Etikettarkiv: lagar

Asylprocess för dummies, del 3

Gästartikel av Sanna Vestin

Del 3. Efter avslag.

De flesta som söker asyl i Sverige får avslag. Detta innebär vanligen att man får beslut om utvisning, att man måste lämna Sverige. Beslutet kan verkställas när det har vunnit laga kraft, det vill säga när det inte går att överklaga längre. Lämnar man inte landet på egen hand inom den tid som står i beslutet (oftast fyra veckor efter att det vunnit laga kraft), så ska Migrationsverket verkställa utvisningen.

Verkställighetsproceduren börjar med att man kallas till ett återvändarsamtal om hur resan ska gå till, och vilka handlingar som behövs.

Ungefär hälften av utvisningarna från Sverige verkställs genom att den utvisade själv ordnar utresan eller reser i samarbete med Migrationsverket. Det kallas för ”frivilligt återvändande” För en del länder går det att få ett ekonomiskt bidrag i samband med frivilligt återvändande.

Många utvisningar är svåra att verkställa, till exempel för att hemlandet inte tar emot utvisade utan id-handlingar. I väntan på verkställighet får man bo kvar på samma villkor som asylsökande, men man får inte arbeta.

Cop_Youngster
Dan Shouse / Foter / CC BY-NC

Om man avviker så lämnas ärendet över till polis. Samma sak sker om Migrationsverket anser att det finns skäl att tro att man tänker hålla sig undan (till exempel för att man inte kommer på återvändandesamtalet), eller att det kommer att behövas tvångsmedel för att verkställa utvisningen.

Man kan också tas i förvar, alltså tas in på en av Migrationsverkets låsta förläggningar, om Migrationsverket eller polisen anser att det behövs för att utvisningsbeslutet ska kunna verkställas. Den som tas i förvar får ett offentligt biträde just i frågan om förvarstagandet. Förvarstagandet omprövas varannan månad av förvaltningsrätten, och det ska finnas en reell möjlighet att verkställa utvisningen för att förlänga beslutet om förvar.

Det är ganska vanligt att beslut om utvisning fattas fast beslutet i praktiken inte kan verkställas. Det kan vara praktiska problem med kommunikationer till landet. Det kan vara så att de enda organisationer som har möjlighet att verkställa utvisningar till ett visst land inte befattar sig med ofrivilliga resor. Eller att landet har som policy att inte ta emot utvisade, eller tar emot så få att de flesta får vänta. Oavsett orsaken blir resultatet att den utvisade blir kvar i Sverige trots att det formellt finns ett ”verkställbart” utvisningsbeslut.

I många fall fattas beslut som blir svårt att verkställa därför att Migrationsverket anser att det skulle gå – bara den utvisade personen samarbetar, till exempel genom att gå till sin ambassad och ordna pass eller genom att gå med på att delta i ett återvändarprogram. Det kan också vara så att Migrationsverket hävdar att den utvisade kommer från ett visst land, eller har passerat ett visst land, men eftersom den utvisade inte har pass eller några andra resedokument som visar det, så nekar det landet att släppa in personen.

För ensamkommande barn tillkommer ett visst krav på mottagande. Om utvisningsbeslutet fattas utan att mottagande är ordnat så kan myndigheterna avvakta med att verkställa beslutet tills barnet fyllt 18. Detsamma gäller barn vars föräldrar försvunnit i Sverige.

År 2011 återvände ungefär 10.000 asylsökande till hemlandet utan att polisen behövde ingripa. Ungefär lika många ärenden lämnades över till polis. Men det var bara 2.500 personer som faktiskt verkställdes av polis under året. En del av personerna med utvisningsbeslut som inte verkställs har avvikit, men andra bor öppet i förläggningar eller eget boende på liknande villkor som asylsökande. De flesta får dock dagbidraget nedsatt helt eller delvis med motivering att de inte samarbetar om utvisningen.

Hinder mot verkställighet

Om Migrationsverket får nya uppgifter om att ett utvisningsbeslut inte går att verkställa, så ska verket pröva om det är så. Det måste vara fråga om nya omständigheter som inte fanns när utvisningsbeslutet fattades (annars skulle det bli en överprövning av vad domstolen redan bestämt, och det kan inte Migrationsverket göra). Men om det till exempel står klart att hemlandet inte kommer att ta emot inom överskådlig tid, så att utvisningen inte går att verkställa, då ska Migrationsverket pröva om personen ska få uppehållstillstånd i alla fall.

Sjukdom kan vara ett verkställighetshinder, men då handlar det om att sjukdom hindrar själva resan, inte vad som händer i hemlandet. Det kan också uppstå helt orimliga situationer, till exempel att ett barns sjukdom har förvärrats och blivit livshotande, eller att det skulle rasera barnets framtida psykosociala utveckling att verkställa utvisningen. Sådant skulle kunna ses som en ny omständighet. För ensamma barn kan även sådant som att föräldrarna dödats i hemlandet vara en ny omständighet.

För vuxna är inte vistelsetiden i sig ett skäl, men för barn kan Migrationsverket i enskilda fall ta hänsyn till vistelsetiden eller rättare sagt att barnets anpassat sig till Sverige medan verkställigheten har dragit ut på tiden. Men det ska i så fall handla om mycket långa tider; många år.

Det kan ju också uppstå nya politiska skäl, till exempel genom att situationen ändras i hemlandet. I sådana fall kan man begära en ny prövning av ärendet, om Migrationsverket inte genast håller med om att den nya situationen innebär verkställighetshinder. Får man en ny prövning så börjar man om från början med asylproceduren, men det är bara skyddsbehoven som prövas i den situationen, inte anknytning eller andra ömmande omständigheter.

De nya omständigheterna behöver inte ha uppstått i hemlandet. Det kan också hända att det kommer fram personliga omständigheter som inte har prövats förut, till exempel övergrepp som man inte har klarat av att berätta om, eller att det har hänt saker i Sverige som gör att myndigheterna i hemlandet fått ett nytt intresse för ens person. Men då ska man ha en mycket bra förklaring till varför det här inte kunde tas upp i grundärendet, annars får man inte någon ny prövning.

Medan Migrationsverket prövar sådana frågor får utvisningsbeslutet inte verkställas förrän prövningen är klar. Migrationsverket kan också tillsätta offentligt biträde igen och fatta ett särskilt beslut om inhibition. Inhibition betyder att utvisningsbeslutet kvarstår men får inte får verkställas tills vidare.

Om Migrationsverket sedan kommer fram till att det finns ett verkställighetshinder just nu så kan beslutet bli uppehållstillstånd, tidsbegränsat eller permanent beroende på omständigheterna.

I de flesta fall blir det ett nytt avslag. Det är många som påtalar verkställighetshinder, men de flesta får ett snabbt svar att det här är inget nytt, eller i varje fall inget som hindrar verkställigheten.

Om man har påtalat nya politiska skäl kan man överklaga ett nej. Frågor om verkställighetshinder av praktiska eller medicinska skäl eller annat som inte har med skyddsbehov att göra, går inte att överklaga.

