Etikettarkiv: utbildning

"Demokrati för dummies"

Det här med demokrati är inte lätt. Man röstar och sedan är det bra med den saken. Ibland blir man missnöjd med det politikerna har för sig. Ibland blir man nöjd. Innan valet är nätet fullt av goda råd och tester som visar vad man ska rösta på, men få förklarar hur politiken fungerar och mellan valen är det sorgligt tyst. Den här artikelserien avser att förklara hur demokratin fungerar i Sverige, på enkla sätt och hur du som medborgare kan utöva din politiska makt under och efter valen.

Del 1. Sverige som demokrati

Sverige är ett demokratiskt land. Vi har det som kallas en representativ demokrati. Det innebär att så många som möjligt ska vara representerade i Sveriges riksdag av just det parti de röstade på. Bland annat för att förhindra att riksdagen splittras upp i ett (för) stort antal småpartier måste ett parti få minst 4% av alla röster (eller 12% av rösterna i en valkrets) för att få vara representerat i riksdagen.

Riksdagshuset.
Riksdagshuset.

Valen är också proportionella för att riksdagen ska representera folket så bra som möjligt. Om ett parti får 10 procent av rösterna så får partiet också ungefär 10 procent av de totalt 349 platserna i riksdagen.

För att ytterligare förstärka folkets makt att få den riksdag de vill ha har personval införts. Personval innebär att det finns en möjlighet att rösta in personer i riksdagen i en ordning som det parti personen röstar på inte har tänkt sig.

Det parti eller de partier som tillsammans får flest röster i valet bildar regering och utser statsminister. Regeringens roll är att leda arbetet i Sveriges riksdag och att lägga förslag till lagar, budget med mera. Regeringens förslag läggs sedan fram för riksdagen som beslutar om förslagen. Makten ligger alltså i högsta grad hos folket genom att det är den folkvalda riksdagen som beslutar om de förslag regeringen lägger fram. Folkets makt är begränsad på så sätt att valen endast sker var fjärde år och att man inte blir representerad i riksdagen om det parti man röstar på får för få röster. Även om folket ändrar sig under de fyra år som går mellan valen får det inte några konsekvenser i riksdagen.

Att ett parti sitter i riksdagen, eller till och med i regeringen, innebär inte att partiet har någon rätt att besluta i olika frågor. Det finns bara ett sätt för ett parti att garanterat få bestämma över politiken i Sverige och det är att få mer än 50% av rösterna i riksdagsvalet. Då bildas en stark majoritetsregering som vet att den får igenom sina förslag i riksdagen eftersom partiet har majoritet även där. Sverige har inte haft ett enskilt parti som haft majoritetsregering sedan 1970 då Olof Palme var Socialdemokraternas ledare och Sveriges statsminister. Nackdelen med en majoritetsregering är att de som inte röstar på partiet får mycket lite att säga till om genom sina representanter. Fördelen kan sägas vara den styrka det ligger i att partiet utan extern inblandning får genomföra sin politik. Ett lands ekonomi brukar påverkas efter hur stark dess regering är. De ekonomiska krafterna brukar föredra en stark regering före en svag. Förutsägbarhet är av godo ur ekonomiskt perspektiv.

Om inget parti får egen majoritet kan flera partier gå ihop, bilda en koalition, och genom samarbete bilda en regering tillsammans. Om partierna tillsammans får mer än 50% av rösterna har de en majoritetskoalition.

Ett annat alternativ är att ett parti, eller flera partier tillsammans, bildar en minoritetsregering (eller minoritetskoalition). En sådan lösning kräver att regeringen får stöd av ett eller flera partier som röstar på regeringspartiet/koalitionen i olika frågor. Så regeras Sverige idag. En minoritetsregering anses vara svagare än en majoritetsregering eftersom regeringen inte kan vara säker på att få igenom sina förslag i riksdagen.

I Sverige finns ett höger- och ett vänsterblock. Därutöver finns två riksdagspartier som säger sig inte höra hemma i vare sig det ena eller andra blocket. Miljöpartiet, som tidigare har ingått i en vänsterblockskoallition, samt Sverigedemokraterna. Båda dessa partier skulle kunna tillhöra den koalition som idag har bildat regering men alliansen har valt att inte ta med dem trots att det hade skapat en majoritetsregering. Det ska förklaras och diskuteras i nästa artikel.

Bokrecension ”Problempartiet – Mediernas villrådighet kring SD Valet 2010”

Björn Häger, journalist med mångårig och bred erfarenhet av nyhetsrapportering och grävande journalistik, samt föreläsare och för närvarande doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet i Sundsvall, har skrivit en bok om mediernas reaktion på och inställning till sverigedemokraterna (SD) under valet 2010.

Med sina 295 sidor samt källhänvisningar med mera, är boken både lättläst och detaljerad på en och samma gång. Den innehåller allt från en kort historisk beskrivning av Sverigedemokraterna, till en jämförelse av mediernas bevakning av Ny demokrati på 90-talet och vilka effekter det gav på partiet och det svenska samhället. Häger redogör även för hur SD bevakades under valkampanjen 2006, eller till stor del inte bevakades, kanske man också skall säga.

