskt. De har tagit vår svenska historia och gjort till sin, de har tagit symboler för vårt vackra land och gjort till sina egna. De har tagit vårt språk och förvrängt till oigenkännlighet. Snart har rasisterna bestulit oss på vårt land.

Rasisterna säger tvärtom. Att vi blivit bestulna på vårt land, vår kultur, av våra invandrade, nya svenskar. De säger att de nya kulturerna är på väg att ta över, att vi kommer att förlora oss själva i denna mångkultur.

Bullshit, säger jag. Om vi svenskar kunde komma överens om att vår kultur är allas, så kanske vi kan presentera den för våra nyinflyttade svenskar, så att de känner sig inbjudna och lockade av att delta.

Dessutom så är det faktiskt möjligt för flera kulturer att leva sida vid sida.

Ulf Bjereld svarar; om opinionen och invandringen

Motargument.se fick ett brev från en läsare; Magnus Andersson. Han ville kommentera Ulf Bjerelds artikel ”Så motverkar vi Sverigedemokraternas politik”. Ulf har fått läsa det, och ger svar på det, som publiceras längst ner på denna sida. Vi på redaktionen har också diskuterat Magnus kommentar och vi på Motargument.se håller inte med i hans tolkning av SOM-institutets attitydundersökningar. Se diagrammet som avslutar artikeln, klicka på det för en förstoring.

SD ej vinnare om andra omprövar invandringspolitik

Bildkälla

Ulf Bjereld skrev i torsdags om hur framgångar för SD motverkas. Då opinion beskrevs missvisande ifrågasätter jag dock slutsatsen, att partier bör undvika SD:s problembeskrivning.

Bjereld menade att då invandringspolitik inte är viktig för de flestas partival är kritiker till densamma få. Men att få angav det som avgörande för partival bör bero på att sju riksdagspartier, med över 90 procent av röster, har intill förväxling likartad invandringspolitik. Antag att en person ansåg invandring var näst viktigast, men valde ett av de sju partierna med likartad invandringspolitik. Hans partival avgjordes då inte av den fråga där sju partier har samma politik, vilket genomgående bör gälla för de som röstade på dessa partier.

Att få är negativa till invandringspolitiken motsägs av mer adekvat data. Andel som vill minska flyktinginvandring har enligt SOM minskat från, för ett par decennier sedan, drygt 55 procent till nu under 50 procent. Men om SD:s långsiktiga potential är hälften av det har, trots opinionsändring, potential bara minskat från 25-30 procent till 20-25 procent.

Enligt Mångfaldsbarometern 2011 anser 6 av 10 svenskar helt eller delvis att ”Alla utlänningar som begått brott i Sverige bör tvingas att lämna landet”.

Ett av Bjerelds förslag på hur SD begränsas är att partier ska ”undvika att lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan”, vilket exemplet Danmark skulle visa. Samma argument har jag sett för Holland. Att andra partier inspirerats av Dansk Folkeparti anser många tvärtom gjort att de minskat. En analys som även görs för Wilders parti. Påstått orsakssamband, att invandringskritiska partier ökar när deras fråga tas upp av etablerade partier, tycks oklart. Det vi nu ser kan antyda fördröjt omvänt samband.

Skulle svenska partier ta upp problem med invandring som SD berör, erkänns onekligen delvis SD:s problemformulering. Men SD:s synsätt eller politik behöver inte anammas. En fördel med att andra diskuterar invandring kritiskt är att väljare erbjuds rimligare, mindre drakoniska lösningar på problem. (Exempelvis omfattande och i systematik och organisation cynisk ekonomisk invandring från kulturellt avlägsna länder. För att nå mål kan partier kanske kombinera politik för minskat fusk och att fler länder tar ansvar, samtidigt som SD fortsatt kritiseras för diskriminerande förslag, människosyn och/eller oseriös orealistisk politik.)

Om ett högerpopulistiskt parti växer när övriga partier vägrar ta upp invandringens omfattning, där många väljare alltså är kritiska mot nuvarande politik, finns risken att det blir stort. SD har senaste månad vuxit till bortåt 8 procent i opinionen, bara ca 5 procentenheter under rekordval för Dansk Folkeparti, ett parti som saknar högerextrema rötter.