Giftermål, studier, arbete…

Om man under tiden i Sverige har gift sig med någon som har rätt att bo här, så har man i princip rätt till uppehållstillstånd. Detsamma gäller om man fått barn med någon som är bosatt här, åtminstone om man har bott ihop eller har umgänge med barnet. Men såna saker betraktas inte som hinder mot att verkställa en utvisning. Uppehållstillstånd av familjeskäl ska man ju ändå söka från hemlandet, eller något annat land där man har rätt att vistas. I undantagsfall kan man få söka från Sverige om man har barn som skulle ta skada av en lång separation, och man inte har levt gömd. Men villkoren är mycket snäva, och de flesta måste söka från utlandet även om de har barn.

Annat som kan hända under väntetiden kan vara att man blir intagen på en utbildning, får löfte om ett arbete eller kanske har startat ett företag. Sådant kan också ge uppehållstillstånd, men även i de fallen ska tillståndet sökas från utlandet. Villkoren finns att läsa på Migrationsverkets webbplats, och där kan man också ladda ner blanketter för att ansöka via internet. Arbetet eller studieplatsen ska vara ordnad i förväg, och man ska ha ett giltigt pass.

En viktig sak att veta direkt när man får slutligt avslag är att om man ansöker om arbetstillstånd inom två veckor efter att ett avslagsbeslut vunnit laga kraft så kan man slippa resa till hemlandet för att ansöka. Förutsättningarna är att man har arbetat lagligt i sex månader och har erbjudande om att fortsätta i minst ett år hos samma arbetsgivare.

Preskription efter fyra år

Om det inte har uppstått några nya skäl, varken verkställighetshinder eller av annat slag, så kan man inte få sin sak prövad på nytt i Sverige förrän det gamla beslutet preskriberats och inte gäller längre.

Dublinbeslut, alltså beslut om överföring till ett annat EU-land, preskriberas sex månader efter att det andra landet accepterade överföringen, om Sverige vid det laget inte har lyckats verkställa överföringen. Men om misslyckandet beror på att den asylsökande har hållit sig undan så blir preskriptionstiden 18 månader.

Har man redan fått uppehållstillstånd i ett annat land så hjälper det inte att hålla sig undan ett Dublinbeslut, Sverige behandlar inte asylansökan en gång till. Har man fått slutligt avslag i ett annat land så kan det eventuellt gå att göra en ny ansökan om utvisningen anses verkställd.

Det förekommer också att ett beslut enligt Dublinförordningen upphör att gälla därför att den sökande vistats utanför EU i minst tre månader sedan beslutet togs – men det är inte så vanligt, eftersom det är svårt att bevisa.

Vanliga utvisningsbeslut preskriberas efter fyra år, räknat från att beslutet i grundärendet vann laga kraft.

Att ett utvisningsbeslut har preskriberats innebär inte att man befinner sig lagligt i Sverige, men man får ansöka om asyl på nytt om man vill. Proceduren blir likadan som första gången. Alla skäl, både de som man anförde förra gången och sådana som tillkokmmit, kan läggas fram. Man erbjuds boende och dagbidrag som en ny asylsökande.

För den som har blivit kvar i Sverige fyra år efter utvisningsbeslut utan att ha varit gömd, till exempel för att hemlandet inte har velat ta emot eller att utvisningen har skjutits upp av andra skäl, är sannolikheten stor att man får uppehållstillstånd när man söker på nytt efter preskription. Om man har varit gömd så är det troligare att man får ett nytt utvisningsbeslut av liknande skäl som första gången.

/Sanna Vestin


Texten bygger på FARR:s Goda Råd samt föreläsningar, bland annat för rådgivningsgruppen inom ”Ingen Människa är Illegal” i Stockholm, februari 2012.
Läs mer om asylproceduren: FARR:s GODA RÅD (finns även på arabiska, engelska, spanska och ryska)

Gå till Asylprocess för dummies: Del 1 Att söka asyl | Del 2 Skäl för uppehållstillstånd | Del 3 Efter avslag

Asylprocess för dummies, del 2

Gästartikel av Sanna Vestin

Del 2. Skäl för uppehållstillstånd

Cop_Youngster
Dan Shouse / Foter / CC BY-NC

De som inte är EU-medborgare måste ha något skäl för att få bosätta sig i Sverige. Utlänningslagen innehåller också vissa andra villkor som ska vara uppfyllda, olika villkor för olika typer av skäl.

För att få uppehållstillstånd på grund av studier krävs förutom att man beviljats en studieplats också att man har tillräckligt med pengar för att försörja sig under studietiden. För att man ska få uppehållstillstånd på grund av arbetekrävs förutom arbetserbjudandet också att arbetet ska ha varit utannonserat, att lönen är på en viss nivå och att anställningsvillkoren är godkända av en facklig organisation. Dessutom ska arbetsgivaren ha tecknat relevanta försäkringar och ha tillräcklig omsättning för att anställa personal. För uppehållstillstånd på grund av ett eget företag ska företaget uppfylla vissa villkor när det gäller styrelse, likviditet mm.

Regelverket för uppehållstillstånd på grund av anknytning till anhöriga är mer komplicerat. I vissa fall ställs krav på att den anhörige som befinner sig i Sverige ska ha försörjning och tillräcklig bostad innan man kan ansöka. För olika släktskap ställs olika villkor på hur stark anknytningen ska vara, när och var den har uppstått mm. Starkast ställning har makar och barn under 18 år. Barn har rätt att flytta till föräldrar som de någon gång har bott ihop med (men föräldrar har inte rätt att flytta till sina barn, om inte barnen fått uppehållstillstånd i Sverige på grund av skyddsbehov). Personer som har ingått äktenskap har rätt att få bo ihop. Sambor och personer som planerar att gifta sig har också rätt att förenas i Sverige, men för dem krävs mer av bevis för sammanboendet respektive att förhållandet är seriöst.

Att man är anhörig på något annat sätt än som makar/partner eller minderårigt barn räknas normalt inte som skäl för uppehållstillstånd. I undantagsfall kan det bedömas som skäl, men då krävs något mer, som till exempel att man bodde ihop i hemlandet och att det finns ett speciellt beroendeförhållande de anhöriga emellan eller att det finns några särskilt ”udda och ömmande” omständigheter.

För var och en som ska söka uppehållstillstånd från utlandet – studenter, arbetstagare, företagare, familijemedlemmar – krävs att man har ett giltigt pass. Om man kommer från ett land där detta är helt omöjligt kan man i undantagsfall få styrka sin identitet på annat sätt, om det också finns DNA-test som visar släktskapet. Men huvudregeln är att alla måste ha giltigt pass för att kunna få uppehållstillstånd före inresan.

Principen att den som inte är EU-medborgare måste ha ett skäl för att få bo i Sverige är viktig att hålla i minnet när det uppstår en tvist och man behöver argumentera för sin sak. Om en person till exempel har kommit till Sverige för att arbeta eller för att gifta sig, men sedan förlorar arbetet eller skiljer sig, så finns inte längre något skäl för uppehållstillstånd enligt lagen. Därför kan man utvisas. En sådan utvisning betraktas inte som ett straff och det behövs inga ytterligare skäl för att fatta beslut om utvisning. Om man ändå vill stanna i Sverige så måste man alltså ha något annat skäl för uppehållstillstånd – till exempel ett nytt arbete, att man skulle riskera förföljelse om man kom hem som skild, eller vad det nu kan vara.