Bokens framsida ProblempartietBoken ger en översiktlig syn av journalisters demokratiska uppdrag, bland annat kring att ge en allsidig nyhetsbevakning och information om vad som är relevant i samhället. Detta ställt mot journalisters skyldighet att partiskt ta ställning för demokrati och alla människors lika värde.

Det journalistiska uppdraget ställs slutligen i konfrontation med den verklighet av SD som parti och hur partiet skall bevakas i medierna.

Boken ”Problempartiet” bygger huvudsakligen på ett relativt stort antal intervjuer med journalister i Stockholm och Skåne. Ur intervjuunderlaget framkommer stora skillnader i erfarenheter av journalisternas bevakning av SD i Skåne, Stockholm och i resten av landet.

I Skåne har SD sedan ett bra tag tillbaka haft en stor representation i kommunerna. Därför har lokala journalister vant sig vid dem och ofta bevakat partiet och dess åsikter i flera olika slags politiska frågor. I Stockholm hamnade SD länge under den journalistiska radarn, huvudsakligen med undantag av krönikörer och kolumnister som sedan länge och nästan enhetligt kritiserat partiet och dess företrädare. När nyhetsbevakning skett har den ofta handlat om olika skandaler krig SD:s politiker.

Valet 2010 beskrivs i ”Problempartiet” som en slags brytpunkt för SD:s mediala genomslag. Partiet steg i opinionsundersökningarna och detta bevakades av medierna. Av vad som framgår berodde SD:s framgångar av något så enkelt som partiets egna lokala opinionsbildning genom flygbladsutdelning, torgmöten och insändare i lokaltidningar, men inte minst Internet.

SD har fler klipp på youtube än något annat politiskt parti i Sverige. Många av partiets medlemmar och sympatisörer är aktiva på bloggar och i tidningars kommentarsfält. På detta sätt hade SD både med traditionella och nya metoder lyckats driva sina egna politiska frågor på ett helt annat sätt än tidigare. Ett sätt som dessutom nådde mottagarna utan sedvanlig journalistisk granskning och analys.

SD nekas och har sedan länge nekats annonsering i mycket av medierna. Däremot blev just nekandet av SD:s annonsfilm med burkhaklädda kvinnor i TV4 något som framstår som en rejäl PR-succé för SD.

Den ledde till en debatt om yttrandefrihet, där SD i mångas ögon tycks ha gått segrande ur debatten. Debatten om SD:s avsaknad att sprida sina politiska budskap ledde även till en uppmaning till Jimmie Åkesson att skriva en debattartikel i Aftonbladet, vilket han också gjorde. En debattartikel som i mångt och mycket drev tesen om att Sverige hotas av ”islamisering”. Enligt Jimmie Åkessons återgivna kommentarer i boken gav hans artikel ett stort genomslag och ledde till fler sympatisörer och medlemmar.

Sammanfattningsvis beskriver boken ”Problempartiet” ett välkänt faktum; SD har fått snabbt och ökat stöd, nästan oavsett hur medierna behandlat partiet. Från utfrysning, nekad annonsering, kritik på ledarsidor, i krönikor och kolumner, till TV-debatter med SD och intagna debattartiklar av SD, samt alldaglig nyhetsbevakning i mindre kontroversiella frågor än invandring. Föga förvånande har SD även gått fram när svenska medier på ett eller annat sätt bedrivit en journalistik som lånat myket av SD:s språkbruk och världsåskådning, såsom då SVT:s debattprogram Agenda höll en debatt under rubriken ”Hur mycket invandring tål Sverige?”

Boken ”Problempartiet” går in på vad SD:s framgångar betyder för svenska journalister. Å ena sidan inget alls, eftersom journalister skall bevaka och informera om samhällsfenomen oavsett om det gynnar eller skadar ett parti.

Å andra sidan väldigt mycket, eftersom rapportens intervjuer och andra undersökningar av journalistkåren visar att medierna i Sverige starkt ogillar SD som parti.

Den ständigt återkommande inställningen till SD som parti är att partiet generellt sett ses som ”främlingsfientligt” och ”rasistiskt” av journalister. Den inställningen tycks ibland eka tomt, eftersom endast ett fåtal journalister, i såväl sitt arbete eller i intervjusvaren i boken, kan förlara eller analysera SD utifrån varför partiet skulle förtjäna detta epitet.

Och kanske är det där boken så väl beskriver mediernas allmänna relation till SD. Medierna kanske — oavsett sin avsikt — är ett av de största problemen i förhållande till SD. Deras allmänna antagonism mot ett parti kombinerat med avsaknaden av förmåga att granska partiets politik sakligt. Inte minst utifrån ett demokratiperspektiv.

