Etikettarkiv: nazism

Krönikor

Mordet på moderniteten

Gästkrönika av Mattias Irving
Den som inte ser bakåt när hen går framåt får se upp — Tage Danielsson
Den 27/1 var det Förintelsens minnesdag. Vi gör nya försök att formulera en erfarenhet som ingen av oss själv har gjort. Med ordens hjälp kan vi ändå väcka känslorna till liv. Fasan och nihilismen. ”Auschwitz finns, därför kan inte Gud finnas”, som förintelseskildraren Primo Levi skrev.
Hope for the planet
kevin dooley / Water Photos / CC BY

Gud är död! Gud är död, och vi har dödat honom! Så skrek profeten i Den glada vetenskapen. Inga oceaner av vatten kan tvätta bort guds blod från våra händer, skrev Nietzsche. Spåren efter dådet märker urberget. Guds dödsskrik förklingar aldrig.

Hör vi det ännu, ljudet av mordet på den Andre, Juden, Gud, eller har det blivit ett bakgrundsbrus, en naturlig del av den moderna ljudbilden? Ett diktonianskt ”Orladoffa doschkoff”, internaliserat?
(Orlodoffa doschkoff
orlodoffa doschkoff:)
det är maskinen –
jag.
Stänger och hjul
och
nitnaglar skruvar och muttrar
drivremmar (doschkoff) –
många män har gjort mig
släggat och putsat och hamrat och filat
fin är jag fin (orlo)
skinande
sjungande
rungande
skakande
golv och tak.
— Utdrag ur Maskinsång av Elmer Diktonius
Förintelsen blev möjlig för att vi rörde oss från en värld av obeskrivliga värden till en värld av mätbarhet, menar Zygmunt Bauman. Industrins massproduktion gav oss också föreställningen om massdestruktion.
Aldrig har det kanske varit så lätt att beskriva människor i termer av stereotyper, som i ett samhälle där alla förbrukningsvaror var stereotyper av sig själva. Det enda som utmärkte ens eget hem från det mittemot var numret på porten. Ett nummer som det starkaste egna, inte en tillvaro, inte ett hem som gått i arv, utan ett massproducerat ad hoc som gick under beteckningen ”standard”.
Historielösheten sammanfattas av dessa siffror: Nummer som bränns in på handleder, administrativa åtgärder. Rakade huvuden och tolvkuvertsserviser. Ett förallmänneligat främlingsskap, ett krackelerat subjekt vars kringströdda likdelar någon måste bära.
Hur gestaltade nazisterna en hel samtids känsla av identitetsförlust, egentligen hela världens känsla av modernitet? De satte identitetsförlusten på anstalt. Likt plågade dårar som använder dockor eller fångar för att ställföreträda den egna smärtan, påtvingade nazisterna hela sin samtids alienation på ett folk, under rituellt kontrollerade former. Trodde de sig därigenom kunna mörda hela det tyska folkets främlingsskap i ett storslaget fascistiskt katharsis: Rening genom att iscensätta deras egen egen plåga med andras kroppar?
Jesus var människa, men också jude. Berättelsen om hans död på korset handlar om våra synder, sägs det. Just idag talar den gamla symboliken med förnyad kraft, åtminstone för mig själv: Den enda skillnaden mellan syndabock och offerlamm är ju tonfallet. Alla de judar som dog i nazisternas makabra iscensättande av mordet på moderniteten och alltings upplösning, dog också för våra synders skull.
Men när lammen tystnar måste vi höja våra röster. Vi måste sörja med de döda, vi måste fortsätta formulera deras erfarenheter med nya ord, och ett nytt språk som talar in i samtiden. Vår solidaritet med offren får inte gå dithän att vi låtsas som att nazisternas grymheter var oförklarliga, omänskliga undantagshandlingar som genom sin ondska blir oförklarliga och därmed onödiga att sätta sig in i. Vi kan ta avstånd från Auschwitz tusen gånger utan att för den sakens skull se vad som pågår under våra egna ögon.
Auschwitz har hänt. Alltså kan det hända igen, sade Primo Levi också. Hans nummer var 174 517.
/Mattias Irving
Krönikor

Nidstång mot rasism och nazism

Många rasister har valt att lyfta fram det s.k ”nordiska” som ett föredöme, något som ska vara ”bättre” än det s.k. utländska. Såväl nazistpartier till Sverigedemokraterna kontrasterar detta ”urnordiska” med det utländska för att driva hem rasistiska poänger. Det gör att man i skolor, och hos SÄPO och polisen,  brukar ange ”intresse för runor” som ett av varningstecknen för att någon ung människa håller på att bli nazist, OM det kombineras med fördomsfulla uttalanden om invandrare.

Rasisters tal om det ”nordiska” ställer till mycket för de som är antirasister och älskar det gamla nordiska. Därför återpublicerar vi, med författaren Carl Johan Rehbinders tillstånd, den nidstång han skrev 1998 över rasister som missbrukar den gamla nordiska historien.

*****

Växjö
YlvaS / Foter / CC BY-NC-ND

Nidstång

Att sätta nid mot någon är en form av verbal förbannelse, som man tog oerhört hårt på under vikingatid och dessförinnan. Ordets makt var mycket stor, ansåg dessa så framgångsrika krigare, och därför var det en allvarlig sak att sätta nid, för att inte tala om att få ett nid uttalat över sig.

I Egil Skallagrimssons saga omtalas en träta mellan Egil och kung Eirik Blodyx, som gjort Egil djupt orätt och dessutom gjort honom fredlös. Detta blir en ganska blodig historia med många döda i bägge läger. När Egil har dräpt ett stort antal av Eiriks fränder och följeslagare på ön Herdla, sätter han i vredesmod upp en hasselstång på toppen av denna ö, med ett avhugget hästhuvud riktat in mot land, och på denna stång ristar han runor med en förbannelse över konung Eirik och drottning Gunnhild. Han framsäger då denna besvärjelse:

”Här sätter jag upp nidstång, och vänder jag detta mot konung Eirik och drottning Gunnhild — vänder jag detta nid mot de landvättar som i landet bo och bygga, så att de alla fare villa vägar, ingen hände att han hemvist hitte, förrän de driva konung Eirik och drottning Gunnhild ur landet.” Enligt sägnen tog det inte lång tid förrän nidet fick sin verkan, och Eirik Blodyx och hans drottning Gunnhild flydde till de brittiska öarna.