Flyktingar och andra skyddsbehövande

Det mest komplicerade regelverket finns för dem som söker uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov.

Det finns tre kategorier skyddsbehövande i lagen – flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande.

En flykting är enligt lagen;

en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och – inte kan, eller på grund av sin fruktan – inte vill, begagna sig av detta lands skydd.

Stycket bygger på formuleringen i FN:s konvention om flyktingar. Definitionen innehåller flera delar, bland annat:

  • Att man känner fruktan, alltså är rädd för förföljelse,
  • att fruktan är välgrundad – alltså att faran finns i verkligheten,
  • att förföljelsen beror på vissa bestämda saker, och
  • att man inte kan få skydd i hemlandet.

Alla delarna ska vara uppfyllda för att man ska bedömas som flykting.

I flyktingparagrafen används uttrycket ”förföljelse”. Förföljelse behöver inte nödvändigtvis betyda dödshot eller tortyr, det kan bestå av upprepade trakasserier, hot, misshandel och övergrepp av olika slag. Men det är ändå svårt att bevisa att man är utsatt för förföljelse, eftersom man måste visa att man är personligen utsatt, och dessutom att förföljelsen beror på något av de skäl som räknas upp.

Om man inte kan visa det och alltså inte bedöms som flykting, så kan man ändå ha behov av skydd enligt lagen. Nästa kategori, ”alternativt skyddsbehövande” bygger på en definition i EU:s direktiv om skyddsgrunder.

Man är alternativt skyddsbehövande om det finns grundad anledning att anta att man;

…vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller som civilperson löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt, och inte kan, eller på grund av risken inte vill, begagna sig av hemlandets skydd.

Den här paragrafen handlar om personer som löper en viss bestämd risk, nämligen dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller – vanligast – urskillningslöst våld vid en väpnad konflikt. Det är snävare än begreppet förföljelse. Å andra sidan finns här inga krav på att man ska vara utsatt av någon bestämd orsak. Paragrafen används främst för dem som flyr från konflikter som svenska myndigheter erkänner som inbördeskrig. Om man riskerar ”urskillningslöst våld” behöver man inte visa att våldet är personligt riktat, däremot att man faktiskt kommer från konfliktområdet.

Uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande kallas också för asyl.

Till slut kan man enligt lagen vara övrig skyddsbehövande, om man inte passar in varken i definitionen av flykting eller alternativt skyddsbehövande, men ändå;

1. behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp, eller
2. inte kan återvända till sitt hemland på grund av en miljökatastrof.

De flesta som räknas som övriga skyddsbehövande har flytt från konflikter som inte har definierats som ”väpnad konflikt” av svenska myndigheter. I sådana områden anses våldet inte vara urskillningslöst och man måste därför bevisa att man löper en personlig risk, inte bara samma risk som andra i en viss grupp. Desutom ska man kunna visa att risken är kopplad till motsättningarna i hemlandet.

Alla tre kategorierna av skyddsbehövande har enligt lagen rätt att få uppehållstillstånd. Undantag ska bara göras för personer som har begått grova brott eller anses som säkerhetsrisker.

Man har inte enligt lagen rätt att få skydd för att man är diskriminerad, utestängd från arbetsmarknaden eller skolan, nekas vård eller saknar mat. Paragraferna handlar bara om förföljelse och allvarliga övergrepp. Diskriminering kan bli så allvarlig att den går över i förföljelse, men normalt räcker det inte för att få skydd om man inte också hotas till liv eller lem.

För dem som verkligen hotas av förföljelse eller någon annan fara i hemlandet ser Utlänningslagens paragrafer heltäckande ut. Alla som har behov av skydd ska få uppehållstillstånd! Kruxet är att man inte får bestämma själv att man har behov av skydd. Man måste lämna in en ansökan och berätta varför man tror att man skulle bli förföljd om man återvände hem – det är det man gör när man söker asyl.

Migrationsverket har ansvar för att utreda asylärendet. Men det är den sökande själv som har ”bevisbördan”. Därför är det många som får avslag trots att de själva upplever att de har skyddsbehov.

År 2011 fick knappt trettio procent av de asylsökande sitt uppehållstillstånd på grund av flyktingskäl eller andra skyddsbehov.

Skäl mot asyl

Här följer några vanliga förklaringar till avslag.

Bevisen räcker inte. Det som ska bevisas är att fruktan är ”välgrundad”, alltså att den kan styrkas av andra. Helst ska man därför ha skriftliga bevis för det man berättar. Det svåra brukar vara att visa att makthavarna eller förföljarna i hemlandet har ett intresse just för ens egen person, dvs att man inte drabbats slumpartat eller attackerats av enskilda banditer. Därför räcker det inte alltid att kunna visa att man själv eller någon närstående redan har misshandlats, hotats till livet, varit kidnappad, blivit våldtagen eller vad det nu är. Man behöver också visa att hotet består i framtiden. Samtidigt ställs ofta krav på att man redan ska ha råkat mycket illa ut.

Berättelsen är inte trovärdig. Om man har skriftliga bevis, så kan det räcka för att bli trodd. Men för att ens berättelse ska accepteras utan bevis krävs att man anses allmänt trovärdig. Att trovärdigheten ifrågasätts kan bero på att ens berättelse inte stämmer med Migrationsverkets landinformation, att den inte är tillräckligt detaljerad, att det finns motsägelser eller helt enkelt på grund av missförstånd. Tillägg och rättelser kan tolkas som att man hittar på. Trovärdighetsbedömningen handlar också om identitet. De flesta som flyr har inga id-handlingar som Sverige godkänner. Om man inte kan förklara hur man tagit sig hit utan id-handlingar så kan det påverka trovärdigheten.

Det skulle gå att få skydd i hemlandet. Även om man kan visa att man har behov av skydd, så återstår prövningen av hemlandets rättssystem. Migrationsverket bedömer om det finns polis och domstolar i hemlandet, om landet har undertecknat konventioner om mänskliga rättigheter och om det man anklagas för verkligen är förbjudet enligt lag i hemlandet. En vanlig anledning till avslag är att man skulle kunna klara sig i en annan del av hemlandet än där man bodde (internflykt).

Synnerligen ömmande omständigheter

Under den förra Utlänningslagen, fram till början av 2006, gavs de flesta uppehållstillstånd av så kallade humanitära skäl, men så är det inte med den nuvarande lagen.

Paragrafen om humanitära skäl finns inte kvar. I stället finns en paragraf om synnerligen ömmande omständigheter;

Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen skall särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet.
Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt denna paragraf även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer.

Skyddsbehovet ska prövas först. Det är bara om man inte anses ha skyddsbehov som man kan få uppehållstillstånd av synnerligen ömmande omständigheter. Skyddsbehov och ömmande omständigheter får inte blandas ihop. Omständigheter som skulle kunna utgöra skyddsbehov om de var starka nog får inte istället bedömas som synnerligen ömmande omständigheter.

Hälsotillstånd kan vara sjukdom, psykiska problem och liknande. Men ribban ligger mycket högt, även för barn. För vuxna ska sjukdomen vara livshotande. Dessutom måste man visa att det inte går att få vård i hemlandet. Bedömningen av hemlandet gäller inte om den enskilda personen kommer att få tillgång till vård eller vilken kvalitet vården håller, utan om någon vård finns över huvud taget.

