Etikettarkiv: demokrati

Artiklar

Sluta dalta med SD

Gästartikel av Frilansande Memetiker

Sluta dalta med Sverigedemokraterna — kalla idioti vid dess rätta namn

Det brukar låta som om att Sverigedemokraterna är mobbade, att de behandlas odemokratiskt, att de trakasseras av media och det politiska etablissemanget. Men detta är senare års största politiska bluff, en skickligt skapad image som en skrämmande del av samhället är på väg att köpa. Denna bild av sakers situation är precis vad SD vill att vi ska se och tro på.

Kochs
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

SD påstår att de inte behandlas som andra partier, och det stämmer, men i helt motsatt riktning mot vad de säger. Faktumet är att det daltas mer med SD än något annat parti. De bedöms med en helt annan måttstock än andra politiker, och de tillåts komma undan med mer rasism än någon annan. Den öppna främlingsfientlighet och fascism som frodas hos SD, deras maffiaorganisation Avpixlat, samt övriga tillhörande grupper är skrämmande (jag orkar inte ens räkna upp exempel, den som vill se kan ta en titt på Inte rasist, men…).

Varför kommer de undan med sådant? Jo, därför att journalister och skribenter i Sverige har under flera år matats med attityden att man måste vara försiktig när man skriver om SD. Denna attityd kan delas upp i olika kategorier:

1. Den mesiga: ”Om du skriver något dåligt om SD så mobbar du dem och är odemokratisk”
2. Den cyniska: ”Om du skriver något dåligt om SD så ger du dem uppmärksamhet och de kommer att få fler röster”
3. Den skrämda: ”Om du skriver något dåligt om SD så kommer du att få motta hot och trakasserier från deras anhängare”

Jag ska ta dessa en i taget.

1.

Idén om att all kritisk granskning av SD, samt att kalla dem vid deras rätta epitet ”främlingsfientliga” och ”rasister”, är odemokratisk mobbing — det är bara en idé som framgångsrikt drivits av SD:s sympatisörer i målsättning att försöka slippa all kritik. Det har gått så långt att folk räds att skriva något minsta negativt om SD för att de vill slippa höra den jobbiga talkören om att man är odemokratisk (vare sig den kommer från SD-anhängare eller folk som ”inte gillar SD, men de är ju ändå demokratiskt valda”).
Vad är resultatet? Plocka fram slumpvis utvald artikel om rasismincident involverande SD och tänk dig att detta hänt inom vilket annat parti som helst. Hur stor hade skandalen blivit? Garanterat större. Om Beatrice Ask och Anders Borg sprungit omkring med järnrör och skrikit ”blatte-lover”, hade de fått vara kvar i M ens en sekund? Knappast.

Men när det gäller SD så tassas det försiktigt och man håller tillbaka på fördömande ord för man vill ju inte verka odemokratisk. Men märkligt nog är SD det enda parti som man är en odemokratisk mobbare om man granskar, och det borde verkligen säga något om hur inplanterad den bilden är av partiets anhängare. SD bedöms med en helt annan måttstock än andra partier, och det är så de vill ha det.

2.

Från diverse oroade antirasister kommer ofta det varnande påpekandet att om man ger SD negativ uppmärksamhet så kommer de bara att växa och man gör sig själv en otjänst och bör därför hålla tillbaka på alltför negativa uttalanden.

Jag finner detta en extremt nedlåtande attityd till alla väljare. Det som de säger är att svenska folket är beredda att rösta på ett parti bara för att det får uppmärksamhet, även negativ. Att folk är beredda att rösta på ett parti bara för att de blir mobbade (kom ihåg från punkt 1 att granskning tolkas som mobbing). Att folk är beredda att komplett bortse från vad ett parti står för och rösta på dem bara för att jävlas med etablerade politiker.

Rush, Kochs
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

Då ska man fråga sig: hur pass moget är sådant röstande? Hur pass respektabelt ställningstagande är det? Hur pass dum i huvudet är man om man röstar utifrån de riktlinjerna?

Ja, jag erkänner att en del av väljarna går efter de linjerna, och jag tänker inte hålla tillbaka när jag säger att de är idioter. Även om SD verkligen var utsatta för mobbing så skulle jag inte rösta på dem eftersom deras sakpolitik är åt helvete. Jag är också less på de etablerade partierna och skulle vilja ge dem en känga, men inte fan gör jag det genom att rösta på ett parti som är sämre på alla sätt och vis!

Jag har ingen, noll, zero respekt för att någon röstar på SD bara för att vara anti, och det borde ingen annan ha heller. Och att tro att hela svenska folket resonerar på det viset blottlägger en väldigt cynisk och negativ bild av väljarkåren.

Lyckligtvis tror jag att de flesta medborgare är mognare än så. Jag tror att de flesta människor vill rösta utifrån sakpolitik och är kapabla att skaffa sig en resonabel ståndpunkt om vilket parti de ska rösta på (förutsatt att de får tillgång till ordentlig granskning från media, se punkt 1). SD har visat en märklig förmåga att öka i opinionsundersökningar varje gång de gör bort sig och varit rasistiska lite för öppet, men det måste slå i ett tak, för inget parti kan växa för evigt på negativ uppmärksamhet.

Vi måste sluta agera utifrån den nedlåtande tanken ”Jag är minsann smart nog att genomskåda SD, men alla andra kommer ju rösta på vad som än står i tidningen om”. Om du själv ser dig som vettig, våga utgå från att de flesta andra människor också kan vara det.

Vi måste våga uppmärksamma dåliga saker kring SD utan att tro att hela svenska folket är dumma boskap som röstar på vilket parti vars logga man än viftar framför dem.

3.

Det är extremt obehagligt hur alla journalister, tjänstemän och offentliga personer som uttalar något negativt om SD eller ens bedriver granskning av dem utifrån normal standard, utsätts för hot och trakasserier av en armé av nättroll påhejade av utpressarorganisationen Avpixlat, kopplad till SD via järnrörshuliganen Kent Ekeroth som fortfarande är med i partiet. De säger sig agera i demokratins namn, men all rasism och förtryck berättigas med ett påstått underläge, och det som nu sker i Sverige är jämförbart med det som drabbar regimkritiska skribenter i auktoritära stater som Ryssland, Eritrea, Venezuela, Iran m.fl., med skillnaden att SD inte är ett regeringsparti utan bara ett minoritetsparti. Vi behöver göra ett stort offentligt upprop till stöd för pressfriheten och för journalisters rätt att göra sitt jobb utan att leva i rädsla. Alla som värnar det öppna samhället måste ta detta på allvar och agera.

Kochs (Shady)
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

Jag har ägnat väl mycket tid redan åt att såga SD:s sakpolitik för de lögner och skrämselpropaganda den är baserad på, och jag tänker inte här gå djupare in på varför den är fullständigt värdelös och vidrig för mänsklig värdighet. I brist på sakliga skäl att rösta på SD ser jag att de som ändå gör det är antingen rakt ut rasister och tilltalas av det om faller ur partiföreträdarnas glappande munnar, eller så letar de enkla förklaringar till vad som är fel i deras liv och orkar inte med att läsa på innan de uttalar åsikter, eller så brister de i empati och tror att solidaritet stannar vid en nationsgräns, eller så vill de jävlas med etablissemanget och röstar i ren trots.
I alla ovanstående fall är det en fullständigt idiotiskt ställningstagande. Nej, jag tänker inte linda in det! Folk som röstar på SD är okunniga idioter med hemsk människosyn.

Vi måste sluta dalta med SD, vi måste sluta gå på deras taktiker för att slippa granskning, vi måste sluta tassa runt dem i rädsla av vad folk på nätet ska säga om oss. Vi måste säga emot varje gång deras kommentarsfältstroll försöker sprida de normer som jag tagit upp i detta inlägg.

Vi måste sluta låtsas som att det är synd om dem. De gottar sig i varje gång de inte blir inbjudna till en fotbollsmatch eller Nobelfest, och media spelar med i det hela och låter dem få enkla oförtjänta offerpoäng, trots att privata sammanslutningar får bjuda in vilka de än vill. Vill du ha en fascist vid ditt middagsbord? Du är inte odemokratisk om du säger nej. Sluta låtsas att SD ska ha rätt att vara med överallt, och att de ska få gråta ut i pressen när de inte får det, och att det skulle vara logiskt att de får röster av den anledningen.

Vi måste sluta köpa deras problemformuleringar i stil med ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. Vi ska inte ”ta debatten” med dem, för det finns ingen vettig debatt att ta.