”Fetta nid” som du kan läsa här nedan är en länk i en kedja av digitala nidstänger, uppsatta på hemsidor runt om i Norden, och det vänder sig mot alla dem som missbrukar våra gamla heliga symboler och smutsar vårt land med hat och osämja. Det bör tilläggas att detta nid inte endast vänder sig mot en viss liten, lätt identifierad grupp av unga män, utan även mot alla som svarar mot beskrivningen i nidet. Det är också viktigt att förstå att detta nid inte är ovillkorligt, att det bara drabbar dem som framhärdar i sitt destruktiva beteende. Förlåtelse och tolerans är viktiga grundprinciper för andligt sinnade personer, och ingen oskyldig skall urskiljningslöst drabbas.

Viktigt är också att komma ihåg hur statsmakterna samverkar i att göra dessa missledda personer långt kraftfullare än de skulle ha varit av egen kraft — politiker i feghet och opportunism, köpmän och media i vinningslystnad och sensationsmakeri.

Jag reser nid!


Jag reser nid mot alla de
som befläckar vårt ärevördiga folk
med ovärdiga handlingar.

Jag reser nid mot alla de
som lånar heliga symboler
Gungner, Mjölner och Heliga Stavar
Odins spjut, Tors hammare
och runor från Odin givna
Och drager dem i smuts
med oheliga dåd.

Jag reser nid mot alla de
som i fula dräkter
och kala hjässor
såväl som kritstreck
och kravatt
missbrukar våra förfäders visdom
vår forna sed
och vår nutida tro.

Jag reser nid mot alla de
som vill tysta andras munnar
för att de själva skall höras
med sitt enfaldiga skrål.

Jag reser nid mot alla de
som sätter sig själva över andra
på grund av sin blekhet
Som trampar på andra
på grund av hudens färg,
främmande tungotal
eller annan tro.

Över dessa illnidingar
nedkallar jag alla krafter!

Jag kallar vättar och småfolk
att klia deras kroppar
och störa deras sömn

Jag kallar alvsmeder
att slå järnringar
runt deras bröst
att deras ande få trångt
och luften i deras lungor
ej räcker till
att ropa onda ord ut

Jag kallar rimtursar
Ur Nifelhels djup
Att de må frysa till sin död
Innan de får tillfälle
att andra själar frysa ut

Jag kallar Surt och hans eldtursar
Att de må brinna till sin död
Innan andra brinner
för deras händer

Jag kallar Loke
att han må förvrida deras syn
så att de slår varandra ner
innan de slår andra ner

Jag kallar Freja
På det att illvilliga kvinnor
aldrig får en man till sin bädd
Och aldrig kan sätta söner
eller döttrar till jord
så länge de vill hindra
andra därtill

Och jag kallar Frej
att illvilliga män
får sin mandom snöpt
och aldrig kan skapa gott
för sig själva
och aldrig får vare sig frid
eller skörd
så länge de vill hindra
andra därtill.

Jag kallar Tor
På det att han skyddar oss
mot demonisk ondska
och jag nedkallar hans vrede
mot illnidingar
som andra illa vill.

Jag kallar Odin
Allfader
Han som gav människan ande
Han som med sina bröder
Höner och Lodur
Gav människan liv
Kropp och själ
Ask och Embla
Man och kvinna

Jag kallar Odin
Och nornorna;
Urd, Verdandi och Skuld
Som tillsammans dömer
Var och en efter döden
Att de må döma
dessa illnidingar hårt
Och att de ej ens efter död
Kommer undan sina ondskans dåd
mot andra söner och döttrar
av Ask och Embla

Jag sätter detta nid
Till dess
att dessa ondskans och dumhetens
dreglande lakejer
avbön gör
Och låter var och en
vara vid sin mark, sitt folk
och sin tro
Var än i vår värld
de må sätta sitt bo.

 

___________________
Grimner 1998-02-04

Läs även författarens artikel om ”Bajs i grytan”.

Krönikor

I krig är lögn och list det främsta vapnet

Gästkrönika av Gunnar Thorell

Jag tror flertalet i Sverige har svårt att förstå hur ”respektabel” nationalsocialismen verkade vara, sedd från vår horisont före 1945. Genom tidsavståndet läser vi av den som ”ond”, ”grotesk”, ”orimlig” – så såg det inte ut då!

När Tyskland gick igenom sin metamorfos från en demokrati med Europas starkaste vänster, till en militariserad diktatur skedde det med små steg, i det stora hela (och trots våldet) på demokratisk väg.

En väsentlig sak i det här förvandlingsnumret var anti-intellektualismen – att en generation av intellektuella (läkare, jurister, arkitekter, redaktörer etc) valde att bortse från uppdraget att kritisera makten. De accepterade istället ett inslag av bedräglighet och våld. Man började se det senare som nödvändigt, för att skapa lag och ordning.

Speciellt tydligt blev konformismen och förnekandet av vad som hände, i ett litet land, som på avstånd beundrade det Stora Kulturlandet (som Tyskland benämndes på den tiden).

Få kritiserade nazismen

Det var inte många personer i Sverige som stod upp i offentligheten och kritiserade nationalsocialismen före 1943 (slaget vid Stalingrad). De som gjorde det (Anton Selander, Torgny Segerstedt, Ture Nerman) hutades åt, hindrades eller förföljdes.

På ett antikvariat kom jag över en samling av tidskriften Tidsrevyn, en nazistisk tidskrift som gavs ut på svenska. Det slående är vilken klass de svenska nazisterna hade på sin propaganda. Det märks ingenting av de hätska utfall som vi i efterhand vant oss vid i skildringarna av nazismen.

Stilen, sättet att skriva, grundvärderingarna, liknar de gängse i Sverige på den tiden.

just.Luc / Foter / CC BY-NC-SA

Min poäng är att övergången från demokrati och fred, till militarisering och fascism sker genom en hegemonisk process. Viktiga delar av de etablerade intellektuella överger sin tidigare position, ansluter sig i tysthet till ett ”nytt perspektiv”.

Det är inte de ”extrema” (järnrörsförsedda) som går i spetsen för den här förvandlingen, utan snarare typen Albert Speer. De med god ställning och god bildning, som tror sig ha något att vinna på konformitet.

