Detta är del fem i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

Hur kommer det sig att det är fler som invandrar än som utvandrar från Sverige? Det har ju inte alltid varit så. Mellan 1851-1940 så utvandrade 1 417 480 människor från Sverige. Vi hade inte lika stor befolkning som tidigare vilket gjorde att de utvandrade benämns som ”en stor del”. De 65 efterkommande åren (1941-2005) har 1 273 304 människor utvandrat från Sverige. Utvandringen har med detta inte avstannat i antal, men i förhållande till hur många som bor i Sverige så är det en mindre andel som migrerar. Under den första perioden så hade vi heller inte så stor invandring till Sverige, den är större nu eftersom vi har andra möjligheter att ta emot invandrare och har ett tryggare samhällsklimat än tidigare.

Sverige är en del av ”västkulturen”, eller ”nordkulturen” om man så vill. En kultur som, överlag, är utvecklad och ”postindustriell” (eftersom vi inte har den tunga industrin som huvudnäring/primär arbetsgivare på samma sätt som under själva industrialiseringen). Något att tänka på är att vi inte har så mycket naturresurser som vissa länder, vilka numera ses som ”östkulturer”, eller ”sydkulturer”. Men varför har de inte tagit hand om sina resurser? Hur kan väst/nord ha kunnat skaffa sig så stora fördelar gentemot de mindre utvecklade länderna?

En av de stora orsakerna, som det inte talas så mycket om nuförtiden, är koloniseringen. ”Det var ju jättelänge sedan”, kan en del utbrista. ”Vem bryr sig om saker som hände för 400 år sedan?”, kan en annan fråga. Det har faktiskt väldigt mycket att göra med den resursfördelning och de ekonomiska skillnader som råder på jorden, just precis nu. Det stämmer att det inte var förrän främst Europa kunde ta sig långa sträckor på havet som vi hade möjlighet att utnyttja andra länder och deras resurser — inklusive människor — i vår favör.

I och med de fördelar vi skaffade oss under detta halvmillennium, då områden togs i beslag och användes av de koloniserande staterna (exempelvis England, Spanien, Portugal, Holland, Frankrike, Tyskland och Italien som var/är helt beroende av att de koloniserade andra länder) för att bygga upp det som idag är ”Västvärlden” eller ”Första världen”. Det är alltid en fara med att måla upp scenarion om vad som hade kunnat ske om något i historien inte hade skett på det sätt som det gjorde. Det kallas anakronism och har, enligt mig, inget syfte mer än att ha något att laborera med. Det har dock ingenting med verkligheten att göra, vilket gör att jag inte kommer att gå in på hur det skulle kunna ha varit om koloniseringen inte hade ägt rum. Däremot skall jag försöka beskriva koloniseringen, med fokus på de sista 200 åren.

En av de stora katalysatorerna när det gäller utvecklingen och industrialiseringen var upptäckten av den Amerikanska kontinenten — i alla fall insikten om att det falls en gigantisk kontinent som erbjöd möjligheter att expandera och få tillgång till resurser. Det lilla motstånd som fanns på plats var snabbt övervunnet, vilket bäddade för att utnyttja alla godsaker som kontinenten hade att erbjuda. Nu skulle de bara skördas.

Det fanns en sak som inte var med i beräkningarna. Nämligen att de som bodde där var rätt dålig arbetskraft. Inte för att de var svaga rent fysiskt utan för att de inte hade någon motståndskraft mot alla de sjukdomar som Européerna kom dragandes med. En beräkning brukar göras för den befolkning som befann sig på den Amerikanska kontinenten – främst i de södra delarna – slutar i att det skall ha funnits ungefär 25 miljoner urinvånare på kontinenten. När utvecklingen var i full gång så avverkades både naturresurser och människor, och eftersom uppblandningen av gener (för dem som nu envisas med att mena att genblandning är farligt) var ytterst minimal fanns det efter några generationer kvar endast cirka 1 miljon av den arbetskraft som initialt kunde användas.

För att lösa problemet med att bygga det nya landet, utan att behöva hugga i själva, så krävdes människor som kunde göra allt grovarbete. Det fanns numera kolonier i andra delar av världen, vilket gjorde att det fanns information som nu kom väl till hands. På den Afrikanska kontinenten fanns det en urbefolkning som inte var lika ömtålig för de Europeiska sjukdomarna som de var på den Amerikanska. Men det gällde ju att få dessa människor dit, där arbetet behövde göras. De behövde förflyttas. Via båt. Över Atlanten.

Den transatlantiska slavhandeln är ett rätt så känt begrepp och med det menas att slavar köptes och såldes, förflyttades och dog någonstans mellan den Afrikanska kontinenten och den Amerikanska. Under denna period började också tanken på nationalstaten och begreppet nationalism att bli allt viktigare, då det var viktigt att veta var resurser skulle gå och vem som ägde vad och vart resurserna skulle transporteras. Människor i kolonierna förminskades och frågan om de svarta slavarna överhuvudtaget var människor var något som debatterades. För att kunna utsätta andra människor för någonting hemskt så brukar ett eller flera kriterier behöva uppfyllas. Antingen demoniseras de — de äter barn till frukost och våldtar allt och alla! — eller så görs de till lägre stående varelser — vi behandlar dem som boskap; de måste vara boskap! — vilka tydligt behöver särbehandlas. Även kriteriet att ”vi vet bättre än dem och måste visa hur saker skall gå till” är en sak som kan innebära våldshandlingar. Mycket av religionskrigen har innehållit både demonisering och tanken på ”rätt” åsikt/kultur. Det finns flera saker som gör att människor gör hemska saker mot varandra, men i stor skala (krig, utnyttjande etc.) så är sådana här idéer nödvändiga för att ens klara av att stänga av empatin.

Ju närmare slavägarna kom sina slavar desto mer insåg de att de faktiskt var människor. Detta var ju ett problem, eftersom ekonomin skulle hotas om den billiga arbetskraften försvann. Det fanns ju, likt för boskap, vissa regler inom slavnäringen som ägarna var tvungna att förhålla sig till. Mat och sovplats skulle fortfarande hållas, samt att se till att de inte blev så sjuka att de inte kunde arbeta.

I Amerika utbröt flertalet krig, både mellan olika kolonisatörer och mellan befolkningen i nyvunna områden. Inbördeskrig och oroligheter infann sig. Mot slutet av denna period så blev det internationellt förbjudet att handla med eller inneha slavar. Det var dock inte så att dessa människor — för nu började det bli allmänt känt att det var människor det handlade om — skulle få samma rättigheter och förutsättningar som de tidigare ägarna, de som nu (av mig, i denna text) kommer att benämnas som den vita befolkningen (DVB).

På flera ställen i världen var mönstret detsamma. Amerika är dock lättast att använda som modell eftersom det är ett så tydligt mönster. Indien, stora områden i Afrika, Centraleuropa, Australien och vissa delar av Asien har i stor utsträckning varit koloniserade av Europa vilket påverkat maktbalansen mellan dessa parter. I nästa kapitel sammankopplas koloniernas fall med dagens maktstrukturer.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8