Etikettarkiv: demokrati

Artiklar

Nationella visar sin nazism

Gästinlägg av Slutpixlat. Den nynazistiska hat- och rasistsajten Nationell.nu ställer några, enligt vad de anser är aktuella frågor till sina läsare. Detta borde för övrigt utgöra det slutgiltiga beviset för att nationalister och nationalsocialister i nutid och deras sajt Nationell.nu är nazistiska.

Vad borde hända med makthavarna ansvariga för det multietniska tortyrmordet på svenska folket?

Svarsalternativen i den webenkät som de nu haft ute är lika vidriga som de individer som ligger bakom denna skitsajt:
Aktuell_fr_ga

Enda rätta ordet man kan komma på i sammanhanget när det gäller denna så kallade enkät är: vidrigt och högst osmakligt.

Dessa hat- och rasistsajter såsom Avpixlat, Exponerat, Fria Tider, Realisten, Framåt, Nordfront, Nationaldemokraterna, m.fl. har naturligtvis inget berättigande i ett demokratiskt samhälle då deras enda mål är att sprida hat och rasism som är byggda på grumliga ideologier från förr. Och det är något som vi definitivt kan vara förutan.

Curt Latinosson för Slutpixlat

Artiklar

Rädslan för det okända

Min serie om paradoxer och dilemman i det rasistiska arbetet fortsätter. Först skrev jag om demokratifrågan. Nu ska det handla om gränsdragningar. Dvs var går gränsen mellan rädslan för det okända och rasism, och finns det nån sån tydlig gräns.

Det finns mänsklig instinkt — kulturellt eller ärftligt betingad — att vara skeptisk till det okända. Kanske denna instinkt kommer från den tid vi vandrade omkring i flock och såg varje annan flock som ett hot. Djur är ju ofta sådana. Det okända är nåt man ska vara rädd för och försiktig med. De främmande är ett hot mot mig, de kan ju ta de sparsamma resurserna i naturen som jag anser att jag behöver för att överleva.

Kiss In (05) - 26Sep09, Paris (France)
philippe leroyer / Foter / CC BY-NC-ND

Hur som helst finns det bland människor i allmänhet en skepsis gentemot det okända. Jag känner svenskar som är mer ateistiskt lagda som har svårt att förstå troende, hur man kan be eller ta nattvarden. Jag vet äldre som inte kan förstå tatuerade människor och som tycker det är konstigt att två av samma kön kan kyssa varandra. Jag har släktingar som känt ungefär samma sorts känslor då de sett romer, muslimer i slöja, punkare, lättklädda damer, hiphopare, transpersoner, kvinnliga poliser och kvinnliga politiker (!). Det är nåt okänt. Det är folk som ”inte är som alla andra”, dvs utanför deras egna rerefensramar.

Saker är inte som förr, världen förändras, det är en massa nytt och det är jobbigt!

När hårdrockarna kom till Sverige på 1970-talet sågs de som konstiga. Tio år senare fanns det många hårdrockare i ungdomskulturen, då kom syntharna som många tyckte var konstiga. Kanske kommer alla vuxengenerationer att gnälla över varje ny ”farlig” ungdomskultur?

Ibland kan det vara små saker. Som den damen — jag mötte på ett äldreboende — som reagerade över tre saker; Att det fanns manliga sköterskor, att serveringspersonalen var från Afrika och Indien och att man kunde servera tropisk saft. Det sista var nästan värst. Det ska vara blandsaft, det vet ju alla!

Jag tror att vi antirasister funderar för lite över denna rädsla för det okända. Vardagsrasismen är i grunden baserad på en rädsla för det okända och har ganska mycket gemensamt med allt det andra man är rädd för. Och jag tror att vardagsrasismen kan börja botas på ungefär samma sätt som vi kan påverka de andra rädslorna som människor har. Man för in lite i taget som personen är rädd för innanför dennes referensramar. Personer får vänja sig vid att det den är skräckslagen för är lika ofarligt som allt det övriga, som den inte är rädd för.

Vanans makt. Det man ser ofta och nära sig, så man lär känna det, blir man mindre rädd för.

Vishu Kani........ A very Happy Vishu to all.........
aroon_kalandy / Foter / CC BY-NC-ND

Bland mina släktingar har jag sett att rädsla för det okända överkoms i två steg. Jag har släkt som ännu är skeptiska till att ”två av samma kön ska kunna gifta sig”. De kan tycka det är äckligt, de säger sånt som att ”det är synd om dem”, men de behandlar dem väl. Man ska ju behandla sådana som det är synd om lite extra väl, vara extra snälla mot dem, ge dem lite extra, det har de ju lärt sig hemifrån.

Jag tycker jag ser det ganska ofta. Det är inte samma sorts rädsla som när man inte vill ha det man är rädd för i sin närhet. Det är en mer positiv rädsla. ”Vi måste vara snälla mot de stackars flyktingarna…” ”De där kristna i grannskapet är lite för troende, men de är snälla…” ”Kent är bög men han är snäll, därför ska jag bjuda på en kaka…” ”Kvinnliga poliser/manliga skötare är inte lika bra som manliga poliser/kvinnliga skötare, men de är snälla och det finns få, så vi är extra snälla mot dem”…

Man kan överkomma denna rädsla för det okända. Förr i tiden sågs folk från andra delar av Sverige som konstiga. Idag är det inget konstigt med att folk flyttar från en region till en annan. ”Rasism” mot folk från andra landskap håller på att försvinna totalt. Så sent som på 1970-talet fick inte skåningar vara hallåor i TV. Jag gick i lågstadiet från 1977 och framåt, med lärare som såg min skånska dialekt som något negativt och jag blev mobbad för min dialekt. ”Det är synd om den där Torbjörn, vi måste stödja honom extra mycket”, som lärarna säkert tänkte.

Mobbarna tänkte väl: ”Han är ett hot, han är främmande, han pratar skånska”. En förälder ville att jag inte skulle leka för mycket med deras barn, ”han kan ju snappa upp nåt skånskt ord”. Lärarna tänkte väl: ”Han är snäll, bara lite udda för han pratar ju skånska, vi får vara extra snälla mot honom”…

Jag har sett samma sak i mitt jobb med personer som har funktionsnedsättningar. En del hatar och en del är livrädda för dem. Väldigt många ”tycker synd om” och vill försöka hjälpa men betraktar inte det ”annorlunda” som ”det lika”.

Rädslan för det okända har tre steg. Ett där man vill slå ner, förtrycka och krossa det okända. Där man förtalar, hatar och använder härskarteknik och kränkande maktspråk. Denna rädsla måste behandlas på ett sätt. Ett annat steg där man är rädd, avståndstagande och vägrar att ha det nära sig. Ett tredje där man ogillar men ”tycker synd om” och vill försöka ge extra stöd och vara extra snälla mot de man har fördomar om.

Läs även del 1 i artikelserien

Artiklar

Antirasistiska dilemman: demokratin

I en serie artiklar vill jag belysa olika dilemman som antirasismen står inför. Tanken är inte att ge färdiga svar, utan att väcka frågeställningar. Först ut: demokratin och mänskliga rättigheter.

Ibland hör man antirasister som vill begränsa rasisters möjlighet att komma till tals, demokratiskt sett. En del vill förbjuda antidemokratiska grupper, som nazister, i Sverige, andra vill ta till ”utomparlamentariska metoder” för att ”krossa rasismen” och ”försvara demokratin” genom att täppa till käften på ”de jävlarna”. Problemet med detta är att dessa antirasister som vill utesluta rasisterna från demokratin faktiskt, utan att vara medvetna om det, ger rasisterna rätt. Rasisterna idag utger sig nämligen för att vara demokratins försvarare och de de vill diskriminera är de mot för att de är ”ett hot mot demokrati och mänskliga rättigheter”. Rasismen idag använder alltså en polemik som är lik den som en del antirasister använder.