Richard Dawkins har sagt att han aldrig ställer upp på debatt med kreationister, och det kan ju verka dumt då han ger intrycket av att vara feg trots att han skulle krossa dem brutalt om han väl försökte. Men hans förklaring är att åhörare tenderar att se en debatt som en kamp mellan två likvärdiga sidor där bägge har något vettigt att säga, och således riskerar man att ge legitimitet åt en motståndare som bara har skitsnack att komma med, kanske med resultat att folk lockas dit.

Allt snack om att ”ta debatten” ger bilden av att SD har något att komma med, trots att de bara ger rasistisk dynga. De är inget vettigt oppositionsparti, de har inga bra lösningar att presentera, men all missriktad respektfullhet göder bara bilden att de är en legitim aktör med något viktigt att säga.

Istället ska de granskas på samma nivå som alla andra politiker, och presenteras för de byfånar de är. I riksdagen ska de isoleras så att vi kan minimera den skada de ställer till med.

De vi måste resonera med är SD:s väljare. Fråga dem varför de röstar på SD, skärskåda deras resonemang och visa på de enorma hålen i dem och hur felaktigt de har tänkt. Naturligtvis kommer många av dem att reagera tjurigt och envist. Jag kallade dem precis idioter i denna text, klart som fan att varje SD:are som läser detta kommer att hålla fast vid sin ståndpunkt i ren trots!

Men sådant varar inte för evigt. Fakta, rationalitet och empati har en tendens att bryta igenom varje hårt skal av ilska och rädsla, och det är sådant vi måste bombardera SD-anhängarna med varje dag. Vi måste fortsätta sprida tanken att öppenhet och värdighet är bättre än fördomar och fientlighet.

Det kommer att ta lång tid att nå fram till många av dem, och vi kommer kanske för överskådlig tid att ha ett främlingsfientligt parti för okunniga väljare i riksdagen. Men det är bättre att vara ärlig och tålmodig än att i artighetens namn ge legitimitet åt idioti och låta rasister komma undan med hemskheter.

Sluta upp med slappheten och urskuldandet av främlingsfientlighet, stå upp för ordentlig granskning, bedöm folk efter den standard man kan förvänta sig av vuxna människor, och fortsätt kämpa för mänsklig värdighet!

Gästartikel av Frilansande Memetiker

Krönikor

Det där om demokrati och invandring…

Folk som är mot invandring säger ofta att man infört mångkultur i Sverige, och drivit igenom dagens invandringspolitik, utan att fråga medborgarna om de vill det. Jag måste ge dem rätt i det. Det finns många saker som politiker beslutat om över huvudet på folk och invandringspolitiken är bara en av de sakerna. Det skrämmande är att när man pratar med politiker så ger de ofta kritikerna rätt i detta. Jag har ofta hört argument om att ”det finns vissa saker som man inte bör fråga folk om”, eller ”medmänsklighet kan inte regleras demokratiskt” när jag påpekat bristen på demokratisk debatt.

Election MG 3455
Demokrati är väl mer än ett papper i en låda, eller?Rama / Foter / CC BY-SA

Jag är positiv till både mångkultur och invandring. I grunden är jag globalist och tror på en värld, utan gränser, Jag tror att hela världen kommer att gå igenom samma utveckling som länder gjorde för 150 år sen. För 200 år sen hade man i praktiken inrikes passtvång i Sverige, man hade tullar och murar och strikta regler som förhindrade folk att röra sig fritt. Idag kan vi utan stora problem flytta mellan två byar i Sverige, samma utveckling går hela mänskligheten mot.

Men jag är inte bara globalist, jag är demokrat också. Jag tror på demokrati och demokrati betyder att folk i gemen ska få vara med och besluta över sin framtid.

Detta brister idag. Folk har knappast fått vara med och besluta om vi ska ha en stor invandring eller inte. Och… Jag har hittills inte mött en enda politiker som ansett att folk direkt fått vara med om att fatta dessa beslut heller. Man anser att det ”gått demokratiskt till” eftersom folkvalda politiker tagit besluten, men inte mer.

Tvärtom. Det mest skrämmande är att väldigt många av dem anser att folk INTE ska vara med och besluta om sådant. ”Vi kan inte gå emot FN”, ”medmänsklighet kan man inte låta folk vara med och besluta om”, ”vissa saker bör de folkvalda själva sköta om” är inte ovanliga reaktioner jag hört.

Politikerförakt

Detta skapar problem.

Om man börjar prata med sverigedemokraternas väljare märker man direkt att de har mycket lågt förtroende för politiker, val och demokratin i Sverige idag.

Sverigedemokrater litar väldigt lite på politikerna. Enligt VALU har bara 1/4 mycket, eller ganska stort förtroende för politiker.

Kan detta bero på att folk inte känner sig delaktiga i den förändring som sker i Sverige idag? ja, vad tror ni?

Demokratin har ett egenvärde

Jag anser att en del av orsaken till den främlingsfientlighet vi har idag i Sverige, och integrationsproblemen, beror på att politikerna aldrig frågade medborgarna för 50, 60 och 70 år sedan om de ville förändra Sverige, införa mångkultur och öka invandringen från några promille per år till nästan en procent per år.

Men, bör man låta folk vara med och besluta om sånt här då? Om du tillhör de som frågar det, sitter du nog redan och småhoppar i din stol. Du tycker kanske det låter rasistiskt att man ens ska fråga folk om en sån sak.

Då får jag fråga vad mer vi ska undanta från demokratin? äldrevård, sjukvård, skola, dagis, eller? Vid de tidpunkter då man infört något stort och nytt i socialsystemet har man oftast haft en stor och grundlig debatt, för och emot. Om pensionen, om arbetarskyddet, om arbetstider, om vad det betyder att förändra Sverige i framtiden på det sättet. Ofta har vi haft riksdagsval och öppen debatt i samhället kring detta, om det är rätt eller fel. Och ändå betyder invandringen och det mångkulturella samhället MYCKET mer för Sverige. Det är en förändring i klass med införseln av demokratin, protestantismen och den kristna tron i Sverige. Så mycket förändras Sverige av det.

Min poäng är att om man inte har med sig folk på en så genomgripande reform, så skapar man problem.

Vi har en förbannad tur att integrationen gått så bra som den har i Sverige (och resten av Europa) med tanke på hur lite man brytt sig om att försöka få med folk, och än mindre hur man efterfrågat efter folks åsikt i saken.

Tyvärr tänker många politiker som Peter Sutherland, FN:s talesperson i Migrationsfrågor, gör. Han höll ett tal för exakt ett år sen som osade av förakt mot demokratin. Sutherland vill att man struntar i befolkningen och ”undergräver” idén om det monokulturella samhället.

Jag är också mot det monokulturella samhället och extremt mycket för mångkultur, men jag är också DEMOKRAT. Ett diktatoriskt beteende är diktatoriskt även om en person anser sig vilja göra ”goda” saker genom odemokratiska metoder.

När jag blickar tillbaka på 1900-talet ser jag många områden där de styrande gav befolkningen fingret och bara sa ”det bestämmer vi, skit i det ni”. Vi var hemliga medlemmar i NATO och skulle bombats tillbaka till stenåldern med atombomber vid krig mellan Nato och Sovjet, men befolkningen hölls utanför och fick inte ens veta. Ja, i många andra områden har det varit så, som avregleringen av den svenska ekonomin, utrikespolitiken, etc.

Det handlar inte om att vara för eller mot. Jag hade troligen varit för ett öppet Natomedlemskap under det kalla kriget, precis som jag hade varit för ett avreglerat näringsliv och hade förespråkat så öppna gränser som möjligt. Det är toppstyrningen jag är kritisk till.

Om man fattar beslut över huvudet på folk skapar man problem, hur svårt ska det vara att förstå det?

Krönikor

Politisk problemlösning

Jag satt just och funderade över detta med hur Sverige hittills under 1900-talet styrts av antingen vänster- eller högerblocket. Det har handlat om solidaritet eller det som tidigare kallats konservativ högerpolitik. Idag skulle åtminstone jag själv vilja vända på steken och säga att det mesta till vänster på den politiska barometerskalan i mina öron är ganska konservativt och mindre benäget att vilja se någon form av förändring. Ja, nu bortser jag från både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, för dessa båda nånstans till höger om mittstrecket är faktiskt väldigt konservativa.

Det kan inte finnas en enda människa som missat att Sverigedemokraterna är arga. Inte nödvändigtvis uteslutande unga, arga män utan högre utbildning, men politiker och väljare är arga för att sittande regering och regeringar innan dess misslyckats med att bevara Sverige såsom dessa politiker och väljare önskar att det vore.

