Klubben för inbördes beundran

Skribenter och krönikörer på Avpixlat tävlar med varandra i lingvistiska övningar och allmänna språkliga utspel inför sina läsare. Mats Dagerlind står som klar vinnare i sina outtröttliga ansträngningar att skriva obegriplig rappakalja som det är osäkert om ens han själv begriper sig på.

Jag menar bara;

Reportaget visar hur djupt rotad den osunda radikalfeministiska diskursens marxistiska konfliktteori är i Sverige och hur mycket arbete som återstår för att etablera en könsneutral jämställdhetsdiskussion.

Mats Dagerlind i en krönika om Internationella kvinnodagen, 2013-03-09, Avpixlat.info

När man försöker använda språket på det här sättet är det nog det enklaste sättet att idiotförklara sina läsare å det grövsta, samt att placera sig själv på vinnarpiedestalen utan att ha genomgått självaste tävlingen. Dagerlind själv är den enda som (förhoppningsvis) vet vad det han skrivit betyder. Man kan inte förvänta sig av någon annan att denne ska begripa vad som står. Just genom detta faktum gör sig Dagerlind smart och läsaren till idiot. Det blir också väldigt tydligt att han vill sätta sig själv i en position som idol, där hans läsare blir hans följare, underlydande och beundrare.

Dock är det fullt möjligt att fundera över intelligensnivån, eller för den delen, hur långt läsarna på Avpixlat är villiga att gå för att hitta korrekt fakta och kunskap om i princip vad som helst. Uppenbarligen inte längre än näsan räcker, av denna kommentar att döma…avpixlat_inbordes-beundran_kommentar

(Kommentar till ovan nämnda och citerade krönika författad av självaste Mats Dagerlind, Avpixlat)

The Newly-Discovered Man-Monkeys (1859)
Darren and Brad / Foter.com / CC BY-NC-SA

Mats Dagerlind kan nog ha en framtid för sig som politiker. Inte bara har han blomsterspråket som fastlimmat i fingerspetsarna, han har även spöken i garderoben med skatteskulder och vad annat. Att han dessutom hittar ursäkter till i princip allt vad både Sverigedemokraterna samt Avpixlats redaktion, skribenter, krönikörer, men kanske framför allt vad läsarna, hittar på, ger stor trovärdighet till honom i somliga kretsar.

Och det är ju precis i dessa kretsar, som i övriga kretsar i samhället – både det svenska, som i vilket annat samhälle som helst; det mesta urartar gärna till att bli en så kallad pissing contest eller en klubb för inbördes beundran. När det gäller just Mats Dagerlind tror jag mer på detta med inbördes beundran. Inför sitt deltagande i Publicistklubbens debatt om näthat, skrev han följande i en krönika;

… Det skulle ju varit trevligt och psykologiskt stärkande för mig med en liten hejaklack i lokalen…

Mats Dagerlind i en krönika på Avpixlat.info, 2013-02-07

Ja. En liten hejaklack i lokalen som kunnat heja på Dagerlind och boostat hans ego i en miljö där han troligen inte kände sig varken bekväm eller välkommen, med tanke på de åsikter han uttryckte och står bakom.

Motargument vill i alla fall rekommendera Mats Dagerlind att välja sina ord till vad de är avsedda för. Inte bara stapla dem på varandra i ett försök att utmåla åsikter som han är motståndare till som härrörande från diktaturer. Eller att utmåla andras åsikter som ojämlika och konfrontatoriska. En del av läsarna på Avpixlat tror honom – hur uppenbart fel det än blir med ordbetydelser och syftningsfel ibland. Detta påvisas ytterligare av skärmdumpen av en kommentar på Dagerlinds krönika om internationella kvinnodagen, och det är inte den enda i en lång rad av oförstånd.

Allt man läser är inte sant bara för att det låter häftigt.