Min serie om paradoxer och dilemman i det rasistiska arbetet fortsätter. Först skrev jag om demokratifrågan. Nu ska det handla om gränsdragningar. Dvs var går gränsen mellan rädslan för det okända och rasism, och finns det nån sån tydlig gräns.

Det finns mänsklig instinkt — kulturellt eller ärftligt betingad — att vara skeptisk till det okända. Kanske denna instinkt kommer från den tid vi vandrade omkring i flock och såg varje annan flock som ett hot. Djur är ju ofta sådana. Det okända är nåt man ska vara rädd för och försiktig med. De främmande är ett hot mot mig, de kan ju ta de sparsamma resurserna i naturen som jag anser att jag behöver för att överleva.

philippe leroyer / Foter / CC BY-NC-ND

Hur som helst finns det bland människor i allmänhet en skepsis gentemot det okända. Jag känner svenskar som är mer ateistiskt lagda som har svårt att förstå troende, hur man kan be eller ta nattvarden. Jag vet äldre som inte kan förstå tatuerade människor och som tycker det är konstigt att två av samma kön kan kyssa varandra. Jag har släktingar som känt ungefär samma sorts känslor då de sett romer, muslimer i slöja, punkare, lättklädda damer, hiphopare, transpersoner, kvinnliga poliser och kvinnliga politiker (!). Det är nåt okänt. Det är folk som ”inte är som alla andra”, dvs utanför deras egna rerefensramar.

Saker är inte som förr, världen förändras, det är en massa nytt och det är jobbigt!

När hårdrockarna kom till Sverige på 1970-talet sågs de som konstiga. Tio år senare fanns det många hårdrockare i ungdomskulturen, då kom syntharna som många tyckte var konstiga. Kanske kommer alla vuxengenerationer att gnälla över varje ny ”farlig” ungdomskultur?

Ibland kan det vara små saker. Som den damen — jag mötte på ett äldreboende — som reagerade över tre saker; Att det fanns manliga sköterskor, att serveringspersonalen var från Afrika och Indien och att man kunde servera tropisk saft. Det sista var nästan värst. Det ska vara blandsaft, det vet ju alla!

Jag tror att vi antirasister funderar för lite över denna rädsla för det okända. Vardagsrasismen är i grunden baserad på en rädsla för det okända och har ganska mycket gemensamt med allt det andra man är rädd för. Och jag tror att vardagsrasismen kan börja botas på ungefär samma sätt som vi kan påverka de andra rädslorna som människor har. Man för in lite i taget som personen är rädd för innanför dennes referensramar. Personer får vänja sig vid att det den är skräckslagen för är lika ofarligt som allt det övriga, som den inte är rädd för.

Vanans makt. Det man ser ofta och nära sig, så man lär känna det, blir man mindre rädd för.

aroon_kalandy / Foter / CC BY-NC-ND

Bland mina släktingar har jag sett att rädsla för det okända överkoms i två steg. Jag har släkt som ännu är skeptiska till att ”två av samma kön ska kunna gifta sig”. De kan tycka det är äckligt, de säger sånt som att ”det är synd om dem”, men de behandlar dem väl. Man ska ju behandla sådana som det är synd om lite extra väl, vara extra snälla mot dem, ge dem lite extra, det har de ju lärt sig hemifrån.

Jag tycker jag ser det ganska ofta. Det är inte samma sorts rädsla som när man inte vill ha det man är rädd för i sin närhet. Det är en mer positiv rädsla. ”Vi måste vara snälla mot de stackars flyktingarna…” ”De där kristna i grannskapet är lite för troende, men de är snälla…” ”Kent är bög men han är snäll, därför ska jag bjuda på en kaka…” ”Kvinnliga poliser/manliga skötare är inte lika bra som manliga poliser/kvinnliga skötare, men de är snälla och det finns få, så vi är extra snälla mot dem”…

Man kan överkomma denna rädsla för det okända. Förr i tiden sågs folk från andra delar av Sverige som konstiga. Idag är det inget konstigt med att folk flyttar från en region till en annan. ”Rasism” mot folk från andra landskap håller på att försvinna totalt. Så sent som på 1970-talet fick inte skåningar vara hallåor i TV. Jag gick i lågstadiet från 1977 och framåt, med lärare som såg min skånska dialekt som något negativt och jag blev mobbad för min dialekt. ”Det är synd om den där Torbjörn, vi måste stödja honom extra mycket”, som lärarna säkert tänkte.