Hur ofta har SD:s politiska program och motioner granskats av traditionella medier utifrån frågan om de är förenliga med svenska grundlagar och internationella rättsakter rörande mänskliga rättigheter? Hur ofta har en betydande mängd av uttalanden och påståenden av SD:s politiker faktagranskats av medierna?

Med risk att tala i egen sak, är det kanske inte så märkligt att de tillkortakommanden som svenska medier själva anser sig ha i sin bevakning av SD, verkar ha givit upphov till samma typ av hemsida som denna artikel publiceras på, nämligen Motargument.se, Interasistmen.se och allt fler tillkommande Internetbaserade medier.

Håller granskningen av Sverigedemokraterna på att övergå till att bli en folkrörelse när traditionella medier inte kan uppfylla sin grundläggande uppgift, nämligen att försvara demokratin?

———
Köp boken här: Problempartiet E-bok 95:-

Granskning av Affes statistik, del 1

Affes statistikblogg är ett webprojekt som flitigt citeras av representanter för SD men även extremare aktörer inom den nyfascistiska sfären. Det är en blogg som utger sig för att presentera hårda fakta kring invandring, fakta som ofta rör invandrares brottslighet. Det är en blogg som lämnar mycket till övers att önska vad det gäller vetenskapliga metoder. Det mesta som presenteras på bloggen håller ur ett vetenskapligt perspektiv en bedrövligt låg nivå och man kan inte annat än häpnas över den brist på källkritik som många SD-representanter uppvisar när de hänvisar till bloggen.

För att tydliggöra de vetenskapliga bristerna i bloggens ”rapporter” ska jag i två artiklar granska två inlägg som publicerades på Affes blogg sommaren 2012. Jag börjar med inlägget ”Invandrarna och brotten 1 – Samtliga brott” där bloggaren menar sig bevisa att invandrare begår majoriteten av alla brott. Detta är en ”rapport” som flera SD-politiker—bland andra Kent Ekeroth—hänvisat till.

Anmälning är inte lika med brott

I den inledande meningen i ”rapporten” skriver Affe

Det är inte längre svenskarna som begår de flesta brotten i Sverige

Påståendet förväntas bevisas i genomgången som sedan följer. Faktumet är dock att det inte bevisas någonstans i ”rapporten”. Statistiken, från Brottsförebyggande rådet (Brå), som Affe feltolkar, bygger på hur många anmälningar som kommer in till polisen. Det är ett välkänt faktum att alla anmälda brott inte är riktiga brott, samt att långt ifrån alla brott som har begåtts verkligen anmäls. Detta gör det omöjligt att utifrån den statistiken dra några slutsatser om hur många brott som begås av någon gruppering.

Fler brott – eller diskriminering?

Det som går att avläsas i statistiken är hur många i vardera grupp som blir anmälda. En viss överrepresentation i anmälningsstatistiken kan bero på en rad olika saker. Till exempel den av forskare påvisade diskrimineringen av invandrare inom rättssystemet. Anmälningsstatistiken—som Affes ”rapport” baseras på—behöver alltså inte grunda sig i en överrepresentation i den reella brottsligheten. Det inledande påståendet bevisas inte och kan heller ej bevisas med den statistik som Affe tillhandahåller.

För att hålla en någorlunda vetenskaplig nivå måste man bland annat bevisa sina påståenden. Man måste också vara tydlig med de brister materialet man använder sig av har, och man måste kunna motivera varför den tänkta slutsatsen är rimlig. Ingenstans i sin rapport gör Affe något av detta. Det finns inte ens en ansats till att nämna brister i materialet eller metodkritik.

När seriösa aktörer—som Brå eller SCB—använder sig av den här typen av ensidig statistik så är de medvetna om bristerna och undersöker därför även andra källor. T.ex. kan data från sjukhusregister om antal misshandlade personer användas som ”kontrollvärde” mot anmälningsfrekvensen för misshandel som Brå har. Ytterligare en källa kan vara anonyma frågeformulär. Med flera sådana olika datakällor ökar validiteten (ungefär trovärdigheten) för den sammanställda rapporten.

Några sådana här kontrollkällor verkar Affe inte använt sig av i sin ”rapport”. Kanske är det för att de visar att brottsligheten sjunker. Ett faktum som rimmar dåligt med att bilden att ju fler invandrare som finns i Sverige – desto fler brott begås.

