Sverigedemokraterna (SD) är ett etno-nationalistiskt parti. De har en exkluderande nationalism som försöker bygga en gemenskap omkring likheter och personer som de anser är ”svenska”. Partiet och deras företrädare använder rasism, sexism och chauvinism i sin kommunikation. De använder sig av känsloargument och berättelser (sanna och påhittade), för att driva människor till ett moraliskt ställningstagande där SD vill tvinga oss att välja mellan att gå med i de goda ”vi” eller de onda ”dom”.

Den här texten handlar inte om SD och deras rasism, utan om deras exkluderande etno-nationalism.

Etno-nationalismen är först och främst en politisk princip. Det är en politisk princip som anser att det politiska, privata och nationella endast existerar i symbios. De bör överensstämma med varandra för att vara möjlig. Nationalismen som en sinnesstämning och som en politisk rörelse definieras kanske enklast enligt följande beskrivning:

”En nationalistisk sinnesstämning kan vara känslan av ilska över att principen om kravet på nationella ideal har blivit kränkt eller kan vara en känsla av tillfredsställelse över att den förverkligats. En nationalistisk rörelse är något som initieras av en sinnesstämning av detta slag” – Ernest Gellner

Etno-nationalister använder ofta olika historiska argument för sin legitimitet. Nationalister bär på drömmen om en ”nyväckelse” för sin nation. Utopin är att de vill leva i ett homogent samhälle på religiösa, etniska, kulturella grunder. Oftast förekommer det inslag av samtliga dessa, beroende på de lokala förutsättningarna och beroende på vilka institutioner och ideal som nationalisterna för tillfället anser vara framträdande och nödvändiga för den nationella identiteten.

För att närmre förstå SD och deras etnonationalism behöver vi också förstå vilka saker som är viktiga för nationalismen. Det ena är SD:s eget principprogram, där deras åsiktsdokument ger en samlad bild över deras officiella retorik. Det är mycket viktigt att göra skillnad på vad nationalister förmedlar offentligt och vilken agenda nationalismen har. Flera saker som kan verka direkt ologiska eller kontraproduktiva för deras mening, fyller någon funktion, om det kan användas för att stigmatisera vissa specifika grupper i samhället och därmed nå en reaktion hos åhöraren, för att i ett slutskede attrahera denna med vad som de sedan försöker presentera som en komplett lösning. Ett färdigt paket som innehåller drömmar, problemformuleringar och även ”lösningar”. Det är en väldigt enkel och okomplicerad bild som nationalister i Sverige förmedlar, vilket är högst medvetet, för att försöka attrahera människor till deras ideologi – drömmen om det homogena samhället.

SD attraherar några procentandelar väljare från alla klasser och grupper, är därför att anse vara en typ av gräsrotsrörelse. Det är en slags alternativ väg , en sorts ”nyväckelse” för Sverige. Nationalister ser sig som försvarare av stora ideal som de likställer med nationen Sverige. Folket, i en nationalism, är de som passar in i deras syn på medborgarskapet. Det har en hög grad av romantisering av dessa ideal.

I vanliga fall så finns det ingen skillnad mellan att vara medborgare och medlem i en nation, men uppenbarligen anser SD det vara två helt skilda saker. En medborgare kan ”alla” bli, men medlem av nationen föds du till, eller i mildare fall, assimileras till, genom att anamma nationalismens ideal och avsäga dig alla andra ideal. Det finns ingen chans i SD:s värld att du som invandrare kan vara en svensk på samma villkor som de som redan bor här. Det är genom att tala om kulturer som objekt och naturtillstånd som de kan ge sken av att människor har ”nedärvda essenser” – ett lite finkänsligare sätt att beskriva människor i rasistiska termer.

Biologisk essentialism har inget vetenskapligt stöd överhuvudtaget. Istället används ”själ”, ”väsen” eller ”ande” för att förklara vår psykiska konstitution (psykologi = läran om själen).