Krönikor

Mina tankar om näthat

Gästinlägg av Anny Berglin

Anny2
Anny Berglin

Är det bara jag, eller känns det som att hot på internet har blivit en stor och viktig fråga senaste tiden? Det gör mig glad om det är så, för det är ett stort problem. För individen som får ta emot hoten, såklart, men även för samhället. Bemöts man konstant av hot, nedsättande ord, kränkningar så kommer man till slut inte orka vara med mer.

Det finns en gräns för alla människor, det är jag övertygad om. Jag själv har varit väldigt förskonad. Nog för att jag fått ta emot diverse dynga, inklusive hot om att jag borde våldtas och liknande, men det är inte alls i närheten av vad många andra kvinnliga debattörer har fått stå ut med.

Jag säger inte att män aldrig får motta anonyma hot och kränkningar, verkligen inte, men jag tror att de ser generellt ut på ett annat sätt än de som riktas mot kvinnor. Den uppfattning jag har är att män vanligtvis får hot om fysiskt våld, medan kvinnor får ta emot hot om våldtäkt men de blir också förringade, förminskade, och bemöts med en väldigt nedlåtande attityd. Som kvinna bör man helt enkelt inte ha en åsikt om man frågar de som gömmer sig bakom anonyma konton och lassar hat via Flashback och sociala medier. Som kvinna ska du vara tyst och snäll, helst stå i köket och föda barn. Uttalar du dig om rasism eller feminism – då är det fritt fram att attackera.

Det är beklämmande och jag skräms av den bild som framträtt för mig sedan jag för drygt ett år sedan började utforska den här “världen”. Det är nämligen ungefär ett år sedan vi började komma igång med IRM (Interasistmen.se) och jag började debattera mer, främst i sociala medier, om rasism och främlingsfientlighet. Innan dess hade jag ingen koll om hur man blir bemött, vilka grova saker man kan få kastat i ansiktet. Därför är jag glad och djupt tacksam att det verkar vara en fråga som uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. Att det är fler och fler som ställer sig upp och säger att “Nej, det här beteendet är inte okej!”.

Tyvärr räcker det inte att påpeka för den anonyma mobben att det är riktiga människor, människor med tankar och känslor, som de vräker hat över. Tyvärr räcker det inte att “ta debatten”. Tyvärr räcker det inte att försöka borsta av sig hatet och tänka “det som inte dödar, härdar” för små små fragment av det där kryper ändå in under huden. Tyvärr räcker det inte att blunda för att det här är ett riktigt problem och ett hot mot vår demokrati.

Jag hoppas att i och med att frågan lyfts så kommer det också att ge en spegling i hur sådana här kränkningar blir behandlade när de polisanmäls. Att det inte blir direkt “Förundersökning nedlagd” utan att något faktiskt händer. Att de där som sitter bakom sina anonyma konton och kräks ut hot faktiskt får sitt straff. För kanske, kanske, kanske får det någon att tänka efter både en och två gånger innan de trycker på “skicka”.

 

Krönikor

Hur hjälper rättslöshet de rättslösa flersamma?

Bahareh Andersson skrev nyligen en artikel där hon kritiserar Centerns (och i förlängningen LUFs och grön ungdoms) stöd för flersamma äktenskap, eller i folkmun polygami. Hon menar att den skadar jämställda muslimer, kvinnor som faller offer för flersamma tvångsäktenskap och gynnar religiösa fundamentalister. Kritiken är intressant, men, menar jag, felriktad. Det finns ett par stora problem med Bahareh Anderssons logik.

double rainbow

För det första. Om vi legaliserar polygami betyder det att de som är gifta med mer än en person, eller som delar sin man eller fru med andra, kommer att få rättigheter, skyldigheter och stöd och hjälp som idag bara åtnjuts av monogama. Det inkluderar inte bara polyamorösa, utan också de som i Sverige idag redan är gifta med en man med fler hustrur.

Bahareh Andersson menar att detta är ett problem. Jag undrar då på vilket sätt det är ett problem att de offer Bahareh med rätta värnar om får rättigheter? De som idag inte har rätt att ärva skulle få delad vårdnad om barn som de fostrat i kanske många år, och vad viktigare de som inte har rätten att skilja sig (för hur skiljer man sig från ett äktenskap som inte godkänns i Svea rikes lag) kan få rätt att få sin del när den gemensamma maken dör och kan få rätt att träffa ett barn som kanske fötts av en annan fru, men som man också fostrat och har ett band med. De kan få rätt att skilja sig utan att behöva luta sig mot religiösa ledare som inte alltid är på kvinnans sida oavsett religion.