Dilemmat lyder så här. Ska grupper som är mot demokrati och människors lika värde skyddas av demokratins spelregler, och vad kan det leda till?

I Voted
Ѕolo / Foter / CC BY-NC-SA

Det frågade antirasisterna redan på 30-talet. Om grupper som vill avskaffa demokratin får arbeta fritt i en demokrati kan de en vacker dag få majoritet och avskaffa demokratin. Ungefär som skedde i Nazityskland 1933. Ska man då tillåta dem att verka fritt. Och vad händer om man inte tillåter dem att verka fritt? Det blir ju en självmotsägelse. De demokratiska krafterna gör då själva det som de anser vara fel, dvs arbetar antidemokratiskt. och vad sker den dagen antidemokratiska krafter får majoriteten av väljarna bakom sig och har deras stöd att avveckla demokratin, då blir det ju de demokratiska krafterna som arbetar mot demokratin.

Ni ser dilemmat. Om man läser vad antirasister skrev på 30-talet så funderade man mycket på detta. Skulle man förbjuda kommunistpartier och fascister att arbeta eller inte?

En modern variant av dilemmat rör mänskliga rättigheter. Ska politiska partier som vill diskriminera en grupp folk tillåtas verka i en demokrati baserad på allas lika värde?

Om vi inte tillåter dem att verka fritt så deklarerar demokratin att rasister inte har samma värde som alla andra människor i demokratin, och därmed skapar antirasistiska krafter en självmotsägelse. De antirasistiska krafterna blir själva det de fruktar mest: diskriminerande. Men… Vad gör vi om en grupp som Sverigedemokraterna, som vill behandla muslimer som andra rangens medborgare, får en majoritet bakom sig? Då blir det vi som försvarar demokrati och allas lika värde, vi antirasister, som måste ta till antidemokratiska metoder och rasisterna blir då de som ”försvarar” demokratin mot oss antirasister som inte vill respektera demokratiska beslut.

Det tål att tänka på. Detta är ingen akademisk fråga, utan en som har med hur man bemöter vardagsrasismen att göra. En del debattörer i Sverige anser att man bör lagstifta bort rasister och rasismen och förbjuda antidemokratiska krafter att verka fritt.

Problemet med det antirasistiska resonemanget är att det är exakt så rasisterna resonerar också.

De flesta rasister idag vill inte avskaffa demokratin utan utger sig istället för att vara demokratins försvarare. Terroristen Breivik är ett exempel på detta. han begick sitt massmord i demokratins namn, han ville försvara demokratin mot antidemokratiska krafter och han sa sig vara en förkämpe för alla människors lika värde. Hans fanclub, som t.ex. Demokratbloggen, gör samma kopplinga och säger sig vilja rädda demokratin mot dagens nazister och deras ”medlöpare”. De pratar ofta om att förbjuda antidemokratiska grupper som inte tror på människors lika värde att verka i en demokrati. De drar ofta paralleller med 30-talet och det farliga för en demokrati att tillåta antidemokratiska krafter att verka fritt. De pratar om att vi måste respektera folkviljan i t.ex. invandringsfrågan och påstår ofta att beslut om att ta in invandrare i Sverige har tagits odemokratiskt.

”Försvara demokratin” är ett rasistiskt slagord idag. Men man bör lägga märke till att rasisterna ALLTID; utan undantag pratar om att försvara demokratin genom att begränsa vissa gruppers rätt till demokrati. ”Kulturmarxister”, muslimer, judar och andra ”antidemokratiska krafter” är det som man vill diskriminera i namn av att försvara demokratin och det även rasisterna ironiskt nog kallar: ”människors lika värde”.

Som för Breivik och hans fanclub, samt Sverigedemokraterna. För dem är det muslimerna som är hotet och den ”antidemokratiska kraft” man vill försvara sig mot genom att beröva dem rättigheter: som friheten att utöva sin religion.

Breivik pratar mycket om sin kamp som en kamp för att rädda demokratin i sitt manifest.

The current multiculturalist regimes of Western Europe are not at all democratic, this country is not democratic. They haven’t been democratic since the 1950s. There is no basis for democracy when all state institutions including schools, universities deliberately use advanced brainwashing techniques (as will be described later) to condition the people from resisting their own annihilation through the implementation of cultural Marxism/multiculturalist doctrines. Furthermore, there is no basis for democracy when 99% of all journalists support and propagate multiculturalism. There is no basis for democracy when all patriots and nationalists are ignored, ridiculed or persecuted. Factors such as these and many more have resulted in the Marxist tyranny we live under today. The political and cultural elites are deliberately selling their own people into Islamic slavery by allowing demographical warfare.

(…)

Refreshing the tree is now long overdue as our countries are in a rapid state of disintegration. Our intention is to refresh the tree of liberty, and obviously not to cut it down… Many will oppose us for our stance and call us fascist. Nevertheless, it is essential to acknowledge and understand that we are not… A fascist opposes the democratical concept altogether and wants a permanent one party state, while we do NOT want this. In order to secure democracy we are forced to imbue and strengthen it from its current downward spiral towards the abyss… In any case, we oppose all ideological principles that propagate or suggest a one party ruling form. And as such, we are anti-fascists by definition unlike the current multiculturalist regimes.

Så jag frågar. Hur bekämpas rasism bäst? Genom samma metoder som rasisterna har, dvs att man vill förbjuda det man anser vara ”antidemokratiska krafter” eller ”grupper som inte respekterar människors lika värde” att verka i en demokrati? Eller bekämpas det bäst genom att man låter även rasisterna få de rättigheter de vill att andra inte ska få?

 PS

Och ja, jag länkar till rasistiska sidor, för än idag är kunskapen om hur rasisterna resonerar ganska låg.

Läs del 2 i denna artikelserie

Krönikor

Fragment från en resa i Förintelsens spår

Gästinlägg av Agneta Berliner.

Agneta Berliner är ledamot i arbetsutskottet för SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism), styrelseledamot i Rädda Barnen Västmanland och var tidigare riksdagsledamot (FP). Agneta bloggar på: Berliners blogg.

Agneta BerlinerPå Malmaskolan i Kolsva i Västmanland går nästan 500 elever, från förskoleklass till år 9. Varje år sedan 1999 arrangeras resor i Förintelsens spår för avgångseleverna. Resan är finalen på ett gediget och omfattande arbete genom alla årskurser när det gäller värderingar, antirasism och mänskliga rättigheter. Hela samhället bidrar, bland annat genom att skänka pengar och sponsra färdkost. För några år sedan hade jag förmånen att delta i en sådan resa. Mina anteckningar från resan är tidigare publicerade i Frisinnad Tidskrift.

Fragment från en resa i Förintelsens spår

15 maj: Vad är ett samhälle?
Genom ett försommarvackert Sverige har vi börjat resan i Förintelsens spår. Från det lilla brukssamhället Kolsva i Västmanland på väg med buss mot Karskrona för att ta oss vidare i geografin till Polen. Men också en resa i sinnet till en annan tid – nazismens 30- och 40-tal.

För ungdomar på Malmaskolan i Kolsva har resan till Polen i tio år varit avslutningen på ett omfattande värderingsarbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Och mot rasism och främlingsfientlighet. ”Vi har längtat och jobbat för detta sedan i sexan”, säger en at tjejerna som är med på resan.

Arbetat för resan, det har också skolans rektorer Johan Hallberg och Gun-Marie Persson, resornas eldsjäl läraren Ewa Andersson, övriga lärare, fritidsledare och föräldrar gjort. Genom gedigna förberedelser; filmer, uppgifter, berättelser om personer som möter oss under resans gång. Och inte minst genom att med förenade krafter ordna finansiering av resan.