Myndigheterna ska också ta hänsyn till vilka kostnader det skulle bli för Sverige om en viss sjukdom accepterades som skäl för uppehållstillstånd.

Barn kan i undantagsfall få uppehållstillstånd på grund av sjukdomar som inte är direkt livshotande. Men det måste ändå röra sig om att barnet kommer att ta svår skada och inte skulle kunna tillgodogöra sig vård i hemlandet.

Formuleringarna om anpassning till Sverige och situation i hemlandet tolkas ofta så att den anknytning man fått till Sverige jämförs med anknytningen i hemlandet. Möjligheten att få uppehållstillstånd på grund av anknytningen till Sverige kommer ibland till användning för barnfamiljer då deras asylärenden väcks på nytt efter att ett utvisningsbeslut preskriberats efter fyra år. Då kan barnet ha varit fem-sex år eller längre tid i Sverige. Men enbart vistelsetiden är aldrig ett tillräckligt skäl för uppehållstillstånd.

År 2011 fick ungefär fyra procent av de asylsökande uppehållstillstånd av synnerligen ömmande omständigheter.

Den snäva tolkningen av begreppet hänger delvis på hur ordet ”synnerligen” tolkas juridiskt. Men bedömingen av sjukdom, sociala omständigheter och anpassning till Sverige styrs också av formuleringar från äldre praxis (beslut av regeringen och den förra Utlänningsnämnden), som finns inskrivna i lagens förarbeten. Att humanitära skäl var betydligt vanligare fram till 2006 beror främst på att många skäl som i dag omfattas av begreppet ”skyddsbehövande” tidigare kategoriserades som humanitära skäl.

/Sanna Vestin


Texten bygger på FARR:s Goda Råd samt föreläsningar, bland annat för rådgivningsgruppen inom ”Ingen Människa är Illegal” i Stockholm, februari 2012.
Läs mer om asylproceduren: FARR:s GODA RÅD (finns även på arabiska, engelska, spanska och ryska)

Gå till Asylprocess för dummies: Del 1 Att söka asyl | Del 2 Skäl för uppehållstillstånd | Del 3 Efter avslag

Asylprocess för dummies, del 1

Gästartikel av Sanna Vestin

Del 1. Att söka asyl

Cop_Youngster
Dan Shouse / Foter / CC BY-NC

Grundprincipen i den svenska Utlänningslagen är att utlänningar inte får flytta till Sverige utan vidare. De som är medborgare i ett nordiskt land är undantagna, de får resa in och vistas här hur mycket de vill. EU-medborgare är också undantagna, de har automatiskt uppehållsrätt bara de har studieplats eller anställning eller någon annan försörjning. Men för alla andra gäller att om man ska vara i Sverige mer än tre månader måste man ansöka om uppehållstillstånd.

För att uppehållstillstånd ska beviljas måste det finnas något särskilt skäl. Från de flesta utomeuropeiska länder måste man dessutom ha visum för att över huvud taget resa in i Sverige.

Utlänningslagen innehåller ett antal skäl som man kan ha för att få uppehållstillstånd. Det kan vara att man har fått studieplats eller arbetstillstånd eller har anhöriga i Sverige. Det kan också vara att man har behov av skydd eller något speciellt humanitärt skäl – i lagen heter det synnerligen ömmande omständigheter.

För att få uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov eller av ”synnerligen ömmande omständigheter” ska man befinna sig i Sverige. För alla andra, alltså anhöriga, arbetssökande och studerande, gäller tvärtom att man måste vara utanför Sverige när man ansöker och man får inte komma hit förrän ansökan är godkänd.

Det knepiga för den som söker asyl är att man måste ha visum för att resa in – men visum beviljas inte för asylsökande. I princip måste man därför ta sig in i landet olagligt för att kunna söka asyl lagligt. En del lyckas skaffa visum av något annat skäl och hoppar av, men det vanligaste är att man anlitar smugglare och reser utan handlingar eller med falska handlingar.

Det första man måste göra när man kommer till Sverige är att leta rätt på Migrationsverket. Om man vänder sig till gränspersonal eller till polisen så har de skyldighet att visa hur man får kontakt. Minsta antydan om att man behöver skydd ska tolkas som att man behöver söka asyl, och då får man inte direktavvisas av polisen.

Var och en som söker asyl får lämna fingeravtryck och intervjuas. Det första som utreds är identiteten och om man över huvud taget ska få söka asyl just i Sverige. Vuxna erbjuds boende på en flyktingförläggning, om de så vill. Det är tillåtet att bo någon annanstans och de flesta vuxna väljer det trots att de får bekosta det själva.

De som bedöms som minderåriga placeras i ungdomsboenden eller familjehem. De får också en god man utsedd.

Ansöka om asyl

Att ansöka om asyl hos Migrationsverket är en administrativ procedur ungefär som att ansöka om att få byggnadstillstånd eller starta en firma. Migrationsverket både utreder ärendet och fattar beslutet.

När det är klart var man ska bo så får man kallelse till ett mottagningssamtal som bara handlar om praktiska saker, inget om asylärendet. Då får man också LMA-kort. LMA-kortet ser ut som ett id-kort med foto och det visar att man befinner sig lagligt i Sverige. Så länge man är asylsökande är man inte papperslös.

Sen kan det gå fort, om Migrationsverket anser att det är ”uppenbart” att det inte finns några skäl för uppehållstillstånd. Då kan man avvisas med omedelbar verkställighet. Det betyder att man inte får stanna i Sverige och vänta på besked om överklagande.

Om det visar sig att man har kommit in i EU med visum från ett annat EU-land eller har varit i ett annat EU-land, så får man inte söka asyl i Sverige. Istället ska man överföras till det andra EU-landet, och i sådana fall får man inte heller stanna i Sverige för att överklaga. Det här styrs av en EU-förordning som kallas Dublinförordningen.

För ensamma barn tillämpas egentligen inte Dublinförordningens regler, men det undantaget gäller bara för barn som inte anses ha påbörjat asylansökan i ett annat land. Därför överförs även många minderåriga till andra EU-länder, där de har lämnat fingeravtryck.

Även om proceduren går fort så får Migrationsverket inte fatta beslut om avvisning eller utvisning utan att det har förekommit någon form av muntlig handläggning.

De flesta asylsökande tilldelas ett offentligt biträde, alltså en jurist (oftast en advokat) som staten betalar. Men detta sker inte om Migrationsverket anser att det är ”uppenbart obehövligt”, som det heter i lagen. Det kan vara för att man uppenbart ska få stanna men också för att Migrationsverket anser att ansökan är uppenbart ogrundad. Ensamkommande barn brukar alltid få offentligt biträde – men varken vuxna eller barn får biträde i Dublinfall, alltså om de ska skickas någon annanstans inom EU.

Det där kan bli problematiskt, eftersom det rör sig om rätt kontroversiella beslut, när barn ska skickas till andra länder där de kan ha farit illa. Utan advokat hamnar det på barnets gode man att argumentera, men de flesta gode män har ingen juridisk utbildning.

När asylansökan ska prövas i Sverige tillsätter Migrationsverket i alla fall advokat i de flesta ärenden. Det går att byta, men då ska det finnas skäl som Migrationsverket accepterar.

