Gästinlägg av Agneta Berliner.

Henrik Bachner, idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism, intervjuas av Agneta Berliner. Båda ingår i arbetsutskottet för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Henrik Bachner är styrelseledamot i Per Ahlmarkstiftelsen.

Intervjun är tidigare publicerad i Frisinnad Tidskrift.

Under Gazakriget ökade hatbrotten mot judar kraftigt i flera länder; misshandel, attacker mot synagogor, hot och trakasserier i skolorna. En studie som Forum för levande historia publicerade 2010 indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att ”judar har för stort inflytande”. 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet ”med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar”.

Kan det anses vetenskapligt belagt att antisemitismen har tilltagit både i Sverige och i övriga Europa?

– Utvecklingen ser olika ut i olika länder i Europa. Det är belagt att antalet incidenter och hatbrott riktade mot judar under 00-talet ökat i vissa länder, däribland Storbritannien och Frankrike. I Sverige har vi inte sett en sådan utveckling. Undantaget är 2009 då antalet anmälda hatbrott mot judar ökade kraftigt. Det finns också attitydundersökningar som indikerar att inställningen till judar blivit mer negativ i ett antal länder, till exempel Pew-centrets studie från 2008. Den mest markanta förstärkningen av antijudiska attityder hade enligt den undersökningen ägt rum i Spanien. Den tyska studie du nämner visar att antisemitiska föreställningar är relativt utbredda i flera EU-länder. Men den pekar också på skillnader: av de undersökta länderna är antisemitismen mest utbredd i Polen och Ungern. De lägsta nivåerna uppmättes i Holland och Storbritannien.

En rad kvalitativa studier pekar på att antisemitiska föreställningar och argument på ett tydligare sätt förekommer i medier och debatt i delar av Europa. Det tycks inom vissa opinioner finnas en ökad attraktion och acceptans för vissa stereotypa och mytologiska bilder. Bland annat cirkulerar åter på ett mer märkbart sätt – även inom delar av den politiska mittfåran – föreställningar om en oerhörd judisk makt som styr amerikansk politik eller manipulerar medier i Europa. Även den sekundära antisemitismen, som utvecklats som en reaktion på Förintelsens konsekvenser, gör ett allt tydligare avtryck. Detta är en aversion som hämtar näring ur skuldproblematik och irritation över Förintelsens fortsatta centralitet i den politiska kulturen. Den tar sig bland annat uttryck i en strävan att relativisera folkmordet på Europas judar och i försök att transformera offer till gärningsmän, att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel. Dessa tendenser kan även iakttas i svensk debatt. Sammantaget kan man således säga att antisemitiska diskurser gjort ett tydligare avtryck i delar av Europa under 00-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.

Är det just antisemitismen som blivit mer märkbar eller har rasismen överlag ökat?

– Vi har sedan flera år sett en tilltagande xenofob strömning i delar av Europa. Den riktar sig mot en rad olika grupper. En primär måltavla för många högerpopulistiska partier är vissa invandrargrupper och särskilt muslimer. Men det finns också specifika rasismer som drabbar till exempel romer eller afrikaner och asiater, oavsett deras religion. Bilden skiljer sig delvis från land till land. Antisemitismens reaktivering torde delvis hänga samman med detta klimatskifte. Men det är viktigt att se, att även om olika gruppfördomar har mycket som förenar, inte minst vad gäller deras funktioner, bär de samtidigt på specifika och särskiljande drag och återfinns ibland i delvis olika opinioner.

Vi kanske ska backa ett steg och definiera begreppet antisemitism?

– Enkelt uttryckt är antisemitism fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar om en historiskt och kulturellt rotad och vidareförmedlad föreställningsvärld, men också om en av denna idétradition skapad känslomässig distansering. Antisemitism kan inbegripa allt ifrån ganska milda fördomar till ett intensivt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visat kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.

Och var kommer själva termen ifrån? Det är ju snarast en nonsensterm eftersom det ju inte finns någon semitism att vara ”anti” i förhållande till.

– Termen myntades av den tyske publicisten och antijudiske agitatorn Wilhelm Marr på 1870-talet. Han tillhörde den politiska judefientliga rörelse som då växte fram. För denna var det viktigt att markera avstånd till den äldre kristna judefientligheten. Den moderna antisemitismen angrep judarna med framför allt nationalistiska och rasistiska argument och sökte klä det sekulära judehatet i en vetenskapligt klingande terminologi. Termen antisemitism är en produkt av 1800-talets sammanblandning av språkgrupper och rasliga klassificeringar. Den dåtida rasforskningen lanserade idén om en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen knöt an till detta och menade sig bekämpa en förment ”semitism”, med vilket avsågs den föregivna judiska ”rasen” och dess påstått nedbrytande och hotfulla verksamhet. Ordet antisemitism är dock sedan länge vedertaget som beteckning på judefientlighet. Försök att lansera alternativa beteckningar har hittills inte fått större genomslag. När man använder termen är det dock viktigt att vara medveten om att den är missledande.