Eric Myrin, SDU, ljuger med diagram
Eric Myrin, SDU, ljuger med diagram

Ännu mera ”vetenskaplighet”

Vidare till den andra bristen i ”rapporten”. Affe bygger sina så kallade rapporter på den ogrundade tesen att överrepresentationen i anmälningar bland invandrare ökar på samma vis mellan slutet av 90-talet och idag som det har ökat mellan slutet av 80-talet och slutet av 90-talet. För att använda Affes egna ord:

Om svenskarna (svenskfödda med båda föräldrarna svenskfödda) stod för 68,5 procent av den polisanmälda brottsligheten i slutet av 1980-talet och 55 procent i slutet på 90-talet är det uppenbart att svenskarna någon gång på 00-talet kommer att stå för mindre än hälften av brotten

Det spelar ingen roll hur noga man räknar på det. Detta påstående, som utgör grunden i de rapporterna som Affe har fabricerat, är och förblir ett antagande. Istället för att motivera varför detta antagande skulle vara rimligt så hävdar Affe att ”det är fullkomligt uppenbart”. Det finns inget uppenbart i det antagandet. Det finns däremot många anledningar till varför det skulle kunna ske ett trendbrott. För vetenskaplighet krävs mer än svepande antaganden och generaliseringar av typen ”Med tanke på hur invandringen har sett ut de senaste 12 åren så är det inte orimligt att anta att överrepresentationen har fortsatt att öka”. Återigen kan man se att Affe begår samma fel; istället för att problematisera och motivera sina slutsatser så använder Affe sig av mycket lösa antaganden som grundar sig på de lögnaktiga fördomar om invandrare som blivit allt vanligare i samhället.

Denna ”rapport” som Affe skapat är och förblir rena spekulationer och skulle inte ta sig långt på något av våra universitet, högskolor eller ens gymnasienivån. Jag hoppas innerligt att de som läser den — oavsett var de står politiskt — har kritiskt tänkande nog för att kunna se det undermåliga i Affes sammanställning.

———
fotnot:
En av de viktigaste anledningarna till att vi så tydligt uttalar oss om Affes metoder och att Affe inte är någon statistiker, är att Affe själv har förklarat det, på sin egen sida: http://affes.wordpress.com/about/

Förnuft-Fu: Falska mönster

I samarbete med Lautaro Ariño, skaparen av Förnuft-fu, presenterar vi ett par korta föreläsningar som ger dig kunskaper och hjälp till dina argumentationer och debatter. Denna video handlar om Apophenia och Pareidoli.

Gästkrönikör Lautaro Ariño, skapare av FornuftFu.se

Lautaro Ariño
Lautaro Ariño, Förnuft-Fu

Kan du inte ta debatten?

De flesta av de vi antirasister kallar trollen slänger sig ofta med uttrycket ”kan du inte ta debatten” eller kortformen ”ta debatten”. Det hör vi på Twitter, det ser vi i kommentarsfälten på Avpixlat, Nationell.nu, Exponerat, Fria Tider med flera, samt troligen i kommentarerna på våra egna och andra likasinnade bloggar.

Personerna vi oftast hör dessa uttryck från är vad som utöver troll ibland även kallas fotsoldater. Alltså, läsarna till ovan nämnda sajter, Sd-väljarna, de som gömmer sina åsikter från familj, vänner och grannar, som gärna sitter och beklagar sig i dessa forum. De är så trötta på att inte få sina röster hörda att det enda de gör är att beklaga sig över sina meningsmotståndare – det vill säga; främst oss, antirasisterna, eller pk-eliten, 7-klövern, svenskhatarna, sverigefientliga… listan på öknamn de ger sina åsiktsmotståndare kan göras lång. Och det enda de säger sig vilja göra, är att ”ta debatten” med oss antirasister.

Kan du inte ta debatten
Gueоrgui / Foter / CC BY-NC-SA

Fast det vill de ju inte. Om det beror på att de inte kan eller inte vet hur man gör, hur man bemöter andra människor på ett respektfullt sätt, om de inte lärt sig normal, vettig svenska, eller vad det nu kan tänkas vara – så varken kan eller vill de ta någon debatt. De använder uttrycket som ett slagord, som ett hån och för att väcka både uppmärksamhet och ilska. Som uppmärksamhetstörstande små barn som ännu inte lärt sig hur man beter sig i möblerade rum. De hamrar in sina inpluggade floskler där sanningshalten på de flesta sätt går att ifrågasätta, de skriker, vrålar och förolämpar i bästa barnsliga stil. Ja, inte går det att föra ett normalt samtal med dem, det märker man snart.

Anfall är bästa försvar, var det någon som sade.

Och i deras fall är det faktiskt sant. Deras sätt att debattera består av att attackera utan att köpa motståndet, det vill säga motargumenten. En vanlig människas sätt att debattera innefattar möjligheten att ändra åsikt, eller åtminstone förstå och acceptera motpartens åsikter, synpunkter och ställning i frågan. Men ett troll är fullkomligt oförmöget att höra någonting annat än sina egna utslitna, tjatiga argument om muslimer, statistik, kostnader… och på en skala 1 – 10 – hur sexigt är det att lyssna på?

Jag har inget bra svar på frågan om hur vi kan, bör eller ska ”ta debatten” med dessa troll. Det finns saker man kan göra för att förebygga den här typen av åsikter, och man kan argumentera för att grundskolan och gymnasiet borde anstränga sig mer för att lära barn och ungdomar förmågan till empati, tolerans och förståelse. Men trollen som vill ”ta debatten” är barn i vuxnas kroppar som redan befinner sig ute i livet. Risken att deras världsbild redan är lika fixerad som vår egen, är ganska stor. Naturligtvis borde även föräldrar och den utökade familjen ta sitt ansvar, men även där pratar vi om vuxna människor med sina åsikter som är mer eller mindre färdiga. Det vi talar om är ett samhällsproblem som kan vara svårt att stävja, speciellt i en tid där ekonomi på både statlig och personlig nivå är ett av våra största samtalsämnen.

