extremhöger | Motargument

Den 23 februari kommer ett extraval till Bundestag, dvs riksdagen, att äga rum i Tyskland. Vad som kan diskuteras och än mer problematiseras – gällande det här extravalet – är mångmiljardären Elon Musks uppmärksammade inblandning, i form av hans stöd till det högerextrema Alternative für Deutschland (AfD). I en debattartikel som publicerades i Welt am Sonntag beskriver han AfD som ”den sista gnistan av hopp” för Tyskland och gav dem beröm för att de förespråkar skattesänkningar och avregleringar.

De tyska och internationella reaktionerna lät sig givetvis inte vänta. Många bedömare, både till vänster och höger, uttrycker obehag och farhågor för demokratin, när världens rikaste man öppet och ogenerat försöker att påverka valutgången i ett annat lands allmänna val. I detta fall ger han stöd åt ett parti vars ideologiska tankegods redan genomförts i Tyskland en gång i tiden på 1930-talet och vars katastrofala utveckling vi idag har facit på.

Vad som är värt att påpeka är att det Musk gör är – utifrån ett bredare, historiskt perspektiv – långt ifrån nytt. Tvärtom sätter han en företeelse i blixtbelysning. Högerextrema partier, då som idag, har väldigt ofta fått kampanjbidrag från förmögna individer och företag för att påverka politiska beslut som rör exempelvis arbetsrätten.

Under 1900-talet använde stora delar av kapitalstarka grupper runtom Europa, inklusive i Sverige, sina ekonomiska resurser för att slå vakt om sina särintressen, särskilt i ”oroliga tider”. Man agerar genom direktfinansiering av högerextrem organisering, propagandaverktyg och lobbyverksamhet, mestadels för att motarbeta olika sociala rörelsers inflytande. På 1920- och 30-talen gav stora företag som Krupp och IG Farben betydande ekonomiskt stöd till Hitlers parti för att bekämpa bland annat fackföreningar. På liknande sätt under samma tidsperiod stödde industrimagnater Mussolini för att undanröja socialistiska rörelser. Under mellankrigstiden grundades en rad konservativa tidningar och radiostationer för att bygga stöd åt extremhögern.

Det finns en rad illustrativa samtidsexempel i en svensk kontext på just detta fenomen. Ett är Svenskt Näringslivs framgångsrika lobbykampanj mot Sverigedemokraterna i frågan om vinstuttag i välfärdssektorn. SD svängde 180 grader och gick från ställningstagandet ”skolsystemets resurser ska användas till att höja kvaliteten i skolorna och inte delas ut som vinst” till att sedermera tala om ”vinstförbud – ett socialistiskt skolsystem”. Ett annat exempel är friskoleentreprenörsparet Hans och Barbara Bergström som genom sin stiftelse finansierat flera medieprojekt som spridit högerextrem och konspiratorisk propaganda, något som Expo avslöjade. Ett tredje exempel är tongivande opinionsbildare som P.M. Nilsson, som under 2010-talet – i egenskap som dåvarande kolumnist för Dagens Industri, långt innan hans kortlivade karriär som statssekreterare åt Ulf Kristersson efter valet 2022 – flitigt förespråkade fördjupat samarbete mellan borgerliga partier och SD.

Man bör alltid ställa de kritiska frågorna: Vilka är det egentligen som finansierar högerextrem organisering, och varför? Musk är ”bara” en av dess många finansiärer, om än oerhört mäktig sådan, och för hans del föreligger sannolikt starka ekonomiska intressen. Frågan är vad han avser att hitta på härnäst, oaktat det tyska valresultatet. Kommer Sverige att stå näst på tur, med tanke på den fackliga kampen mot Tesla och det faktum att det är riksdagsval nästa år?

