Etikettarkiv: fördomar

Artiklar, Myter

Myter om muslimer: radikal islamism och islam

Myter om islam. Hämtad från regeringens utredning 2012:74:

Myt: ”de bokstavstroende fundamentalisterna har medvind och därför ökar i betydelse. Radikala islamska grupper förväntas få ett växande inflytande över den stora gruppen muslimer och över utvecklingen i det svenska samhället.”

SVAR: Gemensamt för islamistiska rörelser är att de på ett eller annat sätt vill islamisera samhället. All politisk, ekonomisk, social, rättslig och annan form av verksamhet ska präglas av en specifik tolkning av islam som dessa grupper ger uttryck för, konstaterar Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet, i sin bok Vems islam (2008:124).

När det hävdas att fundamentalisterna har medvind kan man lätt få intrycket att det handlar om en homogen grupp som vinner ökat stöd. Som Fazlhashemi framhåller uppstår det skiljaktigheter mellan dessa grupper i frågan om hur denna islamisering ska gå till. Faktum är att även de som anser att det är bokstaven, det vill säga vad som står i Koranen, som man ska hålla sig till är splittrade. Som alla religiösa texter, det gäller också den kristna Bibeln och den judiska Torahn, måste Koranen tolkas av människor och som vi erfarenhetsmässigt vet går tolkningarna isär. Dessutom måste framhållas att tolkningarna inte bara styrs av de religiösa texterna utan också av den sociala kontext där de tolkas. Därför varierar alla religioner i tid och rum.

Tony Fischer Photography / Foter / CC BY

Grogrunden för islamism i muslimska länder har framförallt varit stater med djuplodande strukturkriser, länder som under lång tid har lidit av ekonomiska problem, med djupa klyftor mellan olika samhällslager och avsaknad av socialt skyddsnät som följd. Därtill har ofta kommit utbredd korruption och avsaknad av rättsskydd. Många gånger har islamismen också vuxit fram som en reaktion mot västerländsk kolonialism eller imperialism. Framförallt efter invasionerna i Afghanistan 2001 och Irak 2003 har också den internationella islamismen vuxit sig starkare (Fazlhashemi 2008:129).

Enligt Säkerhetspolisens bedömning (SÄPO 2010) förekommer islamistisk verksamhet också i Sverige. SÄPO gör bedömningen att det i vårt land finns knappt 200 personer som på något sätt har deltagit i eller stött våldsbejakande islamistisk extremism under 2009 eller senare (fram till dess rapporten redovisades i december 2010). Man konstaterar att sådan extremism förekommer oftare i miljöer som präglas av utanförskap och svåra sociala situationer. En parallell kan här dras till framväxten av islamism i den muslimska världen. SÄPO framhåller vidare att skälen till att vissa personer radikaliseras snarare är sociala och känslomässiga än ideologiska. SÄPO finner inga belägg för att radikaliseringen ökar utan den bedöms ligga på motsvarande nivå som tidigare år. Man bedömer således att omfattningen är begränsad och inte ett problem på samhällsnivå.

En uppfattning som ofta tillskrivs fundamentalister är att de motsätter sig demokrati i västlig mening. Men ser man till utvecklingen på ländernivå kan vi konstatera att fler och fler muslimskt dominerade länder är demokratier, till exempel Indonesien, Turkiet, Malaysia och Kirgizistan. Utvecklingen efter det som har kallats den arabiska våren är ännu oviss men åtminstone Tunisien, Libyen och kanske Egypten förefaller vara på väg att etablera demokratier. Det tyder inte på ett ökat stöd för fundamentalister.

Roald har följt utvecklingen i Jordanien sedan början på 1990-talet, bland annat av det Muslimska brödraskapet. Hon konstaterar att alla som hon mötte 1991 var emot ”västerländsk” demokrati med flerpartisystem. Några år senare menade samma talesmän att det islamska begreppet shura, ”rådplägning”, var detsamma som västerländsk demokrati och 2007 hade de övergett termen shura och talade om demokratiyya. Generalsekreteraren för Islamiska aktionsfronten, som är Muslimska brödraskapets politiska gren, säger till och med att ”för oss är demokrati inte oislamiskt, utan något som är naturligt” (Roald 2012:100).

Enligt World Values Survey finns i många muslimska länder ett starkt folkligt stöd för demokrati, i förutom de nämnda till exempel Marocko, Iran och Irak (Gardell 2011).

Krönikor

Rasism – ett slöseri med mänskliga resurser

På Stockholms stads intranät kunde man för ett par dagar sedan läsa att ”Nära 68.000 personer i Stockholms län är utan jobb — hälften av dem är utlandsfödda. Samtidigt finns det över 10.000 lediga jobb i staden och vi står inför en av de största pensionsavgångarna någonsin.”

Är det något vi behöver så är det kvalificerad arbetskraft, samtidigt så går utlandsfödda antingen arbetslösa eller i ”fel” arbete p.g.a. en strukturell vardagsrasism. 34 procent av Stockholms utrikesfödda har gymnasiekompetens, och över 30 procent har universitetsutbildning.

I helgen mötte jag en person som har levt trettio år i Sverige, har tre examina från KTH och har sökt hundratals arbeten inom sin profession. Hen försörjer sig och familjen genom att köra taxi.

Utbildad i Sverige till ingen nytta, för hen har ett utländskt namn.

08sprrec01
sponng / Foter / CC BY-NC-ND

Det är konstaterat i olika undersökningar att man slentrianmässigt blir bortsorterad direkt i jobbansökningarna om man har ett icke svenskklingande namn. Det beror absolut inte på att arbetsgivare är speciellt rasistiska personer, men tack vare SDs malande om invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet så äter sig rasistiska fördomar även in i potentiella arbetsgivares undermedvetna.

Dömd och utsorterad p.g.a. sitt namn.

Personen jag talade med i helgen slog uppgivet ut med händerna och sa:
— ”De talar om religion, jag har ingen religion. Allt jag vill är att få arbeta med det jag är utbildad till. Ge mina barn en bra uppväxt. Jag räds för hur framtiden i Sverige blir för mina barn. Det här är deras hemland, ska de bli dömda och utsorterade p.g.a. sina namn?”
Detta är ett horribelt slöseri med kvalificerad högutbildad arbetskraft.
Det är ett fruktansvärt svek mot hela Sveriges befolkning att inte ta tillvara på varenda människas resurser.
Jag håller Sverigedemokraterna direkt ansvariga till att skapa ett utarmat samhälle där människor inte bedöms efter sina personliga kvalitéer och förmågor utan efter färgen på hår, hud, ögon och namn.

Sverige är fullt av glesbygd, avfolkningsbygder, småsamhällen som sakta dör för att det fattas människor.