Lagar och regler om polygami gynnar de som lever polygynt i Sverige idag, eftersom de får chans att söka rättslig hjälp vid behov, något som inte är möjligt i nuläget. Jag har svårt att tro att Bahareh Andersson menar att förvägra dessa kvinnor rättigheter.

För det andra. Långtifrån alla polygyna är onda patriarker. Och vad viktigare är – principförslaget som Centern vill framföra handlar inte om muslimska patriarkers fri- och rättigheter. Förslaget riktar sig främst till den växande minoriteten av flersamma, polyamorösa, relationsanarkister och andra icke-monogama som idag lever med samma brist på rättigheter som de dolda tvångsgifta kvinnorna. Vissa rättigheter kan man skriva kontrakt om, medan andra är helt omöjliga att lösa med dagens lagstiftning. En specifik och mycket viktig fråga som även berör monogama är den om vårdnadshavandeskapet, där det idag bara tillåts två vårdnadshavare. Polyföreningen har där samarbetat med bland annat Makalösa föräldrar kring familjejuridik för att sprida kunskap och jobba mot förändring.

Vad mer är – är det rimligt att förbjuda människor att leva flera tillsammans i äktenskap eller äktenskapslika former för att det finns folk som kanske missbrukar systemet och behandlar sina makar illa? Med den logiken borde Bahareh Andersson vara snar att skicka in nästa artikel, där hon kräver att vi upplöser äktenskapsbalken helt – väldigt många kvinnor (och män) far illa i vanliga, monogama äktenskap idag. Om vi förbjuder en form av äktenskap för att det kan leda till skada, måste vi då inte också förbjuda den andra? Det är nämligen inte så att det är det flersamma äktenskapet som skadar kvinnorna, det är män (och ibland andra kvinnor) som skadar dessa kvinnor. Att vi tillåter flersamma äktenskap kommer heller inte att göra det lättare att tvinga någon in i äktenskap. Tvångsäktenskap sker redan idag, både bland monogama och polygyna, nämligen, skillnaden är att de monogama har möjligheter att ta sig ur detta äktenskap, de polygyna har det inte.

På ren svenska – flersamma äktenskap och tvångsäktenskap är inte samma sak, lika litet som monogama äktenskap och tvångsäktenskap är samma sak. Tvångsäktenskap ska fortsätta att vara förbjudet, och med lagliga flersamma äktenskap blir det troligen och förhoppningsvis lättare att hitta de ruttna äpplena.

Vi ska heller inte glömma att många av de som vill behålla monogamins helgd och monopol på äktenskapsmarknaden faktiskt är religiösa extremister och fundamentalister! Många som försvarar monogamin gör det utifrån ett perspektiv som varken jag eller Bahareh skulle se som jämställt. Religiösa ledare vet nämligen att  polygamiförslaget är just ett förslag för verklig polygami, inte polygyni eller polyandri – både män och kvinnor ska få gifta sig med fler än en person. Det är jämställd flersamhet som vi propagerar för, inte patriarkala strukturer. Men hur är det jämställt i en relation där bara två kan få skydd inom äktenskapet, och övriga hålls utanför?

Jag förstår vad Bahareh menar och vilka hon värnar om, och jag vill liksom hon värna om de som är utsatta i samhället. Men att hålla folk rättslösa, att ägna sig åt kollektiv bestraffning och att blanda ihop begreppen är inte rätt väg att gå.

Krönikor

Är multikultur påtvingad?

Det sägs att svenskarna har påtvingats mångkultur. Ja, det påstås att runtom i Europa tvingas människor av sina regeringar till att leva i ”mångkultur”. Det finns också en konspirationsteori som handlar om att politiker och ”mediaeliten” ska ha ”beslutat” om detta i det s.k. ”Lilla Saltsjöbadsavtalet” år 1975. Det hävdas också att den ”mångkulturella utopin” är omöjlig eftersom människor är för olika; ”människor är som olja och vatten”, framförallt när det handlar om européer och muslimer. Men måste ”muslim” direkt utesluta ”europé”?

Om man lyssnar på Kent Ekeroth i P1 Dokumentär kan man förstå att Sd värnar om mångkultur, om än något verklighetsfrånvänt. Enligt Ekeroth bör de olika (unika) kulturerna hållas isär, för annars riskerar vi att få homogen mångkultur i hela världen. Och då blir det inte lika kul att resa. Kulturell ”svensk” likriktning anses vara någonting att sträva efter, medan man förpassar mångkultur till att existera endast på det multinationella planet, bland de olika, unika, kulturellt homogena ”nationalstaterna”.

Pyongyang, Nordkorea
Pyongyang, Nordkorea

Kulturell homogenitet, som man verkar sträva efter istället för ”mångkultur”, är möjlig endast i stater som genomför folkmord på sina befolkningsminoriteter. Kulturell isolationism å andra sidan är endast möjlig i absolut stängda fascistiska stater som t.ex. Nordkorea. Är detta verkligen någonting att sträva efter för europeiska stater eller för Sverige? Och vad gör vi då med alla nationella minoriteter som inte har egna stater?