I mån av plats får även andra, som givetvis betalar sitt deltagande själva, följa med. Med på denna resa finns, förutom skolans medarbetare och de drygt 30 niondeklassarna, också några föräldrar, en intresserad pensionerad företagare, en universitetsstudent som fått resan i födelsedagspresent och jag.

Vi får alla ett nästan tomt häfte som, kommer det att visa sig, vartefter resans gång fylls med uppgifter och tankar. Kopplingar mellan fakta och egna reflektioner. Vad är ett samhälle? Vad innebär att leva tillsammans? Behövs regler och lagar för att det ska fungera? Vad innebär det om samhället inte finns till för alla? Dessa första uppgifter handlar också om att vi beskriver och definierar vår egen identitet; vad tror jag på, vilken personlighet har jag?

Vi funderar och resonerar kring foton av ungdomar från 30-talet; med drömmar om framtiden, precis som våra ungdomar här på bussen. Precis som alla ungdomar världen över. Var och en av oss får också stifta bekantskap med en person som varit med om Förintelsen – och fundera kring denna medmänniskas liv. Och död.

Jag inser så snart jag börjat göra anteckningar för denna artikel, att den inte kommer låta sig skrivas så lätt. Och att intrycken inte kommer att låta sig fångas i sin helhet och i sitt fulla djup. Det skrivna får nöja sig med att bli fragment.

16 maj: Kan en människa göra skillnad?

Från Gdynia till det tidigare gettot i Warszawa. Dit tvångsförflyttades 375.000 judar 1939, nästan 30 % av Warszawas befolkning. De kristna flyttades ut ur området och judarna flyttades in. Till gettot deporterades inte bara judar från Warszawa utan också från övriga Polen och andra ockuperade länder.

Våren 1940 startades det murbygge som skulle isolera gettot från resten av staden. Murbygget pågick sedan under hela gettotiden. Gränsen ändrades och gettot blev allt mindre. Muren blev ca 18 km lång, tre meter hög och var överst försedd med krossat glas och taggtråd. Att lämna gettot var förbjudet och de som försökte blev ofta skjutna. Livet i gettot var smutsigt och trångt. Hur trångt är det när 10-12 personer ska samsas på varje yta om 6 kvadratmeter? 12 svenska ungdomar stod huttrande och trängdes i regnet i den lilla rutan som drogs upp i gruset vid resterna av muren.

Matransoneringskort infördes i Polen i början av 1940. Judarnas matkuponger var försedda med Davidstjärnan och deras ransoner var avsevärt mindre än de som övriga polacker fick. Ca 200 kalorier om dagen. Hur klarar man sig på 10 % av dagsbehovet? 300-400 människor dog varje dag av svält. Barn skiljdes från sina föräldrar och förde ofta en ensam kamp för att överleva, om de inte hamnade på något av de överfulla barnhemmen.

Vilka alternativ hade judiska rådets ordförande Adam Czerniaków när han, trots löfte om motsatsen, fick order om att se till att även barnen deporterades? När han insåg att deportationerna inte handlade om att starta ett nytt liv, utan om att sändas till döden. När han visste att varje tecken på motstånd innebar att hans fru skulle komma att skjutas. Spelade det någon roll vilket beslut han tog? Och i så fall för vem? Var går gränsen för det egna samvetet? Var går min egen gräns i olika sammanhang?

ab_text_memorialSamtalet denna dag handlade mycket om att en människa gör skillnad. Feigele som förlorat hela sin familj i gettot och som smugglade ut kartan över Treblinka. Den unga läkaren Adina på barnsjukhuset som i förtvivlan gav de små barnen dödande morfin när nazisterna stormade sjukhuset. Irena som räddade över 2.000 barn. Janusz Korczak, känd läkare och barnpedagog, som grundade ett hem för föräldralösa barn. Och som slutligen valde att följa med sina barnhemsbarn in i boskapsvagnen mot förintelsen i Treblinka när gettots barn deporterades i juli 1942. Han kunde och ville inte lämna sina barn, trots att han gavs flera möjligheter att själv bli räddad.

Tankar om att visst gör en enskild människa skillnad – vid Janusz Korczaks barnhem där kastanjerna redan blommat över.

Den stora deportationen av Warszawas judar till utrotningslägret Treblinka påbörjades i juli 1942. Efter deportationen organiserade sig de judiska motståndsgrupperna till väpnad kamp. De flesta av de judiska motståndsaktivisterna var ungdomar med yngre syskon och föräldrar som deporterats till Treblinka. Ungdomar som inte hade några illusioner om nazisternas planer – och som ville kämpa även om det ledde till döden. Den första militära sammandrabbningen ägde rum i januari 1943 när tyskarna försökte sätta igång en ny deportationsvåg. Den 19 april bröt upproret i Warszawagettot ut – samma kväll som den judiska påsken inleddes. Pesach – frihetens fest. Den sista striden gällde inte att överlevnad – utgången var given. Upproret slogs brutalt ner av nazisterna. Motståndskämparna dödades eller begick kollektivt självmord. Den 16 maj 1943 sprängde nazisterna den stora synagogan vid Tlomackiegatan för att fira segern.

17 maj: Vad säger gravarna om det judiska livet idag?
Warszawas judiska begravningsplats. Minnesmonumentet över barnen som mördades under Förintelsen. Fotot av Anne Frank. Minnesmonumentet över Janusz Korczak, över motståndsrörelsens kvinnor och män, över soldater som dog under kriget, över motståndskämparna i gettot. Massgraven för dem som dog i gettot – vita stenar med svarta sorgband.

Alla dessa gravar vända mot öster och Jerusalem. Symbolerna som berättar om välstånd, för tidig död, äktenskaplig lycka, tron på evigt liv, yrkesidentiteter. Alla dessa liv. Alla dessa namn. Leon. Sara. Jósef, Izabella. Markus. Izraela. Jakob. Róza. Natan. Zophia. Salomon. Janina. Saul. Irena. Jerzy. Samuela. Himmelfarb. Mandelbaum. Goldman. Perelmutter. Baumritter.

Slående hur få gravar det finns från efter 1940 och framåt. Slående hur få av gravarna som har någon som sköter om dem. Småstenar till åminnelse, enligt judisk sed, ligger endast på ett fåtal av gravarna. Ett antal israeliska soldater är på besök samtidigt som vi. De, liksom vi, blir tystare och tystare ju längre in på begravningsplatsen vi kom.

Besök vid minnesplatsen över Warszawagettots uppror. Den bohuslänska graniten som Hitler beställt för att bygga ett segermonument användes istället till minnet av motståndsrörelsen. Historien blir inte alltid som makten tänker sig.

18 maj: För vem är resan värd pengarna?
Besök på Birkenau (Auschwitz II) hela dagen. Här tog tågrälsen slut. För den som gick in genom ”dödsporten” fanns bara en väg ut – genom krematoriernas skorstenar.

Järnvägsrampen där urvalet gjordes. Mengeles experiment. Kvinnofängelset i fängelset. Dit de sjukaste, svagaste fördes. För att svälta ihjäl. Vattenbrist. Katastrofala sanitära förhållanden. De timslånga uppställningarna. Straffexercisen. Berättelsen om de tusentals polska barnen med ariskt utseende som rövats från sina föräldrar för adoption till tyskar. Många dög inte vid närmare granskning – och skickades därför tillbaka till Polen. Till huset för barn i Birkenau. De små stegarna till britsarna längst upp. Barnen överlevde inte länge i lägret.

1.000 fångar per barack byggd för 52 hästar. 100-tals baracker. Skorstenarna står kvar.

Bland ruinerna – trappan ner till det underjordiska omklädningsrummet, steget innan gaskammaren. Resterna av krematoriet. Vad tänkte arkitekterna som deltog i tävlingen om att hitta den bästa, mest effektiva lösningen på logistiken kring gaskamrarna och krematorierna?