Modern militarisering – utan debatt

Det som skrämmer idag är oviljan att se och granska förändringarna i USA – t.ex. införandet av NDAA-lagen och Patriot-lagen, accepterandet av tortyr, accepterande av Israels övervåld mot palestinierna. Det finns ett stillatigande inför ”vårt eget”, det vill säga Västvärldens angreppskrig och subversion i Mellanöstern och Afrika.

Det som skrämmer är den i grunden falska självbild som vuxit fram i media – som pekar ut ett militärt hot mot Väst från muslimska länder som Iran, Syrien (tidigare Irak, Libanon, Afghanistan). Länder som skapats, eller vars gränser dragits, genom kolonialmakterna (Europeiska nationer). Länder som inte utgjort något ”hot” sen 1500-talet (belägringen av Wien).

Den militära doktrinen (USAs) är att länder, underlägsna våra egna måste angripas ”i förebyggande syfte”, för ”vår” säkerhet. Extrema grupper till höger rör sig i stort sett i takt med den här massmediala ortodoxin – hyllar USAs och Israels militarism. De underblåser fientlighet mot människor som flyr från krigen i Mellanöstern och Afrika – där också Sverige numera är inblandat.

Skandaljournalistik eller förnuftsargument?

Som jag ser det har SD i grunden inte bemötts av förnuftsargument, utan snarare med försmädlighet, försök att skandalisera personer. Samma irrationella tendens märktes när Breivik förklarades vara ”psykiskt sjuk”.

Ointresset i Sverige för lagförändringarna i USA (NDAA, Patriot Act) ter sig olycksbådande. Finns det överhuvudtaget några ”kättare” som kan förmedla kritisk självinsikt i svenska massmedia? Få undantag: Åsa Linderborg, Maj Wechselman, Dror Feiler, Mattias Gardell, Jan Guillou, Donald Boström en handfull oberoende – själva ibland vacklande, attackerade som ”antisemiter”, anklagade för att vara ”konspirationsteoretiker”.

I det anglosaxiska språkområdet, är oppositionen mot militarism starkare. Många flera röster, vilket märks främst på internet. (1) Wikileaks till exempel. (Jfr det svenska mediedrevet mot Julian Assange)

Om de nuvarande konflikterna leder till världskrig, kommer det att bli en förödelse långt värre än Andra Världskrigets.

/ Gunnar Thorell

Fotnot

(1)
Kanadensiska Global Research. Truthout. Information Clearinghouse. (=Läsarfinansierade medier). Democracy Now (Amy Goodman).

Krönikor

Satans fega blötdjur!

Gästkrönika av Henry Bronett

Just nu har jag stor lust att som kapten Haddock i Tintin, ryta: —”Satans fega blötdjur!” Men ”den som skriker och slår har förverkat rätten att bli hörd”, som min far kunde säga. Ändå, när extrema tankar krälar fram i dagsljuset och torgför sig helt öppet inför, så tycks det, en samling aningslösa eller likgiltiga människor, är det svårt att inte använda invektiv som uttryck för frustration.

Extrema vindar blåser över Europa.
I Grekland, röstas det på nazister, den gyllene gryningen som längtar tillbaka till en tid då Grekland styrdes av juntan. De sitter i riksdagen.
I Rumänien, förnekar parlamentariker Rumäniens ansvar på mordet av 280.000 judar, under andra världskriget, påhejade av pöbeln.
I Ungern, vill man upprätta listor över judar och kalla dem en risk för ”nationella säkerheten”. — När extremism hotar demokrati och människors lika värde, borde ingen tiga still. Snarare borde vi inse vikten av att visa allvar och civilkurage.

Så vad gör vi i Sverige? Landet som röstar fram Sverigedemokrater, så att de från betald riksdagsplats kan peka ut ”babben” och ”horan”, grymta som grisar och piska upp rädslan och hatet mot invandrare?

Hur kommer det sig att SVT, inte ser det som vidare allvarligt, att programledare Gina Dirawi, jämställer israeler med nazister och marknadsför en judehatares bok på sin blogg som ”kvällsläsning”. Hur står det till när Peter Nyrén, programbeställare för underhållning och fakta, menar att hon bara varit ”tanklös” och ändå ”omfattar SVTs värderingar”? Att hennes partner i melodischlagerfestivalen, Danny Saucedo svänger sig med ordet ”svarting” gör inte saken mindre underlig. Vad är det för värderingar Sveriges Television väljer att visa upp för Europa, i vårt namn? Vad vill de förmedla med sin inställning, vilken sorts förebilder vill de uppmuntra, nu när extrema vindar blåser över Europa? Vad tänker SVTs ledning, när man väljer Malmö som lämplig stad under Eurovision Song Contest? Malmö där människor är rädda att visa sig på gatan för att de är judar. Malmö med politiska ledare som Adrian Kaba (S) vars antisemitiska uttalanden rönt stor uppmärksamhet, eller Ilmar Reepalu (S), ”Malmös starke man” som av amerikanskt sändebud klart betecknats som antisemit? Är detta också del av Sveriges Televisions ”värderingar”? Är det vad vi vill visa Rumäniens, Ungerns och Greklands extremister, visa Europa i tider då extrema vindar blåser?

Så vad säger det om ett land vars ledare tiger, då rasism och antisemitism brer ut sig? Vad säger det då vi inte visar tydlighet och tar ställning för människors lika rätt och värde? I en tid då civilkurage och att slå vakt om vår demokrati är viktigare än någonsin, vad säger det om dig och mig att det ser ut så i vårt land?

”Satans fega blötdjur”, har jag lust att ryta, som Kapten Haddock.

Henry Bronett © 2012

Krönikor

SD måste välja ”de långa knivarnas natt”!

Gästkrönika av Nils Lundgren

Historien med ledande sverigedemokrater som muckar gräl på gatan framåt småtimmarna, vräker ur sig främlingsfientliga och sexistiska tölperier och hotar sina medmänniskor med fysiskt våld får ständigt nya inslag. Lögner som att de skulle ha varit stupfulla avslöjas. Skall vi vara oroliga för landets framtid, när vi ser detta?

Svaret är nej. Slagskämpar och ölgangstrar är inte särskilt farliga för rättsstaten och demokratin, utan bara för de stackars människor som råkar komma i vägen för dem. Men de är mycket farliga för det parti de tillhör, om det partiet vill få ett brett medborgarstöd. Medborgarna avskyr slagskämpar och ölgangstrar och det vet SD:s ledning. Det var därför Jimmy Åkesson gick ut med sitt hotbrev med krav på politisk hyfs för någon månad sedan.