I debatten förenklas verkligheten till den grad att individerna förvandlas till homogena kollektiv, där ”muslim” står i rak motsats till ”svensk”. Det finns dock ingen homogen svensk kultur eller kulturell identitet (inte ens Sd har lyckats definiera den). Och det finns ingen annan homogen kulturell identitet någon annanstans i världen, ingen homogen ”muslimsk identitet”, ingen homogen iransk identitet, osv. Så det finns ingen klar och tydlig helhet att anpassa sin ”främmande” kultur till för att den ska kunna samexistera med den normativa kulturen (i det här fallet svenska).

Alla människor bär på en och samma gång på en mängd olika identiteter, andra identiteter än sin nationella, kulturella eller religiösa identitet, men det är muslimerna som oftast framställs som en kollektiv fara för vårt samhälle. Att svenskar i vardagen inte agerar utifrån att de är svenskar, utan utifrån sitt yrke, sina intressen, sin personlighet eller någonting annat, tas för givet. Detta trots att vara ”svensk” innebär olika saker för olika svenskar. Norrlänningar skiljer sig från Värmlänningar, som i sin tur är annorlunda om man jämför dem med skåningar.

Varför är det så svårt att tänka sig att muslimer också agerar utifrån sin individuella personlighet? Många verkar alltid förutsätta reaktioner utifrån den religion som de tillhör och som de utövar (eller inte utövar) i större eller mindre utsträckning? 
Människor kan behålla sin ”utländska” (eller ”annorlunda”) kulturella identitet utan att därmed utesluta sig själva från den svenska identitetens ramar. En ”utländsk” eller muslimsk identitet måste inte per automatik stå i konflikt med den svenska. Varför funkar t.ex. de svenska, tyska eller franska fotbollslandslagen så bra trots att lagen inte är etniskt homogena? Några av de viktigaste spelarna är till och med muslimer eller har sina rötter i muslimska ”kulturer” (Zidane, Özil, Bajrami, m.fl.).

Är islam verkligen farligt? En religion kan ju inte agera själv, utan behöver aktörer, individer som agerar utifrån den, antingen med godhet eller med ondska. Och vem har sagt att människors agerande alltid först utgår ifrån deras religiösa tillhörighet? Det är inte islam i sig, utan snarare extremisterna som utgör en fara. De är ytterst få, men kan tyvärr ändå vara slagkraftiga. Oavsett vilka de är, har extremisterna sällan något stöd bland vanliga medborgare. Afghaner har länge själva kämpat mot talibanerna. De som spränger människor i bitar i Irak och Pakistan applåderas knappast av offren och deras anhöriga. Det var tydligt efter det lyckligtvis misslyckade dådet i Stockholm att Abdulwahab inte hade något stöd bland de svenska muslimerna, och hade, om han överlevt, fått se och höra endast fördömanden från dem som han ansåg som sina egna. McVeigh och Breivik har sitt stöd i mycket smala extremistiska kretsar. De var varken muslimer eller islamister, men deras övertygelse och agerande gick (och går) i linje med de islamistiska extremisternas: de har mördat människor utifrån sin ideologiska övertygelse.

Det är hatet och extremismen som utgör den verkliga faran, oavsett ideologi, oavsett om den bygger på religiös eller politisk övertygelse. När det gäller påståendet att det mångkulturella samhället orsakar konflikter eftersom olika människor omöjligen kan leva tillsammans (underförstått att ”Vi” därför måste göra oss av med ”Dem”) är det inget annat än villfarelser.
Det är faktiskt möjligt att vara svensk och muslim på en och samma gång. Och betydligt mycket mer än så.



Gästkrönika av K.N.

Krönikor

Snälla vänstermänniskor, sluta med det här…

Gästinlägg från anonym skribent

Det finns mycket mer fördomar mot judar än man kan tro i Sverige. Jag har själv barn som fått höra av både så kallade ”svenskar” och så kallade ”invandrare” att de är judedjävlar och fått höra skämt om ”ugnsbakning” vid hemkunskapen på skolan.

The Wall
Pensiero / Foter.com / CC BY-NC-ND

Det som sker i Malmö, med den öppna antisemitism man ser där, är inte unikt för bara Malmö.

Det finns en annan sorts antisemitism också, som är mer dold, men som gör mig mer ledsen än denna öppna antisemitism. Det är när man som jude får stå till svars för sådant som Israel gör eller anses göra.

Jag vet inte hur många gånger folk som är vänster kommit fram till mig och börjat prata om hur jag kan tolerera en rasistisk stat som Israel eller frågat vad jag anser om t.ex. bosättningarna på Västbanken.