Tänk utanför lådan!De flesta av oss inser att det är befängt att önska sig tillbaka till en tid med ett samhälle som inte skulle fungera idag. Däremot är det befängt att tro att det inte går att lösa de problem som med stor sannolikhet ligger bakom invandringskritikernas oro. Givetvis går det att lösa problemen, men jag tror att man måste ägna sig åt att tänka lite utanför boxen, så att säga.

Blockpolitik och kompetens

Jag tror inte att det längre är rimligt att höger- och vänsterblocken arbetar mot varandra. Det är så oerhört tydligt vart de olika blockens lojaliteter och skarpa kompetens ligger. Vänsterblocket arbetar så starkt för solidaritet på olika sätt, och har förmodligen en bättre insikt om hur den svenska sjukvården, omsorgen och så vidare, borde fungera. Högerblocket, å andra sidan, har troligen bättre kännedom om hur företagande och kontakter med världen utanför Sverige och Skandinavien fungerar. Alltså torde en sammansmältning (vill säga; ett starkare och bättre samarbete) mellan blocken vara intressant – för alla. Kunde man dessutom lägga in en liberal överton i det hela tror jag att det skulle kunna fungera bra.

Blockpolitik med liberal överton

Jag är liberal och tror ärligen på individens personliga lycka och personliga utveckling som förutsättning för att kunna stödja och hjälpa andra. Det finns för mig ingen motsättning mellan att vara för individens enskilda rättigheter, skyldigheter, ansvar och frihet, samt ett fungerande socialt skyddsnät.

Ekonomi, prioriteringar och kompetens

Det här är något som Sverigedemokrater och deras anhängare, liksom läsarna av exempelvis Avpixlat.info ofta retar upp sig på. De flesta, oavsett politisk tillhörighet, undrar nog ibland hur partierna tänker när de planerar sina förslag till statsbudgeten. Vad jag tror att särskilt de som läser och tror på det som står på Avpixlat.info och liknande sajter, missar, är att man oavsett om det är statsekonomi eller privatekonomi, hela tiden måste prioritera. Även detta är ett område där jag tror att alla skulle tjäna på att båda blocken samarbetar snarare än motarbetar varandra. Kunde man komma överens om att fördela ekonomin på ett vettigt sätt och att de som handhar ekonomin över överenskomna delar får fördela pengarna inom dessa områden, tror jag att det skulle fungera bättre. Det man måste komma ihåg är att med en begränsad peng som ska fördelas är det alltid så att där den ena vinner en krona, förlorar en annan samma krona.

Sen är det ju också så att det inte enbart är pengar som spelar roll. I de flesta områden och branscher är det också oerhört viktigt vilka som jobbar i verksamheterna. För att det ska fungera på ett bra och smidigt sätt, även med ekonomin, måste det vara personal med hög kompetens och erfarenhet. För de som kommer nya till ett yrke är det att föredra om de får jobba med personal som har erfarenhet, så att kunskapen förs vidare på ett effektivt sätt. Det är också personerna ute i verksamheterna man bör lyssna på för att med utgångspunkt i deras kunskap och erfarenhet kunna genomföra förändringar som fungerar, snarare än förändringar man utan egentlig insikt tror fungerar.

Så. Min slutsats av blockpolitik och kompetens är att om de partier som sitter i riksdag och regering fördelade arbetsbördan så att olika delar av politiken tas omhand av den som har störst kompetens, skulle det förhoppningsvis fungera bättre i längden.

Verklighetsförankring

Det här är ett problem jag anser sträcker sig över alla block- och partigränser. Min uppfattning är att de flesta politiker som sitter i riksdag och regering (ibland ända ner på kommunnivå) har en bakgrund inom statsvetenskap och liknande ämnen, med starka politiska intressen – men utan reell kunskap om hur politiken faktiskt påverkar samhället. Det här är ett problem såtillvida att en politiker som lever och arbetar på nationell och internationell nivå inte har några referensramar till hur de lagar de beslutar om påverkar den vanliga människan som går till jobbet varje dag, tar hand om familj och barn, blir sjukskriven och utförsäkrad, och så vidare.

Att som politiker gå ut på studiebesök och träffa människor som jobbar i fabrik, som lärare, kulturutövare, sjukvårdspersonal eller något annat, det räcker inte. Det är den egna personliga erfarenheten som krävs för att man ska kunna ta vettiga beslut. Sedan är vi ju alla olika; även om vi har jobbat i samma verksamhet ser våra erfarenheter troligen olika ut. Därför dras vi till olika politiska ideologier, och tar våra beslut utifrån dessa.

Politisk problemlösning

 För att lösa politiska problem är det några saker som sticker ut. Till att börja med är detta med verklighetsförankring något som är grundläggande för att klara av att utföra sitt politiska uppdrag. Jag är socialliberal, och vill bland annat påpeka detta med hur det kommunala försörjningsstödet fungerar idag. Ponera att alla riksdagspolitiker innan de fick tillträde till sina poster, tvingades leva med försörjningsstöd under ett eller två års tid för att på riktigt uppleva hur det är att inte kunna äta bättre än det absolut billigaste, att efter två veckor inte ha några pengar kvar, att hela tiden konfronteras med gamla vanor och dessutom en handläggare på socialkontoret som inte alltid uppvisar någon större förståelse för ens situation. Vad tror ni det skulle göra med politikernas förståelse för hur det är att inte ha ett jobb, att leva i ett utanförskap och att inte alltid få den hjälp man behöver?

Vidare anser jag att politikerna bör lyssna till vad den svenska befolkningen har att säga. I just det här fallet menar jag att man bör lyssna på vad de som går från att rösta på vilket annat parti som helst, till att rösta på Sverigedemokraterna, har att säga. Såsom framkommit i den enkät som utförts av Anna Siekas här på Motargument.se är det inte nödvändigtvis invandringsfrågan som är den största anledningen till att man väljer Sverigedemokraterna (även om den givetvis är mest synlig), utan det finns andra frågor såsom bostäder, jobb, vård och omsorg, kriminalitet med mera. För att kunna åtgärda dessa problem är det av yttersta vikt att ta reda på hur människor uppfattar dem och vad man vill ska göras. Allting är kanske inte realistiskt, men jag tror att om flera partier faktiskt lyssnade på riktigt och därefter kom med nya , faktiska, praktiska lösningar skulle Sverigedemokraterna tappa röster och procent i opinionsundersökningar.

Vore inte det ett bra alternativ till att ge rasism och fascism en allt större plats i det svenska samhället?

Krönikor, Myter

Enkätundersökning av Sverigedemokraternas väljare

Sverigedemokraterna må vara ett parti som jag själv inte röstar på och som jag personligen anser står för rasistiska värderingar. Jag trodde inte att det var möjligt att ett sådant parti med så starka patriotiska åsikter skulle hamna i Sveriges Riksdag. Innan valet 2010 har jag sett den främlingsfientliga politiken stiga i andra Europeiska länder, men jag trodde inte att den trenden skulle komma hit. Nu är den här och trots skandaler inom partiet verkar SD till och med öka sitt väljar-stöd.

Det är ganska lätt att göra sig lustig över SD:s utspel och mediafloppar, men jag tror inte att det främjar debatten. Jag tror att vi behöver bemöta, inte partiet i sig, men åtminstone de som röstar. Kanske har de någonting att säga? Kanske kan vi dra nytta av att lyssna till dem?

Förut påstods det att det var mest arbetslösa människor som röstade på SD, men nya studier visar att så är inte fallet. Däremot tyder studier gjorda på SD:s väljare att de flesta är lägre utbildade än genomsnittet och oftast män. De allra flesta som röstar på SD gör det på grund av invandringsfrågan och flyktingpolitiken, men verkar ganska splittrade i de övriga frågorna i partiet.

De som röstar på SD är inte nödvändigtvis de man tror, jag har länge haft fördomar och stereotyper för hur en SD-väljare är och lever. Men allteftersom partiet växer så har jag upptäckt att min bild av en SD-väljare inte alltid stämmer, utan många som röstar är helt ”vanliga” människor. Människor som tycker att Sverige är ett land som håller på att gå under på grund av den ”massiva” invandringen. Människor vars förutsättningar i landet blir sämre på grund av sämre tider och som behöver någon eller något att skylla på. Det kan vara precis vem som helst i din närhet som lägger sin röst på SD. Du behöver inte ens veta om det, sannolikheten att du inte vet om det är stor eftersom det är en skam för många av SD:s väljare att gå ut med vilket parti de väljer. En skam och en risk att få samhällets förakt och kanske bli arbetslös utifall deras politiska värdering blir känd.