Man har alltid rätt att företräda sig själv eller bekosta ett eget ombud om man vill och har möjlighet.

Intervju och utredning

Om ärendet inte handlagts med snabbprocedur, så kallas man till en ny asylintervju några veckor efter ankomsten, med Migrationsverkets handläggare, det offentliga biträdet och tolk. Det är viktigt att så mycket som möjligt kommer fram om varför man flydde, och att det inte finns motsägelser eller felaktigheter.

Intervjuerna brukar kretsa mycket kring namn, platser och vilka handlingar man har. Det kan vara svårt att få sagt det viktiga om asylskälen, särskilt eftersom man som asylsökande inte på förhand vet vilka omständigheter som anses viktiga och vilka bevis som behövs. Därför är det viktigt att försöka träffa sin advokat i förväg och gå igenom sina skäl.

Familjemedlemmar har rätt att intervjuas var för sig och man har rätt att begära att få tala med en handläggare av ett visst kön. Även barn ska höras, om det inte är olämpligt för barnet.

Det är viktigt vad som sägs i början av proceduren, så det är ett stort ansvar för alla inblandade att se till att allas egna skäl kommer fram.

Migrationsverket har riktlinjer för hur kvinnor ska bemötas och för hur barn ska intervjuas. Men det är ändå ganska vanligt att kvinnor och barn behandlas som medsökande utan egna skäl.

Både barn och vuxna kan vara traumatiserade efter våldsamma upplevelser och ge uttryck för det på andra sätt än genom att prata om det. Om någon verkar störd så bör det leda till kontakt med psykiatrin för att försöka reda ut vad som hänt. Men sådant sker nästan aldrig på Migrationsverkets initiativ. Därför finns det alltid en risk att sådant bara negligeras eller bedöms som sjukdomstillstånd utan koppling till familjens asylskäl, om inte advokaten begär en medicinsk eller psykiatrisk utredning.

Efter intervjun, eller intervjuerna om tiden inte räcker till, så får man en utskrift och då är det återigen viktigt att man träffar advokaten och går igenom vad det står. Man måste reda ut så fort som möjligt om det blivit några felaktigheter eller missförstånd under tolkningen. Advokaten brukar skicka in en skrivelse som kompletterar intervjun.

Migrationsverkets handläggare kontrollerar de uppgifter som kommit fram på olika sätt. De använder allmän landinformation och ambassadrapporter. De kan ställa konkreta frågor till ambassadtjänstemän, de kan kontrollera datum i lokalpress. De kan ta reda på hur en viss typ av handlingar brukar se ut i ett visst land. Uppgifter man lämnat till exempel om var man bott och studerat kan också kontrolleras.

När Migrationsverket har gått igenom handlingarna och plockat fram sin information, så fattas det första beslutet. Ibland kan det ta lång tid. Men år 2011 fick 60 procent av de asylsökande ett första beslut inom tre månader efter att de sökt asyl.

I princip har man rätt att arbeta under väntetiden. Men för att få arbeta måste man kunna styrka sin identitet. ”Styrka” är ett starkt krav som är svårt att uppnå utan ett giltigt pass. Det går dock att göra undantag om Migrationsverket håller med om att man verkligen försökt styrka sin identitet.

I beslutet från Migrationsverket står det viktigaste om vilka saker man har tagit upp som asylskäl och varför man får uppehållstillstånd eller inte. Därför är det bra att spara beslutet.

Avslag kan överklagas

Om man får ett negativt beslut så har man rätt att överklaga till migrationsdomstol inom tre veckor, räknat från den dag man fick ta del av avslaget. Man får behålla det offentliga biträdet. Migrationsdomstolar finns vid tre av landets förvaltningsrätter; Stockholm, Göteborg och Malmö.

Inför domstolen är den asylsökande och Migrationsverket två parter. Den asylsökande eller ombudet skickar in sitt överklagande till Migrationsverket. Migrationsverket skickar överklagandet vidare till domstolen och lägger till sina argument. Den asylsökande kan skicka in bemötanden och kompletteringar.

Allt som advokaten skickar in skickas vidare till Migratonsverket, som kan yttra sig. Allt Migrationsverket skickar in får advokaten yttra sig över. Sedan fattas beslut i domstolen antingen av en domare ensam eller av en domare tillsammans med nämndemän. Det varierar hur lång tid det tar, men några månader kan man räkna med, kanske ett halvår.

Om man har avvisats med omedelbar verkställighet så har man teoretiskt rätt att överklaga från utlandet. Men det har inte någon betydelse i praktiken, eftersom asylansökningar inte bifalls om inte den sökande befinner sig i Sverige.

De flesta ärenden avgörs skriftligt. För att få vara med i domstolen måste man begära muntlig förhandling. Om det beviljas beror främst på om domstolen anser att ens trovärdighet kommer att spela roll för hur beslutet blir.

Högsta organ är Migrationsöverdomstolen, som är en del av kammarrätten i Stockholm. Man kan överklaga dit om man får avslag i migrationsdomstol, men det är Migrationsöverdomstolen själv som avgör om man får prövningstillstånd och det är ovanligt. Om man inte överklagar så är utvisningen slutligt fastställd och ”vinner laga kraft” när tiden för överklagande löpt ut. Om man överklagar så vinner beslutet laga kraft när Migrationsöverdomstolen har fattat beslut.

Även Migrationsverket kan överklaga domstolsbeslut. Ett positivt beslut från migrationsdomstol är alltså inte säkert förrän överklagningstiden har gått ut eller efter att Migrationsöverdomstolen har sagt sitt.

De beslut som Migrationsöverdomstolen publicerar blir vägledande för de lägre domstolarna och Migrationsverket. De lägre domstolarnas beslut används däremot inte som vägledande för Migrationsverket. Istället gör Migrationsverkets rättschef ibland egna rättsliga ställningstaganden och skriver kommentarer som de anställda kan använda som ledning.

Många vägledande beslut och det mesta av landinformationen som Migrationsverket och domstolarna använder finns att leta fram för vem som helst i databasen Lifos, som man kan hitta på Migrationsverkets webbplats.

/Sanna Vestin


Texten bygger på FARR:s Goda Råd samt föreläsningar, bland annat för rådgivningsgruppen inom ”Ingen Människa är Illegal” i Stockholm, februari 2012.
Läs mer om asylproceduren: FARR:s GODA RÅD (finns även på arabiska, engelska, spanska och ryska)

Gå till Asylprocess för dummies: Del 1 Att söka asyl | Del 2 Skäl för uppehållstillstånd | Del 3 Efter avslag

Sverigedemokraternas hederskultur

Gästartikel av Pontus Näslund

Följande är exempel på hur kulturrasism, dubbla måttstockar och nationalistisk blodsmystik kan uppdagas i sverigedemokraternas politiska material. Det kan vara ett effektivt sätt att argumentera i förhållande till sverigedemokrater och personer som sympatiserar med deras mer tvivelaktiga politiska drag.

Grandpa

I en motion anför en samling sverigedemokratiska riksdagsledamöter dels en definition av vad som är hederskultur, och dessutom vad de uppfattar som viktigt att lagstifta om på den grunden.