Varför ska jag som jude få sådana frågor? Jag är väl inte kollektivt skyldigt för något som Israel gör bara för att jag bär en judisk symbol i mitt halsband?

Jag är Socialdemokrat och kritisk till Israels politik idag. Jag har vänsterpartistiska och socialdemokratiska vänner och bekanta som klumpar ihop Sverigedemokraterna och Israel därför att Kent Ekeroth kallar sig israelvän och sen får jag stå till svars för varför SD och Israel ”är samma sak”. Hur svarar man på det?

Jag har blivit trött på att ständigt stå till svars för vad Israel gör eller anses ha gjort. Speciellt då detta sägs av personer som inte pratar mycket alls om palestinska extremisters brott. Är det inte en sorts antisemitism det också, att klumpa ihop mig med Israel för att jag är jude och prata illa om mig?

Om man gör så mot en muslim och låter muslimen stå till svars för vad islamistiska extremister gjort, är det islamofobi. Så visst är det antisemitism att döma mig på grund av vad Israel gör bara för att jag är jude.

Det är alltför vanligt och det är lika fel som att döma muslimer bara för att de är muslimer.

Snälla ni vänstermänniskor som gör detta (för nästan bara folk från vänstern gör sådant mot mig) sluta med det. Ni sårar mig!

PS

Ett exempel på svar till denna artikel hittar vi här. /redaktionen

Artiklar

"Antivitismen" Del 3 – Invandring och rasism i Japan

Läs första delen här, och den andra delen, i denna artikelserie.
”Antivitismen” är namnet på en spridd samling tankar, med snabbt ökande stöd från många på olika Internetforum, vars utgångspunkt är att ett smygande folkmord pågår gentemot vita människor i världen. Ett folkmord förorsakat huvudsakligen genom invandring av icke-vita till länder med vit majoritetsbefolkning. Detta kombinerat med att vita skaffar barn med icke-vita.

Ett av argumenten som ”antivitist”-ideologerna driver är att afrikanska eller asiatiska länders regeringar aldrig skulle anklagas för rasism om de på olika sätt försökte göra sina befolkningar mer etniskt homogena.

Everyone loves a Guinness
Jussarian / Foter.com / CC BY-SA

Ofta tar de upp Japan som ett exempel på hur ett lands etniskt homogena befolkning kombinerat med en relativt restriktiv invandringspolitik undgår kritik från omvärlden.

I själva verket har den invandrade befolkningen till Japan fördubblats under de senaste 20 åren enligt International Organization for Migration (IOM).

En stor del av invandrarna till Japan är ättlingar till japanska utvandrare, men även många kineser, sydkoreaner, filippiner med flera har invandrat till Japan och fått anställning inte minst inom bilindustrin, den elektroniska industrin och fiskerinäringen.

En rad japanska ideella organisationer och privata företag, likväl som lokal japansk administration har vidtagit en rad åtgärder för att integrera sin invandrade befolkning.

Japan har ändrat sin lagstiftning och lagtillämpning för att underlätta för flyktingmottagande, samt ge uppehållstillstånd till offer för människohandel.

Mycket av drivkraften kring den liberaliserade japanska invandringsolitiken drivs av att landets arbetsföra befolkning minskar i relativt snabb takt.

Med andra ord har alltså ”antivitist”-ideologerna fel när de påstår att Japans invandringspolitik är och förblir restriktiv. I själva verket ökar de lagliga möjligheterna till invandring och bosättning i Japan, följt av att invandringen ökar allt snabbare.

Men hur förhåller sig ”antivitist”-ideologernas påstående om att Japan inte kritiseras offentligt för rasism i förhållande till invandrare och människor med annan etnisk bakgrund?

Som ett av flera exempel kan nämnas hur Förenta Nationernas ”Special rapporteur on racism and xenophobia” så långt tillbaka som år 2005 bedömde att rasismen i Japan är ”djup och påtaglig”.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att Japan i likhet med länder som har en majoritetsbefolkning av vita människor har en ökande invandring. Japan har en gradvis liberaliserad lagstiftning kring invandring. Japan förbättrar sina åtgärder för att möjliggöra integration av olika etniciteter i sitt land. Landet anses också i likhet med många andra länder i världen vara präglat av rasism.

Läs första delen här, och den andra delen, i denna artikelserie.

Krönikor

"Upp till kamp", eller: att våga prata

Gästkrönika av Anny Berglin

Att Sverigedemokraterna ökar i opinionsmätningar tycker inte jag är särskilt märkligt. Inte konstigt alls, på något sätt. Varför? Jo, för att vi lever i en tid där klyftorna bara ökar och det blir allt tydligare vilka som är värda något i kapitalismens samhälle.