Jag valde att göra en enkel, liten enkät-undersökning för att få lite svar på de frågor jag har haft kring väljarna. Jag ville komma dem lite närmare och försöka att förstå varför de lägger sin röst på ett parti som Sverigedemokraterna. Jag tror att det är först när vi kan förstå det som vi kan hitta bättre verktyg för att börja motargumentera och försöka vinna tillbaka de väljarna till de andra partierna. Min undersökning är inte på något sätt den absoluta sanningen och det finns utrymme för att de som har fyllt i enkäten bara har hittat på, men vi kan ju ponera att de talar sanning.

Det är ca 130 personer som har svarat på undersökningen. Av dessa var 23 stycken kvinnor och resten män. Åldrarna varierar från 17 år och upp till 74, majoriteten av de som svarat var emellan 30 och 50 år. När det gäller Civilstatus så var det blandade svar, många hade partner men en stor del av de som har svarat var singlar. Kanske ger singellivet mer tid att reflektera över hur Sverige skulle bli bättre utan invandring? Finns det inte en myt som säger att de inte bara tar våra jobb utan också våra potentiella partners?

Geografisk placering visade sig vara mest Stockholm och neråt, det var bara ett fåtal som bodde i mellersta delarna av Sverige och ytterst få som bodde i Norra Sverige. Föga förvånande var att många bodde i Skånetrakten, där SD:s stöd är rätt så starkt.

Punkten som fascinerade mig mest är frågan om Yrke, då jag också tidigare har trott att de allra flesta som röstar SD var arbetslösa som eventuellt tycker att deras livssituation skulle bli bättre med mindre invandring. En del var studerande och en del hade gått i pension, men de flesta av de som svarat har ett yrke. När jag läser igenom listan av yrken så blir jag lite ställd. Som jag skrev innan är det absolut inte säkert att de som har svarat talar sanning, men om det stämmer så förvånar det mig vilka ”högstatusyrken” vissa av de som svarat har. Projektledare på ett större företag, IT-konsult, Civilingenjör, Affärsbiträde, Undersköterska, Personlig assistent, Forskare, Psykolog, Tandläkare, Matematiker, Egen företagare med 25 anställda, Statstjänstemän, Ekonom, Advokat, Statsvetare, Lärare, Lagerarbetare, Receptionist, Byggarbetare, VVS-tekniker, Producent, IT-chef, Snickare, Kock, Bibliotekarie, Professor, Kompositör, Akademiker, Journalist, Författare och Revisor, dessa är ett urval av alla yrken som de svarande i enkäten har och som ni ser är variationen stor.

Tänk att det finns en lärare på ditt barns skola som röstar SD, eller psykologen du går till för att prata, författaren vars bok du läser och kocken som lagar din middag ute på restaurangen, tänk dig att vem som helst i din omgivning i detta nu väljer att rösta på SD och du har ingen aning. För hur ska vi få veta det när det är så tabufyllt och skamligt att rösta på dem?

De flesta som svarat på enkätundersökningen har sitt val av parti hemligt för sin omgvining på grund av riskerna det medför att låta valet bli offentligt.

Jag tror att det är när vi hånar och förlöjligar SD:s väljare vi gör dem som union starkare. Vi trycker in dem i ett hörn, där deras politiska övertygelse bara växer sig starkare på deras valmöten och i deras sociala medier. De kanske till och med känner att de på något sätt ”räddar” landet Sverige fast vi bara inte vet om det ännu. Vi kommer att förstå det sen och då kanske de till och med är övertygade om att vi kommer känna en tacksamhetsskuld till dem.

På frågan om vilket parti som de röstat på innan (dvs vilket parti som förlorat en väljare till SD) så blev jag återigen lite förvånad. Jag hade en förutfattad mening om att antingen så har de innan röstat på något konservativt parti som KD eller så är de missnöjda med högerblocket, men även den röda sidan har förlorat en hel del väljare till SD. Ungefär lika många hade röstat på Socialdemokraterna innan som på Moderaterna, tydlig majoritet var ändå partierna på högersidan som M, KD och FP. Som enskilda partier så var det V och C som var minst förekommande i svaren, alltså ett vänsterparti och ett högerparti.

Det kanske är omöjligt att svara på varför människor väljer bort ett parti för ett annat men i frågan om vad som skulle få väljaren att återigen rösta på ett annat parti än SD så var den övergripande tonen ”Om ett parti på allvar tar tag i integrationsproblematiken och invandringsfrågan”. Vissa svar var givetvis annorlunda och tydde på starka rötter i att ”Bevara Sverige Svenskt”, men en hel del människor verkade rösta på SD i rent missnöje. En del skrev även det att de röstar på SD ”för att röra om i grytan” och visa sin protest mot den sittande regeringen, och för att de upplever att inget annat parti på allvar driver frågorna kring invandring och integration.

Sen förekom det också en hel del myter som att vi till exempel skulle ha någon form av ”massinvandring” i landet eller att Sverige var utsatt för något som kallas ”Islamisering”. Någon svarade att denne var trött på ”araberna” och därför röstade på SD. Den personen hade för övrigt inga andra politiska frågor som intresse utan enbart det, att få ut ”araberna” ur landet.

Det absolut lustigaste svaret på valet av SD som parti var att partiet värnade om ”klimatfrågan” och tycker att vindkraft är vansinne. Att det var lustigt för mig var för att jag inte ens hade en aning om var SD står i miljöfrågor och att jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tro att någon röstar på SD för miljöns skull.

Min slutsats är att undersökningar av liknande slag som jag har gjort borde intressera de flesta politiker i Sverige, eftersom det är politikerna som förlorar sina väljare till SD. Jag tror att lågkonjukturen i Sverige bidrar till SD:s ökade stöd, när det är tufft behöver man skylla på någon. Det, vardagsrasism och okunskap. Vi behöver fortsätta bemöta alla myter kring invandring men också lyfta debatten upp ur sandlådan och bemöta de som väljer att rösta på SD istället för att håna dem. Om vi inte förstår varför de röstar på SD och vad som krävs för att de ska rösta annorlunda så är det ganska svårt att vända trenden. Det är också viktigt att alltid prata om vardagsrasismen. Gör det! När någon säger något som låter rasistiskt och kränkande kan du själv ta bladet ifrån munnen och prata om det.

Anna Siekas, Motargument.se
Anna Siekas, Motargument.se

Politiker måste ta bladet ifrån munnen både när det gäller SD:s politik men också när det kommer till integration/invandringsfrågor. Det är inte farligt att prata om det, det är farligare att inte prata om det och naivt att tro att vi kan tysta bort ett parti som har ca 8-11% i olika opinionsmätningar.

Sen är det dags att lägga ned ”hihi-haha”-debatten, det är alldeles för enkelt att göra sig rolig över SD:s misstag, dessutom tror jag att den typen av taktik bara leder till en starkare känsla av samhörighet inom partiets väljare.

Nu när jag har gjort min reflektion så lämnar jag över stafettpinnen till mina medarbetare på motargument.se som har lovat att de ska kika lite på myterna och konspirationsteorierna i svaren för att sedan bemöta dem. Något jag tycker är intressant är att SD tycker att det inte är rasistiskt att kollektivisera alla muslimer, vilket betyder att SD verkar ha en egen syn på vad rasism är som skiljer sig ifrån samhällets.

Jag tackar verkligen alla som har deltagit och lovar att era IP-adresser är säkra hos mig, om inte någon betalar ett bra pris för dem.

Jag inser att du som läser detta är så pass begåvad med humor att du inser att det där sista var ett skämt.

Anna Siekas för Motargument.se

 

Artiklar

Sverige är inte långt från barbariet

Vi svenskar är bra på att slå oss för bröstet och säga att vi är sååå… civiliserade. Detta jämfört med ”odemokratiska stater och kulturer”. Ofta hörs gnäll om att islam sägs vara ”ociviliserat” eftersom stater som är ”muslimska” ofta har religiös inblandning i statliga affärer. Sverigedemokrater brukar t.ex. hävda att ett av problemen med islam är religionens påverkan på staten. Ur detta generaliserar de och säger att ALLA muslimer vill att religionen ska styra över staten.

wave, wave!
csaavedra / Foter / CC BY-NC-SA

Med hänvisning till ”barbariska seder” i länder som t.ex. Iran och Saudiarabien generaliserar muslimofoberna och hävdar att alla muslimer i alla länder har en medeltida världsbild och vi andra en modernare och därför kan inte kulturerna blandas.