Handlarn lägger ner, skolan stängs och bygden dör. Lösningen och frälsningen kan vara att ta emot flyktingar. Men på i stort sett vartenda ställe där det öppnas en flyktingförläggning så dyker SDs sympatisörer och förtrupper — de Nationella — upp och skrämmer upp lokalbefolkningen med ord som massinvandring och islamisering. Lokalbefolkningen blir fientligt inställda till nykomlingarna som självklart drar vidare till någon trevligare plats i Sverige så fort de kan.
Det är ett direkt angrepp på glesbygdens överlevnadsmöjlighet. Om ingen kom och strödde misstro och rädsla så stannar nykomlingarna i bygden och bidrar till en framtida blomstring.
SDs politik skadar hela Sverige.

Enligt den rasistiska syn på människors värde som underblåses av Sverigedemokraterna så är det skillnad. Jag vet inte hur många gånger jag har läst från SD-sympatisörer att det är skillnad på människors värde och att somliga förtjänar att ha det bättre, är mer värda.
Vi har i dagarna sett och hört högt uppsatta SDpolitiker, idag riksdagsledamöter, under en natt på stan häva ur sig till Soran Ismail att han inte är svensk och inte har här att göra. Att de äger rätten till Sverige.
Hur tror ni Erik Almqvist, Kent Ekeroth och riksdagskandidat Christian Westling ser på personen jag talade med i helgen? Efter 30 år i landet, utbildad här och med barn födda här?
De gjorde det glasklart för oss alla, de betraktar ingen utlandsfödd som svensk.

Det får mig att vilja hävda att personen jag i helgen mötte är värd mer än tio av dem och den person vid namn Jimmie Åkesson som har läst lite olika fristående kurser i Lund, gått med i och tagit över ett rasistiskt parti och plockar ut minst 94050 kronor i månaden.
För Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna motarbetar utveckling och välstånd i Sverige.

Rasismen Sverigedemokraterna företräder utarmar oss.

Krönikor

Den "katolska faran" och Ku Klux Klan

I en tidigare artikel skrev Svarten om den ”katolska faran”. Fram till för inte så länge sedan användes samma argument — som idag används av t.ex. Avpixlat eller Sverigedemokraterna mot muslimerna — för att smutskasta katoliker. Om detta berättar Svarten. Denna gången om Ku Klux Klan, KKK; som inte bara hatade afroamerikaner, utan även katoliker. För källmaterial om KKK: klicka här.

På 1920-talet riktade den amerikanska högerextremistiska och rasistiska organisationen Ku Klux Klan, som presenterade sig själva som en patriotisk organisation, sin propagandistiska agitation främst mot invandringen, judarna och katolikerna. De ansåg att katolicismen var oförenlig med demokrati och att undervisningen i de katolska skolorna förhindrade katoliker från att bli lojala amerikaner. Lokala Ku Klux Klan-grupper attackerade katolska bostäder och brände kors utanför katolska kyrkor.

Den 16-sidiga månatliga tidskriften The Good Citizen gavs ut under perioden 1913-1933. Redaktören Alma White blev 1918 USA:s första kvinnliga biskop. Under 1920-talet blev tidskriften en hängiven supporter till Ku Klux Klan.

Al Smith var demokratiska partiets presidentkandidat 1928. Enligt Ku Klux Klan låg hans lojalitet hos ”horan i Babylon”, liktydigt med påven i Rom.

 

I delstaten Washington tog Ku Klux Klan 1924 initiativ till en omröstning om förbud av katolska skolor. Förslaget röstades ned med stor majoritet.

Klicka på bilderna för större format.
/Svarten
Artiklar

Den "katolska faran"

Gästartikel från Svarten

När Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkodörren i Wittenberg den 31 oktober 1517 tändes gnistan till reformationen och sedan dess har katoliker och protestanter legat i luven på varandra. Det har i Sverige talats om ”den katolska faran” långt in på 1900-talet. I Örebrokuriren kunde man 1934 läsa konspiratoriska resonemang av detta slag:

”Adolf Hitler kom själv från ett katolskt land, han är och förblir sin kyrkas son. Låt ock tänka oss att nationalsocialismen skulle närma sig katolicismen, att Hitler och Vatikanen skulle samarbeta mot en gemensam fiende. Tänk om nazismen och katolicismen skulle förena sina ansträngningar i kampen mot kommunismen, var står vi då?”

Först efter att riksdagen 1951 antagit lagen om religionsfrihet blev det tillåtet för katoliker att arbeta som läkare, sjuksköterskor och lärare. Att bli vald till riksdagen hade tidigare också varit en omöjlighet för katoliker.

Stora delar av antikatolicismens svenska historia är fortfarande oskriven. Men på historiska institutionen vid Lunds universitet påbörjades förra året forskningsprojektet ”Den katolska faran”: Antikatolicismen som en identitetsformerande kraft i Norden 1815-1965, som ska vara klart 2016.

Demonisering

Många fattiga och förföljda europeiska katoliker lämnade sina hemländer under 1800-talet för att söka efter ett bättre liv i Amerika. Men välkomnandet blev inte vad de hade väntat sig. Bilderna nedan är exempel från 1800-talet och början av 1900-talet på den antikatolicism som fanns i USA. ”Den mest frodiga och seglivade tradition av paranoid agitation i amerikansk historia”, som en amerikansk historiker uttryckt det.

Katolska kyrkan framställdes som en helt igenom ond makt som under religionens täckmantel hade en politisk ideologi som strävade efter att lägga hela världen under sig. De ansågs inte som kristna. Demokratin och dess institutioner var hotade. Katolikernas familjer var barnrika. De tog sina barn ur de allmänna kommunala skolorna, som lärde ut en protestantisk version av kristendomen, och indoktrinerade dem i katolska kyrkans egna skolor. De dygdiga amerikanska kvinnorna fördes bort med våld av lustfyllda, sexgalna katoliker. De irländska katolikerna avbildades ofta som apliknande fyllon. Extrema högerkrafter ansåg att katolikerna samarbetade med både det republikanska och demokratiska partiet för att uppnå sina mål. När katolikerna fått tillräckligt stort inflytande skulle de kasta den falska religiösa masken och visa sitt skoningslösa härskarlystna ansikte.

/Svarten

Artiklar, Myter

Myter om muslimer: kvinnor och islam

Myter om islam. Hämtad från regeringens utredning 2012:74:

Myt: ”Till de stränga reglerna i islamska samhällen hör de som förtrycker och diskriminerar kvinnor (genom barnäktenskap, tvångsäktenskap, slöjkrav, hedersregler etc.)”.
Symbol venus
Foter / CC BY-SA

SVAR: Det råder knappast någon tvekan om att en mycket stor grupp inom islam, sannolikt majoriteten, har en syn på relationen mellan män och kvinnor som avviker från den officiella svenska. Samtidigt bör framhållas att den syn på jämställdhet mellan kvinnor och män som gäller i dag i Sverige är av ganska modernt snitt. Kvinnorna fick rösträtt först 1921, föräldraförsäkringen infördes 1974 och jämställdhetslagen 1980 för att nämna några exempel från utvecklingen mot ökad jämställdhet. Ännu återstår mycket innan man kan hävda att vi i Sverige lever i ett jämställt land.