Anny
Anny Berglin

Vi har en regering som verkar tycka att arbetslös = lat, som tycker att sjuk = lat och som tycker att det finaste som finns är att jobba. Fast du ska inte nödvändigtvis få en lön som det går att leva på. Samhället går från kollektivet till individen, var man för sig själv. Jobbskatteavdrag i fickan är najs, några extra slantar att stoppa i plånboken. Att de påverkar de som har minst i samhället, det kan man låta bli att tänka på. Sänk skatten för de som har mest, se till att kollektivet betalar läxhjälp och städning för ett fåtal som har råd med det och försämra A-kassan. Trygghet? Bara om du redan har pengar.

Klart som fasen då att SD ökar. I svåra tider är det lätt att lockas av enkla lösningar och det är ju just vad SD erbjuder. Alla problem kan lösas på ett sätt – stoppa invandringen.

Jo jag vet, de har några fler svar på politiska frågor men det mesta har ändå sin grund i att skylla alla problem på en specifik grupp av människor. Klart det är enkelt och tilltalande! Jag har full förståelse för varför man lockas av en enkel världsbild, varför man tjusas av konceptet skylla ifrån sig.

Att se strukturer i samhället, att se klyftor och maktordning och klasser – det är svårt för de flesta. Det är något man aktivt måste välja att lära sig. Därför är jag övertygad om att vi alla måste bli bättre på att våga prata om det. Våga prata feminism, demokrati, solidaritet. Ord som för alldeles för många idag är helt utan tyngd, mening och betydelse.

Klart vi kan förändra. Klart vi kan förbättra. Det är inget särskilt utopiskt i det, det är så världen fungerar. Men vi måste sluta vara lata, sluta vara fega och börja sticka ut hakan lite mer. Vi måste börja förklara steg för steg, för alla runtomkring oss, detta väldigt grundläggande budskap som av vissa tycks vara bortglömt:

Alla människor är lika mycket värda.

Artiklar

”Antivitismen” – ”Folkmord på vita” Del 2

Nekas ”vita” människor att ”massinvandra” till Afrika?

Läs första delen av ”Antivitismen” här!
”Antivitismen” är namnet på en spridd samling tankar, med snabbt ökande stöd av många på diverse obskyra internetforum. Deras utgångspunkt är att ett ”smygande” folkmord eller ”folkutbyte” pågår gentemot alla vita människor i världen. Ett folkmord som påstås vara förorsakat huvudsakligen genom invandring/”import” av icke-vita till länder med vita majoritetsbefolkning. Detta kombinerat med att vita skaffar barn med icke-vita.

Den här beskrivna processen är enligt ”antivist”-ideologerna enbart möjlig genom en hjärntvätt av vita som får vita att se invandring av icke-vita, kärlek och sexuella relationer mellan människor utan hänsyn till deras hudfärg.

”Antivitist”-ideologerna driver ofta testen att endast vita människor anklagas för rasism om de motsätter sig invandring och allt slags umgänge mellan människor oavsett etnicitet.

Portuguese Smile And Pose!
Portugisisk fan, Fotbolls-VM i Sydafrika
austinhk / Foter.com / CC BY-NC-ND

Utifrån den utgångspunkten tar de återkommande upp ett antal konkreta exempel som de anser bevisar att dubbla måttstockar råder för vita människors tolerans jämfört med resten av världens befolkning.

”Antivitist”-ideologerna påstår att invandring av vita människor i större skala aldrig skulle tillåtas till ett land i Afrika. Det är därför intressant att studera senare års invandring av portugiser till afrikanska länder.

Upp till 120 000 portugisiska medborgare tros ha invandrat till Mocambique år 2011.

Artikel i International Business Times (engelska)

År 2006 beviljades 156 portugiser visum till Angola. År 2010 beviljades 23 787 portugiser visum till Angola.

Artikel i BBC World News (engelska)

Antalet portugisiska medborgare i Angola beräknas ha nästan fördubblats från år 2005. Från ungefär 50 000 personer till nästan 100 000 stycken under år 2011.

Angolas president José Eduardo dos Santos kommenterade den portugisiska invandringen till Angola i den brittiska tidningen The Guardian:

Vi är medvetna om svårigheterna som det portugisiska folket konfronterats med under senare tid. Angola är öppet och finns tillgängligt för Portugals mötande av denna kris

Läs hela artikeln i Guardian, på engelska

Läs första delen av ”Antivitismen” här!

Recensioner

Bokrecension; Välviljans rasism

I sin nya bok Välviljans rasism utmanar Adam Cwejman både antirasister, politiker och andra som jobbar med integrationsfrågor och liknande. Det är vad jag gillar mest med hela boken – jag gillar att tänka om och få intellektuella och mentala utmaningar.