Det finns en pedagogisk historisk parallell från mellankrigstidens Tyskland till det vi nu ser hända inom SD. Det vimlade av gatuslagskämpar och ölgangstrar till höger och vänster i Weimarrepubliken, men de kunde hållas tillbaka så länge de inte hade något större politiskt stöd från medborgarna. Hitler började själv som ölgangster och gjorde ett försök 1923 att ta makten i Bajern. Detta kuppförsök bär det betecknande namnet ”ölhallsupproret”. Det misslyckades och renderade Hitler ett års fängelse. Weimarrepublikens ledare kunde hålla slagskämpar och ölgangstrar  från SA, Stahlhelm och Rotfrontkämpferbund stångna ända fram till trettiotalskrisen. Men denna kris förmådde 30-40 procent av medborgarna att i demokratiska val rösta på nazisterna. Med hjälp av Ernst Röhm och hans cyniska råskinn i SA kunde därmed Hitler snabbt avskaffa demokratin och införa diktatur.

jijis / Foter / CC BY-NC-ND

Hitler var fanatisk och stod för en motbjudande ideologi, men han tänkte långsiktigt och hade fått ett stort folkligt stöd. Han insåg att öldrickande gatugangstrar inte skulle kunna lägga grunden för det nazistiska tusenårsrike han drömde om. Och han var handlingskraftig. Han kallade Röhm och större delen av SA-ledningen till ett möte utanför München den 30 juni 1934 och lät avliva dem allihop. Det är detta som brukar kallas ”de långa knivarnas natt”! Sedan kunde Hitler med hjälp av hyperbegåvade medarbetare som Goebbels, hårdföra organisatörer som Heydrich och originella konstnärer som Leni Riefenstahl påbörja sitt kiliastiska projekt, Det tredje riket. Slagskämparnas och ölgangstrarnas tid var förbi.

De cyniska råskinnen Erik Almquist, Kent Ekeroth och Christian Westling och många med dem utgör ett hot mot SD:s politiska framtid på samma sätt som Ernst Röhm, SA:s (stabs)chef gjorde det 1932-33. De måste bort på något sätt, om SD skall bli ett parti med stort stöd från svenska medborgare. Det krävs en ”de långa knivarnas natt” på svenska om SD skall bli något mer än att av och till vara tungan på vågen i Sveriges riksdag.

Låt mig avslutningsvis fastslå att jag inte anser att SD är ett nazistparti. Den nuvarande ledningen vill nog i demokratiska former avskaffa invandringen, stödja etniskt svensk kultur och begränsa muslimska inslag i samhällslivet. Men partiets ursprung är delvis nazistiskt och medborgarnas stora majoritet avskyr slagskämpar och ölgangstrar och detta gäller särskilt de socialkonservativa som SD nu vill få stöd från. Det vet Jimmie Åkesson, Björn Söder och Matthias Karlsson. De måste satsa på ”de långa knivarnas natt”. Hur det går beror på hur många som då blir kvar.

Gustav Kasselstrands snabba utspel bådar inte gott för SD, men däremot för svensk demokrati paradoxalt nog. Ty slagskämpar och ölgangstrar är inget större hot mot det svenska samhället, medan ett SD med växande medborgarstöd är det. 

/Nils Lundgren (Skrivet 17/11)

Krönikor, Myter

Skånska Socialdemokraten 1938: "dra inte folkgrupper över en kam"!

I en serie artiklar ska vi titta tillbaka på 30-talet och se hur den tidens ”motargument” mot rasism och nazism såg ut. Detta är första artikeln.

Att dra alla i en grupp över en kam är inget nytt. För 74 år, efter kristallnatten i nazityskland, gjordes det av antisemiter över hela Europa. De sa att ”judarna får väl skylla sig själva för att de utsätts för pogromer”. 

Kristallnatten 1938

Vad som hade skett var att en tysk diplomat, Ernst vom Rath, hade skjutits av en ung judisk flykting, Herschel Grynszpan. Det tog Hitler och nazisterna som förevändning för att dra igång kristallnattens terror. Det var något de länge planerat, de bara inväntade rätt tillfälle. Snart stod 1000 synagogor i brand.

Antisemiterna pekade finger och sa: ”judarna får skylla sig själva”. Antisemiterna menade att judarna tillhörde en extrem och aggressiv ”politisk ideologi”. Det var det, inte nazisternas pogromer, som var problemet.

Hur bemötte 30-talets antirasister denna nazistiska myt?

Här är ett exempel på det. En ledare i ”Skånska Socialdemokraten” den elfte november 1938. Författare okänd.

Dagens fråga: Dödsskottet i Paris och judehetsen

Vår tid har fatt en garvad hud. Den har upplevt så starka stämningar, att den snart förlorat förmågan att reagera inför även de hemskaste ting. Det är kanske däri den största faran för hela vår kultur och civilisation möter oss. Vi förmå snart blott rycka på axlarna åt alla brutala våldsdåd och grova rättskränkningar. Vi gå vidare och tycka, att det skall så vara, att det hör till en given ordning.

Men ännu har kanske inte vår tids kultursamvete helt slocknat. Nog erfara vi lite var i dessa dagar något av beklämning för att inte säga förfäran över de judepogromer, som nu på nytt rulla fram över Tyskland.

Vi ta’ oss för huvudet och fråga oss, om det kan vara sant. Blodig misshandel och mordbränder formligen bölja fram över de stackars judarna i Tyskland. Man kan inte undvika det intrycket, att judegossens skott i Paris tagits som förevändning för en ny ohygglig utrensningsaktion mot allt judiskt i Tyskland.

De tyska judarna kunna rimligen inte ha något ansvar för skottet i i Paris. Det är uppenbarligen en överspänd ynglings oöverlagda dåd. Judar i ansvarig ställning ha naturligtvis inte kunnat ta sig någonting så huvudlöst för som att organisera attentatet i Paris. Därtill skulle de ha varit alltför medvetna om följderna för just judarna i Tyskland. Då vore det sannerligen rimligare att antaga att judehatets inspiratörer stått bakom attentatshistorien i avsikt att skapa en förevändning inför världen för en ny dödsrusch mot judarna. Det antagandet är i varje fall inte orimligt till sin innebörd. Men därför I behöver inte heller det vara sant. Det I riktiga är väl, att ynglingen ifråga handlat på egen hand och hetsats till sitt dåd av en fanatism, som kommit på högspänn genom det hårda förfarande, som för någon vecka sedan kom de polska judarna i Tyskland till del. Attentatorn är som bekant en polsk judeyngling, en pojke på 17 år.