Mobbarna tänkte väl: ”Han är ett hot, han är främmande, han pratar skånska”. En förälder ville att jag inte skulle leka för mycket med deras barn, ”han kan ju snappa upp nåt skånskt ord”. Lärarna tänkte väl: ”Han är snäll, bara lite udda för han pratar ju skånska, vi får vara extra snälla mot honom”…

Jag har sett samma sak i mitt jobb med personer som har funktionsnedsättningar. En del hatar och en del är livrädda för dem. Väldigt många ”tycker synd om” och vill försöka hjälpa men betraktar inte det ”annorlunda” som ”det lika”.

Rädslan för det okända har tre steg. Ett där man vill slå ner, förtrycka och krossa det okända. Där man förtalar, hatar och använder härskarteknik och kränkande maktspråk. Denna rädsla måste behandlas på ett sätt. Ett annat steg där man är rädd, avståndstagande och vägrar att ha det nära sig. Ett tredje där man ogillar men ”tycker synd om” och vill försöka ge extra stöd och vara extra snälla mot de man har fördomar om.

Läs även del 1 i artikelserien

I en serie artiklar vill jag belysa olika dilemman som antirasismen står inför. Tanken är inte att ge färdiga svar, utan att väcka frågeställningar. Först ut: demokratin och mänskliga rättigheter.

Ibland hör man antirasister som vill begränsa rasisters möjlighet att komma till tals, demokratiskt sett. En del vill förbjuda antidemokratiska grupper, som nazister, i Sverige, andra vill ta till ”utomparlamentariska metoder” för att ”krossa rasismen” och ”försvara demokratin” genom att täppa till käften på ”de jävlarna”. Problemet med detta är att dessa antirasister som vill utesluta rasisterna från demokratin faktiskt, utan att vara medvetna om det, ger rasisterna rätt. Rasisterna idag utger sig nämligen för att vara demokratins försvarare och de de vill diskriminera är de mot för att de är ”ett hot mot demokrati och mänskliga rättigheter”. Rasismen idag använder alltså en polemik som är lik den som en del antirasister använder.

Dilemmat lyder så här. Ska grupper som är mot demokrati och människors lika värde skyddas av demokratins spelregler, och vad kan det leda till?

Ѕolo / Foter / CC BY-NC-SA

Det frågade antirasisterna redan på 30-talet. Om grupper som vill avskaffa demokratin får arbeta fritt i en demokrati kan de en vacker dag få majoritet och avskaffa demokratin. Ungefär som skedde i Nazityskland 1933. Ska man då tillåta dem att verka fritt. Och vad händer om man inte tillåter dem att verka fritt? Det blir ju en självmotsägelse. De demokratiska krafterna gör då själva det som de anser vara fel, dvs arbetar antidemokratiskt. och vad sker den dagen antidemokratiska krafter får majoriteten av väljarna bakom sig och har deras stöd att avveckla demokratin, då blir det ju de demokratiska krafterna som arbetar mot demokratin.

Ni ser dilemmat. Om man läser vad antirasister skrev på 30-talet så funderade man mycket på detta. Skulle man förbjuda kommunistpartier och fascister att arbeta eller inte?

En modern variant av dilemmat rör mänskliga rättigheter. Ska politiska partier som vill diskriminera en grupp folk tillåtas verka i en demokrati baserad på allas lika värde?

Om vi inte tillåter dem att verka fritt så deklarerar demokratin att rasister inte har samma värde som alla andra människor i demokratin, och därmed skapar antirasistiska krafter en självmotsägelse. De antirasistiska krafterna blir själva det de fruktar mest: diskriminerande. Men… Vad gör vi om en grupp som Sverigedemokraterna, som vill behandla muslimer som andra rangens medborgare, får en majoritet bakom sig? Då blir det vi som försvarar demokrati och allas lika värde, vi antirasister, som måste ta till antidemokratiska metoder och rasisterna blir då de som ”försvarar” demokratin mot oss antirasister som inte vill respektera demokratiska beslut.