SkärmklippNu är det inga nya tankar Cwejman presenterar. Tanken om diskriminering i all välmening existerar sen tidigare, men den har inte presenterats på det här sättet i en populärlitterär presentförpackning förrän nu. Jag blir väldigt glad när jag läser boken eftersom den rakt igenom ifrågasätter tanken med att vara antirasist och hur den tar upp olika exempel på hur vi, svenska antirasister, i vår välvilja att inkludera och premiera, faktiskt är rasister på ett annat sätt än det vi är vana att tänka på som rasism.

Adam Cwejman är liberal (fd ordförande i Liberala ungdomsförbundet), vilket märks oerhört tydligt i det han vill säga. Den främsta anledningen han menar att den antirasistiska rörelsen har rasistiska drag är dess oförmåga att se individen och dess meriter, utan snarare använder sig av en individ som representant för ett kollektiv. Han tar som exempel hur vi kvoterar in en person med invandrarbakgrund enbart på grund av detta; inte för dennes meriter som styrker personens plats i en styrelse, på en arbetsplats eller vad det nu kan vara.

Som läsare tror jag att det kan vara lätt att uppfatta Cwejman som anklagande och skuldbeläggande, men det är inte därför han har skrivit den här boken. Min uppfattning är att han vill att vi som läsare ska tänka till och fundera över vårt syfte med vår antirasism och hur vi använder den för att möta invandrare. Bland annat använder Cwejman ett helt kapitel åt att beskriva hur offerrollen skapas från två håll och hur samhället med bifogad politik kan fungera stärkande av denna roll snarare än tvärtom.

Det här är en väldigt bra bok som jag rekommenderar å det starkaste. Den är tungläst – lätt i språket, men innehållet och de frågor som väcks tar tid att bearbeta. För mig som gillar att tvingas tänka och eventuellt omforma mina egna tankar och åsikter är det här en guldgruva.

Kommer den att kunna användas som studielitteratur?

Ja, kanske. Den ger inte någon egentlig kunskap (jämför; historiebok med kungar och årtal), men är oerhört effektiv när det gäller just detta att tänka själv, dra egna slutsatser och så vidare.  Den är också upplagd på ett väldigt pedagogiskt sätt; varje kapitel börjar med en teori som sedan förtydligas genom ett antal exempel. Det märks att Cwejman är akademiker, både i språk, upplägg och den gedigna litteraturförteckning vi hittar i bokens slut. För min del uppskattas det oerhört, eftersom det innebär att jag kan gå vidare och läsa mer om det som lockar mig mest.

Som med den andra boken jag recenserat tänker jag inte gå in djupare på bokens innehåll, utan det lämnar jag till dig som ny läsare att ta reda på – och bilda dig en egen uppfattning. Men för 119 spänn får du massor med frågor att ta ställning till, lite nya tankar om hur rasismen kan dölja sig och se annorlunda ut i antirasismens slöjor, och förhoppningsvis lite trevlig läsning på köpet.

Köp den – genast!

Krönikor

Hur mycket gillar vi egentligen "olika"?

Lever vi verkligen i en sann demokrati, samt, gillar vi verkligen ”olika”?

Det har länge pågått en kampanj, vid namn ”Jag gillar olika”. Man har kunnat få denna knapp, eller licens på att man gillar olika på sin Facebooksida för ens vänner att beundra. Eller inte beundra. Oavsett om du beundrar det eller inte så har jag svårt att se någonting vara ”rätt” eller ”fel”. Framförallt i en sann demokrati. Kampanjen ”Jag gillar olika” riktades och hade sitt fokus helt och hållet på invandrar– och flyktingfrågan. Kultur– och religionsfrågan. Jag såg i alla fall ingen som ”gillade olika” när det gäller skor, musiksmak eller någonting annat. Men jag gillar också olika, och olika för mig innefattar precis allting. Allting ifrån politiska åsikter till klädsmak, dock undrar jag om denna kampanj syftade på att precis allting skall vara ”olika”?

ViGillarOlikaLogo

Jag har en uppfattning om att vi kan bära våra knappar eller licenser om hur mycket vi gillar ”olika”, men i sådana fall tar detta gillande stopp vid en fråga – rasismfrågan. Jag har snarare en uppfattning om att vi i Sverige försöker vara så lika varandra som bara möjligt. Till den grad att man inte ens vill tala om vilket parti man röstar på. De människor som trots allt säger sin åsikt, politiska ställningstagande eller på annat sätt ”sticker ut”, ses inte allt för sällan på med ögon vara någonting av en ”rebell”. Någon som just, ”sticker ut”. Det är väldigt ofta jag hör hur någon talar om någon annan, med en lätt beundran i rösten: ”Han/Hon vågar verkligen säga vad han/hon tycker”. Eller ”Han/hon vågar verkligen stå upp för sig själv, och tar ingen skit.”