Inför beslutet om man kan, vill eller ska ”ta debatten” kan det vara lämpligt att verkligen fundera över saken. Oavsett vilken sorts kommunikation två människor har sinsemellan, så innebär det ett givande och tagande. Man ger och man tar ungefär lika mycket. Att hamna i en ”debatt” med en av Sd’s fotsoldater handlar till största delen om att bli fullkomligt utmattad på att ens få personen i fråga att försöka lyssna. För tillsammans med alla andra saker trollen har eller inte har, så är just det där med lyssnandet inte en av deras starkaste sidor.

Ja, om det inte passar deras egna åsikter, förstås.

(Och ja, jag generaliserar grovt – jag vet att det finns undantag som bekräftar regeln.)

Förnuft-fu: Sanningen om sanningar

I samarbete med Lautaro Ariño, skaparen av Förnuft-fu, presenterar vi ett par av hans videos som kan hjälpa dig med logiskt tänkande och kritiskt granskande. Du blir hjälpt i dina debatter av att känna till vilken sorts argument som du behöver bemöta, och vilka du direkt kan avfärda och strunta i att lägga någon energi på att argumentera mot.

Titta gärna på fler videos om förnuft och logik på www.fornuftfu.se

Lautaro

Våra jultraditioner; Advent

Så går vi mot en av de mest traditionstyngda helgerna under året, jul. Det är nu vi kan känna gemenskap genom ”urgamla traditioner”. Vi inleder med advent och väntar in julen.

Att tända ljus i advent är, som så mycket annat, ingen svensk tradition från början. Första gången man vet att detta görs i Sverige är på 1870-talet. Det skulle dröja ytterligare 50 år innan adventsstaken för fyra ljus kom i bruk. Liksom de flesta av våra kristna traditioner runt jul härstammar den från Tyskland.

Foto: Malinka Persson

Tiden innan jul var inte en tid av väntan i det gamla Sverige, den var en tid av hårt arbete som får våra dagars julstress att framstå som semester. Veckorna innan julhelgen skulle all mat tillredas, tvätt sedan flera månader bykas i en iskall sjö eller å, ljusen stöpas, stugan och dess innevånare skrubbas rena.

I en tid av självhushållning var det slakten som stod i centrum under höstmånaderna. Julegrisen hade stått i en speciell stia, där djuret inte kunde röra sig, för att bli så fet som möjligt. Sedan nasse mött sitt öde med ett stick i halsen och förblött så togs det mesta av kroppen tillvara.

I kusttrakterna var det fisken som spelade huvudrollen bland julmaten. Lutfisken skulle läggas i blöt i början av december, en mattradition som förmodligen har medeltida anor. Vårt julbord är en blandning av rätter från olika hörn i vårt land, från tider innan vi blev ett enat rike.

Den tradition som dock verkar vara mest seglivad och sträcka sig längst tillbaka i tid när det gäller julfirande i den mörka nord är ruset genom alkohol. Så när vi tänder det första ljuset på vår adventsstake så hade våra förfäder vid samma tidpunkt fullt upp med att brygga sitt julöl eller ha avsmakning av detsamma.

När dagen var som kortast och natten som längst lurade farorna överallt i det gamla bondesamhället. Gick någonting fel berodde det i regel på onda väsen. På den tiden tog de sig gestalt av varulvar, gastar och tomtegubbar. Berättelserna om allt otyg som kunde drabba människorna fördes vidare muntligen. Det fanns otaliga sätt att skydda sig, sin familj och kreaturen mot ondskan. Ondska som lurade där ute i det nordiska mörkret.

Nu tror vi inte längre på varulvar, gastar och elaka små tomtegubbar. Vi tror inte på ondskan där ute. Vi tänder ett ljus och ler lite åt de skrockfulla förfäderna och deras berättelser.

 

Källa: Julen för 100 år sedan, text och bildmaterial från Nordiska museets arkiv sammanställt av Marianne Olsson

Var bor de egentligen?

När man bemöter rasister och nazister på nätet får man ofta höra att man är naiv, inte ser verkligheten och så vill de gärna att man ska spendera en natt i t.ex. Rinkeby, för då tusan skulle man förstå hur farliga och hemska alla dessa invandrare är.

Nu säger de ju inte detta på det här trevliga sättet. Det är mer: ”Åk till Rinkeby och bli berikad jävla hora!”

Jag får ofta höra att jag inte vet skit om invandringens baksidor för att jag bor i ett segregerat radhusområde i Spånga (ja, de kan googla).