1 miljon judar dödades i Birkenau och huvudlägret Auschwitz. 100.000-tals romer, homosexuella, personer med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar, oliktänkande, krigsfångar. Mördandet – en teknisk hantering. Utstuderad. Cynisk. Kallhamrad. Omänsklig. Långt bortom förståelse. Men ändå hände det.

Den grönskande ängen med knoppande sommarblommor. Svarta gravstenar som påminner oss om att detta är en massgrav. Solen bryter igenom. Skärande kontraster. Vi tänder ljus och lägger små stenar på gravstenarna.

Utställningen med alla foton. Som hämtade ur mina föräldrars fotoalbum. Brudpar. Barn som gungar. Ungdomar som åker skidor. Vinglande cykelturer. Skratt mot kameran. Familjefoton. Alla dessa skeenden som avbröts. Mitt i livet.

Vandring i ett nästan overkligt symboliskt åskoväder tillbaka till hotellet.

På kvällen reflekterar vi över dikten ”Först kom de…” som tillskrivs Martin Niemöller, tysk teolog och antinazist som internerades i koncentrationslägret Dachau.

” I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag är inte kommunist.
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag är inte fackansluten.
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag är inte jude.
Sedan hämtade de mig, och då fanns det ingen kvar som kunde protestera.”

Under kvällen har vi diskussioner kring svårigheten och mödan att finansiera dessa skolresor. I tider av ekonomisk knapphet i samhället blir sponsring från företag och organisationer svårare än någonsin – just när denna typ av värderingsarbete sannolikt behövs som allra mest för att hålla rasistiska attityder stången. Folke Bernadottsfonden ställer tydligen alltid upp – men fondens bidrag räcker inte till hela resan. Jag funderar kring min riksdagsmotion i höstas om en särskild statlig finansiering. Det känns som det är dags att ta en ny sats kring finansieringen av denna typ av resor. När kunskap om Förintelsen är önskvärd att sprida i Sverige, då är det rimligt att staten bidrar.

19 maj: Vill vi ha ett samhälle där människor är olika värda?
I slutet av 1939 införlivades staden Oswiecim med Tredje Riket och samtidigt ändrade nazisterna namnet till Auschwitz. Ett namn som under andra världskrigets fem sista år väckte fruktan i de länder som ockuperats av Nazi-Tyskland. Ett namn som än idag står för den ofattbara, precisionsplanerade ondskan.

Koncentrationsläger. Utrotningsanläggning. Vald för sin strategiska placering som järnvägsknut. Långt österut. Isolerad från omvärlden. Tomma polska kaserner. Det genomsnittliga antalet fångar var 13.000 – 16.000. I takt med ökningen av antalet fångar utvidgades lägerområdet – ett helt nät av nya läger. En jättelik utrotningsanläggning.

Sinnesstämningen var tryckt redan när vi gick in genom lägerporten med den välkända, cyniska devisen ”Arbeit macht frei”. Den lägerport som tusentals fångar varje dag passerade ut på väg till arbetet – och sedan passerade in igen efter många timmars slit. Till tonerna av lägerorkestern.

Här startade massutrotningen av judar 1942. I Europa fanns ca 9 miljoner människor med judisk härkomst när nazisterna kom till makten. 75 % av dem mördades. Många av judarna kom till Auschwitz i tron att de förts till östra Europa för att få starta ett nytt liv där. Resväskans maxvikt var 25 kg – och ofta innehöll den ägarens allra mest värdefulla ägodelar som skulle vara grundplåten för det nya livet. I det lilla häftet om muséet Auschwitz-Birkenau läser jag senare att mest lurade blev judarna i Ungern och Grekland. Till dem sålde nazisterna innan resan, icke,existerande tomter, jordbruk och affärer.

En tung förmiddag i ett ständigt strilande regn.

Bussen går vidare till Krakow. Diskussion kring några av huvudpunkterna i nationalsocialisternas partiprogram. Vilka värderingar lurar bakom orden? Vilka värderingar ledde fram till Förintelsen? Hur skulle vi reagera om ett parti i Sverige kom ut med ett liknande program? I vår hand får vi då det svenska partiet Folkfrontens punktprogram. Flera av punkterna känns skrämmande lika dem vi just diskuterat. Vad betyder ”Endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare.”? Vem bestämmer vem som är etnisk svensk? Hur många i vår buss skulle räknas som det? Vilka är planerna för dem som inte räknas som etniska svenskar?

På eftermiddagen skiljs våra vägar för denna gång. Ungdomarna ska vidare till Kazimierz – den judiska stadsdelen. Och sen, innan färden går hemåt, till den lilla byn Zbylitowska Gora med en massgrav för 800 barn som blev arkebuserade i en skogsdunge. Jag återvänder till Warszawa för att diskutera kvinnors ställning på arbetsmarknaden med parlamentariker i Sejmen, människohandel med frivilligkrafterna i La Strada och jämställdhetsarbetet efter kommunismens fall med representanter för Heinrich Böll Stiftelsen och premiärministerns kontor för jämställdhetsfrågor.

I början av resan var en av våra uppgifter att fundera kring vad ett samhälle är. Många av tankarna och svaren handlade då om skolor, vägar, sjukhus – att ett samhälle är en plats där människor bor och lever sina liv. En gemensam reflektion i slutet av vår resa, är att ett samhälle byggs av de värderingar vi delar. Och om vi kan, vågar, orkar stå upp för dem i det stora och det lilla. I vardagen. I ett odemokratiskt samhälle skapas det lagar och regler som behandlar människor olika. Vill vi ha ett sådant samhälle? Hur kan vi tillsammans, och också var och en på egen hand, motverka de krafter som står för andra värderingar än dem om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde?

Jag är övertygad om att en resa som denna bidrar till att bygga framtida samhällen med goda värderingar. Oavsett var i världen dessa Kolsvaungdomar hamnar i sina liv och väljer att bygga just sina samhällen. Jag fick veta att eleverna när vi skiljts åt fört fram sin syn om, att de som förnekar Förintelsen de saknar kunskap och känslor – och förnekar för att sanningen skrämmer. Jag är tacksam över alla de vuxna som gör resorna möjliga för ungdomarna.

Och oerhört tacksam över att jag fått dela resans stunder och upplevelser med kunniga, empatiska och modiga ungdomar.

Läs mer om

Svenska kommittén mot antisemitism
Malmaskolan
Forum för levande historia, fakta om Förintelsen

Artiklar

Motarguments politiska inriktning

Det har kommit till min kännedom att det bland annat på Flashback diskuteras vad Motargument har för politisk inriktning, och att man där är ganska överens om att vi alla är liberaler, troligen kopplade till Centern för styrning och finansiering.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. Motargument.se är ett partipolitiskt obundet initiativ där alla medarbetare har sin egen, individuella politiska åsikt. I våra interna diskussioner om de texter vi skriver och publicerar är vi inte alltid överens, vilket är precis som det ska i ett demokratiskt samhälle. Vår gemensamma agenda med Motargument är att visa att det finns flera olika sätt att se på invandringspolitik och migrationsfrågor. Vi har ingen gemensam lösning och har aldrig insinuerat att det endast finns en enda lösning.

♥ The Drongo Love ♥ Happy Valentine's Day ♥
VinothChandar / Love Photos / CC BY

Att det finns människor ute i etern som tvunget behöver bunta ihop oss och pålägga oss gemensamma egenskaper utöver vårt engagemang för ett öppet samhälle där invandring är ett naturligt inslag i samhället är ouppfostrat, saknar fullständigt argumentationsteknik och är väldigt tråkigt. Och ja, det stör mig.

Ni vill själva inte bli dragna över en kam, eller bli ihopbuntade utefter åsikter, men ni gör det med invandrare och ni gör det med oss. Er förmåga att kunna se individer snarare än en massa av åsikter verkar totalt obefintlig, så länge det inte gäller er själva. Det enda ni gör är att genera er själva framför någon annan.