15-06-10 Lets Go I Want To Go All The Way To The Horizon ~ Explored Front Page :)
Βethan / Foter.com / CC BY-NC-ND

Då beundran för dessa modiga människor är så stark att man till och med berättar om personen vidare likt en historia från medeltiden, så måste det ju också betyda att det inte är allt för vanligt att människor är så pass olika att som alla gånger säger vad de tycker, anser eller har för åsikter. Troligtvis i rädsla för vad andra skall tycka? Är det demokratiskt, eller ”olika”? Det är väl i mina ögon i princip barn som har kvar olik-tänkandet samt äktheten i att säga, tycka och agera så som dem vill – olika. Men å andra sidan är det inte heller helt ovanligt att vi, vuxna föräldrar, snabbt tystar barnen när de agerar olikt oss själva, och säger någonting högt som vi känner ”inte passar in” att säga eller tycka, högt. Exempelvis om de anser och säger att något annat barn är dum, som också har varit dum. Men då det dumma barnets föräldrar också står där och hör allting är rädslan för vad denne förälder skall tycka om oss, inte vårt barn, störe än att låta våra egna barns egna frustration få spelutrymme. Så kontentan blir, vårt barn har blivit utsatt för dumheter av ett annat barn och är arg samt ledsen. Men blir tystad av oss och vi ser inte ens hans/ hennes frustration. Han/ hon får inte känna någon sådan, på grund av hur vi skall bli betraktade. Är detta att ”gilla olika”?

Olika för mig hade verkligen varit om jag någon gång fick se en förälder både se och förstå sitt eget barns frustration. Oavsett om så det dumma barnets hela släkt står bredvid. Tyvärr fortsätter detta när barnen blir äldre. Där den egenskapen av att själv en gång som barn ha vågat ”sticka ut” och säga ifrån, har övergått till en beundran för dem som faktiskt fortfarande vågar säga till — och ifrån.

Det hade varit något av en ren mardröm om allt och alla var precis likadana. Tänkt likadant, velat likadant, röstat likadant och att alla hade samma politiska ställningstagande. Det för mina tankar mer till Nazityskland eller vilken annan diktatur som helst i världen. Sverigedemokraterna går starkt fram i Sverige och utgör idag Sveriges tredje största parti. Detta har, oavsett vad man anser om det, skett på demokratiska vägar och i en demokrati är det någonting som skall respekteras.

Jag har en granne som är Sverigedemokrat. Hade jag hatat honom för detta, så hade jag varit precis lika stort ”hot emot demokratin” som jag ofta hör att han är. Likaså om jag hade vägrat se, tala med och/eller respektera honom som en människa med lika mycket värde som alla andra människor. Det är trots allt min grundinställning, att alla människor är lika mycket värda — oavsett vad han anser om den saken. Börjar jag se honom som ”mindre” värd kan jag lika gärna ansluta mig till hans ideologier och politiska ställningstaganden. Vad är det då som då gör mig eller mina politiska övertygelser så olik honom eller hans? Jag gillar olika, och han är bara olik mig själv i sitt tänkande, sina intressen, sitt ställningstagande och i sin politiska hållning.

Jag har bytt politisk ideologi, från att vara röd till blå. Jag röstar numer på Moderaterna. Detta av skäl som jag står för, och för mig känns deras politik stå närmare mina åsikter, mitt liv, familj och synen på framtid. Men varenda gång jag nämner detta stöter jag på ifrågasättanden, ifrågasättanden som ”Hur kan du?” och ”fattar du inte?”
—”Jo, jag fattar. Gör du?” Förstår vi egentligen vad en sann demokrati är eller innebär? Det är knappt så jag gör det, men jag finner det inte vara så konstigt att vi är livrädda för att avslöja vad vi röstar på. Vi blir snabbt ifrågasatta och sedda på med ”andra ögon”.

DSC09271

På båda mina händer kan jag räkna ut hur många personer inom min egen bekantskapskrets som hade, eller fortfarande har kvar, den licensen till profilknapp om att de ”gillar olika”. Men när de fick reda på att jag numer är blå, så var det inte lika självklart. En salva av — och uppradande med argument om hur de blå nästintill är omänskliga och helst vill avrätta alla som inte har över en miljon kronor på kontot sköts emot mig. Det lustiga i detta är att en del av dem själva lever som — och utnyttjar moderaternas politik till max, men har lärt sig från barnsben ute ifrån en segregerad förort att det är Socialdemokraterna, eller Vänstern, som gäller.

Men, detta är ingenting jag direkt påtalade till någon av dem. Jag äger inte den rätten och jag blir då själv det ”hot emot demokratin” som jag inte gillar.