Vi gillar olika | AccessJag brukar fundera på detta när jag hejar på mina grannar med rötterna i Grekland, Turkiet, Iran och Indien. Eller när jag träffar ungarnas klasskamrater som har föräldrar från världens alla hörn men oftast tänker jag på det när jag dagligen åker T-banan, Blå linjen.
Vagnen är alltid fylld av människor med olika härstamning och enligt rasisterna borde jag bli trakasserad och utsatt för sexuella kränkningar varenda dag p.g.a. mitt blonda hår och mitt kvinnokön. Har aldrig hänt.
Jag tänker på talet om förtryckta muslimska flickor och ler lite för mig själv när jag möter dessa flickors blickar, kaxigare brudar får man leta efter.

Mitt Stockholm är det mest mångkulturella som finns, här blandas slöjor och korta kjolar, här talas tusen språk och dialekter, här bor Sveriges mest välutbildade kvinnor och män och även människor som aldrig fått möjlighet att lära sig läsa och skriva.
I mitt partis områdesförening är vi en blandning av människor med ursprungsrötter i flera olika länder, flera av dem är kvinnor som kommit ifrån Somalia.

Jag lever mitt liv varje dag mitt i den verklighet som rasisterna och nazisterna säger att jag inte känner till.

Hur kan de ha sådan otrolig koll på hur det mångkulturella samhället fungerar kommer jag på mig själv att undra?
Vilka är de?
Var bor de?
De som vet bättre än jag.

Jag blev faktiskt tvungen att göra en liten efterforskning på nätet, inte svårt alls.

Här bor de, de som VET hur vi har det med invandrarna här i Stockholm, mångkulturens högborg i Sverige:

Borlänge, Hudiksvall, Emmaboda, Orrefors, Gävle, Träslövsläge, Bergvik, Söderhamn, Eskilstuna, Sundsvall, Bjuv, Norsjö, Osby och Yddinge.

Antagligen väldigt fina platser, personligen har jag bara besökt Gävle av dessa platser och det var väldigt länge sedan. Tycker ändå att det verkar som rasisterna har det tråkigt där de bor och söker utlopp för någon stimulibrist.

Men ett är säkert, de har inte en blekaste aning om hur verkligheten ser ut.

 

 

Språk

För att känna tillhörighet, i en familj, en kultur eller i ett land så utgör språket en stor faktor. Jag minns när jag år 2001 tog steget och flyttade till Spanien för att studera spanska. Den första dagen satt jag och min rese-väninna på en restaurang i Malagá.

Vi började tala med servitören på engelska eftersom ingen av oss kunde ett ord på spanska. I Spanien har jag upptäckt att människor ogärna talar engelska, orsakerna som jag har fått veta till detta fenomen varierar. Konflikter sedan 1600-talet och Engelsk-Spanska krigen, att det är svårt med uttalet då det spanska språket skiljer sig avsevärt från det engelska, men också att man i Spanien tycker sig klara sig bra med ett av världens mest talade språk. Vad det än kan bero på så satt vi där på restaurangen och hade mycket svårt med kommunikationen. Vi var jättehungriga och servitören ignorerade oss ett litet tag, men lade sedan fram menyer, på spanska.

Vi bestämde oss för att ”Bocadillo de queso” inte lät så konstigt och lyckades till dem beställa en varsin coca-cola. Där satt vi med två stycken ostmackor och noll språkkunskaper i ett land som inte verkade vilja interagera med oss på engelska.

Ett plus med att inte kunna göra sig förstådd på engelska var att vi studerade lite extra mycket i skolan. Jag studerade bland annat maträtter för att kunna förstå vad jag beställde ute. Det blev också så att vi snabbt fick börja interagera med människor på spanska. Hade det varit lätt att göra sig förstådd på engelska i Spanien så hade min inlärning av det spanska språket inte gått lika fort som det gjorde. Jag levde i Spanien i ca ett år, studerade i tre månader och jobbade sedan i restauranger. Det var en oerhörd skillnad att prata spanska i skolan där det fanns tillgång till lexikon och duktiga lärare än att faktiskt på riktigt interagera med språket på en arbetsplats.

När jag kom hem till Sverige fortsatte jag med mina studier i det spanska språket på Universitetet i Stockholm och idag extraknäcker jag ibland som tolk. Ett varierande och roligt arbete — att hjälpa människor med att göra sig förstådda.

Intelligent kommunikation

Den kanadensiska forskaren Albert Mehrabian säger att när vi kommunicerar tolkar mottagaren vad vi säger genom att hämta 7 procent från orden, 38 procent från rösten och hela 55 procent från kroppsspråket. Detta bör rimligtvis gälla de människor som kommunicerar via ett talat språk.

Även om det är så, att vårt kroppspråk står för en väldigt stor del av kommunikationen av det vi förmedlar så kan jag tycka att det är oerhört svårt att göra sig förstådd med enbart det.