Varför inte ta er i kragen och fråga var och en av oss skribenter rakt ut vad vi har för individuella politiska åsikter i stället? Om det känns viktigt för er att veta. Räkna inte med att alla eller ens någon svarar — vi har valhemlighetsprincip i Sverige och därmed rätten att inte behöva avslöja vad vi röstar på. Det gäller för både er och oss. Eller är det så att alla ni som tror er debattera invandrings- och migrationsfrågor på Flashback, Avpixlat med flera ställen, inte röstar på samma parti?

Giant Tree Frog (Litoria infrafrenata)
Twin Peaks / Nature Photos / CC BY-NC-ND

Det är tragiskt att era föräldrar inte uppfostrat er bättre än att ni ska ta så många saker för givet att ni inte ens ids ta reda på fakta innan ni kläcker ur er groda efter groda.

Skärpning.

Artiklar, Myter

Myt: Kommentarsfältsdemokrati

Hotas ens demokratiska rättigheter av att man inte får lov att kommentera på en blogg? Betyder yttrandefriheten att man har rätt att säga vad man vill, var som helst, hur som helst?

They taped over your mouth, scribbled out the truth with their lies.
Serena. / Foter.com / CC BY-NC-ND

En del misstar begreppet ”yttrandefrihet” med: rätten att få säga vad man vill — vart man vill. Men yttrandefrihet handlar om att alla ska ha chans att få göra sin röst hörd i samhället, inte att du ska ha rätt att komma in i mitt hem och säga vad du vill. Yttrandefrihet betyder inte rätten att kommentera hur man vill på privata bloggar eller tidningar.

Dessutom finns det många andra lagar som måste följas. Visst är det fint att man har möjlighet att säga vad man vill! Men det gör inte att du får fritt fram att skriva eller säga saker som bryter mot någon annan lag eller ens föreslå i text att någon annan ska bryta mot en lag eller kränker en annan persons rättighet eller frihet. Sprider man förtal eller hotar man någon måste man givetvis kunna ställas till svars för det.

Inbillar du dig att dina rättigheter på något sätt kränkts eller begränsats om du inte har fått chans att kommentera, som t.ex. på vår blogg där vi inte har helt öppna kommentarsfält?

Dina åsikter förtrycks inte på något sätt av att du inte kan kommentera här nedanför detta blogginlägg. Vill du kritisera detta inlägg så kan du göra det på så många olika sätt, men vänta dig inte att den du kritiserar behöver bry sig, eller ens läsa och svara dig. För det ingår också i våra rättigheter, skyldigheter och friheter. Friheten att avstå från att läsa någons åsikt, friheten att inte behöva sprida vidare en viss åsikt.

Motargument.se var aldrig tänkt som ett debattforum eller plats för dialog eller tvåvägskommunikation. Tidigt i processen bestämdes det att all ”läsar-kontakt” och en eventuell dialog skulle bedrivas i en Facebook-grupp, på grund av många olika anledningar, främst juridiska och ekonomiska, tidseffektiva orsaker.

With smiles like that they must be...stoned
TruShu / Foter.com / CC BY-NC

Motargument.se har börjat få in tips, epost och kommentarer på twitter @Motargument och i gruppen på facebook.com/Motargument där det anses väldigt många konstiga saker om att vi valt att inte ha kommentarsfält på själva bloggen. Det är alltifrån uttryck om vår feghet och det odemokratiska och insinueringar om att vi måste ha en viss extrempolitisk ideologi som bara vill sprida vår enögda propaganda.

I extrema fall säger en del att frånvaron av kommentarsfält, och modererade kommentarsfält, hotar demokratin. Så lite vet de om vad demokrati och censur och fria valmöjligheter är för något.

Jag repeterar: yttrandefriheten tvingar inte mig att tolerera allt. Jag kan välja bort rasistiska åsikter i mitt kök och kalla på polisen om nån tränger sig in och vill skandera rasistiska slagord bredvid mitt kylskåp. Yttrandefrihet innebär nämligen inte enbart att jag har rätt att säga vad jag vill, jag har också rätt att slippa läsa eller behöva lyssna på det jag inte vill höra. Rätten till privat egendom gör att tidningar och bloggare kan utöva denna rätt också.

Klaga gärna om du anser att din rätt att yttra dig hotas i samhället, men förväxla inte samhället med privata bloggar.

Relaterat

Praktika för den svenska yttrandefriheten

Artiklar

Sverigedemokraternas partiprogram del 1: demokrati

Gästserie av Ann Karlsson

Det verkar ju blir fler och fler som tycker att SD inte är så dumma i alla fall – järnrör till trots. Men hur många har egentligen läst partiprogrammet? När jag själv diskuterar politik försöker jag så långt det är möjligt hitta andra källor än mina egna åsikter för att underbygga mina argument. Jag ska inte säga att jag alltid lyckas eller att mina fakta ens går fram. Men man får aldrig sluta att försöka. Jag ska därför här göra ett försök att presentera huvuddelarna av SD:s partiprogram för att öka kunskapen om partiets politik, och visa på varför personer som Almqvist, Ekeroth och Isovaara inte agerat så underligt trots allt; deras åsikter går att härleda direkt ifrån deras partiprogram.

Jag gör inte detta för att övertyga personer som redan idag röstar på SD eller sällar sig till kategorin ”inte rasist, men”. Jag gör det inte främst för att övertyga människor som idag befinner sig i ekonomiskt utanförskap och tappat tron på politiken. Jag gör det för alla de som tycker att SD är ett parti som andra, som inte anser att de är rasister. Jag gör det för att visa dessa människor hur vårt samhälle skulle se ut om SD kom till makten, vilka deras verkliga åsikter är bakom fasaden av en leende Åkesson i TV:s morgonsoffor. Jag hoppas detta leder till att det blir lätt att hävda att SD är rasister.

Sen är jag smärtsamt medveten om att grunden till alla rasism (och röster på missnöjespartier som SD) bygger på ökade klassklyftor och att rasism bäst bekämpas genom ekonomisk jämlikhet. Men den analysen är nog ännu svårare att diskutera med människor med begränsat intresse för politik. Men jag lovar försöka föra även den.

Min vilja är att människor ska veta mer om politik och dess påverkan på vårt samhälle eftersom jag anser att politisk okunskap hos folket är farligt i en demokrati.

Demokratisynen

Från SD:s partiprogram: ”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk”
My Lonely Island - Niijima Coast at Sundown
Sprengben [why not get a friend] / Amazing Photos / CC BY-NC-SA

SD verkar helt gå med på gängse beskrivning av demokrati. Men hur ser man på folk? Enligt SAOB betyder folk: ”sammanfattande benämning på de människor som bo i eller härstamma från samma land”.

Så, enligt SAOB skall alla som bor i samma land betraktas som ett folk, vilket gör SD:s skrivning ovan något överflödig, då enbart svenska medborgare (dvs. svenska folket) idag har rösträtt till riksdagen. Eller menar de att det blir svårt att upprätthålla demokrati om staten består av fler än en person? Här tycker jag de är lite oklara, för de förordar väl inte diktatur?

Jag är inte helt naiv inför vad SD mellan raderna menar med att de själva vill definiera vilka människor som bör tillhöra benämningen ”folk” i order ”folkstyre”. Men genom nagelfarande tror jag man kommer längre än att enbart kalla SD rasister. Vilket de givetvis är.

Detta var en spännande början på SD:s partiprogram. Inom kort kommer jag presentera Kapitel 2 – Människan.