Vilka är de starkaste eller mest återkommande fördomarna och stereotyperna som gäller judar?

Diebold Schilling / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

– Fortfarande spelar både ursprungligen kristna föreställningar och den moderna antisemitismens stereotyper och myter stor roll. Anklagelsen om Kristus- eller Gudsmord har lagt grunden till en rad demoniserande bilder som så småningom försetts med sekulära rationaliseringar. Andra föreställningar härrör ur konstruktionen av judendomen som kristendomens motsats, till exempel påståenden om en specifik judisk hämndlystnad, ofta kodifierad i satsen ”öga för öga, tand för tand”, vilka ibland dyker upp i debatten om Israel. Men de mest centrala föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ av bilder som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism. Den utgör för vissa grupper inte bara en fördom utan också en alternativ förklaring till historiska och samtida skeenden på såväl global som nationell nivå.

Beskriv hur antisemitismen yttrar sig idag, i Sverige och i andra länder i världen.

– Antisemitism kommer till uttryck i olika sammanhang och på olika sätt. Den utgör en viktig ideologisk komponent inom högerextremism och radikal islamism. Inom delar av den extrema vänstern återfinns antisemitiska former av antisionism samtidigt som myter om judiska sammansvärjningar florerar i olika konspiracistiska miljöer, som till exempel den s.k. sanningsrörelsen som ifrågasätter den etablerade förklaringen till terrorattackerna mot USA den 11/9 2001. Men antijudiska föreställningar och attityder förekommer även i medier och debatt inom den bredare politiska mittfåran. Attitydundersökningar pekar på att negativa uppfattningar mot judar är mest utbredda i högerradikala opinioner. Enligt vissa studier är de också relativt utbredda i muslimska grupper.

Men bilden skiljer sig också delvis mellan länder. I delar av Central- och Östeuropa fortlever på ett tydligare sätt än i Västeuropa en folklig, nationalistisk och kristet färgad antisemitism. Där är också associationen mellan judar och kommunism ett viktigare tema i den antijudiska agitationen än i väst. I Ungern har det högerradikala partiet Jobbik vunnit framgångar med en politik som förenar en hårdför nationalism med antisemitism och antiziganism.

I arabvärlden och i andra muslimska länder som Iran och Pakistan är situationen annorlunda än i väst i den meningen att antisemitismen är rumsren och inte sällan statssanktionerad. Den propageras av regimer – Iran är det mest extrema exemplet – och ledande medier, men också av islamistiska rörelser. Denna utveckling har globala effekter. Föreställningar och mytbildningar som Europa under 1800- och 1900-talet exporterade till Mellanöstern – där de sammanlänkades med en redan existerande tradition av förakt och fientlighet mot judar och kom att exploateras i konflikten med sionismen och Israel – slungas nu tillbaka och bidrar till att reaktivera antijudiska tendenser i västvärlden.

Har Du några kommentarer till hur nutida judefientlighet behandlas i debatten i Sverige och av svensk media?

– Även om det finns flera exempel på kunniga skribenter och politiker så präglas förhållningssättet till antisemitism på många håll av ignorans, politisering och ideologiska blockeringar. Kunskaperna om den globala och europeiska utvecklingen är magra, antijudiska bilder och argument känns ofta inte igen, och inte sällan möts de av förnekelse eller bagatellisering. För delar av vänstern blir det särskilt problematiskt när antijudiska inslag dyker upp i debatten om Israel. Inte sällan avfärdas i dessa opinioner kritik mot antijudiska uttryck med påståendet att ”så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitism”. Att detta påstående inte är sant torde vara uppenbart för de flesta, men det har blivit ett bekvämt sätt att slippa konfrontera frågan om antisemitism. Men förståelsen för antisemitismen försvåras även av att begreppet intimt associeras med nazismen och Förintelsen – de mest extrema yttringarna av judehat tycks ibland utgöra kriteriet för vad som uppfattats som antisemitism.

Ibland sägs i debatten att judefientligheten primärt är historia och att den har ersatts av islamofobi. Vad säger forskningen om detta?