Bowen noterar just att det i väst finns en kritik mot islam för att den inte delar våra värderingar med avseende på till exempel homo-sexuella och förtryck av kvinnor. Men minnet är kort, påpekar han. För bara en generation sedan dominerade en patriarkal syn på familjen och homofoba föreställningar. För ett par generationer sedan hade franska kvinnor inte rösträtt och inte samma rätt till ägande som män. Muslimska kvinnor i stora delar av världen hade lättare att få skilsmässa än europeiska kvinnor. Amerikanska pro-testanter och amerikanska muslimer är lika negativa till homo-sexualitet. Skillnaden, i varje fall i USA, går inte mellan islam och väst utan mellan mer eller mindre konservativt religiösa (Bowen 2012:58).

Men Sverige har som sagt nått längre än något muslimskt land när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män, både vad gäller lagstiftning och social praktik. Det finns också muslimer i Sverige som har svårigheter att acceptera den svenska jämställdhetssynen. Men som jag tidigare har redovisat finns en tydlig utveckling från första generationens invandrare till deras barn. Många i den unga generationen anammar viktiga delar av den svenska jämställdhets-synen utan att överge sin muslimska tro och uppfattar till och med att den är väl förankrad i islam.

Det är inte bara muslimer i Sverige och andra europeiska länder som i detta avseende omtolkar islam. Det förekommer en internationell inomislamsk debatt om jämställdheten. I flera muslimska länder anser en majoritet att kvinnor ska ha samma juridiska status som män och kunna välja yrke utanför hemmet.

Kritiken riktas således mot den patriarkala ordningen inom islam och inte mot islam i sig. Skulden för de kvinnofientliga bestämmelserna läggs, som jag har nämnt, till största delen på det manliga tolkningsföreträdet och de patriarkala sociala strukturernas påverkan på tidigare tolkningar och lagar. En del menar att detta strider mot Muhammeds grundläggande tankar och att han i själva verket var pionjär på jämställdhetsområdet. De framhåller att de regler som i dagens samhälle kan uppfattas som reaktionära, som att kvinnor bara får ärva hälften av männen, vissa regler för skilsmässa, mäns rätt att ha upp till fyra fruar etc, i själva verket innebar förbättringar av kvinnors villkor när de infördes. En muslimsk feministisk organisation som driver dessa frågor är Sisters of Islam i Malaysia. De och andra kvinnorättsaktivister i muslimska länder arbetar på flera fronter för att få en omtolkning av Koranen till stånd. Framstegen har hittills varit begränsade men kan ändå skönjas. Ett exempel är att flickor trots protester från många konservativa muslimska män har fått tillgång till utbildning. I dag utgör flickorna över hälften av eleverna i en majoritet av muslimska länder och få muslimska ledare med självaktning skulle i dag motsätta sig kvinnors rätt till utbildning (Fazlhashemi 2008:81-115).

En fråga som har diskuterats livligt i många länder är muslimska kvinnors och kanske framförallt flickors användning av huvudduk. Störst uppmärksamhet har beslutet i Frankrike den 15 mars 2004 fått om att förbjuda ”iögonfallande tecken” på religiös tillhörighet i allmänna skolor. Förbudet omfattar inte bara huvuddukar utan även judiska kippor, stora kristna kors och sikhiska turbaner, men det råder knappast någon tvekan om att beslutet riktade sig mot muslimska slöjor. Liknande regler har införts i flera andra europe-iska länder och har diskuterats även i Sverige.

Synen på huvudduken varierar med kulturell kontext. I Sverige, liksom i flera andra europeiska länder, associeras huvudduken främst med kvinnoförtryck och svårigheter för muslimska kvinnor att få jobb. För muslimska kvinnor används huvudduken ofta i protest mot utländskt styre (till exempel i Algeriet på 1950-talet) eller i opposition mot det tryck som förekommer från majoritets-samhället (Roald 2009). Det ska understrykas att även när det gäller slöja förekommer en omfattande inomislamsk debatt. Unge-fär hälften av muslimska kvinnor i Frankrike stödde förbudslagen när den infördes, vilket visar på den muslimska splittring som finns (Bowen 2012).

Det kan vara av intresse att notera att en av de händelser som låg bakom den franska lagstiftningen 2004 var när systrarna Alma och Lila Lévy kastades ut från sitt gymnasium därför att vägrade ta av sig sina huvuddukar. Deras föräldrar var inte religiösa, pappan var ”jude utan gud”, mamman berber från Algeriet, döpt i katolska kyrkan men inte utövande. Flickorna hade nyligen konverterat till islam. Pappan konstaterade att han inte försvarade huvudduken men väl sina barns rätt att gå i skolan. Beslutet att bära huvudduk var deras eget (Wallach Scott 2010:32).

I en bok som publicerades i Frankrike 2004, L’une voilée, l’autre pas (Den ena beslöjad, den andra inte) diskuterade två muslimska kvinnor, Daïda Kada och Dounia Bouzar, den ena med och den andra utan huvudduk, om förbudsförslaget. De intervjuade också ett antal unga kvinnor. De kvinnor och flickor som bär huvudduk och som intervjuas i boken uppger alla att beslutet att bära huvud-duk var fritt och en del av deras personliga sökande. En del uppgav till och med att användningen av huvudduk innebar en kamp med släkt och vänner, precis som för systrarna Lévy (Wallach Scott 2010:124-129).

Krönikor, Myter

5. Myten om "Varför måste de komma hit? Kan de inte stanna i sina länder?"

Detta är del fem i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”Varför måste de komma hit då? Kan de inte stanna i sina länder?”

Hur kommer det sig att det är fler som invandrar än som utvandrar från Sverige? Det har ju inte alltid varit så. Mellan 1851-1940 så utvandrade 1 417 480 människor från Sverige. Vi hade inte lika stor befolkning som tidigare vilket gjorde att de utvandrade benämns som ”en stor del”. De 65 efterkommande åren (1941-2005) har 1 273 304 människor utvandrat från Sverige. Utvandringen har med detta inte avstannat i antal, men i förhållande till hur många som bor i Sverige så är det en mindre andel som migrerar. Under den första perioden så hade vi heller inte så stor invandring till Sverige, den är större nu eftersom vi har andra möjligheter att ta emot invandrare och har ett tryggare samhällsklimat än tidigare.