Det tål att tänka på. Detta är ingen akademisk fråga, utan en som har med hur man bemöter vardagsrasismen att göra. En del debattörer i Sverige anser att man bör lagstifta bort rasister och rasismen och förbjuda antidemokratiska krafter att verka fritt.

Problemet med det antirasistiska resonemanget är att det är exakt så rasisterna resonerar också.

De flesta rasister idag vill inte avskaffa demokratin utan utger sig istället för att vara demokratins försvarare. Terroristen Breivik är ett exempel på detta. han begick sitt massmord i demokratins namn, han ville försvara demokratin mot antidemokratiska krafter och han sa sig vara en förkämpe för alla människors lika värde. Hans fanclub, som t.ex. Demokratbloggen, gör samma kopplinga och säger sig vilja rädda demokratin mot dagens nazister och deras ”medlöpare”. De pratar ofta om att förbjuda antidemokratiska grupper som inte tror på människors lika värde att verka i en demokrati. De drar ofta paralleller med 30-talet och det farliga för en demokrati att tillåta antidemokratiska krafter att verka fritt. De pratar om att vi måste respektera folkviljan i t.ex. invandringsfrågan och påstår ofta att beslut om att ta in invandrare i Sverige har tagits odemokratiskt.

”Försvara demokratin” är ett rasistiskt slagord idag. Men man bör lägga märke till att rasisterna ALLTID; utan undantag pratar om att försvara demokratin genom att begränsa vissa gruppers rätt till demokrati. ”Kulturmarxister”, muslimer, judar och andra ”antidemokratiska krafter” är det som man vill diskriminera i namn av att försvara demokratin och det även rasisterna ironiskt nog kallar: ”människors lika värde”.

Som för Breivik och hans fanclub, samt Sverigedemokraterna. För dem är det muslimerna som är hotet och den ”antidemokratiska kraft” man vill försvara sig mot genom att beröva dem rättigheter: som friheten att utöva sin religion.

Breivik pratar mycket om sin kamp som en kamp för att rädda demokratin i sitt manifest.

The current multiculturalist regimes of Western Europe are not at all democratic, this country is not democratic. They haven’t been democratic since the 1950s. There is no basis for democracy when all state institutions including schools, universities deliberately use advanced brainwashing techniques (as will be described later) to condition the people from resisting their own annihilation through the implementation of cultural Marxism/multiculturalist doctrines. Furthermore, there is no basis for democracy when 99% of all journalists support and propagate multiculturalism. There is no basis for democracy when all patriots and nationalists are ignored, ridiculed or persecuted. Factors such as these and many more have resulted in the Marxist tyranny we live under today. The political and cultural elites are deliberately selling their own people into Islamic slavery by allowing demographical warfare.

(…)

Refreshing the tree is now long overdue as our countries are in a rapid state of disintegration. Our intention is to refresh the tree of liberty, and obviously not to cut it down… Many will oppose us for our stance and call us fascist. Nevertheless, it is essential to acknowledge and understand that we are not… A fascist opposes the democratical concept altogether and wants a permanent one party state, while we do NOT want this. In order to secure democracy we are forced to imbue and strengthen it from its current downward spiral towards the abyss… In any case, we oppose all ideological principles that propagate or suggest a one party ruling form. And as such, we are anti-fascists by definition unlike the current multiculturalist regimes.

Så jag frågar. Hur bekämpas rasism bäst? Genom samma metoder som rasisterna har, dvs att man vill förbjuda det man anser vara ”antidemokratiska krafter” eller ”grupper som inte respekterar människors lika värde” att verka i en demokrati? Eller bekämpas det bäst genom att man låter även rasisterna få de rättigheter de vill att andra inte ska få?

 PS

Och ja, jag länkar till rasistiska sidor, för än idag är kunskapen om hur rasisterna resonerar ganska låg.

Läs del 2 i denna artikelserie