Lästips:

Deutscher Bundestag: Steinmeier verkündet Auflösung des Bundestags und Neuwahlen

Omni: Musk i tysk tidning: Falskt att likställa AFD med Hitler

Politico: Musk calls AfD ‘last spark of hope’ for Germany in op-ed in Welt

Brennan Center: How Big Business Bailed Out the Nazis

JSTOR: Mussolini and the Italian Industrial Leadership in the Battle of the Lira 1925-1927

Resumé: Näringslivets lobbying mot Sverigedemokraterna avslöjad

EXPO: Anna Fröjd: Nu publicerar vi vår granskning av paret Bergström

Dagens industri: PM Nilsson: Dags att integrera SD

I söndagens (13/10) partiledardebatt i Agenda försvarade Jimmie Åkesson (SD) sitt parti från anklagelser om antisemitism genom att förneka att man överhuvudtaget har ett problem med antisemitism inom partiet. Partiledaren anförde Sverigedemokraternas starka stöd för Israel som bevis för detta. Men det ena utesluter inte det andra.

Att antisemitism inte skulle vara ett problem inom SD är ett förbluffande påstående. Det går enbart att tolka på två sätt. Antingen kan det förstås som en ren lögn eller så är det på det viset att man inte tycker att det finns ett problem med antisemitism inom partiet, eftersom antisemitism helt enkelt inte anses vara problematiskt. SD tycks balansera på en skör tråd mellan båda tolkningsalternativ då man förstår att uttalad antisemitism fortfarande betraktas som ej rumsren bland den stora majoriteten väljare.

SD:s antisemitism

Utöver Åkesson är det dock få som har mage att förneka att antisemitism förekommer inom SD eftersom dess allra grövsta uttryck återkommer gång på gång inom partiets kretsar. För fyra år sedan redogjorde Maria Robsahm för 88 exempel på nazistiska uttryck bland SD-politiker i boken ”SD och nazismen”. Inför valet 2022 kartlade Acta Publica 289 valkandidater som kunde kopplas till högerextremism. Bland dessa fall var tre av fyra kandidater — totalt 214 stycken — från ett enda parti. Märkligt nog, partiet utan problem med antisemitism.

Det finns otaliga exempel på händelser och fakta som påkallar förnekelse eller avbön, även inom partiets toppskikt. Att Jimmie Åkesson gick med i partiet under ledarskapet av en uttalad nazist är en sådan sak. Andra exempel ligger närmare i tiden, såsom när det avslöjades att judehatet som spreds under pseudonymen ”afghan” kom från ett mejlkonto tillhörande SD:s ledare i Göteborg, Jörgen Fogelklou. Eller som när partiets ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt gick på sammankomst för nazister och drog naziskämt om judar under sin tid i SD:s ungdomsförbund. Partiet möter sådana avslöjanden med förnekelser, ursäkter och undanflykter eftersom man förstår att de skadar dess anseende bland den stora majoriteten väljare.

Antisemitism och islamofobi som del av SD:s kärnpolitik

Ibland hamnar dock SD:s problematiska förhållningssätt till judar så nära partiets kärnpolitik att ursäkter snarast framstår som förtydliganden. Så var fallet när dåvarande partisekreterare Björn Söder framträdde i SVT Aktuellt (5 december 2014) för att förklara vad han egentligen menade när han sa att judar inte är svenskar.

Söder förklarade då att svenska judar naturligtvis är svenskar i bemärkelsen medborgare men att själva syftet med den särskilda nationella minoritetsstatus som bland annat judar och samer åtnjuter är att värna om deras säregenhet. Han menade vidare att alla medborgare självklart ska behandlas lika. Denna undflyende argumentation strider dock inte bara mot dagens politiska riktning utan även mot det faktum att SD:s uttalade ambition är att genom sin politik befästa en etnonationell svenskhet, vilken alltså utesluter judar. Samma spänning förtydligades ytterligare av Rickard Jomshofs ”förklaring” av Björn Söders uttalanden. Jomshof, som numera är ordförande i riksdagens justitieutskott och öppet islamofobisk, menade då att judar inte är ett hot mot svenskheten eftersom de är så få till antalet. Enligt Jomshof hade ”20 000 muslimer” antagligen inte heller varit ett problem för Sverige. Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) drar den givna slutsatsen att varken judar eller muslimer är välkomna på samma villkor som alla andra i Sverige.

Att islamofoba utspel dessutom görs öppet numera från den absoluta partitoppen, t ex förslag om att riva moskéer och förbjuda muslimska attribut i stadsbilden samt spridning av islamofoba karikatyrer, uppfattas mycket korrekt av SKMA som en del av en utbredande intolerans vilken även kan riktas mot den judiska minoriteten. SD:s öppna omfamnande av folkutbytesteorin bådar alltså illa för både muslimer och judar.