Sverige är en del av ”västkulturen”, eller ”nordkulturen” om man så vill. En kultur som, överlag, är utvecklad och ”postindustriell” (eftersom vi inte har den tunga industrin som huvudnäring/primär arbetsgivare på samma sätt som under själva industrialiseringen). Något att tänka på är att vi inte har så mycket naturresurser som vissa länder, vilka numera ses som ”östkulturer”, eller ”sydkulturer”. Men varför har de inte tagit hand om sina resurser? Hur kan väst/nord ha kunnat skaffa sig så stora fördelar gentemot de mindre utvecklade länderna?

En av de stora orsakerna, som det inte talas så mycket om nuförtiden, är koloniseringen. ”Det var ju jättelänge sedan”, kan en del utbrista. ”Vem bryr sig om saker som hände för 400 år sedan?”, kan en annan fråga. Det har faktiskt väldigt mycket att göra med den resursfördelning och de ekonomiska skillnader som råder på jorden, just precis nu. Det stämmer att det inte var förrän främst Europa kunde ta sig långa sträckor på havet som vi hade möjlighet att utnyttja andra länder och deras resurser — inklusive människor — i vår favör.

Fathers of the Redemption

I och med de fördelar vi skaffade oss under detta halvmillennium, då områden togs i beslag och användes av de koloniserande staterna (exempelvis England, Spanien, Portugal, Holland, Frankrike, Tyskland och Italien som var/är helt beroende av att de koloniserade andra länder) för att bygga upp det som idag är ”Västvärlden” eller ”Första världen”. Det är alltid en fara med att måla upp scenarion om vad som hade kunnat ske om något i historien inte hade skett på det sätt som det gjorde. Det kallas anakronism och har, enligt mig, inget syfte mer än att ha något att laborera med. Det har dock ingenting med verkligheten att göra, vilket gör att jag inte kommer att gå in på hur det skulle kunna ha varit om koloniseringen inte hade ägt rum. Däremot skall jag försöka beskriva koloniseringen, med fokus på de sista 200 åren.

En av de stora katalysatorerna när det gäller utvecklingen och industrialiseringen var upptäckten av den Amerikanska kontinenten — i alla fall insikten om att det falls en gigantisk kontinent som erbjöd möjligheter att expandera och få tillgång till resurser. Det lilla motstånd som fanns på plats var snabbt övervunnet, vilket bäddade för att utnyttja alla godsaker som kontinenten hade att erbjuda. Nu skulle de bara skördas.

Det fanns en sak som inte var med i beräkningarna. Nämligen att de som bodde där var rätt dålig arbetskraft. Inte för att de var svaga rent fysiskt utan för att de inte hade någon motståndskraft mot alla de sjukdomar som Européerna kom dragandes med. En beräkning brukar göras för den befolkning som befann sig på den Amerikanska kontinenten – främst i de södra delarna – slutar i att det skall ha funnits ungefär 25 miljoner urinvånare på kontinenten. När utvecklingen var i full gång så avverkades både naturresurser och människor, och eftersom uppblandningen av gener (för dem som nu envisas med att mena att genblandning är farligt) var ytterst minimal fanns det efter några generationer kvar endast cirka 1 miljon av den arbetskraft som initialt kunde användas.

För att lösa problemet med att bygga det nya landet, utan att behöva hugga i själva, så krävdes människor som kunde göra allt grovarbete. Det fanns numera kolonier i andra delar av världen, vilket gjorde att det fanns information som nu kom väl till hands. På den Afrikanska kontinenten fanns det en urbefolkning som inte var lika ömtålig för de Europeiska sjukdomarna som de var på den Amerikanska. Men det gällde ju att få dessa människor dit, där arbetet behövde göras. De behövde förflyttas. Via båt. Över Atlanten.

Den transatlantiska slavhandeln är ett rätt så känt begrepp och med det menas att slavar köptes och såldes, förflyttades och dog någonstans mellan den Afrikanska kontinenten och den Amerikanska. Under denna period började också tanken på nationalstaten och begreppet nationalism att bli allt viktigare, då det var viktigt att veta var resurser skulle gå och vem som ägde vad och vart resurserna skulle transporteras. Människor i kolonierna förminskades och frågan om de svarta slavarna överhuvudtaget var människor var något som debatterades. För att kunna utsätta andra människor för någonting hemskt så brukar ett eller flera kriterier behöva uppfyllas. Antingen demoniseras de — de äter barn till frukost och våldtar allt och alla! — eller så görs de till lägre stående varelser — vi behandlar dem som boskap; de måste vara boskap! — vilka tydligt behöver särbehandlas. Även kriteriet att ”vi vet bättre än dem och måste visa hur saker skall gå till” är en sak som kan innebära våldshandlingar. Mycket av religionskrigen har innehållit både demonisering och tanken på ”rätt” åsikt/kultur. Det finns flera saker som gör att människor gör hemska saker mot varandra, men i stor skala (krig, utnyttjande etc.) så är sådana här idéer nödvändiga för att ens klara av att stänga av empatin.

Ju närmare slavägarna kom sina slavar desto mer insåg de att de faktiskt var människor. Detta var ju ett problem, eftersom ekonomin skulle hotas om den billiga arbetskraften försvann. Det fanns ju, likt för boskap, vissa regler inom slavnäringen som ägarna var tvungna att förhålla sig till. Mat och sovplats skulle fortfarande hållas, samt att se till att de inte blev så sjuka att de inte kunde arbeta.

I Amerika utbröt flertalet krig, både mellan olika kolonisatörer och mellan befolkningen i nyvunna områden. Inbördeskrig och oroligheter infann sig. Mot slutet av denna period så blev det internationellt förbjudet att handla med eller inneha slavar. Det var dock inte så att dessa människor — för nu började det bli allmänt känt att det var människor det handlade om — skulle få samma rättigheter och förutsättningar som de tidigare ägarna, de som nu (av mig, i denna text) kommer att benämnas som den vita befolkningen (DVB).

På flera ställen i världen var mönstret detsamma. Amerika är dock lättast att använda som modell eftersom det är ett så tydligt mönster. Indien, stora områden i Afrika, Centraleuropa, Australien och vissa delar av Asien har i stor utsträckning varit koloniserade av Europa vilket påverkat maktbalansen mellan dessa parter. I nästa kapitel sammankopplas koloniernas fall med dagens maktstrukturer.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Krönikor

Inhemsk rasism

Gästkrönika av Tobias Lindqvist

Varje gång jag kommer till mindre samhällen runtom i Sverige, slås jag av i princip samma tankar och känslor. Man vandrar mellan nedlagda industrier, tråkiga bostadsområden, dåligt underhållna byggnader och möts i större utsträckning av vilt brölande och gastande tonårsgäng på helgkvällarna. Gäng, i första hand bestående av tonårskillar som tycker de är asballa för att de vågar säga ord som ”fitta”, ”knulla” och ”runka”. Eller andra gäng av tonårstjejer som tycker de är minst lika balla för att de på minsta lilla sätt kan efterlikna tjejerna i storstan med enorma handväskor och solglasögon samt urringningar som når ner till naveln.