Vi behöva blott gå till oss själva och tänka oss i judarnas ställe, så kanske vi klarare inse den himmelskriande orättfärdighet som nu går ut över dem. En svensk skjuter ned en tysk diplomat någonstans ute i världen. Man svarar i Tyskland med en hetsjakt på gatorna och i hemmen på alla svenskar av det slag, som den vilken judarna nu äro föremål för.

Ett tidigare nr. av Skånska Socialdemokraten. De rapporterar om riksdagshusbranden.

Man tränger in i deras hem, släpar dem ut på gatorna och misshandlar dem och ödelägger deras butiker genom plundringar så långt som de äro affärsfolk o.s.v. Någonting sådant anse vi naturligtvis otänkbart. Och dock är det ingenting annat, som nu går ut över judarna i tredje riket. Det är bara det, att man blivit så van vid att judarna ställts utanför lagen och all mänsklig hänsyn, att man rent av kanske tycker, att de inte gärna kunna få åtnjuta samma hänsyn som man anser bör tillkomma de folkgrupper som vi tillhöra. Det är emellertid att mäta med falska mått. Det är ett fruktansvärt brott att bestraffa en hel ras, vem det vara må, för att en enskild individ, tillhörig samma ras, begått ett grovt brott. Och det blir inte mindre skrämmande därför att brottet formligen hetsats fram genom tidigare våldsdåd och förföljelser mot judarna, som det nu är fråga om.

Europa har kommit långt i civilisationens utförsbacke, när någonting sådant kan inträffa som det som nu sker i Tyskland som en följd av dödsskottet i Paris.

Det tröstlösa är att intet världssamvete numera kan resa sig för att betvinga de onda makter, som äro i färd med att göra vår tid till ett helvete för massor av människor. Det råa våldet har fått ett alltför fritt svängrum. Och det svängrummet tycks öka i stället för att minska. Får det fortsätta en tid, kommer den mörka medeltiden att bli en morgonrodnad vid sidan av vår egen tid i historien en gång. Alla mänskliga begrepp om vad civilisation och kultur är förkvävas bit för bit och ersättas med en rå styrka, som direkt härrör ur animaliska drifter.

Så mörkt som det är över vår världsdel i dag har det i varje fall inte varit på många århundraden. Mörkare tycks det bli. Det sista hoppet blir väl att ett Ragnarök skall komma och göra slut på eländet. Vårt släkte kommer kanske inte från att börja om från början. På nytt.

Artiklar

En sverigedemokratisk ordbok 2: "kulturberikare"

I en tidigare artikel visade jag att ordet kulturmarxist, som används mycket i Sverigedemokraternas retorik idag, härrör från nazismen. Att Sd lånat begrepp från nazismen är inte så egendomligt eftersom Sd grundades av gamla nazister, som t.ex. Anders Klarström. Ett annat begrepp som för 20 år sen bara användes av nazister, men som Sd populariserat, är ordet ”kulturberikare”.

Riksdagsmannen Kent Ekeroth (Sd) är en av de sverigedemokrater som mest använder uttrycket.

Klicka för större bild. Kent Ekeroths blogg.
Gammelmedia inbillar sig ofta, och gärna även andra, att invandring och mångkultur ”berikar” Sverige på alla möjliga sätt och det är därmed bra med massiv invandring och mångkultur. Som reaktion på denna helt absurda inställning har det ironiserande begreppet ”kulturberikare” börjat användas flitigt i bloggosfären som ett förtjänstfullt hån mot svensk pk-media. Del i det roliga med begreppet är självfallet den enorma diskrepans mellan medias bild och verkligheten, vilket våldet från vissa invandrargrupper så tydligt visar.
Gammelmedia pratar floskler om hur mycket vi blir ”berikade” men när denna berikning sedan innebär rått och oprovocerat våld, rån, mord och gruppvåldtäkter m.m. sätts medias försök att skönmåla mångkulturen i ett löjets skimmer, milt sagt. Därför är detta begrepp klockrent att använda.

Nazisterna använde inte ordet berikare utan befordrare. ”Kulturträger” (ordagrant kulturdragare eller kulturbärare).

Nazisterna fick ordet direkt från Adolf Hitler som använde använde ordet redan i Mein Kampf:

”Vor allem aber die deutsche Kultur ist, wie schon ihr Name sagt, eine deutsche und keine jüdische… Denn wie mußte man uns dankbar sein, daß wir diese herrlichen Kulturträger freigeben und der anderen Welt zur Verfügung stellen. Sie kann nach ihren eigenen Erklärungen nicht einen Grund zur Entschuldigung anführen, weshalb sie diesen wertvollsten Menschen die Aufnahme in ihren Ländern verweigert.”

I samband med att Hitler beskriver det ”judiska hotet” mot ”tysk kultur” använder han alltså, i en bisats ordet. Han kallar judarna ”dessa härliga kulturbefordrare”. I övriga delar av talet hittar man ”detta präktiga folk” och liknande beskrivningar.  För övrigt avslutas talet med att Hitler skriver att målet för nazisterna var ”judarnas förintande i Europa”.

Om man läser nazitysk propaganda hittar man ofta liknande ironiska formuleringar som den om ”kulturbefordrare”. I partiorganer Völkischer Beobachter liksom i antisemitiska Der Sturmer.

Var fick då Hitler ordet från? Jo, han lånade ordet från första världskrigets tyska krigspropaganda.

Den numera avsomnade bloggaren Fenix skrev om det i en artikel för mer än tio år sen. Jag citerar hen här;

Frankrikes afrikanska befolkning beskrevs 1940 med det nedsättande ”kulturträger”.

KULTURARBETARE MUMBO 1916 tillfångatogs en grupp senegalnegrer vid Verdun. De beskrevs i de franska krigsdagböckerna som stora hjältar. De hade stått emot upprepade gasattacker, 50 timmars granatregn och slagit tillbaka tyska pionjäranfall med eldkastare.