Under det året som jag bodde i Spanien deltog jag inte i särskilt djupa eller komplicerade diskussioner som handlade om livet eller politik. Många gånger tolkade jag orden fel när de sades för fort. Efter mina universitetsstudier har jag återvänt till vänner jag har i Spanien och upptäckt att människor där numer bemöter mig annorlunda. Som om jag vore mer intelligent då jag talar språket bättre. Jag deltar i alla diskussioner och människor pratar lika avslappnat med mig som de gör med någon som har det spanska språket som modersmål.

Jag har även haft stor nytta av det spansktalade språket i Sverige, det öppnar liksom upp möjligheter för mig att interagera med spansktalande människor som inte pratar så bra svenska. Jag kommer dem närmre och känner en slags tillhörighet till dem. Jag kan också tjuvlyssna på vad spansktalande människor säger till varandra utan att de vet att jag förstår. En tillgång jag ibland nyttjar på bussen eller tunnelbanan när jag lider av tristess. Däremot om jag befinner mig i ett rum med människor som talar både spanska och svenska så talar jag om att jag förstår och pratar spanska. Det har hänt några gånger att spansktalande människor talat med varandra i närheten av mig, utan att de inser att jag kan förstå, och sådant är bara obekvämt.

Det här med ett ”intelligent bemötande”, det var precis så jag upplevde det. Att de spansktalande människorna tog mig för att vara mer intelligent när jag började kunna det spanska språket flytande. Jag minns när jag växte upp och vi ibland skrattade åt en person som kommit hit från ett annat land och jobbade på den lokala pizzerian som sa ”Äta här eller i påsen?”. Klart att det lät roligt, men den personen som vi skrattade åt var en utbildad advokat ifrån Turkiet. Jag känner honom fortfarande och idag pratar han svenska betydligt bättre. Vilket gör att vi kan prata med varandra på ett helt annat sätt, då mina turkiska språkkunskaper är dåliga.

Så även om kroppspråket säger mycket, så är ändå språket som talas i landet man lever i viktigt att lära sig, för att kunna känna tillhörighet. Eftersom det då öppnas helt andra dörrar till att delta i landet och fler möjligheter till att exempelvis få jobb. Att sakna förmågan att uttrycka sig i språket som talas begränsar möjligheten att göra sin röst hörd.

Praktisk språkutbildning

Det finns olika tillvägagångssätt att lära sig språk. Och även olika sätt att ta emot människor ifrån andra länder. Jag till exempel lärde mig spanskan snabbare då jag blev tvungen att praktisera den direkt och fick jobba på en spansktalande arbetsplats.

Jag gjorde en gång en observationsstudie på en ung flicka från Colombia som började i den svenska skolan. Där upptäckte jag att de vuxna till en början undvek att sätta den lilla flickan i en situation där hon skulle bli tvungen att tala det svenska språket. All undervisning för henne bestod av att räkna i en enkel svensk mattebok utan särskilt mycket språk i, och läsa böcker på spanska. Böcker som exempelvis ”Rödluvan och vargen”, flickan var 12 år! Flickan kom hit ifrån en spansktalande skola där hon redan studerade geografi, religion, språk och matematik. Det var en rätt märklig syn att se hur de svensktalande barnen pratade om hur mycket av vår jord som består av sjöar och hav samtidigt som den spansktalande flickan läste i ”Rödluvan och vargen”. Nog tycker jag att de hade kunnat skrapa fram annat studiematerial, till exempel matteböcker/räkneuppgifter på spanska istället för att hon ska hamna efter i också de ämnena då det egentligen bara var det svenska språket som fattades.

En annan intressant grej jag observerade var att barnen inte verkade bry sig om att situationer kunde bli obekväma när de inte förstod varandra. När barnen hade bestämt sig för att fråga eller förklara något för flickan så kröp de på golvet, under bänkar, på bänkar och gestikulerade för att hon skulle förstå vilka ord de var ute efter. Det var en väldigt rolig observation och jag påminns om hur vi vuxna kanske ibland är alldeles för reserverade. Att tillåta sig själv att bli bortgjord eller låta bli att skratta om någon gör bort sig språkmässigt kanske är något vi vuxna kan lära oss ifrån barnen?

Språkets betydelse för interaktion och därmed integration har utan tvekan en stor betydelse.

Det finns människor som blir upprörda för att det överallt är översättningar till exempelvis arabiska, turkiska, kurdiska och andra icke-svenska språk. ”De får väl lära sig svenska”  har jag hört några gånger i denna upprörda massa. Ja, men innan de lär sig svenska så är det väl ypperligt bra om vi kan hjälpa till så de kan förstå enkla saker så som: hur man tar kontakt med vården, skolan, polisen, ingångar, utgångar och annat vardagsnyttigt.

Vi är ju ett mångkulturellt land och då tycker jag att det är väldigt humant att anpassa vissa saker efter det, som enkla beskrivningar på andra språk.