Jag försvarade mig inte ens. Av en enda anledning! Jag ska inte behöva försvara mina åsikter i en demokrati, framförallt inte gentemot Facebook-licensierade ”Jag tycker olika” människor. Jag diskuterar dem gärna i en diskussion som innehåller en ömsesidig respekt för bådas ställningstaganden, men jag vägrar att bli ifrågasatt för att jag inte tycker som dem, eller Dig. Vi är helt enkelt olika, med olika bagage och erfarenheter.

Vi tänker olika och ser på saker olika. Inte minst, vi lever våra liv olika, och har våra livssituationer olika och beroende på det ser vi också olika på politik. För mig är det, att ”gilla olika”! Den politik som gynnar Dig, Din Familj, Ditt arbete och Din framtid kanske inte gynnar och/ eller intresserar mig. Är jag mindre värd för det? Eller, ska jag anse Dig vara mindre värd som människa? Är det att vara och gilla olika?

Republican Elephant - 3D Icon
Politisk symbol för republikanska partiet, USADonkeyHotey / Foter.com / CC BY

Att vara olika, och att våga samt tillåtas vara, tänka, tycka och rösta olika är också att vara en demokrati. Jag finner det skrämmande om hela Sverige skulle tycka och tänka som SD. Men jag finner det lika skrämmande om hela Sverige skulle tycka och tänka som V, S, M, KD eller C. Det är för mig, inte att gilla eller vara olika – någonstans. Jag är ganska övertygad om att vissa anser mig vara ”dum i huvudet” eller ”sticker ut”, alldeles för mycket än vad den korrekta ramen tillåter. Jag talar inte skit om någon, utan det här är så jag ser på det och tycker. Så, upp till bevis. Gillar Du verkligen olika? Du behöver inte hålla med mig. Du behöver inte ens tycka om det jag skriver, eller tycker. Men ber du mig att hålla käften, anser mig vara ”dum i huvudet” eller förkastar mina åsikter som ”skit”, så gillar inte heller du ”olika”. Däremot kan Du argumentera emot mig, i sak, och på så vis kanske få mig att ändra min nuvarande uppfattning. Då kanske vi kan komma att se mer ”lika” på saker och ting. Men oavsett om det gäller extremvänster eller extremhöger och argument som ”Men i deras länder skulle jag aldrig få…” Nej, det skulle vi förmodligen inte ”få” göra. Men vad spelar det för roll? Måste Sverige och vi också sjunka till den nivån att man ”inte får”, bara för att man inte ”får” göra det i ett land på andra sidan jordklotet? Oavsett vad vilket annat land än har för syn på främmande religioner eller kulturer, eller mänskliga rättigheter, så har vi vår. Så är det här i Sverige och det är väl ändå ifrån Sverige vi skall utgå ifrån, och vad som gynnar Sverige samt Sveriges medborgare, invandrare och flyktingar bäst.

Democratic Donkey - 3D Icon
Politisk symbol för demokraterna, USADonkeyHotey / Foter.com / CC BY

Jag hoppas att Sverige en dag blir så pass ”olika” att alla vågar säga ifrån, samt vad dem tycker, tänker, anser och även står politiskt. Utan att bli tystade, påhoppade eller ställda emot väggen med en stämpel i pannan som mer utgör en dom.

Men det kräver också att vi de facto gillar olika till den grad att vi ger andra människor, våra grannar, vänner och medmänniskor samma utrymme att kunna göra samma sak.

Förresten, gråter mina barn för att något annat barn har varit dum emot och/eller slagit till dem i lekparken en söndagseftermiddag, så äger de all rätt till att också påtala detta — och — finna tröst hos mig. Det brukar oftast vara löst efter att de bara har fått den bekräftelsen och noteringen av mig av att ha blivit illa behandlade. Oavsett om det andra barnets föräldrar hör på, faktum är att det kan dem faktiskt gott få höra, och på så vis också ta sitt ansvar som föräldrar, och i sin tur uppmärksamma deras barn på att dem vet, samt att man inte skall slåss och/eller vara dum emot andra.

Artiklar

Får det lov att vara en negerboll?

Erik Vilde, trubadur
Foto: Malinka Persson

Erik Vilde, trubadur

Erik Vilde har producerat och spelat in sin egen musik sedan många år tillbaka. Hans musik kännetecknas av humor, och han har förmågan att driva med sig själv och sitt liv.

För några år sedan skrev och spelade han in låten Negerboll. Han gjorde en enkel video där han själv spelar gitarr till egen sång, och lade upp den på Youtube.

Motargument.se publicerar nu Eriks låt, Negerboll, med Eriks välsignelse.

Erik Vilde: Negerboll

 (inspelad för Youtube 2007)