Artiklar

Sluta dalta med SD

Gästartikel av Frilansande Memetiker

Sluta dalta med Sverigedemokraterna — kalla idioti vid dess rätta namn

Det brukar låta som om att Sverigedemokraterna är mobbade, att de behandlas odemokratiskt, att de trakasseras av media och det politiska etablissemanget. Men detta är senare års största politiska bluff, en skickligt skapad image som en skrämmande del av samhället är på väg att köpa. Denna bild av sakers situation är precis vad SD vill att vi ska se och tro på.

Kochs
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

SD påstår att de inte behandlas som andra partier, och det stämmer, men i helt motsatt riktning mot vad de säger. Faktumet är att det daltas mer med SD än något annat parti. De bedöms med en helt annan måttstock än andra politiker, och de tillåts komma undan med mer rasism än någon annan. Den öppna främlingsfientlighet och fascism som frodas hos SD, deras maffiaorganisation Avpixlat, samt övriga tillhörande grupper är skrämmande (jag orkar inte ens räkna upp exempel, den som vill se kan ta en titt på Inte rasist, men…).

Varför kommer de undan med sådant? Jo, därför att journalister och skribenter i Sverige har under flera år matats med attityden att man måste vara försiktig när man skriver om SD. Denna attityd kan delas upp i olika kategorier:

1. Den mesiga: ”Om du skriver något dåligt om SD så mobbar du dem och är odemokratisk”
2. Den cyniska: ”Om du skriver något dåligt om SD så ger du dem uppmärksamhet och de kommer att få fler röster”
3. Den skrämda: ”Om du skriver något dåligt om SD så kommer du att få motta hot och trakasserier från deras anhängare”

Jag ska ta dessa en i taget.

1.

Idén om att all kritisk granskning av SD, samt att kalla dem vid deras rätta epitet ”främlingsfientliga” och ”rasister”, är odemokratisk mobbing — det är bara en idé som framgångsrikt drivits av SD:s sympatisörer i målsättning att försöka slippa all kritik. Det har gått så långt att folk räds att skriva något minsta negativt om SD för att de vill slippa höra den jobbiga talkören om att man är odemokratisk (vare sig den kommer från SD-anhängare eller folk som ”inte gillar SD, men de är ju ändå demokratiskt valda”).
Vad är resultatet? Plocka fram slumpvis utvald artikel om rasismincident involverande SD och tänk dig att detta hänt inom vilket annat parti som helst. Hur stor hade skandalen blivit? Garanterat större. Om Beatrice Ask och Anders Borg sprungit omkring med järnrör och skrikit ”blatte-lover”, hade de fått vara kvar i M ens en sekund? Knappast.

Men när det gäller SD så tassas det försiktigt och man håller tillbaka på fördömande ord för man vill ju inte verka odemokratisk. Men märkligt nog är SD det enda parti som man är en odemokratisk mobbare om man granskar, och det borde verkligen säga något om hur inplanterad den bilden är av partiets anhängare. SD bedöms med en helt annan måttstock än andra partier, och det är så de vill ha det.

2.

Från diverse oroade antirasister kommer ofta det varnande påpekandet att om man ger SD negativ uppmärksamhet så kommer de bara att växa och man gör sig själv en otjänst och bör därför hålla tillbaka på alltför negativa uttalanden.

Jag finner detta en extremt nedlåtande attityd till alla väljare. Det som de säger är att svenska folket är beredda att rösta på ett parti bara för att det får uppmärksamhet, även negativ. Att folk är beredda att rösta på ett parti bara för att de blir mobbade (kom ihåg från punkt 1 att granskning tolkas som mobbing). Att folk är beredda att komplett bortse från vad ett parti står för och rösta på dem bara för att jävlas med etablerade politiker.

Rush, Kochs
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

Då ska man fråga sig: hur pass moget är sådant röstande? Hur pass respektabelt ställningstagande är det? Hur pass dum i huvudet är man om man röstar utifrån de riktlinjerna?

Ja, jag erkänner att en del av väljarna går efter de linjerna, och jag tänker inte hålla tillbaka när jag säger att de är idioter. Även om SD verkligen var utsatta för mobbing så skulle jag inte rösta på dem eftersom deras sakpolitik är åt helvete. Jag är också less på de etablerade partierna och skulle vilja ge dem en känga, men inte fan gör jag det genom att rösta på ett parti som är sämre på alla sätt och vis!

Jag har ingen, noll, zero respekt för att någon röstar på SD bara för att vara anti, och det borde ingen annan ha heller. Och att tro att hela svenska folket resonerar på det viset blottlägger en väldigt cynisk och negativ bild av väljarkåren.

Lyckligtvis tror jag att de flesta medborgare är mognare än så. Jag tror att de flesta människor vill rösta utifrån sakpolitik och är kapabla att skaffa sig en resonabel ståndpunkt om vilket parti de ska rösta på (förutsatt att de får tillgång till ordentlig granskning från media, se punkt 1). SD har visat en märklig förmåga att öka i opinionsundersökningar varje gång de gör bort sig och varit rasistiska lite för öppet, men det måste slå i ett tak, för inget parti kan växa för evigt på negativ uppmärksamhet.

Vi måste sluta agera utifrån den nedlåtande tanken ”Jag är minsann smart nog att genomskåda SD, men alla andra kommer ju rösta på vad som än står i tidningen om”. Om du själv ser dig som vettig, våga utgå från att de flesta andra människor också kan vara det.

Vi måste våga uppmärksamma dåliga saker kring SD utan att tro att hela svenska folket är dumma boskap som röstar på vilket parti vars logga man än viftar framför dem.

3.

Det är extremt obehagligt hur alla journalister, tjänstemän och offentliga personer som uttalar något negativt om SD eller ens bedriver granskning av dem utifrån normal standard, utsätts för hot och trakasserier av en armé av nättroll påhejade av utpressarorganisationen Avpixlat, kopplad till SD via järnrörshuliganen Kent Ekeroth som fortfarande är med i partiet. De säger sig agera i demokratins namn, men all rasism och förtryck berättigas med ett påstått underläge, och det som nu sker i Sverige är jämförbart med det som drabbar regimkritiska skribenter i auktoritära stater som Ryssland, Eritrea, Venezuela, Iran m.fl., med skillnaden att SD inte är ett regeringsparti utan bara ett minoritetsparti. Vi behöver göra ett stort offentligt upprop till stöd för pressfriheten och för journalisters rätt att göra sitt jobb utan att leva i rädsla. Alla som värnar det öppna samhället måste ta detta på allvar och agera.

Kochs (Shady)
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

Jag har ägnat väl mycket tid redan åt att såga SD:s sakpolitik för de lögner och skrämselpropaganda den är baserad på, och jag tänker inte här gå djupare in på varför den är fullständigt värdelös och vidrig för mänsklig värdighet. I brist på sakliga skäl att rösta på SD ser jag att de som ändå gör det är antingen rakt ut rasister och tilltalas av det om faller ur partiföreträdarnas glappande munnar, eller så letar de enkla förklaringar till vad som är fel i deras liv och orkar inte med att läsa på innan de uttalar åsikter, eller så brister de i empati och tror att solidaritet stannar vid en nationsgräns, eller så vill de jävlas med etablissemanget och röstar i ren trots.
I alla ovanstående fall är det en fullständigt idiotiskt ställningstagande. Nej, jag tänker inte linda in det! Folk som röstar på SD är okunniga idioter med hemsk människosyn.

Vi måste sluta dalta med SD, vi måste sluta gå på deras taktiker för att slippa granskning, vi måste sluta tassa runt dem i rädsla av vad folk på nätet ska säga om oss. Vi måste säga emot varje gång deras kommentarsfältstroll försöker sprida de normer som jag tagit upp i detta inlägg.