Kollektivet framför individen

Motionen innehåller påståenden som ”inom hederskulturer sätts alltid kollektivet främst” och avgränsar det hederskulturella kollektivet med hänvisning till blodsband. Om man ser till sverigedemokraternas principprogram kan man lägga följande till pusslet: ”Sverigedemokraterna ser nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen (förf. fetstil).

För att understryka den här saken ytterligare kan ännu ett par exempel konkretiseras. Förtydligande markeringar av mig:

”Den enskilt största och grundläggande skillnaden mellan hederskultur och det vi avser när vi talar om västerländsk kultur är synen och värderingen av kollektivet kontra individen.” (ur motionen)

Familjen med sin omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap.” (ur principprogrammet)

Hedern måste försvaras, även om det innebär att förskjuta, skada eller mörda en familjemedlem.” (ur motionen)

”Brottsoffers och potentiella brottsoffers intressen måste i alla lägen sättas framför brottslingars intressen” (ur principprogrammet)

Blodsband inskrivet i lagen?

Detta kan tas än längre. Sverigedemokraterna sätter blodsband över funktionell betydelse i familjebegreppet, till skillnad från befintlig svensk lagstiftning. Principprogrammet menar att ”det minst komplicerade, och därmed bästa för de flesta barn, är enligt vår bedömning att få växa upp med sina biologiska föräldrar som moders- och fadersgestalter”. Istället för att en person som är i relation med en kvinna i första hand ska träda in som fadersgestalt är det enligt sverigedemokraterna lämpligare att den biologiska fadern kategoriskt ges den rollen av samhället.

Det påstås alltså att det är viktigare att skydda blodsband än tillgång till en trygg och stabil familjebildning som inte belastas av försörjningssvårigheter. I svensk rätt fungerar det i dagsläget inte så, utan den registreras som fader, och därmed vårdnadspliktig med mera, vilken sammanlever i äktenskap (eller motsvarande) med modern.

Det verkar alltså finnas en ideologisk gemenskap mellan vad sverigedemokraterna kallar för hederskultur och den grundval som Sverigedemokraternas politik vilar på.

Den sverigedemokratiska staten

Hur ligger det då till med tvång, våld och förtryck i den sverigedemokratiska hederskulturen? Med tanke på att den i praktiken är ett politiskt program faller det sig naturligt att betrakta den våldsapparat som den sverigedemokratiska staten skulle vara som jämförelseobjekt.

Här kan det alltså passa att återvända till den motion som nämndes tidigare. I den föreslås instiftande av obligatorisk utbildning av personer som genom sin yrkesutövning kommer i kontakt med individer som lever i en icke-svensk (icke-västerländsk) hederskultur, vilken karakteriseras enligt följande: ”Det kan inte nog understrykas att den utbildning som sker måste gå djupare än att beskriva vad som sker eftersom handlingar bara är symptom på en bakomliggande värderingsgrund och verklighet skiljd från den svenska.”

Enligt Sverigedemokraterna är det alltså inte en mänsklig rättighet att ha vilka åsikter och värderingar som helst, de vill tvinga bort värderingsgrunder genom indoktrinering av såväl yrkespersoner som barn och andra de kommer i kontakt med.

Hur det avviker från något annat hederskulturellt försvar av ideologins egna utgångspunkter framkommer inte i motionen.

/Pontus Näslund

Vår kära Grundlag

SDs motioner har visat sig vara en outsinlig källa för krönikor.
Den mest uppseendeväckande motionen är nog denna: Upphävande av skrivning om EU i grundlagen

SD vill riva upp det demokratiskt fattade beslutet om grundlagsändringar som togs av Riksdagen 2011.
Det SD motsätter sig är att det nu är inskrivet i grundlagen att Sverige är medlem i EU. Det här stycket:” 10 §Sverige är medlem i Europeiska unionen. Sverige deltar även inom ramen för Förenta nationerna och Europarådet samt i andra sammanhang i internationellt samarbete”

Sverigedemokraterna är som vi vet EU-motståndare och tycker att vi ska lämna det internationella samarbetet, så det är förståeligt att de inte tycker om ändringarna. Men med sin motion framstår SD mest som en tjurig barnunge som inte kan acceptera demokratiskt fattade beslut.
De gillar av vad jag förstår inte heller att Sverige beskrivs som ett mångkulturellt land och att Samerna har fått Folkstatus. Det är mycket i Sverige som SD inte tycker om.

Grundlagen får bara ändras om det fattats två likartade beslut i Riksdagen med ett allmänt val emellan. Regeringen lade propositionen 2009, dåvarande Riksdag godtog den. Efter 2010, då SD gjorde debut i Riksdagen röstades propositionen återigen igenom av en rungande majoritet. Bara de 20 Sverigedemokraterna röstade emot det som 308 ledarmöter röstade för. Majoritetsbeslut. Lagändringarna trädde i kraft i januari 2011. Detta blir SD väldigt upprörda över.

En till som är riktigt rasande över 2011-års Grundlagsändringar är Ingrid Carlqvist, grundare och skribent i Svenska Dispatch International samt varm anhängare av Counter Jihadrörelsen. Fast Carlqvist upprörs över lite andra saker, hon verkar arg över att vi i Sverige har andra lagar runt Grundlagsändringar än man har i Danmark. I Sverige krävs det ingen folkomröstning om Riksdagen är enig. Sånt gillar inte Carlqvist.
Än mer förfärande är tydligen att det Svenska medborgarskapet är grundlagsskyddat. En gång svensk medborgare, alltid svensk medborgare. Tvi och fy tycker Carlqvist — ett land som värnar sina medborgare.

Läs gärna regeringspropositionen inför den på demokratisk väg genomförda grundlagsändringen

 

SD – det rädda partiet

Efter att ha läst ett stort antal av SDs motioner så framgår bilden av ett skräckslaget parti.
SD är rädda för nästan allt som kommer utifrån och särskilt rädda är de för det som kommer ifrån muslimska länder. Fast de är faktiskt lika rädda för den Svenska ursprungsbefolkningen Samerna.

SPP
Laurent Lavì Lazzeresky / Foter / CC BY-NC-ND

I motionerna 2012/13:Kr338, Bevara de svenska ortsnamnen i fjällvärlden 2012/13:Kr333 Bevarande av de svenska minoriteternas språk och 2012/13:Kr331 Skärpning av språklagen visar SD oro över svenska språket. Ett orosmoment är att Lantmäteriet numera bara vill använda Samiska ortsnamn i fjällvärlden. Ett annat är att Finlandssvenskan och Estlandssvenskan kommer att försvinna ur det Svenska kulturarvet. Största oron verkar vara att svenskan helt kommer att dö ut, för att svenskan ”bara” är huvudspråk och Sveriges officiella språk i internationella sammanhang.

Vi är diskriminerade enligt SD för att det inte står uttryckligen att t.ex. information på matvaror etc. måste vara skrivna på svenska.