Vatten, förnödenheter och ammunition hade tagit slut redan på ett tidigt stadium. Deras vita franska officerare var förstås de största hjältarna, men ententen var mycket nöjda med sina tvångsrekryterade kolonialnegrer. Tyskarna led en oerhörd chock dessa dagar. För första gången hade deras styrkor, preussiska elitsoldater dessutom, blivit tillbakaslaget av en hop numerärt underlägsna – negrer. Detta var allvarligt. Mycket allvarligt till och med. Tursamt nog hade man slutligen kunnat krossa denna föraktliga lilla hop ”svartingar”, men det hade kostat mycket blod.

Det tyska överkommandot lät avfotografera dem med titeln KULTURTRÄGER och publicerade bilden i sin officiella tidning. Några nummer senare fanns en ny bild. Ett porträttfotografi. Bildtexten är intressant.

Französische Kulturträger: In den Kämpfen bei Verdun gefangener Senegalneger (‘Mumbo’, der Schönste von allen). Källa: Illustrirte Zeitung Nr 3826 (Kriegsnummer 117) sid 558 (J J Weber, Leipzig, oktober 1916)

På bilden ser man en fransk soldat från Senegal. En neger. Av de miljontals bilder, teckningar, etsningar, målningar och fotografier som tyska högkvarteret lät publicera över sina fiendesoldater återfinns aldrig någonsin begreppet KULTURTRÄGER annat än på franska negrer. Ironin är kopplad till hudfärgen. Hade det varit en fransk konstnär, komplett med basker och flaska rödvin, hade ironin varit omöjlig. Hade det varit en fransk vinbonde hade ironin varit omöjlig. Hade det varit en fiskare, en gatsopare eller en sumprunkare hade ironin varit omöjlig. Ironin är enbart kopplad till uppfattningen att samtliga tyska läsare anser sig förmer än den franske soldaten – visserligen hade han utvisat utomordentligt hjältemod, vilket är mera än majoriteten av läsarna – de är förmer enbart p.g.a. en ljusare kulör i skinnet. Inget annat sägs. Däri ligger skämtet – han är en neger – en kulturarbetare – otroligt roligt 1916. Inte kan en neger vara kulturträger. *Hahaha* kluckades det i de Böhmiska och Bajerska drängstugorna.

— Begreppet är en ironi. — Ironin är enbart rasistisk. — Ironin tillkom vid en tid då Adolf Hitler var en gasskadad korpral i ett Bajerskt regemente.

 Läs mer om ordet ”kulturträger” här!

Artiklar

En sverigedemokratisk ordbok 1: "kulturmarxism"

Ordet kulturmarxist känns inte helt fräscht för de flesta efter att terroristen Breivik populariserade det i sitt manifest och den video han spred i samband med terrordådet i Oslo. Men en del gillar det och efter att Breivik började använda begreppet har det populariserats och används som öknamn på alla som kort och gott är det minsta positiva till invandring eller som är mot islamhatet. I denna artikel ska vi kika närmare på detta nyord.

Breivik använde ordet ”kulturmarxist” i sitt manifest, själv hade Breivik fått det från den gravt islamofobiska anti-jihadrörelsen. Islamofoberna har använt ordet ett par år nu för att beskriva alla de som de anser är ”islamkramare” och för det ”multikulturella”. Men varifrån kommer det?

Som DN skrev i slutet av 2011 kommer ordet från nazisterna. Om man läser nazitysk media från 30-talet ser man det ganska ofta. ”Kulturmarxism” lika väl som det då vanligare ordet: ”kulturbolsjevism”.

Här följer två exempel på användningen av detta ord. Den första från Nazitidningen Völkischer Beobachter 17/12 1931… ”Kulturbolsjevistisk triumf i Thuringen” och den andra från 18/12 samma år som handlar om ”borgerligt marxistisk kulturbolsjevism”.

Ordet kulturbolsjevism myntades av nazisterna för att attackera dåtidens kultursyn, speciellt den som den s.k. ”Frankfurtskolan”, Institut für Sozialforschung in Frankfurt, hade. Frankfurtskolan och de ledande forskarna där, som Georg Lukács, Karl Korsch, Karl August Wittfogel, Friedrich Pollock, ansågs vara judiska konspiratörer som genom ”degenererad konst” ville förgifta och förstöra västerlandet.

Institutet förenade nämligen några av de värsta sakerna nazisterna kunde tänka sig: judar, socialister och modern kultur, och blev syndabock för mycket av det som nazisterna såg som ont.

De grupper som idag är kända som Frankfurtskolan ansågs bygga ”nya maktstrukturer” för att förstöra kulturen. Speciellt hatat var Lukacs koncept om ”Aufhebung der Kultur”, att ”upphäva kulturen”, dvs att rycka kulturen från sina moralistiska kristna rötter. De var ”kulturrelativister”, sa nazisterna, som upphävde alla klassiska begrepp om gott och ont. Lukacs och de ledande i denna grupp var dessutom socialister och marxister, vilka tillsammans med judarna var den främsta fiendebilden för nazisterna vid den här tiden. De var marxister, alltså ”bolsjeviker”, så föddes begreppet ”kulturbolsjevik” för att beskriva det arbete de gjorde.

Av polemiska skäl vidgade man begreppet till liberalerna också efter en kort tid och sen till ett samlingsord för mycket av det man hatade med andra kulturer, judar, amerika eller modern kultur eller… givetvis socialisterna.

Nazister och antisemiter sprider fortfarande än idag ett hat mot Frankfurtskolan (Se Israel Shamir t.ex.) och anklagar den vara del i en judisk konspiration. Men själva ordet kulturmarxism har bytt skepnad. Idag används ordet inte för att beskriva en judisk konspiration utan en pro-muslimsk konspiration.

Men Frankfurtskolan är hatad än idag. Breivik gnäller på skolan i sitt manifest och även Avpixlat anklagar Frankfurtskolan för att ligga bakom ”dagens kulturmarxism” och ”islamifieringen” av västvärlden.

Artiklar, Myter

Folkhatets myter 3: våldtäkt som retoriskt vapen

I två tidigare artiklar granskade jag Sions vises protokoll och Eurabiamyten. Två myter som alla innehåller eller har innehållit demografisk skräckpropaganda. Att ”judarna” respektive ”muslimerna” förökar sig och tar över genom att föda barn. I samband med den propagandan har alltid myter om våldtäkt spridits. Ett sätt att sprida hat mot den grupp man ogillar har alltid varit att anklaga den ”andra” gruppen för att ”skända” den egna gruppens kvinnor.