Lustigt. För det var samma sak fördomsfulla amerikaner sa om svenskarna förr i tiden. När utvandringen av svenskar pågick tyckte ganska många amerikaner att Sverige var underutvecklat, eftersom stat och religion var sammanblandat här och det fanns så många barbariska seder och skick här. Kyrkan förföljde folk på statens uppdrag, det sågs som VÄLDIGT barbariskt!

Faktum är att fram till strax innan vår tid var rättssystemet grundat på Gamla Testamentet och den mosaiska lagen…

Hur civiliserat är Sverige?

Don't leave me now...
Funky64 (www.lucarossato.com) / Foter / CC BY-NC-ND

Sverige fick allmän rösträtt år 1989, på 1960-talet fick alla svenskar rätt att gå i skolan. Jo, det stämmer. Då skedde reformer som gjorde att även alla funktionshindrade också fick rösträtt i valsystemet och gå i skolan. ”Fattiga” fick sin rösträtt först efter andra världskriget i Sverige.

Det som vi idag anser vara självklara rättigheter för alla, är något vi haft MYCKET KORT TID. Det bör vi tänka på när vi gnäller över ”ociviliserade och odemokratiska stater” i resten av världen.

På 1950-talet kom de första kvinnliga prästerna och busschaufförerna. På 1960-talet började man införa svenska lagar mot kvinnomisshandel och mot våldtäkt i hemmet. På 1970-talet slutade man se homosexualitet som någon sjukdom. Homosexualitet var för övrigt förbjudet fram till 1940-talet och homosexualitet fick man inte prata om för ungdomar fram till 60-talet, då kunde man dömas för att ”förleda ungdomen”. Sambolagen kom först runt 2000.

Rasbiologiska steriliseringar avskaffades i teorin 1975 men i praktiken fortsätter det än idag med tvångssteriliseringar av transsexuella. Även funktionshindrade har steriliserats med tvång fram till vår tid.

Staten och religionen

St Bridget's church
mudpig / Foter / CC BY-NC-ND

År 1870 fick även icke-lutheraner rätt att bli statstjänstemän och att kandidera till riksdagen, men det dröjde intill 1950-talet innan de högsta statsanställda cheferna och lärare fick vara ateister eller tillhöra annan religion än den svenska statskyrkans lutheranska. Än idag måste kungen vara lutheran.

Detta är viktigt, eftersom det påstås att ”barbariska stater”, som ”de muslimska” PER DEFINITION blandar statens verksamhet med religionen. Att Sverige inte gör detta ska på nåt sätt skilja den svenska kulturen oändligt mycket från den islamska, heter det.

Moseslagen fanns i vår lagbok fram till 1970-talet. Visste ni det?

Den mosaiska lagen, dvs Gamla Testamentet, påverkade svensk lag från medeltiden och framåt. Karl IX gjorde den mosaiska lagen till svensk lag runt 1600 och från 1600 till 1734 var Sveriges lag de gamla landskapslagarna OCH Gamla Testamentet.

1734 års Svenska lag bekräftade att lagen vilade på Gamla Testamentet som grund. Den avgörande texten hittar man i rättegångsbalken i en text som direkt kopierats efter det som Karl IX 130 år tidigare beslutat:

Domare skall ed thenna svärja: Jag N.N lofvar och svär, vid Gud och hans heliga Evangelium, at jag vil och skal, efter mitt bästa förstånd och samvete, i alla domar rätt giörä, ej mindre then fattiga, än then rika, och döma efter Guds och Sveriges Lag, och laga stadgar:
Christopher JL / Foter / CC BY-NC-ND

Den mosaiska lagen (Gamla Testamentet och 10 guds bud) låg till grund för så vitt skilda delar av lagen som lagen om arv, och straffbalken. Och fram till 1829 stadgades det i praktiken att alla skulle dömas efter Gamla Testamentets stränga straff. Att det inte i praktiken blev så berodde på s.k. leuteration, vilket är en helt annan historia.

Men när upphörde Gamla Testamentet att vara grunden för svensk lag. Jo, 1976!!!

Ordalydelsen från Karl IX:s tid, ”— jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och Sveriges lag och laga stadgar —” ingick i domareden till den 1 juli 1959. (Läs mer här och här!) Och var och en som studerat hur de homosexuella behandlade i Sverige vid den här tiden kan intyga att Gamla Testamentets mosaiska lagar faktiskt påverkade svensk lag DIREKT!

Karl IX:s gamla formulering ändrades 1959 men referensen till Gud behölls till 1976 då den avskaffades. Från och med 1976 avges eden ”på heder och samvete” istället för som tidigare ”inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord”. 

Kort väg från barbariet till nu!

stavropoleos
fusion-of-horizons / Foter / CC BY

Nu vore det i och för sig fel att döma ut hela svenska befolkningen och kulturen för att Gamla Testamentet var grunden för Sveriges lagar fram till 1950-talet. Verkligheten var mer komplicerad än så.

Det har alltid funnits konflikter om hur man ska tolka lagen och förändra lagen, och hur bibeln ska tolkas. Bäst ser man detta under häxprocesserna under 1600-talet. Då var det en öppen strid mellan de som ville döda de s.k. häxorna, och därmed följa den mosaiska lagen, och de som sa att idén om människorätt och människans frihet går före Gamla Testamentets barbariska människosyn. De senare, tex Urban Hjärne, Ericus Noraeus och bröderna Rosenhane, försökte bekämpa masshysterin mot häxor med näbbar och klor!

Så det har bevisligen funnits personer i Sverige som motsatt sig tyranni och människoförtryck och som har arbetat för människans frihet. Som velat skilja lag och stat från Gamla Testamentet och den mosaiska lagen.

Med tanke på att Gamla Testamentet var officiell lag i Sverige så länge, kanske vi ska sluta slå oss för bröstet och tro att vi och vår kultur, är så förbannat bra! Vi har utvecklat en större frihet för människorna i Sverige men denna frihet är ännu ganska ung. En ny ung rättsgrund och värdegrund.

Det positiva är att friheten, och möjligheten för folk att utvecklas och utbildas, ökar över hela världen. Låt oss stödja dessa strävanden istället för att döma hela folk och religioner efter hur deras mest fanatiska aktivister beter sig!

Mer läsning: Sverigedemokraternas syn på islam på sverigedemokraterna.de.

Artiklar

"Demokrati för dummies" del 2

Artikel 2. Sverigedemokraterna i riksdagen
Sverigedemokraterna fick i riksdagsvalet 2010; 339 610 röster — 5,7% av rösterna — vilket innebar att de kom in i Sveriges riksdag. Det innebär inte att de har 5,7% rätt att bestämma i Sverige utan bara att de har 20 platser — ungefär 5,7% av de 349 platserna i riksdagen.

Partiet har sedan de kom in i riksdagen öppet anklagat övriga partier för att frysa ute och negligera dess riksdagsledamöter. Anklagelserna har inte direkt tillbakavisats av övriga partier. Istället har både regeringen, genom statsminister Fredrik Reinfeldt, och Socialdemokraterna uttalat att de inte har för avsikt att göra sig beroende av Sverigedemokraterna, oavsett vad. Innan Alliansen fattade beslutet att bilda en minoritetsregering hade de samtal med Miljöpartiet för att undersöka möjligheterna till samarbete med dem. Det blev inte något sådant samarbete. Ett motsvarande samtal med Sverigedemokraterna var inte ens aktuellt.

Frågan är varför Alliansen valde att regera som en svag minoritetsregering istället för att söka samarbete med SD och därigenom få en starkare regeringsbildning.

Svaret går troligen att finna i att när ett (eller flera) partier agerar i riksdagen behöver de fundera hur deras väljare skulle se på agerandet. När det gäller att samarbeta med Sverigedemokraterna i en regering säger en majoritet av alla väljare, utom Sverigedemokraternas egna väljare, att de inte vill att Sverigedemokraterna ska sitta i regeringsställning.

Bild från VALU, SVTs vallokalsundersökning, valet 2010

Om ett parti, med siffrorna från ovanstående VALU-undersökning i ryggen, hade valt att samarbeta med Sverigedemokraterna vore det att gå emot folkets och väljarnas vilja.

Socialdemokraterna borde lyssna på både Miljöpartiet och Vänsterpartiet eftersom S-väljare anser att dessa partier borde bilda regering tillsammans. Moderaterna gjorde helt rätt, ur folkets synpunkt, som valde att försöka diskutera med Miljöpartiet eftersom ungefär 14-26% av allianspartiernas väljare ansåg att Miljöpartiet skulle kunna sitta med i en alliansregering.