Mat är något SD är jätterädda för också enligt motion 2012/13:MJ472 Märkning av skäktat kött så luras vi stackars ovetande svenskar att äta Halalslaktat kött för att det fattas märkning på oskäktat kött. Visserligen har jag bara sett märkning av Halalslaktat kött i affärerna, vilket jag har tytt till att det är det som är undantaget, inte regeln. Men SD ser illasinnade Halalslaktande bönder överallt tydligen.
SD har faktiskt en annan lösning på hur vi ska slippa få i oss detta hemska kött, man föreslår utökat forskningsstöd till konstgjort kött. Ja du läste rätt. Konstgjort odlat kött är lösningen enligt motion 2012/13:MJ471 Forskning inom köttodling.

Sd är väldigt rädda för att utländska kvinnor ska komma i obegränsade horder till Sverige för att abortera bort flickfoster motion 2012/13:So582 Könsselektiva aborter, att en lagändring inskränker på aborträtten gör inte så mycket. Däremot är det jätteviktigt att inte staten försöker ”tvinga” fram jämställdhet i barnfamiljer, motion 2012/13:Sf385 Avskaffa jämställdhetsbonusen.

Man är även jätte jätterädd för medicin som kommer från länder som inte är lika duktiga och fina som Sverige, motion 2012/13:So578 Importrestriktioner för att minska resistenta bakterier. Det framkommer dock inte vilka länder SD avser.

SD är rädd för internet och ungdomskultur. Visste du att det är detta som är grunden till prostitutionen i Sverige? Jodå, SD har hittat kärnan i problemet med prostitution, motion 2012/13:Ju394 Kriminalisera sexhandel , lösningen är naturligtvis kriminalisering av sexsäljarna. Det kommer säkert avskräcka ungdomarna från att sälja sig själva.

SD är väldigt rädda för att en massa icke-namngivna organisationer och föreningar, som enligt dem är odemokratiska och våldsbejakande, erhåller skattefinansierat stöd, motion  2012/13:Kr340 Skärpta åtgärder för att förhindra skattefinansierat stöd till icke-demokratiska och våldsbejakande organisationer.
Förfärligt farligt är även allt statligt stöd till mångkulturalistiska verksamheter, även inom ramen för folkbildningen, Motion 2012/13:Kr328 Folkbildningsfrågor.
Jag gissar att rädslan för mångkulturism är grunden för motion 2012/13:K380 Könsapartheid i Sverige. SD är skiträdda att plötsligt så kommer svenska kyrkor införa separata ingångar för män och kvinnor. Svenska bibliotek tvinga kvinnor att hålla sig i ett bakre rum för att inte störa männen. Svenska skolor låta pojkar sitta på främre raden medan alla flickor tvingas sitta längst bak, bakom ett förhänge.

Mest av allt verkar SD vara rädda för att bli diskriminerade. De är väldigt arga på TV4 och vill tvinga det privata tvföretaget att sända SDs valpropaganda, motion 2012/13:K284 Politisk tv-reklam.
Och bara så att alla verkligen, verkligen ska förstå hur utbredd diskrimineringen av svenskar i Sverige är så har man även lagt en motion om detta. Den bygger visserligen på hörsägen och inte på evidensbaserade utredningar, men för SD är sånt bara detaljer, motion 2012/13:A385 Intensifierat arbete mot svenskfientlighet.

Att läsa SDs motioner är som att se in i ett parallellt universum där rädslan styr, visst en och annan motion har varit helt sansade och ok, t.ex. motion 2012/13:So576 Suicidprevention som handlar om hur man ska förebygga självmord. Men att straffbelägga s.k. uppmuntran till självmord känns väl inte så genomtänkt. Det är iofs vidrigt och djupt omoraliskt att uppmuntra någon att ta livet av sig, men brottsligt?

Andra har formuleringar som får en att undra hur de tänker egentligen. I motion 2012/13:Ju392 Juridiskt skydd för ofödda barn som handlar om ofödda barns juridiska skydd om modern utsätts för våld. Vad menar Mattias Karlsson och Julia Kronlid med den här meningen: ”Med anledning av vad som ovan anförts föreslår vi att ofödda barn som mot moderns vilja utsätts för våld skall ges status som brottsoffer.”?
Brukar gravida kvinnor i SDs paralleluniversum vilja bli misshandlade och sparkade i magen?

Sverigedemokraterna för en rädslans politik. Rädsla är grunden till rasism och SD är ett rasistiskt parti.

Debatt: Är rasism och demokrati förenligt?

Gästinlägg av Mozhgan Jalali om yttrandefrihet och rasism

Internet är det fria ordets bästa redskap där människor kan mötas, starta en debatt och delta i olika debatter. Det är ett givande och tagande som bidrar till nya perspektiv, kunskap, öppenhet och tolerans i samhället. Men Nätet har också tyvärr blivit en fristad för rasistiska och främlingsfientliga uttalande från organiserade rörelsen och icke organiserade personer.

Med tack till Lindström – Bonton.se (Klicka för större bild)

Olika Medier stänger ner sina kommentarsfält på grund av personliga påhopp, hatiska, rasistiska och främlingsfientliga inlägg.  Själv har publicerat debattartikel då jag har försökt att lyfta upp en av minoritetens dilemmor och fick höra att jag inte hade rätt att finnas i Sverige och borde sticka hem, att jag endast skulle anpassa mig till svenska normer och traditioner, att Sverige tillhörde till svenskar och att Sverige skulle bevaras svenskt!

Självfallet är det rasism och främlingsfientlighet som inte har någon plats i svenska samhället och som inte hör hemma till vårt demokratiska Sverige! Människors lika värde är ett viktigt värdegrund i ett demokratiskt land som Sverige. Yttrandefriheten har då diskuterats mycket utifrån olika perspektiv, då bl.a. rätten att kunna uttala sig även rasistiskt.

Jag menar då att yttrandefriheten inte kan gälla rasism och därför bör dessa inlägg som en markering för nolltolerans mot rasism även tas bort i framtiden. Yttrandefriheten innebär rätten att kunna uttrycka sina åsikter utan censur eller rädsla för hat, hot, bestraffning eller kränkning. Detta har reglerats i Sveriges grundlag. Liknande formuleringar finns även i Europakonventionen om mänskliga rättigheter och FN:s konvention.  Staten har då ingen rätt att begränsa individer i något avseende i vad individer får tycka och uttrycka och många hävdar att yttrandefriheten betecknar relationen mellan staten och individen.

Yttrandefriheten anses även vara en självklar förutsättning för ett demokratiskt statsskick och en viktig grund för ett öppet samhälle där människor vågar tala öppet och engagera sig i olika samhällsfrågor. Men som många andra rättigheter innebär yttrandefriheten även skyldighet. En skyldighet att ta ansvar för sina egna åsikter och det man uttrycker i t.ex. tal och skrift, men även skyldighet att låta andra individer yttra sig fritt utan att vara rädda för att bli hatade, hotade eller kränkta och den friheten ska självklart grundas på människors lika värde.

Yttrandefriheten får mening och innebörd först då i en mellanmänsklig relation och den mellanmänskliga relationen har stort betydelse, för utan den så existerar inga ”rättigheter eller skyldighet”. Människor kan självklart ha skilda åsikter och det krävs mycket för att individer ska ändra en uppfattning/åsikt eftersom individer bygger sin åsikt på personliga livserfarenheter och de förutsättningar och värld man är född och uppvuxen i.