Politisk förändring drivs förmodligen av ett slags demokratiskt tryck, nu manifesterat i uppgångar för SD på grund av missnöje med nuvarande invandringspolitik. Åtgärder mot det mer tvivelaktiga i invandringspolitiken är inte människorättsvidrigt, befogat i sig och minskar SD:s potential.

Magnus Andersson, Göteborg.

 

Ulf Bjerelds svar

Svar till Magnus Andersson

Jag har aldrig påstått att det inte finns motstånd eller kritik mot svensk invandrings- och integrationspolitik. Jag har påstått att flera undersökningar visar att detta motstånd kontinuerligt minskat sedan början av 1990-talet och sedan mätningarnas början för 20 år sedan aldrig har varit så litet som nu. År 1991 uppgick t.ex. andelen som tyckte att Sverige tog emot för många flyktingar till 65 procent, 2001 har den andelen minskat till 41 procent.

Jag har också påstått att de allra flesta som är kritiska till svensk invandrings- och flyktingpolitik inte tycker att frågan är tillräckligt viktig för att den skall ligga till grund för deras partival.

Det är inte heller som Magnus Andersson hypotetiskt resonerar, att frågan skulle vara näst viktigast för många svenskar. Sammantaget ligger frågan på ungefär tionde plats när väljarna själva får berätta om sina prioriteringar.

Det betyder förstås inte att invandrings- och integrationspolitiken skulle vara ett oviktigt politikområde. Tvärtom. Dessa frågor är viktiga och skall diskuteras som vilka andra politiska frågor som helst. Men vi måste skilja mellan att ett politikområde är viktigt i sig eller uppfattas som viktigt i sig och att samma politikområde är en viktig fråga för väljarna när de bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på.

I Danmark var det inte bara så att flera övriga partier övertog Dansk Folkepartis retorik. De lät också Dansk Folkeparti få inflytande över den förda politiken. Därigenom bidrog de till att göra Dansk Folkeparti rumsrent och att Dansk Folkepartis politik blev verklighet i många frågor.

Ulf Bjereld

************

Klicka på bilden
Klicka på bilden för att se en tydlig förstoring

Har Kalle Anka blivit svensk?

Ibland när jag läser sverigedemokraternas bloggar saknar jag en diskussion om Kalle Anka. Det pratas mycket om vad som är svenskt. Knätofsar, folkmusik och demokrati, och vad som är ”osvenskt” som muslimer, minareter och hijab. Men ju mer man läser, ju mer saknar man… Kalle Anka!

Vad som ansetts vara ett hot mot den svenska kulturen har varierat.

Jag är så pass gammal att jag minns jag artiklarna i massmedia på 70-talet och 80-talet om det hot mot den svenska kulturen som ”amerikaniseringen av kulturen”, t.ex. Kalle Anka, ansågs vara då.

Ja, faktum är att ännu när jag började bli politiskt intresserad runt 1987-1988 kunde man läsa många artiklar, speciellt i vänstertidningar, mot den amerikanska kulturen, som hotade vår. Det var Kalle Anka, det var serier som Dallas och de tidiga s.k. ”videospelen” som ”hotade det genuint svenska och folkliga”.

Speciellt farlig var Kalle Anka som konkurrerade med köttbullarna och tomtarna på julafton.

Nu verkar det Kalle och knattarna ha assimilierats i Sverige. Man hör iallafall inte mycket om Kalle som hotet mot svensk kultur.

Sverigedemokraterna

Ser man på knätofskulturen, dvs den ”genuina” svenska kultur med visor, gammeldans och folkmusik, etc, som Sverigedemokraterna vill skydda, är knappast invandrarna ett hot, som Sd försöker påskina.

Många invandrare är nyfikna på detta genuina svenska .