När det sedan gäller SD vill bara någon enstaka procent av samtliga partiers, utom just då SD och ca 13% av Piratpartiets väljare, att SD ska vara med och avgöra Sveriges framtid. Detta innebär att alla partier utom SD skulle svika sina väljares förtroende om de lyssnar på SD. Att övriga politiska partier inte lyssnar på SDs politiska idéer är alltså inte utfrysning eller ”mobbning” av partiet utan ett korrekt sätt att följa folkets röst.

———

fotnot:
Valresultat 2010
Del 1 av denna artikelserie kan du läsa här: ”Demokrati för dummies”

Artiklar

"Demokrati för dummies"

Det här med demokrati är inte lätt. Man röstar och sedan är det bra med den saken. Ibland blir man missnöjd med det politikerna har för sig. Ibland blir man nöjd. Innan valet är nätet fullt av goda råd och tester som visar vad man ska rösta på, men få förklarar hur politiken fungerar och mellan valen är det sorgligt tyst. Den här artikelserien avser att förklara hur demokratin fungerar i Sverige, på enkla sätt och hur du som medborgare kan utöva din politiska makt under och efter valen.

Del 1. Sverige som demokrati

Sverige är ett demokratiskt land. Vi har det som kallas en representativ demokrati. Det innebär att så många som möjligt ska vara representerade i Sveriges riksdag av just det parti de röstade på. Bland annat för att förhindra att riksdagen splittras upp i ett (för) stort antal småpartier måste ett parti få minst 4% av alla röster (eller 12% av rösterna i en valkrets) för att få vara representerat i riksdagen.

Riksdagshuset.
Riksdagshuset.

Valen är också proportionella för att riksdagen ska representera folket så bra som möjligt. Om ett parti får 10 procent av rösterna så får partiet också ungefär 10 procent av de totalt 349 platserna i riksdagen.

För att ytterligare förstärka folkets makt att få den riksdag de vill ha har personval införts. Personval innebär att det finns en möjlighet att rösta in personer i riksdagen i en ordning som det parti personen röstar på inte har tänkt sig.

Det parti eller de partier som tillsammans får flest röster i valet bildar regering och utser statsminister. Regeringens roll är att leda arbetet i Sveriges riksdag och att lägga förslag till lagar, budget med mera. Regeringens förslag läggs sedan fram för riksdagen som beslutar om förslagen. Makten ligger alltså i högsta grad hos folket genom att det är den folkvalda riksdagen som beslutar om de förslag regeringen lägger fram. Folkets makt är begränsad på så sätt att valen endast sker var fjärde år och att man inte blir representerad i riksdagen om det parti man röstar på får för få röster. Även om folket ändrar sig under de fyra år som går mellan valen får det inte några konsekvenser i riksdagen.

Att ett parti sitter i riksdagen, eller till och med i regeringen, innebär inte att partiet har någon rätt att besluta i olika frågor. Det finns bara ett sätt för ett parti att garanterat få bestämma över politiken i Sverige och det är att få mer än 50% av rösterna i riksdagsvalet. Då bildas en stark majoritetsregering som vet att den får igenom sina förslag i riksdagen eftersom partiet har majoritet även där. Sverige har inte haft ett enskilt parti som haft majoritetsregering sedan 1970 då Olof Palme var Socialdemokraternas ledare och Sveriges statsminister. Nackdelen med en majoritetsregering är att de som inte röstar på partiet får mycket lite att säga till om genom sina representanter. Fördelen kan sägas vara den styrka det ligger i att partiet utan extern inblandning får genomföra sin politik. Ett lands ekonomi brukar påverkas efter hur stark dess regering är. De ekonomiska krafterna brukar föredra en stark regering före en svag. Förutsägbarhet är av godo ur ekonomiskt perspektiv.

Om inget parti får egen majoritet kan flera partier gå ihop, bilda en koalition, och genom samarbete bilda en regering tillsammans. Om partierna tillsammans får mer än 50% av rösterna har de en majoritetskoalition.

Ett annat alternativ är att ett parti, eller flera partier tillsammans, bildar en minoritetsregering (eller minoritetskoalition). En sådan lösning kräver att regeringen får stöd av ett eller flera partier som röstar på regeringspartiet/koalitionen i olika frågor. Så regeras Sverige idag. En minoritetsregering anses vara svagare än en majoritetsregering eftersom regeringen inte kan vara säker på att få igenom sina förslag i riksdagen.

I Sverige finns ett höger- och ett vänsterblock. Därutöver finns två riksdagspartier som säger sig inte höra hemma i vare sig det ena eller andra blocket. Miljöpartiet, som tidigare har ingått i en vänsterblockskoallition, samt Sverigedemokraterna. Båda dessa partier skulle kunna tillhöra den koalition som idag har bildat regering men alliansen har valt att inte ta med dem trots att det hade skapat en majoritetsregering. Det ska förklaras och diskuteras i nästa artikel.

Artiklar, Myter

Sharia, bayah och shura och demokratisträvandet i islam

Många i Sverige är idag rädda för begreppet sharia. Det har blivit en synonym till ondska, i synnerhet när nån kräver shariastyre i ett land. Problemet är att även muslimer som slåss för en västerländsk demokrati och frihet i arabvärlden väldigt ofta kan luta sig mot sharia i den kampen, och då är det INTE de radikala islamisternas syn på sharia de syftar på. Det kan vara hög tid att reda ut begreppen och myterna lite om det här med islam och demokrati… och sharia. 

Badshahi Mosque July 1 2005 pic32 by Ali Imran (1)
Pale blue dot / Foter / CC BY-SA

Demokratirörelsen i arabvärlden får idag slåss både mot radikala islamister som vill stoppa utvecklingen och mot fördomarna i väst.

Det kan vara på sin plats att prata lite mer om nåt som kallas ”rådgivningsprincipen” inom islam: shura, och två andra begrepp som många demokrater använder, nämligen sharia och bayah.

Muslimhatare demoniserar koranen genom att anta att de mest extrema, radikala islamisternas syn på koranen, är den ”riktiga”. Radikala islamister å sin sida gör allt de kan för att ge muslimhatarna i väst argument mot islam. därför har begreppet sharia blivit så omstritt och hatat här, tyvärr. Att vi europeer är religiösa analfabeter, som förlorat förståelsen för religiösa argument, kan också bidra till det.

Koranen är, liksom bibeln, beroende av vad folk har i sina hjärtan då de tolkar guds ord. är man hatisk kan man tolka koranen eller bibeln så att den stöder hat. Är man mot demokrati kan man lätt hitta citat om att ”lyda gud främst” som stöder den tesen. Men har man någon form av människokärlek i hjärtat är det något helt annat man ser i koranen eller bibeln. Då kan man också hitta stöd för demokrati i de heliga skrifterna.

Många av de som älskar demokrati har därför tagit principen om shura, bayah och sharia till sitt hjärta.

Det kan verka paradoxalt att sharia faktiskt är ett av de starkaste argumenten för demokrati i den muslimska världen, men det är det. Och det finns en parallell till hur demokratibegreppet utvecklades i väst. För även i USA var ”guds lag” ett av de starkaste argumenten för demokrati en gång i tiden.

Låt oss först läsa ur koranen.

I 42 suran hittar vi t.ex. detta:

38. De besvarar sin Herre genom att iakttaga Kontaktbönerna (Salat). Deras angelägenheter avgörs efter lämplig konsultation emellan dem, och av våra gåvor till dem ger de (till välgörenhet).39. När de drabbas av stor orättvisa, står de upp för sina rättigheter.40. Trots att den rättvisa bestraffningen för en orättvisa är ett likvärdigt straff, belönas de som förlåter och bibehåller rättfärdighet av GUD. Han älskar inte de orättvisa.

41. De som står upp för sina rättigheter när en orättvisa kommer deras väg, begår definitivt inget fel.

42. Felaktigheter begår de som behandlar människorna orättvist, som tar till aggression utan att ha provocerats. Dessa har ådragit sig ett smärtsamt straff.

Liknande ord finns i koranen 3:153.

Här ser vi tre principer inom islam förenade. Bayah, sharia och shura. Shura är principen om rådgivning. Att en ledare inte ska styra själv, utan ska ta råd. Att det finns ett kontrakt mellan de styrande och de styrda, bayah, där ”de styrda” lovar att följa ledaren OM, och endast om, denne följer sharia, dvs guds lagar.