I Stockholm bryr jag mig sällan om gängen av tonåringar, de får härja som de vill, men på mindre ställen väljer jag oftare att ta omvägar kring ungdomsgängen i hopp om att inte behöva utsättas för deras brölanden och gastanden.

Går jag på krogen i dessa mindre samhällen, hör jag många säga att ”detta ställe är så härligt, här blandas så många stilar och olika typer av människor”. Men tittar jag mig omkring, är ofta kroggästerna som hämtade ur Pistvakt; vissa någorlunda uppklädda för kvällen, andra besöker krogen i orangea Helly Hansen-kläder och träskor eller gummistövlar – i bästa fall gympaskor. Och i bästa fall återfinner man 50 personer i lokalen.

Går jag på krogen i Hudiksvall – där jag själv är uppvuxen – noterar jag att det fortfarande är ungefär samma människor som går på lokalpubarna och blir dyngraka som när jag bodde där för 13 år sedan. Det är på dessa lokalkrogar ett desperat raggande som jag inte kan påminna mig att jag sett någon annanstans i världen. Man raggar på det mesta som rör på sig, bara det är av det motsatta könet.

Jag slås av nedlagda industrier och verkstäder, ödetomter och hyreshus som delvis gapar tomma. Människor som klär sig sjaskigt, men förmodligen inte av dålig smak utan helt enkelt på grund av dålig ekonomi. Jag möter bland folk på dessa orter en bitterhet och en frustration över att livet inte blivit ”mer” än vad det blivit. Man jobbar i kassan på Ica, som undersköterska på ålderdomshemmet eller i bästa fall som lärare på den lokala skolan. Man har blivit förälder tidigt i livet, när barnen sedan kommer upp i tonåren och klarar sig själva några timmar på helgkvällarna passar man på att ta igen lite förlorad ungdom och springer på de lokala krogarna och raggar lammkött.

Innerst inne hade man egentligen velat göra något helt annat med sitt liv, men när barnen kom ”blev det inte tillfälle” utan man blev kvar på den lilla orten och med något låglöneyrke utan yrkesutbildning i bagaget. När man sedan når en ålder på 45+, infinner sig bitterheten över att livet inte blivit vad man hoppades på i sin ungdom. Desperat försöker man istället ta tillbaka sin ”förlorade ungdom” när barnen blivit så stora att man kan lämna dem ensamma några timmar.

Nej, jag tänker inte säga att jag lyckats bättre eller är en bättre människa bara för att jag valt att en gång flytta ifrån en av dessa små utflyttningsorter. Var och en kan göra sina aktiva val i livet och det är fullt möjligt att göra val i livet även om man hunnit få barn.

När jag återvänder till Hudiksvall och Söderhamn – de två städer som min uppväxt varit uppdelad mellan – märker jag av en rädsla bland folk för hur livet i storstan är. Man anser att det är farligt och alltför stressigt i städer som Stockholm och att man knappt vågar gå utanför dörren utan att vara beväpnad till tänderna.

Samtidigt finns exakt samma förutfattade meningar om småstäder bland infödda storstadsbor. Att småstadsbor är inskränkta, sunkiga, smaklösa och så vidare.

Precis som man kan säga att afrikaner generellt är svarta och asiater snedögda, kan man kanske hävda att småstadsbor i Sverige är på ett sätt och svenska storstadsbor på ett annat sätt. Man kan på ett grovt sätt generalisera människor på många sätt, sen finns givetvis otroligt många undantag.

Jag valde att flytta ifrån en mindre ort medan jag var väldigt ung, det behöver förstås inte betyda att jag ”lyckats” bättre i livet än någon som inte valde att göra detsamma. I mina ögon har man ”lyckats” i livet om man har ett liv som man är lycklig och känner sig tillfreds med. Saken är just att jag upplever att fler tycks känna sig tillfreds med sina liv i storstan än på mindre orter. Just på många småorter upplever jag en bitterhet som jag inte alls ser i storstan, jag ser inte samma panikraggande på krogarna i storstan – utan istället en lättsammare och behagligare stämning bland kroggästerna. Folk går ut för att ha trevligt, inte för att panikragga sista kvarten innan stängning.

Men fördomarna kring hur människor är i andra delar av landet bygger på samma okunskap, precis som rasism också bygger på okunskap. Det man inte vet något om är det man fruktar som allra mest. Har du aldrig satt din fot utanför Stockholms län, kanske det inte är så konstigt att du fruktar för det som eventuellt kan finnas där. Precis som för småstadsbor som knappt satt sin fot i Stockholm men ändå tror sig veta exakt hur farligt, stressigt och hemskt det är i storstäderna.

Var man bor är inget mått på lycka, måttet ligger snarare i hur man uppskattar sin tillvaro utifrån de förutsättningar man faktiskt har.

Gästkrönikör: Tobias Lindqvist

Artiklar

En sverigedemokratisk ordbok 2: "kulturberikare"

I en tidigare artikel visade jag att ordet kulturmarxist, som används mycket i Sverigedemokraternas retorik idag, härrör från nazismen. Att Sd lånat begrepp från nazismen är inte så egendomligt eftersom Sd grundades av gamla nazister, som t.ex. Anders Klarström. Ett annat begrepp som för 20 år sen bara användes av nazister, men som Sd populariserat, är ordet ”kulturberikare”.

Riksdagsmannen Kent Ekeroth (Sd) är en av de sverigedemokrater som mest använder uttrycket.

Klicka för större bild. Kent Ekeroths blogg.
Gammelmedia inbillar sig ofta, och gärna även andra, att invandring och mångkultur ”berikar” Sverige på alla möjliga sätt och det är därmed bra med massiv invandring och mångkultur. Som reaktion på denna helt absurda inställning har det ironiserande begreppet ”kulturberikare” börjat användas flitigt i bloggosfären som ett förtjänstfullt hån mot svensk pk-media. Del i det roliga med begreppet är självfallet den enorma diskrepans mellan medias bild och verkligheten, vilket våldet från vissa invandrargrupper så tydligt visar.
Gammelmedia pratar floskler om hur mycket vi blir ”berikade” men när denna berikning sedan innebär rått och oprovocerat våld, rån, mord och gruppvåldtäkter m.m. sätts medias försök att skönmåla mångkulturen i ett löjets skimmer, milt sagt. Därför är detta begrepp klockrent att använda.

Nazisterna använde inte ordet berikare utan befordrare. ”Kulturträger” (ordagrant kulturdragare eller kulturbärare).

Nazisterna fick ordet direkt från Adolf Hitler som använde använde ordet redan i Mein Kampf:

”Vor allem aber die deutsche Kultur ist, wie schon ihr Name sagt, eine deutsche und keine jüdische… Denn wie mußte man uns dankbar sein, daß wir diese herrlichen Kulturträger freigeben und der anderen Welt zur Verfügung stellen. Sie kann nach ihren eigenen Erklärungen nicht einen Grund zur Entschuldigung anführen, weshalb sie diesen wertvollsten Menschen die Aufnahme in ihren Ländern verweigert.”