Inte heller är det muslimer som gjort så att intresset för denna s.k. ”genuina” kultur minskats. Nej, det är ju den amerikanska kulturen, förmedlad genom TV och genom musiken, som gjort att intresset minskat. Faktum är att en ny ”folkkultur” har sett dagens ljus i Sverige, men idag är folkkulturen sånt som rockmusik, rap, dataspel, film, internet.

Denna nya folkkultur har dessutom ändrats en hel del. Jazzen och de amerikanska danser som var populära på 40-talet och 50-talet, när min mamma var ute och dansade, är så assmililerat med det svenska att jag faktiskt till och med hört jazzmusik på Sverigedemokraternas möten! Inte ens Sd kallar jazzen för ”degenererad” längre…

Världen är en!

Det är fascinerande.

Kalle Anka har blivit lika svensk som knätofsen! Och både jazz och internet lika mycket en del av svensk kultur som dans, visor eller musik. Det är en fascinerande tid vi lever i!

Livets gångbara kategorier

Källa för foto FLICKR

Tänk dig att du tar en promenad på stan.

Det är en tanke som kräver att du fyller i en hel del detaljer. Den största detaljen i sammanhanget är utan tvekan du — vem du är och vad du kan tänkas vara när du är ute och går på stan rent generellt.

Vem du är, är inte någonting som kan reduceras till en enda kategori. Du ingår trots allt i många kategorier samtidigt. Och när du tänker att du går ute på stan, så fyller du i alla dessa kategorier samtidigt. Och du skulle känna att någonting saknades om du helt plötsligt var tvungen att bara välja en kategori.

Man/kvinna. Arbetare/mellanklass/överklass. Svensk/utlänning. Det ena/andra.

Vem du är beror inte på en enda av dessa kategorier, utan på hur alla påverkar dig och ditt liv samtidigt. Och när du tänker att du är ute och går på stan, så tänker du också alla dessa kategorier samtidigt. Lite intersektionellt sådär.

Det här är egentligen inga märkligheter. Det märkligaste hittills är att någon brytt sig om att påpeka det hela.

Anledningen till att det påpekas här, är för att den här tanken dödar allt vad rasism heter när den väl är förstådd. Det blir omöjligt att tänka sig att alla ur en viss kategori är likadana, eftersom nästa tanke omedelbart blir ”men människor är många kategorier samtidigt”.

Eftersom du vet att du inte är en representant för en kategori när du är ute och går på stan. Och det som gäller för dig gäller väl även för andra människor, eller hur?

Följ med på en morgonpromenad

En promenad i dagens Sverige

På väg ut med hunden möter jag tidningsbudet. Det är en ung kille som ser ut att komma någonstans från Afrika, Somalia kanske. Vi byter några ord och han berättar att han är lite sen idag för att tidningen var sen från trycket.

Hunden drar och är uppenbart nödig så jag fortsätter ut och hon stökar snabbt undan morgontoaletten. Jag plockar upp efter henne och ser mig omkring efter någonstans att slänga påsen. Det finns en korg lite längre ner på gatan och samtidigt som jag kommer fram till den så möts jag av en invandrare som tydligen arbetar med att tömma hundlatrinerna.

“Inget särskilt kul jobb”, tänker jag för mig själv, men han ser glad ut ändå. På avstånd ser jag några av hans kollegor som i arla morgonstund tömmer andra papperskorgar och plockar upp skräp från marken. Det är två invandrartjejer och en kille som möjligen kommer från Pakistan.

Jag fortsätter vägen framåt och passerar det lilla köpcentrum som finns inte långt från min bostad. Där är det redan full aktivitet i den lilla närbutik som drivs av en invandrarfamilj från Irak. Fönster putsas och det ser ut som man håller på med en inventering i butiken för det är många i familjen som går runt bland hyllorna.

Deras iranske butiksgranne, som har en klackbar, är också redan på plats och har börjat dagen med att bjuda in sin granne, frisören Ali, på kaffe. Det är däremot fortfarande tomt i den lilla vietnamesiska restaurangen som drivs av den alltid vänliga familjen Nguyen. Inte så konstigt kanske, med tanke på att de har öppet till 01.00 och sällan kommer iväg hemåt förrän bortåt 02.30. De brukar ändå vara igång inför dagens lunch vid åttatiden.