Jag har lånat begreppet Folkhatet från Ture Nerman som 1918 skrev en utmärkt bok om det första världskriget. Där visar han hur både tyskarna och de allierade försökte sprida hat och rasism mot ”fiendesidan”. Att utmåla fienden som våldtäktsbenägna var ett sådant sätt.

Det finns många exempel i boken. Vi ska inte uppehålla oss vid dem här. Men bilden till höger av en typisk ”tysk” apa säger allt.

Detta med att sprida skräck för våldtäkter och ”skändning av barn” under krig är nåt som går igen i allt hat genom världshistorien. Och visst sker sådana vidrigheter under krig. Men hatet består inte i vad några gör, eller vad armén gör, utan i att man utmålar hela den fientliga gruppen som våldtäktsbenägen och aggressiv.

Muslimhatet

I dagens antimuslimska propaganda använder man liknande krigsretorik.

I en artikel på Avpixlat finns en intervju med den danske psykologen Nicolai Sennels. Jag citerar ett långt stycke av den intervjun här:

Adams och Maslows beskriver på ett vackert sätt med sina visioner vårt västerländska samhälles målsättning och ambition att möjliggöra för varje människa att utvecklas till sin fulla potential… Det synsättet är däremot inte tillämpligt på islam och den muslimska traditionen. Islams och muslimernas mål är dominans, inte självförverkligande. Islam och den muslimska kulturen är en aggressiv rörelse, och att ge utrymme åt kvinnliga egenskaper som känslighet och empati skulle utgöra ett hinder…

På utsidan begränsar förtrycket mot kvinnor deras inflytande, och aversionen mot kvinnlighet i världen utanför underlättar för muslimer att även undertrycka denna inom sig själva på ett psykologiskt plan. Förtryck mot kvinnor är således en psykologisk metod att härda kulturen på utsidan och människor på insidan…

Muslimska män kompenserar detta genom att förtrycka sina kvinnor och låsa in dem i lägenheter och fula klumpiga klädesplagg. Ju mer genant det är för mannen att kvinnan är starkare i denna grundläggande aspekt av livet, desto mer måste han dominera henne i det dagliga livet.

Jag hade kontakt med två prostituerade som båda sade att arabiska män inte var särskilt uthålliga i sängen. I många muslimska samhällen omintetgörs en kvinnas förmåga att njuta av sex helt enkelt med en kniv eller en glasbit. Den svartsjuka fantasin hos en man som inte kan tillfredsställa sin kättjefulla hustru och som därför ser ned på honom och kanske rentav går till andra män för att få tillfredsställelse, är en ständig källa till kval för den muslimske man som aspirerar på allsmäktighet. Verklig kärlek kan endast existera på grundval av respekt och jämställdhet. Muslimska samhällen är således fulla av män och kvinnor som aldrig har upplevt verklig, tillfredsställande och osjälvisk kärlek.

Den emotionella och sexuella frustration som följer av frånvaron på jämställdhet mellan könen och tvång att gifta sig med en partner man inte älskar, bidrar med säkerhet till den aggressivitet och känslomässiga omogenhet som muslimer uppvisar i alla situationer där de är tillräckligt många för att uppleva att det är acceptabelt. Som någon sa: “tvångsäktenskap är jordbävningen och det som följer är en tsunami av våld i hemmet, sexuella övergrepp, barns utsatthet, självmord och mord”.

Lägg märke till generaliseringarna ”muslimer” och ”muslimska män”.

Det har till och med skapats ett ord för detta i svenskan, som muslimhatarna sprider: att ”kulturberika Sverige”.

För att visa hur denna våldtäktsretorik ser ut kan man studera Avpixlats kommentarsfält. Det är vidrig läsning men läs ändå! (Källan är här)

Sök på Våldtäkter på Avpixlat så ser ni tiotusentals kommentarer av detta slag.

Hatet mot muslimerna följer det klassiska mönstret för detta hat. Att lyfta fram en händelse som en person, eller ett fåtal har utfört och extrapolera den händelsen på HELA gruppen direkt och indirekt. Genom att lyfta fram EN våldtäkt som EN person som kanske är muslim, och prata om detta som HELA religionens och kulturens problem, som ALLA muslimers problem, så svartmålar man HELA gruppen och ALLA muslimer.

Klassisk antisemitism

Om man studerar nazismens källor, speciellt dess antisemitiska propaganda känner man igen denna sorts hat. Den ledande antisemitiska tidningen i nazityskland, Der Stürmer, var full av sådan propaganda.

Det antogs att judar var aggressiva, brutala människor som bedrev ett heligt krig mot Europa, för att genom rasskändning och psykologisk krigföring förstöra det blodet och kulturen: ”rasskändarna” kallades judarna. Faktum är att det inte finns någon större skillnad alls mellan Avpixlat och Der Stürmer. (Intresserade kan läsa originalkällorna på denna hemsida.)

Metoden som Julius Streicher använde var enkel. Man skrev om enstaka brottsfall, sanna eller påhittade, där judar begått brott. Sen extrapolerade man det denne enskilde jude gjort på ALLA judar. Så att man tillskrev alla judar och hela judenheten samma egenskaper som våldtäktsmannen man skrev om.

Några exempel.

”Judiska” rasskändare, ur Der Sturmer. Bild på kvinna som våldtas av en orm, dvs ”juden”!

”Judisk blodskändning”, med ännu fler artiklar om ”judiska” våldtäkter.

1934, nr. 38. Våldtäkt, rasskändning, i Amerika. En artikel i bästa Avpixlat-stil. En kvinna har utsatts för övergrepp av en person som påstås ha varit jude. ”Rasskändning i Amerika” är rubriken. Våldtäkten utmålas som ett led i ”judifieringen” av amerika.

Jag avslutar med ett exempel som lyftes fram i Nurnbergrättegångarna mot Julius Streicher och därför finns översatt till engelska:

It is established for all eternity; alien albumen is the sperm of a man of alien race. The male sperm in cohabitation is partially or completely absorbed by the female, and thus enters her bloodstream. One single cohabitation of a Jew with an Aryan woman is sufficient to poison her blood forever.