I samband med att Hitler beskriver det ”judiska hotet” mot ”tysk kultur” använder han alltså, i en bisats ordet. Han kallar judarna ”dessa härliga kulturbefordrare”. I övriga delar av talet hittar man ”detta präktiga folk” och liknande beskrivningar.  För övrigt avslutas talet med att Hitler skriver att målet för nazisterna var ”judarnas förintande i Europa”.

Om man läser nazitysk propaganda hittar man ofta liknande ironiska formuleringar som den om ”kulturbefordrare”. I partiorganer Völkischer Beobachter liksom i antisemitiska Der Sturmer.

Var fick då Hitler ordet från? Jo, han lånade ordet från första världskrigets tyska krigspropaganda.

Den numera avsomnade bloggaren Fenix skrev om det i en artikel för mer än tio år sen. Jag citerar hen här;

Frankrikes afrikanska befolkning beskrevs 1940 med det nedsättande ”kulturträger”.

KULTURARBETARE MUMBO 1916 tillfångatogs en grupp senegalnegrer vid Verdun. De beskrevs i de franska krigsdagböckerna som stora hjältar. De hade stått emot upprepade gasattacker, 50 timmars granatregn och slagit tillbaka tyska pionjäranfall med eldkastare.

Vatten, förnödenheter och ammunition hade tagit slut redan på ett tidigt stadium. Deras vita franska officerare var förstås de största hjältarna, men ententen var mycket nöjda med sina tvångsrekryterade kolonialnegrer. Tyskarna led en oerhörd chock dessa dagar. För första gången hade deras styrkor, preussiska elitsoldater dessutom, blivit tillbakaslaget av en hop numerärt underlägsna – negrer. Detta var allvarligt. Mycket allvarligt till och med. Tursamt nog hade man slutligen kunnat krossa denna föraktliga lilla hop ”svartingar”, men det hade kostat mycket blod.

Det tyska överkommandot lät avfotografera dem med titeln KULTURTRÄGER och publicerade bilden i sin officiella tidning. Några nummer senare fanns en ny bild. Ett porträttfotografi. Bildtexten är intressant.

Französische Kulturträger: In den Kämpfen bei Verdun gefangener Senegalneger (‘Mumbo’, der Schönste von allen). Källa: Illustrirte Zeitung Nr 3826 (Kriegsnummer 117) sid 558 (J J Weber, Leipzig, oktober 1916)

På bilden ser man en fransk soldat från Senegal. En neger. Av de miljontals bilder, teckningar, etsningar, målningar och fotografier som tyska högkvarteret lät publicera över sina fiendesoldater återfinns aldrig någonsin begreppet KULTURTRÄGER annat än på franska negrer. Ironin är kopplad till hudfärgen. Hade det varit en fransk konstnär, komplett med basker och flaska rödvin, hade ironin varit omöjlig. Hade det varit en fransk vinbonde hade ironin varit omöjlig. Hade det varit en fiskare, en gatsopare eller en sumprunkare hade ironin varit omöjlig. Ironin är enbart kopplad till uppfattningen att samtliga tyska läsare anser sig förmer än den franske soldaten – visserligen hade han utvisat utomordentligt hjältemod, vilket är mera än majoriteten av läsarna – de är förmer enbart p.g.a. en ljusare kulör i skinnet. Inget annat sägs. Däri ligger skämtet – han är en neger – en kulturarbetare – otroligt roligt 1916. Inte kan en neger vara kulturträger. *Hahaha* kluckades det i de Böhmiska och Bajerska drängstugorna.

— Begreppet är en ironi. — Ironin är enbart rasistisk. — Ironin tillkom vid en tid då Adolf Hitler var en gasskadad korpral i ett Bajerskt regemente.

 Läs mer om ordet ”kulturträger” här!

Krönikor

Kultur — vad är det egentligen?

Det allra första människor brukar svara, när jag frågar om kultur, är att det är; konst, teater, sång, statyer, tavlor och historia. Ja, det är alla de sakerna. Att svara enkelt på den frågan är väldigt svårt eftersom kultur är så mycket. Det närmaste en förklaring jag kan komma är ”ett gemensamt sätt att uppfatta världen”. En kultur är alltså inte föreskrifter, lagar eller regler för ett land utan det är hur människor gemensamt uppfattar världen.

Det krångliga är att kultur inte bara utgör hur människor i en viss geografisk del uppfattar världen utan kultur existerar var vi än rör oss. Kulturen du tillhör då du umgås med din familj, när du är på arbetsplatsen, i skolan eller i fotbollslaget kan skilja sig nämnvärt emellan varandra. Förutom att du har olika kulturer (förhållningssätt till världen) var du än rör dig så är också kultur ett ”uttryck”. Det kan hända att det nästan går att se på en person vilken kultur de tillhör på deras kläder eller till och med frisyrer, eftersom det är vanligt inom kulturer att människor också väljer ett gemensamt uttryck — för att känna tillhörighet med varandra eller för att de tror att det ska vara så.

Så förutom att kultur är en gemensam ”överenskommelse” om hur världen bör fungera så är det också ett gemensamt sätt att uttrycka sig.

Det är så enkelt att låta sina förutfattade meningar styra sin uppfattning av världen. Alltid när du möter en människa som du inte känner så skapar dina tankar en ”bild” av vem den här personen är. Det sker ganska omedelbart. Det första vi ser hos en människa är dess ”uttryck”. Uttrycket kan spegla just den här personens ”kultur”. Ibland är det enklare att se ”vem” personen är och ibland svårare. Kanske har personen en ”punkfrisyr” och piercingar, en slöja, dyr kostym, second-hand-kläder och rufsigt hår eller rakat huvud och ”bombarjacka”, tatueringar, genomskinliga kläder, löst sittande kläder, ja det kan vara vad som helst hos en person som ger dig en bild av ”vem” den här personen är.

Är det farligt att skapa förutfattade meningar om en för mig helt främmande människa? Jag skulle vilja svara nej, så länge som jag är öppen för att lära känna den här personen utan ”bilden” som jag skapade vid ett första ögonkast. Om jag är villig att låta mina förutfattade meningar svepa mig förbi i samma takt som jag lär känna den här personen. Vad som är farligt är att förutfatta att människor är och tänker på ett visst sätt bara för att de kommer från en viss ”kultur”. Ordet ”är” ger en definitiv bild och väldigt lite utrymme för mig att skapa min egen bild av en ny person.
Cops greeting
Paphio / Foter / CC BY-NC-SA

Nu varnar jag er för att jag kommer att generalisera något, då detta är nödvändigt för att beskriva vad jag menar. Vi börjar med något ur min vardag. Detta är min observation och min sanning;

När jag bodde i Spanien så observerade jag att i Spanien pratar många med en högre ton och gestikulerar mer med kroppen än vad de gör i Sverige. Det första jag tänkte då är att människor i Spanien är mer ”framåt” och har ett mycket större självförtroende än människor i Sverige. Där jag kommer ifrån är människor lite mer ”avståndstagande” och har en större ”privat zon” än människorna i Spanien.