Vi måste sluta låtsas som att det är synd om dem. De gottar sig i varje gång de inte blir inbjudna till en fotbollsmatch eller Nobelfest, och media spelar med i det hela och låter dem få enkla oförtjänta offerpoäng, trots att privata sammanslutningar får bjuda in vilka de än vill. Vill du ha en fascist vid ditt middagsbord? Du är inte odemokratisk om du säger nej. Sluta låtsas att SD ska ha rätt att vara med överallt, och att de ska få gråta ut i pressen när de inte får det, och att det skulle vara logiskt att de får röster av den anledningen.

Vi måste sluta köpa deras problemformuleringar i stil med ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. Vi ska inte ”ta debatten” med dem, för det finns ingen vettig debatt att ta.

Richard Dawkins har sagt att han aldrig ställer upp på debatt med kreationister, och det kan ju verka dumt då han ger intrycket av att vara feg trots att han skulle krossa dem brutalt om han väl försökte. Men hans förklaring är att åhörare tenderar att se en debatt som en kamp mellan två likvärdiga sidor där bägge har något vettigt att säga, och således riskerar man att ge legitimitet åt en motståndare som bara har skitsnack att komma med, kanske med resultat att folk lockas dit.

Allt snack om att ”ta debatten” ger bilden av att SD har något att komma med, trots att de bara ger rasistisk dynga. De är inget vettigt oppositionsparti, de har inga bra lösningar att presentera, men all missriktad respektfullhet göder bara bilden att de är en legitim aktör med något viktigt att säga.

Istället ska de granskas på samma nivå som alla andra politiker, och presenteras för de byfånar de är. I riksdagen ska de isoleras så att vi kan minimera den skada de ställer till med.

De vi måste resonera med är SD:s väljare. Fråga dem varför de röstar på SD, skärskåda deras resonemang och visa på de enorma hålen i dem och hur felaktigt de har tänkt. Naturligtvis kommer många av dem att reagera tjurigt och envist. Jag kallade dem precis idioter i denna text, klart som fan att varje SD:are som läser detta kommer att hålla fast vid sin ståndpunkt i ren trots!

Men sådant varar inte för evigt. Fakta, rationalitet och empati har en tendens att bryta igenom varje hårt skal av ilska och rädsla, och det är sådant vi måste bombardera SD-anhängarna med varje dag. Vi måste fortsätta sprida tanken att öppenhet och värdighet är bättre än fördomar och fientlighet.

Det kommer att ta lång tid att nå fram till många av dem, och vi kommer kanske för överskådlig tid att ha ett främlingsfientligt parti för okunniga väljare i riksdagen. Men det är bättre att vara ärlig och tålmodig än att i artighetens namn ge legitimitet åt idioti och låta rasister komma undan med hemskheter.

Sluta upp med slappheten och urskuldandet av främlingsfientlighet, stå upp för ordentlig granskning, bedöm folk efter den standard man kan förvänta sig av vuxna människor, och fortsätt kämpa för mänsklig värdighet!

Gästartikel av Frilansande Memetiker

Krönikor

Det där om demokrati och invandring…

Folk som är mot invandring säger ofta att man infört mångkultur i Sverige, och drivit igenom dagens invandringspolitik, utan att fråga medborgarna om de vill det. Jag måste ge dem rätt i det. Det finns många saker som politiker beslutat om över huvudet på folk och invandringspolitiken är bara en av de sakerna. Det skrämmande är att när man pratar med politiker så ger de ofta kritikerna rätt i detta. Jag har ofta hört argument om att ”det finns vissa saker som man inte bör fråga folk om”, eller ”medmänsklighet kan inte regleras demokratiskt” när jag påpekat bristen på demokratisk debatt.

Election MG 3455
Demokrati är väl mer än ett papper i en låda, eller?Rama / Foter / CC BY-SA

Jag är positiv till både mångkultur och invandring. I grunden är jag globalist och tror på en värld, utan gränser, Jag tror att hela världen kommer att gå igenom samma utveckling som länder gjorde för 150 år sen. För 200 år sen hade man i praktiken inrikes passtvång i Sverige, man hade tullar och murar och strikta regler som förhindrade folk att röra sig fritt. Idag kan vi utan stora problem flytta mellan två byar i Sverige, samma utveckling går hela mänskligheten mot.

Men jag är inte bara globalist, jag är demokrat också. Jag tror på demokrati och demokrati betyder att folk i gemen ska få vara med och besluta över sin framtid.

Detta brister idag. Folk har knappast fått vara med och besluta om vi ska ha en stor invandring eller inte. Och… Jag har hittills inte mött en enda politiker som ansett att folk direkt fått vara med om att fatta dessa beslut heller. Man anser att det ”gått demokratiskt till” eftersom folkvalda politiker tagit besluten, men inte mer.

Tvärtom. Det mest skrämmande är att väldigt många av dem anser att folk INTE ska vara med och besluta om sådant. ”Vi kan inte gå emot FN”, ”medmänsklighet kan man inte låta folk vara med och besluta om”, ”vissa saker bör de folkvalda själva sköta om” är inte ovanliga reaktioner jag hört.

Politikerförakt

Detta skapar problem.

Om man börjar prata med sverigedemokraternas väljare märker man direkt att de har mycket lågt förtroende för politiker, val och demokratin i Sverige idag.

Sverigedemokrater litar väldigt lite på politikerna. Enligt VALU har bara 1/4 mycket, eller ganska stort förtroende för politiker.

Kan detta bero på att folk inte känner sig delaktiga i den förändring som sker i Sverige idag? ja, vad tror ni?

Demokratin har ett egenvärde

Jag anser att en del av orsaken till den främlingsfientlighet vi har idag i Sverige, och integrationsproblemen, beror på att politikerna aldrig frågade medborgarna för 50, 60 och 70 år sedan om de ville förändra Sverige, införa mångkultur och öka invandringen från några promille per år till nästan en procent per år.

Men, bör man låta folk vara med och besluta om sånt här då? Om du tillhör de som frågar det, sitter du nog redan och småhoppar i din stol. Du tycker kanske det låter rasistiskt att man ens ska fråga folk om en sån sak.

Då får jag fråga vad mer vi ska undanta från demokratin? äldrevård, sjukvård, skola, dagis, eller? Vid de tidpunkter då man infört något stort och nytt i socialsystemet har man oftast haft en stor och grundlig debatt, för och emot. Om pensionen, om arbetarskyddet, om arbetstider, om vad det betyder att förändra Sverige i framtiden på det sättet. Ofta har vi haft riksdagsval och öppen debatt i samhället kring detta, om det är rätt eller fel. Och ändå betyder invandringen och det mångkulturella samhället MYCKET mer för Sverige. Det är en förändring i klass med införseln av demokratin, protestantismen och den kristna tron i Sverige. Så mycket förändras Sverige av det.

Min poäng är att om man inte har med sig folk på en så genomgripande reform, så skapar man problem.

Vi har en förbannad tur att integrationen gått så bra som den har i Sverige (och resten av Europa) med tanke på hur lite man brytt sig om att försöka få med folk, och än mindre hur man efterfrågat efter folks åsikt i saken.

Tyvärr tänker många politiker som Peter Sutherland, FN:s talesperson i Migrationsfrågor, gör. Han höll ett tal för exakt ett år sen som osade av förakt mot demokratin. Sutherland vill att man struntar i befolkningen och ”undergräver” idén om det monokulturella samhället.

Jag är också mot det monokulturella samhället och extremt mycket för mångkultur, men jag är också DEMOKRAT. Ett diktatoriskt beteende är diktatoriskt även om en person anser sig vilja göra ”goda” saker genom odemokratiska metoder.

När jag blickar tillbaka på 1900-talet ser jag många områden där de styrande gav befolkningen fingret och bara sa ”det bestämmer vi, skit i det ni”. Vi var hemliga medlemmar i NATO och skulle bombats tillbaka till stenåldern med atombomber vid krig mellan Nato och Sovjet, men befolkningen hölls utanför och fick inte ens veta. Ja, i många andra områden har det varit så, som avregleringen av den svenska ekonomin, utrikespolitiken, etc.