Mozhgan Jalali

Men en sak får vi inte glömma och det är att, i den mellanmänskliga relationen där våra rättigheter får mening, vår rätt till yttrandefrihet ska inte innebära kränkning av någon annan individs grundläggande rättighet. Rätten att få vara kvinna/man, svart/vit, Homosexuell/Heterosexuell, muslim/ jude/kristen, invandrare/etniskt svensk m.fl. ska alltid vara de grundläggande rättigheter i ett demokratiskt samhälle. Därför ska yttrandefriheten alltid utnyttjas med ansvar, omdöme och omsorg.

Med yttrandefrihetens goda möjligheter kan vi kritisera allt och alla om vi nu önskar det, men att uttala sig kränkande mot en annan individ eller en grupp av individer är inget tecken på yttrandefrihet utan brist på omdöme!

Vi måste ändå sträva efter att skapa och bygga ett samhälle där alla människor oavsett färg, religion, etnicitet etc. med förståelse, omtanke och omsorg kan få plats och leva tillsammans . Detta måste ändå vara vår strävan!

/ Mozhgan Jalali, Moderat samhällsdebattör

Utred den strukturella diskrimineringen i rättsväsendet!

För fem-sex år sen var det en stor debatt i Sverige om strukturell diskriminering av invandrare i rättsväsendet. den Socialdemokratiska regeringen gav ut flera bra och avslöjande utredningar. Det blev debatt. Tidningarna skrev om strukturell rasism och debatten var intensiv.

Foto: Adolph Moore

Att invandrare särbehandlas negativt i domstolarna var ingen nyhet, men plötsligt fanns det en debatt om det, och en vilja att lösa problemen. Det pratades om bevis, och behov av mer statistik och fakta.

Efter valet 2006 tystnade debatten nästan helt. Regeringen slutade utreda detta och media slutade bry sig. En ganska intensiv debatt utmynnade i… ingenting!

Jag vill bara nämna en av många saker som kom upp i debatten.

2004 skrev Fria Tidningen:

Kaliber har studerat 700 domar för grovt rattfylleri från 2001 i de tre storstäderna. I Stockholm och Malmö döms 50 procent av rattfyllerister med utländsk bakgrund till fängelse. Siffran för svenskar var ca 30 procent. Svenskarna hade i genomsnitt både högre promillehalt och fler noteringar i belastningsregistret jämfört med personer med utländsk bakgrund.

– Det är ganska starka indicier på att vi har en strukturell diskriminering i vårt rättsväsende som på olika sätt drabbar invandrare, i synnerhet kanske dem som tillhör underklassen, säger Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, till Kaliber.

Det är ett av ganska många exempel på strukturell diskriminering på etnisk bas, som framkom då.

Inte alla har varit tysta sen 2006, det ska sägas. Miljöpartiet har skrivit en hel del frågor och motioner om detta i riksdagen. Vänsterpartiet har också försökt hålla liv i debatten. Men inte mycket av det har hörts utanför riksdagen.

Regeringens utredning 2006 säger i praktiken att diskriminering förekommer men vi vet för lite. Det finns ”starka indicier”, men för lite fakta. Är det inte skandal att fem-sex år har gått sen debatten fördes offentligt? Utan att någon ens försökt ta fram de fakta som behövs, än mindre har någon försökt leta efter olika lösningar på problemen?

Vem dömer i svenska domstolar?

Advokatförbundets generalsekreterare Anne Ramberg vill få bort SD’s politiker som nämndemän ur svenska domstolar. Ramberg menar att SD’s politik inte ligger i linje med principer som kännetecknar rättsstaten. Detta skapar problem ur många perspektiv.

Sverigedemokraterna har verkligen skapat problem i och med sitt inträde i svenska riksdagen. För att de inte ska få luft under vingarna och använda martyrbilden av sig själva alltför mycket bör man ge dem så mycket tillträde som möjligt. Samtidigt, om man gör det, så får de också möjlighet att utöva sin politik som på många sätt strider mot den svenska politik som förts under många år, oavsett vilket block styrande regering befunnit sig i. Det blir alltså ett moment22 skulle man kunna säga, där alla utom SD får svårt att ta ett kliv vare sig fram eller tillbaka.

Det som är verkligt intressant med SD är hur de med hjälp av de problem de skapar, försätter sig i en martyrsituation som på många sätt påminner om extremvänstern eller extremfeminismen. Man ser sig själv i ett underläge och gör sig själv till martyr för att få snabbt förtroende från tycka-synd-om-väljare. När det sedan väl kommer till kritan finns det ingen substans i den politik man för eller de åsikter man vill få fram.

Om man ska se funktionen som nämndeman i svensk domstol som en roll så är det en roll just SD-representanter kanske inte fyller upp helt. De verkar helt ha tappat förmågan till objektivitet och att kunna lämna sina egna privata åsikter och känslor bakom sig när det gäller att komma överens med andra människor om en dom. Samtidigt så bör även Sverigedemokraterna ha möjlighet att utöva sina rättigheter som varje svenskt politiskt parti bör – i alla fall om vi vill kunna kalla oss en demokrati.

Värt att notera är att Sverigedemokraterna inte är det enda parti med rasistiska åsikter som sitter som nämndemän i svenska domstolar. Nationaldemokraterna har platser som nämndemän i Södertälje, och det finns även andra partier med rasister som kan hamna i samma situation. Det som verkligen är viktigt att debattera är huruvida politiker verkligen ska välja nämndemän till de svenska domstolarna utan att riskera att få in personer med en värdegrund som inte överensstämmer med att utdela domar.

…………………..

Se inslaget om Advokatförbundet, Anne Ramberg och SD på SVT.

Myt: Saudiarabien blir alltmera radikalt

MYT:

”Saudiarabien blir alltmera radikalt!”

DN har publicerat en nyhetsnotis den 3:e oktober, som delvis avväpnar den vitt spridda myten om att islamistiska diktaturstater kontinuerligt blir mer och mer radikala och brutala mot kvinnor. Ofta tas det upp i debatter att alla muslimer som flyttat till EU blir mer radikala, och deras barn, andragenerationen blir ännu mer radikala och hänsynslösa. Det är sjuka och felaktiga myter, som behöver bemötas.

Myndigheterna i Saudiarabien ska instruera den religiösa polisen att dra upp strikta guidelinjer för deras arbetsmetoder, så att individuella officerare inte längre kan agera oreglementsenligt, på eget initiativ och godtyckligt förhöra, trakassera eller döma vem som helst till olika bestraffningar direkt på platsen.

Bild saudiarabiska män
Än styr det gamla gardet. Men blir Saudiarabien radikalare eller inte?

Den religiösa polisen förlorar bland annat den rätt de haft att genomföra slumpmässiga förhör, kroppsvisitationer eller husrannsakningar utan brottsmisstanke eller tillstånd.

Det här ses av många som ett par små — men viktiga — steg i ledet mot en bättre människo- och kvinnosyn.

Saudiarabien är fortfarande en diktatur. Men de mindre reformförsöken som har påbörjats fr.o.m inledningen av år 2012, som räknas upp i GulfNews artikel — som DN refererar till — ger viss förhoppning om en långsam och icke-våldsam demokratiseringsprocess, så småningom.

DN:www.dn.se/nyheter/varlden/religionspolisen-far-mindre-makt

Kompletterande källa: Gulfnews — AFP, Associated Press