Together with the alien albumen she has absorbed the alien soul. Never again will she be able to bear purely Aryan children, even when married to an Aryan. They will all be bastards, with a dual soul and a body of a mixed breed. Their children will also be crossbreeds; that means, ugly people of unsteady character and with a tendency to illnesses.

Now we know why the Jew uses every artifice of seduction in order to ravish German girls at as early an age as possible; why the Jewish doctor rapes his patients while they were under anaesthetic. He wants the German girl and the German woman to absorb the alien sperm of the Jew. She is never again to bear German children. But the blood products of all animals right down to the bacteria like the serum, lymph, extracts from internal organs etc., are all alien albumen. They have a poisonous effect if directly introduced into the blood stream either by vaccination or by injection.

By these products of sick animals the blood is ravished, the Aryan is impregnated with an alien species. The author and abettor of such action is the Jew. He has been aware of the secrets of the race question for centuries, and therefore plans systematically the annihilation of the nations which are superior to him. Science and authorities are his instruments for the enforcing of pseudo-science and the concealment of truth.” (M-20).

Recensioner

Recension: "I fascismens Europa"

Man rycktes med av stundens stämning – och ingen som inte levat i Tredje riket kan göra sig en föreställning om det stundom övermäktiga psykiska tryck man var utsatt för. Man var inte tillräckligt väl informerad och förväxlade propagandateser med fakta. En några och tjugo år ung journalist från det, trots allt, demokratiskt anständiga och i umgängesformerna hyggliga Sverige kastas – kastar sig – plötsligt ut i en värld av politiska lidelser, där råheten satts i system och populariserats.

I fascismens EuropaSå beskriver Agne Hamrin sin upplevelse av det politiska klimatet i Tyskland de år han befann sig där, dvs. åren innan Hitlers maktövertagande -33. Han lyckades bli utvisad från Tyskland ganska kort tid därpå, eftersom han skrivit en artikel i Jönköpings Posten som beskrev det allra första mordet på en jude. En händelse han blev vittne till av en slump och enligt de myndighetspersoner – från båda länderna – han kom i kontakt med var det såpass ”känsligt” att det var bäst att hålla tyst och erkänna att han kan ha misstagit sig! Det gjorde han inte, och blev således utvisad.

Jag hittade till boken genom en tråd på Facebook som diskuterade det politiska klimatet i Sverige, inte minst med tanke på Sverigedemokraternas intåg i maktens finare korridorer. Specifikt efterfrågade jag hur ”vanligt folk” diskuterade i Tyskland under 30-talet. Hur gick fikadiskussionerna? Vad tyckte och tänkte mannen på gatan? Vad diskuterades runt middagsborden?

Nytt om 30-talet

Några saker var nyheter för mig, som delvis förändrar min bild av hela ”berättelsen” om upprinnelsen till andra världskriget. För det första verkar inte Hitler varit någon begåvad eller ens lysande talare:

Men detta är ju vanvett! Hur är det möjligt att folk låter sig hypnotiseras av den där mannen? Jag antecknade, jag skrev och fick tryckt: ”— inte ens Hitler som talare verkade suggererande. Och ändå skall ju Hitler vara störst just som — talare. Det finns ingenting fascinerande hos mannen, man har absolut ingen känsla av att stå inför en överlägsen personlighet, och det förefaller otroligt att han kan fängsla massorna så som han ändå faktiskt gör. Redan ett ringa mått av intellektuell kyla och kritisk sans tycks mig vara nog för att gardera sig…”

Alltså mera ett ”fenomen” än en retorisk mästare. På ett annat ställe i texten beskriver Hamrin hur förklaringen snarare låg hos publiken än hos talaren; breda lager av fattigdom och hopplöshet. Han prövade t.o.m. på att försörja sig som gatumusikant tillsammans med några vänner en dag för att förstå situationen. Från morgon till dess solen gick ned sjöng de på gatan för att tjäna ihop till mat för dagen.

Den andra aspekten som var en nyhet för mig var den ringaktning som Tysklands ledargestalter innan Hitler visade en av den parlamentariska demokratins grundläggande ordningar — genomlysningen av lagförslag hos parlamentet. Med hjälp av olika ”trick” lyckades motsvarigheten till regeringen gå förbi parlamentet, dvs. passera den kanske viktigaste granskaren av lagtext för att på så sätt behålla mer makt hos sig själva. Detta var en medveten strategi för att minska oppositionspolitikern Hitlers inflytande och frammarsch. Som misslyckades fatalt!

Vilket för mig till den tredje nyheten: Hitler hade aldrig egen majoritet! Som mest hade han 43% av rösterna — vid maktövertagandet. Detaljerna om hur det gick till får läsaren bekanta sig själv med genom att läsa boken.

Frälsaren

Kvällen efter ceremonin då den tidigare ”landsfadern” Hindenburg lämnade över Tyskland till ”führern” Hitler innehåller en scen jag vill belysa. När Hamrin är på väg tillbaka längs Berlins gator lägger han märke till något som går utöver de obligatoriska paraderna och gevärssaluterna. I fönster efter fönster och balkong efter balkong ser han utplacerade porträtt av Adolf Hitler, med små ljus omkring. Han får en Déjà vu av det han ser (inte minst p.g.a. sin förtrogenhet med Italien — andra halvan av boken handlar mer om Italien än Tyskland). Det är helgonet som smyckas ut likt de små ritualplatserna typiskt för katolska länder. Frälsaren har kommit!

Nationalstaten var död redan då

Hamrin reste runt i flera av Europas länder från -31 och framåt, och hamnade till slut i Italien. Dessförinnan hade han bland annat besökt Estland, England och Polen. I Polen fick han erfara vilken smältdegel av olika kulturer som Europa redan då bestod av, och konstaterar att den homogena nationalstaten är ett hopplöst projekt och en vansinnig idé.

Jag är inte säker på att den här boken har gett mig ett helt fullödigt svar på de frågor jag ställde i Facebooktråden, men den har definitivt gett mig en bättre inblick i hur det var i Tyskland dessa ödesdigra år.

Att få tag på boken

Om du vill läsa boken tror jag det lättaste är att hitta den på ett bibliotek. Jag hittade den genom att googla på ”antikvariat” och skicka mailförfrågan till två-tre stycken.

Bokens titel: I fascismens Europa
Författare: Agne Hamrin
År: 1979
Förlag: Bonniers
ISBN: 91-0-044105-8