Som många muslimska demokratiförespråkare påpekat (här är ett exempel) är detta viktigt. Denna trojka av principer visar att en furste måste styra rättvist, anser de, annars tappar de mandatet från Gud. Denne måste även ta råd från folk och, som är det viktigaste, om de som styr agerar fel, dvs inte styr rättvist (inte följer sharia), har folk mandatet, och SKYLDIGHETEN, att störta sina ledare.

Till detta kommer profetens principer om att styra efter majoritetens principer, då oenighet råder (al-sawad al-a’zam) och koranens ord att en majoritet kan ha fel. Vilket gör att majoritetens vilja också måste styras i enlighet med sharia, alltså nån högre tanke om rätt och fel.

The most beloved to Allah on the Day of Requital, and the closest to Him is a just ruler/governor. And the most hateful to Allah and the most distant from Him is an unjust and tyrant ruler. (källa)

Abu Bakr, den första kalifen som regerade efter Muhammed död, slöt ett sånt kontrakt (bayah). Han valdes (shura), var tvingad att regera rättfärdigt (sharia) och att ta råd (shura).

Vi läser:

Den första kalifen, vald i fria val, började sitt mandat med detta tal: ”O, ni mitt folk, jag har blivit vald att vara er ledare men jag är inte den bästa bland eder. Om jag gör rätt och följer Profetens sunna (normer), så skall ni hjälpa mig; men om jag gör fel så skall ni rätta till mig. Lyd mig så länge jag lyder Allah och hans Profet men om jag är olydig Allah och hans Profet, så behöver ni inte lyda mig.”

Det betyder givetvis inte att han var ”demokrat” i modern mening, tvärtom. Detta var 600-talet. Men här finns den demokratiska tradtion som muslimer åberopar inom islam.

Vidare. Begreppet mänskliga rättigheter ses som en del av sharia genom att lyfta fram koranens ord om att varje människa är värdefull och ett ändamål i sig. Som Riffat Hassan skriver:

Centro Islâmico de Campinas
Fasouzafreitas / Foter / CC BY-SA

A. Right to Life

The Qur’an upholds the sanctity and absolute value of human life and points out that, in essence, the life of each individual is comparable to that of an entire community and, therefore, should be treated with the utmost care.

B. Right to Respect

The Qur’an deems all human beings to be worthy of respect because of all creation they alone chose to accept the ”trust” of freedom of the will. Human beings can exercise freedom of the will because they possess the rational faculty, which is what distinguishes them from all other creatures. Though human beings can become ”the lowest of the lowest”, the Qur’an declares that they have been made ”in the best of moulds”, having the ability to think, to have knowledge of right and wrong, to do the good and to avoid the evil. Thus, on account of the promise which is contained in being human, namely, the potential to be God’s vicegerent on earth, the humanness of all human beings is to be respected and considered to be an end in itself.

C. Right to Justice

The Qur’an puts great emphasis on the right to seek justice and the duty to do justice…

Demokratins utveckling i Väst

Det fascinerande är att detta var exakt denna diskussion som pågick i Europa då demokratin växte fram, och i USA då USA gjorde sig självständigt.

Innan demokratin började växa fram fanns det ett begrepp att kungen/fursten fått sin makt från gud och fick styra över folk oinskränkt (se t.ex. Hobbes, Pufendorf eller Grotius). Människans roll vara att LYDA. Det var denna filosofi som rådde under de s.k. enväldena på 1600-talet då kungen styrde själv.

Mot denna barbariska syn ställdes en ny syn som på 1600-talet kan skönjas hos tänkare som Komenius, Locke och Leibniz. Fursten hade inte absolut makt. Fursten måste styra RÄTTVIST, göra rätt (följa guds lagar, som man sa i debatten), annars skulle de förlora mandatet från Gud.

Under 1700-talet utvecklades denna tanke av tänkare som Montesquieu, Vatell och de amerikanska grundningsfäderna som skapade USA. Om man öppnar den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 ser man hur de formulerade denna princip.

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness. –That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed, –That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it, and to institute new Government, laying its foundation on such principles and organizing its powers in such form, as to them shall seem most likely to effect their Safety and Happiness.

De som styr ett land måste styra i enlighet med sin skapares vilja. Det betyder respektera mänskliga rättigheter. De måste dessutom och styra i samtycke med befolkningen i landet. Om så inte sker har folket rätt att byta styre.

Fascinerande nog tog den gryende demokratirörelsen det koncept som envåldsstyret grundades på, nämligen guds lag, och vände på det. Tidigare hade man sagt att guds lag krävde enväldigt kungastyre, nu tog man det och sa att kungen måste styra enligt guds lag, dvs styra RÄTTVIST.

Guds lag och individens rättigheter blev synonymer.

Varför sharia är ett viktigt koncept i muslimska demokratirörelsen

I vårt sekulära Sverige kan vi ha svårt att förstå teologiska resonemang idag. Speciellt om det handlar om politisk filosofi så jag ska översätta det jag nyss sa.

Tänk dig att en muslim skulle beskriva hur USA grundades utifrån teologiska muslimska uttryck.

Då skulle de säga att  USA grundades genom att åberopa att de styrande gjorde revolt därför att kungen i England inte följde sharia, dvs hade ett ”icke rättfärdigt styre”. Dessutom följde inte kungen principen om shura, rådgivning. Det gjorde att kontraktet mellan de styrande och de styrda, bayah, bröts och folket gjorde ett rättfärdigt uppror.

Både de som vill ha en västerländsk demokrati i muslimska länder, och de radikala islamisterna som vill avskaffa demokratin, åberopar sharia. De styrande har förbrutit sig mot guds lag, mot det som är rätt.

Skyddet för mänskliga rättigheter, demokrati och frihet, anses vara sharia, guds lag, enligt många muslimer.

När muslimer säger att de vill att ett land sa styras enligt sharia bör vi därför fråga VILKEN sorts sharia, istället för att pinka på oss av rädsla, som några andra fördomsfulla sverigedemokrater. Är det sharia som yttrandefrihet och demokrati efter västerländskt mönster, eller är det sharia, som radikalt islamismstyre UTAN mänskliga rättigheter?

Men demokrati tar tid…

Tar tid

Мечеть Кул Шариф, 2009
Yuriy75 / Foter / CC BY-SA

Vi som sitter i våra trygga soffor i Sverige, klappar oss på magen och röstar vart fjärde år har ibland en orealistisk syn på det här med demokrati. Vi har demokrati här och alla folk och länder skulle må bra av demokrati. Men demokrati skapar man inte över en natt.

Man kan lagstifta om demokrati och yttrandefrihet, men ett folk som aldrig haft demokrati tidigare kommer att ha problem de första åren. Det kommer att finnas folk som säger ”det var tryggare med diktatur”, det kommer att vara korruption och galenskaper. Demokratin kommer inte att vara stabil.

Det bör man hålla i minnet då man kritiserar ”arabvåren”, eller då man ser på alla turerna i östeuropas demokratiska utveckling. Demokratin föds inte över en natt.

För 110 — 120 år sen var de flesta av Europas stater diktaturer. Sverige var en diktatur. På 1800-talet tog vi våra första stapplande steg mot demokrati. Tanken man hade då var att styret i Sverige skulle skyddas genom en ”graderad röstskala”. De rikas röster skulle betyda mer än de fattigas.

1907 — 1909 fick män allmän rösträtt (utom de fattigaste och straffade), i andra kammaren. Första kammaren baserades på en graderad röstskala med 40 nivåer. Åren 1918-1923 infördes kvinnlig rösträtt och kravet på värnplikt eller pengar för att få rösta togs bort. 1945 fick även de som var fattiga och gick på fattigstöd rösträtt. På 1960-talet fick de fysiskt funktionshindrade rösträtt och först 1989 fick vi i Sverige allmän rösträtt för alla myndiga då de psykiskt funktionshindrade även fick rösträtt.

Att ge alla rösträtt i Sverige var alltså en process som pågick från 1860-talet till 1989. Den allmänna rösträtten är bara 24 år gammal i Sverige.

20-talet och Europas kris

Många som tittar på arabvåren och på alla rörelser som vill krossa demokratisträvandena och som är mot yttrandefrihet, bör hålla i minnet vad som skedde efter att några av Europas länder fick rösträtt, på 20-talet.

Tyskland införde allmän rösträtt för män 1871 men styrdes fortfarande mycket som en diktatur under kejsaren som bland annat hade rätt att förklara krig. Det var inte förrän efter första världskriget Tyskland blev en demokrati på allvar, och då fick även kvinnor rösträtt (1919) och fattiga.