– För dessa påståenden finns inget stöd i forskningen. De tycks i första hand styras av en politisk agenda. Påståendena utgör ett problem i så måtto att de skapar en felaktig bild och bidrar till att såväl antisemitism som andra former av rasism förtigs eller förminskas. Islamofobin utgör ett reellt och allvarlig problem, men den existerar parallellt med andra former av gruppfientlighet.

Kritik mot staten Israel är givetvis inte i sig själv antisemitism. Men Israel får ibland vara måltavla för judefientlighet. Kritik mot Israels politik kan också bli en förevändning för att ge uttryck för antisemitism. Kan du reda ut begreppen och ge oss några exempel?

– Självfallet är kritik av Israels politik inte antisemitism. Denna kritik är naturligtvis lika legitim som kritik mot varje annan stats politik. Enligt min personliga uppfattning är den därtill inte sällan befogad. Men samtidigt bör noteras att debatten om Israel och Mellanösternkonflikten även utgör en viktig kontext för samtida antisemitiska diskurser. Gränsen mellan kritik och fördomar överträds när antijudiska motiv förs in i en politisk debatt. Detta sker till exempel när anklagelser om Kristusmord, föreställningar om ”gammaltestamentlig” hämndlystnad eller moderniserade blodsanklagelser vävs in i kritiken mot Israel. Och det sker när Israel likställs med Nazityskland, framställs som huvudorsak till flertalet stora världsproblem eller konflikter – eller när judar i andra länder hålls ansvariga för Israels agerande.

Viktigt i sammanhanget är att se att Israels agerande inte orsakar antisemitism, däremot kan Mellanösternkonflikten aktivera redan existerande antisemitiska föreställningar eller tjäna som förevändning för att lufta fientlighet mot judar. Att Israel på något sätt skulle orsaka antisemitism är ett återkommande påstående. Det är oroande. Om någon skulle hävda att den rasism mörkhyade människor möter i Europa ingenting har att göra med ett historiskt arv av rastänkande utan beror på den politik som förs av Nigerias eller Zimbabwes regeringar – eller att fördomar och diskriminering av araber i europeiska länder måste förstås som en form av protest mot Marockos ockupation av Västra Sahara, då skulle de flesta ganska enkelt inse att förklaringen inte bara är felaktig, utan även utgör ett försök att rationalisera hatet och skuldbelägga offren. Men när samma sak sägs om antisemitismen, det vill säga att denna orsakas av Israels politik, då finns en ganska utbredd beredskap att acceptera denna argumentation. Att utpekandet av judars beteende som orsak till antisemitismen sedan århundraden utgör ett återkommande inslag i antijudisk argumentation förefaller i dessa fall inte vara något som bekymrar.

Antisemitismen är förmodligen den fördom som det forskats allra mest om. Och Förintelsen är det folkmord som är mest dokumenterat. Men det tycks inte som vi dragit tillräcklig lärdom av all denna kunskap. Hur kan vi på bättre sätt än hittills använda den evidens som finns, för att förebygga och motverka antisemitism och rasism?

gruntzooki / Foter.com / CC BY-SA

– Det är en ingen lätt fråga. Bättre kunskaper om rasismens och antisemitismens historia och förödande konsekvenser är viktigt, men av detta följer inte nödvändigtvis större motståndskraft mot fördomar och grupphat. Men jag har svårt att se någon annan väg än en intensifierad upplysning och utbildning. Den erfarenhet som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har av utbildningssatsningar riktade till lärare och elever är god. SKMA har tillsammans med Forum för levande historia nyligen även givit ut ett studiematerial om antisemitism och andra fördomar riktat till högstadie- och gymnasieelever. Rätt använt kan det bli ett effektivt redskap i skolundervisningen. Men även rättsväsendet, journalister och opinionsbildare behöver lära sig mer. Av central betydelse är också att politiker bildar sig på området och tydligare och mer konsekvent än hittills markerar mot antisemitiska, islamofoba och rasistiska yttringar i samhället.

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Tycker du att kampen mot antisemitism är viktig? Anser du att det är viktigt att lärare och skolelever får gedigna kunskaper om judefientlighet, rasism, nazism och Förintelsen? I så fall kan du stödja SKMA:s verksamhet. Som stödmedlem får du SKMA:s nyhetsbrev och information om organisationens aktiviteter. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se

Läs mer;

Om Henrik Bachner
Forum för levande historias studie, Den mångtydiga intoleransen
Per Ahlmarkstiftelsen