Kindpussar till exempel, jag är van att ta i hand och direkt skapa en meters mellanrum emellan mig och den för mig främmande personen jag hälsar på. Innan jag börjar med att krama människor och pussa på dem så har vi ofta känt varandra ett tag. Men i Spanien behöver man inte ens känna en person för att dela ut pussar.

Kan jag dra några slutsatser av mina observationer? Ja, att människor är olika och att vi uppträder olika för att vi kommer ifrån olika kulturer. Inget är mer rätt än det andra, däremot är det enkelt att skapa sig förutfattade meningar i dessa ”kulturella möten”. En person i den ”spanska kulturen” kan titta på mig och tycka att jag är avståndstagande, känslokall, ytlig och blyg. Att den personen tycker det om mig betyder givetvis inte att jag ÄR allt det där men i den personens ögon kan det verka som så eftersom jag uppträder på ett sätt som i den personens kultur beskriver just de egenskaperna. Om det nu hör till vanligheten att man kindpussas och pratar högt med mycket kroppsspråk och möts av en person som inte gör allt detta så kan det skapa just DE förutfattade meningarna.

Vänder vi på det hela så kan det också hända att personer som är vana vid den s.k. ”svenska kulturen” ser några människor som kommer från Spanien som talar på det sätt DE är vana. Vilket i sin tur kan göra att en person här i Sverige kan tycka att de verkar burdusa, gåpåiga, nonchalanta och högljudda.

En lärare som jag lärde känna på Stockholms Universitet då jag studerade spanska berättade om sin första lektion i Sverige. Han beskrev den som fasansfull.

Vad som var så fasansfullt var att alla satt tysta och lyssnade. I mina öron låter det som en helt vanlig lektion men den här läraren var van vid att eleverna interagerade med honom samtidigt som han undervisade.

I Spanien är det ett sätt att visa sitt intresse för vad personen säger när man fyller i med ord som ”Así, de acuerdo, verdad, igual…” etc. När han då möttes av en sal med ca 100 personer som bara satt tysta och lyssnade så upplevde han att de var totalt ointresserade av vad han hade att säga. Jag kan förstå att situationen för honom var extremt obekväm. Men efter ett tag vande han sig vid att det är så det fungerar här i vårt gemensamma sätt att uppfatta världen och slutade att ta illa upp av situationen.

Ett annat kulturellt möte som en väninna till mig berättade om var när hon var på sin första arbetsintervju i Sverige. Hon är ursprungligen också ifrån Spanien. Då gjorde hon precis som hon brukar: fyllde i med små ord för att visa intresse när arbetsgivaren pratade. Hon fick inte jobbet och fick veta senare att arbetsgivaren hade tyckt att hon verkade burdus, gåpåig och nonchalant.

Kultur är ett laddat ord, och sedan SD kom in i riksdagen — ett mycket mer omdiskuterat ord

Vad är egentligen s.k. ”Svensk Kultur” och är det viktigt att identifiera sig med den för att få leva här? Vem är egentligen Svensk?  Är det viktigt att vara Svensk? Är Svenskheten det optimala förhållningssättet till världen? Är Svensk kultur att vara full på midsommarafton och sjunga små grodorna? Är det att prata tyst ute bland folk, titta ner i marken & ta i hand när man hälsar? Är det att ha blont hår, fräknar och en rak liten näsa?

Att försöka definiera ”svensk kultur” och ”svenskhet” är en svår och näst intill omöjlig uppgift. I min värld är det dessutom ganska ointressant hur människor uttrycker sig eller förhåller sig till omvärlden. Viktigast bör väl ändå vara att när man lever i Sverige så förhåller man sig till de regler och lagar som är landet tillskrivet?

Vad du lever i för kultur talar inte om ditt värde. Jag tycker att människovärdet finns i människors hjärtan, deras handlingar och deras tankar. Jag är övertygad om att med ödmjukhet, förståelse och ömsesidig respekt kommer man väldigt långt här i världen. Att jag dessutom aktivt ser mina fördomar och jobbar för att vara öppen inför att tänka om, det gör mig till en bättre medmänniska.

Egentligen är det ganska enkelt

finally! blipmusic
blipmusic / Foter / CC BY-NC-ND

Svensk är de som bor, lever och verkar i detta land. Svensk blir en person när den personens papper talar om att den är det. Det finns alltså tydliga riktlinjer och dokument som berättar om en person är svensk eller inte och det kallas medborgarskap. Ingenstans står det skrivet att jag ska se ut eller bete mig på ett visst sätt för att få vara svensk. Har en person ett medborgarskap så har den personen lika mycket rätt att finnas och ta plats här som alla andra.

Att ta del av den ”svenska kulturen” är däremot ett val som varje person har rätt att som individ fatta beslut om. Visst kan du eller jag tycka att det vore rätt att till exempel lära sig det svenska språket för att lättare kunna ta del av den ”svenska kulturen”. Vi kan tycka det men har vi rätt att bestämma det åt någon annan?

För om det börjar med språktester är följande fråga — hur långt ska vi ta det? Historiatester? Kulturtester? Uppförandetester?

Min sons far är född i Syrien. Jag vill inte att han ska känna skuld för sitt ursprung. Jag vill som många andra föräldrar att mitt barn ska vara stolt över sig själv. Jag vill att han ska få möjlighet att ta del av både sin fars kulturella ursprung och mitt. Sen är det upp till honom att själv avgöra när han blir äldre vilken han känner mest eller minst för. Han kanske inte ens vill identifiera sig med något ur våra kulturella historier, men han ska åtminstone ges möjligheterna. Därför tycker jag att det är en självklarhet att han till exempel får ha arabiskalektioner i skolan och lär sig om världens alla olika ”kulturer”.

Det arabiska språket är ju en del av honom och hans familj. ”I Sverige pratar man Svenska” sa ett litet troll till mig på Twitter. Fel, i Sverige pratar man svenska också vill jag tillägga.

För vi är ett mångkulturellt land, mångkulturella individer och mångkultur är inget farligt

Vad som är farligt är att bestämma sig för att ”min kultur” och mitt sätt att ”uppfatta” världen är ”bättre” än någon annans. Det är på precis det sättet som SD resonerar. Det resonemanget skapar fördomar, rasism och utanförskap. Det skapar ilska, hat och våldsbrott.