SD och Israel

Så till Åkessons antydan om att SD inte kan vara antisemitiskt för att partiet stödjer Israel. Medan Israel har en unik innebörd för många judar i världen vilket förtjänar att tas på allvar, går det inte att bortse från att Israels definition som judisk stat passar väl in i SD:s etnonationalistiska världsbild, där territorier i första hand tillhör en specifik nation. Israel är inte definierat som det israeliska folkets land även om medborgarskapet är israeliskt. Istället tillhör landet formellt sett det judiska folket. På liknande vis avser SD att cementera ”etniska svenskars” självbestämmande över Sverige. Båda dessa projekt konfronteras således med olika ”demografiska problem”. SD:s nazist-kopplingar och judarnas utsatthet i Europa som långt före andra världskriget gav vind i seglen för det sionistiska projektet att upprätta en judisk stat gör dock att dessa förenklade paralleller slutar där. Poängen är att israeliska ledare, t ex nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu, ofta hävdar att judarnas hem är i Israel, snarare än Europa, och att detta ligger i linje med SD:s idé om judar såväl som partiets vision för Sverige.

Antisemitiskt stöd för Israel har historiska paralleller, med början i det avgörande ursprungslöftet i den brittiska Balfourdeklarationen om att i Palestina upprätta ett nationellt hemland för det judiska folket. Deklarationen fick sitt namn efter Lord Balfour, den dåvarande utrikesministern som drygt ett decennium dessförinnan skrev under den antijudiska lagen om begränsad invandring till Storbritannien och sedermera beskrev judisk närvaro som ett hot som befläckat den brittiska civilisationen sedan urminnes tider.

Att antisemiter stödjer Israel kan delvis förklaras av en önskan att bli av med judar och är alltså inte någon ny företeelse. Idag är den pro-sionistiska antisemitismen den enda form av antisemitism som har politisk legitimitet i väst, enligt historikern Joseph Massad vid Columbia University. Denna syn på legitimitet speglas tydligt i Sverigedemokraternas inställning: både deras omfamnande av Israel och deras ömsom förnekande ömsom ursäktande av avslöjanden om nazistiska uttryck inom partiet. Sverigedemokraterna är inte ensamma om sin pro-israeliska antisemitism. Hela den breda extremhögern i Europa har slutit upp bakom Israel på motsvarande sätt och i likhet med SKMA, judiska centralrådet m fl här i Sverige har många judiska organisationer tagit spjärn mot detta skenheliga stöd.

Dessa förhållanden betyder naturligtvis inte att stöd för Israel indikerar stöd för den antisemitism och den etnonationalism som präglar Sverigedemokraternas politik. Inte heller betyder det att alla antisemiter stödjer Israel — att hat mot Israel glider över i antisemitiska uttryck är sedan länge vanligt förekommande. Vad det däremot visar är att Sverigedemokraternas omfamnande av Israel är fullt förenligt med partiets antisemitiska lutning. Inte heller det är något nytt.

Källor:

SVTPlay: Partiledardebatt i Agenda

Motargument: Bokrecension: SD och nazismen av Maria Robsahm

Dagens Samhälle: 289 valkandidater kopplas till högerextremism – SD stryker namn från listor

Expo: Åkessons okända skrift: Anslöt sig under nazibelastad period

Aftonbladet: SD lägger ned utredningen mot Fogelklou: Starka indicier – kan inte styrkas

Expo: Oscar Sjöstedt gick på nazistspelning – försvarades av Åkesson

SVT: Oscar Sjöstedt (SD) skrattade åt nazistskämt om judar

Youtube: Björn Söder om citatet: ”Judar och samer är inte svenskar”

SVT: ”Unikt” att inte kunna dra in medborgarskap

SKMA: SD: Judarna inget ”problem” så länge de är få

Expo: Efter Åkessons tal: hot och hat mot muslimer i SD-vänliga nätgrupper

TV4: Jomshofs bilder delar experterna: ”Väcker frågan om var gränsen går”