För många år sedan kom jag över en studie som påstod att tvåspråkighet skulle vara något negativt. Nu minns jag inte vart jag har lagt den studien eftersom jag tycker att det är en befängd tanke. Jag är inte heller en analytisk-knäcka-myt-människa-med-siffror-och-statistik, jag är krönikör här på sajten. Som krönikör finns det lite mer öppningar för att vara tyckande och tänkande utan att behöva backa upp det med formalia.

Hur som helst tycker jag att det är konstigt att människor vill vinkla flerspråkiga som något negativt. För min del har det öppnat upp oerhört mycket fler möjligheter då jag är trespråkig om jag räknar in engelskan. Jag kan ta del av de spansktalande kulturerna på ett helt annat sätt än om jag inte skulle kunna tala det språket. Det har gett mig många fina spansktalande vänner och minnen. Jag får dessutom jobb jag inte annars hade fått, som tolk bland annat.

Tänk er själva vilken nytta Sverige har av globaliseringen och flerspråkiga människor. Vi förbättrar ju möjligheterna att bedriva handel med varor och tjänster internationellt med flera språk. Svenskt näringsliv tjänar faktiskt på att ha flerspråkiga medarbetare. Svenska företag kan skapa goda arbetsrelationer och mer exporter till och kanske bättre priser på import från exempelvis arabisktalande länder för att inköpare och säljare är människor som kan prata både flytande svenska och arabiska. Det är ju definitivt roligare om människor betraktar möjligheterna och vinsterna med att ha flerspråkiga medarbetare än tvärtom.

”Hemspråket”

Det finns människor som menar att hemspråket begränsar individens förmåga att utveckla det svenska språket och på så sätt hindrar ”integreringen” för individen i det svenska samhället. Jag ser snarare hemspråket som en bra möjlighet att fortsätta hålla det språket levande och utveckla det också.

Min sons pappa pratar både arabiska och svenska. Jag  har varit ensamstående i många år och vi inte har pratat så mycket arabiska med grabben så hans kunskaper i det språket är väldigt få. Jag har fått förklara upprepade gånger för skolan som han går i varför han ska ha hemspråk då han själv inte kan det så bra. Vissa hemspråkslärare har antytt att för att min son ska få gå på hemspråkslektionerna så ska han ha vissa grundläggande kunskaper innan. Kraven för att bli beviljad hemspråk är ju inte kunskaperna i det utan att det aktivt talas i hemmet. Vilket det gör, dock inte hemma hos mig men väl hos hans pappa och i deras familj. Att kunna göra sig förstådd i sin egen familj är att kunna känna sig fullständigt delaktig. Alltså att känna ”tillhörighet”.

En person sa till mig ”Jamen då får väl hans familj lära sig svenska då!”. Det är lite ologiskt eftersom hela hans familj inte bor i Sverige utan lite utspritt i världen. Men de kommer ofta hit och hälsar på, till exempel förra vintern då min sons farfar dog. Då hade de en fyra dagars lång sörjefest och sedan begravning. Där talades det bara arabiska och min son kände sig ganska så utanför. Visst hade jag kunnat jobba hårdare för att min son ska lära sig arabiska hemma, men med en frånvarande pappa och det att jag inte kan språket så har det inte varit så lätt. Nu går min son i alla fall på hemspråkslektioner i skolan vilket jag ser som utomordentligt bra. Om jag bidrar med att lära honom spanska så får han ytterligare ett stort språk i sitt liv som öppnar upp framtida möjligheter. Jag ser det som en självklarhet att hemspråk är en rättighet i skolan i ett mångkulturellt land, och jag kan inte se något negativt med att vara flerspråkig.

Språk ger möjligheter och tillhörighet också till sin egen historia.

Sverige bör nyttja flerspråkiga människor för att öka den internationella handeln, företag som gör det borde skylta med det för att inspirera andra företag. Efter det år som jag bodde i Spanien och lärde mig spanska — och lyckades göra bort mig fullständigt med felsägningar — idag hade jag inte skrattat åt någon som sa ”Vill du äta här eller i påsen?”.

/ Anna Siekas

Myt: Välfärdskris

Norge, Danmark, Sverige ligger topp tre på Legatum Prosperity Index. Det är en lista som räknat ut och betygsatt vilka av världens länder som är ”bäst att leva i”, där de väger in massor av faktorer, som; välfärd, demokrati, personlig frihet, utbildning, hälsa, delaktighet i samhället, rättssäkerhet, trygghet, korruption, ekonomi, miljöarbete, arbetslivsmöjligheter osv.
Klicka på bilden för att förstora den
Klicka på bilden för att förstora den

Avpixlat skriver mängder av artiklar, som många SD-anhängare tror blint på. De sprider vidare och upprepar över hela internet att vi inte har någon välfärd kvar, att Sverige är en diktatur, att det inte finns någon yttrandefrihet och att vanliga arbetarmänniskor och pensionärer inte har några pengar

Källor:
Legatum Institute, Legatum Prosperity Index

Legatum_Prosperity_Index på wikipedia

Det finns fler intressanta listor och index, som t.ex.: Human Development Index & Leicester University ”Nöjdhetsindex