Jag fortsätter min promenad mot busshållplatsen och tar bussen för att åka hem till min mor. Bussen körs av en mörkhyad man som glatt använder bussens högtalarsystem för att berätta att han heter Mohammed och att han igår blev far för första gången. Kanske vågar han vara så frispråkig för att jag är den ende svensken på bussen. Det tiotal personer som utöver mig finns ombord är alla invandrare och uppenbarligen på väg till sina arbeten. Det verkar inte finnas några svenskar som börjar så här tidigt.

Väl hemma hos mamma så blir det kaffe och smörgås och hon berättar att hon fått en ny hemassistent som heter Fatima och som ska städa och hjälpa henne med diverse sysslor som hon numera har svårt att klara själv. Fatima har tydligen kommit ensam till Sverige efter att ha mist man och två barn i en explosion i Bagdad. Hennes dröm är nu att bygga upp en ny tillvaro i ett land där man inte dagligen riskerar att sprängas i bitar.

Tiden går fort och jag upptäcker plötsligt att jag måste rusa för att hinna med ett annat möte. Det får bli en taxi tillbaka hem.

Taxin körs av en kille från Kurdistan som har varit i Sverige sedan åttiotalet då han flydde hit efter att den by där han bodde hade utsatts för ett angrepp med någon form av giftgas. Han förlorade större delen av sin familj men har nyligen fått hit en kusin som är veterinär. Av något oklart skäl kan han inte jobba som veterinär här i Sverige, men han försörjer sig och sin familj genom att arbeta som spärrvakt i Stockholms tunnelbana och genom att dela ut reklam på söndagar.

Väl hemkommen funderar jag lite på morgonens upplevelser och tänker på hur det skulle bli om man genomförde vad somliga vill, det vill säga att skicka tillbaka många av de människor jag mött under min morgonrunda, till deras respektive hemländer. Skulle det överhuvudtaget längre vara möjligt att få ”svenskar” och då kanske särskilt ungdomar, att ta de lågstatusarbeten som idag domineras av invandrare?

Samtidigt ska vi dra ner på nyinvandringen till mycket låga nivåer och ingen har vad jag kunnat se gjort någon beräkning av de omedelbara effekter detta skulle ha och inte heller av vad detta kan innebära om 30 år. Ska du eller jag ta över de jobb som de idag sköter? Vem ska ta hand om de allt fler pensionärerna som lever längre och längre?

Själv är jag 55 år idag och åren går fort. Om eller när jag hamnar i den livssituationen att jag kommer att behöva hjälp med att klara vardagen så hoppas jag innerligt att den hjälpen finns att tillgå och jag struntar fullständigt i om de händer som då kommer att ge mig den hjälp jag behöver, är svarta, bruna, gula eller vita.

Jag funderar också på de generaliseringar som hörs i debatten om att alla invandrare är lata, kriminella och lever på bidrag och utnyttjar oss svenskar. Eller, alternativgeneraliseringen som går ut på att de kommer hit och tar våra jobb. De är inte särskilt förenliga de där två generaliseringarna…

De flesta av dem jag såg och mötte under min morgonrunda var muslimer. Ingen av dem såg dock ut att vara i färd med att spränga något i luften, utan verkade vara fullt upptagna med sina respektive arbeten.

Det slår mig att likväl som det finns fanatiska respektive sekulariserade kristna, med en stor övervikt för de sistnämnda, så kanske det även finns motsvarande inom Islam!? Men vad vet väl jag, en enkel man med enkla tankar?

Jag ser det jag ser och det jag ser är att hos ett parti, som numera tagit plats i Sveriges riksdag, så saknas nyanserna fullständigt. Var alltid misstänksam mot partier som Sverigedemokraterna som presenterar enkla lösningar på svåra problem.