Kultur är något som är dynamiskt och förändras hela tiden. Från generation till generation och i alla de kulturella möten som sker. Jag tror att det är i möten med andras kulturer som man bättre lär känna sin egen kultur. Att lära känna sin egen kultur utifrån möten med andra kulturer ser jag bara som positivt. Att verkligen förstå hur mitt sätt att uppfatta världen egentligen är ett inlärt beteende och inte en regelbok. Det gör i alla fall mig mer ödmjuk och förstående till hur andra människor uppträder, uttrycker sig och förhåller sig till världen.

Anna Siekas

Krönikor

Neutralitet öppnar för rasism

Gästkrönika av Henry Bronett

Sverigedemokraterna är nu vårt tredje största parti och antisemiter hotar sedan en tid svenska medborgare i Malmö. Det man accepterar att säga högt om romer och muslimer blir allt grövre. Och när en käck schlagerfarbror (f.d. ledare för Ny Demokrati) startar flyktingförläggning (!), undrar jag om något skört och känsligt i den svenska identiteten blivit blottat, något som förut varit dolt.

Sverige har inte känt av något krig sedan 1814, då Norge tvingades in i union med Sverige. I drygt 200 år har vi undvikit väpnade konflikter, det är sällsynt i Europa. Under första världskriget förklarade Sverige sig neutralt. Likaså 1939, då Tyskland gick in i Polen — Storbritannien och Frankrike kort därpå förklarade Tyskland krig. Sveriges statsminister Per Albin Hansson var tydlig med att Sveriges hållning skulle vara neutral. Tyskland dominerade visserligen Sverige under flera år, tyska soldater och tyskt materiel transporterades på våra järnvägar till tyskarnas krig och invasion av Norge. Tyskland blev vår största handelspartner, 80 procent av vår export gick dit. Till finska vinterkriget förhöll vi oss ”icke krigförande” och bistod Finland med pengar och vapen mot Sovjet. Neutraliteten har hållit Sverige utanför krig och låtit människor leva ett någorlunda normalt liv. Samtidigt har allt ett pris. Vi har lärt oss tystnaden, förmågan och möjligheten att se till ”båda sidor” i en konflikt. Men den neutrala hållningen samtidigt som världen stod i lågor, måste också ha satt andra spår i oss.

Min mamma och pappa är inte födda i Sverige, jag är det. Jag är svensk, känner mig i hög grad svensk och jag vill leva och jag vill dö i Norden. Men när jag råkar på människor som pekar finger åt och skuldbelägger andra bara för att de är annorlunda, då reagerar jag på ett helt annat sätt än mina vänner, vars föräldrar är födda här och vars familjer levt i vårt land sedan generationer. För jag upplever ofta då invandrare och religion kommer på tal att det blir otydligt i Sverige. Det är lite som med politik, det talar vi inte gärna om. Vi blir blyga och mumlar artigt något generellt, sedan talar vi hellre om vädret eller fotboll. Den något glasartade men vänliga blicken då till synes obehagliga samtalsämnen kommer på tal och den därpå följande tystnaden, är något jag aldrig riktigt förstått mig på. Det var något jag inte fick med mig hemifrån. Har alltid ställt mig undrande till den där tystnaden. Men nu tycker jag mig se spår av vad den handlar om, denna böjelse till luddighet då invandrare och politik förs på tal. Kan det vara spåren av 200 års neutralitet som nu blivit synlig? Den svenska konsten att inte lägga sig i, att ta det lilla lugna och att förstå båda parter. Blir den tydligare nu då extrema vindar blåser över hela Europa och skapar oro också här? Har den svenska identiteten som neutral och balanserad blivit störd av EU-medlemskap och invandring? Hur ska vi svenskar förhålla oss neutrala och balanserade, när vi plötsligt står mitt i och inte längre kan hålla oss utanför?

Det blir allt svårare att vara svensk på det viset. Att förhålla sig neutral kanske inte längre är möjligt? Europa är en allt tydligare del av vårt Sverige, vi är inte utanför längre, vi är mitt i det. Går det ens att låtsas vara neutral då? När främlingshat och rasism blir tydligare, hur kan vi stå neutrala i det?

Min mamma kommer ihåg Rikskristallnatten. Den 7-13 november 1938, då Nazisterna brände 1400 synagogor och bönehus, krossade omkring 7500 skyltfönster och misshandlade judar, kvinnor, barn. Omkring 1500 judar dog under det som kom att kallas Kristallnatten. Hon berättar hur hon kommer ut från skolan och såg män med påkar, såg slagsmålen, blodet och krossat glas överallt. ”Snälla Gud låt pappa vara i livet!”, var det enda hon tänkte. Hon sprang hem genom vansinnet, sprang för allt hon var värd genom slag, förstörelse och skrik. Hon berättar att hennes pappa kommit hem på kvällen, oskadd. Hela natten hade de legat i hennes säng och han hade hållit om henne hårt. Han hade tröstat henne, lugnat henne. Hela natten hade han gjort det för hon var utom sig. Min mamma berättar om det och om när himlen blev svart om dagen, för alla bombplan som kom med döden. Om sådant berättar min mamma. Min far smugglades över sundet av en vänlig svensk skeppare då nazister marscherade in i Danmark. Det var den 9e april 1940. Det är ekon från deras erfarenheter, den tiden av förföljelser och övergrepp jag hör då människor nu blir utpekade av inget annat skäl än sin etniska härkomst eller sin religiösa tillhörighet. När människor blir misshandlade och bespottade för att de inte är som ”vi”, då hör jag mina föräldrars erfarenheter.

Och därför, när romer nu blir betraktade som tjuvar, muslimer som terrorister och svarta som lata utsugare av vårt system, förstår jag inte varför statsminister Fredrik Reinfeldt är så anonym och inte heller varför partiledare Löfvén intar en så neutral position. Nu längtar jag efter tydlighet, inte svensk neutralitet. Fast jag vet att både statsminister Reinfeldt och partiordförande Löfvén är för vår demokrati. Fast jag vet att de anser gränslöshet i vilken form det vara må, är motbjudande så önskar jag att de sa det lite oftare. Att de sa det lite högre, att de visade det lite tydligare och att de gjorde det just nu. Jag önskar mig det.

Min känsla är att vi behöver kliva fram ur vår invanda historiska identitet, och titta på hur vi ska vara Svenskar nu i vår tid. Vi är inte skyldiga historien något alls, förutom att känna till något om våra förfäders del i den. Historien sätter osynliga spår i oss, den gör saker med generationerna och vi har en skyldighet att veta något om det. Då har vi en möjlighet, en chans att undvika att i slentrian och okunskap göra om samma misstag. För vår egen och våra barns skull — låt bli att säga ”jag visste inte”. Det håller inte.

När någon pekar finger och beskyller en människa, behöver vi visa vilka vi är, var vi står och vi bör göra det innan neutraliteten ställer oss där vi inte vill vara.

Gästkrönikör Henry Bronett © 2012