20-talet var inte ett lätt årtionde och väldigt många ville gå tillbaka till ett styre med en ”stark man” i spetsen, som kejsaren hade varit. Demokratin i Tyskland vacklade. Vi vet alla vad som hände sen…

Det tar tid att utveckla demokrati. Man gör det inte över en natt. Och kanske måste arabvärlden också i sin process gå igenom samma som vi gjort i Europa och USA.

Pinka inte på dig av rädsla!

Arabvärlden är inte sekulärt, det är religiöst. Här i det sekulära Europa har vi tappat förmågan att förstå teologiska resonemang. Kunskapen om hur folk argumenterade för demokrati långt INNAN demokratin fötts är usel, till och med bland professionella historiker. Speciellt då man ska försöka förstå vad olika religiösa resonemang förr i tiden betydde.

Kanske är detta också en av anledningarna till att så många pinkar på sig av rädsla då de hör ordet sharia?

Jag skulle vända på det. Begreppet mänskliga rättigheter måste bli sett som en del av sharia INNAN man kan få demokrati i arabvärlden, precis som skedde i Europa och USA. Detta sker redan nu, men det tar tid.

Det vi ska göra här i Sverige är att stötta den demokratiska utvecklingen i arabvärlden. Detta kan vi göra samtidigt som vi är nolltoleranta mot radikal islamism. Det kan vi vara, för om det är något demokratirörelsen vet i muslimska länder så är det att radikal islamism inte respekterar sharia, eftersom de bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Eller som en demokratiälskande muslim skulle säga: de mänskliga fri- och rättigheterna härrör från Allah och är därför sharia och demokrati är shura.

PS

FAKTA för alla rasister!

Islam menar INTE att demokrati är fel eller att barn ska gifta sig, lika lite som det liknande saker sägs i kristna kyrkan, liberalismen konservatismen eller socialismen. Däremot finns det fundamentalister bland liberaler, socialister, konservativa och muslimer SAMT kristna som använt liberala, socialistiska, konservativa, muslimska eller kristna argument FÖR pedofili och MOT demokrati.

(Jo, även liberaler, fast de är få nu. Men på 1860-talet försvarades kvinnodiskriminering och slaveri med klassiskt liberala argument)

Artiklar, Myter

Myt: Växtvärk

När valsedlarna skulle tryckas den där härligt vackra sommaren 2010 — som gav oss så många fina nätter och festminnen — då var Sverigedemokraterna ett 22 år gammalt parti. SD ska ha grundats i februari 1988.


MYT:

”SD har växt för fort & på för kort tid”

SD — ett projekt bildat genom en sammanslagning av andra existerande, äldre organisationer. I detta sammanhang ganska oviktigt vilka de personerna var, men SD hade i alla fall en del befintliga medlemmar redan vid starten.

Inför valet i september 2010 anmälde partistyrelsen totalt sett 2028 kandidater. I hela den valkampanjen lovade Jimmie Åkesson att ”inga stolar ska stå tomma”.

This one belongs to us now.
Sd — skäms för era tomma stolar!Refidnas / Foter / CC BY-NC-SA

Sverigedemokratiska partiet kommer att fylla 26 år i februari 2014, just när nästa valkampanj ska inledas och kandidater till valsedlarna ska anmälas. Ett ansenligt antal av deras tidigare representanter har antingen slutat, blivit utsparkade eller bytt parti.

Men deras anhängare tar ofta till ”växtvärk-ursäkten”. Det låter ofta såhär när man kritiserar partiet för t.ex. inkompetens runtom i kommunerna: ”vi har växt för fort och på för kort tid”. Seriöst, ett politiskt parti, som i många år endast har drivit en enda politisk fråga, ett mycket smalt och tunt ideologiskt program. De har väl inte utvecklats särskilt, på alla dessa år?

Att ett politiskt parti, på en så lång tid, med en så tydlig ideologi, inte har lyckats samla fler väljare eller fler representanter — det är inte växtvärk — det är inkompetens! Sanningen är snarare att det i detta landet inte finns några fler vuxna, röstberättigade personer med de åsikterna, som både vill och kan engagera sig politiskt!

Källor:
Valmyndighetens information till partierna om kommande val
Anmälan till valsedlarna skulle gjorts senast 15:e april 2010
Registrering av SD hos Valmyndigheten
SD:s egen fakta om antal medlemmar i SD och SDU

Krönikor

SD måste välja ”de långa knivarnas natt”!

Gästkrönika av Nils Lundgren

Historien med ledande sverigedemokrater som muckar gräl på gatan framåt småtimmarna, vräker ur sig främlingsfientliga och sexistiska tölperier och hotar sina medmänniskor med fysiskt våld får ständigt nya inslag. Lögner som att de skulle ha varit stupfulla avslöjas. Skall vi vara oroliga för landets framtid, när vi ser detta?

Svaret är nej. Slagskämpar och ölgangstrar är inte särskilt farliga för rättsstaten och demokratin, utan bara för de stackars människor som råkar komma i vägen för dem. Men de är mycket farliga för det parti de tillhör, om det partiet vill få ett brett medborgarstöd. Medborgarna avskyr slagskämpar och ölgangstrar och det vet SD:s ledning. Det var därför Jimmy Åkesson gick ut med sitt hotbrev med krav på politisk hyfs för någon månad sedan.

Det finns en pedagogisk historisk parallell från mellankrigstidens Tyskland till det vi nu ser hända inom SD. Det vimlade av gatuslagskämpar och ölgangstrar till höger och vänster i Weimarrepubliken, men de kunde hållas tillbaka så länge de inte hade något större politiskt stöd från medborgarna. Hitler började själv som ölgangster och gjorde ett försök 1923 att ta makten i Bajern. Detta kuppförsök bär det betecknande namnet ”ölhallsupproret”. Det misslyckades och renderade Hitler ett års fängelse. Weimarrepublikens ledare kunde hålla slagskämpar och ölgangstrar  från SA, Stahlhelm och Rotfrontkämpferbund stångna ända fram till trettiotalskrisen. Men denna kris förmådde 30-40 procent av medborgarna att i demokratiska val rösta på nazisterna. Med hjälp av Ernst Röhm och hans cyniska råskinn i SA kunde därmed Hitler snabbt avskaffa demokratin och införa diktatur.

jijis / Foter / CC BY-NC-ND

Hitler var fanatisk och stod för en motbjudande ideologi, men han tänkte långsiktigt och hade fått ett stort folkligt stöd. Han insåg att öldrickande gatugangstrar inte skulle kunna lägga grunden för det nazistiska tusenårsrike han drömde om. Och han var handlingskraftig. Han kallade Röhm och större delen av SA-ledningen till ett möte utanför München den 30 juni 1934 och lät avliva dem allihop. Det är detta som brukar kallas ”de långa knivarnas natt”! Sedan kunde Hitler med hjälp av hyperbegåvade medarbetare som Goebbels, hårdföra organisatörer som Heydrich och originella konstnärer som Leni Riefenstahl påbörja sitt kiliastiska projekt, Det tredje riket. Slagskämparnas och ölgangstrarnas tid var förbi.

De cyniska råskinnen Erik Almquist, Kent Ekeroth och Christian Westling och många med dem utgör ett hot mot SD:s politiska framtid på samma sätt som Ernst Röhm, SA:s (stabs)chef gjorde det 1932-33. De måste bort på något sätt, om SD skall bli ett parti med stort stöd från svenska medborgare. Det krävs en ”de långa knivarnas natt” på svenska om SD skall bli något mer än att av och till vara tungan på vågen i Sveriges riksdag.

Låt mig avslutningsvis fastslå att jag inte anser att SD är ett nazistparti. Den nuvarande ledningen vill nog i demokratiska former avskaffa invandringen, stödja etniskt svensk kultur och begränsa muslimska inslag i samhällslivet. Men partiets ursprung är delvis nazistiskt och medborgarnas stora majoritet avskyr slagskämpar och ölgangstrar och detta gäller särskilt de socialkonservativa som SD nu vill få stöd från. Det vet Jimmie Åkesson, Björn Söder och Matthias Karlsson. De måste satsa på ”de långa knivarnas natt”. Hur det går beror på hur många som då blir kvar.

Gustav Kasselstrands snabba utspel bådar inte gott för SD, men däremot för svensk demokrati paradoxalt nog. Ty slagskämpar och ölgangstrar är inget större hot mot det svenska samhället, medan ett SD med växande medborgarstöd är det. 

/Nils Lundgren (Skrivet 17/11)