Var sedan inte bara misstänksam utan var istället upprörd och förbannad när deras partisekreterare, Björn Söder, förlorar sin påstrukna fernissa och visar sitt rätta ansikte då han menar att romer minsann kan skylla sig själva för att de nekas hyra bil på många bensinmackar! Enfald före mångfald, ett Sverigedemokratiskt adelsmärke. Märkligt nog anser sig samma människor vara diskriminerade av media då dessa inte rapporterar det SD vill att de ska rapportera.

Det är inte så enkelt att allt är invandringens fel. Knepet att skylla allt elände på en specifik grupp har använts förr och minnena av vad det ledde till förskräcker. Vi ska självfallet ha en diskussion i ämnet men den diskussionen kan inte, och får inte, utgå från att vi från början skuldbelägger en stor grupp människor enbart med utgångspunkt i att de har ett annat ursprung än majoriteten.

Världen är inte svart eller vit. Den består av oändligt många nyanser!

Nej, nu måste jag iväg till mitt möte med kirurgen som gjorde min gastroskopi. Han heter f.ö. Al-hari och är en av de 26% som läkare med utländsk bakgrund utgör i Sverige. Ska bara stoppa till hos grannen, en indisk ingenjör som heter Sing, och lämna tillbaka de pengar han generöst nog lånade mig i butiken igår när jag hade glömt plånboken hemma.

Ha en bra dag! :-)

 

Mångkultur och mångkultur

Fast Food Street FestivalDet finns en förvirring angående ordet ”mångkultur”. Å ena sidan är det en beskrivning av levd erfarenhet. Av upplevelsen att befinna sig i en vardag där det är möjligt att samtidigt tjuvlyssna på folk som pratar farsi, hålla kinesisk elektronik i händerna, snabbäta en kebab, bära amerikanska jeans, läsa en ledare om knätofsar och på det stora hela sammanfoga stora delar av världens ekonomiska, sociala och kulturella väv i en enda ögonblicksbild.
Å andra sidan är det också en beskrivning av inkluderande offentlig policy, som syftar till att göra det enklare för olika gemenskaper att ge uttryck för sina kulturella identiteter.

Dessa tu ting är inte samma sak. Och däri ligger förvirringen.

Mångkultur som levd erfarenhet är egentligen långt mindre komplicerat än det låter. Vi behöver inte ens lämna landet för att uppleva det — en norrlänning och en skåning som hamnar i en diskussion upptäcker förmodligen att skillnader finns. Eller, varför inte, en PC-användare och en Applefanatiker. Det finns tusen och åter tusen sätt att bygga gemenskap på, och när medlemmar av dessa gemenskaper möts så uppstår fenomenet mångkultur.

Det är någonting som inträffar närhelst människor bygger gemenskap kring saker och ting. Och människor är fenomenalt duktiga på att bygga gemenskap.

Mångkultur som offentlig policy är även det mindre komplicerat än det låter. I sin enklaste form är det helt enkelt att det offentliga inte lägger sig i vad människor gör med sina vardagar, och låter olika gemenskaper ta sig de uttryck som passar dem. I lite mer involverade former kan det förekomma åtgärder för att bygga plattformar för att underlätta dessa gemenskapers deltagande i det offentliga samtalet.

Som varje punkare vet, så översätts inte gemenskap automatiskt till ett erkännande som legitima deltagare i den offentliga debatten.

Skillnaden kanske kan verka subtil, men kom ihåg uppdelningen: levd erfarenhet och offentlig policy. Det ena är någonting vi kan se hända på gator och torg, det andra är någonting som tar plats i offentliga dokument. Och den som vill kritisera mångkultur på ett meningsfullt sätt behöver ta denna skillnad i beaktande.

Det är exempelvis inte möjligt att kritisera det offentligas inställning till sina medborgare genom att påpeka att vissa medborgare är konstiga. Att en grupp upplevs som märkliga är inte någonting som har någon bäring på hur det offentliga bör agera — det är helt enkelt inte formulerat på samma nivå. Det kan på sin höjd användas för att bygga engagemang inom den egna gemenskapen, men det är inte en politisk fråga.

Den som vill kritisera mångkulturell politik måste göra det utifrån en politisk utgångspunkt. Allt annat är löst tyckande, och bör betraktas som sådant.