Det handlar inte om att vara för eller mot. Jag hade troligen varit för ett öppet Natomedlemskap under det kalla kriget, precis som jag hade varit för ett avreglerat näringsliv och hade förespråkat så öppna gränser som möjligt. Det är toppstyrningen jag är kritisk till.

Om man fattar beslut över huvudet på folk skapar man problem, hur svårt ska det vara att förstå det?

Krönikor

Politisk problemlösning

Jag satt just och funderade över detta med hur Sverige hittills under 1900-talet styrts av antingen vänster- eller högerblocket. Det har handlat om solidaritet eller det som tidigare kallats konservativ högerpolitik. Idag skulle åtminstone jag själv vilja vända på steken och säga att det mesta till vänster på den politiska barometerskalan i mina öron är ganska konservativt och mindre benäget att vilja se någon form av förändring. Ja, nu bortser jag från både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, för dessa båda nånstans till höger om mittstrecket är faktiskt väldigt konservativa.

Det kan inte finnas en enda människa som missat att Sverigedemokraterna är arga. Inte nödvändigtvis uteslutande unga, arga män utan högre utbildning, men politiker och väljare är arga för att sittande regering och regeringar innan dess misslyckats med att bevara Sverige såsom dessa politiker och väljare önskar att det vore.

Tänk utanför lådan!De flesta av oss inser att det är befängt att önska sig tillbaka till en tid med ett samhälle som inte skulle fungera idag. Däremot är det befängt att tro att det inte går att lösa de problem som med stor sannolikhet ligger bakom invandringskritikernas oro. Givetvis går det att lösa problemen, men jag tror att man måste ägna sig åt att tänka lite utanför boxen, så att säga.

Blockpolitik och kompetens

Jag tror inte att det längre är rimligt att höger- och vänsterblocken arbetar mot varandra. Det är så oerhört tydligt vart de olika blockens lojaliteter och skarpa kompetens ligger. Vänsterblocket arbetar så starkt för solidaritet på olika sätt, och har förmodligen en bättre insikt om hur den svenska sjukvården, omsorgen och så vidare, borde fungera. Högerblocket, å andra sidan, har troligen bättre kännedom om hur företagande och kontakter med världen utanför Sverige och Skandinavien fungerar. Alltså torde en sammansmältning (vill säga; ett starkare och bättre samarbete) mellan blocken vara intressant – för alla. Kunde man dessutom lägga in en liberal överton i det hela tror jag att det skulle kunna fungera bra.

Blockpolitik med liberal överton

Jag är liberal och tror ärligen på individens personliga lycka och personliga utveckling som förutsättning för att kunna stödja och hjälpa andra. Det finns för mig ingen motsättning mellan att vara för individens enskilda rättigheter, skyldigheter, ansvar och frihet, samt ett fungerande socialt skyddsnät.

Ekonomi, prioriteringar och kompetens

Det här är något som Sverigedemokrater och deras anhängare, liksom läsarna av exempelvis Avpixlat.info ofta retar upp sig på. De flesta, oavsett politisk tillhörighet, undrar nog ibland hur partierna tänker när de planerar sina förslag till statsbudgeten. Vad jag tror att särskilt de som läser och tror på det som står på Avpixlat.info och liknande sajter, missar, är att man oavsett om det är statsekonomi eller privatekonomi, hela tiden måste prioritera. Även detta är ett område där jag tror att alla skulle tjäna på att båda blocken samarbetar snarare än motarbetar varandra. Kunde man komma överens om att fördela ekonomin på ett vettigt sätt och att de som handhar ekonomin över överenskomna delar får fördela pengarna inom dessa områden, tror jag att det skulle fungera bättre. Det man måste komma ihåg är att med en begränsad peng som ska fördelas är det alltid så att där den ena vinner en krona, förlorar en annan samma krona.

Sen är det ju också så att det inte enbart är pengar som spelar roll. I de flesta områden och branscher är det också oerhört viktigt vilka som jobbar i verksamheterna. För att det ska fungera på ett bra och smidigt sätt, även med ekonomin, måste det vara personal med hög kompetens och erfarenhet. För de som kommer nya till ett yrke är det att föredra om de får jobba med personal som har erfarenhet, så att kunskapen förs vidare på ett effektivt sätt. Det är också personerna ute i verksamheterna man bör lyssna på för att med utgångspunkt i deras kunskap och erfarenhet kunna genomföra förändringar som fungerar, snarare än förändringar man utan egentlig insikt tror fungerar.

Så. Min slutsats av blockpolitik och kompetens är att om de partier som sitter i riksdag och regering fördelade arbetsbördan så att olika delar av politiken tas omhand av den som har störst kompetens, skulle det förhoppningsvis fungera bättre i längden.

Verklighetsförankring

Det här är ett problem jag anser sträcker sig över alla block- och partigränser. Min uppfattning är att de flesta politiker som sitter i riksdag och regering (ibland ända ner på kommunnivå) har en bakgrund inom statsvetenskap och liknande ämnen, med starka politiska intressen – men utan reell kunskap om hur politiken faktiskt påverkar samhället. Det här är ett problem såtillvida att en politiker som lever och arbetar på nationell och internationell nivå inte har några referensramar till hur de lagar de beslutar om påverkar den vanliga människan som går till jobbet varje dag, tar hand om familj och barn, blir sjukskriven och utförsäkrad, och så vidare.

Att som politiker gå ut på studiebesök och träffa människor som jobbar i fabrik, som lärare, kulturutövare, sjukvårdspersonal eller något annat, det räcker inte. Det är den egna personliga erfarenheten som krävs för att man ska kunna ta vettiga beslut. Sedan är vi ju alla olika; även om vi har jobbat i samma verksamhet ser våra erfarenheter troligen olika ut. Därför dras vi till olika politiska ideologier, och tar våra beslut utifrån dessa.

Politisk problemlösning

 För att lösa politiska problem är det några saker som sticker ut. Till att börja med är detta med verklighetsförankring något som är grundläggande för att klara av att utföra sitt politiska uppdrag. Jag är socialliberal, och vill bland annat påpeka detta med hur det kommunala försörjningsstödet fungerar idag. Ponera att alla riksdagspolitiker innan de fick tillträde till sina poster, tvingades leva med försörjningsstöd under ett eller två års tid för att på riktigt uppleva hur det är att inte kunna äta bättre än det absolut billigaste, att efter två veckor inte ha några pengar kvar, att hela tiden konfronteras med gamla vanor och dessutom en handläggare på socialkontoret som inte alltid uppvisar någon större förståelse för ens situation. Vad tror ni det skulle göra med politikernas förståelse för hur det är att inte ha ett jobb, att leva i ett utanförskap och att inte alltid få den hjälp man behöver?

Vidare anser jag att politikerna bör lyssna till vad den svenska befolkningen har att säga. I just det här fallet menar jag att man bör lyssna på vad de som går från att rösta på vilket annat parti som helst, till att rösta på Sverigedemokraterna, har att säga. Såsom framkommit i den enkät som utförts av Anna Siekas här på Motargument.se är det inte nödvändigtvis invandringsfrågan som är den största anledningen till att man väljer Sverigedemokraterna (även om den givetvis är mest synlig), utan det finns andra frågor såsom bostäder, jobb, vård och omsorg, kriminalitet med mera. För att kunna åtgärda dessa problem är det av yttersta vikt att ta reda på hur människor uppfattar dem och vad man vill ska göras. Allting är kanske inte realistiskt, men jag tror att om flera partier faktiskt lyssnade på riktigt och därefter kom med nya , faktiska, praktiska lösningar skulle Sverigedemokraterna tappa röster och procent i opinionsundersökningar.

Vore inte det ett bra alternativ till att ge rasism och fascism en allt större plats i det svenska samhället?